Page 27

gör din röst hörd

Debatt & Opinion

GADDENKRÖNIKAN MIMMI NILSSON

Inget nytt om bostäder Uthyres: Centralt belägen etta på 35 kvadrat. Ny-

 Foto: Amalthea Frantz

Debatt: mediekritik

Journalister måste granskas hårdare Den första statsmakten är regeringen och den andra riksdagen. Den tredje statsmakten är medierna. Deras uppgift är att granska de två andra. Men vem granskar egentligen granskarna? Svaret är att för få gör det. Samtidigt är journalisterna i

Sverige svårgranskade. Enligt fem mediegranskare som jag har träffat inom ramen för min C-uppsats finns det en stark kåranda inom branschen som gör att många drar sig för att granska andra journalister, mediechefer och deras publiceringar. De vittnar också om ett ökat journalistförakt. Johannes Nesser från tidningen Journalisten säger till mig att journalister hotas i allt större utsträckning, vilket gör att kåren sluter sig än mer. Problemet rör inte bara journalister, utan hela samhället. Vem ska till exempel granska regeringen och riksdagen om inte den tredje statsmakten fungerar som den ska? Lösningen på många problem tycks vara att SVT återinför ett mediemagasin på bästa sändningstid, det är alla intervjuade mediegranskare överens om. På kort tid har infrastrukturen för mediegranskning i Sverige monterats ned. SVT:s Mediemagasinet har lagt ned, likaså radioprogrammen Vår grundade mening och Publicerat i P1. Bara Medierna i P1 finns kvar. Utöver det finns en rad branschtidningar, men de är inte i närheten av att vara så kritiska och rättframma som Medierna i P1 är. Samtidigt finns det inte bland tidningar eller på SVT den minsta ansats till att göra något åt den eländiga situationen. Det här i kombination med den nära förestående tidningsdöden, försämrade arbetsvillkor för journalisterna och en allt stressigare vardag på nyhetsredaktionerna, gör att kvaliteten på innehållet sjunker. Då finns det också mer att granska, kan man tänka sig. Men samtidigt finns det allt färre som granskar. Resultatet blir att den snabba, ytliga och personfixerade drevjournalistiken vinner mark. Vad görs i akademin åt det här problemet? Faktum

är att det knappt finns någon svensk forskning om meiegranskning eller kritik. Intresset för ämnet är

minst sagt svalt. Över huvud taget är kulturen inom den svenska journalistbranschen en helt annan än i andra länder. New  York  Times har till exempel en helsida med rättelser. Att erkänna sina misstag ses där som ett sätt att vinna förtroende för tidningen. I Sverige råder tvärtom uppfattningen att man inte ska rikta kritik mot sina kollegor, för då skadar man trovärdigheten. De publicistiska skandalerna har varit många den senaste tiden. I början av sommaren uppdagades att regeringen slarvat bort 90 miljarder kronor efter att ha investerat i tyska Nuon. Slarvet uppmärksammades i medierna, men främst på ekonomisidorna och utan att någon riktigt ställdes till svars. Annat var det när Håkan Juholt fyllde i bostadsblanketter fel två år tidigare. Till följd av ett hetsigt mediedrev tvingades han abdikera från posten som Socialdemokraternas ledare. De här exemplen visar att medierna har svårt för det här med proportioner. I Sverige straffar det sig inte tillräckligt när publicister fattar tokiga beslut eller när journalister skriver något olämpligt. Att skriva om när en kollega gjort fel finns knappt ens på kartan. Eller när läste du senast om Expressens drev mot Aftonbladet? Johan Frick Styrelseledamot i Socialdemokratiska studentklubben och skribent på mediekritiska sajten Mediebruset.se

Om uppsatsen Titeln på Johan Fricks C-uppsats är Det är ju ett antal journalister som har ringt och sagt upp bekantskapen för alltid – Fem journalister om hur det är att granska andra journalister och lades fram vid enheten för journalistik, medier och kommunikation i våras. De som intervjuades var Johannes Nesser på Journalisten, Martin Wicklin (programledare för Medierna i P1), Axel Andén (chefredaktör för Medievärlden), Madeleine Dahlström (reporter på Dagens Media), Tove Leffler, (Scoop).

!

renoverad men med charmig sekelskiftesstil. Hiss finns. Balkong finns. El, gas, vatten, cykelparkering, bredband och schysta grannar ingår. Pris 3 000 kronor i månaden. Jag skojade bara. Det här är min egen personliga önskebostad. En utopisk dröm, med tanke på hur verkligheten ser ut. Jag har packat och packat upp mina flyttkartonger ett tröttsamt antal gånger innan jag till sist hamnade i min nuvarande andrahandsetta. Jag har bott i storkollektiv, studentkorridor och i svartkontrakterade källarlokaler. Ett år fick jag flytta fem gånger. Trots detta är jag inte ens speciellt hårt drabbad. Jag är född och uppvuxen i Stockholm, har en något så när stabil inkomst, kommer från en medelklassbakgrund och med svenskklingande efternamn. Mina möjligheter att hitta en bostad är avsevärt mycket bättre än många av de studenter som just flyttat till Stockholm för att börja plugga. Hos studentbostadsföretaget SSSB finns det när den här krönikan skrivs 43 lediga bostäder som går att söka. Men paradoxalt nog är kötiden för en studentetta med kokvrå ”Kötiden för en nästan lika lång som tiden det tar att i normal studentetta med takt läsa ett kandidatkokvrå är nästan program. lika lång som ett På andrahandsbostadsmarknaden är situ- kandidatprogram.” ationen än mer nedslående. Här är det djungelns lag som styr. En snabbsökning på Blocket visar att motsvarande ett helt studiemedel plus lite till måste hostas upp för att ha råd med månadshyran för ovan beskrivna drömetta. Hur, och var, fixar alla dessa nya studenter bostad? Och, ännu viktigare, hur många fixar det inte, och väljer bort Stockholm som studieort? Vid varje höstterminsstart sker ett kollektivt uppvaknande. Alla, från höger till vänster på den politiska skalan, konstaterar att det – fortfarande – är ont om bostäder till studenter i Stockholm. Samma sak är det i medierna, nyhetsartiklar läggs på debattinlägg, alla med samma budskap: Fortsatt bostadskris för studenter. Det här hade kunnat bli en likadan krönika. Sanningen är att jag famlar efter avslutande ord som ska låta politiskt slagkraftiga och på samma gång nytänkande. Men det tar stopp. För allt som behöver sägas är redan sagt. Med en sådan rörande enighet från alla inblandade undrar man ju varför Stockholm inte redan stoltserar med bostadsgaranti?

Mimmi Nilsson Reporter Gaudeamus 5/2013 Gaudeamus 27

26-27 Tips och Debatt.indd 5

2013-09-13 18:33:53

Gaudeamus 5_2013  
Gaudeamus 5_2013  

Gaudeamus 5_2013

Advertisement