The Epicentre of Everything

the epicentre of everything

Omslag

INNEHÅLL The Epicentre of Everything 4-5

Galleri Syster om Centrum och Periferi.

Kultivator — New Horse Culture 6-10 Kultivator är ett experimentellt samarbete mellan ekologiskt jordbruk och konstpraktik, med bas i byn Dyestad på den Öländska landsbygden. Mathieu Vrijman och Malin Lindmark Vrijman är de konstnärliga ledarna för Kultivator, och det är de som har gjort det verk vi visar i denna utställning.

Om Barrio Abajo Contemporary Art Centre 11-13 Claudia Casais skriver om det konstcenter hon driver i Barranquilla, Colombia och som Galleri Syster har inlett ett samarbete med. Utbytet med Barrio Abajo är en del av det internationella projekt som Syster driver i samverkan med Iaspis och Kulturrådet.

Geraldine Barrera 14-15 Geraldine Barrera är 24 år gammal och studerar sista året vid University of Atlantico i Barranquilla, Colombia. Hon är född och uppvuxen i Barranquilla och är mycket aktiv inom den colombianska konst- och kulturscenen.

Alexandra Arciniegas 16-17 Alexandra Arciniegas är en ung lovande konstnär från Barranquilla som numera bor och verkar i Bogotá där hon håller på att ta sin masterexamen i konst vid Pontifical Xavierian University. Hon har haft två stora soloutställningar och varit med i olika konstkollektiv.

Katarina Skarin 18-19 Katarina Skarin reflekterar över hur det är att leva i, och stanna kvar i, det som anses vara periferin.

Som ung, feministisk konstnär i industristaden Luleå.

Nilbar Güres 20-23 Nilbar Güres lever och verkar i Wien och Istanbul.

I sina arbeten undersöker Güres den kvinnliga identiteten, kvinnans roll, relationerna mellan kvinnan och hemmet, kvinnan och de offentliga platserna likväl som relationerna kvinnor emellan. Hon fokuserar också på bilden av muslimska kvinnor i Europa, rasism, och vad som menas med att vara en migrant.

Erik Thörnqvist & Alva Höggren 24-27 Erik Thörnqvist (född 1994) bor och verkar i Stockholm.

Här utbildar han sig på Kungliga Konsthögskolans 5-åriga program i fri konst. Dessförinnan examen 2016 från Nordic Art School, Kokkola, Finland.

Alva Höggren (f 1995) bor och verkar i Luleå. Har utbildat sig på Sunderby Folkhögskola, konstlinjen i Luleå och Nordic Art School i Kokkola, Finland. Höggren är aktiv i flertalet kulturella projekt som exempelvis Galleri Lillasyster och Juntan i Luleå.

Signe Johannessen 28-33 Signe Johannessen är norsk konstär baserad i Sverige.

Johannessen arbetar med frågor som rör maktordningar, klimat och moral. Ibland har historien en aktiv del i hennes berättelser, som ytterligare ett material att hantera och omskulptera. Som en del i sitt konstnärskap driver Johannessen Art Lab Gnesta, en självorganiserad konstverksamhet med experimentella kopplingar mellan konst och samhälle.

2

34-40 Jaakko Pallasvuo & Anni Puolakka Jaakko Pallasvuo (född 1987) bor och verkar i Helsingfors och Berlin. Hans konst tar upp ämnen som hierarkier, känslor och sociala strukturer. Han arbetar med video, keramik, text och bild.

Anni Puolakka (född i Uleåborg, Finland) arbetar med performance, video och installationer där hon lägger in verkliga händelser och biografiskt material i fiktiva världar.

Puolakka bor för närvarande i Rotterdam där hon studerar vid Piet Zwart Institutet.

41-43 Meteoriter och bensinmackar —

av Mariangela Mendez Mariangela Mendez från Colombia är curator för samtidskonst, doktorand i filosofi, konst och kritiskt tänkande vid European Graduate School i Schweiz, och hon är professor i konst vid Universidad de los Andes i Bogotá. Tack vare hennes hjälp har samarbetet med Barrio Abajo blivit verklighet.

44 SamArtBete Om Galleri Systers samarbetsprojekt.

45-49 Anja Örn, Tomas Örn & Fanny Carinasdotter Anja Örn, konstnär som arbetar med skulpturala uttryck och objekt. Hon tror på konsten som en möjlighet i det offentliga rummet, att man med konstens hjälp kan förstå en plats, eller addera funktioner, rörelser och beteenden. Anja är av de som startade och driver Galleri Syster.

Tomas Örn, konstnär, doktorand i Arkitektur, studerar betydelser av platser ur ett kulturhistoriskt och konstnärligt perspektiv. Tomas intresserar sig för det offentliga rummets maktordningar och hur de utmanas av subkulturer, graffiti, kmärkningar och medborgarprotester.

Fanny Carinasdotter arbetar som konstnär i huvudsak arbetar med fotografi och intresserar sig för platser i förändring och människors lämnade spår och avtryck. Fanny arbetar i det konstnärsdrivna galleriet Verkligheten i Umeå, är bildredaktör för den norrländska litteratur tidskriften Provins och är konstkonsulent på Konstfrämjandet Västerbotten.

50-53 Sara Edström & Stefan Riebel Sara Edström är en av grundarna av Galleri Syster, hon strävar efter att smälta samman sitt eget konstnärskap, i vilket hon oftast arbetar med skulpturala objekt, med praktiken att driva Galleri Syster.

Stefan Riebel är konstnär, han bor och verkar i Berlin och Leipzig. Riebel är lärare på Konstakademin i Leipzig och grundare av Institut Für Alles Möglishe i Berlin, en verksamhet med konstnärsresidens där Sara var under våren 2016.

54 Therese Engström & Anna Harju Therese Engström, skribent, tycker att bra konst, i vilken form det vara månde, vidgar det livsrum en har som människa.

Konst som säger: så här är det också att vara människa.

Therese är en av de tre som driver Galleri Syster.

Anna Harju bor i Gävle där hon arbetar som altviolinist i Gävle Symfoniorkester. Som stämledare vill Anna, hellre än att komma med petiga tillrättavisningar, arbeta med goda exempel och uppmuntran och bygga en anda av förtroende och arbetsglädje.

55 Medfinansiärer

CONTENT The Epicentre of Everything 4-5

Galleri Syster about Centre and Periphery

Kultivator — New Horse Culture 6-10 Kultivator is an experimental cooperation of organic farming and visual art practice, situated in rural village Dyestad, Öland. Mathieu Vrijman and Malin Lindmark Vrijman are the artistic coordinators of Kultivator, and they have done the work that we show in this exhibition.

Barrio Abajo Contemporary Art Centre 11-13 Claudia Casais writes about the art centre she is running in Barranquilla, Colombia with which Galleri Syster is doing an exchange project. This is a part of Galleri Syster’s international project that we do in collaboration with Iaspis, The Swedish Arts Grants Committee, and The Swedish Arts Council.

Geraldine Barrera 14-15 Geraldine Barrera is 24 years old, currently in her final semester at the University of Atlantico in Barranquilla, Colombia.

Native to Barranquilla, Geraldine has been highly active within the Colombian culture and art scene.

Alexandra Arciniegas 16-17 Alexandra Arciniegas is a young breakthrough artist from Barranquilla, currently based in Bogotá. She is culminating her academic training as Master of Plastic Arts at the Pontifical Xavierian University in Bogotá. She has had two major individual exhibitions and has been part of various art collectives.

Katarina Skarin 18-19 Katarina Skarin reflects on how it is to live in, and to stay in, what can be seen as the periphery.

As a young feminist artist in the industrial town of Luleå.

Nilbar Güres 20-23 Nilbar Güreş lives and works in Vienna and Istanbul.

In her works, Güreş explores the female identity, the role of women, the relations between women and their homes, women and public spaces as well as the relation between women amongst each other. She also focuses on the image of Muslim women in Europe, racism, and what it means to be a migrant.

Erik Thörnqvist & Alva Höggren 24-27 Erik Thörnqvist (b -94) lives and works in Stockholm, Sweden.

He attends the the five year programme in Fine Arts at the Royal Art Academy. Prior to graduating in 2016 from the Nordic Art School, Kokkola, Finland.

Alva Höggren (b. -95) lives and works in Luleå, Sweden.

Höggren has attended to the Art school Sunderby Folkögskola in Luleå and Nordic Art School in Kokkola, Finland.

Höggren is active in numerous cultural projects like Galleri Lillasyster and Juntan in Luleå.

Signe Johannessen 28-33 Signe Johannessen is a Norwegian artist based in Sweden.

Johannessen works with issues to do with power structures, climate and morality. Sometimes history plays an active part in her accounts, as a further material to handle and re-sculpt.

As part of her artistry, Johannessen runs Art Lab Gnesta, a self organised art project with experimental links between art and the community.

34-40 Jaakko Pallasvuo & Anni Puolakka Jaakko Pallasvuo (b. 1987) lives and works in Helsinki and Berlin. His work deals with hierarchies, feelings and social arrangements. He makes videos, ceramics, texts and images.

Anni Puolakka (b. Oulu, Finland) makes performances, videos and installations in which situation-specific and biographic materials are incorporated into fictional worlds.

Puolakka is currently based in Rotterdam, where she attends the Piet Zwart Institute.

41-43 Meteorites and gas stations —

by Mariangela Mendez Mariangela Mendez is a curator of contemporary art from Colombia, PhD candidate in Philosophy, Arts and Critical Thought at the European Graduate School in Switzerland, and professor of the Art Department at Universidad de los Andes, Bogotá. Thanks to her Galleri Syster has been able to realize the collaboration with Barrio Abajo.

44 CollArtBoration About Galleri Syster’s collaboration project 45-49 Anja Örn, Tomas Örn & Fanny Carinasdotter Anja Örn is an artist who works with sculptural expressions and objects. She believes in art as a possibility for public space, that art can help understand a place, adding features, movements and behavior. Anja is one of those who started and runs the Gallery Syster.

Tomas Örn is artist and PhD student in architecture. He investigates the meanings of places from a cultural historical and artistic perspective. Tomas is interested in the public space, its power hierarchies and how they are challenged by subcultures, graffiti, conservation and citizen protests.

Fanny Carinasdotter is an artist who mainly works with photography. She is interested in places of transfromation and the tracks and footprints let by people. Fanny works in the artist run gallery Verkligheten in Umeå, she is the photo editor at the literary magazine Provins and regional visual arts coordinator at Konstfrämjandet Västerbotten.

50-53 Sara Edström & Stefan Riebel Sara Edström is one of the founders of Galleri Syster, seeking to merge her practice as an artist and mostly working with sculptural objects with the practice of running an art space.

Stefan Riebel is a conceptual artist living and working in Berlin and Leipzig. Riebel teaches Media Arts at the Academy of Fine Arts in Leipzig. He is the founder of the “Institut für Alles Mögliche” in Berlin, an artist network and organisation where Sara Edström vas was on a residency in spring 2016.

54 Therese Engström & Anna Harju Therese Engström, writer, feels that art that really gets to you, in what form that art may come, is art that widen the mental space one has as a human being. Art that says: this is also what it´s like to be a human being. Therese is one of the three running Galleri Syster.

Anna Harju lives in Gävle, where she works as violist in Gävle Symphony Orchestra. As principal viola, Anna, rather than giving nitpicking reproofs, works with good examples and encouragement, building confidence and a spirit of job satisfaction.

55 Co-Financers

3

E

Galleri Syster om centrum och periferi

tt av många sätt att betrakta begreppen centrum och periferi är att se centrum som makt och periferi som maktlöshet. I så fall är Galleri Syster ett maktövertagande. Istället för att snegla mot centrum/makten och vänta på att därifrån få det vi behöver och saknar, har vi ställt oss bredbent och med långsiktigt arbete, envishet och inspiration - ibland desperation byggt upp vårt eget centrum. En erkänd scen för samtidskonst. Ett rum för samtal, reflektion, samarbeten. Ett sammanhang för ungdomar och konst.

Ur det här perspektivet handlar idén om centrum och periferi också om att våga och tillåta sig att vara centrum i sitt eget liv. Att göra anspråk på sin egen plats, i sig själv och i omvärlden. Att ta sig själv, sina önskningar, sina känslor, på allvar, och agera utifrån det. Att inte låta andras önskningar och förväntningar på en stå i centrum, medan ens egen vilja viskar i periferin. Det här arbetar vi alltid med på Galleri Syster. Vi värnar vår egen, varandras och andras utveckling. Galleri Syster är och ska vara ett konstnärligt och mänskligt och mellanmänskligt utvecklingsprojekt.

Ur geografiska och samhälleliga perspektiv råder det en sorts konsensus kring idén om att centrum liksom förvaltar kunskapen och därigenom intelligentsian. Centrum är skapelsens mitt och ledare av utveckling.

Cirkelns pulserande medelpunkt. Men sanningen kan lika väl vara precis tvärt om. Om periferi och centrum definieras utifrån mental och teoretisk status, blir läget ett annat. Då kan periferin vara en drivkraft med bred, diversifierad erfarenhetsbas: något som när centrum med kunnande och nya impulser och som är en garant för att demokratin ska omfatta alla och sträcka sig överallt.

Men visst; med många mått mätt befinner sig Galleri Syster i periferin, den gör sig ständigt påmind i vår verksamhet och vi måste dagligen förhålla oss till den. I detta kan ligga frustration över sakernas tillstånd. Men en perifer position kan också ge en klarsyn och bättre överblick, bjuda på större svängrum och frihet.

Med denna utställning vill vi prata högt kring vår och andras periferi. Och kring vårt och andras centrum.

Vi vill undersöka centrum – periferi ur geografiska, sociala, mentala aspekter – bland annat. För begreppen kan ju belysas ur otaliga perspektiv, ju längre de betraktas desto mer mångtydiga blir de – och det är därför de är så intressanta. För att vi alla, på något sätt, måste förhålla oss till dem; hantera centrum och periferi i både stort och smått, i det inre och det yttre. Ett vet vi: När något tas på verkligt allvar, kan det inte längre vara peiferi; periferin ligger i synfältets utkant. Dit verklig koncentration och uppmärksamhet riktas, där uppstår ett centrum. Som här, i The Epicentre of Everything. Välkomna!

4

O

Galleri SS Syster on the centre and the periphery

ne of many ways to approach the terms centre and periphery is to see the centre as power and the periphery as powerlessness. In that case, Galleri Syster is a seizure of power. Instead of ogling the centre/power and waiting for what we need and lack to come from there, we have taken a stance and with long-term work, determination and inspiration - sometimes desperation - built up our own centre. An acknowledged stage for contemporary art. A room for conversation, reflection, cooperation. A context for young people and art.

