Page 1

EU SOM KLIMATAKTร–R

eu som klimatak tรถr




Global Utmaning är en oberoende tankesmedja och mötesplats. Vi sprider kunskap, påverkar policy och skapar dialog kring globaliseringens effekter.

 eu som klimatak tör


EU SOM KLIMATAKTร–R

eu som klimatak tรถr




EU SOM KLIMATAKTร–R Utgiven av Global Utmaning oktober 2008 Text: Ylva Nilsson Form: McBride Tryck: ABA Kopiering

 eu som klimatak tรถr


Förord EU är den aktör på den globala scenen som har både vilja och tyngd att driva det internationella klimatarbetet framåt. Visserligen skiljer medlemsstaterna sig åt betydligt i en mängd olika avseenden som utsläppsnivåer, tekniska lösningar, energislag, råvarutillgångar och inte minst hemmaopinionen i frågan. Men EU har trots detta lyckats komma överens om långtgående mål och insatser för att minska utsläppen av växthusgaser till 2020 och 2050. Handel med utsläppsrätter, incitament till omställning och forskning kan leda till att den nödvändiga minskningen av utsläppen av växthusgaser blir möjlig. Men hur mycket EU än kan tänkas göra i klimatfrågan så kommer det inte att räcka. EU står för bara 12 procent av världens utsläpp av koldioxid. Unionen måste därför få med sig övriga världen på bindande åtaganden i Köpenhamn-mötet i december 2009. Den internationella klimatkonventionen från 1992 och Kyotoprotokollet från 1998 måste följas upp med ett ambitiöst globalt FN-avtal 2009. Denna rapport är den första i en serie rapporter om klimatpolitiken som Global Utmaning ger ut 2008-2009 inför Sveriges ordförandeskap i EU och klimatmötet i Köpenhamn 2009. Som oberoende tankesmedja vill vi med dessa skrifter bidra till ökad kunskap och diskussion i vad vi anser är vår tids mest angelägna fråga. Sverige har möjlighet att både agera skicklig mäklare/ordförande i sin ordföranderoll och samtidigt visa genom egna långtgående åtaganden att det är möjligt att drastiskt sänka koldioxidutsläppen.

Kristina Persson Ordförande

Carl von Essen Chef

eu som klimatak tör




INNEHร…LL

 eu som klimatak tรถr


VARFÖR EU BRYR SIG Bakgrunden

10

DEN TUNGA TRION Storbritannien, Tyskland och Frankrike

13

SÅ GÅR MAN TILL VÄGA Eu:s mål och metoder

19

ATT HANDLA MED UTSLÄPP Systemet för handel med utsläppsrätter

22

EU-INGREPP I ANDRA SEKTORER Gemensamma åtgärder

26

DEN NATIONELLA INSATSEN Bördefördelningen

30

ATT ANGRIPA KÄLLAN Energibesparingar

32

SOL, VIND OCH VATTEN Förnyelsebar energi

35

RÄDDAREN I NÖDEN Ny teknologi

38

DET GLOBALA SPELET FN-förhandlingar och aktörer

42

OCH OM DET INTE BLIR ETT GLOBALT AVTAL? Efter Kyoto

47

KÄLLFÖRTECKNING

50

eu som klimatak tör




FNs klimatforskningspanel IPCC bedömer att den globala uppvärmningen inte får överstiga 2 grader Celsius jämfört med den förindustrella perioden. Det beräknas motsvara en koncentration av växthusgaser i atmosfären på 445-490 ppm (parts per million). För närvarande är koncentrationen cirka 385 ppm. Växthusgaserna försvinner inte ur atmosfären även om utsläppen från jorden stoppas. Några gaser ligger kvar i ett decennium medan koldioxid kan bli kvar i flera tusen år och fortsätta att bidra till uppvärmningen. Koldioxid är den största av de sex växthusgaser som anses skada klimatet. Koldioxid utgör 83,5 procent av EU:s utsläpp. Metangas utgör 7,5 procent har en mycket större effekt än koldioxid på klimatet. Hittills har den genomsnittliga globala temperaturen stigit med 0,6 – 0,7 grader sedan 1750. Uppvärmningen accelererar snabbt och för att stanna vid 2 grader år 2100 krävs att utsläppen år 2050 har minskat med 60-80 procent jämfört med år 2000. Källa: FN:s klimatpanel 2007

 eu som klimatak tör


Sammanfattning Ända sedan tidigt 1990-tal har EU haft en global ledarroll i klimatarbetet. Det var till stor del EUs förtjänst att det blev ett Kyotoprotokoll med åtaganden från industriländerna att skära ner sina utsläpp av växthusgaser. Det är också EU som pressar på för att Kyotoprotokollet måste följas upp med nya internationella åtaganden när det löper ut 2012. Men på hemmaplan har EU-länderna inte gjort mycket för att minska utsläpp eller lägga om till en mer kolfattig samhällsekonomi. Kol, olja och naturgas dominerar fortfarande den europeiska energiförsörjningen, med de stora utsläpp av växthusgaser som följer av detta. Hösten och vintern 2008/2009 ska en lång rad reformer passera genom EUs lagstiftningsprocess. Tillsammans kan de resultera i betydande utsläppsminskningar: • Den tunga industrins utsläpp ska kraftigt minska genom utsläppshandeln. • Den förnyelsebara energin ska ges en stark plats i energiproduktionen. • Utsläppen från transportsektorn ska skäras ned. • Energiförbrukningen i fastigheter och i hushållen ska sänkas radikalt. Den politiska dragkampen som har utlösts av reformförslagen visar att många vill urvattna och skjuta reformerna på framtiden. För EU är det dock nödvändigt att ta ambitiösa politiska beslut nu. Dels för klimatets skull – nya rapporter kommer dagligen om att klimatförändringarna tycks accelerera. Dels för sin egen trovärdighets skull. EUs mål är att förmå övriga FN-länder att godta ett långtgående avtal om utsläppsminskningar vid det stora FN-möte som ska äga rum i Köpenhamn, i december 2009. Har EU inte dessförinnan lyckats enas om tuffa klimatvänliga reformer på hemmaplan, så kommer unionen att sakna all trovärdighet i sina försök att övertyga USA, Kina, Ryssland och övriga om att klimathotet är akut och kräver omedelbara insatser.

eu som klimatak tör




VARFÖR EU BRYR SIG Vintern 2006-2007 var de europeiska dagstidningars förstasidor täckta av nyheter om klimathotet och de stora TV-kanalerna sände en dokumentärfilm om klimatet på bästa sändningstid. På lördagkvällar. Frågan var inte ny men svepte ändå under några månader över Europa som en löpeld. Det kan ha varit Al Gore med sitt budskap och sin film ”An Inconvenient Truth” som fick berättelsen om klimatet att väcka sådant gensvar. Gore fick så småningom både ett (delat) Nobelpris och en Oscar för insatsen. Så när EU-kommissionen i januari det året lade fram ett helt paket med förslag till åtgärder mot klimathotet, landade paketet i en välvillig presskår och fick all uppmärksamhet någon kunde önska sig. Förslag är en sak – beslut är en annan. Den som följer med i den europeiska politiken har sett åtskilliga radikala förslag stupa när de mött försvarsberedda regeringar. De här förslagen innehöll dessutom känsliga reformer som att kraftigt minska utsläppen från personbilar, att dra ned på koleldning och att släppa in ny konkurrens på el- och gasmarknaderna. Men knappt två månader senare överraskade EU:s stats- och regeringschefer med att anta det långtgående klimatpaketet utan att knappt ha ändrat en stavelse. Åtskilliga cyniska bedömare av europeisk politik tappade hakan. Publikknipare Kanske var det en effekt av att FN:s klimatpanel med 2 500 forskare i februari 2007, månaden före EU-topp-

10 eu som klimatak tör

mötet, lyckades ena sig om slutsatsen att ja, människan är till 90 procents sannolikhet huvudansvarig för den pågående uppvärmningen genom sina utsläpp av växthusgaser. Kanske var det Sternrapporten som i oktober 2006 räknade ut att skadorna av den pågående globala uppvärmningen skulle komma att kosta världen mellan 5 och 20 procent av BNP. Eller kanske var det Al Gores klimatfilm. ”Jag tror att det beror på att klimatfrågan har allt, säger en av arkitekterna bakom EU-kommissionens klimatpaket”. ”Den har den känslomässiga aspekten eftersom den handlar om framtiden, om hur det ska gå för våra barn. Den har den vetenskapliga aspekten väl täckt för det finns en stark bas av välgrundad argumentation”. ”Och den har den ekonomiska vinkeln – det finns faktiskt en tydlig prislapp på kostnaden för att inte göra någonting”. Aktiv globalt Klimatfrågan landade inte som någon nyhet i EU-organisationen den vintern. Tvärtom har den funnits med i arbetet sedan åtminstone 1991, när EU-kommissionen för första gången lade fram en strategi för att minska koldioxidutsläppen och spara energi. När FN:s medlemsländer förhandlade om klimatåtgärder 1997 var EU en högst aktiv och pådrivande part. Utan EU:s insats hade Kyoto-avtalet inte nått så långt som det gjorde.


I mars 2001 hoppade USA av (den gången världens största utsläppare av koldioxid) och vägrade att alls skriva på avtalet. Japan och Australien meddelade att i så fall var de inte heller ombord. EU-politikerna satte då in en ny, diplomatisk offensiv och lyckades rädda Kyoto från att självdö. Sedan EU förmått Ryssland att år 2004 ratificera avtalet fanns det till slut tillräckligt många undertecknande länder för att avtalet kunde träda i kraft i februari 2005. USA har som bekant fortfarande inte skrivit under Kyotoprotokollet. Kina (numera världens största utsläppare av koldioxid) och Indien (fjärde störst) skrev visserligen på år 2002 men har aldrig ratificerat avtalet eller accepterat några minskningar av utsläpp Inte heller Ryssland har lagt någon möda på uppföljning. Australien vägrade i det längsta att ta klimathotet på allvar men efter en lång period av torka och ett regeringsskifte skrev landets regering på och lät ratificera avtalet i december 2007. Sämre hemma EU-ländernas politiska kamp för Kyoto återspeglades emellertid inte i samma energiska insatser på hemmaplan. EU hade i Kyotoprotokollet tagit på sig att gemensamt till år 2012 minska sina utsläpp av sex växthusgaser med 8 procent jämfört med år 1990. De 8 procenten fördelades internt mellan EU-länderna och kommissionen har sedan dess övervakat och regelbundet rapporterat om hur det går för varje land att minska utsläppen. I stort sett varje rapport har fått inledas med varningar om att flera länder är på väg att missa målet. År 2000 lanserade kommissionen ett europeiskt klimatprogram, bland annat för att medlemsländerna hade gjort för litet för att klara av Kyoto-målen. Fortfarande år 2006 löd rapporten att EU inte skulle klara målen. Energikonsumtionen fortsatte att öka. Transportindustrin, en av de värsta utsläpparna, bara ökade sina utsläpp.

I november 2007 kom äntligen en rapport som hade lite bättre nyheter – EU ser ut att klara Kyoto-åtagandet och med råge. Prognosen visar på drygt 11 procents minskade utsläpp för år 2010, klart över de 8 procent man lovat. En stor del av detta resultat beror dock på den upprensning i miljöfarliga industrier i Östeuropa och det forna Östtyskland som EU tvingade länderna där till, för att få bli EU-medlemmar. En del av den minskningen får tillskrivas ett helt nytt försök från EU:s sida att tackla utsläppen – från januari 2005 infördes utsläppstak för den tyngre industrin, kompletterat med möjligheten att köpa och sälja utsläppsrätter mellan företagen. Energiberoende För EU hänger frågan om klimatet tätt ihop med frågan om energi. Energisektorn är en av de absolut största utsläpparna av koldixoid. Att spara energi kan vara ett bra sätt att minska klimatpåverkan. Övergången till förnyelsebara energikällor ska också minska utsläppen Men Europa har andra övertygande skäl för att spara energi och växla om till andra energikällor. Europa importerar mer än hälften av sin energi. Om ingenting görs kommer 67 procent av energiförbrukningen utgöras av import om tjugo år. Det placerar Europa i händerna på säljaren utan kontroll över tryggheten i leveranserna eller priset. Detta fick Tyskland och Polen handgripligen uppleva vintern 2006 och sedan igen vintern 2007 när Ryssland stängde kranarna för exporten under en pågående tvist med transitländerna Ukraina och Vitryssland. När oljepriset under 2007 och 2008 steg och steg, och steg igen för att till slut snudda vid 150 dollar fatet, var det också en handfast påminnelse om nackdelar med importberoende. Fler att dela kakan Energiresurserna i världen är som bekant knappa. Larmrapporter om att oljan är på väg att ta slut fortsätter att komma. På senare år har vi dessutom blivit många fler

eu som klimatak tör

11


som vill dela på dem. I London guidas numera turister i sari runt bland sevärdheterna – indiernas välstånd har vuxit så att det finns en stor medelklass med pengar nog att konsumera och resa. Kineserna cyklar inte lika mycket längre. År 2007 fanns det 22 miljoner privatbilar i landet och prognoserna talar om 140 miljoner bilar för år 2020. I Afrika tar sig fler länder ur fattigdomen och kan bygga skyskrapor och motorvägar. Den glada nyheten att fattigdomen minskar betyder att miljontals fler människor har råd att förbruka energi på samma sätt som oss genom att tända lampor, surfa med hemdatorer, köpa bilar och resa utomlands på semestern.

Klimat och krig I en rapport till EU-toppmötet i mars 2008 varnade EU:s utrikespolitiske företrädare Javier Solana för att klimatförändringarnas översvämningar, torka och stormar i fattiga länder kan destabilisera stora regioner och i sin tur skapa säkerhetspolitiska kriser. Amerikanska Pentagon och det brittiska försvarministeriet definierade samma år klimatfrågan som ett större säkerhetspolitiskt hot än terrorismen. Övertygelsen är stark bland de europeiska ledarna – Europa behöver verkligen minska sin energikonsumtion och gå över så mycket man bara kan till förnyelsebara energikällor. Inte bara för klimatets skull.

EU

en a FN s o m s kl im klim Ky at at k s ot op onv tra te e r o n U tio gi SA tok n ho olle an ta pp ta Ry s n a ss ta ra s la v nd Ky ra ot EU tifi op ce s ro ut to ra sl r äp Ky kol le ps ot t o Ky ha ot nd op el ro in to le ds ko l le EU tt -k rä om de ri m is kr si af on FN t en s kl f ör im es at lå pa rk ne EU lim ll at s äm to -/ na en pp rf er m jä gi öt r pa d e e en ke FN k lim t as -m at om öt r a e pp kl en im or as at te EU m om n ål -k ny om fö r a m 20 kl .f im 20 ör at EU es fö lå -to rh r an re pp dl fo m in rm öt ga er e rp e f na ör Fö å s rm Ba at o t öt li m n å e a kl fö tt im rF kl ub at N FN m s ba ål s kl en kl kl im im im at a at f ör t-å Ky m ha öt tg ot nd e är op iK de lin ro ga öp ru to ri en ko nd Po ha lle er tl m z 20 na öp n 08 n – er n yt ut ta vt al ?

Tveksamt ursprung Det förbättrar inte saken att 90 procent av världens kända oljereserver finns i händerna på diktaturer eller auktoritära regimer. Ryssland är storleverantör till Europa. Andra är Iran, Irak, Saudiarabien, Algeriet, Libyen, Nigeria och Angola. Den säkerhetspolitiska aspekten illustrerades när ryska trupper gick in i Georgien sommaren 2008. I bakhuvudet på europeiska politiker fanns inte bara frågan om Georgiens integritet. Där fanns också vetskapen om

att genom detta land passerar några av mycket få oljeoch gasledningar som leder till Europa utan att först ta vägen över Ryssland. Tillsammans med USA har européerna försökt få upp projektet Nabucco på fötter. Nabucco går ut på att bygga kraftledningar från Kaukasien genom Georgien (och Turkiet) till Europa för att få gas-och oljeleveranser utan att behöva passera rysk mark. Den ryska invasionen i Georgien hjälpte inte Nabuccoprojektet.

