Issuu on Google+

Fotografisk Tidskrift #5–2010

Fotograf: Björn Keller / Link Image

i bastun med Robert blombäck svenskt foto tar plats i berlin

ProCenter Professionell utrustning och support för professionella bildskapare och bildanvändare. www.procenter.se

--------------

framtidens fotografi

-----------------

Fotografisk Tidskrift #5–2010


Robert blomb채ck


appar har gjort det roligt igen.«

thobias fäldt

Knut Koivisto

FOTO: KENNETH SORTLAND MYKLEBUST

FOTOMÄSSAN

»Små kameror och

Innehåll

Stockholm den 26–28 november 2010

Portfolio / Robert Blombäck / 1

STOCKHOLMSMÄSSAN, ÄLVSJÖ

Gästen / Svante Tidholm: »Det är filmkänslan man vill åt« / 13

UÊÀˆ>ÊÃi“ˆ˜>ÀˆiÀÊ«FÊyÊiÀ>ÊÃVi˜iÀ UʏÌÊvŸÀÊLF`iÊ«ÀœvvÃʜV…Ê>“>̟ÀiÀ UÊ&ÛiÀʣʎ“ÊLˆ`ÕÌÃÌB˜ˆ˜}ʓi`Ê `iÌÊLBÃÌ>Ê>ÛÊÃ>“̈`>ÊvœÌœ}À>wÊ

œÌœ“BÃÃ>˜ÊvŸÀÊ>>

brun mat

Aktuellt Sverige / Bilder på liv och död i Malmö / 12

ŸÀŽŸ«Ã‡À>L>ÌÌ

5 frågor / Johan Eghammer köper bilder för miljoner / 14 Bokrecensioner / Pieter ten Hoopen, Ylva Sundgren och Thobias Fäldt / 16 Aktuellt / Vi uppmärksammar den bruna maten från förr / 18

foto ludens / De lekande fotograferna / 20

20:–

Rookien / Carola Grahn utmanar makten / 28

Nu startar vi biljettförsäljningen till Fotomässan. Skaffa din biljett och kom in snabbare på mässan. Med förköpsbiljett köar du inte. Missar inga föredrag. Betala endast 130 kr för att besöka Nordens största fotoevenemang. Förköp din biljett med rabatt senast den 25 november på www.eventim.se. Ordinarie pris: 150 kr.

Morgondagens fotografi / »Jag har inget till övers för nostalgi« / 30

Gallerirunda i berlin / Tyskarna gillar allt som är svenskt / 34 Tankar om en bild / Anne Swärd om Waplingtons skrikande flicka / 40 Praktik / Luminiscensmarkering – så funkar det! / 42 Teknik / Video och 3D hett på Photokina / 44 Juridik / Catharina Ekdahl säger hej då / 46 Medlemssidor / Pelle Kronestedt: »Den juridiska muren rämnar« / 48 Stafetten / Viskleken fortsätter / 50

WWW.FOTOMÄSSAN.SE "  Ê*,/ ,-

pernilla zetterman

UÊ*Àޏ>À]ʎ՘Î>«ÊEÊiÀLÕ`>˜`i˜

W W W. F O T O M Ä S S A N . S E

Hej / Jenny Morelli: »Berättelsen finns där du är« / 10

9 | no 5/2010


Här är Knut

Foto Den lekande fotografen. Med leksakskameror, appar till mobiltelefoner och direktpublicering på nätet vittnar många proffsfotografer om att lusten att ta bilder återvänt. text christian wigardt

fotografisk tidskrift | 20

21 | no 5/2010


Knut Koivistos bilder från tunnelbanan.

Knut Koivisto:

knut koivisto

»Kreativitet är som en vattenkran.« »En godispåse som man kan blanda hur som helst och fylla med nya smaker, gelehallon, lakritsfiskar, skumpäron.« Så liknar Knut Koivisto, fotograf i Stockholm med bland andra Bolibompa (svt) och revisonsjätten PwC som kunder, sin lek med kompaktkameror och olika applikationer till iPhone – ofta i vilda kombinationer som förstör bilderna och ger nya och oväntade resultat. Fotografierna publicerar han direkt på Facebook där han får omedelbar respons. Jag träffar Knut Koivisto i hans ateljé på Regeringsgatan. Han har den första lediga dagen efter flera

nätters arbete och vi utbyter tankar om den fria företagarens vardagsproblem; det vill säga kunder, lokaler och fakturor. Men det var just till den frilansande fotografens verklighet som applikationerna till iPhone kom in och lyckades skapa ett ständigt flöde av glädje och lust i Knut Koivistos fotograferande. – Vi glömmer ofta varför vi började fotografera. Små kameror och appar har gjort det roligt igen för mig. Jag får in massor av associationer; jag tar bilder runt hörnor, för in mobilkameran i lampor och trånga utrymmen som jag tidigare inte kommit åt, arbetar med texter – ofta i kombination med musik. Jag kan stå i en tunnelbanevagn med hörlurar i min iPhone och ta »gatubilder« – ingen reagerar. Det är ju ingen kamera. Reaktioner får han direkt. Jämfört med bloggen, där få kommenterar, är Facebook som en ocean av tankeutbyte kring hans bilder.