In that perspective, the idea of centre and periphery is also about daring and permitting ourselves to be the centre of our own lives. To stake a claim to our own place, in ourselves and in the world around. To take ourselves, our wishes, seriously, and act upon them. To refuse to allow the wishes and expectations of others to form the centre, while our own will stands whispering in the periphery. This is something we are constantly working with at Galleri Syster. We defend our own, each other’s, and other people’s development. Galleri Syster is - and is supposed to be - an artistic and human and humanitarian development project.

In a geographic and social perspective, there is a kind of consensus around the idea that the centre in a way is home to knowledge and thereby the intelligentsia. The centre is the middle of creation and the leader of development. The pulsating hub. But the truth might just as well be the opposite. If periphery and centre are defined based on mental and theoretical status, the situation is another. The periphery can then be a driving force, with a broad diversified experience base: something that supplies the centre with know-how and new impulses, and which is a guarantee that democracy shall apply to everyone and reach everywhere.

But certainly – by many standards Galleri Syster is in the periphery, constantly making its presence known through our activities, and we must address this daily. In this, the state of things can bring frustration. But a peripheral position can also give a clear view and a better overview, offering more room to manoeuvre and freedom. Through this exhibition we want to raise our voices with respect to our periphery and that of others.

Our centre and that of others. We want to investigate the centre – periphery in geographic, social and mental respects – among others. Because the terms can be highlighted in countless perspectives – and the longer they are studied, the more equivocal they become – which is why they are so interesting. Because all of us, in some way, have to relate to them; deal with centre and periphery in both big contexts and small, internally and externally. One thing we know: when something is taken truly seriously, it can no longer be the periphery: the periphery is at the edge of our vision. Wherever concentration and attention are focused, a centre emerges.

Like here in The Epicentre of Everything. Welcome!

5

KULTIVATOR New Horse Culture “Hästarna som tjänat så länge i ett auktoritärt, patriarkalt system att de blivit som symboler för det, kan också vara del av en motståndsrörelse eller räddning från just detta”.

D

en här utställningen har vuxit fram ur Galleri Systers funderingar på vad som anses vara centralt och vad som anses vara perifert ur en mängd olika aspekter. Under det att tankarna kokades ner till en tematik var vi tidigt övertygade om att vi skulle bjuda in Kultivator. Vi har under många år följt er verksamhet och ser hur ni med en befriande självklarhet befinner er samtidigt mitt i världens, och konstvärldens, centrum och samtidigt är fast förankrade på den plats och i den verklighet som ur mångas perspektiv verkligen är i periferin.

I den lilla byn Dyestad på Öland arbetar ni med planetens allra mest centrala frågor som handlar om ett hållbart liv, en solidaritet med människor, djur och jord. Från den positionen tar ni er in i de mest vita, fina, svala konstrummen med era mulltoaletter och gör det omöjligt för konstpubliken att blunda för att vi alla är del av samma kretslopp.

Under den senaste tidens stora flyktingströmmar har också många av de människor som tvingats fly kommit till Öland och Kultivator har blivit en viktig del även av detta kretslopp.

På kort tid har den öländska landsbygden blivit en livsviktig central plats för en mängd nya människor. Det är på denna nya plats, i denna nya verklighet, som de ska hitta styrka och kraft att leva bra liv: det är är här vi ska leva bra liv tillsammans.

Tack vare er fantastiska plats där på Kultivator och tack vare ert förhållningssätt till konsten som en kraft långt utöver den vita kuben skapar ni möten som är på riktigt. Vi möter varandra och oss själva. Och äter middag med kossor, höns, kaniner och hästar i en vacker och harmonisk omgivning.

Som att vi alla som är där är en del av denna stora, ständigt skiftande, konstnärliga installation.

8

När du Malin berättade om projektet New Horse Cultures och hur Kultivator och inbjudna konstnärer tillsammans med en grupp nyanlända kvinnor undersökte hästens roll som bärare av frågeställningar om kultur, klass, etnicitet, ledarskap, feminism mm beskrev du det som en social skulptur.

Kan du berätta mer om vad ni tänkte då ni initierade projektet, och vad som sedan hände i de möten som uppstod? /Sara

Kultivator New Horse Cultures börjar med ett citat: “Livet innan hästar var väldigt annorlunda. Introduktionen av hästar på Nordamerikas prärier revolutionerade hela kulturer. Några stammar övergav helt ett bofast liv och blev häst nomader på mindre än en generation.”

Wikipedia När vi initierade projektet New Horse Cultures, så kom det ur en tanke om en ny tid; en tid när vi på grund av stora folkförflyttningar och stora strukturomvandlingar behöver och vill bryta med det invanda. De nya människorna som flytt och kommer till oss nu, och landsbygdens förändrade landskap med snart fler hästar än kor, blir som en möjlig öppning till något helt nytt.

Den sociala skulpturen, som Beuys beskrev den, var ju ett arbete bortom det enbart reflekterande eller kommenterande, mot objekt eller processer som modellerade själva samhället.

Vi står mitt i historien, och det som händer eller inte händer nu är det som bestämmer hur framtiden blir.

Så om vi ser en spännande tid, något som är en brytpunkt eller kan bli det, så vill vi arbeta med detta och skapa de processer och eller objekt som vi hoppas på, eller i alla fall rörelser i riktning mot dem. Det är förstås en tanke som går bortom hästar, men hästen blir det som bär bilden av förändring och rörelse i sig.

Studiecirkeln New horse Cultures, där kvinnor från asylboenden runt om på Öland studerat och framförallt praktiserat ridning och horsemanship, ser vi därför som en social skulptur. Själva utgångspunkten handlade nog om en vilja att bryta och klass- och genusbarriärer, och ge människor som tidigare inte haft tillgång till hästkulturen direkt en ingång.

Ett verk som inspirerade oss var Shiva Anoushirvanis film ”Det Tama och det Vita”, som beskriver en maktkamp i stallmiljö, där unga flickor reproducerar hierarkier som finns utanför i samhället, med rötter tillbaka i koloniala system.

Shiva själv och hennes filmverk var också del av projektet, och visades först i ett ridhus, sen vid den festliga avslutningen hemma hos våra hästar på gården. Kopplingen ut till världen, historien och traditionen var självklar, med ridningens alla militära och auktoritära attribut.

Umgänget med hästar har också i så hög grad en personlig dimension, som förstås kom upp och till slut nog blev det viktiga. Hur rör jag mig nära en häst? Signalerar jag ledarskap i min hållning? Kan jag ändra den roll jag brukar ha av försiktig och delikat person till en som mockar skit, hanterar tunga sadlar och vågar lyfta på en hästs hovar? Har jag rätt att bestämma över den här andra varelsen, och hur får jag i så fall bestämma, fast jag är så mycket fysiskt svagare? Förtroendet för den egna kroppen och den egna auktoriteten växer i interaktionen med hästar. Hästarna som tjänat så länge i ett auktoritärt, patriarkalt system att de blivit som symboler för det, kan också vara del av en motståndsrörelse eller räddning från just detta.

Men det krävs en New Horse Culture – ett varande med djuren som frikopplar från tradition och bygger egna regler för relationer. Precis som vi behöver göra när stora grupper av människor tvingas fly, och etablera sig på helt nya ställen, i möte med dem som funnits där länge.

Hästen som en förändringsagent. Det skulle kunna vara det som skapar vår nästan obegripliga fascination för och upptagenhet med detta djur. Den som ger förutsättningen för migration, för rörelse, transcendens. Den som tar oss framåt och inåt.

Mot mitten, om man vill återknyta till utställningens titel.

I vårt arbete är det väl det här modellerandet av samhället, eller rörelsen mot det centrala, som är själva grejen, inte att nå fram till en bestämd punkt. Och kanske har vi, som ni skriver så fint i inledningen, ett lite större utrymme att modellera och röra oss på eftersom vi finns ute i periferin. Eller i skogen, om man så vill. /Malin

T

his exhibition has sprung out of our reflections at Galleri Syster over what can be considered central and what considered peripheral in a number of aspects. While boiling down our thoughts to a thematic level, we became convinced that an early stage that we would invite Kultivator. For many years we have followed your activities and seen how with liberating matter-of-factness you position yourselves at the same time in the middle of the world and the art world, while at the same time remaining firmly anchored in a place and the reality that from many people’s perspective truly is in the periphery.

In the little village of Dyestad on the island of Öland you work with what are easily the most central issues on the planet, to do with sustainable life, and solidarity with people, animals and the earth. From that position you enter the whitest, finest, coolest art rooms with your bio toilets and make it impossible for art audiences to ignore the fact that we are all part of the same biocycle.

During the considerable refugee flows in recent times, many of those people forced to flee have arrived in Öland and Kultivator has become a central part of this cycle too. In a short time, rural Öland has become a vital and central for many newcomers. It is from this new place, this new reality, that they are to find power and strength to live a good life, that we should live good lives here together.

Thanks to your fantastic place at Kultivator and thanks to your approach to art as a force far beyond the white cube, you are creating meetings that are for real. We meet each other and ourselves. And dine with cows, hens, rabbits and horses in a beautiful and harmonious setting. As though all of us there are part of this enormous, constantly shifting artistic installation.

When you, Malin, talked about the New Horse Cultures project and how together with a group of newly arrived women, Kultivator was investigating the role of the horse as a bearer of questions concerning culture, class, ethnicity, leadership, feminism etc., you described it as a social sculpture. Can you tell us more about what you thought while initiating the project, and what has happened since the meetings that took place? /Sara

Kultivator New Horse Cultures begins with a quotation: “Life before horses was very different. The introduction of horses onto the prairies of North America revolutionised whole cultures. Some tribes completely abandoned settled life and became nomads in less than one generation.”

Wikipedia When we initiated the New Horse Cultures project, it came from the idea of a new era: an era when because of the

9

enormous migration of people and major structural change we need to break with what we are used to. The new people who have fled and are coming to us now, and the changing rural landscape, which will soon have more horses than cows, becomes a possible opportunity for something completely new.

The social sculpture as Beuys described it was a work beyond the purely reflecting or commenting, towards objects or processes that modelled society itself. We are in the middle of history and whatever happens or does not happen now is what decides how the future will be.

So if we see an exciting era, something that is a turning point can be one, we want to work with it and create the processes and/or objects that we are hoping for, or at least movements in their direction. It is of course an idea that reaches beyond horses, but the horse is what bears within it the image of change and movement.

The study circle New Horse Cultures, where women from asylum centres all over Öland have studied and above all practised riding and horsemanship, we see therefore as a social sculpture. The actual starting point was probably about the will to break down class and gender barriers, and give direct entry to people who have previously not had access to the horse culture. One work that inspired us was Shiva Anoushirvani’s film ”The Tame and the White”, which describes a power struggle in a stables environment, where young girls reproduce hierarchies that exist outside society, with roots stretching back to colonial days. Shiva herself and her film were also part of the project, first shown in a riding centre, then at the final celebration at home with our horses on the yard. The link to the outside world, the story and tradition were self-evident, with all the military and authoritarian attributes of horse-riding.

Being with horses also has a large degree of personal dimension, which cropped up of course, and ultimately became the probably most important thing. How do I move near a horse? Do I signal leadership with my behaviour? Can I change the role I usually play, of a careful and delicate person mucking out, handling heavy saddles and daring to lift a horses hooves? Do I have the right to decide over this other creature, and how in that case may I decide, even though I am physically much weaker? Trust in your own body and your own authority grows and interaction with horses. Horses, who have so long served in an authoritarian, patriarchal society that they have become symbols of it, can also be part of a resistance movement, or salvation from, this very society.

10

But there is need for a New Horse Culture – an existence with the animals that liberates from tradition and builds its own relational rules. Just as we need to do

when large groups of people are forced to flee, and set up in completely new places, in the encounter with those who have been there for a long time.

The horse as an agent for change. That could be what is behind their almost incomprehensible fascination and preoccupation with this animal. That which creates the conditions for migration, for movement, and transcendence. That which carries us forwards and inwards.

Towards the middle, if you want to return to the title of the exhibition. In our work it is probably this modelling of society, or movement towards the central, which is the actual point, not to reach a pre-decided point. And perhaps we have, as you write so excellently in the ingress, slightly more space to model and move in since we are out in the periphery. Or out in the woods, so to speak. /Malin

“Horses, who have so long served in an authoritarian, patriarchal society that they have become symbols of it, can also be part of a resistance movement, or salvation from, this very society”

“Vårt uppdrag är att stärka och stödja de unga kvinnliga konstnärerna i Barranquilla”

är en plats för konstproduktion och utställningar i den historiska stadsdelen Barrio Abajo del Río - ett namn som ungefär betyder "under floden”. Det ligger nära Barranquillas centrum, på Colombias norra kust där den majestätiska floden Magdalenas utlopp möter Karibiska havet, ett landskap med hisnande vacker natur och folklig kultur.

Den historiska byggnad Barrio Abajo Contemporary Art Center ligger i är mer än 400 kvm stor och har under de senaste 60 åren huserat mekaniska verkstäder. Med tanke på områdets historiska betydelse, det är den plats där staden grundades för 200 år sedan, bestämde de lokala och nationella myndigheterna att området nu är reserverat för bostäder, utbildning och kulturella ändamål. Barrio Abajo Contemporary Art Center är det första kulturinitiativet i staden som har en egen lokal för samtida konst, lärande och skapande. Staden Barranquilla har stor betydelse för den colombianska traditionen av modern konst och litteratur.

Sedan öppnandet av vårt konstgalleri i november 2014 har vi haft 10 utställningar med professionella konstnärer, konserter med elektronisk musik och filmvisningar. Den stora karnevalen i Barranquilla är en otroligt betydelsefull drivkraft för kreativiteten och skapandet av de speciella danser, musik och kostymer som har stort kulturellt och historiskt värde för staden. Trots det är Barrio Abajo ett område som lider av stor fattigdom, brottslighet och den konstanta närvaron av den illegala droghandeln.

Allt detta har en enorm inverkan på livet för områdets barn och kvinnor. Det står i skarp kontrast till Barranquillas ekonomiska framväxt, dess nya identitet som en viktig affärsstad med en arkitektonisk rikedom i mer än 140 historiska kvarter. Trots skönheten och elegansen hos de 1500 bevarade byggnaderna, lider stadskärnan av precis samma sociala klyftor som liknande områden i resten av världen.

Staden präglas av ett traditionellt system för hushållstjänster som gränsar till slaveri, och i vilket kvinnorna blir offer. Det är ett system som accepteras och det är inte förrän nyligen som det börjat ifrågasättas och studeras av en handfull samhällsvetare. Regionens överväldigande machismo gör att möjligheterna minskar för unga kvinnliga konstnärer och begränsar livet och möjligheterna för kvinnor i allmänhet.

Tidigare försök att bryta mönstret, av inflytelserika lokala konstnärer och feministiska influenser som författaren Marvel Moreno och de konstnärliga influenserna från Meira del Mar t ex, blir ständigt bortglömda. En historia av dolt och inte 12

Estefany Orozco, konststudent i Barranquilla

så dolt förtryck upprepar sig varje dag och samhällets mest utsatta får ständigt uthärda de blodigaste konsekvenserna av detta. Detta är sant så till den grad att regeringen har varit tvungen att skapa begreppet "feminicidio" för att tala om den stora ökningen av våld mot kvinnor.

