Issuu on Google+

Remitteringar – det okända biståndet 300 miljarder dollar - två till tre gånger det officiella biståndet till utvecklingsländerna. Så mycket skickade emigranter till sina familjer i sina ursprungsländer enligt Världsbankens uppskattning. Summan är en grov uppskattning. I summan ingår inte de pengar som sänds utanför de officiella bankkanalerna. Kunskapen om dessa remitteringar är bristfällig. Några exakta siffror finns inte. Och inte heller kunskap om hur dessa överföringar påverkar mottagarländernas och givarländernas ekonomier; eller hur den enskilda givaren och mottagaren påverkas. Intresset för detta okända bistånd är litet eller i bästa fall nyfött. Först under 2000-talet har forskningsprojekt startat i ämnet. Detta framkom vid halvdagsseminariet Remitteringar – det okända biståndet som arrangerades av Global Utmaning och Institutet för Framtidsstudier den 20 januari 2011. Ur ett historiskt och geografiskt perspektiv kan man säga att dessa pengaströmmar från migranter till sina ursprungsländer har vänt. I början av 1900-talet utvandrade européer till Nord- och Sydamerika och skickade hem pengar, som verksamt bidrog till välståndsbygget i flera länder i Europa. I Spanien kunde remitteringarna så sent som på 1930-talet uppgå till 16 procent av landets samlade inkomster. I Sverige utgjorde remitteringarna 1 procent av BNP år 1900. Iñigo Moré från det spanska forskningsinstitutet Remesas.org, en av dem som vet mest om remitteringar, sade på seminariet att i början av 1900-talet var det mottagarländerna som stiftade lagar för att skydda remitteringarna, medan det idag är i de länder från vilka pengarna sänds som man försöker lagreglera remitteringarna. Remitteringarna har ännu stor ekonomisk betydelse i många länder. Remitteringar från Spanien utgör till exempel över 8 procent av BNP i Bolivia och nära 4 procent i Ecuador, 3 procent i Paraguay och 2 procent i Senegal. I Mali utgör insättningar från migranter en tredjedel av alla privata banktillgångar. Exakt vilken betydelse remitteringarna har i mottagarländerna vet man inte. En överföring på 300 euro försörjer en familj i Ecuador i en månad, medan samma summa räcker till en familj i Rwanda i tre år. Remitteringarna minskar fattigdomen, men deras effekt på utvecklingen beror på hur pengarna används. Används de för utbildning, för att förbättra hälsan eller investeringar skapas en positiv utveckling, men om mottagarna köper importerade lyxvaror, uteblir den positiva effekten.


Alla remitteringar går inte till de allra fattigaste länderna. Från EU:s medlemsländer skickas årligen 80 miljarder euro, varav hälften går till andra EU-länder. Portugal och Polen tar emot lika mycket pengar från utvandrade gästarbetare som man får i officiellt EU-stöd. En skillnad är dock att de remitterade pengarna oftast går direkt till enskilda. Moré kritiserade EU för att bara ägna ett förstrött intresse åt dessa pengaflöden. EU har bara 3 personer som på heltid studerar detta. Han menade att det behövs en infrastruktur för dessa remitteringar som har så stor betydelse för många länder. Ett 20-tal länder har infört skatt på remitteringar. I Bolivia är den 1 procent. På Kuba tar den statliga banken en avgift på 15 procent på remitteringar till landet. Remitteringarna kan också bli ett politiskt vapen. USA har länge försökt försvåra remitteringar till Kuba och Ryssland har nyligen försökt göra samma sak gentemot Georgien. Och organisationer som arbetar med den inofficiella remitteringen har stoppats på grund av misstankar om samröre med terrorism.

Åke Svidén


/remitt-Mor%C3%A9