1991 1992 1997 2001 2004 Jan 2005 Feb 2005 Jan 2007 Feb 2007 Mars 2007 Dec 2007 Jan 2008 Mars 2008 Dec 2008 Dec 2009 2012

12 eu som klimatak tör


DEN TUNGA TRION I EU krävs för de flesta beslut att en majoritet av länderna säger ja. Men realiteten i den europeiska politiken säger också att utan uppbackning från de stora länderna tas inga nya, stora steg på något samhällsområde. Klimatfrågan togs först upp och drevs av Storbritanniens Tony Blair, vann sedan över den tyska förbundskanslern Angela Merkel som i hög grad bär äran för de tuffa klimatmål EU satte i mars 2007. Hösten 2008 förs den entusiastiskt vidare av den franske presidenten Nicolas Sarkozy. Pressen spekulerar gärna i politikers motiv (som aldrig kan vara helt osjälviska) och har landat i att Tony Blair som ju hade lovat att avgå var ute efter att skaffa sig ett gott eftermäle. Angela Merkel är fysiker i botten och före detta miljöminister så hon anses begripa de vetenskapliga skälen för att klimatförändringarna ska tas på allvar. Nicolas Sarkozy förklarar frankt det nationella intresse han ser i omställningen till en renare energi, möjligheten att kärnkraften får ett uppsving. Under sitt första år som president lyckades Sarkozy sälja kärnkraftsteknologi (ibland hela kraftverk) vid statsbesök till Kina, Indien, Libyen, Algeriet, Marocko, Egypten, Saudiarabien, Qatar och Förenade Arabemiraten. Oavsett motiven så har klimatfrågan vänner i EU:s tre största länder vilket är avgörande för att det ska hända saker på EU-nivå. Däremot går det trögare för dem alla tre när de ska omsätta ambitionerna i refomer på hemmaplan.

n Storbritannien – pådrivet av väljarna

Klimatet är en brännhet fråga i Storbritannien. Nyheter av alla slag – köttätande, semesterresor, en pensionär som frusit ihjäl i sitt eget hus – kopplas ständigt till klimathotet. Eftersom de brittiska öarna har drabbats hårt av stormar och översvämningar de senaste åren upplevs klimatförändringarna av många britter som ett reellt hot här och nu och inte som ett obesämt framtidsscenario. En dom från september 2008 säger något om hur stark opinionen är. En grupp Greenpeace-aktivister som bevisligen hade förorsakat ett kolkraftverk skador för 35 000 pund frikändes i en brittisk domstol med argumentet att klimathotet är så allvarligt att aktionen var berättigad.* Intresset förklaras också av att Storbritannien som länge varit självförsörjande på energi tack vare inhemsk kol, kärnkraft och tillgång till Nordsjöns olja och gas, sedan några år tillbaka har tvingats börja importera energi. Än så länge rör det sig om låga 5-6 procent av landets energikonsumtion men Nordsjöns kända resurser har minskat kraftigt i snart tio år. Landets samtliga kärnkraftverk utom ett kommer dessutom att falla för åldersstrecket 2023.

*”Not guilty – the Greenpeace activists that used climate change as a legal defence”, The Guardian, 11 sep 2008.

eu som klimatak tör

13


Visionäre Blair Det var annars förre premiärministern Tony Blair, en politiker med förkärlek för stora svepande visioner, som började driva klimatfrågan i Storbritannien och internationellt. Han hade stora förhoppningar om att han som ordförande i G8 skulle få världsledarna att anta en handlingsplan mot klimatändringarna vid ett möte på det skotska slottet Gleneagles i juli 2005. Han lyckades men utan att få ut det till massmedia sedan terrorister mitt under G8-mötet sprängt bomber i London som dödade och skadade flera hundra människor i rusningstrafiken. Blairs försök att sätta klimathotet högt på dagordningen för de två EU-toppmöten han ledde som EU-ordförande hösten 2005, stöp på interna gräl om EU-budgeten och villrådighet om EU-konstitutionen som det franska och det holländska folket hade sagt nej till i var sin folkomröstning. Blairs efterträdare Gordon Brown och hans regering har inte släppt klimatfrågan utan gör inför hemmaopinionen stor sak av att den vill vara världens klimatvänligaste regering. För premiärministern Gordon Brown är klimatfrågan oerhört viktig för att behålla väljarnas förtroende vilket regeringen stadigt har tappat under hans tid på posten. Brown har ett eget intresse i frågan. Han var den som lät ekonomen Nicholas Stern utreda vad klimathotet kunde kosta världen – en ekonomisk kalkyl som citeras med självklarhet i alla klimatdebatter. Tory-oppositionen är med på klimat-noterna och lanserar sig som miljövänligast av alla, med det nya slagordet ”Vote blue, go green”. Partiledare David Cameron cyklar till sina möten och arrangerar blå-gröna cykelturer för partisympatisörer. De brittiska politikernas ambitiösa uttalanden gör i sin tur att pressen håller ett hårt tryck på politikerna i frågan och granskar varje framsteg eller bakslag med lupp.

14 eu som klimatak tör

Dålig start Det första brittiska klimatförändringsprogrammet kom i kölvattnet av Kyotouppgörelsen, år 2000, och innehöll en plan för att minska utsläppen av växthusgaserna. Regeringen satte ett ännu strängare mål än de 12,5 procents minskning som skulle bli Storbritanniens andel av EU:s åtagande i Kyotoavtalet, nämligen 20 procents minskningar fram till 2010. De förnyelsebara energikällorna skulle utgöra 10 procent av brittisk elproduktion. Landet är inte nära något av sina mål. Regeringen har trots det skärpt sina nationella åtaganden i ett nytt klimatprogram som hösten 2008 passerade parlamentet för godkännande. År 2050 ska koldioxidutsläppen ha minskat med 60 procent och för 2020 gäller ett delmål på minst 26 procent. I programmet ingår att staten upprättar femåriga ”kol-budgetar” där utsläppen tillåts variera år från år men ska hålla sig inom sin femåriga ram. Möjligheten ingår att köpa sig fri genom att bekosta utsläppsminskningar i andra länder. Bland åtgärderna finns en höjd skatt på industrins energiräkningar. Alla elleverantörer avkrävs en stigande andel förnyelsebara energikällor i sin mix (15 procent år 2015). Staten ger bidrag till hushållen för att isolera hemmen eller gå över till förnyelsebar energi. Kommuner, restaurangkedjor, varuhus, hotell, banker och andra energiförbrukare uppmanas ingå ett frivilligt åtagande att minska sina koldioxidutsläpp. När energisektorn (som svarar för två tredjedelar av de brittiska utsläppen) visade upp stora vinster 2008, beslöt regeringen raskt – under stort bifall – att lägga på kraftindustrin en tillfällig skatt som ska användas till bidrag för hushållen att isolera sina hus. Frågan om förnyelsebar energi är känslig i Storbritannien (med lägst andel av alla EU-länder, 2 procent) och inget nytt, ambitiöst mål fick plats i klimatprogrammet. Regeringen konsulterar istället alla intresserade parter under hösten 2008 om hur landet ska kunna leva upp till EU:s krav på att 20 procent av energikonsumtionen år 2020 ska komma från förnyelsebara källor.


Utbyggd kärnkraft I regeringens klimatkalkyl ingår en större satsning på kärnkraft – ett högst kontroversiellt beslut. Labourregeringen meddelade 2007 att klimatambitionerna gjorde det till en nödvändighet att ersätta landets 16 föråldrade kärnkraftreaktorer. ”Jag tror att vi är ganska klara över att vi behöver göra mer än att bara ersätta nuvarande kärnkraftskapacitet i Storbritannien, meddelade Gordon Brown ett halvår senare. Senast ett kärnkraftverk invigdes i Storbritannien var 1994. Sedan dess har man inte kunnat bygga ut eftersom folkopinionen emot kärnkraft har varit stark. De brittiska miljörörelserna angriper kärnkraftsplanerna energiskt men regeringen drar redan upp en plan för investeringar och utreder lämpliga platser för verken. Tanken är att privata investerare ska bygga och driva verken. Franska Edf lovade direkt att de utan statliga stöd vill bygga fyra nya kärnkraftverk i Storbritannien. Därefter köpte de British Energy som driver hälften av de brittiska kärnkraftverken. Tyska Eon står för sin del redo att bygga ett nytt kolkraftverk, det första i Storbritannien på 30 år, vilket regeringen tycks positivt till medan miljörörelsen rasar. Regeringen har försvarat projektet med hoppet om att kollagring snart kommer att visa sig bli tekniskt genomförbart. n Tyskland – landet med dubbla klimatbudskap Tyskland är det land som längst har varit pådrivande för att EU skulle vidta åtgärder mot klimatförändringar och sätta upp tuffa klimatmål. Väl åter i den tyska inrikespolitiken, tycks paradoxalt nog samma tyska politiker uppleva EU:s klimatbeslut som mycket besvärliga och gör allt för att slippa dem. Klimatfrågan dök upp tidigt i den tyska debatten, lite från en sidovinkel. Härdsmältan i Tjernobyl-verket 1986 väckte en stark rädsla för kärnkraft hos det tyska folket och resulterade i ett politiskt beslut att avveckla tyska kärnkraftverk. Kärnkraftens vänner finns framförallt i Merkels parti, CDU, och deras starkaste argument mot en avveckling blev klimathotet.

Argumentet utmynnade i en alarmerande klimatutredning som gjorde att Tyskland så tidigt som 1990 formulerade sina första mål för minskning av växthusgaserna. Dessutom drev landet på för att EU skulle göra detsamma vilket gav en första EU-strategi mot klimatförändringar 1991. Tyska politiker kunde nu klimatfrågan ganska väl och bidrog till att EU blev en så pådrivande part i FNförhandlingarna under 1990-talet som skulle resultera i Kyotoavtalet. På lerfötter Men när EU-kommissionen började pressa medlemsländerna att redovisa hur de tänkte klara av sina Kyotomål stod det klart att Tyskland hade stora problem. Det stora landet Tyskland är EU:s största koldioxidutsläppare i absoluta tal. Framförallt beror det på kraftindustrin där kolkraft dominerar och inte minst det extra smutsiga brunkolet. Av EU:s tio smutsigaste kolkraftverk finns sex i Tyskland. Tillsammans står kolkraftverken för 66 procent av de tyska CO2-utsläppen. Den tyska kraftindustrin får stora skattelättnader (för att ge konsumenter lägre elräkningar), vilket paradoxalt nog dock inte gäller sol- och vindkraft. Kolindustrin har understötts av generösa statsbidrag sedan 1950-talet och regeringen har bestämt att dessa ska bli kvar till år 2018. Andra former av subventioner har visserligen gjort Tyskland till världens vindkraftstätaste land och bland de största även inom den dyrare solenergin men totalt kommer ändå inte mer än 5,8 procent av tysk energi från förnyelsebara källor. Raden av tyska klimatplaner de senaste 20 åren har inte ändrat nämnvärt på dessa fakta.Tvärtom planerar den tyska regeringen att bygga 26 nya kolkraftverk. EU:s miljöbyrå EEA bedömer i sina prognoser från 2007 att Tyskland trots allt kommer att kunna leva upp till sina Kyotomål men det beror mindre på framsynta åtgärder och desto mer på att före detta Östtyskland har fått stänga smutsig, olönsam och miljöfarlig industri efter kommunismens fall.

eu som klimatak tör

15


Klimatets förkämpe Det skulle bli förbundskansler Angela Merkel som trädde in på den internationella scenen som klimatkämpe nummer ett när Tony Blair var på väg ut ur politiken. Vid EU:s toppmöte i mars 2007 var det Merkel som pressade övriga EU-ledare att godta de tuffa klimatmål som EU-kommissionen hade föreslagit. Som G8-ordförande under 2007 lyckades hon få den motvillige amerikanske presidenten George W Bush att gå med på ett gemensamt uttalande om att G8-länderna skulle ”seriöst överväga en minskning på 50 procent av växthusgaserna till 2050.” Det var inte på något sätt bindande men första gången som Bush-administrationen godtog att alls sätta en siffra på hur stora insatser klimathotet kan kräva. Angela Merkel krönte sina insatser med ett ambitiöst klimatpaket för Tyskland som hennes koalitionsregering satte ihop hösten 2007 i Meseberg. Meseberg-paketet höjde Tysklands nationella mål för minskade växthusgasutsläpp från 60 procent till 80 procent år 2050. Ett delmål på 40 procents minskning sattes till år 2020, det dubbla mot vad EU och Kyoto kräver av Tyskland. Även det nationella målet för förnyelsebara energikällor sattes högre än EU begärt, 25-30 procent (EU:s mål är 20 procent). Därefter har Merkels klimatgloria halkat på sned, åtminstone i tyska media. Industrins förkämpe Tysk politik bygger extremt mycket på konsensus där de stora politiska partierna självklart väger tungt vilket ger den starka tyska miljöopinionen en stor roll. Men en kanske ännu viktigare fråga för tyskarna är jobben, vilket gör att såväl industrins och bankernas åsikter liksom de mäktiga fackförbunden, inte går att negligera. Förbundsregeringen har lika svårt att köra över de relativt självstyrande tyska Länderna med sina regionala intressen. När miljö står mot arbetstillfällen, tenderar miljön att få stå tillbaka. När EU i januari 2005 inledde sin bindande klimatpolitik med att belägga all tung industri i Europa med

16 eu som klimatak tör

CO2-kvoter, var det tyska politiker som propsade på att fördelningen av kvoter skulle vara så generös att man i praktiken inte lade några begränsningar på företagen. Angela Merkels regering gick sedan mot EU-kommissionens plan att tvinga ned utsläppen på nya bilar. Tyska bilar är stora, bränsleslukande och stora i utsläpp. En intensiv tysk lobbying – inte minst från fru Merkel personligen – resulterade i att förslaget luckrades upp. Ett EU-förslag att tydligt deklarera för kunderna enskilda bilars bensinförbrukning sköts i sank av tysk lobbying och regeringen stoppade därefter Bryssels idé att lägga koldixodskatt på bilar. Kommissionens förslag att de stora energibolag som dominerar sina nationella marknader ska tvingas öppna kraftledningarna för konkurrens utsattes likaså för tyska attacker. Avregleringen skulle nämligen drabba tyska Eon och RWE. Tyskland dras annars med just det slag av energidilemma som kommissionen vill komma åt. I norra Tyskland finns vindkraften liksom de lämpligaste platserna för att bygga nya kraftverk. Men det fattas ledningar (och investeringsvilja) för att leda kraften söderut där de stora städerna ligger. EU-avregleringen är tänkt att ge en ny chans åt konkurrenter till investerings-ovilliga Eon och Rwe. Förbundskansler Merkel var den som vid EUs toppmöte i mars 2008 utverkade att EU ska överväga att skydda elintensiv industri mot konkurrens från länder som inte uppfyller Kyotoprotokollet. “Fru Merkel var helt annorlunda jämfört med året innan när hon var ordförande för mötet. Den här gången var hon kansler för den tyska industrin”, kommenterade en anonym europeisk regeringskälla i brittisk press. Urvattnat hemma Det inhemska tuffa klimatpaketet från augusti 2007 hann vattnas ur, innan det nådde fram till den tyska förbundsdagen. De insatser som överlever ser ut att bli nya mål för byggnaders energieffektivitet, forskningsanslag till ny teknik och inte minst till koldioxidlagring


i jorden, liksom skärpt märkning om elförbrukning på konsumtionsvaror. Kärnkraften som ett alternativ till koldioxodutsläppande energikällor såg ett tag ut att få ett nytt uppsving i tysk politik men sommaren 2008 bjöd på en uppseendeväckande kärnkraftsskandal – kärnkraftsavfall har dumpats i läckande tunnor i en nedlagd saltgruva på väg att rasa ihop, utan att några myndigheter reagerat. Kärnkraftsindustrins planer att slutförvara framtida kärnavfall i andra övergivna saltgruvor vacklar plötsligt. Tills vidare kvarstår det tyska beslutet att aveckla kärnkraften till år 2020. n Frankrike – landet som ser en chans Med Blair borta och Merkels klimatgloria på sned vill en tredje EU-politiker gärna få segla upp som den nye klimatkämpen – Frankrikes president Nicolas Sarkozy. Sarkozy delar med Tony Blair en kärlek till visioner och stora, politiska drömmar. Klimatfrågan ger honom utrymme för att leva ut den sidan av sig själv och EU ger honom en scen. Sarkozy har t ex tagit över Blairs och Merkels vana att ta upp klimatfrågan med varje utländskt statsöverhuvud han träffar. Traditionellt ses inte Frankrike som det mest miljövänliga EU-landet men just klimatfrågan passar överraskande väl ihop med franska nationella intressen. Frankrikes elkonsumtion består till nära hälften av kärnkraft och eftersom den inte släpper ut koldioxid ligger landet ligger långt ned i den europeiska ligan över värsta utsläppare, på en 20e plats bland EUs 27 länder räknat i utsläpp per invånare. Landet har ingen kol kvar och mycket få kolkraftverk. Fransk livsmedelsindustri är världsledande i sig men framförallt inom ekologiskt jordbruk (40 procent av de ekologiska odlingarna i Europa är franska). Kärleken till franska matttraditioner har räddat kvar tillverkning enligt traditionella metoder och en bred kundkrets som gärna betalar extra för varorna så länge de smakar mer.