Barrio Abajo Contemporary Art Center har insett att vårt uppdrag är att stödja och stärka de unga kvinnliga konstnärerna i staden och i år är mer än hälften av separatutställningarna i galleriet reserverade för nya och etablerade kvinnliga konstnärer. Vi kommer också att arbeta vidare med frågorna genom att starta nya grupper för diskussion och produktion av genuspolitiskt relaterad konst och skrivande.

Vi har fått generöst stöd i detta arbete tack vare kraften och styrkan i Galleri Syster i Luleå. Luleå och Barranquilla, "så långt borta, så nära!" delar en liknande historia av ojämlikhet och även geografiska egenskaper, båda städerna ligger där floder rinner ut i havet och vi har båda en timmes flygresa till våra respektive länders konstnärliga, politiska och ekonomiska centrum. Luleå och Barranquilla befinner oss i och kämpar mot våra perifera lägen i den samtida konstvärlden.

De två konstnärerna Alexandra Arciniegas och Geraldine Barrera arbetar i sin konst med de konsekvenser de upplever av detta. Vi hoppas och vet att detta samarbete betyder mycket för möjligheterna till lärande och utveckling av unga kvinnliga konstnärer i Barranquilla. Tack från djupet av våra hjärtan. / Claudia Casais, curator vid Barrio Abajo Contemporary Art Center

Barrio Abajo Contemporary Art Center is an art production and exhibition space in the patrimonial blue collar neighborhood of Barrio Abajo del Río - a name which roughly translates “barrio” below the river- near downtown Barranquilla, in the northern coast of Colombia between the majestic mouth of Magdalena River and the Caribbean Sea in a region of breathtaking natural beauty and folk culture .

The historic house we occupy expands more than 400 square meters and was for the last 60 years of its existence occupied by a series of metal mechanic workshops. Given the historic importance of the neighborhood, which is the place where the city came to existence 200 years ago, the local and national governments decided that its use is now reserved for residential, educational and cultural purposes. Ours is the first cultural initiative in the city that owns its own physical space dedicated to contemporary art, thinking and creation. Barranquilla has a major significance in the Colombian tradition of modern art and literature.

Since the opening of our art gallery section on November of 2014, we have had 10 professional art shows, electronic music concerts and cinema projections. Pivotal in the conception and creation of dance, music, costumes that are the spirit of Barranquilla´s carnival, and of immense importance, cultural and historical value for the city, Barrio Abajo is nevertheless an area that suffers oppressive poverty, delinquency and the constant presence of small time illegal drug commerce.

our society. This is true to the point that has being necessary for the government to create the term “feminicidio” to refer to the results of intensifying trend of violence against women.

We have recognized that our mission is to assume an empowering attitude to the young female artists of our city and this year and until half of the next all shows in the gallery are solo shows for new and established women artists. We intend to follow this calling with the opening of new spaces for the discussion and production of gender politics related arts and writing.

We have been generously supported in this effort by the imulse and the strength of Galleri Syster in Lulea. Lulea and Barranquilla, “Far away, so close!”, share a similar history of gender oppression and curiously, also geographical characteristics, both next to the mouths of rivers and each a one hour flight to the artistic political and economic centers of our respective countries. Lulea and Barranquilla exist and struggle in the periphery of the contemporary art world in this occasion our artists Alexandra Arciniegas and Geraldine Barrera have worked considering the implications of this reality. We hope and know this collaboration enriches the possibilities of learning and development of young women artists in Barranquilla. Thank you from the bottom of our hearts. / Claudia Casais, curator at Barrio Abajo Contemporary Art Center

All this has enormous impact in the life of its children and women. Contrasting Barranquilla´s rich economic life, its new identity as a major business city and huge architectural richness with its more than 140 patrimonial city blocks and the beauty and elegance of 1.500 conservation buildings, inner city neighborhoods display the consequences of social divides just like similar areas of the rest of the world.

The city is submitted to a traditional system of domestic service that borders in slavery and has women as its victims, this system is accepted as the way things are and it is currently only starting to be noticed and studied by just a handful of social scientists. The region´s overwhelming machismo diminishes the opportunities of young women artists and flattens the lives and possibilities of women in general.

Past efforts of powerful local artists and feminist influences like the writer Marvel Moreno and the presence of artistic influences like Meira del Mar are constantly forgotten and a history of veiled and not so veiled oppression repeats itself day to day with the bloodiest consequences reserved for the most alienated parts of 13

Geraldine Barrera konstnär frün Barrio Abajo Contemporary Art Center

14

Att infoga en bild

The Incision of an Image

"Konst ska levas och livet bör göras till konst"

“Art should be lived and life should be made into art”

Barrera integrerar delar av Barranquillas folkliga estetik i sin konst. Hon har tagit med sig några objekt från Barranquilla till Luleå för att se vad som händer med den traditionella symboliken när den placeras i ett internationellt sammanhang.

Barrera uses elements of Barranquilla´s popular aesthetic which she integrates in her artistic work. She takes some of Barranquilla´s local aesthetic elements to Luleå to see what happens to this symbology and semiology when it is placed in an international context.

Genom att på detta sätt ställa de två uttrycken intill varandra undersöker Barrera vad som händer i mötet mellan vad som är lokalt i hennes hemstad och vad är lokalt i en annan, kanske liknande, periferi på andra sidan havet tusentals kilometer bort.

Vad är det som utgör en periferi? Vilken typ av bilder, symboler och idéer föraktas eller avfärdas av det som är i centrum? Vad är den första eller tredje världen? Vem bestämmer vad som är vad? Var kommer dessa värderingar från?

Vad kännetecknar marginalitet i Luleå och vad är marginalitet i Barranquilla? Vad är förhållandet mellan marginalisering och en revolterande ungdom?

— Min kreativa process börjar med relationen mellan mig och staden jag bor i. Staden är den plats där historier överlappar varandra och gamla minnen väcks till liv.

Pensionärer, mormödrar och farföräldrar sätter prägel på min stad genom sin särskilda estetik i sitt sätt att klä sig och dekorera sina hem. De väljer färgkombinationer, mönster, texturer och färgkontraster på sitt eget vis. Genom att fotografera och samla på mig en sorts färgpalett gör jag denna estetik till en del av mina målningar och objekt.

Jag känner ett nästan existentiellt behov av att samla in, bevara och återvinna dessa objekt som fragment av en historia, ett uttryck för min regionala kultur och mitt självklara sammanhang.

Through this comparative comparative operation Barrera investigates what happens in this encounter between what is local in her city and what is local in another maybe similar periphery across the ocean thousands and thousands of kilometers away.

What constitutes a periphery? What kind of images, symbols and ideas constitute what is despised or shut down by the centers? What is a first or a third world country? Who decided what is what? Where do these denominations come from? What characterizes marginality in Luleå and what is marginality in Barranquilla? What is the relationship between marginality and a rebellious youth?

— My creative process starts with the relationship between me and the city I inhabit. The city is the space where all the stories overlap and old memories come to life.

Senior citizens, grandmothers and grandparents of my city are characterized by the specific aesthetics in the way they dress and decorate their homes. A particular way they choose color combinations, prints, textures and color contrasts. Through a photographic registry I appropriate these color palettes and make them part of my paintings and objects.

I feel an almost existential need for collecting, preserving, recycling these objects as fragments of history, an expression of my regional culture and my immediate context.

Fragment av mina personliga erfarenheter och mitt visuella arv möts i målningen där färg och information ställs mot varandra och smälter samman. På ett sätt är min insamlade färgpalett en dokumentation över vardagslivet i staden, kanske inte exakt den verkliga staden, mer som en drömd, återskapad och ihågkommen plats. Tygbitarna är ett bevis på handens arbete och mänsklig skaparkraft. De representerar förhållandet till min egen andlighet (och vad jag tror på), som framstår som kaotiskt och slumpmässigt. Mina tankar, mina minnen, många av dem vaga och overkliga, några av dem mer exakta. Jag anser att ett ständigt växelspel mellan förnuft och fantasi är grunden till mitt skapande. Alltid rörelse, aldrig stagnation.

Fragments of my personal experience and my visual inheritance that come together on the painting surface as juxtaposition and accumulation of color and information. In a way these collections are evidence of the life of the city, not exactly a real city but one that is dreamed, recalled and remembered.

The many pieces of fabric are an evidence of human behavior and action. They represent my relationship to my spiritual context (and my devotions) it is presented here somewhat chaotic and accidental, my thoughts, my memories, many of them vague and surreal, some of them more precise. I feel that a constant dialectic between reason and fantasy is behind my creative power. Always movement never stability.

Jag återkommer till Mondrians citat "Konsten försvinner när livet hamnar i fullständig jämvikt".

I revisit Mondrian´s quote “Art will disappear when life becomes complete equilibrium”.

15

Mitt Centrum är Överallt

My Center Is All Over

Alexandra Arciniegas konst är full av humor och visar på

Alexandra Arciniegas works manifest incessant humour and

hennes stora intresse för populärkultur. Hon arbetar med ironi

expresses her strong interest in pop culture. She encourages

och sarkasm, och lyfter fram den typ av raka kommunikation

irony and sarcasm, and highlights the sort of concise commu-

som vi använder i vår vardag.

nication we use in our everyday lives.

Under studietiden vid Pontifical Xavierian University i Bogotá

During her studies at Pontifical Xavierian University in Bogotá,

har hon utvecklat sitt konstnärskap och hon har deltagit i

she has developed her body of work that have propelled her

flera solo- och samlingsutställningar. Vid sidan av sin egen

to participate in individual and collective exhibitions. Along-

konstnärliga praktik arbetar Arciniegas för EL Parche Artist

side her own artistic practice Arciniegas works for EL Parche

Residency, där

Artist Resi-

hon planerar

dency, where

och producerar

she plans and

de besökande

directs the

utländska

visiting foreign

konstnärernas

artist’s instal-

installationer

lations and

och utställnin-

exhibitions.

gar i galleriet.

This Latin artist Denna lat-

with a worldly

inska konst-

twist is in Swe-

när med en

den in collabo-

världslig twist

ration with her

är i Sverige

Gallery: Barrio

i samarbete

Abajo Con-

med sitt galleri

temporary Art

Barrio Abajo

Center, and it’s

Contemporary

curator Claudia

Art Center, och

Casais.

dess curator In the series of

Claudia Casais.

work ArcinieI den serie

gas developes

arbeten hon

for the exhibi-

presenterar i

tion in Luleå

utställningen

she uses emo-

använder hon

jis and explores

emojis och

the different human behaviours they suggests. She works with renditions

symboliserar. Hon för in dessa emojis i sina fotografier, och

of emojis and photography, to refer to individual attitudes that

visar på hur alla dessa individuella känslor är del av en mycket

make up a greater picture: The Nature of Humanity, regard-

större bild: Mänsklighetens Natur, fristående från alla even-

less of any any surrounding circumstances. The meaning of

tuella omgivande omständigheter. Innebörden av emojisarna

the emojis stays intact but people transform in the middle of

förblir intakt men individen förvandlas mitt i allt detta.

everything, regardless.

Hennes centrum är likväl hemma som borta.

Her center is at the same time at home and away.

16

undersöker de olika typer av mänskliga beteenden de

18

19

Nilbar Güres

20

Foto: © by Nilbar Güres, Berf (2011)

Open Phone Booth Nilbar Güres I serien Open Phone Booth möter vi några av byns invånare i samtal med sina mobiltelefoner, på platser dit mobiltäckningen når.

I bildserien Open Phone Booth av Nilbar Güres ser jag först en ödslighet, men slås sedan av en stark insikt om att i en totalt perifer kontext, måste individerna själva agera centrum.

Jag förnimmer ett slags igenkänning och tar mig vidare in i bilderna där jag sedan möter en periferi i både i geografiskt och kulturellt hänseende. Güres visar en envishet och viljebaserad styrka hos de porträtterade människorna som lever här. De trotsar omständigheterna och tar sig den mänskliga rätten att vara en del av omvärlden.

Open Phone Booth består av en serie fotografier och en trekanalig video. På Galleri Syster visar vi ett urval av fotografierna.

I verket besöker vi Bingöl, Güres pappas födelseby. En isolerad kurdisk alevisk by belägen i ett konflikthärjat bergsområde.

Invånarna här bär på två minoritetsidentiteter; den kurdiska och den aleviska.

Byn utsätts kontinuerligt för diskriminerande handlingar från den turkiska staten och byborna har systematiskt fråntagits grundläggande infrastruktur som exempelvis el och vatten.

22

Eller som då man på 80-talet efter sammanstötningar mellan turkisk militär och kurdiska rebeller demonterade byns telefonväxel för fast telefoni. I byn finns inte heller vare sig statliga skolor eller sjukhus.

I serien Open Phone Booth möter vi några av byns invånare i samtal med sina mobiltelefoner, på platser dit mobiltäckningen når.

Betraktaren vet så klart inte alls vad samtalen handlar om men den visuella bilden av känslan är mycket stark och vi blir varse varje människa på bilderna. Kvinnan ute på fältet, på berget eller gruppen av män runt en telefon.

Bilderna befinner sig i en paradox, mitt i skärningspunkten där den stora ensligheten och den sociala handlingen möts. Det grundläggande stora i relationer och sociala sammanhang.

I Bingöl blir den längtan också en politisk handling, att trotsa bergen och naturen för den självklara rätten att prata med sina vänner, släktingar och älsklingar. I serien Open Phone Booth väljer Nilbar att porträttera just den situationen för att berätta en bit av byns historia och därigenom också sin egen.

Foto: © by Nilbar Güres, Gülten is calling (2011)

In the series Open Phonebooth by Nilbar Güreş, I first see desolation, but is then strucked by a strong notion that living in the periphery means that individuals themselves must act as the centre.

I sense a kind of recognition which takes me further into the pictures where I meet a geographical and cultural periphery.

Güreş is showing a tenacity and will-based strength in the people who she portraits, the people who lives here. They defy circumstances and takes on the human right to be a part of the outside world.

Open Phone Booth is a series of photographs and a threechannel video. Gallery Syster is showing a selection of the photographs.

In the art-piece, we visit the village of Bingol, Güreş father's native village. An isolated mountain village located in a conflicttorn area between Kurdistan and Turkey. Residents here carries two minority identities; the ethnically Kurdish and religious Aleviska.

The village is continually afflicted by discriminatory measures from the Turkish state, and the villagers have been systematical-

ly deprived of basic infrastructure, such as for example electricity and running water. There are no state schools or hospitals.

In the 1980s, after clashes between Turkish military and Kurdish rebels, the village’s telephone switchboard for landlines was disassembled.