Han gör bilderna i mobilen och tycker det är roligt att använda appar till det som de inte är till för. Auto Stitch, avsedd för panoramabilder, använder Knut för att till exempel få fram nya effekter i porträtt. – I vissa jobb, där jag vill ha ett annat uttryck, använder jag småkamerorna professionellt. I framtiden skulle jag vilja arbeta mer med de bilderna i min dator, inte med samma appar men med program med liknande möjligheter. – Det roliga med att fotografera är att det både handlar om teknik och känsla, säger Knut Koivisto och hänvisar till sin mentor, den norske fotografen Morten Krogvold: Man måste pendla mellan kreativiteten i höger hjärnhalva för att i exponeringsögonblicket koppla över till den tekniska, vänstra hjärnhalvan. Det var med fotografikonens ord i hjärnbarken som Knut Koivisto började ladda hem appar till sin fotografisk tidskrift | 22

iPhone på julafton 2009. Nu använder han nästan dagligen tio olika fotoappar, ofta i kombination, och på Facebook finns resultatet – album efter album av främst iPhone-bilder. Albumfrenesin började då han var ute och promenerade med sin kompis som är ad. De började fotografera »knäppa« bilder av allt de såg, sprudlande och fnissiga gjorde de en rusig återupptäckt av fotografin, jämförbar med det första blaskandet i mörkrummet … Det retade Knut Koivisto att kompisen fick så bra resultat genom att se och fotografera på ett nytt sätt. – Det blev vårt lilla race. Han publicerade bilder på nätet, jag lade upp bilder på nätet. Jag försökte se i nya banor, att ladda bilderna med annat, tänka fritt. Apparna var till stor hjälp. Knut Koivisto trodde länge att kreativitet var något som man måste hushålla med – att det var 23 | no 5/2010

något som kan ta slut. Nu ser han att den är som en vattenkran – ju mer vatten han tappar, desto mer blir det. – Våra verktyg blir allt mer lättillgängliga och demokratiska. Att det är lätt att ta bilder som ser tekniskt bra ut gör att gemene man tror att nu kan vem som helst fotografera. Men så enkelt är det inte. Att fotografera är mycket mer än att få »fina kort«. Precis som att spela fiol är mycket mer än att dra en stråke över fiolsträngarna. Det fotografiska ögat krävs fortfarande.

Knuts favoritappar Hipstamatic Klockren. Fem stjärnor. SwankoLab Digitalt lab. Blandar ihop »kemikalier« med olika resultat ... Format126 Nästan lika bra som Hipstamatic. Lo-Mob Nya utseenden och ramar. Mill Color Gör om färger. TiltShiftGen Digitalt tiltshiftobjektiv. Plastic Bullet Tar fram massor av teman och förslag på variabler. Går ut på att göra fel; imiterar för gammal film, ljusläckage – fel på det mesta. Auto Stitch Gör panoramabilder ruggigt bra. knuts småkameror Canon S90 Färgkamera för observationer och bilddagbok. Digital Olympus PEN E-P1 För att den är vit! Den ska vara snygg. För sv/v konst. Inställningen för grovkornig film har stått där sedan 15 december när jag köpte den.


framtid

Vad är morgondagens fotografi? Hur ser morgondagens fotografi ut? Var publiceras den? Vem betalar för den? I oktober bjöd Re:public Fotofestival in ett antal prominenta föreläsare som talade om förutsättningarna för att skapa framtidens bilder. Fotografisk Tidskrift fick dem att skåda i kristallkulan. text mirjam johansson foto sara mac key

Namn Claudine Boeglin Ålder 45 Bor New York/Paris Verksam som grundare av Magnum in Motion; kreativ direktör, Dandy Vagabonds Håller ögonen på experiment Hur ser morgondagens fotografi ut? – Fotografiet som enskild enhet kommer att få allt svårare att existera som en kommersiell produkt i en värld av hypermedia. Fotojournalistiken måste utvecklas till en form av multimediadokumentär som både interagerar med och engagerar tittaren. Var kommer den att publiceras? – Ipad, datorer, mobiler och offentliga monitorer kommer att fortsätta att sprida sig i vår närmiljö, vilket skapar stora möjligheter för den som vill nå ut med sin historia.

