Issuu on Google+

FILOSOFI ANDRA UPPLAGAN

LARS MOUWITZ


Medeltiden

60


Djävulen frestar Augustinus med Lustarnas bok. Ondskan har här fått en betydligt mer påtaglig gestalt än vad kyrkofadern själv hade tänkt sig. Från 1400-talets andra hälft av Michael Pacher.

TRO OCH VETANDE Romarriket hade under 400-talet splittrats i två riken med säte i Rom respektive Konstantinopel, eller Bysans. Snart upplöstes den västromerska statsbyggnaden och en period av förfall och tillbakagång inleddes i väst. Det östromerska imperiet kom att existera i nästan 1000 år till, om än hårt ansatt av den växande arabiska stormakten. Kulturarvet från antiken förvaltades både i Rom och i Konstantinopel. Det mesta av Aristoteles skrifter och många fackvetenskapliga verk bevarades tack vare att de kom att ingå i den arabiska högkulturen vid denna tid. Det var först vid slutet av 1100-talet som dessa verk började översättas från arabiska till latin. Trots kristendomens fientliga inställning till de ”hedniska” filosoferna hade man påverkats av hellenistiskt tänkande. Antikens skrifter lagrades i mer eller mindre hemliga avdelningar i klosterbiblioteken. När kristendomen vid slutet av 300-talet blev statsreligion i romarriket fanns inslag av både nyplatonska och stoiska idéer, vilket gjorde att den lättare fick spridning bland intellektuella. Kyrkofadern Augustinus blev den förste som mer systematiskt sökte förena kristen tro med antikens filosofiska vetande, en uppgift som kom att sysselsätta teologerna under hela medeltiden. Omkring år 800 genomförde Karl den store en bildningsreform. I kejsarhovets Akademi studerades de sju fria konsterna, vilka var grammatik, retorik, dialektik, aritmetik, geometri, astronomi och musik. I prästutbildningen var texttolkning en väsentlig del. Varje bibeltext skulle tolkas på fyra sätt, dels historiskt, dels som liknelser, men dessutom som moraliska betraktelser och till sist också pekande mot de gudomliga mysterierna. På så sätt skapades oräkneliga möjligheter till tolkningar och utläggningar. All visdom, även antikens, kunde därmed återfinnas i den heliga Skrift, bara den tolkades tillräckligt omsorgsfullt. Redan under tidig medeltid fanns nunnekloster där kvinnan kunde leva ett relativt självständigt liv i en gemenskap fylld av arbete, bön och studier. På 1100-talet blev Paris centrum för det intellektuella

de sju fria konsterna

tro och vetande

61


Under medeltiden var teoretiskt vetande skilt från det praktiska kunnandet. Ändå fanns vissa kunskaper i mekanik och kemi. På denna 1500-talsbild visas en fruktansvärd kastmaskin som förutom stenblock också kunde slunga iväg tunnor med grekisk eld. Den brinnande massan kunde varken släckas med vatten eller kvävas, den var en föregångare till vår tids napalm. Ingen kunde teoretiskt förklara hur dessa vapen fungerade, men de hade använts ända sedan antiken.

livet. Bernhard av Clairvaux sammanfattar förhållandet till antikens stora gestalter:

”Vi är dvärgar som sitter på jättarnas axlar. Vi kan se mera och längre än de, inte därför att vi har skarpare blick eller resligare gestalt, utan därför att vi genom deras resning blir burna och lyfts upp i höjden.”

skolastik

62

medeltiden

De första universiteten uppstår omkring år 1200 som säte för en friare forskning. Dessa samlade studenter från hela Europa och latinet fick en stark ställning som ett internationellt vetenskapligt språk. Från mitten av 1200-talet börjar Thomas av Aquino att sammanföra Aristoteles filosofi med den dåvarande teologin till en storslagen syntes som än i dag är grunden för katolska kyrkans teologi. Den så kallade skolastiken når under 1300-talet sin höjdpunkt. Termen ”skolastik” syftar på de systematiskt utformade metoder för begreppsanalys och logisk slutledning som teologerna använde vid texttolkning och diskussion. Under 1400-talet växer kritik och opposition och den medeltida världen faller sönder.


AUGUSTINUS (354–430) Den kristnade hedningen Augustinus föddes år 354 i staden Tagaste i den romerska provinsen Numidia, i det nuvarande Algeriet. Fadern var hedning medan modern Monnica var kristen. Vid sexton års ålder skickades Augustinus till Karthago för att studera retorik, föräldrarna hade tänkt sig att han skulle bli advokat. Snart visar det sig att Augustinus var en lysande studiebegåvning, men också en orolig och sökande ande. Han dras till manikeismen, en lära med orientaliskt ursprung, som utgick från att en god och en ond makt stred om herraväldet på jorden. Men den filosofiskt skolade Augustinus får inte svar på sina frågor och han lämnar rörelsen efter en uppgörelse med en av deras ledare, biskop Faustus. Augustinus blev snart framgångsrik lärare i retorik i Karthago och gör snabb karriär, men han tycker sig leva i en ”lögnvärld”:

”Å ena sidan försökte jag bli uppmärksammad ända därhän att bli applåderad på teatern, att vinna pris i litterära tävlingar och dylika dagsberömmelsens snabbt vissnade ärekransar, och jag fann en njutning i de underhaltiga skådespelen och tillfredställandet av en ohejdad sinnlighet. Å andra sidan hade jag behov av att bli kvitt all denna ynkedom och smuts och trodde mig bli det genom att bära mat till manikéernas så kallade ’utvalda’ och ’heliga’ för att de med sina magars verkstad skulle tillverka de änglar och gudar som kunde frälsa mig.” Under tio år lever han tillsammans med en älskarinna och de får också en son, men modern Monnica ordnar sedan ett konventionellt äktenskap med en rikemansdotter. Augustinus sörjer sin kvinna djupt, men känner sig tvungen att göra det som ”passar sig”. Snart tar han sig dock en ny älskarinna och kastar sig in i nöjeslivet. År 383 flyttar Augustinus till Rom och sedan till Milano som lärare i retorik. Under en period lockas han av skepticismen men ägnar sig också åt den populära astrologin. Han studerar även efterföljare till Platon och aposteln Paulus brev. Han omvänds till kristendomen och skriver den djupt personliga Confessiones (Bekännelser). Så återvänder han till sin hemstad och lever några år ett stillsamt klosterliv efter föredöme från klostren i Rom.

augustinus

63


Därefter kallas han till biskop i staden Hippo och övertar med tvekan ”biskopsämbetets börda”. Det är under denna tid hans monumentala verk De civitate Dei (Om Gudsstaten) tillkommer. År 410 hände det oerhörda att Rom intogs och plundrades av västgoterna och därefter gick vandalerna härjande fram i Nordafrika. Dagligen förekom dessutom våldsamma uppgörelser mellan katoliker och donatister, en kristen gruppering som använde tortyr, mord och terror för att försöka befästa sin ställning i Nordafrika. Mitt i detta kaos målar Augustinus upp bilden av Gudsstaten som en helande och stabiliserande kraft, ett heligt osynligt samfund på jorden. När Augustinus dör år 430 i en febersjukdom hamrar vandalernas murbräckor och kastmaskiner mot staden Hippos befästningsanläggningar.