In the series Open Phone Booth, we meet some of the villagers in conversations on their cell phones, in places where mobile coverage reach. Of course the viewer doesn´t know what the conversations are about, but the visual image of the feeling is very strong and we become aware of each person in the pictures. The woman in the field, on the mountain or the group of men around a telephone.

The images are part of a paradox, in the middle of the intersection between the great solitude and social action. The basics in all relationships and social contexts.

In Bingöl the longing also becomes a political act, defying mountains and the nature, of the self-evident right to talk to friends, relatives and sweethearts. In the series Open Phonebooth Nilbar chooses to portray precisely the situation to tell a piece of the village's history and thereby also its own. /Anja Örn 23

REPORTING UNDER YOUR SKIN SINCE 1994

INTERNATIONAL E

X

P

O

S

I

Luleå Municipal Council attends to Texas business summit; ‘‘Creative economic growth concluded to be the answer to evertyhing in the world’’. Page 5.

T

I

O

N

NOVEMBER 2016 CHOCK ISSUE! 10 $$$

Ivar Sture; Big fall report regarding the internationalization concerning a local media context.

LULEÅ LOVES AUSTIN?

YO U SCA GET S EXY M RF BIL UNIC WITH I LS PAT PAL TER N!

‘‘

&

What happens when a secluded socialist municipal in the far north of Sweden becomes pro-america neoliberal fetishists?

Page 6.

Göran Greider @twitter

Page 3.

‘‘

Trump - Clinton nasty? Not compared to these campaigns...

Socialism is not a night’s dream.

It is a dream for centuries.

It requires patience.

‘‘Experience a novel cultural economy, thriving on the competence found in the heart of Norrland’’

- Sofia Kristina Lagerbäck, founder of Cultural management HR-agent CORP.

also

We get to meet Trolle the DIY crafter from Värmland in this month’s full artist report. Get ready to dive down in a mash of birch bark, clogs, linseed oil paint and low-strength beer.

Page 8.

INTERNATIONAL E

X

P

O

Natalia Göransson: Editor at large at IE since the start 1983. Her pen is sharp, her thoughts on fleek and you will most definately take a deep breath when she knocks on your door.

S

I

T

I

O

N

Ivar Sture: Freelance reporter and poet. He has been covering cultural and chocking news from the depths under your skin since 1994.

01 the QUOTE ‘‘Donald Trump is a monster and a political illiterate.

How can democracy dissolve itself and how can Republicans so completely lose the compass?’’

Herta Müller

First

i

n the wake of the media-storm caused by Ivar Stures critical article series regarding the Luleå<3Austin affair – the PR agent Sofia-Christina Lagerqvist and the artisan crafter Trolle Johansson decides to take matters into their own hands.

The creative duo applied for large amounts of funding from the municipal of Luleå to go and represent the county in Austin, Texas. With an ambition to represent, establish new contacts, engage and connect with the creative people in Austin they cross the Atlantic. The captain is anticipating turbulence... and has turned on the fasten seat belt sign. Follow them on a journey that will explore why birch bark crafting is so hot, what happens when you demand public documents from the municipal or maybe why cultural and creative economy is the answer to all our problems.

Natalia Göransson Editor at large

:’--)):’--)):’--)):’--)) REPORTING UNDER YOUR SKIN SINCE 1994

IGH F H ” I

VE

SOFIA-CHRISTINA STEPS UP THE GAME

FOR P

We got the chance to meet Sofia-Christina, CEO of Lagerqvistgruppen, the leading agency in Norrbotten. We met her at the newly renovated office - painted in a fresh pink that matches her quirky personality.

R”

Hello Sofia-Christina! Who are you?

-Hi! I am S-C, 32 years old and working with Lagerqvistgruppen AB as a ceo, pr-agent, creative director and a cultural/creative economy strategist. I live and work in Luleå. Im from Stockholm but moved here 1998 when my dad founded Lagerqvistgruppen here in Luleå.

Lagerqvistgruppen? Who are you and what are you doing?

-We are a team of ten different cool enterprising people who love PR. We make strategic platforms, plans for visual identities and communication concepts. We are the agency that through relevant communication build strong brands.

Regardless message and tone.

We pick out some good ideas and remove the bad ones and retain the very best. Those ones who make a difference and create success for our customers. Our world is constantly changing then its important to challenge and dare to question and customize. Thats what we do every day of the year!

The result is creative communication solutions, -important, funny, flexible, strong, sharp and adventurous. As we say - no guts, no story.

How do you work?

-We are experts in the building of brands and affect relations to your target groups.

We make contents who arouse interest, design communicative messages and ensures that companies/products/services get the correct publicity and receiver. Digitally, socially and traditional.

How did you met Trolle Johansson?

-We met each other for the first time at Norrbotten Media Week, at the entrepreneur brekkie. I fell for his energy and charisma. So amazingly wonderful and creative person. We got along and started exchange ideas for future projects.

Trolle Johansson

Trolle Johansson

28

Signe Johannessen På Galleri Syster visar Signe Johannessen delar ur sin produktion Besten & Cylonens öga. Johannessen tar sig an de av människan miljöbelastade haven, maktordningar och mystik genom besten och valen.

Jag intresserar mig för hennes sätt att närma sig dessa stora frågor och liksom träda in i naturens största element, lära känna havet. När jag såg konstnären simma med den stora valkotan som hon skapat, upplevde jag starkt att hon hjälpte mig som åskådare att förkroppsliga mötet mellan havet och det stora djuret, jag kunde förnimma tyngden av det stora vattnet mot kroppen men också lättheten, att vara del av ett hav. En förståelse och insikt som också gör att det blir så svårt att värja sig mot övergreppen mot haven, valen, oss själva

At Galleri Syster, Signe Johannessen is exhibiting part of her production Besten & Cyklonens öga (The Beast and the Eye of the Cyclone). She deals with the oceans that are struggling under a man-made environmental burden, power structures and mysticism using the beast and the whale.

I am interested in her way of approaching these major issues and somehow entering the largest element in nature, learning to know the ocean. When I saw the artist swimming with the large whale vertebra she has created, I strongly felt that she was helping me as a viewer to embody the meeting between the sea and the large animal, I could perceive the weight of the vast body of water against my own body, but also lightness, being part of an ocean. This understanding and insight also makes it so difficult to resist the attacks on the ocean, the whale and ourselves. /Anja Örn

Besten & Cyklonens öga Samtal mellan Caroline Malmström & Signe Johannessen: Texten nedan är ett utdrag ur den första boken i bokprojektet Besten & Cyklonens öga av Signe Johannessen och Caroline Malmström: Caroline De tankar kring hot, katastrof och mänsklighetens mörkare sidor är något som du jobbat med ända sedan vi först möttes för omkring fem år sedan. Kan du berätta om bakgrunden till projektet?

Signe Det här projektet har växt fram under hela mitt konstnärskap. Jag har haft ett pockande behov av att ta mig an frågan som överskuggar allt, som handlar om att hotet och jaget hör ihop. Sedan har många små processer - samtal med bland andra dig, gjort att jag återkommit till dessa frågor.

Caroline Men är inte projektet också sammanvävt med din personliga historia?

Signe Jo absolut. 1999 överlevde jag en cyklon i Orissa, Indien, och det har länge legat under många lager av minnen. Att överleva den katastrofen påverkade mig jättemycket, min världsåskådning och mitt sätt att uppfatta vissa obejkt, ljud...

Den andra dagen under cyklonen hände något runt oss. Det blev mörkt,och luften började vibrera. Det kom ett djupt basljud och ett ylande högfrekvent ljud samtidigt. Jag vet inte varifrån det kom, det enda jag kunde tänka på var ett vrålande monster. Det har följt med mig, och fått mig att börja titta på bilder av katastrofen och monstret genom tiderna.

Caroline Så hur har du närmat dig tematiken runt katastrofer, varför är de intressanta?

Caroline Du intresserar dig också för frågor som rör moderskap coh kvinnorollen genom tiderna. Vilken roll har det spelat in i det här projektet?

Signe Efter att jag upplevde cyklonen så blev skönlitteraturen viktig för min research. Jag har känt tröst i att läsa om avbildningar av monstret. Det hjälpte mig att bearbeta den faktiska katastrofen.

Mare Kandres Bestiarium och hennes metod att ge katastrofen en fysisk form - en best - gav mitt arbete ny energi. Jag läser besten där som en gestaltning av en sorgeprocess, den illaluktande vidriga besten är ett sätt att bearbeta döden. Jag har även haft en serie samtal med Mare Kandres mamma för att komma hennes arbetsmetod närmare, hur hon använde bilden av besten och modern i texten.

Detta har jag speglat upp emot min egen familjehistoria, då jag växte upp med berättelserna om tante Tulla, en bortgången släkting som var barnmorska men som lämnade bort sitt eget barn. Hon var omtalad i bygden, man talade om henne med en skräckblandad förtjusning. Hon väckte både vördnad och respekt, men en del var också rädda för henne. När hon tvingades lämna bort sitt barn på 40-talet ärrades bilden av henne. Men hon var helt avgörande för människor på platsen och höll liv och död i sina händer genom att hon förlöste andras barn. Tillsammans med byaläkaren var hon den enda som kunde hjälpa på den lilla, isolerade orten.

Tante Tulla samlade även på valben och andra fynd från havet med ortens barn. Hennes roll har gäckat mig och fått mig att titta på modersrollen. Jag är ju själv en mamma, och under graviditeten upplevde jag min kropp som nästan monstruös. Dessutom förändras ju samhällets bild av en kvinna när hon blir mamma.

Signe En katastrof kan vara liten eller stor, det är ett tillstånd utanför eller inom oss. Min fascination handlar mer om hur vi reagerar på vetskapen om den.

Jag har tänkt på hur kvinnorollen förändrats sedan dess. Här är ryggraden som finns kvar av valarna intressant som symbol. Den är det bärande elementet, kvinnan som bärande bjälke, hennes bärande av barn.

För mig är monstret förkroppsligat av katastrofen. På medeltida kartor står det “hic sunt dracones” långt ute till havs, vilket betyder “här finns drakar”. men det de egentligen menar är “åk inte dit, vi vet inte vad som finns där”. Det handlar om rädslan för det okända.

Monstret har använts för att bearbeta rädslan för katastrofen.

Caroline Du har burit 100 kg valkotor upp på ett fjäll, gått ner i andamanska träsk och tagit dykarcert för den här produktionen.

Berätta hur din research ser ut.

Caroline Hur kopplar du samman valen med odjuret?

Signe Mytologiskt och historiskt har havet varit en tydlig symbol för det okända. Och den del av jorden som vi ännu inte vet allt om är djuphaven, där “drakarna” finns. Valen är det största djuret på jorden, det är en best vi försökt bemästra länge. För miljörättskämpar är valen en tydlig symbol, den är som från en annan värld: stor och mystisk. Fiskeindustrin å andra sidan ser valen som ett antal tusen kilo råvara. Den krocken - valen som naturresurs att utnyttja, men också som en mytisk symbol för frihet.

30

Min familj kommer från Europas nordligaste spets, Mehamn på Nordkyn, där finns en lång historia av valfångst och fiskeindustri.

Jag blev fascinerad av min familjs historia där valen varit en viktig del för överlevnaden, både ekonomiskt och kulturellt.

Signe Jag dras ibland mot vissa saker men först efteråt vet jag varför. Ofta försätter jag mig själv i situationer för att fysiskt lära känna dem. T ex har fridykningen varit viktig för mig för att närma mig hur det känns att vara ett havslevande däggdjur. Känna hur det är att hålla andan på 15 meters djup, uppleva min kropps egna gränser. Göra detta till mitt, till mina egna minnen.

För några år sedan kändes det otroligt viktigt att flå en gråsäl som hade mist livet på grund av miljögifter. Jag tog hand om huden och den har varit med mig sedan dess, men det är först nu jag förstår varför det är viktigt. Nu kommer de sjölevande kropparna tillbaka.

Det tog flera år efter konsthögskolan för mig att börja lita på min process. Men nu är jag trygg i en mer intiutiv arbetsmetod, och i den här produktionen har den helt och hållet tagit över.

Det är jätteskönt.

På ett sätt känns hela researchen som en lång expedition.

Att uppsöka en viss plats och låta kroppen lära sig att vara under vatten är en viktig del av min research. Det handlar om att inte stoppa sig själv. Som i samtalen med dig - att låta dominoeffekten fortsätta, och lita på att man landar.

Caroline Ditt konstnärliga arbete har en förmåga att aktivera en mängd människor i många olika samarbeten. Hur uppstår dessa samarbeten? Varför är de viktiga för dig?

Signe Samarbetet med andra intellekt, andra spetskompetenser är något jag hela tiden söker mig till. I mitt arbete pressar jag mig mot mina yttersta gränser. Ibland kan sättet att komma vidare vara att sträcka mig mot någon annan som har eller kan det jag behöver.

Jag vet mina begränsningar, därför bjuder jag in andra experter att ta de steg tillsammans med mig som jag inte kunnat ta själv.

Ditt och mitt samarbete är ett sådant exempel. Den här boken är ju ett resultat av hur vi kommer från olika håll med olika kompetenser.

Eller som när jag fotade på Naturhistoriska med Gustav. Först tog vi researchbilderna medan jag kände ett behov att fortsätta, och i mötet mellan oss skedde något helt nytt. Jag skulle aldrig kunna bemästra foto på det sättet som han kan.

Caroline Finns det något utmanande i det?

Signe Det har tagit tid att våga känna och säga att det här är mitt. Det jag nu landat i är att ja det här är mitt, men det kan också vara ditt. Att något är mitt behöver inte betyda att jag måste stänga någon ute. Så för mig är samarbetet en metod jag väljer för att bli bättre, och det är ju mer spännande att jobba i ett kollektivt intellektuellt arbete. Mer spännande än att sitta här i ateljén som om jag vore ett ensamt geni.

Caroline Besten och Cyklonens öga genomförs tillsammans med bl a Naturhistoriska riksmuseet, Verkstad konsthall och Norrköpings stadsmuseum. Vilken kunskap besitter de som är intressant för dig?

Signe Jag sökte upp Lars Werdelin på Naturhistoriska riksmuseet eftersom jag var intresserad av djurs ryggkotor. Som paleontolog kan han ju allt om ryggraden, kroppens bärande del. I den friktionen som uppstår i mötet mellan våra agendor sker någonting nytt.

Det skulle se annorlunda ut om jag valt att inte luta mig mot den spetskompetensen, om jag bara jobbat utifrån litteraturet t ex. Så att titta på hur Lars konstruerat utdöda, forntida rovdjur och hans lust att återuppbygga dem, ger mig en metodisk motvikt. Det har varit avgörande.

Norrköpings stadsmuseum och Verkstad konsthall är ett annat exempel. Eftersom jag delat med mig av min process till curator Susanne Ewerlöf och personalen på stadsmuseet, berättar de om sälen som de hittat under stadshuset.