Varför har detta inte redan skett? – Visionen finns inte och det är ett problem. Vi har alla redskap men inte viljan. Och det saknas fortfarande en fungerande modell för att tjäna pengar på webben. Du har sagt att varumärken är en nyckel i denna fråga? – Ja, reklambranschen förstår att linjär kommunikation inte längre fungerar. Annonser blir mer redaktionella och det gäller att diskutera med målgruppen eller hjälpa folk att berätta en historia för att nå ut. Till exempel kan ett företag som vill nå ut i hipstertäta Williamsburg visa lokalt producerade verk som anspelar på den kulturella identiteten. Så när företag bygger varumärken genom att få konsumenter att själva berätta, genom till exempel bloggar, får amatören mer makt? – Ja, situationen blir alltmer komplex. Fler bilder publiceras, mycket är skräp men mycket är otroligt bra. Som jag ser det kan professionella fotografer

agera regissörer och till exempel arrangera workshopar tillsammans med amatörer för att lyfta viktiga frågor. I fotovärlden har man länge talat om sanningshalten i bilder. Om vi spanar in i framtiden, hur ser du på ett begrepp som verklighet? – Jag välkomnar en utveckling där verklighet och fiktion växelverkar. 2009 var jag i Haiti och fotade för ett tv-spel som skulle förmedla hur det var att bo i Port-au-Prince. Redan då, innan jordbävningen, var det enkelt att se att staden befann sig i en kritisk situation. Om vi hade blivit klara i tid och bjudit in allmänheten att genom spelet utforska och föreslå förbättringar i stadsmiljön hade man kunnat undvika de värsta konsekvenserna av jordbävningen. Här har vi medias framtid. Hellre än att vänta på nyheter kan vi ta vara på den stora massans engagemang och aktivt förekomma katastrofer. fotografisk tidskrift | 30

»ta vara på den stora massans engagemang.« / claudine boeglin 31 | no 5/2010


»Swedish Red« av Joakim Eneroth. Ställs ut i Berlin under hösten 2010.

D

Schwedische, bitte!

Galleristen Nina Grundemark har flyttat till Berlin för att kränga svenskt foto till tyskarna som älskar allt vad Sverige heter. De svenska fotograferna Joakim Eneroth, Pernilla Zetterman och Peter de Ru visar bilder som aldrig förr. Vi bad Berlin­kännaren och författaren Lotta Lundberg att leta efter det svenska fotografiet i staden som av sin egen borgmästare kallas fattig men sexig.

fotografisk tidskrift | 34

text lotta lundberg bild joakim eneroth pernilla zetterman peter de ru sara appelgren (porträtt)

35 | no 5/2010

et är fredagskväll i Berlins Mitte. Strumplös höst och ljumma vindar. Inga löv är röda än, ett och annat krispigt gult har fallit ner på gatan, annars är det fortfarande sommar. Man får mer sommar i Berlin, en extra månad på våren och en på hösten, man får ett extra glas på krogen för samma hundralapp, ett par extra kilometer i taxin och ett extra rum när man betalar hyran. Det är billigare att leva i Berlin än i Sverige och de flesta konstnärer är fattiga, det är ett faktum, men det kan inte vara det enda skälet till att verka här, i så fall hade vi ju lika gärna kunnat dra till Calcutta eller Tbilisi. I de gamla judiska kvarteren strax norr om floden Spree är husen lite lägre, gatorna lite trängre, men bakgårdarna lika många som i övriga stan. Tjugo år efter murens fall är fortfarande inget färdigt. Under kommunisttiden fanns inte de pengar som behövdes för att restaurera hus och fylla bombluckor. I en har man planterat gräs och gör fotbollsplan, i en annan smäller man upp några tält och öppnar restaurang. Många hus står fortfarande och svajar, vissa våningar är obeboeliga och trapphusen mörka och sotiga. Färgen är sedan länge uppäten av kol och avgaser, lägger man fingret över kulhålen och blundar kan man höra mörkläggningssirenen och dova rop från den sönderbombade källaren.

Man kan förfasa sig över skitig grafitti och slafsiga bohemer och ropa på skönhetsrådet. Man kan bli sorgsen eller upplivad. Berlin är inte klart. Berlin ser inte klokt ut. För här finns varken skönhetsråd, folkhälsovårdsinstitut eller normanpassade diskbänkar. När svenskarna köar för att få svinsprutan ger tyskarna alla order uppifrån fingret. Senast någon bestämde vad vi skulle göra gick det åt helvete, tänker berlinaren, därför gör vi som vi vill. Försöker åtminstone förhålla oss kritiskt. Det kallas att ha Schnauze. (Tyska för tryne, käft.) Det är avspänt, det är romantiskt, det är kaxigt och det är fullt med möjligheter. Den som vill bo


www.rajalacamera.se

5 frågor

Bild Ylva Sundgren

Johan Eghammer köper bilder för miljoner Vilken typ av bilder brukar ni köpa? – Oj, det beror på vilket uppdrag vi har. Vi köper stilleben, porträtt, landskap, dokumentära bilder, film, mode, resor, ja, allt möjligt. Vi är väldigt breda och har många olika slags kunder: Ikea, Volvo, svt, Systembolaget och amf-pension för att nämna några. Var hittar ni bilderna? – Vi söker mycket på nätet för att hitta fotografier till skisser. Men vi letar även bilder i magasin och tidningar, böcker med mera. Fotografer finner vi ofta via agenturer eller så är

det någon som tipsar om någon, någon som jobbat tidigare med någon. Vi försöker alltid vara väldigt tydliga i våra bilder. Jag gillar bilder som är öppna för tolkning. Vi jobbar mest med svenska fotografer och köper bilder för miljonbelopp varje år. Vad är viktigt att tänka på som fotograf när man vill sälja till dig? – Förutom att man måste vara en duktig fotograf är det en stor fördel om man gillar att jobba med reklam och förstår processen och lagarbetet bakom.