Kunskapen Redan de första kristna stötte på problemet hur de skulle förhålla sig till antikens filosofi. Skulle den fördömas, eller skulle man ta den till sig? Var den kunskap som man kunde få med hjälp av sina sinnen och förnuftet förenlig med Bibelns uppenbarelser och heliga ord? Vilket var det rätta sättet att närma sig tron – med uppenbarelsens mystiska känsla eller med filosofins kyliga förnuft? Redan omkring år 200 hade kyrkofadern Tertullianus sagt ”Jag tror därför att det är absurt”, det vill säga den kristna tron kan inte förnuftigt förklaras. Men enligt Augustinus kan tro och vetande stödja varandra, det finns ingen motsättning mellan dem.

Skepticismen

skeptiker

64

medeltiden

Augustinus blev inte kristen genast efter det att han gjort upp med manekeismen. Bland annat kunde han inte föreställa sig Gud annat än som något materiellt som genomsyrade kosmos. När han försökte föreställa sig något ”i rummet inte varande” blev resultatet tommare än det tomma i en skål, det blev ”ett intet”. Han kunde inte ta ställning, och närmade sig därför skeptikerna som ju faktiskt menade att inte veta var höjden av lycka. Snart inser emellertid Augustinus att hela vår vardagstillvaro måste bygga på någon form av auktoritetstro; man tror på historiska händelser, man litar på vänner och läkare, man litar på att man fötts av de som säger sig vara ens föräldrar och så vidare. Vi måste tro ”såvida vi vill uträtta något i detta livet”, och vad kan då vara bättre att tro på än Bibeln? Senare bekämpar Augustinus skepticismen också från en annan utgångspunkt. Kristendomens uppenbarelser måste ses som säkra och eviga sanningar, vilket ju


Här ser vi Christus Militans i kejserlig romersk generalsuniform. Det är den segrande kyrkans Kristusbild. Denna krigiska gestalt fick sedan ge vika för Kristus som den Allsmäktige Härskaren, Pantokrator. Mosaiken är från 500-talet och finns iett palats i Ravenna.

en skeptiker av princip genast skulle ifrågasätta. Men om Augustinus kunde finna andra säkra sanningar, skulle det verka mer rimligt att även uppenbarelser var säkra. Och han finner fyra slag av sådana sanningar: 1. Det är alltid sant att jag har den upplevelse jag har. Även

om den är en synvilla eller en dröm så har jag den upplevelse jag har.

augustinus

65


2. Även om jag tvivlar på allt vet jag en sak säkert, nämligen

att jag tvivlar, att jag befinner mig i ett tvivlande tillstånd. 3. Jag vet säkert att jag existerar, antingen jag tror eller tvivlar

eller tar fel så är det ju ändå jag som gör det. 4. De matematiska sanningarna är säkra. Det kan inte vara

så att till exempel Pythagoras sats bara är sann för vissa människor eller för en viss tid. Just det att det finns säkra och eviga sanningar visar också, menar Augustinus, att det måste finnas ett evigt väsen, nämligen Gud. Det eviga måste upprätthållas av något evigt.

Nyplatonismen

teodicéproblemet

Först efter det att Augustinus påverkats av den så kallade nyplatonismen blev det möjligt för honom se Gud som ett andligt väsen. Enligt nyplatonismen alstras världen av Det Ena, något andligt som är fullkomligt gott och ljust. I fallande skala bildas Världsförnuftet som upprätthåller idévärlden och sedan Världssjälen varifrån de individuella själarna uppstår. Till sist uppstår den mörka och onda materiella världen. Det andliga är det som kommer först, och därför behöver det inte förklaras. Augustinus hade tidigare utgått från det materiella som tillvarons grund, och därför fått svårigheter med att förstå det andliga. Platonismen löser även Augustinus problem angående ondskans upphov. Gud är ljuset som lyser upp vår värld. Ondskan är bara en brist, precis som en skugga är en brist på ljus. Gud har ju inte skapat skuggorna, eftersom en skugga är något som inte finns. Därmed kan Gud frikännas från moraliskt ansvar för det onda. Dessutom slipper man anta existensen av en ond motmakt, vilket ju skulle begränsa Guds allsmäktighet. Den svårighet Augustinus här behandlar, kom att spela en central roll för medeltidens teologer. Senare inför 1600-tals filosofen Leibniz benämningen teodicéproblemet för samma problematik.

Att tro för att förstå Antikens förnuftstro är ett förnuftets högmod, menar Augustinus. Att bli kristen är att vilja och känna, inte att förstå. Men när väl Augustinus överlämnat sig till läran får han i efterhand en brinnande lust att också förstå den med förnuftet. Och det är först nu när han tror, som det är möjligt att förstå läran! Augustinus måste tro för att kunna förstå. Att älska Gud är att älska sanningen, menar Augustinus,

66

medeltiden


och han förenar på så sätt antikens förnuftsideal med det kristna kärleksidealet. Man kan dock inte nå full förståelse av egen kraft, Gud måste i sin nåd upplysa människan, ge henne illumination. Att detta är möjligt beror enligt Augustinus på att Gud verkar direkt inuti själen, varken via erfarenhet eller förnuftsresonemang. Detta gör den kristna uppenbarelsen till en högre och säkrare form av vetande än antikens alla filosofier, men Augustinus är ändå inte nöjd. Han vill skapa en teologi, där han så långt det är möjligt med förnuftet försöker tolka och förstå den kristna läran: ”Med mig är det nämligen så att jag har en gränslös längtan efter att fatta sanningen inte bara genom att tro den, utan även förstå den.”

