”Fy dig, mamma…” säger han, med sin tvåårings röst. Hans ord skapar en dimma i mitt huvud. Vad menar han? Vad har jag gjort? ”Varför lämnade du mig, mamma?” ”Dani-” Jag försöker prata med honom, men det går inte. Mina läppar känns som ihopsydda, som om någon högre makt inte vill att jag ska säga emot. ”FY DIG, MAMMA!!!” Mina ögon blir våta av hans ord, och mitt huvud börjar snurra, jag kan inte tänka klart. Daniel, snälla… Vad har jag gjort för fel? ”Det är inte rätt, mamma… Det är äckligt!” Hans röst förändras. Åh, nej. Susanne… Jag och Susanne, är det det som han pratar om!? Nej, nej, nej”Det är är fel och vedervärdigt, du motbjudande, lilla hora!” Jag stapplar bakom, rädd, förvirrad, krossad. Plötsligt ser jag min son växa, medan vinden börjar virvla runt oss allt aggressivare, för det är inte min sons ord jag hör… Det är Görans. Inom sekunder så är han inte Daniel längre, han har transformerats till min motbjudande make, och fortsätter att spotta hemska ord emot mig, samtidigt som jag bara står och gråter. Han börjar skrika på mig, ett donande skri som får det att kännas som om mina öron exploderar, innan han höjer sin hand, som sedan träffar mitt ansikte med sådan djävulsk kraft att jag rent av flyger baklänges. Jag faller ner i ett hål, ett hål som inte slutar förrän jag är tusentals meter under jordens yta. Nej… Nej, inget hål. Det är en grav. Jag ligger i en jord beklädd grav, full med maskar och kryp som kravlar runt på mig. En motbjudande syn. Jag tittar upp. Vi gravens kant står Göran och ser ner på mig. Bredvid honom står Daniel, i tvåårings form igen. De börjar skratta, och tårarna flödar ur ögonen på min, då den hemska tanken slår mig… Min älskade Daniel kommer att bli precis som sin far… Sekunder senare står de och skövlar jord, kastar ner den på mig,
begraver mig. Mina skrik kommer inte fram till deras öron, jag är flera kilometer ifrån dem. Snart så kan jag inte se dem längre, inte höra deras skratt, inte ens gråta ut min egen sorg, och all smärta försvinner…
] 96 ^
] 97 ^
Sedan vaknar jag, och den riktiga världen välkomna mig med illamående och snuskigt svettiga lakan.
v “Schhh!” Susanne väste bak åt mig. “Kom igen nu, vi måste in. Diskretion är svaret, min älskling…” Ett leende dansade på hennes läppar innan hon vände sig åter mot det höga, hudfärgade huset. Hon tog tag i min hand och sprang vidare. “Det finns ingenting diskret med att hålla i varandras händer mitt ute på gatan”, snäste jag tillbaka skojsamt, men drog samtidigt ut min hand ur hennes. Jag vände på huvudet, saktade ner, och tittade nervöst runt efter en annan själ ute i höstmörkret. “Äsch”, svarade Susanne och såg ut att ha, som amerikanerna säger, ‘not a care in the world’, då hon håvade upp sina nycklar ur innerfickan av sin pälsklädda rock. Hon öppnade dörren, höll upp den och gjorde en överdriven, vänlig gest, som om i väntan på kungligt sällskap. Jag kunde höra henne mumla ett tyst “My Lady…” när jag gick förbi, och ett leende spred sig över mina läppar. Vi rusade upp för trapporna, Susanne först, och jag endast två steg efter, så nära som bara möjligt. Hon fick snabbt upp dörren till sin lägenhet, stängde den hårt bakom mig innan hon tryckte sin kropp emot min. Kylan från senhösten försvann plötsligt och allt jag kände var Susanne, hennes läppar, hennes kroppsvärme, hennes händer mot min hud. Blodet pulserade i mina ådror, som om det ville ut. Susanne hade lyckats få av sig både sin rock och läderskor, och under gömde sig ingen modern klänning med