Har du några konkreta tips till fotografer? – Det är viktigt att jobba på med sin grej, det man är bäst på och brinner för och inte vara för allmän. Ska vi plåta en sockerbit vill vi hitta den fotograf som är absolut bäst på att plåta sockerbitar. Då kvittar det att du kan plåta öde landskap också. Sedan tror jag det som fotograf är viktigt att hänga med i sin samtid – att skapa är inget man lär sig en gång för alla – det är en process som måste pågå hela livet. Ser du några trender inom den kommersiella fotografin?

– Att det har blivit så otroligt mycket lättare att plåta bra bilder själv. Alla plåtar hela tiden. Och i och med att fotograferna har fått konkurrens av oss andra så blir det ännu viktigare för dem att ha något speciellt att komma med.

Vid frågor angående leasing vänligen kontakta oss eller besök någon av våra butiker!

Jenny Morelli

Johan Eghammer är ad och delägare på Forsman & Bodenfors, reklambyrå. fotografisk tidskrift | 14

Rajala Pro Shop Stockholm mail: info@rajalacamera.se Herkulesgatan 11 Tel: 08 789 45 00

Rajala Pro Shop Malmö mail: malmo@rajalacamera.se Drottninggatan 36 Tel: 040 12 13 06


Man vill bara krama den.

Finns inget att bevisa – allt bara är Ylva Sundgren: Ingen kan älska som vi Journal, 2010

Till och med runt buffén verkar de ensamma.

Stockholm – dystert och älskvärt böcker

Pieter ten Hoopen: Stockholm The Bearded Lady, 2010

att kalla en bok för Stockholm ger onekligen associationer i tiden. Långt tillbaka, som till Henry B. Goodwins Vårt vackra Stockholm från 1920, eller helt närliggande, som praktverket Dokument Stockholm som kom förra året. Andreas Feininger har skildrat Stockholm. Likaså kw Gullers, Micke Berg och Lena Granefeldt. Och då har jag bara nämnt ett fåtal. Ten Hoopen har fotograferat sin vardag i Stockholm under en sjukdomsperiod då han fick avhålla sig från sitt kringflackande liv som fotoreporter. Han är en av Sveriges mest prisade fotografer. Tre gånger har han

fått den prestigefyllda titeln Årets Pressfotograf. Han har fått Scanpix Stora Fotopris och är också internationellt hyllad med bland annat priset Pictures of the Year. Han har rört sig längre och längre bort från det traditionella pressfotografistråket och Stockholm är hans första bok. Han fotograferar oftast i skymningen eller på natten. Bilderna har en smulten färgskala, ibland nästan helt färglösa. De är tagna med en panoramakamera, antagligen av den typen med rörligt objektiv. Det ger den där lite oprecisa känslan, som om bilderna var en spegling i inte helt stilla vatten. redan det svarta omslaget, med en liten silvertext centralt placerad, antyder att detta inte är någon glättig skildring av Stockholm. Han visar oss en stad där ensamheten råder. Människor väntar på en buss eller står

Männen är ofta grubblande.

i en tunnelbanevagn inneslutna i sig själva. Till och med i middagssällskapet runt buffén verkar de isolerade från varandra; med mörka ögonhålor cirklar de runt matbordets läckerheter. Just den bilden får mig att tänka på en tidig Peter Dahl-målning från den tiden då han häcklade borgerskapet. Endast vid dödsbädden verkar det finnas en gemenskap, i sorgen. Här ger panoramakamerans bildvinkel en

känsla av närhet; den döde i mitten och de sörjande på bägge sidor om bädden. Som betraktare kan man nästan höra snyftningarna. En kvinna iklädd ett slags kasslernätliknande dräkt med ett pärlhalsband fästat vid bröstvårtorna dansar för fotografen. En annan kvinna tillfredställer sig själv bredbent liggande på en soffa. De är nog bokens sorgligaste bilder. Kvinnorna försöker på ett fotografisk tidskrift | 16

