Issuu on Google+


© 2014 M. H. Olsson och Idévärlden, Bollnäs Omslag: M. H. Olsson Tryckt i en skrivare.


400 Slag Det första som slog honom när han vaknade var kylan. En rå kyla som tillsammans med en unken, möglig lukt som inte gjorde någonting för att lindra hans illamående. Han kunde känna repet runt sina bakbundna handleder och den äckligt sötsliskiga eftersmaken dränktes nästan helt av tygbiten som användes som munkavel. Stönande pressade han pannan mot den hårda, knöliga madrassen han låg på. Var han än var så var han då inte i sitt eget rum, men vart var han egentligen? Sakta öppnade han ögonen och kollade sig omkring. Kala stenväggar, stampat jordgolv och inga fönster. Japp, han var definitivt kidnappad och instängt i någon form av källare. Varför? Ingen aning. Hur? Detaljerna var suddiga, men han kom ihåg att cyklade mot skolan när han mötte en bil som tvingade honom av vägen. Han hade inte slagit i huvudet tack vare hjälmen – så mycket kom han ihåg med säkerhet – plus han hade något minne om att han trasslade in foten i cykelkedjan och kom loss precis när två skuggor föll över honom. Men vad hade hänt efter det? Skuggornas ägare måste ha drogat honom på något vis, det skulle förklara både illamåendet och den obehagliga smaken. Han hörde en kyrkklocka klämta väldigt nära och han räknade slagen. Ett… två… tre… fyra… fem… sex… sju… åtta… nio… tio… elva… Han svalde hårt. Elva. Det hade alltså hunnit gå nästan fyra timmar sen de kidnappade honom. Det var inte ett bra tecken, inte det minsta. Skolan hade många skolkare och lärarna brydde sig aldrig i att kolla upp med föräldrarna om vart sagda barn kunde vara. Dessutom så följde han ofta med en polare hem utan att höra av sig, så ingen skulle förmodligen sakna honom förens det blev sen eftermiddag. Helvete. Med visst besvär satte sig pojken upp och började försöka få loss repet runt handlederna när dörren låstes upp och det steg in två män. Hans blängde trotsigt på den slankare mannen när han närmade sig och lyfte upp pojkens haka för att studera hans ansikte. ”En karsk grabb, huh?” konstaterade mannen och rätade på sig. ”Vi får se hur länge det håller i sig, eller vad säger du, John?” Han kunde inte hindra ögonen från att spärras upp. Hur sjutton visste mannen hans namn? Han hade aldrig mött dem förr! Mannen skrockade och började gå tillbaka mot dörren. ”Är lappen klar?” frågade han sin kompanjon på vägen ut och ”biffen” grymtade. ”Skulle det stå något mer än ’400 slag, hinner ni?’” hörde John honom fråga innan dörren stängdes och han var ensam igen. John satt stilla långt efter att ljudet av deras steg tonat bort och det enda som hördes var hans egna andetag och hjärta. Han kunde känna håren på armarna resa sig och det hade lite med kylan att göra. Trotsallt, vad var det som det fanns 400 slag av, och vad skulle hända när de tog slut? ***