Den miljöteknologiska industrin sägs dessutom (enligt EU-kommissionen) det senaste decenniet ha vuxit särskilt snabbt just i Frankrike. Drivs av presidenten Till skillnad från de brittiska och tyska regeringarna, pressas inte den franska regeringen av en stark hemmaopinion som oroar sig för klimatet. Frågan slog igenom på bred front i franska massmedia i samband med att Al Gores film visades men tas kanske mest på allvar av miljörörelserna och den urbana medelklassen. Frankrike har aldrig utmärkt sig för att driva klimatfrågor i EU-kretsen men har inte heller bromsat klimatbeslut, bara nöjt sig med att skydda franska intressen där det har ansetts nödvändigt. Bland annat har både Sarkozy och hans företrädare Jacques Chirac (förgäves) försökt få kärnkraft inräknat som en förnyelsebar energikälla i EU-sammanhang. På hemmaplan kom en första fransk plan för att minska växthusgasutsläppen år 2000 men den fick modifieras när Kyotomålen skärpte insatserna. En andra plan kom år 2005 men också den ställs nu åt sidan sedan president Sarkozy tagit över. Regeringen Sarkozy deklarerar mycket höga klimatambitioner. – Frankrike kommer behålla sin position som ledande i klimatkampen och kommer år 2020 att vara den mest kol-rena ekonomin i EU, hävdar miljöminister Jean-Louis Borloo. – Vi har ingen anledning att vara blygsamma. Våra utsläpp ligger 21 procent under EUs genomsnitt. Vi är näst störst i Europa på förnyelsebar energi. Vårt mål är inte att hålla ett genomsnitt. Vårt mål är att leda, understryker Frankrikes president. Många löften Nicolas Sarkozy tog ett mer spektakulärt grepp om frågan än franska väljare är vana vid. Han tillsatte en ”grenelle”, en arbetsgrupp hämtad från hela samhällslivet (forskare, regeringstjänstemän, fack, arbetsgivare, kommuner, miljöaktivister och som ordförande britten

eu som klimatak tör

17


Nicholas Stern, mannen bakom Sternrapporten) och lät dem arbeta fram förslag för en fransk klimatpolitik. ”Grenellen” var tillräckligt brett sammansatt för att inte komma med alltför radikala förslag men på sikt ansåg man att Frankrike bör minska sina utsläpp av växthusgaser med 75 procent till 2050. På kortare sikt – till år 2020 – ansåg gruppen att EU:s klimatmål dög gott åt Frankrike också. Sarkozy lovade entusiastiskt att göra ”grenellens” förslag till sina men när det var dags att konkretisera i form av lagförslag som hösten 2008 började sin gång genom parlamentet, klagade miljögrupper över att de flesta bindande mål försvunnit. Siffran 75 procent för minskningar till år 2050 är borta. Målet för förnyelsebart bränsle i lagförslaget blev bara att höja dagens andel på 9 procent till 20 procent (EU har föreslagit 23 procent för Frankrikes del). Bland andra åtgärder finns t ex en straffavgift kombinerat med rabatter på förpackningar för att minska avfallet, billiga lån till husägare för att isolera och byta värmekälla i sina bostäder, planer att förbättra kollektivtrafiken och att bygga om infrastruktur för bättre trafikflöde. Frankrike har infört miljöbilspremier på upp till 1 000 euro för bilar med lägre utsläpp än 130 gram per kilometer för nya bilar. Bilar som släpper ut mer än 160

Storbritanniens energikonsumtion 2004

Kärnkraft 9%

Förnyelsebara källor 2%

gram betalar straffavgift. För jordbruket finns en nationell plan att göra 30 procent av alla jordbruk energisnåla och att halvera användningen av gödsel inom fem år. Franska energibolag investerar i vindkraft, vattenkraft och biomassa men huvudpunkten i den franska energiförsörjningen kommer att ligga kvar i kärnkraften. Sarkozy gav sommaren 2008 klartecken till att bygga en andra EPR-reaktor i Frankrike (världens första byggs av franska bolag i Finland, vad som kallas andragenerationens kärnkraftverk. Därmed skulle Frankrike vara uppe i totalt 61 kärnkraftsreaktorer. Frankrike är världens största exportör i kärnkraft. ”Tanken att vi skulle kunna möta klimatutmaningen i Frankrike utan kärnkraften är en illusion”, sade president Sarkozy under sitt stora klimattal. Koldixidtull mot omvärlden I EU-diskussionerna och globalt tänker president Sarkozy inte ge avkall på sitt krav att europeisk industri inte ska få en konkurrensnackdel mot omvärlden genom klimatkraven. En importavgift på varor från länder som inte respekterar Kyotoavtalet eller något annat slag av skydd, är ett bestämt villkor från franska förhandlares sida.

Tysklands energikonsumtion 2004 Förnyelsebara källor 4%

Kol 16%

Kol 25%

Kärnkraft 12%

Frankrikes energikonsumtion 2004

Förnyelsebara källor 6%

Övrig 2%

Kol 5%

Olja 33%

Gas 38%

Gas 23%

Kärnkraft 40%

Olja 35% Olja 36%

Källa: EU-kommissionen

18 eu som klimatak tör

Gas 14%


SÅ GÅR MAN TILL VÄGA EU:s politiker har accepterat slutsatserna från FN:s klimatpanel att den globala uppvärmningen inte får bli större än 2 grader Celsius sedan den förindustriella perioden och att EU-länderna därför år 2050 måste ha minskat sina utsläpp av växthusgaserna med mellan 60 till 80 procent jämfört med 1990. På ett toppmöte i Bryssel i mars 2007 åtog sig de 27 medlemsländernas stats- och regeringschefer om följande delmål för Europas del: • att år 2020 ha minskat utsläppen av växthusgaser med 20 procent jämfört med år 1990, • att år 2020 ha minskat energikonsumtionen med 20 procent, • att år 2020 ha en andel av 20 procent förnyelse bara energikällor i sin energikonsumtion, • att år 2020 ha en andel av 10 procent biobränsle i bränsleförbrukningen. Inför alla stiliga internationell åtaganden är det lätt att känna skepsis – kommer de någonsin att uppfyllas? Den oron är naturlig om man t ex ser på hur klimatvänligt Storbritannien, Frankrike och Tyskland uppträder på den internationella scenen men hur sena i starten de är med att göra något åt saken hemma. Det är här som EU skiljer sig från andra internationella samarbetsformer. Uttalanden som görs i EU omsätts i praktiken. Slutsatser som stats- och regeringschefer antar vid EU:s toppmöten nagelfars av EU-byråkratins tjänstemän för

att omformuleras i konkreta – och bindande – lagförslag. EG-domstolen utgår från dem när de sliter juridiska tvister. EU-metoden EU har en metod för att få igenom politiskt svåra beslut och den har hittills varit mycket framgångsrik. Metoden består i att sätta målet först – alltid lagom avlägset i tiden för att det inte ska kännas för avskräckande för de beslutsfattande politikerna – och att bestämma om genomförandet senare. Det var så den inre marknaden kom till.1985 beslöt ett EU-toppmöte lyfta gränshinder för varor, tjänster och människor den 1 januari 1993. Vägen dit var att harmonisera nationella lagar på cirka 300 områden. EU-kommissionen började raskt spotta ut förslag efter förslag till hur de gemensamma regler skulle se ut. Det dröjde inte länge förrän medlemsländerna hade börjat protestera mot de förändringar som väntade runt hörnet. Men EU-kommissionen påminde länderna om att harmoniseringen redan var beslutad och en tidsgräns satt. Det enda som fortfarande var öppet för diskussion var detaljerna. Den 1 januari 1993 öppnade EU:s gemensamma marknad, knappast komplett men fullt fungerande. Samma metod användes för att ersätta nationella valutor med den gemensamma euron och därefter utvidgningen av EU till tolv öst- och centraleuropeiska länder. Ett tidigt principbeslut togs av stats- och regeringsche-

eu som klimatak tör

19


ferna, ett datum fastslogs varefter bara detaljer återstod att förhandla. De många politiska slagsmål som uppstod på vägen dit betydde aldrig att någon var på väg att sätta slutmålet ur spel. Euron infördes för tolv länder i januari 2002 och östutvidgningen genomfördes för tio länder i maj 2004. Precis som för den inre marknaden var reformerna inte helt kompletta men fullt fungerande. Precis som för den inre marknaden har senare beslut fört reformen vidare. Gjort det igen Nu har EU-maskineriet gjort det igen, denna gång för klimatet. Målen är satta, tidpunkterna klara. Det är ”bara” detaljerna som ska förhandlas på plats. Kan länderna strunta i att genomföra avtalade beslut? I teorin, ja. Det är inte heller ovanligt att medlemsländer inför gemensamma beslut senare än de borde eller att de genomför besluten på ett felaktigt sätt. Men EU har metoder också för att ta itu med trilskande länder. EU-kommissionen övervakar att länderna gör vad de lovat. Den som inte genomför fattade beslut dras inför EG-domstolen. För att det inte ska bli frestande för motsträviga medlemsländer att vinna tid med byråkratiska och juridiska procedurer så begär kommissionen emellanåt att landet ska betala dagsböter för varje dygn som de inte följt en viss EU-regel. Tyskland har t ex fått betala stora summor av den anledningen och Frankrike har det genanta rekordet i bötessumma. I miljösammanhang när tiden kan vara en avgörande faktor - när det gällt ett polskt motorvägsbygge genom naturskyddat område eller fågeljakt på Malta - använder sig EU-kommissionen av domstolens snabbprocedur. Kort sammanfattat – EU är en rättsgemenskap till skillnad från andra internationella samarbetsformer. Gemensamma beslut binder medlemsländerna. En domstol och en ”polis” (EU-kommissionen) övervakar att det går rätt till. Med Kyotoprotokollet är det alltså så att andra länder i världen kan hoppa av och ändra sina politiska åta-

20 eu som klimatak tör

ganden. Det kan inget EU-land göra utan att drabbas av sanktioner eftersom EU har omsatt målen i bindande beslut. Grupptryck EU-arenan innebär också ett starkt grupptryck på politiker, kanske mer än vad en väljare kan genmskåda från sin plats framför TVn i Prag, Berlin eller Luleå. När statsoch regeringscheferna isolerar sig i toppmöteslokalerna och en fransk president börjar måla upp bilder av ”en framtida värld under hot och hur vi – här och nu – har fått lagt på våra skuldror uppgiften att rädda den värld vi älskar för våra barn”... då är det lätt hänt för en slovensk eller svensk statsminister att låta sig svepas med i beslut som kanske är mer långtgående än man egentligen hade tänkt sig. EU-byråkratin bidrar med ett annat slag av högst medvetet grupptryck som engelsmännen kallar ”name and shame”. EU-kommissionen och dess underställda byråer samlar in jämförbar statistik från alla medlemsländer och publicerar återkommande staplar och diagram som visar hur långt länderna har kommit i sina åtgärder och rankar dem mot varandra. Ministrar är överraskande känsliga för att ständigt bli uthängda inför sina kolleger och inför pressen som bottenskrapet. Vad som mer än något annat utövar press på medlemsländerna är förstås realpolitik. Hela EU-samarbetet bygger på att medlemmarna gör gemensam sak. I det längsta försöker man att i beslutsfasen ta ombord alla särskilda problem som ett medlemsland kan ha, genom att göra undantag för någon, ge extra EUbidrag eller förlängda övergångstider till andra. Det gör att EU:s beslut sällan är lättlästa, de blir långa, krångliga och fulla med särskildheter. Men när ett beslut väl är taget finns ingen förståelse att finna hos någon part om ett land struntar i det. Blev ett sådant uppförande vedertaget skulle snart hela EUsamarbetet rasa.


Flera flugor i samma smäll Det hör till saken att det stora paket som EU har tagit inte är ett klimatpaket utan ett klimat- och energipaket. Det beror bland annat på att energi självklart hör nära samman med klimatproblemen – energisektorn svarar för över 60 procent av koldioxidutsläppen i EU:s 27 medlemsländer medan den näst största utsläpparen, transportsektorn, ”bara” står för drygt 20 procent. Men som nämnts tidigare spelar andra motiv in, som energiförsörjning, importberoende och säkerhetspolitik. Av de fyra huvudmål som har valts är bara det första i huvudsak inriktat på klimatet – att EU-länderna ska dra ned på den största växthusgasen koldioxiden. Det andra målet – att länderna ska minska sin energikonsumtion – ska bidra till att lösa koldioxidproblemet men även frågan om energiresurser. På samma sätt ska det tredje målet – att öka användandet av alternativa energikällor – förhoppningsvis ge stora klimatvinster men också minska Europas importberoende. Även det fjärde målet – att öka andelen biobränsle – ska självklart minska koldioxidutsläppen men handlar också om att minska oljeimporten.

Men det är inte bara medlemsländerna som nu ska enas om förslagen. Europaparlamentet är medbestämmande i de flesta av dessa samhällsområden. Parlamentet driver ofta en något mer radikal och mer miljövänlig politik än regeringar. De har många gånger skärpt en politik som regeringsförhandlingarna har urvattnat i rådet. Parlamentet har en stark sits i förhandlingen. Om rådet och parlamentet inte kan enas så dör förslaget och allt arbete som lagts ned på det har skett förgäves. Det är något som alla parter försöker undvika. När det gäller klimatpaketet har EU dessutom ingen tid att förlora. Tvärtom har länderna lovat varandra att försöka knyta ihop klimatpaketet under 2008, för att ha en bra utgångspunkt för FN-mötet i Poznan före jul. I EU-sammanhang är det mycket snabbt.

Detaljerna Huvudmålen är alltså beslutade och ramen fastlagd men det betyder inte att EU kliver åt sidan och överlåter åt medlemsländerna att ta över uppgiften. Tvärtom. Nästa steg är att EU-kommissionen lägger fram konkreta lagförslag på en lång rad olika punkter, hur målen ska uppfyllas. Det skedde i ett stort åtgärdsprogram som kom i januari 2008. De flesta beslut ska tas med en kvalificerad majoritet, något som tenderar att göra medlemsländerna mer kompromissvilliga – den som inte deltar i att utarbeta en lösning kan bli nedröstad. När lagförslag ska förhandlas på plats öppnas stora möjligheter för aktörer att vattna ur besluten, att fylla dem med undantag eller begära övergångsperioder. Det går att göra ett tufft miljökrav rätt så meningslöst.

eu som klimatak tör

21


ATT HANDLA MED UTSLÄPP Handel med utsläpp förväntas ensamt klara av 60 procent av den växthusgasminskning som EU har lovat att genomföra. Utsläppshandeln utgör alltså en hörnsten i EU:s kamp mot klimatförändringar. Ändå gav de första årens försök med detta alldeles nya miljöpolitiska instrument i stort sett inga miljövinster. Nu hänger mycket på om uppföljningen blir tuff nog. Betala eller rena Utsläppshandel finns som en möjlighet i Kyotoprotokollet men som än så länge är det bara EU som har infört det på bred front. Systemet går ut på att sätta ett tak för hur mycket koldioxid som tung industri ska tillåtas släppa ut och sedan fördela utsläppen i form av kvoter eller utsläppsrätter företagen emellan. Om kvoterna inte räcker för ett företags verksamhet, finns valet att antingen rena industriprocessen eller att köpa kvoter av andra företag som inte behöver sina. Fördelen för samhället är att politikerna kan styra hur stora utsläppen totalt blir genom att bestämma hur många utsläppsrätter de fördelar. Företagen får en viss flexibilitet eftersom de kan välja det mest lönsamma alternativet, att investera i rening eller att köpa utsläppsrätter. EU satte upp sitt system för handel med utsläppsrätter med viss hast när Kyotoprotokollet skulle träda i kraft och 1 januari 2005 hade drygt 10 000 europeiska företag belagts med kvoter.

22 eu som klimatak tör

Dessa finns inom energisektorn och den tunga industrin, t ex förbränningsanläggningar, oljeraffinaderier, koksugnar, järn- och stålverk liksom tillverkare av cement, glas, kalk, tegel, keramik, papper och massa. Tillsammans ansvarar de för ungefär 45 procent av EUs koldioxidutsläpp. Besvikelse De första tre åren av systemet (kallat ETS, Emission Trading Scheme) blev en besvikelse, åtminstone sett ur miljösynpunkt. Bara i elva av EUs 27 medlemsländer minskade utsläppen. Sammanlagt ökade istället EUs utsläpp med 1,9 procent. Felkällan var inte svår att upptäcka. I första vändan hade industriföretagen fått sina utsläppsrätter gratis. I stort sett alla EU-länder hade dessutom fått fler kvoter än de kunde använda med undantag av Storbritannien som tvingades köpa kvoter för 30 miljoner ton. Faktum var att Europas stora energijättar hade fått så stora utsläppsrätter – gratis – att de kunde sälja dem i utsläppshandeln och göra sig en bra förtjänst på kuppen. Dessförinnan hade de höjt elpriserna för konsumenterna, bland annat för att kompensera sig för att de tvingades underkasta sig utsläppskvoter. EU-kommissionen drog sig inte för att i sin utvärdering påpeka att den generösa tilldelningen delvis berodde på medlemsländernas oriktiga inrapportering över hur mycket utsläpp deras industri hade haft före 2005.


