hetsaktörer (som politiker, polisen, socialtjänsten) och icke-statliga aktörer (som medborgare, rörelser, föreningar etcetera) mildra friktionen i Stockholms offentliga parker? Är en ökad mängd förordningar i det offentliga rummet (till exempel alkoholfria zoner) ett oundvikligt svar för att kontrollera eller exkludera de som anses ha överträtt gränsen för normalt beteende? Vad händer med de som blir förskjutna genom sådana maktmedel – som polisen kommenterade ”flyttar problemet helt enkelt”?
N
u kunde en eller två läsare invända att det hela är ganska enkelt: Varför inte satsa på mer lag och ordning genom fler alkoholförbud? Fler poliser som pekar med hela handen? Kanske för att till och med polisen undrar om fler alkoholförbud skulle vara ett bra parkliv. I en av våra intervjuer kommenterar polisen genom att nästan ta över vår frågeställning för projektet: ”Vad är ett bra parkliv, det är den grundläggande frågan. Vi har en idé, parknyttjare har många olika idéer och folk som bor i området har ytterligare andra idéer. Vems syn är rätt? Kan synsätten föras samman?”
”Vem definierar vad som ska anses vara störning? När? Vilka politiska yttringar kan trängas undan genom att kallas störning och oljud?”
Med andra ord, denna friktion är mycket mer av en demokratifråga än vad första intrycket ger. En anonym kollega och granskare på Vetenskapsrådet tyckte å andra sidan inte att det var ett tydligt demokratiskt problem när vi sökte pengar för forskningen: ”Demokrati antas vanligen vara ett sätt att förverkliga idén om någon form av jämlikhet vad gäller politiskt inflytande, till exempel genom att tillåta medborgarna yttrandefrihet och möjlighet att göra sig hörda. Åtminstone ytligt sett verkar åtgärder som går ut på att människor inte ska störa varandra på offentliga platser inte vara särskilt problematiska ur en demokratisk synvinkel.” Vem definierar vad som ska anses vara störning? När? Vilka politiska yttringar kan trängas undan genom att kallas störning och oljud? Vi är tillbaka i legitimeringsproblemet och här verkar en analytisk demokratimodell grundad på rigida strukturer ( ibland kallad ”proceduralism”) allt mer gå i cirklar. En del politisk filosofi under senare årtionden pekar på vikten av friktion snarare än konsensus för demokratins hälsa! Om vi följer artikulationen av demokratifrågor genom alkoholen så ser det ungefär ut så här: Privat-offentliga partnerskap med stora investeringar i stadens utveckling och tillgång till stadsledningens öra bidrar till en central problematik enligt internationell forskning kring alkohol och offentliga rum: De befäster en rumsligt och beteendemässigt distinkt ny alkoholordning (sedan ungefär två decennier) i entreprenörsstadens alltmer tematiserade rum.
M
ånga forskare hävdar att en teoretiskt uppfattad och faktisk privatisering urholkar demokratiska offentliga rum – inklusive parker – och åtföljs av ett revanschistiskt sätt att skapa förordningar mot de som inte inordnar sig i marknadsvänligt beteende i staden. Forskningen menar samtidigt att den offentliga förvaltningens kostnader ökar avsevärt på grund av ”antisocial” alkoholkonsumtion – en konsekvens av en kanske naiv förväntning om att ett ökat tillåtande av drickande på offentlig plats skulle skapa en ”medelhavslik” självreglerande alkoholkultur. Utvecklingen i Sverige följer kanske inte den generella trenden i Europa, särskilt inte i ökningen av alkoholkonsumtion och ”råsupande” har det hävdats från offentligt håll. Men vi hävdar, i samklang med forskning i internationella sammanhang och dialog med tjänstemän vid Södermalms stadsdelsförvaltning och polisen, att det saknas forskning om den nya alkoholordningens rumsliga effekter i ett svenskt sammanhang – särskilt i frågan om offentliga stadsrum och effekterna av alkoholfria zoner.
Om forskningen Jonas Bylund och Andrew Byerley är forskare på Kulturgeografiska institutionen på Stockholms universitet. I det pågående projektet Stockholm Parklife undersöker de attityder till alkoholkonsumtion i Stockholms parker.
4/2013 Gaudeamus 15