Det är en älskad vän man plötsligt fått tillbaka. Boken är liten och vacker och man vill bara krama om den och säga att det är okej, det är ingen fara längre, och sedan lägga den under huvudkudden. Det lilla formatet och de ödmjuka polaroidbilderna är som kärlek; det finns inget att bevisa, allt bara är. Ibland gråter man och ibland skrattar man, fördärvet och euforin går in i varandra och kvar lämnas dessa spår. Bilderna är lätt blanka, likt ögon som lämnats eller fått syn på någon. Boken får mig att längta efter det, sakna det, insupa det, tvätta bort det, sträcka mig efter det. Det! Som vi kallar kärlek. Oscar Poulsen

höjdpunkter. »Carolina gör sig redo för att eventuellt möta kungen« lyder bildtexten. I övrigt står fenomenet Bingo i vägen för att jag ska kunna skapa mig en uppfattning om bokens bild- och textkvalitet. Skvallerfaktorn är hög, men fotografierna av de närapå identiska unga kvinnorna med silikonbröst som till varje pris vill bli sedda, gör mig nedstämd. »Bingo, jag knullar dig om du gör mig känd« lyder ett citat från nyss nämnda Gynning. Men det är förstås inte vi moralister utan Bingo som skrattar hela vägen till banken. Enligt uppgift tjänade han hundratusentals kronor på bilder av Elin Nordegren (sedermera Woods) som även hon lyckades dra en finansiell vinstlott tack vare silikonet. Jenny Morelli

Boken tar en överraskande vändning.

Fäldts skruvade vardag Thobias Fäldt: 581c – volume 2 & 3 Own Books, 2010

förföriskt sätt bli sedda och fotografen väljer att avbilda dem som objekt, den ena med kapat huvud, den andra med bortvänt. Jag kan känna ensamheten och desperationen men saknar närheten. Som ett slags motvikt till dessa bilder ligger där en naken havande kvinna lättjefullt tillbakalutad på en säng. Den bilden är tagen med en väldig respekt och ett slags självklarhet. Den är mycket vacker. Männen på bokens bilder är däremot ofta grubblande, sovande eller döda. I de urbana landskapsskildringarna blir ten Hoopen målerisk. De långa exponeringstiderna gör att bilarnas och båtarnas glödlampor blir som små grafittitaggar. Mycket riktigt berättar ten Hoopen i ett inledande samtal med konstnären Karin Mamma Andersson att han är inspirerad av måleri. En av hans favoriter är den österrikiske konstnären Egon Schiele. 17 | no 5/2010

boken är bred som en ladugårdsdörr. Kanske har ten Hoopen tänkt på samma sätt som Christer Strömholm gjorde när han gav ut sin Konsten att vara där. Skrönan säger att han mätte en bokhylla, sedan bestämde han att boken skulle vara ett par centimeter större. Den skulle sticka ut, eller bli liggande på kaffebordet. Bildernas placering på de svarta högersidorna är effektiv. Vänstersidan är helt svart och tom. Jag blir omedelbart förtjust i formen. Känslan att bläddra i de stora sidorna (30 x 40 cm) och betrakta de på matt papper återgivna bilderna, är som att ha en hel fotoutställning i knät. Trots mina invändningar så tycker jag att det här är en lysande Stockholmsskildring. En dyster, sorgsen men älskvärd hyllning till storstaden. Tommy Arvidsson

Carolina gör sig redo.

gränslösa bingos bekännelser Bingo Rimér med Hugo Rehnberg: En flickfotografs bekännelser Lind & Co, 2010 Bilden på Carolina Gynning, iförd cowboyhatt och med nerdragna byxor, som rakar bikinilinjen i ett högst ordinärt badrum tillhör bokens

Thobias Fäldts bilder är spår efter människans sätt att leva, av hennes styrkor och svagheter. Fäldt har från början av sin karriär varit väldigt konsekvent i sitt bildspråk och han använder hård blixt i vardagssituationer, som är lite skruvade från början eller blir skruvade av fotografen. En sombrerohatt i en grotta, en Volvo som fastnat i en trappa, ett berg som växer ut ur ett hus är exempel på bilder som utstrålar humor och ironi. Men ofta finns ett underliggande allvar som gör att man inte riktigt vet om man får skratta. Berättelsen byggs successivt upp av bilder ur olika människors liv och halvvägs in i boken tar berättelsen en överraskande vändning som inte ska avslöjas här. Oscar Poulsen


teknik

för en iPhone, som kan monteras på deras olika kameramodeller. Telefonen kan sedan användas som GPS, styrenhet för en elektronisk slutare eller som elektronisk sökare. Från Alpa kommer också ett tilläggsprogram till Photoshop, vilket gör det möjligt att korrigera distorsion, vinjettering och kromatisk aberration på objektiv från Rodenstock och Schneider. Alpa Lens Corrector kan även beräkna optimal korrigering om objektivet använts med förinställningar.