illumination

teologi

Själen Människan intar en särställning i naturen därför att hon har tankeförmåga. Med sin tankeförmåga kan hon förstå att hon har en skapare, Gud, och därför är människan också en andlig varelse. Augustinus verklighetsuppfattning är en form av dualism. Han anser att det finns två helt olika substanser i tillvaron; den andliga substansen och den materiella substansen. Människan är besläktad med den evige Guden som står över naturen, hon är en andlig själ i en jordisk kropp. Den odödliga själen är skapad av Gud och är en ”person”, inte bara en opersonlig princip som hos Aristoteles. Som vi sett är för Augustinus vilja och kärlek lika starka drivkrafter som förnuftet, även dessa är grundläggande själsliga förmågor. Men kärleken kan riktas mot Gud eller också mot världen och det egna jaget, och i det senare fallet blir vi bara njutningslystna och egenkära. Eftersom vi också är Guds avbild blir vår vilja kluven, två viljor slåss om herraväldet i vår själ. Vi vill söka sanningen, men vi dras också till den här världens nöjen och behagliga vanor. Vi blir inte av med vår viljas kluvenhet, hävdar Augustinus. Den beror på arvssynden, som följer människosläktet i generation efter generation. Synden är en olydnad i förhållande till Gud och kärlekens lag. Denna olydnad kräver att människan har fri vilja, vi måste kunna välja det onda. Men varför har vi då fått denna fria vilja som gör synden möjlig? Augustinus menar att Gud ville ha tjänare som tjänade honom i frihet. Dessutom vet vi att vi syndar, vi vet att vi gjort ett fritt val. Här uppstår emellertid ett problem för Augustinus; det är ju Gud som i sin nåd utväljer de människor som ska frälsas och få leva ett evigt liv i paradiset. Människan kan inte av egen kraft ta sig dit, hon är alltså predestinerad. Hennes öde är bestämt av Gud.

dualism substans

fri vilja

predestination

augustinus

67


Den värsta synden Den värsta formen av synd är den, där man njuter av själva olydnaden och inte ens drivs av att söka jordisk lycka. Augustinus plågas av ett ungdomsminne där han och några kamrater stjäl päron i grannens trädgård:

”Men jag både ville stjäla och stal inte av nöd eller fattigdom utan driven av något slags motvilja mot rättvisan och av ett behov att frossa i det orätta … Vi släpade bort verkliga jättebördor inte för att äta dem utan för att kasta dem åt svinen … Och om jag verkligen stoppade något i munnen, så var det den onda gärningen som gav det den goda smaken.” Denna olydnad utan själviskt mål förblir obegriplig för Augustinus. Ville han känna sig allsmäktig som Gud genom att ostraffat göra det förbjudna? Eller var det en känsla av ”förbrytargemenskap” med de andra som drev honom? Och vad var det för ”känsla av skratt” i handlingen, ”liksom framkittlat ur hjärtat”? Ville man bedra just dem som inte kunde tro något sådant om dem?

Tiden

cyklisk tidsuppfattning

linjär tidsuppfattning

68

medeltiden

Enligt Augustinus skapar Gud världen av ingenting, något som antik­ ens filosofer ansåg vara en omöjlighet. Gud existerar i en evighet bortom tiden, och själva tiden skapas alltså med resten av världen. Den skapade tiden är inte evig, den har en början och ett slut. Denna historiesyn avviker tydligt från antikens läror där en cyklisk tidsuppfattning var vanlig: efter ett storår skulle allt upprepas igen, gång på gång. Men för Augustinus har historien en början i skapelsen och syndafallet och ett slut som är domedagen och återupprättandet av Gudsstaten. Augustinus har en linjär tidsuppfattning. Tidens gång visar Guds avsikt med sin skapelse. Historien är genomsyrad av en högre mening, att tolka historien kan ge människan moralisk vägledning. För Augustinus får också det mänskliga lidandet en högre mening, det är straffet för våra synder. Så är till exempel alla former av slaveri, antingen under en herre eller under våra egna laster, i grunden ett straff och inte ”av naturen”.


De tre tiderna För oss människor löper tiden ständigt framåt, vårt ”idag” kommer att trängas undan av ”i morgon” som förvandlas till ett nytt ”idag”. Men går det egentligen att förstå vad tiden är? Så här svarar Augustinus: ”Om ingen frågar mig vet jag det. Om jag försöker förklara för den som frågar mig, vet jag det inte.” Han försöker dela in tiden i tre delar: förfluten tid, nutid och framtid. Men den förflutna tiden finns ju inte längre, och framtiden finns inte heller eftersom den inte inträffat än. Så den enda av dessa tre tider som finns är tydligen nutid. Men hur lång är nutiden, är den ett år, en månad, en dag, en timme? Augustinus kommer fram till att nutiden är så kort att den inte har någon utsträckning. Den övergår genast från framtid till förfluten tid. Men hur kan vi då mäta tid, om framtid och förfluten tid inte existerar och om nutiden saknar utsträckning? Augustinus ber Gud om hjälp och kommer till sist fram till att tiden mäts i själen. Det är minnet av det förflutna och förväntan om framtiden tillsammans med upplevelsen av nuet som gör att man kan mäta tiden.Atomer och tomrum

Samhället Före syndafallet fanns varken slavar eller herrar, varken fattiga eller rika. Behovet av ett statligt styre uppstod först efter avfallet från Guds lag. Därför är den jordiska staten, Civitas terrena, nödvändig. Människan måste styras och kontrolleras av lagar och regler, och staten måste sörja för den materiella välfärden för alla. Men om denna stat inte underordnar sig Guds lagar blir den ond, den blir bara ett ”rövarband” utan existensberättigande, säger Augustinus. Den blir då en Civitas diaboli, en djävulsstat, vars lagar den kristne inte behöver följa. Gudsstaten, Civitas Dei, råder bara före syndafallet och återupprättas efter domedagen då de utvalda blir dess eviga medborgare. Gudsstaten finns i en annan mening även här på jorden, och då sammanblandad med den jordiska staten: den är en de heligas osynliga gemenskap, de nu levande som redan utvalts av Gud. Dessa kan finnas både inom och utanför Kyrkan, ingen kan veta, inte ens de själva, vilka som är dess medborgare. Gudsstaten är historiens slutmål, men historien är också Guds­ statens väg genom världen, dess kamp mot ondska och förnedring. Kyrkan ska därför vara en Gudsstatens yttre synliga representant på jorden, alltså är varje försök att avskilja sig från kyrkan enligt Augustinus av ondo.

