Ett skäl för detta kan vara att EU inte följer den bekanta modellen för internationellt samarbete. Till det yttre följer EU känt internationellt mönster med suveräna nationalstater som frivilligt ingår mellanstatliga avtal (fördrag) om samarbete. Men i EU:s fördrag finns också bestämmelser för att uppnå någonting ännu ambitiösare. Syftet är att stegvis knyta samman länderna till en allt fastare gemenskap, alltså politisk integration. Tankegången är dynamisk, inte statisk. EU bör förstås som en dynamisk process utan ett entydigt, slutgiltigt, allmänt accepterat slutmål. Sådan vag, konstruktiv mångtydighet verkar främmande i de nordiska länderna där traditionen är pragmatiskt jordnära och där avlägsna visioner möts med skepsis.
den gemensamma marknaden. Den gemensamma valutan uppfattas i regel bara som en option, ett möjligt tillval. Detta tankesätt förbiser dock den koppling som finns mellan ”single market” och ”single currency”. Kopplingen kan ta sig olika uttryck. Finanskrisen har till exempel medfört en kris i den reala ekonomin med bland annat arbetslöshet som följd. För att möta sådana problem tillgriper ibland regeringarna protektionistiska åtgärder vilket begränsar den gemensamma marknaden. 2009 erbjöd bland andra Tyskland, Frankrike och Storbritannien sina biltillverkare billiga lån och generösa skrotpremier. Den franske presidenten uttalade ogenerat att stödet för Renault skulle hänga på om man valde att placera sin tillverkning i Frankrike eller något annat EUland.
Så är det inte längre.
Ett annat exempel är att krisen i banksektorn lett till en tydlig åternationalisering av den tidigare djupt integrerade finansmarknaden genom länders mer eller mindre öppna favorisering av nationella banker. Detta försvårar påtagligt möjligheterna för ECB att få genomslag för sin enhetliga penningpolitik, vilket ECB-chefen Mario Draghi har påpekat vid flera tillfällen.
Nu handlar det om helt olika färdriktningar. Några centrala länder som Tyskland, Frankrike och Italien är i huvudsak ense om den politiska färdriktningen, medan ett stort och viktigt land som Storbritannien fjärmar sig från EU.
Problem kring den gemensamma valutan påverkar den gemensamma marknaden och vice versa. Därigenom påverkas även länder som t ex Sverige, som gärna vill ha den gemensamma marknaden men slippa valutan.
När de politiska dimensionerna i EU-projektet förstärks, växer också de nordiska ländernas främlingskap. Vi vill helst både vara med och påverka men samtidigt slippa undan de förpliktelser som följer av en fördjupad integration. Den rad av långtgående idéer och förslag som cirkulerar i kretsarna i Bryssel möts i de nordiska länderna med en bedövande tystnad eller avvisas som utopisk.
De nordiska länder som inte vill tillhöra eurozonen borde faktiskt därför i rent egenintresse – för att säkra en gemensam marknad - göra allt för att stärka den gemensamma valutan.
Inre marknaden dras med
Fortsatt fragmentisering och sönderfall stavas i Europa ”åternationalisering”. Det är en linje som inte alltid uttrycks explicit men som återkommer i olika sammanhang. Tydligast sker det i förhandlingarna om
Just nu växer klyftan inom EU mellan den inre kärnan och länderna som står utanför euron, i takt med att de tongivande länderna i eurozonen driver på den politiska integrationen. Under lång tid talade man om ett EU i olika hastigheter.
Den minsta gemensamma nämnaren för alla EU-länder idag utgörs av
8
Att inte se denna koppling kan leda till en missriktad politik på andra områden.
9