Stefan ohlsson teknikredaktör

Video och 3D hett på Photokina fotomässan photokina ger en utmärkt bild av den oerhört snabba förändring som branschen går igenom. Alla företag som tidigare var stora lever i dag en skuggtillvaro. Polaroid och Rollei är utmärkta exempel på att man i dag försöker mjölka ut den goodwill som finns kvar i varumärket. Mest påtagligt är dock den amatörisering som den fotografiska marknaden genomgått under de snart 20 år som jag har besökt Photokina. Tidigare såg många tillverkare den professionella marknaden som en dragkraft för amatörmarknaden. En professionell kameramodell lockade köpare, även om de aldrig tänkte köpa en sådan kamera. Denna dragkraft har i stor utsträckning försvunnit. Det är inte bara att skapa en proffskamera, det gäller

Inte ens Nikon och Canon tjänar de stora pengarna på proffsen. Det är amatörerna som ska köpa kamerorna. att erbjuda ett brett objektivsortiment och en supportstruktur som professionella fotografer behöver. Kostnaden är alltför hög för att det ska vara intressant. Amatörfotograferna bryr sig inte heller om vad proffsen använder. Inte ens Nikon och Canon tjänar de stora pengarna på proffsen. Det är amatörerna som ska köpa kameror i den utsträckning som krävs för att dessa företag ska ha råd med att utveckla proffskameror. Att det går snabbt att tappa marknadsandelar om man inte följer med i utvecklingen är Photokina en utmärkt spegelbild av. Så vad är hett? Under dagarna på Photokina utkristalliseras snabbt tre områden: video, 3D och spegellösa systemkameror. Att stillbildskamerorna och videokameror fortsätter att växa samman är självklart. Att spegellösa systemkameror blir ett viktig segment är lika klart. Vissa företag verkar tro att dessa kameror kommer att medföra att alla dslrkameror i amatörsektorn försvinner och ersätts med spegellösa systemkameror. Olympus, till exempel, annonserade att man inte skulle utveckla flera spegelreflexkameror för amatörmarknaden. Man kommer att fokusera helt på Micro 4/3. 3D är inte nytt. 3D-kameror har tillverkats sedan 1850-talet. Och även om vi i dag mest ler åt 3D-filmer från 1950-talet är nog 3D här för att stanna denna gång. Tv- och spelmarknaden svarar för detta. Och om 20 till 30 procent av alla tv-apparater som säljs kommer att vara 3D inom ett par år, finns det anledning att tro att man också vill fotografera i 3D. Man kanske tror att det inte spelar någon roll hur det går för företagen i amatörsektorn, men det är där som företagen ska skrapa ihop de pengar de behöver för utvecklingen av proffsmodellerna.Välmående företag tycker sig ha råd att utveckla professionella kameror, företag som kämpar för sin överlevnad gör det inte. På så sätt ställer ett besök på Photokina den riktigt avgörande frågan till oss: Behövs yrkesfotografen framöver? Photokinas största positiva överraskning var Fuji X100, den största negativa överraskningen var frånvaron av nya professionella kameror från Nikon eller Canon.

Hybridsökare från Fujifilm

TS-objektiv från Schneider Från den tyska objektivtillverkaren Schneider kommer tre objektiv som både kan parallellförskjutas och har skärpeplan som kan lutas, så kallade TSobjektiv. Två av dessa objektiv passar till Canons, Nikons, Sonys och Pentax kamerahus och finns i brännvidderna 50 mm och 90 mm. Ljusstyrkan på 50:an är f/2,8 och 90:an har en ljusstyrka på f/4. Schneider har också utvecklat ett objektiv som ska passa till Mamiyas och PhaseOnes mellanformatskamera, då med en brännvidd på 120 mm och ljusstyrka på f/5,6.

Nikon tar fram ljusstark vidvinkel D7000 heter Nikons uppföljare till D90, Nikons första stillbildskamera med videofunktioner. Man har förbättrat autofokuseringen med en sensor med 39 mätpunkter, varav 9 är korslagda. Videofunktionerna har också förbättrats med filmning i HD-kvalitet (1080p) med

kontinuerlig autofokus. Från Nikon kommer också ett nytt 35 mm f/1,4. Nikon har använt sin nya antireflex-behandling Nano Crystal, som ska ge en märkbart förbättrad återgivning vid fotografering där ljuskällor slår rakt in i objektivet. Fokusering sker med Nikons Silent Wave motor, som ska ge en snabb autofokus. Objektivet är också damm- och fuktsäkrat.

Teknisk kamera från Arca Arca Rm3di heter den nya kameran från Arca Swiss. Det är en kamera med rörlig front som gör det möjligt att både tilta och shifta objektivet. Kameran kan ta filmbakstycken i storlekar upp till 6 x 9 cm, men kan naturligtvis också använda bakstycken från olika tillverkare. Arca har också visat ett nytt stativhuvud, Arca R4. Huvudet har micrometerskruvar för inställningar i alla tre planen, vilket gör det mycket enkelt att positionera kameran exakt.

Fujifilm stod för en av de roligaste nyheterna vid Photokina. Finepix X100 heter deras nya kamera med en sensor i APS-format, fast optik med en brännvidd på 23 mm och en hybridsökare. Sökaren kan användas både som en traditionell genomsiktssökare och som en elektronisk sökare. Användaren kan välja vilken sökartyp som är att föredra. Kameran ser ut som en traditionell mätsökarkamera från 1950-talet.

