Page 1

TANKAR OM TWISTED SISTER FÖRBLINDAD MED NADJA BOURNONVILLE

-------------------

DE GALNASTE FOTOBÖCKERNA

------------------Fotografisk Tidskrift #3/2015

3 | no 1/2015


fotografisk tidskrift | 2

FRÅN JOSEPHINUM, COLLECTIONS AND HISTORY OF MEDICINE, MEDUNI WIEN

NADJA BOURNONVILLE

NADJA BOURNONVILLE


po

nadja bournonville

NADJA BOURNONVILLE

portfolion

3 | no 3/2015


NADJA BOURNONVILLE

fotografisk tidskrift | 4


MARIA MUHRMAN

NADJA BOURNONVILLE

portfolion

po

nadja bournonville

NAMN Nadja Bournonville. FÖDD 1983 i Vimmerby. BOR Berlin. GJORT Fyra böcker, den senaste med förlaget Fotohof. REPRESENTERAD AV Pierogi Gallery, New York. AKTUELL Utställning på Fotohof i Salzburg, en av fyra finalister i Breadfield & Landskrona Dummy Award. – frågorna jag ställer handlar om hur vi människor reagerar på vår omvärld, hur våra sinnen tar intryck och hur begränsat vårt seende är, säger Nadja Bournonville. Blindfell började med att hon råkade få kemi i ögat i fotolabbet. När hon sedan på grund av infektionen gick runt med en svart lapp över ena ögat började hon reflektera över hur viktig synen är för henne. – Sångare kan försäkra sina röster. Kan vi fotografer försäkra våra ögon? De är ju mina verktyg. Allt jag gör bygger på bildskapandet. Resultatet är ett pågående projektet där varje bild blir ett visuellt experiment. Våra sinnen och våra kroppar har intresserat henne tidigare. Boken A conversion act handlade om hysteri och psykosomatiska sjukdomar. I en text om arbetet drar idéhistorikern Karin Johannisson paralleller med professor JeanMartin Charcot som i sina klassiska fotografiska studier från sjukhuset Salpêtrière i Paris skapade visuella bevis av sjukdomen hysteri. Bournonville arbetar alltid analogt, älskar hantverket i mörkrummet och att man inte kan kontrollera allt. – Jag står i mörkret och liksom pratar med bilderna, de är ljusa fysiska objekt. En av mina finaste stunder är när jag står lutad över bilden med ögat i fokuskopet och ena armen i vädret på förstoringsapparaten, man vrider och så kommer kornen, bilden blir skarp. Då är jag närvarande med hela kroppen. Medicinmuseet i Wien inspirerar, loppisar i Leipzig samt konstbiblioteket i Berlin. Bilderna vi ser är från fyra olika projekt och är tagna på en mängd olika platser under två år. – Viktigast är den egna blicken, vad som händer inuti ens huvud och hur det korresponderar med det som finns utanför. Att skapa bilder är som poesi. När det fungerar vet man ofta inte exakt var, hur eller när en mening är skriven. / JENNY MORELLI

5 | no 3/2015


hej

JENNY MORELLI CHEFREDAKTÖR

Den ikoniska bildens tid är inte förbi den ikoniska bildens tid var förbi. Jag själv och de flesta jag talat med har varit övertygade om det. I dag är tempot är för snabbt, aktörerna och bilderna för många resonerade vi. Bilder har inte den makten längre att få det genomslaget. Men så fel vi hade. Under sensommaren tog sig en bild igenom vårt kollektiva visuella filter. Bilden på den döde pojken Alan Kurdi som flutit i land på en strand i Bodrum spreds genom sociala medier och påverkade vårt kollektiva medvetande djupt. Bilden kom rätt i tiden. En stark vind av solidaritet med de nödställda blåste upp i Europa och allt fler engagerade sig för flyktingarnas öde. Mitt flöde i sociala medier innehöll bild efter bild på pojken. Jag delade den aldrig och jag tänker inte publicera den här. För det finns en annan aspekt på att publicera bilder av döda. Alan Kurdis släktingar bad oss så småningom

Hon berättade att vi kan se publicerade bilder på döda barn och män i krig men aldrig att vi ser en död kvinna. sluta publicera bilden, de ville minnas honom som när han levde. Jag menar dock inte att fotografen Nilüfer Demir gjorde något moraliskt förkastligt när hon fotograferade. Hon tog dessutom beslut i fotograferingsögonblicket som var avgörande för bildens spridning. Hon gick inte för nära till exempel. Det finns en respektfullhet bara i det. Det intresserar mig enormt vilka bilder vi väljer att visa och vilka bilder vi absolut inte kan visa. Det finns inga helt klockrena regler att förhålla sig till och jag vill gärna fortsätta undersöka ämnet. Hör av er om ni har tankar och idéer. Jag säger inte att jag har svaret. Förra vintern lyssnade jag på forskaren Marta Zarzycka, från Utrechtuniversitetet, som höll ett seminarium i Stockholm. Det handlade om bilder av döda kroppar i nyhetsjournalistik. Hon berättade att vi kan se publicerade bilder på döda barn och män i krig men aldrig att vi ser en död kvinna. Kvinnans kropp verkar vara tabu att skildra i krigsrapportering. Varför är döda kvinnor värre att visa än döda barn? Hon hade inget konkret svar. när jag skriver detta är jag i Amsterdam på fotofestivalen Unseen. Här finns en annan fotografisk tradition än den jag är van vid från festivaler. Fotografi är lekfullt, konstnärligt och prövande. Tre dagars fullspäckat program med diskussioner med en ung urban publik om fotografins framtid och artist talks med många fantastiska fotografer. I rummet med fotoböcker surrar det av samtal mellan bokköpare och bokproducenter/fotografer och handlare. Boken är ett vitalt och levande medium. Vi viger det här numret bland annat åt galna fotoboksidéer. Och vi har bett proffsen ge fotograferna råd om hur de ska göra sina hemsidor på rätt sätt. Och Sebastian Jonas skriver om en ikonisk bild, denna gång en subjektiv sådan med 1980-tals rockarna Twisted Sister. Vi intervjuar reklamfotografen Bisse Bengtsson om hur han tar sina starka porträtt. Och Sofia Runarsdotter delar med sig av dagen då allt gick åt helvete! Välkommen till det här numret!