John började ifrågasätta sin teknik för att lossa på rep när det började kännas som att det satt tightare. Han hade tagit en paus när klockan klämtade tolv och försökt lista ut svaren till alla frågor som snurrade i hans huvud. Vilka var de? Vad ville de? Hur visste de vem han var? Exakt vart var han? Vad betydde de 400 slagen egentligen? När han inte kom fram till något som kändes logiskt gav han upp och attackerade repen igen. Onödigt att påpeka var han inte så lite irriterad över att han fick motsatt effekt. Underliga skrapande ljud fick honom att stanna upp igen för att lyssna. Först trodde han att det var en råtta innan han insåg att det var något som släpades mot rummet när det kom närmare. När dörren väl öppnades såg han att det kidnapparna släpat på var en stol och ett litet bord. Biffen ställde ned dem i ett hörn och satte sig ned medan den slankare som verkade vara ”bossen” lyfte upp hans ansikte igen och studerade honom. John morrade invändigt. Åh vad hårt han skulle ha bitit honom om han bara han inte hade haft den där dumma munkaveln i vägen! Han morrade på riktigt när Bossen klappade honom på huvudet. Det enda som avslöjade att han hade hört det överhuvudtaget var en svag höjning av ögonbrynet innan han vände sig till Biffen. ”Kommer du ihåg vad du ska göra?” frågade han. ”Vakta grabben och messa ’399 kvar, vad saknas?’ när klockan slår ett och klockan fem ’Det var det femtonde slaget.’” ”Och stänga av mobilen så fort ett meddelande är skickat. Glöm inte det. Vi vill inte att de ska kunna spåra oss.” Med de orden försvann han ut ur rummet och lämnade dem i tystnad. Stolen knarrade något när Biffen justerade sin vikt, och John noterade att mannen aldrig släppte honom med sig blick. Ingen chans till att kriga mot repen med andra ord. Tillbaka till tankeverkstan alltså. Han lät huvudet hänga medan han sneglade sig omkring. Det fanns inte mycket han kunde göra så länge de övervakade honom – han tyckte sig ana en onaturlig utbuktning i mannens ficka så han var förmodligen beväpnad – men hade han tur så kanske vakten somnade så småningom. Om han fick möjlighet var steg ett helt klart att få loss händerna, men sen blev det svårare. Hur skulle han ta sig genom en låst dörr? Han försökte vara diskret när han studerade den. Det var ingen tät dörr, med stora glipor både upptill och nedtill, och det såg ut som att gångjärnen glappade något så det var kanske möjligt att lyfta av den med hjälp av stolen. Sagda stols knarrande var det enda som förvarnade honom om att Biffen klev upp och John började hasa sig bakåt innan han pressades ned på madrassen. Mannen sade inget utan bara stirrade på honom. Det var något obehagligt fel över sättet han stirrade på honom och när mannen sträckte fram handen mot hans ansikte kunde han inte hålla tillbaka ett skrämt gnyende. DONG. Handen stannade upp. Biffen stirrade ett par sekunder till på honom innan han rätade upp sig och gick tillbaka till bordet där mobilen låg och John drog ett lättat andetag. Räddad av klockan. Varsamt satte han sig upp igen och började förflytta sig bakåt medan mannen var distraherad av telefonen – även om han rent logiskt visste att det var meningslöst så ville han få så mycket utrymme som möjligt mellan sig och honom. Bossen hade förvisso också stirrat