Civitas terrena

Civitas diaboli Civitas Dei

augustinus

69


Arvet efter Augustinus Augustinus efterlämnade inga jordiska ägodelar, men desto mer har hans tänkande och hans person kommit att betyda. Han kom att få ett avgörande inflytande på medeltidens tänkande och han förändrade vår syn på historiens utveckling och mening. Han visade i sitt utlämnande självporträtt hur människan styrs av sina primitiva begär och han gör en inträngande analys av ondskans väsen. Hans Confessiones, som chockerade samtiden, har fått en rad efterföljare i form av självrannsakande bekännelselitteratur. Både katoliker och protestanter återvänder gärna till Augustinus uppgörelse med detta livets frestelser och fåfänglighet, och till den enkla och asketiska livsstil han odlade efter omvändelsen.

Några utmaningar: 1. Hur ska man kunna förena predestinationsläran med påståendet att

människan har en fri vilja? 2. Diskutera hur den dualism som finns i platonismen förstärks då den förenas med kristet tänkande. 3. Argumentera för att Augustinus fyra ”säkra sanningar” inte är så säkra som han påstår. 4. Har Augustinus rätt i sin analys av tiden? Tiden verkar ju försvinna under analysens gång, finns det något alternativt sätt att se på tid?

70

medeltiden


THOMAS AV AQUINO (1225–1274) Den grevlige tiggarmunken Thomas föddes år 1225 på slottet Rocca Secca nära Neapel. Han var yngste son till greve Landolfo av Aquino. Redan vid fem års ålder skickades han till det berömda benediktinerklostret Monte Cassino som hade grundats redan år 529. Tanken var att han skulle leva hela sitt liv i klostret och kanske till och med bli klostrets abbot så småningom. Klostret blev emellertid inblandat i konflikten mellan kejsarmakt och påvemakt och några år senare fördrevs munkarna från klostret och Thomas måste återvända hem. Året därpå skickades han till det nystartade universitetet i Neapel, där han kom i kontakt med en ny typ av munkar. Dessa så kallade tiggarmunkar, dominikaner och franciskaner, protesterade mot kyrkans rikedom och världsliga makt och sökte sig tillbaka till evangeliets budskap om ett enkelt och fattigt liv. De ville inte som benediktinerna leva i lantlig avskildhet under bön och arbete, istället ville de predika mitt i de blomstrande städerna. Meningen var att dessa ordensbröder skulle blanda sig med övriga lärare och studenter på universiteten och där predika sitt fattigdomsideal. Thomas beslöt att gå med i dominikanerorden och han och några ordensbröder började vandra till Paris, för att där fortsätta med sina studier. Tiggarmunkarna förflyttade sig alltid till fots – de använde ”apostlahästarna” – ibland hundratals mil, allt enligt fattigdomsidealet. Thomas familj uppfattade emellertid detta som en slags kidnappning och arrangerade ett överfall på den lilla gruppen. Hans bröder återförde honom till familjens slott, där han fick sitta fängslad. Modern och syskonskaran försökte på alla sätt pressa honom till att ta tillbaka sitt beslut, men Thomas vägrade. Man stängde till och med in en ung vacker kvinna tillsammans med honom, men han blev bara orubbligare i sitt beslut och levde på egen hand efter ordensreglerna i sin fångenskap. Efter ett år gav familjen upp och han fick åter påbörja sin vandring till Paris. När Thomas som tjugoåring anlände till Paris hamnade han mitt i en social och intellektuell revolution. Universitetet i det växande Paris drog till sig studenter och lärare från hela Europa, och något oerhört, som lett till intensiv debatt, hade nyligen hänt. Aristoteles

Thomas av Aquino

71


skrifter hade börjat översättas från arabiska till latin och en mängd aristoteliska skrifter strömmade från det tidigare ”moriska” biblioteket i Toledo till Paris. För första gången på närmare tusen år utsattes katolska kyrkan för en verklig intellektuell utmaning: en avancerad väl genomtänkt och systematisk allomfattande lära, som dessutom var hednisk, började göra anspråk på att vara höjden av vetande. Saken förbättrades inte av att denna lära förmedlades via den arabiska högkulturen och att Aristoteles texter var kommenterade och vidare­ utvecklade av de två arabiska filosoferna Averroës och Avicenna. Därefter studerade Thomas i Köln, där den stora katedralen höll på att byggas. Han verkar som lärare i Paris och Neapel och hos påven och författar en mängd skrifter, bl.a. Summa theologiae (Sammanfattning av teologin). Denna bok var först tänkt som en handbok åt de unga studenterna, vilka ständigt belastade hans undervisning med kritiska frågor. Men av detta blev istället ett gigantiskt verk, där närmare femtontusen frågor om den kristna tron behandlades. Det blev en i det närmaste komplett kristen tankebyggnad, som än idag präglar katolska kyrkans teologi.

Kunskapen Precis som för Augustinus blev det för Thomas en avgörande fråga hur den kristna tron förhåller sig till vetandet. Men utmaningen för Thomas var annorlunda: en tusenårig kristen teologi ställdes mot ett systematiskt rationellt tankebygge som tycktes kunna förklara allt. Kyrkans första reaktion var att förbjuda Aristoteles skrifter, och de som anslöt sig till hans lära hotades med uteslutning ur kyrkan eller till och med fängelse. Som vanligt visade det sig svårt att hindra idéers utbredning genom förbud. Föreläsare dök upp vid ett universitet för att snabbt försvinna och dyka upp vid ett annat, förbjudna idéer ”sminkades” med korrekta fraser för att slinka igenom censuren.