Då uppstår en konstnärlig fallstudie. Utan deras respons och nyfikenhet hade projektet tagit en annan väg. Jag tror på att vara ödmjuk inför hur andra människor och impulser påverkar min process.

För mig är det en styrka.

Caroline Du har flera gånger närmat dig den museala miljön, både för research och presentation. Vad händer med dina konstverk när de presenteras i en museal miljö?

Vi tar oss friheter - att skövla, döda, äta andras kroppar, men skapar hela tiden bilder som ger oss rätt till detta. Vi förskjuter långsamt förutsättningarna för liv på jorden.

Signe Jag vet inte än. Jag hoppas att Besten och Cyklonens öga ska vara en undersökning där jag testar olika komponenter vid olika visningstillfällen. Vilken dialog lirkas fram när vi väljer de här verken? Vad uppstår när vi tar bort en video eller lägger till en studiecirkel?

Men mitt intresse för museet bygger ju också på att de är med och gör anspråk på att beskriva sanningen. “Så här var de här djuren”.

Historieskrivningen är ju i konstant förändring, men människor tar det som sanning. Jag ser fram emot att utforska det ytterligare.

Kan vi på något sätt använda bilden av monstrest för att bearbeta katastrofen som vi själva bidrar till?

Caroline Bearbeta eller stoppa? Vill du också förändra?

Signe Privat är jag ganska engagerad i förändringsarbete, men i mitt konstnärskap prövar jag olika maktpositioner. Så i vissa delar av processen behöver jag gå utanför min egen personliga moral. Att köpa och äta valkött eller att flå en gråsäl är ett sätt att utforska och erkänna människans överordnade position. Men att utforska den underordnade - som gråsälens kroppsliga förnimmelser djupt under vattenytan, har gett mig nya perspektiv.

Handlar det inte om makt? Projektet intresserar sig för behovet av att bemästra och kontrollera samtidigt som det är en övergripande sorgeprocess.

I det arbetet finns det en poäng i att försätta sig i en roll där man har enorm makt. När jag pratade med valfångstmän och fiskare i Norge märkte jag mitt ivriga intresse när de kunde beskriva huden på valen som dog under deras händer. Inte för att jag gillade det de gjorde, utan för att jag ville undersöka jur människan förhåller sig till bestens död.

Caroline Du är intresserad av behovet av att dominera, men du nämnde också tidigare att det handlade om att eliminera rädsla.

Handlar det om att förstå någon slags mänsklig litenhet?

Signe I cyklonen upplevde jag en enorm maktmanifestation från naturen. Samtidigt pushar vi jorden mot en långsam katastrof som tar sig i uttryck i nya cykloner, och andra klimatrelaterade naturkatastrofer. Egentligen är vi inte bara den lilla människan, vi har också en enorm makt och inverkan på planetens utveckling.

Att titta noga på mekanismerna historiskt, emotionellt och personligt bakom att äta en val kan säga något om ett större mänskligt behov. Vi tar oss friheter - att skövla, döda, äta andras kroppar, men skapar hela tiden bilder som ger oss rätt till detta.

Vi förskjuter långsamt förutsättningarna för liv på jorden. Cyklonen, och min blick på min egen historia, är ett sätt att försöka bearbeta det faktumet.

31

Caroline Malmström in conversation with Signe Johannessen: The text below is an excerpt of the first book in the book project the Beast & the Eye of the Cyclone by Signe Johannessen och Caroline Malmström:

Caroline Ideas about threat, disaster and the dark side of humanity is something you have worked with since we first met around five years ago. Can you tell us more about the background of the project?

Signe This project has been developed over my entire practice.

I´ve had a pressing need to have one issue underpinning all my works. I am interested in how threat and the self belong together.

Since then many small processes, dialogues with you and other people, ideas and experiments, makes me return to this issue over and over again.

Caroline But, isn´t the project interwoven with your own history?

Signe Sure, in 1999 I survived a cyclone in Orissa, India, and it has remained in my memory since then. Surviving an dissaster made a strong impression on me, my world view and my way of understanding objects, sounds etc...

The second day of the cyclone something happened around us.

It became dark and the air started vibrating with a deep bass and howling high-frequency sound at the same time. I don´t know where it came from, the only thing I could think about was a howling monster. It has since followed me and inspired me to look at images of disaster and monsters throught time.

Caroline So how did you approach the theme of disaster, and why is it so interesting?

Signe A disaster can be small or big, it´s a condition either external or internal. My fascination is how we react to the knowledge of disaster.

For me a monster is the embodiment of disaster. In medieval maps, we can read “hic sunt dracones” far out to sea, which means “here be dragons”, but they actually meant to say “don´t go there, we don´t know what you can find there.” It´s about the fear of the unknown.

The monster has been used to process the fear of disaster.

Caroline How do you connect the whale and the creature?

Signe The sea is mythologically and historically a symbol for the unknown. And the only part of the Earth that is still unknown to us is the deep seea where the “dragons” exist. Whales are the largest animals on Earth, it´s a beast we have tried to defeat for a long time.

For environmental activists, the whale is a clear symbol that it comes from another world: large and mythical. The fishing industry on the other hand sees the whale as an amount of thousands of kilos of raw material. The collission - the whale as a large natural resource to exploit - but also a mystical symbol of freedom. My family comes from Europe´s northernmost point, Mehamn in Nordkyn where there is a long history of whaling and fishing. I was fascinated by my family history where whaling and fishing are important elements of survival, economically and culturally.

32

Caroline You are also interested in issues of motherhood and the role of women across time. How has this influenced this project?

Signe Literature has been very important as commonthread in my long-term research after experiencing the cyclone. I have found solace in reading descriptions of the monster. It has helped me work through the real disaster. Mare Kandre´s Bestiarium and her method of giving disaster a physical form - a beast - gave a lot of energy to my work. I read the beast as a representation of grief, the fowl smell of the awful creature is a way of working through death. I have also had a series of conversations with Mare Kandre´s mother to understand her working method, how she used the beast and the mother in her texts.

I have used this as a foil to my own family history. I grew up with stories about aunt Tulla, an older relative who was a midwife but who gave up her own child. She was famous in the village, and people talked about her with strange fascination. She was a figure of reverence and respect, and a few people were scared of her.

When she had to give up her child in the 1940s her image was scarred. But she was very important for people in the area who put their lives in her hands while she helped them to deliver their children. Together with the village doctor, she was the only one who could help in a small and isolated place.

Aunt Tulla also collected whale bones and other things she found on the seashore together with the villager´s children. Her role has inspired me to look at the role of the mother. I am a mother myself, and during pregnancy I experienced my body as something monstrous. The image of a women changes when she becomes a mother.

I have also thought about how the female role has changed since that time. Here, the vertebra from a whale´s spine is an interesting symbol. It´s a structural element, a woman as load-bearing beam, her carrying of a child.

Caroline You have carried 100 kg whale vertebrae over a mountain, descended into an Andaman swamp and got a diving license for this production. Tell us more about your research process.

Signe I am attracted to certain things and only understand why that is so much later. I put myself in situations in order to experience them physically. For example, deep water diving has been in understanding what it means to be a sea mammal. Understanding what it means to hold your breath fifteen meters underwater and to test the body´s limits. I try to make these experiences my own and have my own memories of it.

A few years ago, it was very important to skin a grey seal that had died because of toxic poisoning. I took care of the skin like it was my own since then, but it wasn´t until recently that I understood why it was important. Now, the living sea bodies are returning. It took me a few years after art school to begin trusting my process. Now I am comfortable in a more intuitive working process, in this work it has taken over completely, it´s great. Somehow the entire research feels like a long expedition. Looking for a specific place and let the body learn to be under water is an important part of my research. Is about not limiting myself. Like in this conversation with you, for example, I let the domino effect continue, and trust that you will end up somewhere.

Caroline Your artistic work has a capacity of activating people in different types of collaboration. How do these collaborations happen? Why are they important for you?

Signe Working with intellects and other competenses is something that I look for all the time. I try to push my own limits.

Sometimes, the way forward is to extend myself towards someone who knows or can do something I need. Aware of my limitations, I invite other people to take steps with me wich I cannot take alone.

Our collaboration is an example of this. This book is an result of how we come together from different points of wiew and different capabilities. Or when I took pictures at the Natural Museum with Gustav. First, we took pictures for research but I had a need to continue, and something happened in our encounter. I would never be able to master photography like him.

Caroline Is there a challenge involved?

Signe It has taken a lot of time to dare to say that something is mine. I have now realized that this is mine, but it can also be yours.

When something is mine, it doesn´t mean that someone else is excluded from it. So for me, collaborating is a method I use so things become better, and it´s more exciting to work in a collective intellectual process. It´s much more exciting than sitting in the studio as if I was a lonely genius.

Caroline The Beast and the Eye of th Cyclone is made together with the Natural History Museum, Verkstad Konsthall and Norrköping City Museum among others. Which knowledge do they bring in that is important for you?

Signe I looked up Lars Werdelin at the Natural History Museum since I was interested in animal vertabrae. As a paleontologist, he knows everything about spines, the body´s structural parts. In the friction that occurs in the meeting of our ideas, something new happens.

It would have been completely different if I hadn´t looked for support from this expertise and worked only from literature instead. So seeing how Lars constructs extinct prehistorical animals and how he talks about how he is looking for some kind of truth, his desire to reconstruct and describe it to the world, gives a methodical counterpoint. It has become essential.

I believe in being humble about how other people and impulses influence one´s own process. For me, it´s a strength.

Caroline You have often approached museum enviroments, both for research and presentation. What happens with your artworks when they are representated in a museum enviroment?

Signe I don´t know, I hope The Beast and the Eye of th Cyclone is a research where I test different components in different presentation contexts. What dialogue comes up when we choose these artworks?

What happens when we replace a video piece by a study circle??

But my interest in the museum is based on the fact that they also make claims to discribe the truth. “The animals looked like this.”

The way history is described is constantly changing, but in any case people take it as the truth. Can we somehow use the image of the monster to understand the disasters we are contributing to?

We take the leberty to pillage, kill and eat other bodies, but we constantly create an image that confirms our right to do so. We are slowly displacing the conditions for life on Earth.

Caroline Process or stopping it? Do you also want to make change?

Signe Personally I am engaged in processes of change, but in my art practice I examine different power positions. So in some parts of the process I need to go outside my own personal morality. Bying and eating whale meat or skinning a greay seal is a way to research and recognise people´s passive positions. But to examine subordination, such as the grey seal´s physical sensations deep below the water surface has given me new perspectives.

Is it not about power? The project is interested in the need to dominate and control as well as an overall process of grieving.

In this work there is an issue about putting oneself in the positio where one has a lot of power. When I spoke with whalers and fishermen in Norway I noticed my interest in how they could dscribe the skin of the whale that died in their hands. Not because I liked what they did, but because I wanted to understand how humans related to the death of a beast.

Caroline You are interested in the need to dominate, but also mentioned that it´s about eliminating fear. Is it about underastanding somekind of human smallness?

Signe In the cyclone I experienced an enormous demonstration of power from nature. At the same time we are pushing the Earth towards a slow disaster that manifests itself in new cyclones and other climaterelated natural disasters. Actually, we are not only the small person, we also have a lot of power in the planet´s development.

Norrköping City Museum and Verkstad konsthall are another example. When I shared my process with curator Susanne Ewerlöf and the staff at the City Museum, they told me about the seal once found under the City Hall. Then, it becomes an artistic field research.

Without their responses and curiosity, the project could have gone in another direction.

Looking closely at the mechanisms of eating whale meat historically, emotionally and personally, there is something to be said about a greater human need. We take the liberty to pillage, kill and eat other bodies, but we constantly create an image that confirms our right to do so. We are slowly displacing the conditions for life on Earth.

The cyclone and my take on my personal history are ways to try to process this fact.

33

SACRE Jaakko Pallasvuo Anni Puolakka

34

En cybergoth i trettioårsåldern spelar in dansvideos hemma, hon söker efter frihet och sanning i ett samhälle besatt av produktivitet och framgång. Hennes sätt att leva utmanas ständigt av en äldre bror, vars omsorg och kärlek visar sig i en strävan att förändra sin syster.

Syskondramat tar en ny vändning då gothen möter ett underbarn som dansar så fantastiskt bra att det tycks lämna alla andra i skuggan.

Filmen bygger på filosofen och aktivisten Simone Weils (19091943) tankar, den hämtar inspiration från medeltiden, cyberkulturen och andra rörelser, och betraktar arbete, konst och dans som krig.

A cyber goth in her thirties makes dance videos at home, seeking freedom and the truth in a society obsessed with productivity and success. Her mode of living is persistently challenged by an older brother, whose caring and love come with a strive to transform his sister. The sibling drama takes a new turn upon the gothâ&#x20AC;&#x2122;s encounter with a dance prodigy whose brilliance seems to leave everyone else in darkness. The film draws from the thoughts of the philosopher and activist Simone Weil (19091943), medievalism and cyberculture amongst other influences, viewing work, art and dance as war.

Hej Anni och Jaakko, om ni känner för det skulle jag vilja att vi börjar någon form av dialog mellan oss för att utveckla en text till katalogen / magasinet. Vi har fortfarande inte bestämt oss för vilket format vi kommer att välja, men föreställ er det som ett uppslag i ett glassigt magasin ...

mig vara en “högpresterande” tonåring och ung vuxen. När jag senare började tvivla på hur mycket mening jag verkligen kunde få ut av att ständigt arbeta hårt och prestera så brakade jag i väggen. Jag brukade alltid vara villig att offra och kompromissa med alla andra områden i mitt liv för att kunna möta kraven från konstvärlden (och de höga krav jag hade satt upp för mig själv).

Här är min berättelse om varför jag ville ha med er film i utställningen: För ett år sedan insåg jag plötsligt att jag led av en ganska svår medelålderskris. Hittills hade jag bara jobbat på och förväntade mig aldrig något annat än att den väg jag hade valt, ett yrkesliv som konstnär, var menad att vara kämpig och svår. En vacker dag skulle jag nå någon form av nivå där mitt hårda arbete skulle löna sig, där jag kunde vila lite. Som att jag, tack vare all själ, allt hjärta och arbete jag lagt ner, slutligen skulle belönas och få en klapp på axeln och en bekräftelse på att jag varit duktig. Men en oroande känsla smög sig långsamt på mig och jag kunde inte förstå varifrån den kom eller vad den betydde.

En känsla av att jag var för gammal för det här, för gammal för att vara en “konstnär” som ännu inte lyckats, som ännu inte var tillräckligt bra. Vem trodde jag att jag var som fortfarande inbillade mig att jag skulle ha en plats på konstscenen? En 48-årig kvinna utan konsthögskoleutbildning, boende i norra Sverige.

Plötsligt kände jag mig verkligen dum, hur kunde jag ha lurat mig själv så länge? Jag klagade över mitt liv för mina vänner tills de blev less på mig, och jag tror att det var delvis för att få tyst på mig, delvis för att trösta mig som min vän Thomas visade mig er film.