KURSER & MEDIER

WORKSHOP I GUMMITRYCK Ett fotografiskt hantverk som ger tid för eftertanke och kreativitet. Vi gör en kurs när du/ni kan. Som SFF-medlem betalar du enbart kursavgiften – vi bjuder på helpension. Medlemspris för en person 3 dagar: 4 200 kr. 2–3 pers: 3 900 kr/person. Kursledare: Hans Nohlberg & Chia N-Löfqvist. Läs mer: pictoform.nu.

HELA KEDJAN Vi går igenom hela arbetsflödet från fotografering fram till publicering. Vi utgår från funktionerna i Photoshop CC2015, men kursens innehåll är användbart också för dig som använder äldre versioner av programmet. Kursledare: Eva-Teréz Gölin och Stefan Ohlsson. Datum: 14/10–18/11. 6 tillfällen. Kostnad: 3 000 kr inkl. moms för SFF/CFF medlemmar. Läs mer och anmäl dig på info@ centrumforfotografi.se.

TRYCKANPASSNING Att anpassa bilder inför tryck ställer krav på både din utrustning och på ditt kun-

nande. I den här kursen får du en genomgång av hela den kedja som leder fram till ett bra tryckresultat. Kursledare: Stefan Ohlsson. Kurstillfälle: 20 oktober kl. 10.00–17.00. Kostnad: 3 500 kronor. SFFmedlemmar får 10 procent rabatt. Läs mer och anmäl dig på profiler.nu.

SKANNINGSKURS Att skanna färgnegativ, dior och påsiktsbilder gör det möjligt att få över ett analogt material till din digitala miljö. I denna kurs får du lära dig hur du kontrollerar att skannern fungerar bra, hur du ställer in ditt skanningsprogram för att att försäkra dig om att du får med all information, hur du kontrollerar att skannerprofilen är bra. Men framför allt får du en genomgång hur du färg- och kontrastkorrigerar din bild för att få det utseende du vill ha på den. Kursledare: Stefan Ohlsson. Kurstillfälle: 5 november kl. 10.00–17.00. Kostnad: 3 500 kronor. SFFmedlemmar får 10 procent rabatt. Läs mer och anmäl dig på projektor.nu.

Läs mer om våra internkurser, alla rabatterade kurser, olika stipendier och ansökningar på sfoto.se.

UPPROP FÖR ISAAK

I SOCIALA MEDIER

Den svenske journalisten Dawit Isaak, från Lerum, har suttit fängslad utan rättegång i 14 år i Eritrea. Han använde sig av det landets nyvunna yttrandefrihet genom att skriva artiklar i tidningen Setit. Tillsammans med 80 mediechefer har F:s Jenny Morelli undertecknat ett upprop som kräver att regeringen gör mer för att få honom fri.

Fotografisk Tidskrift har 2 261 följare på Facebook och Svenska Fotografers Förbund har nyligen gått om med 2 363 följare. Men vi blir gärna ännu fler. F tipsar om snabba nyheter och det som händer i fotovärlden och SFF om evenemang och politiska utspel. Kampanjen med vykortet »Alla är inte fotografer« har fått över 23 000 läsare. fotografisk tidskrift | 6


BISSE / ADAMSKY

CHRISTTO SANZ & ANDREW WEIR / IN COURTESY OF EAST WING GALLERY, DUBAI

12

26 Portfolio / Nadja Bournonville / 1 Hej / Ikoniska bilder / 6 Aktuellt / Gästspel från Ukraina / 8 Utställningar / Gästen / Patrick Miller / 9

»Skit samma. Jag får

fota allt med den här plastkameran.« SIDAN 14

CRISTINA DE MIDDEL

Aktuellt / Hon vann porträtt-sm / 10 5 frågor / Michel Thomas aktiverar Malmö / 11

16

Aktuellt / Lekfullt från Holland / 12 När allt går åt helvete / Sofia Runarsdotter / 14 Reportage / De galna fotoböckerna / 16 Enkäten / Vi träffar fotoboksamlarna / 24 Porträtt / Porträtt med Bisse Bengtsson / 26 Recensioner / Woodman, Pedan och Malm / 30 Reportage / Proffsen om hemsidor / 32

SOFIA RUNARSDOTTER

Tankar om en bild / Twisted Sister / 38

14

Debatt / nsd sparkar sina fotografer / 40 Teknik / Nytt på marknaden / 42 Praktisk teknik / Checklista för tryck / 44 Juristen / Oskäligt i avtal / 46 Förbundssidor / Vi ses i Norrland / 48 Slutsidan / Sök fotograf / 50

7 | no 3/2015


MARIA VOYNOVA

aktuellt

FOTOGRAFI I KONFLIKT OCH FLYKT Konflikt och flykt: dokumentära praktiker kring mellanmänskliga villkor, är temat för det tredje fotoseminariet som arrangeras av Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi på Västerbottens museum den 22–23 oktober. Fotograferna Niclas Hammarström, Evelina Rönnbäck, Anders Hansson och Staffan Löwstedt finns bland de inbjudna talarna. Moderator är Ola Nordebo, politisk chefredaktör Västerbottens-Kuriren. Läs mer på vbm.se.

Maria Voynova skildrar sitt Ukraina.

Med fokus på krig och kärlek

NÄR LIVET STÄLLS PÅ SIN SPETS

under den nystartade internationella fotoboksfestivalen Spine i Stockholm var ukrainsk fotografi i fokus. På Panoptikon, Fotografins hus på Skeppsholmen i Stockholm, visades Love and war in Ukraine med tio samtida fotografer. Spine anordnade dessutom fotobokstävlingen Dummy Award med bland andra Anders Petersen och den ukrainska fotografen Kirill Golovchenko i juryn. Golovchenko har skildrat alltifrån den ekonomiska krisen i Ukraina till melonförsäljare och kroppsbyggare i sina prisbelönta böcker. Av de 25 utvalda internationella fotoboksprojekten valde juryn ut Johan Willners bokprojekt Wind upon the face of waters. Initiativtagare till festivalen, som planeras att anordnas varje år med ett nytt land i fokus, är Misha Pedan (fotograf, lärare, kurator) och Helene Boström (fotobokshandlare Konst-ig). Maria Voynova var en av de fotograferna som ställde ut. Hon är utbildad på Kulturama i Sverige och numera bosatt i usa.