Tro och vetande Vissa tänkare försökte lösa motsättningen genom att hävda att sanningen är dubbel. Satsen ”Gud skapade världen på sex dagar” skulle vara teologiskt sann, medan satsen ”världen är evig och oskapad” skulle vara filosofiskt sann. Thomas tog helt avstånd från denna idé. Det kan bara finnas en verklighet och därför en sanning! Däremot kan vissa sanningar nås från två håll, antingen teologiskt eller filosofiskt. Det finns, menar Thomas, en uppenbarelseteologi, den gudomliga vetenskapen, där filosofin inte har något att ge, men det finns också

72

medeltiden


en naturlig teologi där filosofin kommer till samma resultat som uppenbarelsen. Uppstår det en motsägelse på denna nivå har man antingen tolkat skriften fel eller också har filosofin råkat ta miste. Filosofin har ett eget kunskapsområde, till exempel naturfilosofi, där religionen i sin tur inte kan bidra. Treenigheten och skapelsen är mysterier, de kan bara förstås via uppenbarelse, medan till exempel Guds existens kan förstås både filosofiskt och genom uppenbarelse. Eftersom filosoferna ofta tar fel och blir oeniga bör dock uppenbarelsen komma först så att filosofin kan tjäna teologin.

den gudomliga vetenskapen

naturlig teologi

mysterier

Kristendomen representerade en högre form av vetande än filosofin. I den naturliga teologin kunde filosofin dock komma till hjälp. Av detta skäl utvecklades den så kallade skolastiken.

uppenbarelse

naturlig teologi

filosofi naturfilosofi och de fria konsterna

En oskriven tavla Thomas övertar och utvecklar Aristoteles teori om hur vi får kunskap. Inga medfödda idéer finns, menar Thomas, inte ens om Gud. Utan sinneserfarenhet kan inte vårt intellekt träda i verksamhet, så även uppenbarelsen är i sista hand beroende av vår sinneserfarenhet. Thomas tror inte att all den kunskap som kan utvinnas ur erfarenheten skulle kunna återföras till sinnesintryck: ”Intellektets verksamhet uppstår vid förnimmelsen, men i de ting som vi erfar

Thomas av Aquino

73


rädda fenomenen

med sinnena, uppfattar intellektet mycket som sinnena inte erfar.” När vi skaffar oss en teori om hur verkligheten fungerar tillför vi alltså något som inte finns i själva upplevelsen. Ett matematiskt samband som beskriver hur himlakropparna rör sig är osynligt. Själva sambandet kan vi inte observera, vi kan bara se himlakropparna röra sig. På samma sätt kan vi få en uppfattning om Gud även om vi inte direkt kan observera Gud. När det gäller himlakropparnas rörelser antyder Thomas att andra modeller än den geocentriska skulle kunna rädda fenomenen, det vill säga stämma väl med observationerna. Ändå upphöjer han sedan Aristoteles geocentriska modell till att bli en del av den naturliga teologin. Att framföra avvikande uppfattningar i astronomiska frågor kunde därför bli en form av kätteri.

Gud och skapelsen Vi kan inte helt förstå Guds väsen, menar Thomas. Gör vi jämförelser med människan kan vi delvis förstå, eftersom människan är Guds avbild. Men Gud är fullkomlig och inte av denna världen, Gud och världen är två. Vi kan inte heller förstå skapelseprocessen eftersom den är övernaturlig. Aristoteles liksom de flesta antika tänkare, kunde inte föreställa sig att världen var skapad, från intet kan man bara få intet. Men Aristoteles hade utgått från naturliga processer och kunde förstås inte känna till den kristne Gudens övernaturliga förmåga.

Gudsbevisen Eftersom vi inte fullt ut kan förstå begreppet Gud kan vi inte heller bevisa hans existens genom att analysera själva gudsbegreppet, vi måste söka ”spår” av Gud i denna världen. Thomas visar på fem vägar att på detta sätt se Gud: • Den första vägen är att det måste finnas en helt förverkligad

orörd rörare som allt strävar mot i sin självutveckling. Denna idé är hämtad direkt från Aristoteles metafysik. • Den andra vägen är likartad men nu gäller det verkande orsaker:

om något är i rörelse så har det påverkats av något annat i rörelse, och så vidare. En sådan orsakskedja måste ha en startpunkt.

74

medeltiden


• Den tredje vägen utgår från att allt i världen har tillfällig exis-

tens, allt uppstår och försvinner. Men en sådan värld kan inte uppstå ur tomma intet, något med nödvändig existens måste ha föregått och skapat världen. • Den fjärde vägen utgår från att vi graderar skönhet, godhet och

andra värden efter en värdeskala. En sådan skala måste ha ett högsta värde, vilket är Gud. • Den femte vägen innebär att vi kan se en förnuftig ändamåls-

enlighet hos djur och växter i naturen. Detta måste bero på att det finns en förnuftig planerare.

Thomas säger att den goda människan är en person som ”handlar ofta, lätt, med glädje och i överensstämmelse med sunt förnuft”. Bilden är från ett ortodoxt kloster i Valamo, Ryssland.

Thomas av Aquino

75


Själen och döden abstraktion

aktiva förnuftet

Människans förnuft hanterar begrepp, abstraktioner som bygger på sinneserfarenheter. Begreppen i sig är icke-materiella eftersom de bara uttrycker tingens form, enligt Aristoteles. Därför måste också förnuftet vara icke-materiellt, ty det som ser måste vara av samma slag som det som ses, enligt en gammal idé från Empedokles. Därför kan inte förnuftet sönderdelas, som materia, utan är evigt. Thomas söker också stöd i Aristoteles kommentar om det aktiva förnuftet, som är odödligt till skillnad från själens övriga delar. Men det är svårt att tro att Aristoteles därmed menat en personlig överlevnad, vilket också averroisterna kritiserade Thomas för.

Själ och kropp Thomas avvisar den platonskt-augustinska uppfattningen att själ och kropp är helt åtskilda och att själen bara ”brukar” den hindrande kroppen. Thomas vill i Aristoteles anda betona att människan är en enhet och att själ och kropp är två sidor av denna enhet. Därför vill själen söka upp ”sin kropp” vid historiens slut då de döda ska uppstå, och på så sätt räddar Thomas uppståndelsedogmen. Men kroppen måste inte bestå av samma materia, bara den formas på samma sätt. Även om man blivit uppäten av en kannibal, som sedan också återuppstår, kan man alltså återfå sin egen kropp, menar Thomas.

Den fria viljan ”Människan förefaller inte ha någon förmåga till fritt val” säger Thomas. Han anför ett antal bibelcitat och även Aristotelescitat som skulle kunna tala för denna tes. Men å andra sidan säger Bibeln att Gud gav människan fri vilja, framhåller Thomas sedan. Och det måste vara så annars vore det meningslöst med råd och förmaningar, med belöningar och straff. Dessutom har människan en särställning i tillvaron. Ett livlöst ting, som en sten, rullar iväg nedför en sluttning ”utan någon egen avgörelseakt”. Ett får som flyr undan en varg har en ”naturlig avgörelseakt”, men den är instinktiv; fåret överväger inte olika alternativ. Endast människan kan med sitt förnuft se olika alternativ, och olika människor kan komma fram till olika ståndpunkter. Förnuftet ersätter instinkten och gör att vi kan handla fritt. Även om kroppen anger vilka våra mål är, så bestämmer förnuftet hur vi ska nå målen.