Inte bara dåligt Möjligen var utsläppshandeln trots allt inte enbart ett fiasko under sina första år. IEA (International Energy Agency) kallar den första perioden för en pilotfas och berömmer EU-kommissionen för att så snabbt ha fått igång ett komplicerat system på så många länder, komplett med fördelning, övervakning och handelsplatser där kvoter kan köpas och säljas. En handel med utsläppsrätter uppstod faktiskt över gränserna i EUs 27 länder. Under 2007 handlade man med ungefär 100 miljoner rättigheter (ett ton utsläpp per rätt) i månaden, en siffra som steg till 120 miljoner ton under 2008. Priset för ett ton utsläpp har varierat mellan 8 och 30 euro. Att de tre första åren inte gav någon total koldioxidminskning oroar inte IEA som utgår ifrån att det kommer att ske i fas nummer två. De svenska erfarenheterna av utsläppshandeln bekräftar miljörörelsens kritik om allt för generösa kvoter men de tycks också bekräfta IEAs mer positiva syn. Trots att svensk industri hade kvoter kvar efter de tre åren (nära 9 miljoner av totalt tilldelade 67 miljoner) så genomfördes viktiga reningsåtgärder. De svenska utsläppen sjönk med 350 000 ton mellan 2005 och 2007. Slutsatsen som Naturvårdsverket klimatpolicyenhet drar i en analys är, att bara det faktum att kvoterna har införts, kombinerat med övertygelsen om att det här troligen bara är början, fick många svenska företag att se över sina utsläpp och investera i rening. Tuffare andra gången Den andra perioden av utsläppshandeln varar mellan 2008 och 2012, är utökad till grannländerna Norge, Island och Liechtenstein samt till ännu en växthusgas; lustgas. Inför den andra perioden var EU-kommissionen emellertid beväpnad med något man saknat tidigare, nämligen exakta uppgifter om hur mycket koldioxid varje större industrianläggning i Europa släpper ut. När EU-kommissionen inte länge var beroende av medlemsländernas och industrins egna uppgifter om hur

mycket koldioxid de behöver släppa ut, satte den ett tak som ger totalt 12,5 procent mindre koldioxidutsläpp. För vissa länder innebär det nedskärningar på radikala 40 - 50 procent. Dessutom höjdes bötesbeloppet för ett företag som överstiger sin kvot till 100 euro per ton, långt över priset för en utsläppsrätt i handeln. Det kom genast protester från de flesta EU-länder. Även Sverige sände ned sin miljöminister till Bryssel för att invända mot sänkta kvoter (minus 10 procent för Sveriges del) trots att de svenska företagen alltså inte hade använt slut på sina. Skarpast protester kom från Tyskland, Tjeckien, Litauen och inte minst Polen och Estland som vände sig till EG-domstolen och hävdade att EU-kommissionen hade överskridit sina befogenheter. Men protesterna klingade något ihåligt den här gången med tanke på hur första perioden hade utfallit och de vann inget gehör i Bryssel. Tredje gången gillt Enligt EU-politikernas egna åtaganden måste utsläppshandeln klara mer än hälften av koldioxidminskningarna till 2020. Då måste systemet stramas upp rejält för den tredje fasen. För åren 2013-2020 har kommissionen föreslagit att regeringarna ger upp rätten de hittills har haft att fördela kvoter internt i sitt eget land. Det ska bli mindre gratistilldelning, huvuddelen av utsläppsrätterna ska säljas på auktion. Medlemsländerna får organisera auktionerna och intäkterna ska gå till den egna statskassan. Taket för hela EU som kommissionen valt innebär en 21 procents minskning av de utsläpp som den tunga industrin gjorde år 2005. Fler industrier ska in i systemet, nämligen aluminium- och ammoniaktillverkning samt petrokemisk industri. Två växthusgaser till förs in i handeln, dikvävedioxid och perfluorkolväten. Flyget får utsläppskvoter från 2012.

eu som klimatak tör

23


Totalt omfattas därmed hälften av EU:s utsläpp och minst 12 000 företag. Skydda konkurrenskraften Förslaget om utsläppshandel hör till de mest omtvistade i de förhandlingar som har följt på kommissionens åtgärdspaket. Aluminiumindustrin hävdar att de kommer gå under med dessa åtgärder. Cementindustrin framför att 80 procent av alla deras företag kommer att flytta utanför Europa för att slippa i konkurrenskraft mot sina rivaler i andra länder som struntar i klimatkampen. Globalt skulle i så fall klimatkampen förlora, påpekar industrin, ett fenomen som fått namnet ”kol-läckage” (carbon leakage). Den tunga industrin har sina främsta försvarare i den franska och den tyska regeringen men också hos en hel del europaparlamentariker. Tyskland vill se gratiskvoter för tung industri, framförallt för kraftindustrin, (som står för lejonparten av den tunga industrins utsläpp) som enligt förslaget inte ska få några gratis utsläppsrätter efter 2013. Övrig industri ska enligt förslaget få mellan 20 - 40 procent av kvoterna gratis de första åren varefter auktioneringen tar över helt. Miljötullar Den franska regeringen föreslår att belägga utländska importörer – vars hemländer inte gör en seriös insats mot klimatförändringarna – med något slags koldioxidtull. De europeiska fackförbunden stöder koldioxidtullen som ett sätt att försvara europeiska arbetsplatser. Det mer frihandelsvänliga Storbriannien avskyr importhinder men har föreslagit ett slags rabatt för europeisk industri, t ex en lägre moms för ”gröna” produkter. Franske presidenten Sarkozy har gett sitt entusiastiska stöd medan Tyskland ogillar idén. EU-kommissionen värjer sig. Dess ordförande José Manuel Barroso har medgett att risken för kol-läckage kan finnas men tvivlar på att den är så allvarlig som medlemsregeringarna hävdar. Det är inte lätt för t ex

24 eu som klimatak tör

cementindustri att flytta när kunderna finns i Europa, transporterna blir ju rätt besvärliga. Däremot tror man att tillverkare av aluminium, primärstål och vissa grundkemikalier kan drabbas. Kommissionen vill helst avvakta med allt tal om gränsskydd till efter december 2009 när det står klart vad övriga världen tänker göra åt sina utsläpp av växthusgaser. Om USA, Kina, Ryssland och övriga ställer upp på att seriöst reducera utsläppen borde inte importhinder att behövas. Men för att tillmötesgå t ex den franska regeringen har Bryssel dragit igång en utvärdering av vilken industri som riskerar att bli mest sårbar. Inte heller en grön momsrabatt tilltalar Bryssel. Det blir komplicerat, kostsamt och förenat med ständiga tvister om tjänstemän ska peka ut ”rätt” produkter och sedan permanent uppdatera listan allteftersom ny teknologi dyker upp och tidigare grön teknik inte längre verkar så grön. Dela på intäkterna Inkomsterna från auktionerna ska visserligen tillfalla medlemsländerna men kommissionen vill att 10 procent ska sättas undan till en fond att fördela mellan de fattigare medlemsländerna. Polen har dock krävt att få betydligt mer än bara sin andel för att kunna genomföra sina åligganden. Det handlar om rätt mycket pengar. Hamnar priset för en utsläppsrätt på 40 euro rör det sig om en vinst på 75 miljarder euro. För Sveriges del skulle det kunna bli 45 miljarder kronor. Det gör frågan mer intressant att det inte längre bara är företag i behov av utsläppsrätter som bjuder. Även spekulanter och finansiella investerare är numera med i leken. Priset på koldioxidutsläpp kan alltså pressas upp och intäkterna bli ännu högre, om marknaden bedömer att taket som EU har satt är tufft nog. Europaparlamentets miljöutskott vill inte låta medlemsländerna styra över medlen. Det anser att hälften av intäkterna ska gå till klimatvänliga investeringar i uländerna och hälften till detsamma i EU-länder. Den saken ska rådet och Europaparlamentet förhandla på plats.


Parlamentets hållning Europaparlamentets miljöutskott har sagt sitt, det ska vara auktion från dag ett för hela kraftsektorn. För övrig tung industri ska det vara gratistilldelning till 85 procent första året och därefter en gradvis minskning till 2020 när alla utsläppsrätter ska gå på auktion. Utskottet kräver dessutom att sjöfarten också ska plockas in i systemet. Hur det slutgiltiga beslutet ser ut, avgörs i förhandlingar mellan rådet och parlamentet. Mer energikonkurrens När stormen Per en januarisöndag 2007 frenetiskt piskade de danska vindmöllorna gav de ifrån sig mycket mer el än Danmark behövde denna helglediga dag. Danskarna kontaktade sina tyska grannar för att sälja överflödet billigt men fick nej. Den tyska infrastrukturen kunde inte klara att ta emot leveranser med mindre än två veckors varsel. De danska vindkraftverken fick stängas ned medan det blåste som bäst. Den händelsen illustrerar vad EU-kommissionen vill ändra på när man säger att det är en förlust för alla inblandade att EU inte har en gemensam energimarknad utan istället många, uppsplittrade, nationella marknader. I klimat- och energipaketet ingår därför ett förslag från EU-kommissionen att öppna energimarknaderna i Europa för mer konkurrens. Trots att EU:s inre marknad i gas och elektricitet i teorin har öppnat nationsgränserna så är gränshandeln fortfarande extremt liten. Istället dominerar ett fåtal energijättar marknaden, framförallt sin egen nationella marknad, och de äger som regel både produktionen och distributionsnäten. Enligt EU-kommissionen har detta bidragit till att energin helt enkelt inte strömmar dit den behövs. Distributionsnäten i Europa är bitvis av mycket låg kvalitet, inte ens regioner i samma land är alltid sammanknutna på ett effektivt sätt. Mindre konkurrenter har svårt att få fram sin ström till kunder på annat håll medan energijättarna sitter så tryggt i sina dominerande posi-

tioner att de inte har behov av att investera i bättre nät. EU-kommissionen kalkylerar att en sant europeisk energimarknad skulle ge radikala utsläppsminskningar. Det verkligt kontroversiella i kommissionens förslag var att energibolag inte skulle tillåtas äga både produktion av ström och distributionsnäten. Förslaget väckte genast starkt motstånd från åtta länder med nationellt dominerande energibolag. Högst protesterade Tyskland med jättarna Eon och Rwe liksom Frankrike med Edf och Suez-Gdf. Sverige och Storbritannien har som oftast i avregleringsfrågor ställt sig på kommissionens sida. EU:s ministerråd enades i oktober 2008 om att genomföra avregleringen men med ett uppluckrat sätt att dela på produktion och distribution. Ett land kan välja att tvinga bolagen att separera verksamheterna men tillåta att bägge ligger under en och samma ägare. Europaparlamentet vill gå på kommissionens första och tuffare linje. Tvisten får därför slitas i förhandling mellan ministerrådet och parlamentet.

eu som klimatak tör

25


EU-INGREPP I ANDRA SEKTORER Större delen av Europas ekonomi ligger trots allt utanför utsläppshandeln och alla blir tvungna att bidra om EU-länderna ska klara sitt gemensamma åtagande. EU-kommissionen hade i sitt paket också en lång rad reformförslag som skjuter in sig på andra stora utsläppare. Efter den tunga industrin är transportsektorn den största utsläpparen i Europa. Transporterna ansvarar för ungefär 21 procent av EU:s utsläpp i genomsnitt. I Sverige är siffran högre, runt 30 procent av utsläppen kommer från transporter. Vad som gör transporternas utsläpp oroande är att de växer, istället för att minska som inom andra sektorer. Mellan 1990 och 2006 var transportsektorns ökning mätt i utsläpp 35 procent. Importberoendet av olja oroar också europeiska politiker. 40 procent av den olja som EU-länderna importerar går till bilbränsle. EU-förslagen för att ta itu med transportsektorn är inte särskilt radikala men har ändå väckt ilskna protester och hetsig lobbying för att mildra kraven. Personbilar värst Personbilarna är skyldiga till mer än hälften av hela transportsektorns utsläpp. Skärpta avgaskrav på personbilar kan sänka utsläppen med en femtedel till 2020, kalkylerar kommissionen. Det politiska grälet har kommit att handla om det antal partiklar som bilarna släpper ut. En ny europeisk

26 eu som klimatak tör

bil släpper ut drygt 160 gram partiklar per kilometer i genomsnitt (äldre bilar ligger långt över). EU-kommissionen föreslår att detta ska ned till 130 gram* till år 2012. Gränsvärdet bör inte ha kommit som en överraskning för den europeiska bilindustrin som för tio år sedan skrev på ett frivilligt åtagande att år 2008 vara nere i 140 grams utsläpp. Tyska protester Ironiskt nog kom idén till ett sänkt gränsvärde ursprungligen från Tyskland vars avsikt framförallt var att minska bilars bränsleförbrukning. (130 gram omsätts i ungefär en halvliter bensin milen för dieselbilar och lite mer för personbilar.) Ändå är det från Tyskland, från regeringen såväl som från industrin, som de största protesterna mot förslaget har kommit. Tunga tyska bilar som Mercedez-ägda Daimler och BMW har utsläpp på 181 respektive 170 gram och Porsche på över 280 gram. Franska Renault ligger istället på 146 gram, Peugeot/ Citroën och italienska Fiat på 141. Den franska regeringen har inga problem med Bryssels förslag utan har tvärtom satt ett identiskt nationellt mål för franska tillverkare.

*120 gram faller på biltillverkarens ansvar, 10 gram ska däcktillverkare och andra underleverantörer dra ned.


Protester har också kommit från Sverige, hemland för de två biltillverkare som har högst utsläpp i Europa (i snitt 191 gram). – Jag ser inga skäl att missgynna tillverkare av större modeller, förklarade Andreas Carlgren vid en pressträff i Bryssel och tillade att hans mål var att franska och italienska bilar skulle få ett lika tufft åliggande som större bilar (läs Volvo och Saab). Lobbyingen gav resultat i ministerrådet sedan tyska förbundskanslern Angela Merkel fått löfte om stöd från sin franska kollega Nicolas Sarkozy om att luckra upp kraven för biltillverkarna. Europaparlamentets miljöutskott har däremot gått på EU-kommissionens linje med en gräns om 130 gram 2012 och vill rentav skärpa reformen med ännu lägre utsläpp för 2020 (95 gram). Frågan får slitas i förhandlingar mellan rådet och parlamentet. CO2-skatt EU-kommissionen överväger att lägga ett förslag om koldioxidskatt, i första hand för bilar men möjligen utformad att drabba även andra former av utsläpp. Beslut om skatter tas med enhällighet i EU och nya förslag på området är därför alltid extremt svåra att få igenom. Ett tidigare försök från kommissionen 2005 att ersätta bilars nationella registreringsavgifter med en europeisk koldioxidskatt fick ingen uppbackning. Tyskland var den mest aktive motståndaren men även Storbritannien och Sverige var emot, framförallt för att de inte vill att EU ska få en beskattningsrätt. Tung trafik får respit EU-kommissionen har inte lika bråttom när det gäller att ställa krav på tunga fordon och koldioxidutsläpp. Varubilar och minibussar står på tur att få sina utsläpp reglerade men för de tunga fordonen planeras tills vidare ingenting. Under 2008 vandrade visserligen ett förslag om hårdare utsläppskrav från tunga fordon genom lagstiftningsprocessen men det handlade om andra utsläpp än CO2 som paradoxalt nog väntas resultera i en höjning

av koldioxidutsläpp (enligt EU-kommissionens egen bedömning). När förslaget var uppe i Europaparlamentet valde ledamöterna att mildra kraven på tunga fordon med hänvisning till klimatfrågan och begärde att EU-kommissionen återkommer med förslag om koldioxidutsläpp. Vägtullar Inte heller när kommissionen nyligen såg över systemet med vägtullar, valde man att lägga någon börda på tunga fordons CO2-utsläpp. Kommissionen föreslår att ändra reglerna så att de medlemsländer som tar ut vägeller trängselskatter på fordon, får möjlighet att väga in buller eller trängsel som trafiken ställer till med när avgiftens ka sättas. Idag får avgiften bara ersätta vad infrastrukturen har kostat. Fordonens utsläpp ska alltså inte få användas som en grund för vägtullar. Kommissionen säger att man tänker återkomma år 2013 med en utvärdering av vägtullarna och då se över om tunga fordon behöver beläggas med koldioxidbegränsningar, kanske genom att de får ingå i utsläppshandeln, kanske genom nya fordonsskatter. Under tiden hänvisar man till ett kommande EUförslag om att offentliga myndigheter i EU-länderna ska tvingas införa som kriterium när de upphandlar personbilar, bussar och lastbilar, att välja de miljövänligaste fordonen. Flyget sugs in Flyget är en annan snabbt växande del av transportsektorn, en del som hittills sluppit undan alla begränsningar på sina utsläpp. Möjligen beror det på att flyget inte svarar för en stor andel av de totala utsläppen i EU (3 procent). Men de utsläppen ökar å andra sidan hisnande snabbt, med 87 procent bara mellan 1990 och 2005. Från 2012 kommer därför alla flygbolag ha kvoterade utsläpp och tvingas köpa utsläppsrätter om de inte klarar kraven. Det blir en lindrig start där 85 procent av utsläppsrätterna delas ut gratis i första vändan. Utsläppen ska ned med 3 procent det första året och därefter med 5 procent om året.

eu som klimatak tör

27


Beslutet gäller all flygtrafik som startar och landar i EU och därmed även utländska flygbolag. Från USA har det kommit starka protester. Forskning kring flygets miljöpåverkan tyder på att andra former av utsläpp kanske bidrar ännu mer till växthuseffekten än koldioxiden gör just i flygets fall. Mycket talar för att kvoterna bara är början på de krav som kommer att ställas på branschen. Och sjöfarten? Sjöfarten (1,5 procent av EU:s totala utsläpp) har liksom flyget hittills inte haft några regleringar för sina utsläpp. I Europaparlamentets industriutskott har alla de större politiska partierna krävt att också sjöfarten ska inlemmas i utsläppshandeln. EU-kommissionen hade föredragit att avvakta men säger sig ändå överväga ett förslag om saken. Jordbrukets ansvar ”Avstå från kött minst en dag i veckan för att rädda klimatet”, uppmanar Rajendra Pachauri, ordförande för FN:s klimatpanel. Budskapet att den som äter en biff skadar klimatet har plockats upp av kvällstidningar i många europeiska länder och ingår ofta bland tipsen för hur privatpersoner bäst kan göra en insats för miljön. Så ser inte Bryssel på saken. I EU-kommissionens ögon hör inte jordbruket till klimatbovarna utan står snarare närmast i tur att bli offer.* Jordbruket släpper inte ut någon koldioxid att tala om. Om man däremot ser till utsläppen av samtliga växthusgaser så ansvarar jordbrukarna för en tung

* För att förstå hur FN:s klimatpanel och EU-kommissionen kan se så olika på jordbrukets klimatpåverkan, ska man veta att globalt svarar jordbruket för mycket större utsläpp än det europeiska jordbruket gör – 18 procent av alla växthusgaser. Det hör också till saken att EU inte räknar in transporter av kött till butiker och restauranger när man diskuterar utsläpp i den här sektorn (det faller under transportsektorn).