Min tillvaro blev som ett dataspel (att vinna extra liv, gå upp en nivå, samla erfarenhetspoäng). Det gav mig en del bra kunskaper och erfarenheter, och ledde till många kreativa dialoger, men det visade sig också vara ett ohållbart sätt att leva. På kort tid, i en kedja av olyckliga omständigheter, blev jag av med min lägenhet och fick hälsoproblem, jag var tvungen att ta itu med sjukdom i familjen och en väns plötsliga död. Det var verkligen mer än vad jag kunde hantera, vilket fick mig att flytta över all min energi från arbetet tillbaka till den privata sfären. Samtidigt gjorde det mig osynlig och irrelevant för konstvärlden, och de flesta av de “vänner” / nätverk jag hade skapat för mig själv där.

Och jag blev rörd till tårar av denna tysta kamp mellan brodern och dansaren; de till synes vänliga råden som är så mycket mer sårande än han förstår. Frågan om varför du gör vad du gör. För vem. Vad är du värd när det alltid finns någon bättre? Okej, jag var i ett känsligt läge i mitt liv, men er film grep mig verkligen.

Och hjälpte mig!

En av mina första tankar när vi började diskutera temat centrum och periferi för utställningen var denna känsla av att befinna mig i så många olika periferier: geografiskt, åldersmässigt, inom konstvärlden... Och vad är då det centrum som jag på något sätt strävar efter? Och varför jag tillåter jag det att vara viktigt för mig?

Att återhämta sig tog några år, och jag förändrade min syn på vilken typ av liv jag bör sträva efter. Vilket typ av samhälle ville jag bidra till? Vilken typ av etik och värderingar bör det grundas på? Jag insåg att jag inte ville bidra till att cementera den konstanta produktionen och prestationen som norm. Jag ville skapa mer utrymme för en upplevelse som var mer rå och oformlig och jag ville få stanna upp och vara stilla.

Jag tror fortfarande på konst som en sorts märklig energi mellan människor och annat organiskt och oorganiskt material. Och jag ser hela tiden hur konst kan föra samman människor, på ett ganska magiskt vis. Men jag vet inte hur jag ska göra något vettigt av den iakttagelsen i en värld besatt av konkurrens och prestation inom alla områden av kulturen.

Uppföljaren som jag och Anni arbetar på (Sacre 2:HEX) handlar om magi som en potentiell form av politiskt motstånd och alternativ ekonomi. Den behandlar också den uppmärksamhetsdrivna ekonomin som styr hur vi beter oss på sociala medier. Filmen glider in på ämnen som hur vi hanterar vår rädsla för normalitet, medelmåttighet och anonymitet. Kanske denna rädsla för att bli obetydlig, att försvinna med tiden, är den oro som driver oss att göra konst? Alla vill bli sedda och hörda, godkända genom andras ögon och öron.

Om ni har tid att läsa och reagera på min berättelse så kanske vi har en utgångspunkt för en text? Tillsammans med ert fina lilla synopsis :)

Kan vi skingra oron genom att dagligen träna upp en acceptans för döden, och på så sätt få oss att gå emot det sätt på vilket denna oro tvingar oss att agera? Vi planerar nu en resa till Tjernobyl för att göra research inför den tredje och sista delen av Sacre-trilogin.

Vänligen från Sara

:--3 / Jaakko

Det var fint att läsa din berättelse om under vilka omständigheter du tittade på filmen. Jag är glad att du kunde känna igen dig i videon och att den kunde bli en startpunkt för vårt samarbete.

Vi har blivit överraskade av hur filmen mottagits. Berättelsen verkar väcka genklang hos många. Den där önskan att göra saker och att bli erkända för dem av konstsystemet. Ett system som till fulländning praktiserar total likgiltighet gentemot dem som de dömer som oviktiga (99% av oss, för det mesta) Jag började jobba med Sacre utifrån perspektivet att jag ansåg

36

Hej, tack så mycket för ditt svar, jag ser så fram emot att ha den här typen av samtal med dig i Luleå i januari. Det är ett privilegium att läsa din berättelse och det är ett bra exempel på vad konst egentligen kan göra med sin, som du säger, märkliga energi.

Denna slumpmässiga händelsekedja som ledde till att Thomas visade mig din film fram till detta samtal; utan att någonsin ha träffat dig delar vi dessa personliga berättelser om våra liv.

Tack för det.

Jag sitter här ensam i dag i galleriet efter några intensiva dagar då jag deltagit i en konstkonferens med kollegor från norra

Sverige, dagar då vi har diskuterat villkoren för att verka som konstnär här. Varför vi fortsätter vi att göra vad vi gör? Även om det gör oss fattiga, sjuka och olyckliga... Det verkar som att detta att vara konstnär innehåller så pass mycket lockande energi att de gånger då vi faktiskt får känna en glimt av den väger upp för allt det andra...

Jag kämpar själv alltid med denna helt improduktiva och patetiska längtan efter att få någon form av erkännande och ställning. Jag vill inte vara en sådan person, jag vet inte ens vem som kan uppfylla denna längtan, jag vet inte ens vart erkännandet skulle komma från. Det är en helt anti-feministisk sak att göra mot mig själv: att känna att jag alltid kunde vara lite bättre, arbeta lite hårdare. Och jag känner mig som en superbortskämd snorunge som inte känner mig nöjd med vad jag har och vad jag har åstadkommit. Så jag kan helt relatera till vad du säger om rädsla för normalitet och medelmåttighet och anonymitet.

En mycket allmänmänsklig känsla, men ändå känner en sig unik och ensam i detta dilemma ... Ja, mindre ensam idag efter att ha läst ditt mail. /Sara Hej, Tack båda två för att ni skriver, det är viktigt för mig att dela med mig och utbyta tankar så här.

Jag har vuxit upp med ett tvång, från en förälder, att vara högpresterande. Jag var tvungen att få höga betyg både i skolan och på mina pianolektioner. Min erfarenhet blev att kärlek är någonting villkorat och beroende av hur väl jag presterade inom fastställda ramar. Mina föräldrar menade nog väl, på ett visserligen något vridet sätt och på grund av att de själva var hjärntvättade av systemet.

De ansåg att det enda sättet att överleva och vara lycklig i denna värld var att både de själva och deras avkomma var konstant högpresterande. Följande text fick jag syn på i en artikel av Griselda Pollock (Saying No!, 2012) där hon beskriver det här på ett bra sätt tycker jag: “Vi ska vara beredda - se till att vi är “anställningsbara” - för ständigt skiftande former av arbete i ett föränderligt ekonomiskt system genom att lära oss att betrakta allt omkring oss som verktyg för att uppnå ekonomiska syften. Beräkning, utvärdering, resultatfokus och konkurrens gör att inhämtandet av kunskap alltid är helt nyttoinriktat. Behöver jag det här för ...? Kommer det på provet? Hur uppnår jag bättre resultat? Vilket jobb kommer detta att leda till? Dessa frågor ställer studenter som kommer till universitetet redan ideologiskt kodade för den föränderliga ekonomin, de har formats av sina föräldrar och lärare, vars oro i sin tur formats av den logik som genomsyrar media, det politiska systemet och samhället i stort”.

När jag flyttade hemifrån trodde jag att jag skulle bli fri, men jag upptäckte att jag inte kunde komma ur den där onda cirkeln av att söka konstant bekräftelse. Och idag kämpar jag fortfarande ibland med att se värdet i vad jag gör (och vad jag är) när det inte finns någon där som kan bedöma om det är bra eller dåligt. Med andra ord hänger min självkänsla ofta fortfarande på att jag hela tiden får professionell bekräftelse på mina prestationer.

Vad som har hjälpt mig med att se att jag har ett eget

värde som människa och som konstnär är att arbeta tillsammans med andra, som Jaakko. Jag har ett behov av att samarbeta eftersom det tvingar mig att blanda mina tankar, idéer och resultat med någon annans och det gör att jag får en mycket mindre neurotisk och mer respektfull - även lekfull - relation till vad jag gör. Och processen ger också så mycket mer tillbaka, när ditt sätt att tänka och känna och göra träffar, bråkar och smälter ihop med ett annat väsen. Denna typ av kollektivt arbete gör mig levande.

En av anledningarna för mig att vara konstnär är att konsten ger mig ett sätt att försöka uttrycka mig fritt enligt mina egna värderingar och lyfta fram vad jag redan är (och inte vad jag borde vara eller vad jag skulle vilja vara). Och det handlar också om att försöka bygga ett samhälle där olika, fria och angelägna uttryck och olika enheter kan (försöka) vara en motkraft till den kapitalistiska, konkurrensutsatta världen.

Jag vill vara en del av ett kollektiv. Jag har ofta arbetat i grupp och det är svårt att verkligen få det att fungera.

Men att jobba helt själv och bara representera mitt eget perspektiv känns sorgligt och meningslöst. Jag vill inte vara ensam och tävla mot andra människor för att överleva. Jag vill vara tillsammans.

Anni x

Kära Anni och Jaakko, åter igen sitter jag här på galleriet och läser er text. Den här gången är jag inte ensam, jag har haft en mycket bra arbetsdag här med mina kollegor, och bredvid mig sitter Stina och Alva som håller på att arrangera en vecka med konstkurser för ungdomar. De ingår i Galleri Systers ungdomsgrupp Lillasyster och de är bara bäst. Så idag känner jag glädjen i att omges och absorberas av den kollektiva känslan du pratar om. Galleri Syster har varit en del av mitt liv som konstnär här sedan 2006, och det har varit totalt livsviktigt för mig så många gånger. Utan galleriet skulle jag ha kämpat så mycket mer med alla dessa frågor om vad jag har för plats på konstscenen. Men det är bara under det senaste året eller så som jag har börjat se det som en del av min konstnärliga praktik. Jag försöker att inte dela upp det i två separata saker: jag ensam i min ateljé och jag på galleriet med mina systrar. Jag var helt enkelt tvungen att börja tänka så, annars skulle jag känna mig totalt misslyckad. Inte bra nog på vare sig det ena eller det andra. Nu, då jag kan se det som en helhet, jag kan ibland titta på vad jag har gjort och känna mig stolt. Det är en superkollektivt arbete, och det skulle inte vara möjligt för mig att göra ensam.

Men ändå, i bakhuvudet, hör jag dessa röster som värderar enskilda prestationer mer än de kollektiva. Som att jag är smittad av den där gamla idén om den unika konstnären, som kämpar ensam i ateljén med sina demoner, som inte kommer ut förrän arbetet är färdigt och perfekt. Hur mycket jag än egentligen inte alls håller med om denna idé, så faller jag ändå tillbaka ner i det hålet. Så jag behöver att ständigt påminnas från människor runt omkring mig, människor som ni, att det kollektiva och det förgängliga och experimentella arbetet är så värdefullt. Jag är inte ensam. Och jag är inte misslyckad. /Sara

37

Hi Anni and Jaakko, If you feel up to it I would really like to do some kind of dialogue between us to develop a text for the catalogue / magazine. We are still not sure what format it will be in the end, but I picture it like a spread in a glossy magazine…

Here is my story, why I wanted to include your film in the exhibition: About a year ago I suddenly understood that I was suffering quite severely by a midlife crisis. Up until then I had just been carrying on working and never thought anything else than the path I had chosen in my life, to work as an artist, was supposed to always be uphill and struggling. One day I would reach some kind of level where some of the hard work would pay off, where I could rest a little. Like I would, by all the heart and all the work I put in, finally be rewarded and padded on the shoulder and told I was doing fine. But a feeling of unease had slowly been creeping up on me and I couldn’t understand where it came from or what it meant. An insight that I was too old for this, too old to be an “artist” not yet successful, not yet good enough.

Who was I to still think I could find a place in the art scene? A 48 year old woman without an art degree in the north of Sweden.

Suddenly I felt really stupid, how could I have deceived myself for so long? I complained about my life to my friends until they were fed up, and I think partly to shut me up, partly to comfort me my friend Thomas showed me your film.

And it moved me to tears, this quiet struggle between the brother and the dancer, the seemingly friendly advice that is so much more hurtful than he understands. The question of why you do things. For whom. What am I worth when there is always someone better? Okay, I was in a vulnerable state in my life, but your film really hit me. And helped me!

One of my first thoughts when we started to discuss the theme of centre and periphery for the exhibition was this feeling of being in so many peripheries: in geography, in age, in the art hierarchy… And what is then the centre that I am somehow striving for? And why do I allow that to be important?

If you find time to read and react to my story maybe we’ll have a starting point for a text, together with the beautiful little synopsis :) Best from Sara

It was nice to read your account of watching the video in the specific circumstances you described. I’m glad the video could serve as a point of identification and a starting point to this exchange. ​ ​ We’ve been surprised by the reception the video has received. The narrative seems to resonate with many. Th​is​ desire we have​ to do things and to be recognized for them by the art system: a system that has perfected the practice of indifference towards those it deems unimportant (99% of us, most of the time).

38

I came to Sacre from the position of someone who viewed themselves as a ‘high achiever’ as a teen and young adult. Later, I hit a wall in relation to how much meaning I could derive from workrelated achievement​. I used to be willing and capable to sacrifice and compromise all other areas of my life in order to be able to

meet the demands of the art realm (and the high demands I had set for myself). ​ y life became somehow gamified (gaining extra lives, going up M one level at a time, collecting experience points). It lead me to some good knowledge and some formative dialogues, but it also revealed itself to be an impossible way to live. Within a short span of time, in unlucky succession, I lost my apartment and developed health problems, had to deal with illness in my family and the sudden death of a friend. I felt like I really hit the ceiling in terms of what I could handle, and withdrawing my energy from work back to the private realm made me invisible and irrelevant to the art world, and most of the ‘friends’ / network I had created for myself there.

Recovering took some years, and altered my perspective on what kind of life I should strive for. What kind of community did I want to contribute to? What kind of ethics and values should it be grounded on? I realized I didn’t want to perpetuate constant production and achieving as the norm. I wanted more space for unformed raw experience and staying still.

I still believe in art as some quite strange energy between people and other organic and inorganic matter. and I see all the time how it can bring people together, in itself a kind of miracle. I just don’t know how to make sense of that observation in a world obsessed with competition and achievement in all areas of culture. ​ he sequel me and Anni are working on (Sacre 2: HEX), deals T with magick as a potential form of political resistance and alternative economy. It also deals with the attention economy that drives the way we perform on social media. ​The work has been sliding into dealing with our fears of normality, mediocrity and anonymity. Maybe this fear of being unremarkable, of disappearing into time, is the anxiety that drives art spectacles? Everyone wants to be seen & heard, legitimized through the eyes and ears of others.

Could practicing a daily acceptance of death mediate this anxiety, resist the way it forces us to move? We are currently looking for ruins and planning taking a tour of the Chernobyl exclusion zone, as early research for the third and final part of the Sacre trilogy. :--3 /Jaakko Hi, thank you so much for this reply, I am so looking forward to having this type of conversation with you in Luleå in January.