76

medeltiden


Moralen Thomas lära om lagarna är kanske hans mest personliga bidrag till den katolska kyrkans teologi. Det finns enligt Thomas fyra slag av lagar: • Den eviga lagen, som är Guds plan och hans upprätthållande

av hela världsalltet. • Den gudomliga lagen, som är Guds vilja som den uttrycks i

Bibeln. • Den naturliga lagen, som är naturens sätt att fungera, enligt

Guds plan, både vad gäller det levande och icke-levande. Även i människorna finns den naturliga lagen, eller naturrätten. Genom att använda sitt förnuft kan människan lyfta fram denna lag ur sitt inre och följa den. Men på grund av sin fria vilja kan hon också välja att bryta mot den naturliga lagen, vilket varken djur, växter eller stenar kan. I och med syndafallet har själen fått en skada så att förnuft och begär ofta hamnar i motsättning. • Den mänskliga lagen, är den lag som stiftas av furstar och ledare.

Om dessa styrs av sitt förnuft kommer denna lag att sammanfalla med den naturliga lagen. Om inte, så blir lagstiftarna bara tyranner! För lagarna som stiftas gäller att de måste vara förnuftiga, att de ska syfta till gemensam välgång, att de stiftas av den som har ansvaret, samt att lagen måste tillkännages. Skulle den mänskliga lagen inte följa den naturliga lagen är den enligt Thomas inte giltig som lag. Sådana påbud är i själva verket våldshandlingar och inte lagar, säger Thomas.

Samhället Thomas uppfattar, liksom Aristoteles, staten som något naturligt. Staten bör vara hierarkiskt organiserad och de bästa ska styra: ”Människor med stor intelligens tar naturligen befälet, medan sådana som har mindre begåvning men en mer robust fysik av naturen tycks avsedda att tjäna.” Laglöshet och oordning i ett samhälle beror på att intellektuellt undermåliga tagit makten med våld, eller att de fått den av känslomässiga skäl. Ett sådant samhälle är onaturligt, men kan ändå ingå som en av Gud planerad prövning för människorna.

Thomas av Aquino

77


Men om förnuftet styr kommer statens lagar att överensstämma med den naturliga lagen och alla kan vara nöjda. En viktig uppgift för staten är att rättvist fördela landets ekonomiska rikedomar så att de mest dugliga får mest och så vidare i en fallande skala. Det världsliga samhället syftar till ett liv i dygd, men detta räcker inte för den kristne. För att människan ska kunna leva i ”gudomlig dygd” krävs ytterligare ett herradöme där den romerske påven härskar i egenskap av Kristus ställföreträdare. Thomas förordar kungamakt som det bästa statsskicket. Han inser dock precis som Aristoteles att detta kan urarta till tyranni. Hur ska då folket hantera en sådan situation? Som första råd menar Thomas att det kan vara bättre att uthärda tyranniet än att göra uppror, om man misslyckas kommer den uppretade tyrannen att ”rasa än värre”. Thomas säger att ”många anser att det hör till tappra mäns dygder att mörda tyrannen”, men detta opponerar sig Thomas emot. Han anför de kristna martyrerna som en motbild: ”Därför prisades också de som utan motstånd, tåligt och oförskräckt ljöt döden.” Dessutom tvivlar Thomas på tyrannmördarnas motiv, ty ofta är det så att endast orättfärdiga människor vill ta sådana risker! Det får alltså inte vara några få tvivelaktiga figurer som störtar tyrannen. Det måste istället ske genom ”offentligt bemyndigande”, det vill säga via en institution som på något sätt representerar folkviljan. Speciellt då en konung väljs av folket, ska folket kunna ta sig rätten att avsätta honom. Det finns också en sista möjlig utväg: ”Om man överhuvudtaget icke kan finna någon mänsklig hjälp mot en tyrann måste man ta sin tillflykt till Gud.”

Konsten ”Skönt är det som skänker tillfredställelse åt sinnena” säger Thomas. Det finns något intresselöst i den estetiska njutningen, den är ett mål i sig precis som spel och lekar. Det är tingen själva som utlöser den estetiska njutningen, man kan inte vilja att något ska vara skönt. Tre ting är nödvändiga för att något ska uppfattas som skönt, hävdar Thomas: • Perfektion: En människa som representerar det goda och sköna

måste vara ett fulländat exemplar av sin art. Det onda är på motsvarande sätt groteskt och förvridet. • Samklang: Avbildande konster och musik måste ha harmo-

niska proportioner. Byggmästare och skulptörer utgick därför

78

medeltiden


Ibland framställs Sokrates som en föregångare till Jesus. På denna målning ”Sokrates död” från år 1787 av Jacques Louis David är Sokrates en upplyst ande som pekar mot ljuset.Vem var han egentligen, denne underlige man med sin skarpa tunga?

från geometriska figurer i sina skisser. De medeltida katedralerna är utformade efter komplicerade nätverk av pythagoreisk talmystik. • Klarhet: Det goda och sköna representeras av ljuset. Klarheten

finns i skulpturernas rena och ”förklarade” ansikten och i katedralernas glas med klara färger, samt i de höga ljusa valven. Thomas menar att konstnärlig verksamhet är fri från moraliska krav och nyttoaspekter. Men man måste ha klart för sig om det är nytta eller skönhet som ska dominera för en viss produkt. En såg av glas är ju till exempel vackrare att se på än en av järn, säger Thomas, men i detta fall förhindrar skönheten en riktig användning.

Thomas av Aquino

79


Från kättare till helgon Thomas dog år 1274 på väg till ett kyrkomöte i Lyon och han blev således bara 49 år. Redan året före sin död hade Thomas slutat skriva, efter en uppenbarelse, och storverket Summa theologiae blev inte helt färdigt. År 1277 gjorde kyrkan ett sista försök att stoppa det aristoteliska inflytandet i teologin. Om Thomas hade varit i livet skulle även han ha drabbats av denna fördömelse. Utvecklingen gick dock inte att stoppa och år 1323 helgonförklarades Thomas, och han har alltsedan dess betraktats som den katolska kyrkans främste teolog. Det Thomas hade lyckats visa var att den tidens samlade vetande var förenligt med den kristna tron, vilket ju i själva verket stärkte kyrkans ställning. Thomas skrifter kom också snart att utgöra ett kraftfullt verktyg för inkvisitionen, denna mäktiga kyrkliga myndighet som från år 1232 hade officiellt ansvar för renlärigheten. Thomas själv skulle säkert inte haft något emot en sådan användning av sin ”Summa”. Eftersom tron är en kunskapsform som står över förnuftet, finns inget utrymme för diskussion eller tvekan. Den kristne måste vara fast i sin tro, ty det är mycket som står på spel. En kättare är en förfalskare som måste straffas hårt. Om han inte bättrar sig måste kyrkan se till att ”avlägsna honom genom döden”, hävdar Thomas bestämt.