AHMED UNVER

OKLART RÄTTSLÄGE FÖR DRÖNARE

Ahmed Unver på Fotografiska.

intresset för att flyga och fotografera med drönare ökar. Men oklarheter kring til�lämpningen av lagstiftningen drabbar professionella fotografer. Transportstyrelsen har sedan årsskiftet fördubblat tillstånden för att få flyga. Men vad som gäller juridiskt vid fotografering är fortfarande oklart eftersom tekniken är ny och lagstiftningen halkar efter. Just nu utreder både Göteborgs och Jönköpings kammarrätt om drönare med kamera är ett brott mot kameraövervak-

ningslagen. Beroende på vad det blir för beslut kan drönarflyg komma att inskränkas. Domen förväntas komma i slutet av året.

JIM LUNDIN

Höstsalongen på Fotografiska, Stockholm pågår 18 september—22 november. Höstsalongen är en hyllning till Sveriges fotografer, såväl etablerade som amatörer. Totalt visas drygt 230 fotografiska verk. Juryns val speglar svensk fotografi från situationer när livet ställts på sin spets. Över 2 300 fotografer anmälde sig. Av dem valde juryn ut 24 stycken. Dessutom har sju fotografer handplockats av juryn. Åldersfördelningen i årets urval spänner mellan 21 och 69 år, men de flesta är födda på 1980-talet.

JENNIE ROSBERG FÅR STIPENDIUM fotografen Jennie Rosberg har utsetts till Claës Lewenhaupts stipendiat 2015. Lewenhaupts fond för unga fotografer bildades efter hans död 1990. Syftet är att främja unga fotografers möjligheter. Jennie bor i Malmö och arbetar som konstnär och fotograf. Hon är utbildad vid London South

Jennie Rosberg får pris.

Bank University (ba Hons Digital Photography) och vid Högskolan för fotografi, Göteborgs universitet (mfa Fotografi). Jennie arbetar i huvudsak med fotografi i sin konst men även med installation och text. fotografisk tidskrift | 8


CATO LEIN

CARL BENGTSSON

gästen

PATRICK MILLER FOTOGRAF MANOCAMERA.SE

Svårt vara kritisk i vår gilla-miljö

Carl Bengtsson på Abecita Konstmuseum i Borås.

UTSTÄLLNINGAR HELENE SCHMITZ L´atelier, Nantes, Frankrike 11 september–11 oktober

MATTIAS KLUM Malmö Arena, Malmö 1 augusti–11 oktober

JENS ASSUR Kulturen, Lund 13 september–10 januari 2016

CARL BENGTSSON Abecita Konstmuseum, Borås 27 augusti–29 november

MATHIAS GRATE Stockholms Fotoantikvariat, Stockholm 19 september–17 oktober

FRANCESCA WOODMAN Moderna museet, Stockholm 5 september–6 december

JEZZICA SUNMO Magnolia Gallery, Stockholm 25 september–11 oktober MONICA ENGLUND Galleri Thomassen, Göteborg 1 oktober–25 oktober MARTIN SCHOELLER Fotografiska, Stockholm 2 oktober–7 februari 2016 JOSTEIN SKEIDSVOLL Galleri 7 kvadrat, Gävle 3 oktober–31 oktober NYGÅRDS KARIN BENGTSSON Fotografiska, Stockholm 4 september–15 november 9 | no 3/2015

LOTTA TÖRNROTH fotogalleriet (format), Malmö 26 september–1 november MARIA FRIBERG Andersson Sandström, Stockholm 12 november–19 december CALLAHAN, DAWID, SUGIMOTO Pace/MacGill Gallery, New York 29 oktober–19 december EVA KLASSON Abecita Konstmuseum, Borås 27 augusti–29 november DAVID HURN Galleri Kontrast, Stockholm 7 november–6 december

epigoner (grekiska epi’gonoi, senare födda) är personer inom särskilt vetenskap, konst och litteratur som i avsaknad av en egen inneboende originalitet fullföljer den riktning som angivits av stora föregångare: efterbildare, härmapor, copycats. Om copycats inom fotografi kan man prata länge och mycket. Men det är inte så sexigt. Det är roligare att beundra originalen. Ändå trillar copycats ur himlen då och då. Visst, att härma andra fotografer hör till när man lär sig hantverket, vi måste alla passera det stadiet. Det är svårt att formulera sig, finna ett språk utan att först förstå ett annat. Men det hör också till vår profession att kunna vårt historiska arv och respektera det fotografi som redan är gjort. Vi fotografer är berättare. Och vi influeras, leker med historien och försöker ge världen vår berättelse. Basquiat gjorde det ständigt, men la till och sköt in referenser och tolkningar, Peter Doig är djupt påverkad av Munch och van Gogh men tolkar om allt på sitt sätt och hans konst får ett egenvärde. Några av våra mest älskade och uppburna fotografer Anders Petersen, jh Eng-

Epigonernas bilder är ungefär lika intressanta som ett Stones-coverband på en Finlandsfärjan. De lyfter originalen och sänker sig själva. ström och Christer Strömholm är de som verkar ha flest efterföljare. Epigonernas bilder är ungefär lika intressanta som ett Stones-coverband på en Finlandsfärja. De lyfter originalen och sänker sig själva. Jag pratade för en tid sedan med en person som klagade över många fotoelevers fantasilöshet. Det förefaller vara en flod av Francesca Woodmans och jh Engströms som söker till utbildningarna. Det är i och för sig inte konstigt att unga människor finner sin väg in i all sorts konst via ett idolskap. Men samtidigt är likriktningen underlig. Att stöta på jh-bilder hela tiden som inte är tagna med hans kamera är ett tecken på den unga generationens historielöshet och likriktning. Det kan förstås avhjälpas med just utbildning, referenser, självkritik eller att fotograferna är intresserade av kritik. Eller att det finns rum där det över huvud taget förekommer kritik. I den här »gilla«-miljön vi befinner oss i, där vi samlar fler anhängare än någon av oss kunde drömma om för tio år sedan, är det svårt att vara kritisk, lätt att tappa sin moraliska kompass, och epigonerna verkar bli allt vanligare. Det var inte länge sedan något fotografi flaxade förbi i flödet med ett eget plagiat av den kända bilden av John Lennon slingrad naken runt sin älskade Yoko Ono. Jag tror för övrigt det måste vara en av de mest kopierade fotografierna någonsin. Varför, varför undrar jag, sänka sig till den nivån, och om, varför inte bara se till att erkänna bildens ursprung och ge en relevant och smart förklaring till varför just det plagiatet äger relevans. Det gäller alltså att identifiera vägen bort från allfartsvägarna och finna sin integritet, yrkesstolthet. Det behövs ständigt en diskussion om hur en ny generation fotografer kan följa sina mästare utan att för den skull kalkera dem. Att ifrågasätta sina motiv.