på honom och rört hans ansikte, men han hade bara något föraktfullt över sig. Biffen hade något helt annat, även om han i nuläget inte kunde komma på vad det var. John kunde känna hur han stelnade till när Biffen lade ifrån sig mobilen som ljudligt vibrerade en sista gång i protest innan den stängdes av. Han rörde inte en fena när mannens blick återigen svepte över honom men när han lutade sig bakåt och satte sig avslappnat med armarna i kors slappnade han av något. Han kunde inte fly, men just nu fann han tröst i att inte bli rörd. En sardonisk röst i bakhuvudet skrattade åt att han på två ynka timmar hade gått från att vilja bita någon i handen till att frysa bara de såg på honom. Han var verkligen patetisk… *** Mannen skickade iväg ett sms igen. John tordas inte titta upp, men han kunde hörda pipandet från telefonens knapptryckningar – och vibratorn när den stängdes ned igen. Inte ens när stolen knarrade tittade han upp, men när hans kidnappares skor kom innanför hans synfält lyfte han på huvudet och försökte att mer arg än rädd ut. Mannen tittade bara blankt på honom innan han böjde sig ner och drog upp honom på fötter. John strävade emot ända tills en pistol trycktes upp i hans ansikte. Biffen släpade pojken ut ur rummet och genom en liten korridor tills de kom till två dörrar. ”Ett pip och du kommer att ångra det, fattat?” grymtade mannen och John nickade ihärdigt. Repet och munkaveln togs bort innan han knuffades in rummet till höger. Han blinkade när han insåg att det var en liten toalett med tvättställ och han hoppade högt när dörren slogs igen bakom honom. ”Du får en minut på dig”, hörde han Biffen säga genom den tunna dörren. Medveten om att dörren skulle åka upp om exakt en minut skyndade han sig att utfara sina behov. Han bet ihop tänderna åt hur kallt vattnet var när han tvättade händerna innan en viss insikt fick honom att le. Han hade tillgång till vatten. Rinnande, kallt, klart vatten. Han hade varken fått mat eller vatten och han tänkte inte försitta tillfället att släcka sin törst. John hann dock inte dricka mer än ett par klunkar innan dörren for upp och han rycktes bort från kranen och brottades ned på golvet i korridoren. Han fick återigen sina händer bakbundna, men den här gången försökte han pressa isär händerna så repet inte skulle sitta lika hårt. Han hade något minne av att hans lillasyster hade sagt något om hur man skulle hålla händerna när de bands ihop för att sen kunna ta sig loss – förmodligen något hon hade läst i en av alla sina Kitty-böcker – men han kunde inte minnas exakt hur och hoppades innerligt på att han kom nära nog. Mannen klev av honom och han kunde höra kranen stängas av innan han slets upp och släpades tillbaka till källaren. Väl där pressades han upp mot väggen och Biffens andedräkt kittlade hans nacke när han lutade sig fram. ”Om du håller tyst och sköter dig, så kanske du slipper munkaveln. Låter det bra?”, viskade mannen och strök John på kinden med tummen. Kalla kårar for efter hans ryggrad och hans andning stannade upp en sekund när mannen placerade sina fingrar i ett löst men markerande grepp runt halsen.


”Låter det bra?” upprepade han mer hotfullt och John nickade med ihopknipna ögon. Handen runt hans hals försvann och rufsade honom i håret innan han släpptes helt. Knäsvag gled han ner på golvet och drog djupa andetag. Lugna ned dig, tänkte han till sig själv. Det är exakt det här de vill åt, en rädd och lydig gisslan som gör exakt som de vill. Jag måste låta dem tro att det är precis det de har så att de släpper ner sitt garde och lämnar mig ensam. Jag vet redan att i slutet av korridoren är det den vänstra dörren som leder mot friheten. Har jag tur så är det bara den och inga fler… Han öppnade ögonen när han väl hade lugnat ned sig och blinkade. Stolen var tom, dörren var stängd och han var ensam i rummet. Han var ensam! Genast satte han igång och slita på repen, beslutsam till att komma loss. Han försökte ignorera svedan och värken som den grova friktionen orsakade. Han behövde komma loss. Loss loss losslosslossloss! Plötsligt kände han hur ett av varven runt vänster handled glappade. Oändligt sakta började han lirka loopen över knogarna, och när den lossnade flinade han brett. Ett-noll till honom mot repen. Försiktigt för att inte irritera sina redan ömma handleder började han utvidga de loopar som fortfarande var runt handlederna. Han var på väg att lirka ur händerna helt när han hörde fotsteg närma sig igen. Snabbt kröp han ihop och gömde ansiktet bakom knäna. Få dem att tro de har mig där de vill, påminde han sig själv. Ju mer de underskattar mig, desto bättre. Biffen och Bossen steg in i rummet igen, och John sneglade varsamt mot dem, men de tittade inte ens mot honom. Istället hade de fokus på ett papper och Bossen viskade hetsigt till sin kompanion, men John kunde inte urskilja några ord. Han verkade inte glad i alla fall. Vad de än hade grälat om slutade det med att pappret smälldes ned på bordet och att Bossen stormade ut ur rummet. Biffen blängde mot John en sekund innan han slog sig ned i stolen och lutade sig tillbaka på sitt avslappnade vis. Dags att vänta igen. *** Hur man kunde sova så djupt var mer än vad John kunde förstå. Mannen hade skickat ett sms igen när klockan slog nio och sedan somnat. Inte ens när klockan slog tio och elva hade han reagerat, och John var säker på att klockan var nästan sig tolv nu. Ljudlöst lirkade han loss händerna och klev upp. Försiktigare än vad han hade väntat av sig själv smög han mot dörren när han fick syn på pappret på bordet. Vad stod det på det egentligen? Han ignorerade den inre rösten som gjorde en stor poäng av att svära över hur korkad han som inte bara tog till flykten och tipptåade tyst till bordet och plockade upp pappret innan han tassade tillbaka till dörren. Försiktigt, försiktigt tog han tag i handtaget till dörren och drog försiktigt – han hade noterat att Bossen inte låst dörren efter sig, och handtaget var en gammal, hederlig, icke vridbar modell. Med ett sista blick mot Biffen för att försäkra sig om att han ännu sov – även om det hade märkts om han inte hade gjort det – slank han ut genom dörren och drog igen den bakom sig. Plötsligt hörde han kyrkklockorna klämta tolv, och i ett