Några utmaningar: 1. Kritisera Thomas fem vägar att inse Guds existens. 2. Diskutera Thomas argument för varför människan har fri vilja. Finns det inga andra djur som har samma frihet? 3. Thomas beskriver de lagar som bryter mot de naturliga som ”våldshandlingar”. Diskutera innebörden av detta. Har vi i ett sådant läge rätt att själva bryta mot lagen, eller kanske t.o.m. göra uppror? 4. Är Thomas beskrivning av det sköna riktig? Behöver den kompletteras med något? 5. Undersök på vilka sätt Thomas tänkande är påverkat av Aristoteles.

80

medeltiden


OCKHAMS RAKKNIV De enskilda tingen Vad gäller logik och språkfilosofi under medeltiden framstår William av Ockham (1285–1349) som den främste. William studerade och undervisade i Oxford men fick aldrig någon tjänst där. Han kom tidigt i konflikt med överheten och anklagades för kätteri. Efter att ha blivit inblandad i en dispyt med påven om att fattigdomsidealet också borde gälla denne, flydde William till den oppositionelle kejsaren Ludvig av Bayern. Till Ludvig lär han ha sagt: ”Försvara mig med ditt svärd, och jag ska försvara dig med min penna.” Några år före sin död tvingades William göra avbön till påven och skulle dessutom underteckna ett förödmjukande dokument, vilket han dock aldrig gjorde, istället föll han offer för den stora pesten som drog fram över Europa. Williams kritik gällde hela den skolastiska metoden. I den platonska världsbilden, och i viss mån den aristoteliska, hade begreppen en högre grad av verklighet än tingen. Alla arter och klasser, liksom Platons idéer, tillhörde en logisk hierarki av exakt bestämda begrepp. En tillräckligt noggrann analys av begreppen kunde därför ge en exakt kunskap om världen, menade teologerna. Om man till exempel vill veta vad en god handling är ska man inte studera människor som utför goda handlingar. Istället ska man analysera begreppen ”godhet” och ”handling”. För William av Ockham är hela denna begreppsvärld överflödig och overklig, det enda som finns är enskilda ting, eller individer. Han hänvisar till en sparsamhetsprincip för tänkandet: det som kan åstadkommas genom färre begrepp finns ingen anledning att åstadkomma med fler begrepp. Varför ska man t.ex. införa och analysera begreppen ”godhet” och ”handling” när man istället kan studera de verkliga handlingar man har framför ögonen? Denna tankeekonomiska princip, med ursprung i antiken, kom att kallas Ockhams rakkniv. Med hjälp av rakkniven kan man ”raka bort” hela den teologiska begreppsapparaten och kvar finns, menar William, bara två kunskapskällor: uppenbarelse och sinnenas erfarenhet. Han rakar alltså inte bort Gud men däremot teologin. Avståndet mellan Gud och den enskilda människan krymper. En vetenskap måste bygga på erfarenhet av de enskilda tingen i vår värld, något annat behöver inte antas, hävdar Ockham. Vår värld har inte en given logisk struktur, allt är tillfälligt och skulle ha kunnat vara annorlunda. Vår kunskap om världen kan därför inte vara lika

logisk hierarki

sparsamhetsprincip

Ockhams rakkniv

81


säker som vår logiska kunskap. Det finns inga allmänbegrepp, till exempel ”godhet”, att undersöka. Man kan därför inte påstå, menar Ockham, att Gud vill det Goda. Tvärtom är det så att det Gud vill, det är det som vi människor kallar ”gott”!

Universaliestriden universalia

allmänbegrepp

En problematik som är nära förbunden med Ockhams rakkniv är den så kallade universaliestriden. Denna diskussion som varade i över trehundra år handlade om vilken status universalia, det vill säga allmänbegreppen, egentligen hade. I grunden handlade dock striden om huruvida en teologisk vetenskap var möjlig och om Guds väsen var åtkomligt för förnuftet. Ett allmänbegrepp är något som inte syftar på ett enskilt ting utan på det typiska, till exempel ”människan”, ”hästen” eller ”godheten”. I den utdragna och ibland förvirrade diskussionen kunde man urskilja åtminstone fyra ståndpunkter, och dessutom ett antal mellanformer: • Den platonska ståndpunkten innebär att allmänbegreppen är

idéer med en självständig existens. Begreppen är originalen medan tingen är kopiorna. Alltså finns begreppen före tingen. Denna ståndpunkt kallas ofta begreppsrealism, begreppen är verkliga. Teologerna kommer i kontakt med en evig värld av idéer och deras analyser är därför säkra sanningar. • Den aristoteliska ståndpunkten innebär att tingens väsen kan

förstås i tingen. Dessa väsen existerar inte i sig men är ändå inte mänskliga påfund. Tingets väsen ligger dolt i tinget som en form, som kan lyftas fram genom en abstraktion. Teologerna kan alltså genom abstraktioner få en säker kunskap om världen. konceptualism

• Den konceptualistiska ståndpunkten innebär att människan

kan skapa begrepp, eller koncept, som sedan finns i hennes medvetande. Detta sker också med hjälp av abstraktion, men det finns inga färdiga former att upptäcka. Teologernas abstraktioner ger inte säker kunskap eftersom begreppen bara finns i deras huvuden. nominalism

• Den nominalistiska ståndpunkten innebär att man förnekar att

begreppen finns överhuvudtaget. När någon säger ”godheten” så är det bara ett läte, det är flatus vocis. Teologerna talar alltså inte om någonting, de producerar bara läten.