28 eu som klimatak tör

andel – över 9 procent, vilket gör jordbrukssektorn till tredje största utsläppare totalt av växthusgaser. Men medan EU totalt minskade sina utsläpp av växthusgaser med 8 procent 1990 – 2005 så minskade jordbruket sina utsläpp med 20 procent under samma period. Jordbruksutsläppen består i första hand av dikväveoxid (eller lustgas) från odlad mark och metangas vilket idisslande nötkreatur är den största källan till. Metangasen utgör inte mer än 3 procent av EU:s totala utsläpp av växthusgaser men skapar en mycket starkare uppvärmningseffekt i atmosfären än koldioxiden. Att sektorn har lyckats minska utsläppen så mycket beror dels på att man blivit bättre på användning av konstgödsel, dels på att de europeiska bönderna håller betydligt färre djur, inte minst i de östeuropeiska länderna. EU-kommissionen räknar med att sektorn kommer att fortsätta på den inslagna vägen och ha nått 23 procents minskning år 2010. Dessutom skärps under de närmaste åren en rad EU-regler för utsläpp i vatten, markskydd och användningen av nitrater vilket ska hjälpa ytterligare på miljöproblemen. Slutsatsen som EU-kommissionen tycks ha dragit är att det för närvarande inte behöver ställas några nya klimatkrav på jordbruket. Klimatskador EU-kommissionen är mer orolig för hur klimatförändringarna kan skada näringen. Jordbruket drabbas först av alla av de stormar, skogsbränder, översvämningar och perioder av torka som uppvärmningen av jordklotet tycks leda till. Redan nu inträffar blomningstiden för aprikos och persika tre veckor tidigare och alkoholhalten i vindruvor har stigit därför att uppvärmningen har förlängt odlingssäsongen. Bryssel har några idéer till hur man kan hjälpa bönderna. Genom att bygga flodvallar kan man eller finansiera klimatvarningscentra kan man åtminstone förebygga och varna i tid för naturkatastrofer. Vattenbrist


som börjar bli ett reellt problem i södra Europa kan lindras genom att ändra odlingsmetoderna, t ex genom att så vid andra tidpunkter eller välja mer torktåliga varianter av grödor. Bryssel ser dessutom på jordbruket som en potentiell partner i klimatkampen, en aktör som kan ge ett positivt bidrag. Ekologiska odlingar är klimatvänligt och ska uppmuntras. Bönder kan odla grödor att omvandlas till biobränsle eller till biomassa, en förnyelsebar källa till uppvärmning. Lantbrukare kan lagra kol i marken genom att odla ärtväxter och bönor. Skogsplantering kan användas för att fånga koldioxid. Metangas från djuren kan omvandlas till biogas (en än så länge dyr teknik som behöver allt statsstöd den kan få för att slå igenom). Matbrist Parallellt med klimatplanerna pågår en utveckling som kan förändra inriktningen för europeiskt jordbruk. Världsbanken påpekar i en rapport att världen får 78 miljoner nya invånare varje år. Kineserna som år 2000 åt 20 kilo kött per person och år, äter numera 50 kilo kött. Till år 2030 måste spannmålsodlingen öka med 50 procent och köttproduktionen med 85 procent för att mätta alla människor, kalkylerar Världsbanken. Då kanske odling av biomassa måste stå tillbaka. Avfall kan användas Avfall bidrar till klimatproblemet på flera sätt. Avfallet transporteras ofta långa vägar till förbränningsanläggningar eller deponeras på sopstationer (där hamnar 67 procent av allt avfall i EU). De två första leden innebär koldioxidutsläpp bland annat, det tredje utsläpp av såväl koldioxid som metangas. Eftersom avfallet från oss européer ständigt ökar (uppe i 3,5 ton årligen från var och en av oss) har EU redan sedan tidigare regler för hur det ska hanteras. Dessa skärptes under 2008 och om de nya reglerna följs ska växthusgaserna minska med 78 miljoner ton år 2020, bedömer kommissionen.

Varje medlemsland måste nu sätta upp en åtgärdsplan för att uppnå att hälften av allt hushållsavfall år 2020 återvinna eller återanvänds. För byggavfall gäller siffran 70 procent och för farligt avfall helt andra regler. EU:s skärpning av avfallshanteringen slår mycket olika. Det finns länder i EU som deponerar mer än 90 procent av sitt avfall medan länder som Sverige, Danmark och Holland återvinner lika mycket eller mer. Genomsnittet för EU ligger på 27 procent återvunnet avfall. Avfall kan också ge ett positivt bidrag till klimatkampen. Värmen som utvecklas när avfall bränns kan användas till att värma upp hus. I Sverige bidrog år 2007 avfallsförbränning lika mycket till uppvärmning av bostäder som vindkraften gjorde samma år. Avfall kan dessutom omvandlas till biogas, ett miljövänligt drivmedel, som dock fortfarande är ganska dyrt i både framställning och transport.

Utsläpp växthusgaser, EUs 27 medlemsstater 2005

Industri 8%

Avfall 3%

Jordbruket 9%

Energisektorn 61%

Transporter 19%

Källa: EEA

eu som klimatak tör

29


DEN NATIONELLA INSATSEN Allt kan inte vinnas på EU-nivå. Medlemsländerna ska få dra sina strån till stacken för att minska utsläpp i de sektorer som inte täcks av utsläppshandeln. EU-kommissionen föreslår att fördela bördan mellan EU-länderna på ungefär samma sätt som man gör med EU-budgeten där de rika länderna betalar mest och får minst i bidrag. Bryssel har här tagit hänsyn till att de nya EU-medlemmarna hade en låg tillväxt och en fattig befolkning när de kom med i EU år 2004 (de två fattigaste först 2007). Det finns en förståelse för att de vill komma i kapp. De nya medlemsländerna har inte alltid en enkel utgångspunkt. Polen får t ex 96 procent av sin energikonsumtion från kolkraftverk varav flera tillhör de smutsigaste i Europa. Bulgarien, Slovakien och Litauen har alla tvingats stänga ned gamla kärnkraftverk av säkerhetsskäl för att få komma med i EU. Alla tre kräver att få öppna dem igen för att klara sina energibehov. I bördefördelningen föreslog kommissionen att några av de nya medlemmarna ska få tillstånd att öka sina utsläpp; till exempel Polen med 14 procent jämfört med år 2005, Rumänien med 19 procent och Bulgarien 20 procent. Rika Sverige fick däremot kravet att minska sina koldioxidutsläpp med 17 procent jämfört med 2005, Tyskland och Frankrike fick krav på 14 procent medan Danmark ska klara 20 procent. Hur medlemsländerna bär sig åt för att klara sina

30 eu som klimatak tör

åtaganden blir upp till var och en. Många länder ser ut att välja att satsa på statsbidrag för att privatpersoner ska isolera sina hus, skattelättnader för miljöbilar, bättre stadsplanering och kollektivtrafik, satsningar på mer återvinning och bättre avfallshantering. Öst och väst Trots att flera länder i Central- och östeuropa alltså får lov att öka sina utsläpp enligt kommissionens förslag om bördefördelning, så är det länderna här som protesterar mest. Den polska regeringen misslyckades med att hitta allierade nog för att stoppa förslaget och återkom sedan med ett förslag att få längre tid på sig att få ned utsläppen. Ungern, Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien och Slovakien har lagt ett motförslag med en ny fördelning. Inte minst kommissionens val av basår (2005) har retat dem. Flera av de nya medlemsländerna tvingades till miljöåtgärder för att alls få komma med i EU. Dessa insatser kunde ha tillgodoräknats dem om Bryssel hade valt 1990 som år noll, vilket Kyotoprotkollet gör. EU-kommissionen försvarar sitt val med att år 2005 är det första år som man har tillgång till en heltäckande och jämförbar statistik över europeiska utsläpp. Mellan skål och vägg kan man också få höra att tjänstemännen i Bryssel inte är särskilt imponerade av att de före detta öststaterna stängt en miljöfarlig industri som var alldeles hopplöst gammalmodig och olönsam. Troligen blir det inga justeringar av bördefördelningen. Dels är det invecklat att flytta procentandel för


någon eller några länder när fördelningsnyckeln varit ländernas BNP, dels har Europaparlamentet sagt ja till fördelningen. I rådet diskuteras att kompensera de fattigaste länderna finansiellt, t ex med en större andel av inkomsterna från utsläppshandeln. Europaparlamentets miljöutskott föreslår att ändra basåret till ett genomsnitt för 2005 -2007 vilket ger ett bredare och kanske rättvisare underlag. Vinnare av den ändringen skulle dock bli Danmark och Finland och i någon mån Storbritannien medan det knappt påverkar de nya medlemsländernas procenttal alls. För Sverige skulle ändringen ge krav på ytterligare drygt 6 procents minskning av utsläppen. Köpa sig fri Storbritannien har cirkulerat en annan idé som kan lindra ett EU-lands börda, nämligen att utvidga ländernas rätt att ”köpa sig fria” genom att investera i projekt som minskar koldioxidutsläppen i utvecklingsländer. Varje EU-land skulle kunna genomföra åtminstone halva sitt åtagande på det viset, föreslår britterna.

Den svenska regeringen är entusiastisk och har framfört en egen version, nämligen att ett EU-land – säg, Sverige – skulle kunna finansiera en del av sin koldioxidminskning i ett annat EU-land – säg, Rumänien. EU-kommissionen har förståelse för argumentet att det för svensk del vore samhällsekonomiskt mycket rimligt. Sverige har ju redan genomfört på hemmaplan de billigare reningsinsatser som kan göras så nu återstår dyrare insatser. Men EU-kommissionens klimatansvariga tvekar att lätta på tvånget för svensk industri att försöka göra mer, att utveckla den gröna teknologin ytterligare. Kommissionens förslag är att länderna ska kunna ”köpa” minskningar i ett u-land till 30 procent av det nationella åtagandet. Europaparlamentet röstade för sin del att höja till 40 procent. Slutgiltig siffra får beslutas i förhandlingar mellan rådet och parlamentet. Miljörörelsen har reagerat mycket starkt och anser att redan 30 procent är för mycket eftersom det kan försena industriländernas övergång till en kolfattig ekonomi. 1005

Tyskland 652

Storbritannien Italien

568

Frankrike

541 EUs största utsläppsländer av växthusgaser 433

Spanien Polen

400

Nederländerna

207

Rumänien

157 148

Tjeckien

137

Belgien Grekland

133

Österrike

91

Portugal

83

Finland

80

Ungern

79

Bulgarien

71

Irland

70

Danmark

70

Sverige

66 0

200

400

600

800

1000

CO2-ekvivalenter (Tg) 2006 exkl. CO2-sänkor

1200

Källa: EEA

eu som klimatak tör

31


ATT ANGRIPA VID KÄLLAN – ENERGIBESPARINGAR När du sitter hemma och räknar på ett tilltänkt husköp nästa gång, kommer du att ha till din hjälp en del intressanta uppgifter om husets energianvändning. Från årsskiftet 2009 ska nämligen en deklaration om fastigheters energiprestanda ingå i alla köp, enligt nya EUregler. Det utgör förstås bara en mycket liten detalj i den stora klimatkampen men är en del av något som skulle kunna bli EU:s verkliga framgång i kampen mot klimatförändringarna – att spara energi. Hittills har vi européer tillåtit oss att slösa ganska rundhänt med energi trots att det länge funnits teknik som kan hjälpa oss att förbruka åtskilligt mindre utan att behöva sänka vår levnadsstandard. EU-kommissionens kalkyler säger att åtminstone en femtedel av energiförbrukningen kan minskas utan att det behöver kosta särskilt mycket. Utläggen är snabbt inhämtade i sänkta elräkningar. 20 procent sänkt energikonsumtion tros åstadkomma ungefär en femtedel av den totala minskning i växthusgasutsläppen som EU har lovat. Om bara viljan finns Egentligen tror EU-kommissionen att vi kommer att spara ännu mer energi. Det bygger man på att näringslivet redan har visat sig vara ganska bra på att effektivisera energianvändningen när den tvingas till det. Sedan

32 eu som klimatak tör

Europa utsattes för den första stora oljechocken i början av 1970-talet har industrin sänkt energianvändningen med totalt 20 procent. Det gäller inte alla sektorer men några har gjort mer än andra. Kemikalieindustrin använder t ex 75 procent mindre energi idag och cementtillverkarna 40 procent mindre. Men eftersom vi européer hela tiden hittar på nya sätt att använda energi så ökar EU:s totala energiförbrukning ändå med 1-2 procent varje år. Oljepriset Den andra källan till EU-kommissionens hopp om minskad energiförbrukning är det höga oljepriset i världen. När EU-kommissionen gjorde sina kalkyler år 2007 bedömde man att ett fat olja år 2020 skulle vara uppe i priset 61 dollar och gjorde sina beräkningar därefter. Därefter har priset rusat i höjden, snuddat vid 150 dollar fatet, gått ned till 100 dollar för att sedan börja klättra uppåt igen. Ju dyrare olja, desto mer pengar tjänar både näringsliv, myndigheter och hushåll på att spara energi. Bryssel har kalkylerat med att hela klimat- och energipaketet lär ge oss konsumenter 10-15 procent högre elpriser år 2020. Renare luft men dyrare el. Optimistiskt tror man emellertid att elräkningen kan stanna på ungefär detsamma som idag, om vi lyckas med de planerade energibesparingarna.


Fastigheter Den största besparingspotentialen finns att hämta i fastigheter som med sin uppvärmning, och luftkonditionering konsumerar 40 procent av all energi i Europa. Ett nytt EU-direktiv om energianvändning i byggnader håller på att träda i kraft (med bland annat kravet på energideklarationer vid alla husköp) men redan innan det har börjat gälla, visade det sig vara för tamt. Det ställer t ex bara energikrav på nybyggda hus eller vid ombyggnad av de allra största fastigheterna. Offentliga myndigheter fick ettt särskilt ansvar för att se över sin energikonsumtion och ska i fortsättningen redovisa hur de sköter sig på ett anslag som vi alla ska kunna få syn på när vi besöker kommunkontoret eller tullmyndigheten nästa gång. Våren 2008 lade kommissionen fram ett förslag som skärper kraven på fastigheters energiprestanda. Med de nya reglerna, och med medlemsländernas nationella stöd för att privata husägare börjar isolera sina bostäder, byta fönsterglas och effektivisera uppvärmningen, kan Europas totala elförbrukning minska med 11 procent. Transporter Transporter svarar för 19 procent av EU-ländernas energikonsumtion. EU:s krav på att personbilar ska minska sina koldioxidutsläpp (se tidigare kapitel) är inte enbart klimatvänligt utan leder på samma gång till minskad bränsleförbrukning. Det ska kompletteras med hårdare krav på bilars däck och luftkonditionering, andra energitjuvar. EU gör dessutom nya försök att styra över mer godstransporter på jänvägar och floder, vilket också anses minska energiförbrukningen. Och så hoppas man på myndigheterna för att lära oss alla att köra bil mer bränslesnålt. Industrin Industrin konsumerar ungefär 17 procent av EU-ländernas energi. Detta räknar EU-kommissionen kommer att minska genom de tuffare koldioxidkvoter som läggs på

tung industri (se tidigare kapitel). Men det finns också en stor potential att hämta i att motverka de elförluster som sker genom energitransformation. Bara dessa förluster spiller dubbelt så mycket energi som hushållen förbrukar årligen. Dessutom finns mycket större utrymme för fjärrvärme i Europa, alltså att utnyttja spillenergi från avfallsförbränning eller industriprocesser till att värma upp hus. Fjärrvärme som är stort i Sverige, utgjorde bara 15 procent av uppvärmningen i EU år 2006. EU-kommissionen kommer att lägga fram nya regler som kan ge utvecklingen av fjärrvärme en knuff framåt. Hushållen Hushållens andel av EU-ländernas energiförbrukning ligger på 16 procent och EU tror sig kunna bidra med några insatser för att få ned den siffran. EU-kommissionen har föreslagit hårdare krav på hur mycket energi som t ex eldningspannor, kylskåp, datorer, TV-apparater, vattenkokare och andra elapparater får förbruka. Reglerna är på väg genom lagstiftningsprocessen, Ett annat bidrag är att underlätta för konsumenterna att göra ett energival. De flesta som har köpt ett kylskåp på senare år vet att man ska titta efter A, A+ eller A++, en märkning om energisnålhet som EU genomfört. Den slags märkning planeras nu för fler vitvaror och hushållsapparater. EU-kommissionen producerar en hel del hemsidor och skrifter med tips om att släcka lampan, inte låta TV och datorer gå på stand-by, byta till andra glas i fönstren, lektioner i hur man kör bil energisnålt och andra idéer till minskad energiförbrukning. De tips som når de flesta medborgare är väl förmodligen de som kommer från alla nationella myndigheter i EU-länderna. I Sverige finns t e x Energimyndigheten, Boverket, Naturvårdsverket, Konsumentverket... Nationellt ansvar I slutändan faller ändå uppgiften att spara energi på medlemsländerna. EU tog ett beslut redan 2003 om att