Tre nya skrivare från Epson Epson har utvecklat en ny 17-tumsskrivare som använder orange och grönt bläck vid sidan av de vanliga CMYK-färgerna. Liksom sina större versioner, Epson 7900 och 9900, kan Epson 4900 utrustas med en spektrofotometer. Man har också tagit fram en 24-tums- och en 44-tumsskrivare, Epson 7890 respektive 9890. Dessa skrivare har grundkonstruktion som

Nytt från Alpa

Genom att ta 6 delexponeringar kan man få en fyra gånger högre upplösning än vid en enda exponering. H4D-50MS är framför allt avsett för avancerad repro- och stillebenfotografering.

Kamerakalibrering Datacolor har utvecklat en kamerakalibreringskarta, som består dels av de klassiska ColorChecker-färgerna, dels av ytterligare 24 färger. Dessa tilläggsfärger kan bytas ut för att anpassa vilka färger som ska styras upp. I dag används en karta med mycket hudtoner, men om fotografen föredrar att optimera färgåtergivningen för andra färger går det alltså att hitta andra kartor. Det medföljande programmet skapar inte en ICC-profil, utan går in i CameraRaw/Lightroom och använder inställningarna i Nyans/ Mättnad/Luminiscens för att korrigera färgerna.

Hasselblad förbättrar objektiv Hasselblad annonserar en ny version av sin H4D, kallad H4D31. Detta är Hasselblads instegsversion med ett bakstycke på 31 MP. Till kameran ingår också en adapter för objektiv anpassade till Hasselblads V-kameror. För ägare av Hasselblads V-system har man också tagit fram ett bakstycke, CVF-50, som har en upplösning på 50 MP. Bakstycket kan användas till flertalet av kamerorna i 500- och 200-serien. Till H-serien kommer två nya objektiv, 50 mm och 120 mm. De har en förbättrad upplösning över bildytan jämfört med sina föregångare. Framför allt i kanterna av bildformatet har man fått en högre upplösning. I H-serien kommer också ett nytt bakstycke, baserat på det nuvarande 50 MP bakstycket.

Olympus nya proffsmodell Olympus säger att man kommer att sluta att utveckla spegelreflexkameror riktade mot amatörfotografer. I detta segment satsar man bara på Micro 4/3-kameror. Det är bara deras yrkesinriktade modeller som kommer att ha kvar spegel-

reflexsökare. Nu har man också uppdaterat sin proffsmodell till den tredje generationen, kallad E-5. Den nya E-5 ser nästan exakt likadan ut som föregångaren E-3, men på insidan har Olympus gjort en rad förbättringar. Olympus framhåller kamerans robusthet och vattentäthet.

f testar Fisheye från Canon Canon utvidgar sin serie av L-objektiv med ett fisheye som kan zoomas från 8 mm till 15 mm. EF 8-15 mm f/4L ger en cirkulär bild med 180° bildvinkel på en fullformatssensor på kortaste brännvidden och tecknar ut hela bildformatet med en diagonal bildvinkel på 180° på den längsta brännvidden.

Kodaks nya film Kodak rapporterar att filmförbrukningen ökar och lanserar samtidigt en ny film, Portra 400, som ersätter två gamla Portra NC och VC. Den ska tillverkas i småbild, 120, 220 och 4 x 5 tum. Naturligtvis beskrivs filmen som den finkornigaste och skarpaste 400 ISO-filmen som tillverkats. Kodak har inlett ett samarbete med Canham Cameras, en liten tillverkare av storformatskameror. Om du vill ha tag ett filmformat som Kodak normalt inte tillverkar skickar du en beställning till Canham och de går ut i sitt kontaktnät och säger att nu finns det en order på denna storlek. Andra användare av den filmstorleken kan då passa på att beställa film så att man kommer upp i den minimigräns på 44 askar med 25 blad som Kodak har för att de ska skära ner sin film till ett bestämt format.

Kan du lita på din kalibrator? eftersom de flesta skärmkalibratorer innehåller filter som åldras, blir precisionen på kalibreringen sämre om kalibratorn är äldre än 4–5 år. Har den förvarats i miljöer som är varma och/eller fuktiga försämras filtren mycket snabbt. Ett dygn i en varm bil räcker för att skärmkalibratorn ska ge felaktiga resultat. Vi har nu testat ett tjugotal kalibratorer av olika märken. Vilka kalibratorer kan man lita på?

Bakstycke för svartvitt phaseone har tagit bort Bayer-filtren framför sensorn på sitt senaste bakstycke, Achromatic+, och får på så sätt ett bakstycke som bara kan fotografera i svartvitt. Genom att man inte behöver göra någon färginterpolering ska bildkvaliteten öka. Bakstycket har också en utsträckt känslighet i det infraröda och ultravioletta området, vilket gör den perfekt för många vetenskapliga fotograferingar. Men hur är den för vanlig fotografering? Läs resultaten på sfoto.se

Vi växer och söker nyskapande, drivna fotografer

Alpa 12 STC är en kamera med rörlig front, anpassad till ett stort antal digitala bakstycken. Kameran är konstruerad för att vara så lätt som möjlig, kamerahuset väger bara 600 gram. Alpa har också konstruerat en hållare fotografisk tidskrift | 44

7900 och 9900, men kan inte använda dessas extra orange och gröna bläck. Skrivarna är framför allt tänkta för fotografer som inte behöver det utökade färgomfång som 7900 och 9900 erbjuder.