82

medeltiden


De fyra ståndpunkterna ovan är renodlade i efterhand. Många ”nominalister” hade konceptualistiska idéer. Bara de mest extrema skulle förneka alla former av begreppsbildning. Det kunde också vara svårt att skilja på konceptualister och aristoteliker, eftersom båda utgick från konstruerade abstraktioner.

substans kropp organism rörlig organism

Mentala tecken

människa

Under 1300-talet är William av Ockham nominajohannes heinricus nicolaus petrus lismens främste representant. Han funderar på vad som händer när en människa säger sig förstå inneExempel på Porphyrios träd, vars begreppsnivåer börden av ett ord, t.ex. ordet ”häst”. Kan det vara är typiska för medeltida tänkande. Filosofen så att vi får en bild av en speciell fantasihäst i vårt Porphyrios (232–304) skrev i en kommentar till Aristoteles Kategorier att det var osäkert på inre? Nej, den teorin förkastar han snart. En enda vilket sätt de högre nivåerna kunde sägas häst med sitt speciella utseende kan inte täcka hela existera. Pilarna anger här en platonsk innebörden av ordet. Kan det vara så att vårt förstånd skapar någon slags ”likhet” som får representera alla hästar? Men hur skulle en sådan ”likhet” se ut, hästar som kan vara så olika varandra? Till sist verkar han fastna för en extrem form av nominalism: det behöver inte finnas något innehåll alls i det man upplever då man förstår ordet ”häst”! Det räcker med att det finns ett mentalt tecken i vårt medvetande, ett tecken som ersätter varje enskild häst. En människa som förstår något producerar alltså bara tecken ungefär som skrivaren till en dator! Egentligen är kanske inte universaliestriden slut. Än i dag diskuterar filosofer vad universalia egentligen är, och vad det kan innebära att förstå ett ords mening. Frågan om huruvida vår värld har en inbyggd logisk eller matematisk ordning eller ej är också högaktuell då man diskuterar möjligheter och begränsningar hos matematiska modeller inom olika vetenskaper.

Några utmaningar: 1. Diskutera för och emot Ockhams idé att en vetenskap ska grundas på de ”enskilda tingen”. 2. Försök att ta ställning i universaliestriden genom att undersöka parternas bästa argument och var de står svagast. 3. Ockham försöker analysera vad det innebär att förstå ett ord eller ett uttryck. Ser du en bild eller ett tecken, eller vad händer när du förstår?

Ockhams rakkniv

83


OPPOSITION OCH REAKTION Inkvisitionen

teleologisk mekanistisk

Att bli dömd och avrättad för kätteri var ingen privat angelägenhet. De dömda fördes i procession, en så kallad autodafé, till avrättningsplatsen. Kättarna bar höga mössor och speciella kläder med symbolersom beskrev deras brott och hur de skulle straffas. Finns det historiska paralleller? Kopparstick av Bernard Picart.

84

medeltiden

Trots att thomismen fick en stark ställning inom kyrkan utsattes den ofta för kritik. Dominikanerna hade snabbt accepterat Thomas lära, och eftersom dessa organiserade inkvisitionen kunde de även med maktmedel försöka genomdriva läran. Men detta innebar inte att all opposition tystades. Det som var förbjudet i Paris kunde vara tillåtet i Oxford eller Bologna och lärare och studenter kunde på otaliga sätt kringgå förbuden. Thomismen framstod som en nymodighet i förhållande till den tusenåriga augustinska läran, och kom därför aldrig att helt dominera. Inom franciskanerorden fanns till exempel ett betydelsefullt motstånd mot thomismen, liksom bland naturfilosoferna i Oxford och i Paris. Naturfilosoferna i Oxford genomförde kemiska, tekniska och optiska experiment. De drömde om mekaniskt framdrivna skepp och vagnar, om flygplan och ubåtar och livsförlängande mediciner. Parisfilosoferna kritiserade Aristoteles teleologiska förklaringar och ersatte dessa med mekanistiska betraktelsesätt. Vid de italienska universiteten spreds humanistiska läror där människan sattes i centrum, befriad från all kyrklig överhöghet. Prästernas ledande roll ifrågasattes: de egentliga samhällsbärarna är väl istället klassen av köpmän och handelsmän? Det är ju dessa som sörjer för folkets materiella välfärd.


Inkvisitionens huvudsyfte hade en gång varit att bekämpa olika religiösa irrläror, bland annat de så kallade katarerna (därav ordet ”kättare”), men den kunde ju också tas i bruk för att stoppa spridningen av vissa farliga filosofiska idéer. Den som anklagades av inkvisitionen var i princip rättslös, och både han själv och eventuella vittnen kunde genom tortyr tvingas ”bekänna”. Straffen kunde variera från beslagtagande av egendom (vilket förklarar de många rättegångarna mot döda personer) till livstids fängelse eller döden. Om man vägrade erkänna sin skuld eller återföll i sin avvikelse dömdes man vanligen till att bli levande bränd. Trots att inkvisitionens döds­ domar sällan drabbade filosofer kunde dessa ändå tystas genom hot och förföljelser. Vanliga straff var förbud att undervisa, offentliga bokbål, landsförvisning eller fängelse. Genom sin blotta existens ledde inkvisitionen dessutom till en omfattande självcensur bland filosoferna, särskilt vad gäller att formulera sig i skrift.

Mot en ny tid Under 1300-talets senare hälft drog en fruktansvärd pest fram genom Europa, den så kallade digerdöden. Denna katastrof markerar i tiden också slutet för skolastiken. Under 1400-talet börjar den medeltida världsbilden falla sönder. Som vi redan har sett fanns en omfattande inre opposition, vilken också fick sin näring av skarpa motsättningar i samhället. En växande självmedveten borgarklass sökte en position i samhället, och påvemakten bekämpades både av kungar och folkliga religiösa rörelser. Kravet på religiös reformation växte sig allt starkare. I den blomstrande handelsstaden Florens, renässanskulturens hjärta, skapades Accademia Platonica. Under stridsropet ad fontes, till källorna, gick man till storms mot den medeltida skolastiken. Mot den torra begreppsanalysen satte man retorik och språklig utsmyckning. Platons verk översattes för första gången i sin helhet från grekiska och år 1470 trycktes Lucretius De rerum natura, i vilken Demokritos materialistiska filosofi presenteras och hyllas. En annan mäktig impuls kom från de kristna som sökt sig västerut då Konstantinopel föll år 1453. Med sig hade de mängder av skrifter författade av antikens filosofer och vetenskapsmän. Olika tekniska innovationer som glasögonen, som förlängde ”läslivet”, och boktryckarkonsten gav också människor nya möjligheter till studier av klassisk litteratur och filosofi. Den tidsålder som renässansens män skulle komma att kalla ”den mörka medeltiden” gick mot sitt slut.

Accademia Platonica ad fontes

Opposition och reaktion

85


Filosofi - en lärobok, smakprov 2012