eu som klimatak tör

33


varje medlemsland ska dra upp en nationell besparingsplan. I den planen krävdes bland annat en redovisning för hur landet tänkte åstadkomma att år 2016 ha minskat sin energikonsumtion med 9 procent jämfört med ett snitt för åren 2001-2005.* Framgången så här långt är blandad. När länderna i juli 2007 skulle ha lämnat in sina nationella planer var det bara 17 av de 27 som hade gjort så. Den svenska planen inflöt först i februari 2008. Handlingsplanerna var inte heller de bästa. EU-kommissionen kommenterar att många av dem innehåller strategier som skulle kunna ge goda resultat men att konkreta åtgärder för att komma dithän ofta saknas. Mer uppmuntrande var att åtta av de 17 länder som hade dragit upp planer själva hade satt upp nationella mål som var mer ambitiösa än EU-målet om 9 procents besparing. Storbritannien satsar t ex på 18 procent till 2016. Tyskland har föresatt sig att minska energikonsumtionen med 3,1 procent om året fram till 2020 och Frankrike med 2,5 procent. Sverige avvaktande Den svenska regeringen lanserade inte ett mer ambitiöst mål än 9 procent och bjöd inte heller på några konkreta besparingsåtgärder i sin handlingsplan. Man hänvisade istället till en statlig utredning om energieffektivisering som vid tidpunkten var fullt upptagen med ärendet. Men Sverige kunde i sin handlingsplan skryta med att redan ha större delen av de 9 procenten intecknade eftersom EU-direktivet låter medlemsländerna räkna med alla sparåtgärder som gjorts sedan 1995. År 2016 kommer Sverige troligen ha minskat energikonsumtionen med drygt 10 procent (från 1995), även utan nya åtgärder. * De 9 procenten är inte direkt jämförbara med de 20 procentens besparing i klimatpaketet. I energispardirektivet talar om man om slutlig energianvändning, i det övergripande klimatmålet om primärenergi. I begreppet primärenergi räknas även in all energi som går åt av en energikälla vid produktion, transport, omvandling och överföring.

34 eu som klimatak tör


SOL, VIND OCH VATTEN Om det var något land som trodde sig sitta tryggt när EU-kommissionen började fördela ansvar för att införa mer förnyelsebar energi i Europa, så var det Sverige. Med en energikonsumtion som i stort sett fördelar sig lika mellan kärnkraft och vattenkraft så borde man väl ligga bra till i ett arbete som syftar till att dra ned på koldioxidutsläppen? Förnyad kraft Förnyelsebar energi – sol, vind och vatten – har fördelen att inte avge växthusgaser och riskera att ta slut en dag, som oljan eller kolet. Solkraft, vindkraft och vågkraft är inte på långa vägar nya påfund men de har haft svårt att slå igenom på de europeiska energimarknaderna. Trots att de finns gratis att hämta ned så är de än så länge dyrare än kol och olja, bland annat därför att hela infrastrukturen, Europas kraftstationer och ledningar, är anpassade för kol., gas och olja. EU-kommissionen har valt metoden att ålägga medlemsländerna att ställa om till förnyelsebart i alla fall. Alla EU-länder har fått besked om hur många procent förnyelsebart de ska ha i sin energimix år 2020. Genomsnittssiffran för hela EU ligger för närvarande på 8,5 procent. Kalkylen säger att EU-länderna kommer avge mellan 600 och 900 miljoner ton mindre CO2 när vi är uppe i 20 procent förnyelsebara energikällor. Det ska också ge en minskad import av fossila bränslen med mellan 100-150 miljoner ton.

Fördelat ansvar Här kom Sverige, som redan har mest förnyelsebart av alla EU-länder, inte alls lindrigare undan än någon annan. Tvärtom ska Sverige öka till 49 procent förnyelsebar energi vilket är det högsta krav som ställs på något EU-land. Och då får kärnkraften inte räknas in. Avgörande var just att Sveriges förnyelsebara energi redan ligger så högt, på cirka 40 procent av konsumtionen. Vad som också spelade in var kommissionens konstaterande att Sverige har gått i fel riktning på senare år, att produktionen av förnyelsebar energi faktiskt har minskat något i absoluta tal. Miljöminister Carlgren gjorde som många andra miljöministrar när listan blev känd och avlade visit i Bryssel. Det tycks åtminstone ha åstadkommit att kravet på Sverige inte blev 55 procent vilket den var i ett tidigare utkast. Storbritannien, vars andel förnyelsebart inte ens når upp till 5 procent idag, ska upp till 15 procent och har svarat med att planera en massiv utbyggnad av vindkraften och att lägga mer utvecklingspengar i vågkraften. Polen, som idag ligger på 2,7 procent förnyelsebart, ska också upp i 15 procent. Polen har protesterat men EUkommissionen anser att landet har försummat att utnyttja en stark potential inom framförallt vattenkraft men även biomassa och biogas. Sedan Europaparlamentet i september 2008 har bestämt sig för att stödja de bördefördelningar som kommissionen har föreslagit, pekar mycket på att det också blir slutresultatet.

eu som klimatak tör

35


Förenklingar För att göra det lättare för EU-länderna att komma upp i mer förnyelsebar energi så föreslås de få rätt att räkna in den förnyelsebara energi de importerar. Det ska då ske via så kallade ”gröna ursprungscertifikat”, det vill säga där EU har haft chansen att kontrollera att elen verkligen har en förnyelsebar källa och att den kommer från nya anläggningar. Ett land som investerar i ett större nybygge av en förnyelsebar kraftstation kan även få räkna in den även om den inte skulle vara klar att ta i bruk före 2020. Parlamentet vill göra ytterligare ett tillägg för att göra målen enklare att uppnå – ett EU-land som investerar i ett projekt för förnyelsebar energi i ett annat EUland ska få tillgodoräkna sig ”sin” andel av projektet när den nationella insatsen utvärderas. Förnyade chanser Övergången till mer förnyelsebara energikällor förväntas bidra till att skapa jobb och tillväxt i den ”gröna” industrin. Dessutom – understryker kommissionen vid varje tillfälle som ges – har Europa en utmärkt chans att bli först och störst i denna internationella framtidsbransch. EU är redan världsledande inom den relativt än så länge lilla sektorn, framförallt tack vare att Tyskland tagit täten i vindkraft och solkraft genom statliga subventioner. Dansk industri som tillhör världseliten inom vindkraft, isolering och termostater beräknar (försiktigt) att dansk energiteknologisk export fyrdubblas till år 2020. Men övergången kommer att kosta – 150-200 miljarder euro årligen, enligt EU-kommissionens beräkningar. Biobränsle Ett av de fyra huvudmålen för EU:s klimatkamp är att öka användningen av biobränsle – eller omvänt att minska användningen av olja som bensin. I mars 2007 hörde detta till de allra enklaste besluten att fatta för EU-ledarna men det tog inte lång tid förrän idén att använda biobränsle var i högsta grad ifrågasatt.

36 eu som klimatak tör

Sommaren och hösten 2007 slog de höjda världsmarknadspriserna för spannmål igenom i Europa. Den italienska pastan, den franska baguetten och det engelska frukostbaconet plötsligt blev väldigt mycket dyrare (majs är det vanligaste djurfodret). De höga matpriserna slog ännu mycket hårdare i fattiga länder och resulterade i hungerkravaller i Egypten och Haiti, bland annat. 37 länder befann sig det året i en akut matkris efter att t ex priset på vete steg med 136 procent från 2006 till våren 2008. Generöst amerikanskt statsstöd gör att en fjärdedel av de amerikanska spannmålsodlingarna avänds till etanolframställning.Motsvarande siffra för Europa är knappt 2 procent. Plötsligt framstod det som extremt cyniskt att låta västvärldens bilister köra miljövänligt på grödor som kunde ha blivit mat, på sockerrör, majs, raps, sojabönor eller palmolja. Allt bio inte lika bra Det finns andra faktorer som bidragit till höjda matpriser som t ex Kinas och Indiens ökade efterfrågan på spannmål när invånarnas inkomster växer och flera felslagna skördar. Grälet om skulden pågår fortfarande men har hur som helst resulterat i att många har börjat ta avstånd från biobränslet. Miljörörelsen vänder sig emot etanolen också av andra skäl, t ex för att skogar fälls och mark odlas upp för lönsamma etanolgrödor vilket i sig frisläpper kol i atmosfären. Odling och transporter av dessa produkter till industriländerna åstadkommer ibland värre koldioxidutsläpp än vad européerna sparar genom att avstå från att köra på bensin. Än så länge kör de europeiska bilisterna till mindre än 2 procent på biobränsle. Det är mest utbrett i Tyskland där biodiesel är stort och i Sverige. Om Europa vill komma upp i att en fjärdedel av fordonsbränslet är bio, skulle 4 till 13 procent av all jordbruksmark i Europa behöva användas till det ändamålet.


Villkorat EU-kommissionen vacklade i sin beslutsamhet men landade i att inte ta bort sitt fjärde, övergripande mål om att 10 procent av motorfordonens bränsle år 2020 ska komma från biobränsle. Argumenten var bland annat att transportsektorns utsläpp växer så brant att något måste göras om CO2målen ska klaras. Biobränslets mycket högre literpris gör också att det knappast kommer att börja sälja mer utan en knuff i rätt riktning. EU-kommissionen kompletterade dock 10-procentskravet med att föreslå att bara det biobränsle får tillgodoräknas som ger 35 procents lägre koldioxidutsläpp än bensin eller diesel. Produktionen får inte heller bidra

till att den biologiska mångfalden i världen försämras. Protester inflöt omedelbart från Brasilien, världsledande i etanolproduktion gjord på sockerrör, liksom från Malaysia och Indonesien, som gör etanol av palmolja. Men Europaparlamentet vill skärpa kravet mer ändå. Nära hälften av dessa 10 procent biobränsle ska inte få komma från en råvara som kan utgöra ett livsmedel. De 6 procent som kommer från en ätbar gröda måste innebära 45 procent mindre koldioxidutsläpp än bensin och diesel. Det slutgiltiga beslutet ska tas i förhandling mellan rådet och parlamentet.

Energikonsumtionen i EUs 27 länder 2005 Förnyelsebar energi 6%* Kärnkraft 15%

Olja 37%

Kol 18%

Naturgas 24% *biomassa och avfall 4%, vattenkraft 1,3%, vindkraft 0,3%, geotermisk 0,3%, solkraft 0,1% Källa: Eurostat

eu som klimatak tör

37


RÄDDAREN I NÖDEN – NY TEKNOLOGI Som president för USA har George W Bush värjt sig mot alla krav på att USA ska ingå i ett internationellt avtal om att minska koldioxidutsläppen. Han hävdar att ny och renare teknologi istället ska rädda klimatet. Det är en frestande tanke även för många europeiska politiker eftersom den tillåter att vi fortsätter att leva som vi gör nu, i väntan på att företagen levererar klimatvänligare bilar, hus och kylskåp åt oss allihop. Franske presidenten Nicolas Sarkozy säljer gärna in omställningen till grön teknik som en möjlighet, inte ett hot och han beräknar den mer exakt i 150 000 nya franska jobb inom bara några år. EU-kommissionen gör lika entusiastiska uttalanden om hur väldigt stor marknaden för grön teknologi kan bli och att europeisk industri ligger i täten. Hoppet om teknologi som kan rädda oss från klimatförändringarna fokuseras på ett antal teknologier, som i de flesta fall redan finns men där man ännu inte har hittat de lösningar som gör den kommersiellt lönsam, det vill säga gör den lika billig som kol, naturgas eller olja. Kollagring Kol-avskiljning och lagring av kolet i marken eller i havet är ett av de mer omhuldade framtidshoppen i Europa så det har varit tätt mellan politikers besök på senare tid till det tyska brunkolskraftverket Jänschwaldes utanför Brandeburg. Här har Vattenfall byggt ett pilotprojekt för att avskilja den klimatskadliga koldioxiden som uppstår vid förbränning. Nästa steg blir att pumpa ned koldioxiden

38 eu som klimatak tör

i en uttömd gaskälla, ungefär 350 kilometer från kraftverket där den ska lagras – förhoppningsvis i tusen år eller så. StatoilHydro ligger längst fram med metoder för avskiljning av koldioxid vilket de arbetat med sedan 1996 men därefter återstår att pröva ut metoder för att transportera gasen från kraftverken till lagringsplatserna, troligen via helt nya gasledningar. Kolavskiljning och lagring utlovas kunna ta hand om 90 procent av utsläppen från våra största utsläppare av alla, kolkraftverken och oljeraffinadierierna. Några av miljöorganisationerna (men inte alla) oroas av optimismen. Greenpeace varnar för att sätta så stor tilltro till en teknik som inte är utvecklad ännu, och som ingen känner de långsiktiga effekterna av. Det kan lura regeringarna att inte satsa tillräckligt på den gröna teknologi som bevisligen fungerar, t ex vind-, sol- och vågkraft. Frågan om hur stor risken är för att gasen läcker ut vid transport eller vid lagring är inte besvarad. Inte heller vad läckor kan ge för miljöskador på lång sikt. Däremot finns på kort sikt en risk för att gasen förorenar grundvattnet. Kollagring är än så länge väldigt dyrt. Den teknologi som Vattenfall tar fram utanför Brandeburg går inte att använda för alla de kolkraftverk som redan finns i drift i Europa. Den kräver att man bygger helt nya verk. Det ser ut som om dessa nya kraftverk, byggda för kolavskiljning, kommer att använda upp till 20 procent mer energi än de gamla kolkraftverken.


Trots osäkerheten är de europeiska regeringarna villiga att satsa brett på teknologin. EU-kommissionen är entusiastisk och lovar att införa undantag så att det blir tillåtet att ge statsstöd till de företag som utvecklar teknologin. Europaparlamentet kräver att EU ska avsätta åtminstone 10 miljarder euro av de pengar som kommer att flyta in vid försäljning av utsläppsrätter efter 2013, för att bidra till forskning och utveckling om kollagring. Havsvindars kraft Vindkraften är en bekant teknologi och ännu mer populär sedan EU-länderna har fått tolv år på sig inom att kraftigt höja sin andel förnyelsebara energikällor. Vindkraften dras dock fortfarande med nackdelen att folk inte tycker om att titta på vindmöllorna (inte utanför sin bostad och inte utanför sommarstugan heller) och en hel del projekt har stoppats av ilskna demonstrationer, t ex i Tyskland, Norge och USA. Offshore vindkraft, vindmöllor ute till havs, är extra lockande, både för att ute på havet är vindarna mycket starkare vilket genererar betydligt mer ström och för att man lär slippa ilskna husägare. Men de flytande offshore-installationer som krävs är inte färdigutvecklade. Det är t ex oklart hur de kan underhållas på ett säkert sätt. När de tekniska problemen väl är lösta (norska StatoilHydro lägger mycket pengar i det) måste man också börja bygga ledningar in till land. En uppenbar flaskhals består i att det bara finns två leverantörer av vindkraftsturbiner i världen, danska Vestas och tyska Siemens. Den brittiska regeringen har lanserat bygget av ett enormt offshore vindkraftfält på östkusten som ska öka antalet brittiska vindmöllor ute till havs från en till 89. Tyskland, störst på vindkraft i Europa, planerar flera stora offshore-projekt. Sverige projekterar utbyggnad av 1 600 nya vindkraftverk de närmaste åren. De havsbaserade projekten bland dessa står för 70 procent av energitillförseln men enligt branschen saknas ekonomiska förutsättningar att gå igång med att bygga dem.