Läs mer om vår bildbyrå och ansök på vår hemsida redan idag

45 | no 5/2010


tankar om en bild

I det lite sneda, suddiga och osorterade livet Författaren Anne Swärd om en bild ur Nick Waplingtons »Living Room«

när jag försöker skriva detta brottas två hormon­ stinna tonårspojkar med varandra i sängen i rummet intill, så att resårbottnen knarrar och pappväggen till mitt arbetsrum nästan ger vika. »Skaffa er flickvänner – okej!« ropar jag. Smäller igen arbetsrumsdörren efter mig och går iväg med min bärbara till ett lugnare hörn av huset. Scenen funkar som början på den här texten, tänker jag på väg ner för trappan. Det här är ju ungefär vad dokumentär­ fotografi handlar om … mitt i livet ... »livet, även om jag dog av det«, som Erik Beckman uttryckte det. Mitt i vardagens röra öppnas bländaren en nanosekund och fångar kaos och skönhet i samma bild. En gråtande flicka. Hon har fått sig en kyss på ögat. Eller om allt plötsligt bara blir för mycket … Gråtande barn, en egen del av bildkonsten, både finkonsten och fulkonsten. En genre lika kliché­ belastad som sotögda singoallor, landskap i motljus och fruktstilleben. Barn gråter. Vuxna tittar på och önskar att de vore dem. Barn gråter som vi vuxna bara kan drömma om. Råkar det vara en kamera i närheten – so what? Då gråter de bara ännu mer. Alla behöver ett vittne. Här heter vittnet Nick Waplington och med honom bakom kameran blir det motsatsen till hötorg. Det blir förtvivlan. Precis så som man minns den, och som man fortfarande känner den. jag måste verkligen, verkligen ha förälskat mig i fotoboken Living Room av Waplington när jag köpte den i tjugoårsåldern. 35 pund var en hel veckobudget för mig på Irland där jag bodde då. Men vissa böcker måste man bara ha, även om man dog av det – eller var tvungen att gå hungrig i en vecka. Bokens motivkrets är två stora familjer som bor i en subventionerad »council estate« i Nottingham. Jag har aldrig varit där, men på liknande ställen i New York, så kallade »projects«. Miljön är bekant. Waplingtons bilder kryllar av ungar och energi, vita kaniner, smutstvätt, glassbilar, tatueringar, bråk, obscena gester, skratt, heltäckningsmattor à la The Shining. Ja, det är white trash. Folk kallar det så, men jag ogillar det uttrycket skarpt, använder det helst

nick waplington

fotografisk tidskrift | 40

41 | no 5/2010

inte. Socialpornografi är en annan ful glosa jag brukar försöka undvika. Jag gör bara ett undantag här, för att poängtera att Nick Waplington i mina ögon balanserar på rätt sida socialpornografigränsen. För jag antar att det finns en sådan … och att den kan vara ett problem. Att den gör betraktaren till voyeur. Å andra sidan är man ju en voyeur så snart man har ett foto framför sig, varför låtsas något annat? Jag kan aldrig få nog av att betrakta andra människor och deras liv. Det har nog med mitt arbete som författare att göra. Nej, förresten, det har antagligen med mitt arbete som människa att göra, jag var ju en betraktare redan när jag var i den här flickans ålder. Jag grät aldrig. Jag betraktade. Kanske är det därför jag gillar den här bilden så mycket – för att hon skriker rakt ut. Över vad får vi inte veta … men det är ju inte som att det inte finns saker att skrika över. Man fattar precis. jag har slukat dokumentärfotografi i hela mitt liv, om »dokumentär« nu fortfarande är en term man använder i en tid när gränsen mellan verklighet och fiktion är så tunn att den knappt finns. Dorotea Lange var min första kärlek, Koudelka, Álvarez Bravo, Cartier-Bresson, Doisneau. Jag vet egentligen inte om det anses vara ett ideal att fotografens närvaro inte märks i bilden, men så är det i alla fall med Waplington. Nyckeln till hans suveräna snapshots heter nog inte bara »blick«, utan också »tid«. En fyra år lång fotosession blev det med Nottinghamfamiljerna. Jag är frestad att säga att hans blick, som på flickan här, är kärleksfull. Men vad vet jag om det egentligen? Det bara känns så. En suverän känsla för tajming verkar han i alla fall ha, och när han tog den här bildserien var han dessutom imponerande ung. »I en roman ska det kännas hur det är att vara människa«, har Nobelpristagaren Le Clézio sagt. Det kan gälla för bra dokumentärfotografi också. Nick Waplington är där, i hur det är. Med sina bilder. I det lite sneda, suddiga och osorterade livet som bara pågår. Skriket. Anne Swärd, författare.


Fotografisk Tidskrift 5 2010