LAILA VILLEBECK

aktuellt

MONTAN VERSUS VÄSTERÅS Fotografen Ulla Montan har krävt 1 miljon av Västerås stad. Hennes fotografi av Tomas Tranströmer låg på stadens hemsida och spreds via webbsajter i hela världen. Nu har hon skickat en räkning på drygt en miljon kronor. »Om jag inte får betalt stämmer jag kommunen«, säger hon till VLT.

NY FOTOFESTIVAL PÅ AVENYN Fotobok Gbg är en ny festival för fotoböcker som pågick den 25–27 september mitt på Avenyn i Göteborg. Under tre dagar bjöd Fotobok Gbg på föreläsningar och samtal med fotografer, författare, förläggare, och minnesutställningar för de bortgångna fotograferna Lars Tunbjörk och Jens S Jensen.

FOTOGRAFI TAR ÖVER STADEN

BJÖRN LARSSON

De tre fotograferna Ulf Lundin, Julia Peirone och Björn Larsson kommer under hösten att uppföra varsitt tillfälligt konstverk i Stockholm. Mellan 22 oktober och december 2015 kommer de att skapa varsitt verk som har en relation till den plats verket visas på. Kurator till projektet Expanderande fotografi 1–3 är Susanne Fessé. Läs mer på expanderandefotografi.se.

Fotografi som expanderar.

Modellen heter Lee. Han är sju dagar gammal på bilden.

Hon tog det bästa porträttet 2015 års porträtt-sm är avgjort och svensk mästare är fotografen Laila Villebeck från Linköping. Hon knep titeln i tävlingen som avgjordes den 12–13 september på Såstaholm hotell utanför Stockholm. sm i porträttfotografi arrangeras av Svenska Fotogruppen (sfg) och är endast öppen för professionella fotografer. Nyföddbilden heter He stole my heart. Idén kommer från det populära citatet »There’s this boy who stole my heart. He calls me Mummy« som ofta används av amerikanska fotografer i samband med att de visar nyföddbilder. Bilden är tagen under våren 2015. »Jag fotar nyfödda när de är mellan 4 och 10 dagar gamla i min studio i Linköping. Mitt mål är alltid att bebisen ska se harmonisk och lugn ut. Armar, ben, fingrar och tår ska vara avslappnade och bebisen ska ligga i en skön och mjuk pose«, berättar Laila Villebeck.

BREADFIELD OCH LANDSKRONA meral güler och Dan Porters bok You would be earth vann Landskrona Foto & Breadfield Dummy Award. Juryn bestod av: Per Lindström (Landskrona Foto), Jenny Lindhe (Breadfield), Silvia Loddo (Osservatorio Fotografico), Nicholas McLean (Éditions du lic) och Veronique Bourgoin (konstnär). Det nyinstiftade priset har ett värde på ungefär 150 000 kronor. Meral Güler och Dan Porter får nu sin dummy formgiven, tryckt

hos Göteborgstryckeriet och utgiven på Breadfield Press och Landskrona Fotos förlag. Releasen sker i slutet av året.

FOTOGRAF UTVECKLAR APP fotografen Bertil Nordahl har utvecklat appen Duck Photo. Syftet med appen är att hjälpa användaren att utvecklas kreativt som fotograf. »I många fotografiska sammanhang, när det gäller såväl webbsidor, tidningar och appar så upplever jag att innehållet ofta präglas mer

av teknik än fotografiskt hantverk och uttryck. Min app har ett tomrum att fylla här«, säger Bertil Nordahl. Läs mer på duckphoto.se.

PARIS PHOTO den 12 november öppnar mässan Paris Photo i Grand Palais. 144 gallerier är på plats och här visas mängder av fotografi. Under dagarna pågår massor med seminarier om att köpa, samla och bevara fotografi och det sker en mängd olika samtal om fotografins medium. parisphoto.com. fotografisk tidskrift | 10


PRIVAT

NAMN Michel Thomas. YRKE Fotograf och projektledare. BOR Malmö. AKTUELL MED Styrelseordförande för Malmö Fotobiennal.

55frågor frågor

Fotografi som sanningsbärare Aktivism var temat – varför det? – Vi ville visa kraften i samtida fotografi. Inte bara inom konst utan även i sociala och politiska kontexter. Det handlar om fotografi med en stark etik och stort engagemang. Vad betyder aktivism för dig? – All bra fotografi som påverkar och engagerar betraktaren. Kent Klich, Zanele Muholi och Tomas Rafa som alla tre ingår i programmet är alla aktivister fast på olika sätt. 11 | no 3/2015

Visuell aktivism används också flitigt i sociala medier. Se till exempel årets kampanj »Je suis Charlie« och hur dagens konflikter dokumenteras av människor på plats och hur information delas direkt. Vilka hade ni bjudit in? – Vi bjöd in över 50 konstnärer och gatuaktivister från många håll i världen. Vår förhoppning var att de fotografiska utställningarna skulle uppmärksammas i stadsmiljö och

bidra till det internationella utbytet konstnärer emellan med samtal och diskussioner. Vad hoppades du skulle hända på festivalen? – Målet var att få Biennalen att kännas relevant, men också lustfylld och att besökarna skulle uppmärksamma det fotograferna skildrar. Biennalen har funnits i tretton år men i år har vi förnyat konceptet nästan helt. Trots att vår budget har

krympt så har vi lyckat skapa tiotals intressanta evenemang i Malmö och dess omgivningar. Kommer ni att fortsätta nästnästa år? – Jag kan verkligen se att vi fyllde ett behov, vi har också inlett samtal med nya aktörer i regionen. Jag har insett att i dag är det av största vikt att ta ställning. Fotografi innehar en status som sanningsbärare. Så det känns självklart. / JENNY MORELLI


EN BOK OM EN BILD »En bok om en bild« är ett nytt bokprojekt av Helga Härenstam och Olle Essvik. Fotografer och skribenter har fått utgå från samma hemliga fotografi. Boken presenterades under fotoboksfestivalen fotobok GBG 15 i Göteborg. Ett trettiotal kreatörer har medverkat.

