”Lena, kom så äter vi, snälla. Du måste äta, vi kan prata mer om det här sen.” Mamma står vänd mot fönstret och skakar. Pappas röst skakar också, av desperation och sorg. Han vill inte att hon ska vara ledsen. ”Men jag orkar inte! Laga mat åt Ava? Vad är det för trams? En till helvetesunge?” Pappa ryggar tillbaka. Ava sitter fortfarande i köket och hör ingenting. Pia går fram till mamma och rycker henne i kjolen. ”Mamma, jag och Ava är hungriga. Jag kan dela min mat med henne. Kan vi äta nu?” Mamma stirrar ilsket ner på henne. Hon rycker kjolen ur det lösa greppet och stormar ut ur lägenheten. Pappa suckar. Middagen blir bara för tre ändå.
ledde henne bort. Golvet var schackrutigt, av sten. En man stod halvt naken i ett hörn och mumlade lugnt till sin vänstra hand. De gick upp för mängder av trappor, väggarna var smutsiga och på vägen uppåt passerade dom dörrar med små fönstergluggar. Sam fick en knapp glimt av hur det såg ut där inne, och synen fick henne att rysa. Instängt, trångt, smutsigt och i varje rum satt en liten människa, en människa som mer liknade en avmagrad vildfågel än en hälsosam vuxen. Hon såg sin egen framtid i deras förvirrade ögon.
v
Pappren utbytes, nycklar rasslade, en klocka tickade långsamt. Mannen tog av sig glasögonen och gnuggade sig i de rödsprängda ögonen. En död växt stod i fönstret bakom honom. Fönstret i sig var skyddat med tjocka stålgaller dolda av gardiner. “Jag måste tyvärr meddela att vi bedömer det bäst att Pia stannar hos oss några veckor. Hon kommer få behandling och ni kommer vara med varenda steg av processen.” Mamma nickade, pappa brast ut i gråt och lillasyster drack saft på golvet med en serietidning. Sam knäckte fingrarna och ville rycka serietidningen ur händerna på den lilla djävulen. Saften ville hon hälla över alla papper där hennes namn var Pia. Mormor hade bestämt att hennes namn var Santiem, Sam. Hennes namn var inte Pia, hade aldrig riktigt varit det. Mamma klappade henne på armen, pappa försökte ge henne en kram men hon lät honom inte, lillasyster höll hennes hand i sin, i försök att dra med sig Sam ut ur dörren. Det gick inte. Saften spilldes över golvet, serietidningen försvann med föräldrarna och mannen på andra sidan skrivbordet tog henne i armen och
Morgonens första strålar letar sig in igenom fönstret och landar på hennes nyvakna kropp. Håret är blekt och så rufsigt att det ser ut som om någon tagit en ballong och gnuggat den mot hennes huvud. Fönstret har tunna persienner som gör att solens strålar når fram i ränder, och hennes armar leker nyfiket i ljuset. Mormor snarkar i rummet bredvid. Sam kastar av sig det blommiga lakanet och sätter ner de nakna fötterna på trägolvet. Tassar över trasmattan, ut genom dörren och in i köket. Bredvid skålarna står flingor och i kylskåpet hittar hon mjölken. En måltid förbereds av den sjuåriga flickan och bärs in till mormor sovande figur. Hon väcker henne inte, hon ställer bara brickan med frukosten på nattduksbordet och ler för sig själv. Nu är det dags att börja dagen. Serietidningen från staden läser hon nästan ut, sängen bäddas, tänderna borstas något slarvigt och den gröna klänningen trär hon försiktigt på sig. Klänningen tillhörde egentligen hennes bästa kompis inne i staden, men hon hade lånat den över sommaren. Ute på verandan lever allting igen. Flugorna surrar, en geting kryper på räcket gjort av trä, solen lyser vackert på gräset och vattnet nere vid sjön glittrar. Lukten av sommar, blåbär och sol, skulle komma att sitta fast
] 76 ^
] 77 ^
v