__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

Miranda Guzman Grandiose Farms, Valdosta, Georgia, tjugoförsta december 2011 ”Miranda, vakna.” Miranda Guzman sov. Hon befann sig i en sådan där djup sömn som är svår att ta sig ur, där drömmarna tar över verkligheten och nuet upphör att existera. Kroppen väger ett ton, som om den är gjord av bly och allt blod har bytts ut mot kvicksilver. Mirandas ögonlock var tunga. Hon ville öppna dem, men sömnen var alltför lockande. ”Miranda, du måste vakna nu.” Där var rösten igen. Miranda tog ett djupt andetag och den välbekanta doften av solmogna persikor fyllde hennes näsa. Hon öppnade ögonen. Solen som hängde någonstans mellan himmel och jord färgade morgonen rosa, orange och röd. Sömnen höll sig fortfarande fast vid henne, men hon kände hur den började tappa taget. För varje andetag hon tog mildrades yrvakenhetens förvirring och det var skönt att fylla lungorna med frisk morgonluft. ”Är du vaken nu, Miranda?” Miranda kände så väl igen rösten, men den lät ändå främmande. Som ett radioprogram med kändisar från förr. Hon såg sig omkring. Runtom henne växte träd vars grenar under högsäsongen i juli och augusti bågnade av persikor. Frukter som tävlade med himlen om rosa, orange och rött. Nu var grenarna kala, bara några torra löv satt kvar, men luften var fortfarande mättad av persikodoft. Miranda kände igen sig. Grandiose Farms. Där hon jobbat de senaste två åren tillsammans med mamma, pappa och storebror Armando. Hon måste ha somnat. Ibland blev hon så trött under arbetspassen att ögonlocken fladdrade som fjärilar, farligt nära att falla ihop. Det måste till slut ha hänt. Miranda skämdes. Hon satte sig upp med händerna mot marken strax bakom rumpan. ”Äntligen är du vaken, Miranda!” Där var den igen, den välbekanta rösten, men inte en själ syntes till. Det var vackert i persikolunden där Miranda satt helt ensam medan den uppgående solen sökte sig in mellan träden. Försiktigt lät hon händerna stryka över marken. Torkat gräs och jord letade sig in mellan fingrarna Det var strävt och vasst. Hon kände varenda liten detalj som kom i kontakt med huden. Småstenars skrovliga ytor, de nästan osynliga hullingarna på kanten av de torra grässtråna. Allt kändes verkligt. Mer än verkligt. Som om hon upplevde världen genom ett förstoringsglas. Miranda log och ställde sig upp. Hon borstade jord från benen och armarna. Det kittlade

Profile for Frida Arwen Rosesund Privat

Miranda guzman  

Ur Där drömmar föds av Daniel Svanberg

Miranda guzman  

Ur Där drömmar föds av Daniel Svanberg

Advertisement