CHRISTTO SANZ & ANDREW WEIR / IN COURTESY OF EAST WING GALLERY, DUBAI

aktuellt

TAUBEPRIS TILL ANDERS HANSER

JOHAN E THORINS EXPONERADE TID

JOHAN EMANUEL THORIN

Exponerad tid – Johan Emanuel Thorins fotografier 1890–1930 handlar om en fotografs arbete. Thorin var en framgångsrik fotograf som erhöll prestigefyllda uppdrag. Han ägnade sitt liv åt att skildra livet i sin hembygd, Åtvidaberg och godset Bjärka-Säby. För texterna i boken som ges ut av Nordiska muséet står Eva Dahlman och Gunvor Vretblad.

Livet från hembygden i ny bok.

Christto Sanz & Andrew Weir vann Unseens Talent award.

Lekfullt och ungt i Amsterdam unseen, fotofestivalen i Amsterdam, samlar runt 54 gallerier från hela världen och huserar i en vacker nedlagd gasfabrik mitt i stan. Under tre dagar pågår festivalen med utställningar, boksigneringar, intervjuer med fotografer och samtal om vart fotografi som medium är på väg. »Det är nästan helt meningslöst att tala om mediet fotografi längre«, sa Marcel Feil från Foam för att få i gång diskussionen. En ung fotointresserad allmänhet fyller industrilokalerna, sitter i gamla fåtöljer, dricker kaffe, bläddrar i böcker och lyssnar. Flera svenska fotografer är på plats och i East Wing Gallery från Dubai visas de två unga konstnärerna Christto och Andrew som var två av deltagarna i Foam Talent award med sina kitschiga porträtt från Quatar där de båda är verksamma. Fotomuseet Foam är en av arrangörerna och visar också flera utställningar, bland annat den suveräna Magnum contact sheet. Läs en längre rapport från Amsterdam på sfoto.se.

KULTURSKOLA I FÖRÄNDRING kollegorna Lisa Thanner, Malin Clausson och Katharina Johansson ger ut reportageboken El Sistema – en svensk kulturskola i förändring. »Vi har hittat ett eget sätt att utvecklas, fördjupa oss och förverkliga idéer som inte längre ryms i dagstidningens budget. Målsättningen är inte att vi ska tjäna pengar, utan att investera i oss själva, och skapa något varaktigt – och att det i slutändan ska gå ihop«, skriver de i ett mejl.

separatutställning på Fotografiska sommaren 2016. Anmälan är öppen till 1 november. Ansök på fotografiska.eu.

LISA THANNER

Styrelsen för Evert Taubestiftelsen har beslutat tilldela fotografen Anders Hanser 2015 års Sjösalapris. Saxat ur juryns motivering: »som ett erkännande för hans kraftfulla och samtidigt känsligt konstnärliga och tekniskt skickliga visualiseringsförmåga, där han levandegör och med stor pregnans skildrar verkligheten såväl vad gäller människor som natur och kultur.«

FOTOMÄSSA I STOCKHOLM Ny bok av Lisa Thanner.

FOTOGRAFISKAS STIPENDIUM syftet med Young Nordic photographer of the year är att stödja en ny, stilbildande generation fotografer i Norden. Förra året vann Johan Strindberg. Vinnaren får en

årets fotomässa äger rum 6–8 november på Stockholmsmässan i Älvsjö. Tre dagars fotofest för amatörer (och några proffs) fyllda med inspiration, produktinformation och fria föreläsningar. Fotografisk Tidskrift kommer att vara på plats under fredagen den 6 november. fotografisk tidskrift | 12


Skicka in din bok! Gala och workshop 19–20/2 2016. Läs mer på sfoto.se/svenska-fotobokspriset.

13 | no 3/2015

Ansök senast den 31 december.


SOFIA RUNARSDOTTER

när allt går åt helvete

Undervattenskameran som säger »blipp«.

»Jag sa aldrig något till redaktören« Vi fortsätter serien i Fotografisk Tidskrift där vi ber fotografer berätta om sina misslyckanden. Den här gången är det Sofia Runarsdotter som fotagraferade ett stort bildreportage med kameror i plast, en utrustningskostnad på omkring 370 kronor.

det har skett ett och annat missöde i Sofia Runarsdotters fotokarriär, hon har missat flyg och tåg, glömt utrustning och saker, sagt fel sak till fel person, men den uppdragsgivare som fått stå ut med mest är enligt hennes egen utsago Dagens Nyheter. – Jag gjorde min praktik på dn och fick sedan vara kvar som sommarvikarie, och den sommaren gjorde jag flera blundrar. Den största missen vet än i dag inte bildredaktören om, inte heller journalisten som jag åkte med, berättar hon och skrattar. Sofia och journalisten skulle göra reportage om strandsurfare i Varberg, och de åkte ner för att umgås med surfarna i två dagar. Reportaget skulle publiceras i dn Söndag, en redaktion som uppmuntrade fotograferna att tänka kreativt och utanför boxen, så länge de hade en bra motivering. Sofia argumenterade för att försöka lyfta fram en 60-talskänsla, eftersom det var den perioden då surfandet slog igenom. – Jag sa att jag ville ta några av bilderna med en Holga-plastkamera som jag hade köpt på Kulturhusets shop för 300 kronor. Resten skulle jag ta med min vanliga Canon digitalkamera.