rent infall använde han det höga ljudet som täckmantel och låste dörren innan han skyndade sig ned genom korridoren. Han kikade på pappret ifall det stod något som kunde hjälpa hans flykt. Kl. 12) Kl. 13) Kl. 17) Kl. 21) Kl. 02) Kl. 11) Kl. 23) Kl. 03) Kl. 23)

Faxa Sms -”-”-”Mms Sms -”-”-

Kl. 06) Kl. 00) Kl. 04)

-”-”Döda pojken.

400 slag, hinner ni?(#1) 399 kvar, vad saknas? (#2) Det var det femtonde slaget. (-”-) Tick tack, klockan klämtar. 355 slag kvar. (-”-) Han sover knappt, gör du? 319 slag kvar. (#3) Bild på pojken, få med tatuering! (#2) Det var det 222:a slaget~ (-”-) 160 kvar. U mad? (-”-) Han har överlevt 300 slag, kommer han att överleva 100 till? (-”-) Djävulen slängde in ett halvt slag nu. 67 kvar. (-”-) 10 kvar <3 (-”-)

John kände hur allt blod försvann från hans ansikte när han läste sista raden. De planerade att mörda honom, och det efter att ha lekt en dum lek av gåtor med vem det nu än var som telefonnumren på baksidan gick till. Han sprang den sista biten med pappret ihop knölat i handen och slet upp dörren. Där Bossen stod förvånat med handen höjd till hälften. John var den som återhämtade sig först från chocken med adrenalinet redan sprakande i sitt system och försökte slänga ett slag mot mannen som med nöd och näppe undvek knytnäven. Desperat försökte han att springa förbi mannen upp för trappen men han hann inte upp för många steg innan mannen tog igen sig och tacklade grabben. Han sparkades, slogs och skrek för att koma loss, och när mannen placerade handen över hans mun för att få tyst på honom bet han så hårt han kunde. Plötsligt slogs något hårt mot hans tinning och han släppte reflexmässigt handen när synfältet fylldes av smärtsamma blixtar. Flämtande efter luft kämpade han för att inte svimma av smärtan, och när synen kom tillbaka var det första han såg själva mynningen av en pistol. Efter det ansiktet på den nu fullkomligt fly förbannade mannen. ”Du ska få betala för det där”, morrade han och drog upp pojken som nästan ramlade omkull igen. Bossen knuffade honom framför sig och petade honom i ryggen med pistolen. ”Gå.” Medveten om pistolen bakom sig började John ragla tillbaka mot källaren, fortfarande för yr för att kunna gå riktigt rakt. Någon logisk del i bakhuvudet informerade honom om att han troligen hade hjärnskakning, men just nu var han mer bekymrad över hur han skulle överleva det här överhuvudtaget. Mannen tvingade honom att låsa upp dörren till källaren igen, och väl inne där knuffades han ned på golvet medan Bossen rev i åt den andre att vakna. Sen bröt helvetet löst.