Offshore vindkraft är så kostsamt att det förmått det brittiska oljebolaget Shell att hoppa av den stora brittiska utbyggnaden och Vattenfalls vindkraftchef Anders Dahl att offentligt vädra sin skepsis. Vågkraft Vågornas energi är en potentiellt mycket stor källa till kraft men nyckelordet är just potentiellt. Utanför Skottland drog tyska Siemens i augusti 2008 igång världens första vågturbin som är kommersiell i sin storlek. Fullt så kommersiell att den faktiskt drar in pengar till finansiärerna är den dock ännu inte. Solkraft Solenergi är en helt gratis energikälla – men installationerna för att ta ned och omvandla solvärmen är fortfarande mycket kostsamma. Det beror dels på att de inte tillverkas i stor skala ännu (0,1 procent av världens energi kommer från solkraft), dels på att det fortfarande inte finns bra batterier eller andra sätt att lagra överskottet av solvärmen från soliga dagar till de dagar solen går i moln. En ny teknik med enormt stor potential är under utveckling, där man använder lager av speglar för att koncentrera solljuset. Marocko, Egypten och Algeriet hoppas kunna bli stora exportörer till Europa. Tills vidare växer solenergin långsamt i Europa tack vare statsstöd, t ex i Tyskland där den subventioneras kraftigt. I Portugal planerar man att hösten 2008 öppna världens största solfarm (även den statligt finansierad). Biogas Biogas utvinns genom nedbrytningen av t ex hushållsavfall, slam, gödsel eller energiskog. Den används som bekant till bilbränsle – många kommunala bussar i Sverige körs på biogas – men bilarna kostar än så länge minst 40 procent mer än bensinbilar och de kör sedan inte alls lika långt på samma mängd bränsle. Biogas skulle kunna användas på fler sätt än som bilbränsle men först måste produktion, lagring och transport bli billigare. Framtagningen kräver en industriell anläggning för att hålla rötningsprocessen under kon-

eu som klimatak tör

39


troll, sedan krävs särskilda ledningar för att transportera den. Att använda odlade grödor eller skog går bra men kräver stora mängder råvara för att biogas ska kunna tillverkas i större skala och många ifrågasätter om jordbruksmark bör användas på det viset. Däremot har Europa ett avfallsberg som kan komma till god användning om alla länder inför den nödvändiga sopsorteringen. Vätgasbilen Vätgasbilen är en annan källa till hopp för EU-politikerna. Än så länge finns bara ett hundratal runtom i världen men alla de stora biltillverkarna arbetar hårt på att ta fram dem och lovar att de ska finnas kommersiellt inom några år. Tyska BMW har låtit Europaparlamentets talman Hans-Gert Pöttering, svenske miljöministern Andreas Carlgren och klimat-förespråkaren Al Gore provköra sin version. Än så länge kostar både drivmedlet och de nödvändiga bränslecellerna för mycket för vanliga bilköpare. Miljöfördelen med vätgasbilen är att den enda avgas den släpper ut är vattenånga. En miljönackdel är att den el som ingår lika gärna (och än så länge billigare) kan tas från kol och naturgas som från förnyelsebara källor. EU stöder dock utvecklingen och ska ta fram ett europeiskt typgodkännande så att det blir möjligt att börja producera och sälja bilarna i stor skala. Samtidigt överväger Bryssel hur EU skulle kunna bidra till att lösa den verkliga stötestenen och hindret för vätgasbilar – det finns i stort sett inga tankstationer. Utan sådana lär inte många bilister vara intresserade. Och utan kunder till vätgasbilarna vill inga energibolag bygga tankstationer. Elbilen Elbilen är en annan favorit som EU-kommissionen har bidragit med forskningspengar till sedan 1990. Helt klimatoskyldig är inte elbilen per automatik, det beror på vad elen producerats av men eftersom den går på batteri och inte släpper ut några avgaser är den ändå klimatvänligare än bensinbilen.

40 eu som klimatak tör

De flesta stora biltillverkare har tagit fram en egen modell för elbil men bilarna har hittills varit svårsålda eftersom de är små, långsamma och väldigt dyra i inköp. Kanske kan en kommersiell marknad snart uppstå för de senaste versionerna är större och snabbare. Tyska Siemens och danska Dong planerar att bygga en hel serie elladdningsstationer för elbilar i Danmark där elen hämtas från vindkraft. Först måste man dock lära sig att lagra vindkraft. Den svenska regeringen beslöt i mars 2008 att gå in med pengar för att tillsammans med Volvo och Saab för att utveckla en elbils-hybrid. Dessa svenska bilmärken har annars satsat på en hybridbil som kan gå både på bensin och etanol, populär i Sverige men inte i Bryssel (hur kan man vara säker på att folk inte bara fortsätter att köra på bensin?) men svenska europaparlamentariker (och lobbying från Volvo) har drivit igenom att när Volvo år 2012 ska redovisa hur de har sänkt CO2-utsläppen så får hybridbilen räknas in i bilflottan och kan därmed sänka det genomsnittliga utsläppet. Passiva hus Passiva hus intresserar EU-kommissionen eftersom nära hälften av all europeisk energikonsumtion går åt till att värma upp (eller på sommaren att kyla ned) fastigheter. Passiva hus minskar energibehovet drastiskt genom att elförbrukningen hämtas från sol och värme från lampor, hushållsapparater och människorna som bor i dem. De sägs kunna minska koldioxidutsläppen med upp till 70 procent. Passiva hus är inte en kommande teknik utan säljs redan kommersiellt i pionjärlandet Tyskland, i Österrike och i Sverige bland annat. Än så länge är de dyrare än andra hus eftersom de i princip behöver specialanpassas till de lokala förutsättningarna. EU-kommissionen stöder flera projekt som handlar om passiva hus och överväger dessutom att utnyttja de tekniska kunskaper som vunnits genom att utveckla energisnåla hus, till att skärpa kraven på hur mycket energi nybyggda fastigheter i allmänhet ska tillåtas förbruka.


Brist på pengar Problemet med att lita till att grön teknologi ska bromsa klimatförändringarna är som framgått ovan, att många av de nya lösningarna kostar enormt mycket pengar. Näringslivet är sällan villigt att lägga upp stora summor om det inte ser möjligheter att hyggligt snabbt tjäna tillbaka pengarna. EU har för sin del inga stora forskningspengar att dela ut. 85 procent av all forskning beslutas och finansieras nationellt. Forskning är ett politikområde som fortfarande är nationell kompetens i Europa, inte gemensam. EU:s forskningsfond på 886 miljoner euro per år ska dessutom gå till många andra ändamål än klimatprojekt. Av summan är 168 miljoner euro per år avsatta till forskning i förnyelsebar energi och energieffektivitet. De europeiska energibolagen avsätter i genomsnitt mindre än 1 procent av sin omsättning till forskning och utveckling, vilket är väldigt mycket mindre än näringslivet i allmänhet spenderar på utveckling. EU-kommissionen föreslog i november 2007 att länderna skulle enas om en strategi som går ut på att minska dubbelarbetet inom forskning genom att på frivillig basis samordna mer forskning inom vindkraft, solenergi, bioenergi, inom avskiljning, transport och lagring av koldioxid, elnätsfrågor samt kärnkraft. EU-ländernas energiministrar har i princip sagt ja till idén men utan att gå in på hur finansieringen ska ordnas.

eu som klimatak tör

41


DET GLOBALA SPELET Hur mycket EU än kan tänkas göra i klimatfrågan så kommer det inte att vara nog. EU-länderna står tillsammans bara för ungefär 12 procent av koldioxidutsläppen i världen. EU-politikernas strategi handlar därför om att få övriga världen med sig på bindande åtaganden om att minska utsläppen. Kyoto-protokollet från 1998 och den internationella klimatkonventionen från 1992 måste följas upp med ett ambitiöst globalt FN-avtal. Detta argumenterade EU för – med flera andra – på ett FN-möte på Bali i december 2007 och fick mötet med sig på att bedriva förhandlingar som ska utmynna i en överenskommelse i Köpenhamn, december 2009. Sverige har vid den tidpunkten en viktig roll som ordförande för EU-länderna. EU:s löfte är att om övriga världen skriver på ett globalt avtal, ska EU att höja sina ambitioner från 20 procents lägre växthusgasutsläpp år 2020 till 30 procent. De europeiska regeringarna är införstådda med att EU dessförinnan måste ha fattat egna, tuffa klimatbeslut för att de ska vara trovärdiga när de försöker pressa resten av världen att dra sina strå till stacken. Därför har hela maskineriet arbetat på full kraft sedan en tid tillbaka. Nicolas Sarkozy, EU-ordförande under hösten 2008, gjorde tidigt klart för alla inblandade att han vill ha ett beslutat klimatpaket i fickan när han anländer till förmötet i polska Poznan, ett år före Köpenhamn. Där hoppas EU-sidan att samtalen ska ge konkreta element att förhandla om under det kommande året. EU-ambitionerna är följande: Ett långsiktigt mål om att

42 eu som klimatak tör

bromsa den globala uppvärmningen till max 2 grader sedan den förindustriella perioden, fasta minskningsmål för alla industriländer, metoder för att hjälpa uländerna att möta klimatförändringarna, en överföring av klimatteknologi till u-länderna och en enighet om finansiering. Få ljuspunkter Mellan skål och vägg kan EU:s förhandlare erkänna att de under detta intensiva klimatår i Europa, inte har sett många skäl för optimism från de övriga aktörerna i världen. USA, fram till nyligen världens största utsläppare av koldioxid, är en helt nödvändig partner att få med i en global klimatkamp men landet har hittills vägrat låta sig bindas av Kyotoprotokollet eller andra internationella överenskommelser. Kandidaterna till att bli USAs näste president har visserligen kommit med en del klimatvänliga uttalanden men ingen politiska bedömare vågar bygga sina gissningar om USAs framtida klimatpolitik utifrån vad som sägs i hettan av en valkampanj. – Vi lade kanske Köpenhamnsmötet för tidigt. En ny amerikansk president finns på plats först sent i januari 2009 och en ny regering dröjer ännu längre. Rimligen blir sedan den nya administrationens prioriteter först de inhemska problemen med lågkonjunktur, finansmarknadens krasch och sedan krigen i Irak och Afghanistan. Hinner administrationen ens fram till klimatfrågan till december 2009? undrar en av EU-förhandlarna.


Lovar ingenting Kina är sedan 2006 världens största utsläppare av koldioxid. Landet har godtagit Kyotoprotokollet men inte bundit sig vid några minskningar. Kina anser sig vara ett utvecklingsland i stort behov av att få växa fritt och inte alls skyldigt industriländerna att begränsa sin tillväxt för miljöproblem som västvärlden har ställt till. ”Kina är i alla fall med och diskuterar men deras linje är ungefär att ”om inte USA gör något så gör vi ingenting”, lyder en kommentar från Bryssel. Fjärde största utsläppare i världen är numera Indien, liksom Kina fortfarande ett fattigt utvecklingsland men med en medelklass som växer snabbt och börjar konsumera koldioxid liksom vi andra. Indiens argument är desamma som de kinesiska, kanske ännu mer bestämdare. ”Indien säger att de tänker inte göra någonting, punkt slut”, summerar EU-förhandlarna. Sommaren 2008 krävde Kina, Indien, Sydafrika, Mexiko och Brasilien i ett gemensamt uttalande att utvecklingsländerna ska tillåtas öka sina utsläpp obegränsat i minst tio år till medan industriländerna bör skära ned sina utsläpp med 85-90 procent före 2050. Ryssland då? ”Ryssland är inte ens med och pratar”, kommenterar EU-förhandlaren. Kanske inte så överraskande med tanke på att en stor del av Rysslands rikedom består av de fossila bränslen som klimatkampen vill att världen ska överge; olja och naturgas. Får inte sägas Officiellt får den här slags pessimistiska inställning till klimatförhandlingarna inte finnas i EU-kretsar. För att lägga press på andra aktörer måste EU tro att saker kan börja röra på sig. Och EU-kommissionen använder medvetet hoppet om ett bra internationellt avtal för att lägga press på motsträviga EU-länder i de interna förhandlingarna. ”Om vi ger upp nu, då släpper ju också pressen på våra egna medlemsländer att ta tuffa beslut”, konstaterar en av EU-kommissionens miljömedarbetare.

Kan själv Det är viktigt att komma ihåg att de stora aktörernas ovilja att diskutera internationella åtaganden inte betyder att de struntar i klimatproblemen. Tvärtom diskuteras klimatet intensivt i dessa och många fler länder. Regeringar sätter nationella målsättningar om CO2minskningar och diskuterar vad som bör göras. Det pågår ansträngningar på de flesta håll i världen, stora och små projekt, för att minska utsläpp eller energiförbrukningen, inte minst i Kina och Indien. Det gäller naturligtvis också USA där t ex ett klimatpaket var på väg genom kongressen sommaren 2008 men det sköts ned. Stötestenen för USA, Kina och Indien med flera är önskemålet att de ska underkasta sig bindande, internationella åtaganden. Motstridiga intressen EU:s tidigare handelskommissionär, den brittiske frihandelsvännen Peter Mandelson, drömmer om att Kyoto-uppföljaren skulle kunna bli något mer än ett klimatavtal: ”Ett sätt att se på Kyotoprotokollet och dess uppföljare är som en investerings- och handelsöverenskommelse. Ett viktigt men dolt imperativ bakom Kyoto är skapandet av en öppen, global marknad i grön teknologi. Överallt där det är möjligt borde begränsande nationella regler på den här överförandet av teknologi tas bort.” Så går dock inte diskussionen i Europa. Osäkerheten om de andra aktörerna tycks istället ha placerat EU-politikerna i ett dilemma. Å ena sidan betraktas det som absolut nödvändigt att överföra klimatvänlig teknologi till utvecklingsländerna. Deras utsläpp växer i skrämmande takt och även om inte industriländerna kan begära att de slutar växa måste utsläppen bromsas, för klimatets skull. Det kan ske genom bättre teknologi. Å andra sidan fruktar EU-regeringarna att den europeiska industrin kan konkurreras ut av rivaler i länder som struntar i klimatet, om Europa ensamt lägger bördor på sitt näringsliv.

eu som klimatak tör

43


Samma politiker hävdar att det finns miljöskäl för att skydda europeisk industri. Hårda krav i Europa kan leda till att koldioxid-utsläppande industrier flyttar ut till länder där de slipper begränsa sina utsläpp (i jargongen döpt till kol-läckage). Globalt blir klimatet förlorare. Men alla diskussioner i Europa om hur man kan skydda den inhemska industrin mot detta har lett till ilskna protester från USA, Brasilien, Kina och andra länder som européerna helst vill se som partners i klimatkampen, inte fiender. Tullar och avgifter De franska och tyska regeringarna står först i led med krav om att EU ska skydda den europeiska industrin. Tysklands förslag är att ge elintensiv industri i Europa gratis utsläppsrätter. Nackdelen är förstås att just denna industri släpper ut mest och alltså skulle ha svagast anledning att göra något åt saken. Frankrikes idé är en koldioxidtull på varor från de länder som inte har åtagit sig att reducera växthusgasutsläppen. På andra sidan Atlanten är amerikanerna inne på något liknande. I sommarens (nedröstade) amerikanska klimatpaket ingick ett förslag om en ”kolskatt” eller importavgift på varor från länder som inte agerade mot klimatförändringarna med samma styrka som USA. EU-kommissionen ser dock genast mängder av administrativa problem med att räkna ut hur mycket koldoxidutsläpp en vara gjort sig skyldigt till och därmed hur stor tullen ska vara liksom problemen med att beräkna tull på en vara som kanske är delvis gjord i Europa men slutförd i ett annat land, osv. Frågan är också om den slags tullar skulle tillåtas enligt värlshandelsorganisationen WTO:s regelverk. Amerikanerna har redan tänkt ett steg längre, de funderar på om man kan omforma importavgiften genom att kräva av importörer att de köper ”kolkrediter” vilket kan bli lättare att få godkänt i WTO. EU och USA har gjort ett gemensamt försök i WTO att få med sig andra länder på en ”miljömorot”, att avskaffa alla tullar och importhinder för klimatvänliga

44 eu som klimatak tör

varor och tjänster. Tanken är att bryta ut den frågan ur de internationella frihandelssamtalen som strandade i juli 2008 och sluta ett separat avtal om saken. En konkurrensneutral variant som diskuteras mellan FN-länderna är att industrin i alla länder kunde åta sig frivilliga minskningar. Då uppstår frågan om man verkligen kan lita på åtaganden från enpartistater eller diktaturer där fakta kontrolleras av en mycket liten grupp människor. Tvistar redan När den amerikanska kongressen diskuterade en kolimportskatt invände Vita Husets ämbetsmän att ett sådant beslut kunde leda till att handelskrig, att länder som drabbas slår tillbaka med egna tullar eller andra importhinder (något WTO för övrigt tillåter). ”Större utvecklingsekonomier skulle bli mindre villiga, inte mer, att acceptera tuffa beslut i internationella klimatförhandlingar”, ansåg Vita husets representanter. Konflikterna mellan EU och de länder som känner på sig att de hotas av klimattullar har redan börjat. Kinas ledning tvivlar t ex inte på att en europeisk eller amerikansk koldioxidtull vore direkt riktad mot deras stora varuexport till västvärlden och har reagerat ilsket. EUs sätt att hantera biobränslefrågan har upprört andra potentiella klimatpartners i världen, nämligen Brasilien och Malaysia. EU-länderna är inne på att ställa tuffa klimatkrav på biobränsle (se tidigare kapitel) vilket skulle slå mot Brasiliens stora försäljning och Malaysias tilltänkta exportboom. USA och EU har för övrigt rykt ihop över EUs beslut att tvinga alla flygbolag som flyger på Europa, europeiska såväl som utländska, att minska sina utsläpp. Konflikten riskerar att bli ännu mer högljudd om EU går vidare med sina planer att också utsläppsbegränsa sjöfarten. De rikas ansvar EU-politikerna tvekar inte om att industriländerna måste bära den största bördan i klimatkampen. Samtidigt


måste även utvecklingsländernas utsläpp ned. I teorin stöder alla lösningen att industriländerna ska överföra pengar och klimatteknologi till utvecklingsländerna. Men inte ens den synbarligen goda lösningen är utan komplikationer. Vad EU först tänker sig är att lägga pengar i en fond som ska låna ut pengar till klimatinvesteringar i utvecklingsländer. En annan fond ska bekosta insatser för att motverka de skador som klimatförändringarna redan utlöser i fattiga länder, t ex stormar, torka och översvämningar. Viktigast i sammanhanget är ett instrument som ingår i Kyotoprotokollet, kallat CDM (Clean Development Mechanism). CDM tillåter länder att genomföra en del av de utsläppsminskningar de har åtagit sig i utvecklingsländer. Om de investerar i t ex vindkraft, solpaneler eller energieffektivisering i industrin (i projekt godkända av FN) får de tillgodoräkna sig investeringarna i ”kolkrediter” som man kan visa upp på hemmaplan som en växthusgasminskning.