Men under dagen slutade digitalkameran att fungera, något var trasigt med batteriet och den bara la av. – Då hade jag och några andra fotografer på redaktionen pratat om blundrar bara några dagar innan, så jag hade is i magen och tänkte att jag inte skulle säga något till bildredaktörerna – inte för att de skulle bli arga, utan mer för att de hade blivit oroliga. Sofia hamnade i en slags chock, och den första tanken var att hon varken hade tid eller lust att avbryta för att leta efter en ny kamera – hade hon berättat hur det låg till hade det flow och den stämning som hon och journalisten fått med surfarna blivit förstörd. – Så jag tänkte: »Skit samma. Jag får fota allt med den här plastkameran.« Sedan hade jag dessutom köpt en undervattenskamera för 70 kronor på Pressbyrån i Varberg, som gick att använda ner till två meter under vattnet, så jag kunde få med lite undervattenskänsla. Surfarkillarna var sköna och avslappnade, men de såg lite förvånade ut eftersom det vanliga klickljudet inte kom – det sa mest »blipp«.

Det var »point and shoot« som gällde, inte ens skärpan gick att ställa in. Det gick att välja mellan berg, ansikte eller blomma för närbilder. Hon hade ingen aning om vad som fångats på filmerna, men väl tillbaka lämnade hon in dem för framkallning, med stor ångest. Negativen såg mörka och överexponerade ut, men i skannern kunde hon se att något ändå fastnat. – Det var ett stort ljusinsläpp och eftersom jag inte kunnat ställa in sökaren så hade jag kapat det jag fotat på olika vis. Men ljuset la sig som slöjor över bilderna, och de såg Instamatic-aktiga ut, lite som jag tänkt. Jag bearbetade det som fanns. Sedan kom nästa ångest – vad skulle bildredaktörerna säga? Innan mötet satt jag och tänkte att jag fick åka tillbaka till Varberg helt enkelt, försöka göra om det hela. Men de sa: »Det här ser jättefint ut, vad läckert!« Jag blev så glad, och berättade ingenting om vad som hänt. Om de läser det här blir det första gången de får höra talas om hur det gick till. samma sommar var Sofia på väg hem från Lund, där hon hade klämt in flera jobb på samma dag. fotografisk tidskrift | 14


SOFIA RUNARSDOTTER

NAMN Sofia Runarsdotter. YRKE Fotograf. Fotograferar mest porträtt för magasin och bokförlag. Undervisar då och då på JMK Södertörn, Fotoskolan i Gamleby och Fotoskolan STHLM. Är själv utbildad på Nordens Fotoskola, Biskops Arnö. FÖDD 1982. BOR Stockholm. HEMSIDA sofiarunarsdotter.com.

Bilderna blev Instamatic-aktiga.

»Till sist fick jag ringa min bildredaktör, halv tio på kvällen, och berätta vad som hänt. Hon var snäll och försökte föra över pengar, men det fungerade inte.«

15 | no 3/2015

Tåget gick på eftermiddagen, och nästa morgon hade hon ytterligare ett fotojobb att göra för dn. Hon satte sig på en bänk på perrongen, med ryggen vänd mot tåget, och pratade med en kompis i telefonen. – Vårt samtal var livligt, tåget var väldigt tyst och när jag vände mig om upptäckte jag att det sakta men säkert åkte ifrån mig! Återigen ville jag inte ringa och berätta vad som hänt, utan jag tog mig i stället till Malmö och tänkte att jag skulle ta nattåget, för då kunde jag gå raka vägen till dn på morgonen och ingen skulle behöva veta om min miss. Väl i Malmö hade hon några timmar på sig innan nattåget till Stockholm skulle gå. – Jag tänkte »vad skönt, då går jag till Möllan och tar en öl och chattar med lite Malmöfolk«. Sagt och gjort. Ett par öl och några nya bekantskaper senare kom Sofia tillbaka till stationen – och upptäckte att hon bara hade 300 kronor kvar, fast biljetten kostade 450. Hennes föräldrar var bortresta och det fanns ingen kompis att paniklåna av. – Till sist fick jag ringa min bildredaktör, halv tio på kvällen, och berätta vad som hänt. Hon var snäll

och försökte föra över pengar, men det fungerade inte. Paniken växte, men medan hon pratade med bildredaktören kom en konduktör och frågade om allt var okej. – Jag sa som det var – att jag hade gjort bort mig, missat tåget och skulle jobba i Stockholm nästa dag men inte hade råd med biljetten. Han var snäll och sa att jag fick betala det jag kunde. Morgonen därpå var hon framme, luspank, och fick gå hela vägen till redaktionen – det fanns inte ett öre kvar till bussen. sofia tänker att det kan fungera lite avväpnande att klanta till det ibland. – I vårt yrke finns en förväntan att vi ska ha kontroll, vi kommer med allt material och en utrustning som utstrålar status. Då kan man tjäna på att visa att man faktiskt inte har kontroll, att mycket handlar om att försöka få ordning i kaos. Dessutom är det inte sällan så att de mest intressanta situationerna uppstår när något oväntat har skett, när man tappat kontrollen, säger hon. / ANA UDOVIC


ERIK KESSELS, KESSELS/KRAMER

Bokgalen Män som tar bilder på frugan och sedan blir galna när hon lämnar dem. Kvinnliga zambiska astronauter med kasserade gatlyktor på skallen. När fotoboksförfattare går i gång finns nästan inga gränser för vad de kan berätta.

text: tommy arvidson

fotografisk tidskrift | 16


ERIK KESSELS, KESSELS/KRAMER

Erik Kessels »Useful photography« fokuserar på amerikanska skyttar.

 P

å fotofestivaler och seminarier världen runt diskuteras fotoboksbubblan. Publiceras det för många fotoböcker? Har vi fått tillräckligt med fotoböcker? Kommer folk att tappa intresset för fotolitteratur? Vi berättar om några märkliga och engagerande böcker som motsäger den teori. Fotograferar är i dag något vi gör nästan utan att tänka på det. Till exempel med en 20-gramskamera som vi kan fästa på skjortan, och som automatiskt tar två bilder i minuten. Kameran Narrative laddar automatiskt upp bilderna på nätet och företeelsen kallas »lifelogging«. Tanken är att vi ska tillverka våra egen fotografiska dagböcker och skapa visuella berättelser om våra liv. Eller så fångar vi ett ögonblick i vår vardag med mobilkameran, en kamera som enligt många tester ofta är tekniskt lika bra som en systemkamera med några år på nacken.