*** Det var en ny spark i magen som väckte honom. John stönade och öppnade det öga som inte hade svullnat igen. Under natten hade de sparkat och slagit honom tills han förlorat medvetandet, bara för att väcka honom med något som luktade ammoniak och misshandlat honom tills han tuppade av igen. Dessutom så han var säker på att minst ett revben var brutet. Vårdslöst slet de upp honom i en sittande position och började slita sönder hans tröja. Han hörde att de sade något, men hans hjärna hade problem med att separera orden från det konstanta bruset i öronen. En grov hand vände upp hans ansikte mot en suddig silhuett innan dess ägare backade undan. Plötsligt blixtrade det till och John blinkade slött i förvirring. Åh, det måste vara kamera, det stod något om ett MMS i listen, gjorde det inte det? Nu när han tänkte efter stod det många konstiga saker i den där listan, och alla meddelanden skickades prick på klockslagen. Vänta, när blev han bakbunden igen? Hm, munkaveln var också tillbaka. Hade de en dimmer i rummet? Det kändes som att det blev mörkare igen. Hans huvud rullade framåt när han gled ner i medvetslöshet igen. John satt förvånansvärt nog fortfarande upprätt när han vaknade igen. Han kände sig något klarare i huvudet också, även om han hade ont överallt. Han tittade sig omkring och såg att Bossen satt i stolen nu, lugnt granskande honom. Den stora chocken var dock mannens klädsel, som skrek ”präst” så långt ögat kunde nå. Det förklarade varför kyrkklockorna lät så nära! Alla visste att det fanns en gammal källare under kyrkan som från början användes som vinkällare och att öppningen dit var väl dold så bara de som arbetade i kyrkan visste dess exakta position. Men varför en präst skulle göra något sådant här? ”Jag ser att hjärnkontoret fungerar bättre hos dig den här gången”, sa mannen likgiltigt. ”Förmodar att vi har sömnen att tacka för det, folk med hjärnskakning sover mycket har jag hört.” Han reste sig upp och John noterade ett bandage på hans hand – han måste ha bitit hårdare än vad han förväntat sig – och mannen gick över till honom och satte sig på huk framför. ”Hann du läsa vad som stod på lappen?” frågade han allvarligt och John nickade innan han hann tänka sig för. Det var ju inte riktigt nödvändigt att avslöja den detaljen. Bossen rynkade på ögonbrynen innan han flinade hånfullt. ”Är det så? Ska vi se om du har listat ut något?” Munkavel togs bort och prästen viftade med pistolen i en tyst varning. ”Så, fråga ett: Vet du vart du är?” ”I-i den ’hemliga’ källaren under kyrkan”, svarade han tyst med en hes röst och mannen nickade. ”Riktigt. Vet du vem jag är?” ”Jag tror att du är prästen i den här kyrkan…” ”Korrekt. Vet du vem min kompanion är?” ”Nej.” ”Vet du vilka meddelandena skulle till?” ”Nej.” ”Har du listat ut vad ’slagen’ syftar till?”