Det rör sig om ett slags klimatbistånd för att ge mottagarländerna tillgång till den (klimat-) bästa teknologin utan att behöva passera ett stadium av miljöfientlig produktion i sin utveckling. EU tillåter redan sin tunga industri att kvitta sina utsläpp mot kolkrediter. Kontrollen besvärlig Systemet har haft sina avigsidor, bland annat att projekten inte alltid har lett till de utsläppsminskningar som var avsikten och krediterna förlorar då i värde. Men Yvo de Boer, generalsekretare för FNs klimatkonvention, insisterar på att det måste finnas med i uppföljaren till Kyoto eftersom det är ett oumbärligt verktyg för att överföra klimatvänlig teknologi till utvecklingsländerna. EU vill absolut inte överge mekanismen utan kommissionen föreslår tvärtom i de interna förhandlingarna att EUs medlemsländer ska få omsätta en del av nationella minskningar i utvecklingsländer istället för hemma.

Världens största utsläppsländer av koldioxid 2007

EU 12%

Indien 8% Ryssland 6%

Övriga världen 29%

USA 21%

Kina 24%

Källa: Netherlands Environmental Assessment Agency

eu som klimatak tör

45


Här finns dock en risk, nämligen att europeiska länder kan känna mindre press att utveckla ännu klimatvänligare teknologi när det blir oändligt mycket billigare för dem att reducera koldioxid i u-länder. Kommissionen vill därför ha en gräns – högst 30 procent av de nationella nedskärningarna ska få äga rum i u-länder. Men om en gräns alls ska finnas och var den i så fall bör gå, är både under debatt internt i Europa såväl som mellan de rika och fattiga länderna globalt. Europaparlamentet anser 40 procent, Storbritannien att gränsen borde ligga vid 50 procent. Lockbete Bryssel har ett kort i rockärmen. Om det blir ett acceptabelt globalt avtal i Köpenhamn har EU lovat att genomföra ännu större utsläppsminskningar, 30 procent istället för 20. EU-kommissionen har räknat ut att om medlemsländerna har genomfört större delen av sina nationella åtaganden, finns utrymme att klara den extra biten upp till 30-procents-åtagandet som kommer att läggas på dem, genom att lämna helt fritt för medlemsländerna att klimatinvestera i utvecklingsländerna istället för hemma.

46 eu som klimatak tör


OCH OM DET INTE BLIR ETT GLOBALT AVTAL? Om resten av världen inte vill gå med på ett nytt internationellt klimatavtal i Köpenhamn så är åtminstone en sak säker. EU:s mål om 20-20-20 kvarstår. Målen är bindande för EU:s medlemsländer och har redan följts upp med konkreta åtgärder för att det ska bli verklighet. Handelskonflikter Men även om EU:s länder inte kommer undan redan fattade beslut är det fullt möjligt att den politiska viljan att vara en klimatkämpe börjar svikta. Högst sannolikt kommer till exempel de som förespråkar importhinder av något slag för att skydda europeisk industri att vinna anhängare. Enklast för EU vore den lösning som Tyskland driver, att fortsätta dela ut gratis utsläppskvoter till elintensiv industri. Nackdelen är förstås att utsläppen inte kommer att minska lika mycket. Troligen kommer industrin inte heller bry sig om att investera lika mycket i att få fram en klimatvänligare teknologi. Alternativet är den franska modellen att lägga importavgifter på varor från länder utan lika ambitiösa utsläppsregler som EU. Det riskerar att skapa handelskrig med några av EUs större partners. Den amerikanska kongressen är redan inställd på att införa någon slags importavgifter för amerikansk del. EU och USA skulle säkert kunna avtala med varandra

om att godkänna varandras import. EU skulle säkert också kunna godkänna import från t ex Australien, ett land med nyväckta klimatambitioner. Det blir värre med Kina, Ryssland och en rad andra länder. För EU:s del är det avgörande att man kan lita på att klimatåtaganden verkligen genomförs. Den kinesiska ledningen bestämde sig visserligen under 2008 att minska energiförbrukningen med 20 procent till år 2020 (som EU) och att öka andelen förnyelsebar energi med lika mycket (som EU). Men vågar EU lita på ett åtagande från ett totalitärt samhälle där myndigheterna inte tillåts ifrågasätta statsledningen? Dilemmat skulle uppstå av samma skäl om t ex Nigeria lovade minska sina koldioxidutsläpp. Kan EU att lita på diktaturens ord? Det är inte svårt att ana den djupa klyfta som lätt kan uppstå mellan industriländer och utvecklingsländer med anklagelser om diskriminering och protektionism– en situation som inte gynnar en global lösning på det globala klimatproblemet. EU-effekten För EU:s del är det ingen tvekan om att ett bra avtal i Köpenhamn vore det bästa. Men det finns hopp om även om förhandlarna misslyckas i Köpenhamn, ett fenomen som här får heta EU-effekten.

eu som klimatak tör

47


EU-effekten är förstås inte unikt europeisk. Professor Michael Porter vid Harvard Business School har utvecklat sambandet mellan ny lagstiftning och näringslivets innovationsvilja i Portis-teorin 1991. Unikt för EU är dock hur effekten slår internationellt. EU-effekten har visat sin styrka varje gång som EU velat genomföra större och politiskt svårsmälta projekt. Den inre marknaden är ett tydligt exempel. För att kunna avskaffa nationsgränserna och låta varor och tjänster flöda fritt måste de europeiska länderna säkra sig en viss nivå på sådant som säkerhet, hygien, miljökrav eller tekniska prestanda. EU-kommissionen föreslog gemensamma regler. Alla länder som såg att deras industri skulle bli tvungen att ändra sina processer protesterade högljutt. Politikerna grälade, industrin lobbyade för att slippa undan, massmedia frossade i rubriker om hot och löften. Men i EU-politik, till skillnad från i nationell politik, betyder inte politisk oenighet att förslag dras tillbaka, att idéer skrinläggs. EU-strukturen gör att man diskuterar vidare till man i slutändan får ihop en kompromiss, kanske inte särskilt bra men något som alla kan leva med. I skymundan EU-effekten är vad som sker i skymundan medan politiker grälar och lobbyister lobbyar. Påverkade av den politiska debatten började näringslivet anpassa sina investeringar och sina processer till en europeisk marknad. Det var kanske fortfarande oklart hur höga halter av det ena eller andra ämnet som skulle komma att tillåtas på denna gemensamma marknad men det stod helt klart för alla företag att det skulle sluta i just en gemensam marknad. Innan politikerna grälat klart hade den konkurrenskraftigaste delen av näringslivet inrättat sig, köpt upp rivaler i grannlandet, skaffat representation i andra huvudstäder, byggt upp nya leveranskedjor... och den 1 januari 1993 hade EU en inre marknad, inte komplett men hyggligt fungerande.

48 eu som klimatak tör

EU-effekten syntes lika tydligt i EU:s andra stora projekt. Medan Europas politiker tvistade om riskerna med en gemensam valuta eller farorna i att utvidga EU till tolv öst- och centraleuropeiska länder, ägnade näringslivet tiden åt att anpassa sin verksamhet för att stå konkurrenskraftigt när euron och östutvidgningen kommit på plats. Nya tag EU:s miljökommissionär på 1990-talet hette Margot Wallström och hon uttrycker ibland en besvikelse över att det mest omfattande förslag hon lade fram - en total upprensning av all kemikalianvändning – inte blev så ambitiöst som hon hade önskat. Men kemikaliedirektivet är ett annat exempel på EUeffekten. Förhandlingarna ledde mycket riktigt till ett urvattnat direktiv sedan industrin lobbyat hårt för att rädda jobb och konkurrenskraft. Men under tiden gick de igenom sin verksamhet och började rensa ut bland sina produkter. Så här beskriver en centralt placerad tjänsteman på EU-kommissionen gången och hur en fortsättning brukar se ut: ”Det är så här EU fungerar. Slutresultatet blir en kompromiss, kanske inte alls så ambitiös som många hoppats men vi lägger in en översynsklausul och tre år senare är vi tillbaka med en utvärdering och ett förslag att ta ännu ett steg och nu har det hunnit bli mindre kontroversiellt och är inte längre svårt att få igenom. Eller så lägger vi ”indikativa målvärden”, alltså inte alls bindande, men alla företag begriper att EU kommer att hamna där så småningom och ställer in sina investeringar för att minska kostnaderna för den anpassning som måste till.” Reformtakten kan sänkas men reformerna kommer. De vanligaste motargumenten – vår industri har inte råd utan kommer att gå omkull, jobb kommer att förloras – lyder ofta rätt ihåliga i andra vändan och kan ofta kontras med statistik att just den industrin gjort stora vinster de senaste åren, redan anpassat sig till den önskade nivån utan att förlora ett enda jobb, och så vidare.


Kemikalieindustrin är mycket medveten om att en översyn på Wallströms direktiv kommer. Klimatbesluten påverkar Effekten kan redan iakttas i klimatdiskussionerna. Europaparlamentarikerna beklagar sig över hur aggressiv bilindustrin varit under 2008 i sina krav på att slippa de mest långtgående utsläppsminskningarna. Tysk bilindustri har varit mest energisk men Volvo knackar också dörr i Bryssel. Samtidigt sänkte tyska BMW utsläppen för sin bilflotta med 7,3 procent enbart under 2007. Daimler minskade med 3,5 procent. BMW är för övrigt långt framme i utvecklingen både av en elbil och en vätgasbil medan Volvo är väletablerat på etanolbilen och nu tar fram en elhybrid. En erfaren EU-ambassadör har sett den här effekten gång på gång: ”Heta politiska debatter slutar i kompromisser men debatten har då redan sänt så starka signaler om vägriktningen att näringslivet och omvärlden följer med i strömvågen. Högprofilerade debatter av det här slaget sprider sig alltid som oändliga ringar på vattnet.” Internationellt genomslag EU-effekten tar inte slut där heller. När EU ska besluta om gränsvärden eller tekniska krav så strömmar amerikanska lobbyister till Bryssel. Det är oerhört viktigt för amerikanska företag vilka standards som EU väljer eftersom EU:s 27 länder utgör världens största och rikaste sammanhängande marknad. De europeiska konsumenterna är nästan dubbelt så många som amerikanarna (495 miljoner). När EU har satt sina normer anpassar sig de amerikanska exportföretagen. Men det är inte bara därför som amerikanska lobbyister trängs i Bryssel. Så snart EU har beslutat nya normer så lägger också den kinesiska varuindustrin om sin produktion. Och eftersom det alltid är lönsammare för ett företag att framställa alla produkter på liknande sätt ställer många exportföretag om sin tillverkning även

till den kinesiska, den övriga asiatiska och den amerikanska marknaden. Det betyder att när EU höjer säkerhetskraven på leksaker så får kinesiska barn säkrare leksaker. Och amerikanska leksaksimportörer får ta besvärliga diskussioner med sina kinesiska leverantörer om de inte gillar ändringarna. Därför reser de till Bryssel. Snöboll som måste knuffas EU-effekten är som en snöboll som kommer i rullning där politiska diskussioner får en dynamisk effekt som ofta överträffar det faktiska slutresultatet av diskussionerna. Den effekten har redan börjat verka men den är beroende av politiker som tar Köpenhamnsförhandlingarna på största allvar för att effekten inte ska klinga av i förtid. Så länge näringslivet tror att politikerna menar allvar kommer de att göra de insatser som behövs för att knuffa över den långa raden av potentiella gröna teknologier över kanten till att bli lönsamma och allmänt spridda tekniska lösningar. Tack vare EU:s ekonomiska tyngd i världen har Europa en oerhörd påverkan, långt utanför sina gränser. Om EU-länderna ser ut att seriöst ställa om sina samhällen för att bli kolfattiga ekonomier så får det genomslag i hela världen. EU släpper kanske bara ut 12 procent av världens växthusgaser men kan påverka en långt större mängd.

eu som klimatak tör

49


Källor: Böcker/rapporter

Proposal for a directive for the European Parliament and the Council on

Flannery Tim: The Weather Makers, Grove/Atlantic, Melbourne, 2006

promotion of the use of energy from renewable sources, jan 2008

Friedman Thomas: Hot, Flat and Crowded, Penguin Books, 2008

Presidency conclusions for the European Council, mars 2008

Impacts of Europe´s changing climate, EEA, sep 2008

Paper from the High Representative and the European Commission to the European Council on climate change and international security, mars 2008

International Energy Agency: Energy Policies Review European Union, 2008 Communication on a first assessment of national energy efficiency plans, Jägerhorn Inger: Makt och vanmakt i klimatförhandlingarna, Global

European Commission, jan 2008

Utmaning och Föreningen Norden, mrs 2008 Communication 20 20 by 2020: Europe´s climate change opportunity, Konsten att nå både klimatmål och god tillväxt, Institutet för Tillväxtpoli-

European Commission, jan 2008

tiska Studier, maj 2008 Joint impact assessment on the package of implementation measures for Svenska företags utsläpp inom handelssystemet 2007 samt första handels-

the EU objectives on climate change and renewable energy for 2020, jan

perioden, Naturvårdsverket, maj 2008

2008

World Bank: Rising food prices, Policy options and World Bank response,

Green paper, Adapting to Climate change, Options for EU action, European

2008

Commission, jun 2007

Artiklar, m m

Presidency conclusions for the European Council, mrs 2007

Brewer Thomas: The trade and Climate Change, joint agenda, Ceps, 2008. An Energy Policy for Europe, European Commission, jan 2007 Egenhofer Christian, Kjellén Bo, Kharta Sivan & Kumar Vivek: Positive Incentives for Climate Change Action, European Policy Center, 2008.

Energy Efficiency Action Plan, European Commission, okt 2006

Egenhofer Christian & Fujiwara Noriko: Making the most of the G8+5

Green paper on Energy, European Commission, mrs 2006

Climate Change Process, Centre for European Policy Studies, 2008. Övriga officiella (nationella) dokument Thurber James, Lecture on global warming legislation, Center for Congres-

Bundesministerium fur Umwelt, Naturschutz und Reaktorsicherheit: The

sional and Presidential Studies, sep 2008

Integrated Energy and Climate Programme of the German Government, dec 2007

Lagförslag/direktivförslag/officiella dokument från EU Proposal for a decision of the European Parliament and of the Council on

Le grenelle environnement, Changement climatique, conclusions, sep 2007

the efforts of Member States to reduce their GHG emissions to meet the Community´s GHG reduction commitments up to 2020, jan 2008 Proposal for a directive for the European Parliament and the Council on the geological storage of carbon dioxide, jan 2008 Proposal for a directive for the European Parliament and the Council on the improvement and extension of the emissions trading system, jan 2008

50 eu som klimatak tör

Climate Change Program 2008-2011, UK government, aug 2007 Climate Change Bill, UK government, aug 2007


eu som klimatak tรถr

51


EU är idag den aktör som har bäst förutsättningar att driva det internationella klimatarbetet vidare. EU har både den politiska viljan och tyngden som behövs för att få till stånd ett nytt globalt klimatavtal i Köpenhamn december 2009. Men för att lyckas i Köpenhamn måste EU först skapa en hållbar klimatpolitik för Unionen. Hösten och vintern 2008/2009 ska en lång rad reformer passera genom EUs lagstiftningsprocess: • Den tunga industrins utsläpp ska kraftigt minska genom utsläppshandeln. • Den förnyelsebara energin ska ges en stark plats i energi - produktionen. • Utsläppen från transportsektorn ska skäras ned. • Energiförbrukningen i fastigheter och hushåll ska sänkas radikalt. Den politiska dragkampen som har utlösts av reformförslagen visar att många vill urvattna och skjuta reformerna på framtiden. För EUs trovärdighet och för klimatets skull är det dock nödvändigt att ta ambitiösa politiska beslut nu. I denna rapport redogörs för EUs klimatpolitik och vad vi kan förvänta oss det närmaste året – ett avgörande år i arbetet med att vända klimattrenden. Författare är Ylva Nilsson, journalist med mångårig erfarenhet av att bevaka EU. Skriften är den första i en serie rapporter om klimatpolitiken som Global Utmaning ger ut 2008-2009 inför Sveriges ordförandeskap i EU och klimatmötet i Köpenhamn 2009. Som oberoende tankesmedja vill vi bidra till ökad kunskap och diskussion i vår tids mest angelägna fråga.

52 eu som klimatak tör

Global Utmaning, Sveavägen 66, 111 34 Stockholm, tel 08-702 10 27. www.globalutmaning.se info.globalutmaning.se

Eu som klimataktör - Ylva Nilsson (Swedish)  

The EU needs to improve its own reduction of CO2 emissions in order to achieve more credibility in the UN-negotiations.

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you