17 | no 3/2015

Så vi är, alla, fotografer. Vill vi göra en bok så finns ett färdigt layoutprogram i Ligthroom som skickar boken vidare till ett print-on-demand företag. Någon vecka senare har du boken i din hand. Så kanske vi alla även är potentiella fotoboksförfattare. Men om du vill skapa något som kan intressera någon utan för din närmaste vänkrets, krävs ett rejält mått originalitet och kanske en lite stollig syn på världen. Internet har i grunden förändrat vårt sätt att använda bilder. Vi tar en bild, lägger ut den på nätet, och glömmer bort den. Samtidigt övervakar olika typer av kameror mer och mer av vår vardag och bilderna hamnar ofta på nätet. Många fotografer och konstnärer har insett att med det här bildhavet som grundmaterial finns stora möjligheter att skapa provokativa och intressanta verk. Många av dagens fotokonstnärer arbetar oftare med datorer än med kameror. Tillgången på bilder,

på internet, från till exempel Tokyo, New York, eller Paris är enorm. För vissa kan det kännas mer lockande att skapa en ny berättelse eller kommentar utifrån de miljontals bilder som redan finns än att producera ännu fler bilder. Berlinbaserade Joachim Schmid är en av dem. Han har sedan 1980-talet arbetat med upphittade och insamlade bilder. En av hans böcker handlar om ett målat kryss. Ett kryss som är beläget mitt i körbanan på Dealey Plaza i den amerikanska staden Dallas. Just här träffades den amerikanska presidenten John F. Kennedy av skottet som ändade hans liv. På olika sociala media laddar människor upp bilder som visar dem själva i olika poser på just den platsen. I boken X marks the spot har Schmid samlat den typen av bilder. De flesta ler, en del vinkar mot kameran. Boken får oss att reflektera över människors vilja att bli sedda, eller tro sig bli sedda, även om det sker mitt i ett minnesmärke för en tragedi.


COURTESY MISHKA HENNER/ CARROLL/FLETCHER

Mishka Henner kallas webbarkeolog. Här boken »Astronomical«.

En annan konstnär som är totalt inriktad på den oändliga bildmängd som finns på internet är Mishka Henner. Han har också blivit kallad »webbarkeolog«. – Världen är en enda bild med oändlig upplösning. Nästan varje centimeter av jorden är fotograferad och tillgängliggjord via internet, säger Henner via Skype från sitt hem i Manchester, England. – Ta till exempel det försvunna, förmodat störtade, malaysiska planet, det finns på bild, vi har bara inte funnit bilden ännu! säger han. Hans ämnesmässigt största verk är en fotobok om hela universum, Astronomical. Den består av tolv band och innehåller 6 000 sidor. Varje sida representerar en miljon kilometer. Som han själv säger så är den närmast omöjlig att läsa. Större delen av böckerna består av svarta sidor. Först på sidan 155 får vi se jorden som en liten prick stor som ett knappnålshuvud. Boken trycktes som print on demand men tryckaren avslutade samarbetet med

Henner med motiveringen att det gick åt på tok för mycket tryckfärg.

 I

boken No man’s land sökte Henner upp platser där män hade tipsat varandra om att det fanns prostituerade. Han besökte platserna via Google street view. I boken kan vi se hur prostituerade står vid vägkanten i skumma industriområden eller längs ödsliga vägar. Alla kvinnornas ansikten är naturligtvis pixlade på googleskt sätt. I stället för att peka ut enskilda individer så blir boken ett vittnesbörd om omfattningen av utnyttjandet av kvinnor. Och där vi som läsare tvingas bevittna hur oerhört vanligt fenomenet är. Henner vänder sig emot det dokumentära berättandets intimitet och vill i stället visa på stora tendenser i samhällsutvecklingen. – Jag tror att dagens fotografer måste förnya sig. Idén om den ensamme heroiske fotografen som

springer omkring på kommandoliknade uppdrag och försöker få till den perfekta bilden, den är förlegad, säger han. Hans ståndpunkt är att den traditionella dokumentära fotografin bygger på ett slags teater eller ett mellanmänskligt spel, där fotografen alltid är den starkare. Men möjligheten att samla enorma bildflöden och vaska fram intressanta bildkopplingar pågick förstås långt innan vi hade nätet och dess sökmotorer. När den tyske konstnären Peter Piller på 1990talet sommarjobbade på en reklambyrå så var hans uppgift att klippa ut annonser ur dagstidningar som skulle bevisa för annonsköparna att deras budskap hade blivit publicerat. Piller började klippa ur nyhetsbilder ur de åttiotal små lokala dagstidningar som han arbetade med. Han sorterade dem under egna påhittade rubriker, såsom Mördarens hus, Människor som fotografisk tidskrift | 18


MISHKA HENNER

KURT CAVIEZEL

Kurt Caviezels encyklopedi.

Henner sökte upp bilder där prostituerade skulle finnas.

pekar, Människor framför hål eller Det finns fortfarande ingenting att se. Sammanställda på detta sätt, i stor mängd, blev bilderna, som i sitt ursprungliga sammanhang är ganska ointressanta, en slags spegel över vårt samhälle. Han har utgivit ett antal böcker och arrangerar utställningar från sitt Peter Piller arkiv.

»Själv menar Carlsen att han arbetar som en skulptör, vill inte kalla sig fotograf utan hellre samlare. Samlare av nakna kroppsdelar. Det förekommer även att han i vissa bilder använder sin egen kropp.«

19 | no 3/2015

 E

tt annat ämne som alltid fascinerat fotografer är kroppen. Jesper Fabricius har på sitt förlag Space poetry hittills gett ut 26 volymer av en skrift som kallas Kunsthæfte. Den ligger bra till för titeln Världens minsta fotobok med sina sexton sidor och formatet 10,5 x 14 cm. I böckerna har han samlat och katalogiserat detaljer ur gamla porrtidningar under olika rubriker som klockor, tungor, bröst och så vidare. Det blir en smått surrealistisk upplevelse att se sida upp och sida ner med tungor som försöker slicka något. När den i New York boende dansken Asger Carlsen i boken Hester visar upp kvinnokroppen är det i en knådad och photoshoppad variant som får en del läsare att må illa. Själv menar Carlsen att han arbetar som en skulptör, vill inte kalla sig fotograf utan hellre samlare. Samlare av nakna kroppsdelar. Det förekommer även att han i vissa bilder använder sin egen kropp. Men att samla kan ibland synas viktigare än att skapa. Schweizaren Kurt Caviezel har under ett antal år samlat bilder från mer än 15000 offentliga webbkameror. Dessa bilder har han nu sammanställt i boken The encyclopedia of Kurt Caviezel. Boken på 400 sidor innehåller ett urval av de miljontals