John bet sig i läppen och tittade ned på golvet. Han hade inte listat ut det, men han var säker på att han kunde det, bara han tänkte efter. En del av meddelandena syftade på kyrkan vad han kunde förstå – varför de nu ville avslöja det – men alla nämnde ett antal slag. Som en nedräkning eller bekräftelse på hur långt det har gått. Han hörde kyrkklockorna slå och han räknade till sex slag. Då slog det honom och han tittade upp på mannen igen. ”Det syftar på klockslagen, eller hur?” Mannen flinade. ”Verkar som att det finns mer bakom pannbenet på dig än vad man tror. En sista fråga: Har du listat ut varför vi gör det här?” John skakade på huvudet. Deras motiv var något som övergick hans horisont. ”För vi är uttråkade.” John tappade hakan. ”Du… ni…” Bossen knöt tillbaka munkaveln. ”Såja, se inte så förvånad ut”, sade han med ett falskt leende och reste på sig. ”Vi behöver alla lite spänning här i livet, och du råkade bara vara ett lämpligt offer. Ta det inte personligt.” John stirrade på honom. Han kunde inte tro på det. Han var kidnappad, misshandlad och under allvarligt dödshot på grund av att de var uttråkade? Och så skulle han inte ta det personligt?! ”Åh, förresten”, sade mannen medan han gick mot dörren. ”Min… kamrat… ser fram emot lite egen tid med dig. Han är lite upprörd efter ditt äventyr, men jag har sagt åt honom att inte vara alltför… närgången.” Mannen försvann och John var nära att börja hyperventilera när den andre kom bara någon minut senare och knäckte knogarna. ”Du ser lite blek ut”, sade han. ”Du behöver nog lite färg.” Sen föll slagen. *** Det tog inte lång tid innan John tappade uppfattningen om hur mycket tid som hade gått. Misshandeln var praktiskt taget konstant. Ibland vaknade han på egenhand ur medvetslösheten och ibland tvingades han ur den med ammoniak. Den här gången vaknade han på egenhand dock, men han kunde inte hindra sin andningsrytm från att rycka till när han såg att Biffen redan var där. Han reste sig inte från den evigt knarriga stolen, men han hade mobilen redo i handen medan han studerade pojken framför sig. John började hasa sig bakåt och mannen var på väg att resa sig när klockan klämtade. Muttrande började han skriva meddelandet och John hasade sig snabbare bakåt medan han kunde. Han hade slutat bry sig att räkna klockslagen då de inte spelade någon roll längre – det enda han kunde göra i alla fall var att försöka hålla sig vid liv så länge det gick. Plötsligt klev Biffen upp och drog upp pojken i det lilla som var kvar av hans tröja och pinnade fast honom mot väggen. Panikartat försökte John att slingra sig loss när mannen började stryka honom över kinden, ner över hals och bröst mot hans sida. ”Jag har blivit tillsagd att inte ’röra’ dig, men… om inte du säger nej så är det väl inga problem?” Han greppade hårt pojkens hår och tvingade honom att se honom i ögonen.


”Inte säger du ’nej’, väl? Hm?” ifrågasatte han med ett mockande flin och John försökte verkligen skrika nej och skaka på huvudet men munkaveln och mannens grepp kvävde alla försök. ”Jag tänkte väl det”, mumlade mannen och strök tummen längs pojkens käkben. John bet ihop hårt på munkaveln och knäade mannen så hårt han kunde i skrevet. Mannen böjde sig dubbel av smärta, men återhämtade sig snabbt – förmodligen för att John var så pass försvagad – och svepte ett slag mot hans huvud som fick honom att falla omkull på golvet. Han kunde känna att han var på väg att förlora medvetandet igen och kämpade för att hålla sig vaken. Han var vagt medveten om att Bossen kom in och pratade med Biffen, och sedan hur han skällde ut honom för att ha glömt att stänga av mobilen och beordrade honom att ta telefonen långt därifrån så de inte kunde spåras dem. Efter det förlorade han kampen igen. Hans näsa rynkades upp av den fräna lukten som väckte honom – igen. Dåsigt tittade han upp och såg Bossens ansikte framför sig. ”God morgon”, sade han och rätade upp sig. ”Nu är det dags att hålla sig vaken, det är bara sju slag kvar, förstår du.” Dong. Dong. Dong. Han flinade. ”Rättelse: Nu är det fyra slag kvar. Är det inte spännande, så säg?” John säckade ihop med ett stön, men till sin förvåning hasade han inte ned på madrassen. Det tog några sekunder innan hans hjärna klarnade tillräckligt mycket för att leverera förklaringen; han var fastbunden på stolen. Han rynkade på pannan, det var inte nå bekvämt alls på hans redan ömmande lemmar. Mannen hoppade upp och satte sig på bordet, där han noggrant började inspektera handvapnet och dess magasin samtidigt som han hummade på någon poplåt från radion. Besvärad av sin kidnappares munterhet vände John bort huvudet. Efter vad som kändes som en evighet hoppade Bossen ned från bordet och strosade fram och tillbaka genom rummet i en samlad takt. ”Tror du att de har knäckt gåtorna än?” frågade han frånvarande så småningom. John bara följde honom med blicken. Han visste fortfarande inte vilka ”de” var, men om han hade lyckats lista ut gåtorna med en hjärnskakning så borde de andra klara av det också. Hoppades han i alla fall. Han var mer oroad över om de skulle hinna fram i tid – speciellt med tanke på att de var tvungen att hitta en dold dörr först. Han knep ihop ögonen och lät huvudet hänga. Skit samma i pistolen, hans huvud höll redan på att döda honom. ”Ah ah ah… vi är väl inte på väg att somna här?” bannade Bossen tyst och lyfte upp hans haka. Plötsligt hördes ett avlägset oväsen och prästen tittade upp mot taket innan han kollade på armbandsuret som var gömt under hans ärm. ”Hm, de är sena”, muttrade han. ”Det är bara en halvtimme kvar. Hur ska de hitta öppningen i tid för att se mig trycka av?” John skakade värre än ett asplöv. Läget såg riktigt, riktigt illa ut för honom.