It is a privilege to read your story and it is a good illustration of what art can actually do with it's somewhat strange energy as you say. This random chain of events that led Thomas to show me your film up until this conversation we are having, without ever have met you we share these profound stories about our lives. Thank you for that.

I am sitting here alone today in the gallery after some intense days of an artist conference with colleagues from the north of Sweden, days when we have discussed the conditions of being an artist here. Why do we keep on doing what we are doing?

Even though it makes us poor, sick and miserable... It seems as this life as an artist contains so much alluring energy that the times when we actually get to feel a glimpse of that is making it all worth it...

I am myself always struggling with this totally unproductive and pathetic longing to get some kind of recognition and position.

I do not want to be that kind of person, I don't even know who could fulfil that longing for me, I don't even know where the recognition would come from. It is a totally anti feminist thing to do to myself: to feel that I could always do a bit better, work a little harder. And I feel like a super spoiled brat not feeling content and happy with what I have got and what I have achieved. So I can totally relate to what you are saying about fears of normality and mediocrity and anonymity. A very general human feeling, but still one feels unique and alone in this struggle... Well, less alone today after reading your mail. /Sara

Hey, Thanks both of you for writing, it’s important for me to do this kind of sharing.

I have a background as someone who was initially forced, by a parent, to be a high achiever. I was forced to get high grades at school as well as in piano exams. I had some experiences of love being conditional and connected to how well I was performing within the system. Even if, probably, in a twisted way and brainwashed by the system, my parent thought that the only way to survive and be happy in this world was through high and constant performance by oneself and by one’s offspring. The following text that I just bumped into, an article by Griselda Pollock (Saying No!, 2012), describes this condition well I think: “We are to be prepared – rendered ‘employable’ – for everchanging forms of work in a liquid economy by learning to consider everything as a means to economic ends. Calculation, evaluation, results, and competition render the engagement with knowledge entirely utilitarian. Do I need this for…? Will it one up on the exam? How do I get a better result? What job will this get me? We hear these questions from students who arrive at university already ideologically coded for the liquid economy by their parents and teachers, whose anxieties are shaped by the logics that permeate the media and the discourse of governments and their agencies.”

As I left home and thought I’d be free, I found myself not to be able to get out of the cycle of seeking constant affirmation. And today, I’m still sometimes struggling to see value in what I make (and what I am) unless there is someone who can give me some kind of sense of measurement of it being either good or bad. In other words, my self-worth is often conditional on constant achieving and professional affirmation.

40

What has supported me in seeing value in myself as a human being and as a maker is working with others, like Jaakko. I need to collaborate because that allows me to mix the

thought and ideas and outcomes I’ve made with someone else and thus have a much less neurotic and more respectful – also playful – relationship with what I make. And the process is rewarding too, when your ways of thinking and feeling and making meet, clash and melt with those of another being. This kind of connecting makes me feel alive.

One of the reasons why I want be an artist is that, to me, art is about trying to express myself freely and according to my values and what I already am (and not what I should be or what I’d like to be). And it is also about trying to build a community where different, free and urgent expressions and different bodies can (try to) unite against the capitalist, competitive world.

I’d like to be part of a collective. I’ve been part of collectives before and it’s difficult to make it work. But being on my own and merely represented by my name dot com feels miserable and meaningless. I don’t want to be alone and compete against other people for survival. I want to be together.

Anni x Dear Anni and Jaako, Again I sit here at the gallery reading your text. This time I am not alone, I have been enjoying a good collaborative working day with my colleagues, and alongside me here now are Stina and Alva who are organizing a week of art classes for young people. They are part of Galleri Syster’s youth group Little Sister and they are just the best. So today I feel happily surrounded and absorbed by that collective feeling you talk about.

Galleri Syster has been a part of my life as an artist here since 2006, and it has been a total life saver so many times. Without it I would have been so much more struggling with all this questions about what I am doing in the art scene. But it is just in the recent year or so I have started to see it as a part of my art practice. Not trying to divide it into two separate things: me in my studio alone and me at the gallery with my Sisters. I just had to rethink it, otherwise I felt like a complete failure. Not good enough at one thing or the other. Now, in the moment when I can see it all in one big picture, I can sometimes look at what I have done and feel super proud. It is a super collective work, and it just wouldn’t be possible for me to do alone.

But still, in the back of my head, I hear these voices that keep valuing the individual achievements more than the collective.

Like I am infested by the old fashioned concept of the unique solo artist, struggling with the demons alone in the studio, not coming out until the work is complete and perfect. However much I am consciously against this idea, I keep falling back into that hole.

So I need a constant reminder from people around me, people like you, that the collective and the ephemeral and experimental work is so valuable. I am not alone.

And I am not a failure / Sara

bensinmackar

Meteoriter och bensinmackar av Mariangela Mendez

Meteorites and gas stations

I Principia beskrev Isaac Newton ”flykthastighet” som den lägsta hastighet ett föremål måste ges för att undkomma jordens (eller någon annan astralkropps) dragningskraft. Flykthastigheten från jordens yta är 40 320 km per timme, och gäller endast objekt som får en första impuls, som projektiler.

Meteorites and gas stations

Ett föremål som inte påverkas av dragningskraften längre har hastigheten noll. Det blir helt stilla på ett tillräckligt stort avstånd (i princip oändligt) från utgångspunkten. Det innebär att den utskjutna kroppen eller projektilen inte återvänder till jorden (eller den astralkropp den nyss lämnat). Men om den inte skulle uppnå flykthastigheten kan projektilen bli en konstgjord satellit i omloppsbana runt jorden, eller falla tillbaka och kollidera med jordens yta.

Människan föreställer sig jorden som universums mittpunkt, men vi uppfinner ändå ständigt nya apparater eller olika sätt att lämna jorden. Vi har gett vår planet denna mittposition eftersom vi bor på den, samtidigt som vi vet att den bara är en av alla de miljoner och åter miljoner planeter som kretsar kring någon av alla miljontals solar i någon av universums oräkneliga galaxer.

Vi är i centrum, men känner oss osynliga. Vi vill fly. Vi är inte någons dröm ...

Vissa av oss känner att vi lever på gränsen till något. Vi är utanför centrum, vi är det som blev kvar, eller så befinner vi oss bara på kanten av en mycket större och coolare planet. Moderna utopier har placerat oss i periferin av den utvecklade världen, men utopier kan också flytta bopålarna till andra platser.

I marginalerna tycks vår verklighet alltid ha varit delad mellan att titta inom sig själv och utåt. Kritiken föds i periferin, eftersom där bor obehaget och fraktionen. Vi ser orättvisor, så vi skapar också kosmopolitiska gränser, samtidigt som vi ovillkorligen överger centrum.

Konstnären i periferin arbetar med en djupare misstänksamhet, skickar ut trevare i alla riktningar, lånar utan fördomar, uppmuntrad av den identitetens mångfald som skapas i fusionen av drömmar. En kurator i periferin förstår från första början att hen är en del av ett konstens vägnät där hen visar ett vägskäl, en flervägskorsning för alla de resenärer som kommer att promenera längs vägen med sitt eget Babel i ryggsäcken.

Meteorites and gas stations

Marginalerna ger oss en belöning: Möjligheten att observera mittpunkten. Vår osynlighet har erbjudit oss en unik möjlighet att rikta en stadig blick och skamlöst granska, men inte utan en sund skepsis, de drömmar och illusioner som rör sig i centrum.

Dessa marginalernas skeptiker glider ut från gränserna, från feligenkännandets fängelse, bara för att återvända med oanad lärdom. Vi korsar över till mittpunkten, omformar den och kombinerar globala och lokala värden, kunskaper, traditioner.

Vi tar oss in i mittpunkten, bryter oss in som en meteorit med en transformerande kraft.

Väl inne i centrum ser de oss som annorlunda men vi är inte annorlunda. Ja, vi kommer från långt bort som en meteorit, men vi har formats av samma material och hyser liknande drömmar.

Ofta uttrycker vi oss genom denna ”skillnad”, vilken i sig själv paradoxalt legitimerar vår integration och rättvisa acceptans i mittpunkten.

Men precis som kurator Mari Carmen Ramírez påpekar, handlar ”de problem som är förknippade med firandet av skillnaden i slutändan om skillnadens vanliga funktion som samtalspartner och som något som legitimerar marginaliteten”. Med andra ord fungerar begreppet ”skillnad” bara om andra godkänner denna skillnad. Då vidmakthålls uppdelningen mellan vi och dem.

En bolid är en mycket ljus meteorit, tillräckligt stor för att skapa en krater.

41

En krater är en exakt och specifik plats. Den är inte periferin, men inte heller en mittpunkt. Det är en avsides plats, en parentes, en ingångspunkt och en utgång; sprickan genom vilken man kan överge eller fly ett liv på en plats för att bli en annan varelse på en annan, eller vice versa.

Ingen hör hemma inom parentesen; att höra till innebär att ägas, det innebär att platsen äger dig, men om du är i en parentes tycks du vara var som helst och du kan låtsas höra hemma där. Bensinstationer är en av dessa parentesutrymmen. De ligger på exakta platser i ett visst land, men ser likadana ut var de än är. Som författaren Carolina Sanin har skrivit: ”Det finns en ironi i detta: den plats där vi fyller bensin i bilen för att ta oss till en annan plats är den plats som får alla länder i världen att se likadana ut.”

En jordstam, rhizom, är en underjordisk stamdel, som ibland med jämna mellanrum skickar ut grenar eller synliga skott. Det är ett system med många utlopp, en struktur som sitter ihop, öppen och mottaglig för deltagande. Det finns ingen mittpunkt, ingen ursprunglig rot, ingen som bestämmer; alla deltagande delar är lika. Är inte bensinstationen också som ett slags horisontell organism, rättvis och adaptiv som en jordstam, precis som gräset är en jordstam, eller potatisen eller myrsamhällena? Har inte bensinstationer blivit ett sätt att uppnå en mångfald, som förbinder och fäster?

Meteoriter och bensinstationer är symboliska inslag i mötenas grammatik. De är båda på gränsen till att vara där de inte borde vara men blir referenspunkter var de än råkar landa.

Museo Nacional i Colombia grundades 28 juli 1823 och kallades då Museum of National History och School of Mining, av en lag som antogs av kongressen. Museets uppdrag idag är att ”skydda kulturarvet i sin besittning och att utifrån detta berätta historien om landets kulturella processer, så att alla medborgare kan se sig själva återspeglade i den berättelsen.”

Men det är ganska märkligt att ett lands kulturarv börjar med insamlingen av bland annat en 411 kg tung meteorit, som föll från yttre rymden en långfredag 1810, samma år som Colombia blev självständigt. I montern där meteoriten är utställd finns en plakett med orden: ”Detta är det första föremålet i museets samling, som forskarna Mariano Eduardo de Rivero och Juan Baptiste Boussengoult köpte i Santa Rosa de Viterbo 1823, när de reste till Bogotá för att etablera Museo Nacional de Colombia.”

Meteoriten, i sin soliditet och tystnad, är en fruktsam utgångspunkt för att fundera över den plats där den föll. Vilka gränser har den platsen? Den nationen? Alla nationer? Var börjar gränserna och hur långt når de? Vad hör till platsen och vad, om något, borde inte tas med?

Meteoriterna är det enda material som bevisar universum bortom jorden.

42

Mittpunkten blir alltid ohjälpligt regional och självrefererande om den inte ser på sin omgivning. Detta är centralt. Vi är beroende av de bilder och tankar som andra har producerat, vad andra har upplevt för oss. Vi har inget enkelt sätt att skilja en verklig tanke från tankar vi har lånat av andra, eller som andra har föreslagit. Däremot har vi sådan tur att vi kan njuta av dem när vi stöter på dem. Det är precis vad ett fragment som fallit ned från himlen efterlyser: att hittas, att fortsätta sitt

och bensinm

skapande, att uppfinna sitt ursprung, att slutföra det, att få det att höra till oavsett var det kom ifrån.

Skyddade i marginalerna kan vi bevittna hur våra utopier har uttömt sig själva, hur en en gång kraftfull modell har försvagats och dess mest lysande objekt nu börjar mattas innan de ens har avslutat sin cykel. Det är vi, som lever i utkanten av mittpunkten och som på ett föredömligt sätt utgör mittpunktens frustrerade dröm, som nu har turen att kunna fortsätta föreställa oss alternativa verkligheter. Låt oss fylla på våra reserver!

Meteorites and gas stations

by Mariangela Mendez

In Principia. Isaac Newton described “Escape Velocity” as the minimum speed a body needs in order to escape the gravitational pull of the Earth (or any other astral body). The escape velocity from the Earth’s surface is 40,320 km/h, and it applies only to objects that need an initial impulse, like projectiles.

After escaping gravity’s influence, the speed of the escaping body is zero. It becomes still at a sufficiently great distance (infinite, in principle) from the point of departure. This means that the launched body or projectile will not come back to Earth (or to the astral body it just left). But, in cases where it does not reach escape velocity, the projectile can become an artificial satellite orbiting around the Earth, or fall back and end up colliding with the Earth’s surface.

Even though we imagine the Earth as the center of the universe, we humans have been inventing devices and investigating strategies to be able to escape the Earth. We have granted our planet this center-protagonist position because we live on it, whereas we know that it is only one of the zillions of planets orbiting around one of the millions of suns on the uncountable galaxies in the universe.

We are at the center but we feel invisible, we want to escape, we are nobody’s dream…

Yes, some of us feel that we live at the border of something. We are off-center, left behind, or simply at the margins of a much

Me an gas

M an ga

bigger and cooler planet. Modern utopias have left us in the periphery of the developed world, but utopias may also move their residencies.

At the margins, it seems our reality has always been split into looking within ourselves and towards the outside. Critique is born in the periphery, since this is where discomfort and fraction reside. We see inequalities, so we create cosmopolitan borders, while at the same time we are also, and necessarily, center deserters.

The periphery artist works with a deeper suspicion, sending out feelers in all directions, borrowing without prejudice, encouraged by the multiplicity of an identity constructed by the fusion of dreams. The periphery curator understands from day one, that she/ he is part of a circulatory system of art; where she/ he enters, opens a crossroad of multiple ways, that will be walked by several travelers who carry along their own Babel in their backpacks.

The margins offer us a reward: The possibility of observing the center. Our invisibility has offered us the unique opportunity to peek steadily and shamelessly scrutinize, but not without a healthy skepticism, the dreams and illusions of the center.

These skeptics of the margins slip out from the borders, from the prison of misrecognition, only to return supplied with unsuspected erudition. We cross-over to the center, redesigning it, combining global and local values, knowledge, traditions.

We enter the center, break-in, like a meteorite, with a transforming force.

Once at the center, they see us different but we are not different. Yes, we come from far away like a meteorite, but we are shaped by the same materials and yield similar dreams. Often we even express ourselves through this “difference” which, in itself, paradoxically legitimizes our inclusion and equal acceptance in the center.

But, like the curator Mari Carmen Ramírez has pointed at, “the problems associated with the celebration of difference, are ultimately related to the mainstream’s function as interlocutor and legitimizer of the difference that marks the marginality”. In other words, the concept of “difference” only functions if some Other grants or authorizes this very difference. As such, the division between us and them is perpetuated.

A bolide is a very bright meteorite, large enough to crate a crater with its impact.

A crater is a precise and particular space. It is not the periphery, nor is it a center. It is the place of the aside, a parenthesis, a point of entry and of exit; the crack through which you abandon or escape a life in one place to become a different being in another, or vice versa.

No one belongs in the parenthesis; to belong means to be owned, it means the place owns you, but, if you are in a parenthesis, it seems you are anywhere and you may pretend to belong there. Gas stations are one of those parenthetical spaces, located in precise places in a specific country, but always similar no matter where they are. As the novelist Carolina Sanin has wrote: “There is an irony in this: the place where we fill up

the car with gasoline in order to go to other place, is the place which makes all the lands of the world to look the same”.

A rhizome is a continuous underground stem, which puts out some branches or visible sprouts at intervals. Is a system with many outlets, a connectable structure, open and susceptible to participation. There is no center, no original root, no authority; all participating parts are the same. Is not the gas station also like a kind of horizontal organism, equitable and adaptive like the rhizome, just as grass is a rhizome, or the potato, or ant colonies? Have not gas stations become a way of connecting or fastening multiplicities?

Meteorites and gas stations are emblematic elements in the grammar of encounters. They both are at the border of being out of place, even though they become points of reference wherever they happen to land.

The Museo Nacional of Colombia was founded on July 28th 1823, and was named Museum of National History and School of Mining, by a law passed by Congress. The museum’s mission today is to “protect the cultural patrimony in its possession and, based on it, to narrate the history of the country’s cultural processes, so that all citizens can see themselves reflected in that narration.” But it is quite curious that the cultural patrimony of a country begins its collection, among other things, with a 411-kilogram meteorite, that fell from outer space on a Good Friday in 1810, the year Colombia gained its independence. In its current display case, the meteorite has a plaque that reads: “This is the first piece of the Museum’s collection as the scientists Mariano Eduardo de Rivero and Juan Baptiste Boussengoult bought it in Santa Rosa de Viterbo in 1823, while traveling to Bogotá to establish the Museo Nacional de Colombia.”

The meteorite, in its solidity and quietness, is a fertile starting point to ask ourselves about the place where it fell. What are the limits of that place? that nation? Of any nation? Where do borders begin, and how far do they reach? What belongs to the place and what should, if something, be left out?

Meteorites are the single material evidence of the universe beyond the Earth.

The center always becomes irremediably provincial and selfreferential if it does not look at its surroundings. This is central.

We depend on the images and thoughts that others have produced, what others have encountered for us. We have no easy way of distinguishing a genuine thought from those that have been borrowed or suggested by others. However, it is our good fortune to be able to enjoy them once we encounter them. This is precisely what a fragment that falls from heaven calls for: to be found, to continue its creation, to invent its origin, to receive it, to complete it, to make it belong regardless of where it came from.

Sheltered in the margins, we have been able to witness how the centers utopias have exhausted themselves, how a oncepowerful model has weakened and its most shiny objects are now showing its ruin, even before having completed their cycle.

It is we, who live on the outskirts of the center, and in an exemplary way constitute the center’s frustrated dream, who have now the good fortune to be able to continue imagining alternative realities. Let’s fill up our tanks!

43

SamArtBete

CollArtBoration

Vad behöver vi? För att inte känna att vi inte står utan går: för att inte fastna i inre eller yttre frågor, utan istället ta sig från en fråga till nästa, till nästa? För att utvecklas – som människa och som konstnär?

What do we need? In order to feel that we are moving, not standing still: to avoid becoming bogged down in internal or external issues, but instead to progress from one question to the next? To develop – as a person and as an artist?

Vi behöver varandra; vi behöver diskutera, reflektera, obstruera, konstruera. Vi behöver dialoger och polyloger. Vi behöver samarbete. Galleri Systers SamArtBete är ett konstnärligt projekt och ett utvecklingsprojekt, för oss själva och för andra.

Som individuella konstnärer samarbetar vi långsiktigt med inbjudna konstnärer, skapar ömsesidiga mentorskap; breddar vår konstnärliga praktik, vårt arrangörskap, våra tankar.

We need each other; we need to discuss, reflect, obstruct, construct. We need dialogues and polylogues. We need co-participation. Galleri Syster’s CollArtBoration is an art project and a development project, for ourselves and for others. As individual artists we cooperate long-term with invited artists, creating mutual mentorship, broadening our artistic practice, our organising, our thoughts.

s. 45-49

Anja Örn & Tomas Örn & Fanny Carinasdotter

Att använda landskap Ett pågående samtal mellan konstnärerna Fanny Carinasdotter, Anja Örn och Tomas Örn. Vi intresserar oss för det använda landskapet, hur det ser ut, känns och förstås. Hur det omger oss i form av gruvor, vattenkraft och skogsbruk.

Det är också en politisk handling att försöka förstå och vidareförmedla hur det påverkar oss som lever i dess närhet och dom som bor helt bredvid. Vi har besökt det enorma dagbrottet AITIK utanför Gällivare och byn Sakajärvi som akut hotas av kopparbrytningen. Fannys vän Marlene Josefsson uttrycker i text hur det är att växa upp på vemodets plats i världen.

s. 50-53

Sara Edström & Stefan Riebel

Going Places — Finding Words Att köra åt vilket håll som helst, hur länge som helst, mot vilket mål som helst. Prata om konst. Hitta orden. Cirkla runt centrum. Edström och Riebel använder roadtripen som ett verktyg för att reflektera över sitt arbete och hitta orden som beskriver vad de gör och varför. Efter att ha inlett projektet i Tyskland kommer Edström och Riebel att göra en roadtrip i Norrbotten i januari, den svenska vinterns epicentrum.

s. 54

Going Places — Finding Words Driving in any direction for any amount of time, towards any goal. Talking about art. Finding words. Circling around centres. Edström and Riebel use the road trip as a tool to reflect on their work and to describe what they do and how and why. After a first tryout in Germany Edström and Riebel will do one in the north of Sweden in January, the epicentre of the Swedish winter.

Therese Engström & Anna Harju

Skräckar I över 40 år har Therese Engström och Anna Harju varit vänner och samtalspartners. De har pratat sig genom vardag, kriser, lycka, depressioner. I samtalen finns en klangbotten av sökande, undersökande, av frågor som aldrig leder till ett bestämt svar, utan till ett sorts temporärt svar, som så småningom byggs ut, får en ytterligare dimension, och sedan ytterligare en.

Genom både det svåra och det lustfyllda är skrattet närvarande, och aldrig är det så viktigt som när livet är som tyngst, när det nästan känns omöjligt.

När skräcken känns förlamande, vad finns att göra?

Samtala, samtala, samtala – och känna hur du bottnar, finner en riktning och ett skratt.

Skräckar är ett destillat av decenniers samtal, ett befriande skratt, en undersökning, en väg framåt.

44

Using Landscapes An ongoing conversation between the artists Fanny Carinasdotter, Anja Örn and Tomas Örn. Together we investigate the use of landscapes, how they look, feel and are perceived.

How they surround us in the form of mines, hydroelectric plants and forestry. It is also a political act to try to understand and pass on how it affects us living in its vicinity, and those who live right next to it. We have visited the immense Aitik open pit mine, outside Gällivare, and the village Sakajärvi that is acutely threatened by the copper mining. Fanny’s friend Marlene Josefsson expresses in a text what it is like to grow up in the place of melancholy.

Frights For more than 40 years Therese Engström and Anna Harju have been friends and conversation partners. They have talked through everyday life, crises, happiness, depressions. In their conversations there is a keynote of searching, investigating, of questions that never come to one conclusive answer, but rather to a kind of temporary answer, that later on will be extended, given one more dimension, and thereafter yet another.

Through both difficulties and joyousness, the laughter is never far away, and never is it more important than when life is at its’ hardest, when life is almost impossible.

When the fright feels paralyzing, what is there to do?

Talk, talk, talk – and feel your feet reach the bottom, find a course and a laugh. Frights is a distillate of decades of conversations, a liberating laugh, an investigation, a path leading ahead.

45

Jag har vuxit upp på vemodets plats i världen. En plats där industrin gröper ur samhället, naturen och livet. En plats där det mesta är svart eller vitt. Kontrasterna växer innanför huden och jag har svårt att värja mig mot den inre sorgen som inte får uttalas.

I have grown up in the place of melancholy. A place where the industry erodes society, nature and life itself. A place where most is black or white. The contrasts grows under your skin and I have a hard time defending myself against the inner sadness that cannot be pronounced.

En värld av nedmontering och söndring. Blir till en värld av upprustning och framåtanda. Samhällsomvandling. Det får uttalas. På den platsen har jag vuxit upp.

A world of dismantling and disruption. Becomes a world of improvement and ambition. City transformation. That must be pronounced. In that place, I have grown up. The mine must exist if society shall live.

Gruvan måste finnas om samhället ska leva. Utan gruvan är vi ingenting. Utan gruvan finns ingenting. Motsättning.

Svart eller vitt. Industri eller natur. Jobb eller flytt. Levande samhälle eller döende ort. Vi jobbar. Och flyttar. Och vi som flyttar bort får höra att det var vi som behövdes. Men vi valde en annan plats.

Marlene Josefsson

46

Without the mine, we are nothing. Without the mine there is nothing. Opposition. Black or white. Industry or nature. Work or leave. A prosperous community or a dying city. We’re working. And moving. And we that move away are told that we are needed. But we chose another place.

Marlene Josefsson

47

Att använda landskap Ett pågående samtal mellan konstnärerna Fanny Carinasdotter, Anja och Tomas Örn AITIK 2016

48

49

50

51

52

53

skräckar:

(1)

Snällhet Något av det mest beundransvärda som finns är människor som orkar fortsätta vara snälla, omtänksamma. Fast livet och människor ger törnar och sårar, utvecklar de allra tuffaste och starkaste personerna inte några skyddsmekanismer; de vill inte lära sig att ställa sig på andra för att komma högre upp, de vill inte höras mest av rädsla för att inte höras alls, de vill inte nonchalera någon och de fortsätter att intresserat lyssna på människor fast de kanske aldrig får lika mycket tal-tid tillbaka.

Snälla människor stärker en och får en att må bättre genom att visa att en är värd att lyssna på, att tas på allvar. Snälla människor är våra viktigaste hjältar, fast i det tysta.

Men det är trots allt bra om snälla människor lär sig att ibland skydda sig från sig egen snällhet.

Vid ett tillfälle träffade Anna (A) en psykolog (P), som föreslog henne att börja i gruppterapi.

A: Hmm… Nej, det vill jag nog inte göra. Jag tror inte att det är så lämpligt för mig.

P: Varför inte? Det kan vara mycket bra att i grupp bearbeta vissa saker.

A: Det kan det säkert vara, men, som sagt, det är nog ändå inget för mig.

P: Berätta hur du tänker för att komma fram till denna slutsats!

A: Jo: jag skulle bli så bekymrad för de andra deltagarna och hur de mådde. Jag skulle börja bjuda hem dem på te och prat, se vad jag kunde göra för att få dem att må bättre. Det skulle bli så mycket känslomässigt engagemang för mig, och det kunde nog i nuläget bli ganska jobbigt för mig.

P (efter att ha varit tyst ett litet tag): Hm. Nej, det är nog inte lämpligt med gruppterapi för dig.

54

frights:

(1)

KINDNESS Something of the most admirable there is, is people who manage to keep being kind, considerate. Although life and people wound and hurt them, the very toughest and strongest people do not develop any defensive mechanisms; they do not want to learn to stand on others to reach higher; they do not wish to be heard the loudest, for fear of not being heard at all; they do not want to ignore anyone and they continue to listen to people with interest even though they perhaps do not receive as much talk-time in return.

Kind people strengthen you and make you feel better by showing that you are worth listening to, worth being taken seriously. Kind people are our most important heroes, but silently.

However, it is good nevertheless if kind people learn to sometimes protect themselves from their own kindness.

On one occasion Anna (A) met a psychologist (P), who suggested she should start in group therapy.

A: Hmm… No, I don’t think I want to do that. I don’t think it’s so suitable for me.

P: Why not? It can be very good to process certain issues in a group.

A: It may well be, but as I said, it’s still probably not my thing.

P: Tell me how you were thinking to arrive at that conclusion.

A: Well: I would be so concerned about the other participants and how they were feeling.

I would start inviting them home for tea and a chat, to see what I could do to make them feel better. There would be so much emotional commitment for me, and as things are it could be quite troublesome for me.

P (after being silent for a short while): Hm. No, group therapy probably isn’t so suitable for you.

Galleri Syster vill tacka

Galleri Syster wants to thank

Mariangela Mendez och Claudia Casais

för samverkan kring utbytet med Barrio Abajo Contemporary Art Center

for the collaboration with Barrio Abajo Contemporary Art Center

Arkitektkopia

för gott samarbete med denna trycksak

for a good collaboration with this magazine

Norrbottens museum

för lån av TV-skärmar

for lending us the TV-screens

Havremagasinet Länskonsthall Boden för lån av utrustning

for lending us equipment

Reklamcentra

för gott samarbete kring montering av Nilbar Güres bilder

for a good collaboration with mounting Nilbar Güre’s pictures

Konstnärernas Kollektivverkstad i Luleå

för en välkomnande plats att arbeta på för våra residencygäster

for a welcoming place to work for our residency guests

Designat Ljus Europa AB för att vi har så bra ljus i galleriet

for giving us such good lights in the gallery

Teater Scratch

för att de lämnat mentalt företräde i våra gemensamma lokaler under utställningen

for letting us have the mental priority in our shared space during this exhibition

Bostadsrättsföreningen Gladan och Arne Holmberg

för att de är så bra hyresvärdar

for being such good landlords

Matti

för titeln

for the title

ELEX Språkbyrå för översättningarna

for the translations

Galleri Lillasyster för att ni alltid är bäst, och för att ni tagit så väl hand om våra residencygäster

Vi vill också tacka våra medfinansiärer och samverkanspartners, utan vilka vi inte hade kunnat göra det vi gör:

for always being best, and for taking such good care of our residency guests

We also want to thank our co-financiers and collaboration partners, without whom we couldn’t do what we do:

Galleri Syster, Sandviksgatan 18 a, 972 36 Luleå, Sweden. Mail: info@gallerisyster.se www.gallerisyster.se Anja Örn t. +46 73-061 15 88, Sara Edström t. +46 72-242 40 12, Therese Engström t. +46 70-371 40 55 Cover photo: © by Nilbar Güres, Clothier-Backstage (2011) All photos credit to the artists

55