Prästen började vanka fram och tillbaka igen medan de väntade. John tyckte att det lät som att det var en hel trupp med människor där uppe, men varför hade ingen kommit ned än i så fall? Hur väl dold var den där dörren egentligen? Bossen kollade upprepade gånger på sin klocka och muttrade antalet minuter som var kvar, så John visste att det hade gått nästan tjugo minuter när han noterade något som verkade ha gått mannen förbi. Det hade blivit tyst. Och hans såg skuggorna av flera par fötter kika in under dörren. ”Varför ser du så lättad ut?” väste prästen och höjde hastigt pistolen mot honom, men just då smällde de – som visade sig vara tre poliser – upp dörren med dragna vapen och ordern: ”FRYS!” Häpnadsväckande nog så gjorde han det, men det såg ut att vara mest på grund av chocken. ”Släpp vapnet och lägg dig på marken”, beordrade mannen i mitten och Bossen bet ihop tänderna. ”Efter er”, morrade han och justerade siktet en aning. Plötsligt smällde det till och mannens pistol föll ned på backen när han greppade tag om sin nu blödande arm. Den kvinnliga polisen som stod närmast höll siktet kvar på honom med en kall blick. ”Inte så länge du håller en unge som gisslar”, informerade hon honom och vände sig till sina kollegor. ”Jag litar på att ni tar reda på honom.” De eskorterade ut mannen och hon började knyta upp repen efter att ha tagit bort munkaveln. ”Du är John, eller hur?” frågade hon vänligt och han nickade försiktigt. Så fort repen föll av hjälpte hon varsamt honom att resa på sig och stöttade honom när han staplade till. ”Kan du gå?” ”Ja-jag tror det…” svarade han hest. Långsamt och med en hand på hans rygg och den andra runt hans hand ledde hon honom ut från den unkna källaren, genom korritoren och upp för trappan. De kom ut i ett hål där det hade stått ett gammalt skåp och hon manövrerade honom varsamt förbi den utspridda skaran av poliser som befann sig i kyrkan tills de kom ut genom huvudentrén. En kylig bris var det första som mötte John när de klev ut och han drog ett djupt andetag av den rena, friska luften. När de gick ned för trapporna, mot en väntande ambulans slog kyrkklockorna fyra slag i sin fulla prakt. Poliskvinnan kramade hans hand. ”Det var det fjärdehundrade slaget”, viskade hon. ”Det är över.” John kunde inte stoppa tårarna av lättnad som gled ned för hans kinder och han tittade upp mot den ännu stjärnfyllda himlen. Han var äntligen åter i trygghet. Det var över.



400 slag