bilder han samlat. Vi får se en serie bilder där insekter kryper på linsen och par som kysser varandra. En sida består av bilder på tät dimma. Frågan är vad boken vill säga oss? Kan den ses som en uppmaning att tänka på vad det egentligen betyder att en stor del av vår jord är avbildad? Frågan är om inte den mest prilliga boken ändå är den Google visual dictionary som gavs ut av Felix Heyes och Ben West för några år sedan. Den visar den första bild som dyker upp vid en Googlesökning. Och det för alla ord i ett normalstort engelskt lexikon (tjugoentusen ord). Påfallande ofta så blir det fel. Ett lexikonord kan plötsligt representeras av en helt irrelevant bild. Vi såg i Malmöfotografen Anna Strands Svenska fotoboksprisbelönade Nagoya notebook hur hon konstruerade ett eget verk med hjälp av anonyma porträttfotografier hon fann under en vistelse i den japanska staden Nagoya. Kring de anonyma bilderna ur något som en gång varit en porträttfotografs arkiv skapade hon med text och egna bilder en egen fiktiv berättelse. Holländska konstnären Mariken Wessels hävdar bestämt att hon konstruerat en egen berättelse utifrån en låda med bilder hon fann på en loppmarknad i Amsterdam. Boken Elisabeth – I want to eat är en gripande berättelse om en ung kvinnas väg längre och längre in i en anorektisk sjukdom. Vi får följa släktingars fåfänga och ibland rent desperata försök att brevledes få henne att tillfriskna. Det allra sista brevet (som är slitet som om det legat i en ficka och aldrig blivit avsänt) har följande text: »The last time I saw you it was nice and I felt much better. Are you still in Brussels? I don’t know but I liked the house you lived and the streets there. I want to eat.«


MARIKEN WESSELS

Mariken Wessels »Taking off. Henry my neighbor«.

fotografisk tidskrift | 20


FELIX HEYES, BEN WEST

»När hon till slut upptäckte makens hemliga rum med väggarna tapetserade av fotografier, förstörde hon delar av samlingen och flyttade ifrån maken.«

21 | no 3/2015

En annan av Kessels fotoboksserier heter Useful photography. I en av volymerna har han samlat bilder från försäljare av pricktavlor. Här återfinns både självmordsbombare, barnkidnappare och Usama bin Ladin.

D  

en spanska bildjournalisten Cristina de Middel hade en längre tid varit missnöjd med sitt arbete om bildjournalist. På sin blogg publicerade hon de bilder som inte riktigt passade in i de journalistiska uppdrag hon skickades ut på av sina uppdragsgivare. När hon med hjälp av ett stipendium tog ett sabbatsår från den redaktionella världen började hon leta efter intressanta berättelser. På en lista över historiens galnaste experiment fann hon på första plats det zambiska rymdprogrammet. När Zambia 1964 blev självständigt, ville man visa världen vad man kunde åstadkomma. Man beslöt sig för att skicka en kvinna, två katter och en missionär ut i rymden. När Unesco vägrade skjuta till pengar och rymdkvinnan blev gravid avbröts dock det hela. Cristina del Middels mormor hjälpte henne att sy rymddräkter som var en blandning av Nasa och afrikansk folklore. Som rymdhjälmar använde hon kasserade gatlyktor. Bokens bilder togs till största delen i och runt hennes hemstad i Spanien. Hennes vänner fick agera statister. Hon hade vid det tillfället aldrig ens besökt Zambia. Boken fick titeln Afronauts och gavs ut på eget förlag. Försäljningen gick till en början trögt. Men när hon nominerades till Apertures First photobook award och senare Deutsche Börse Photography prize sålde upplagan på tusen exemplar snabbt slut. Idag kan man med lite tur hitta ett exemplar

ERIK KESSELS

När man studerar bilderna och annat material noggrant finner man att kvinnan om hon är eller vore i livet i dag skulle vara i sextioårsåldern. Men vem är/var hon, och vad blev hennes öde? Det får vi inte veta. Hur mycket som är dokumentärt eller fabricerat vill Wessels inte heller berätta. I en nyutkommen bok Taking off. Henry my neighbor berättar hon om mannen som blev besatt av att fotografera sin fru. Under fyra års tid tog Henry nakenbilder på sin Marta. När hon till slut upptäckte makens hemliga rum med väggarna tapetserade av fotografier, förstörde hon delar av samlingen och flyttade ifrån maken. Henry började nu göra collage av bilderna och skapade bisarra bilder av olika kroppsdelar. När han börjar omvandla sina collage till lerskulpturer och flyttar ut i skogen låter Wessels historien avslutas i ett frågetecken. Vi får inte veta vad som hände sedan. Hennes sätt att arbeta påminner egentligen om det som kända bildjournalister brukar hävda är vad som skapar en fängslande bild. Det är inte vad som finns i bilden utan det som finns utanför som är det intressanta. Hennes vägran att, i intervjuer, berätta vad som är fakta och fiktion väcker frågor om fotografiets roll som berättare och vilken verklighet som är äkta eller falsk. En hängiven samlare av amatörfotografi är den holländske kuratorn, amatörfotosamlaren och reklammannen Erik Kessels. Hans bok Attack of the giant fingers är nummer tretton i en serie kallad In Almost Every Picture. Det finger som avses är naturligtvis det som amatören ofta placerar framför linsen. Andra böcker i serien skildrar en trogen familjemedlem, den svarta hunden, som på grund av en alltför enkel kamera och fel ljussättning bara blir en svart fläck på bilden.

ERIK KESSELS

Den första bild som dyker upp på när man googlar.

Ur »Useful photography« av Erik Kessels.


ADAM MURRAY / THEO SIMPSON

Järnvägen mellan Sheffield och Manchester.

»Men hon regisserade de människor hon mötte så att bilderna framstod som hämtade ut den kända musikalen West Side Story.«

på Amazon för ungefär tiotusen kronor. Efter den stora framgången med Afronauts fick hon möjlighet att göra en bok på ett förlag. Hon valde att göra en bok med gatufotografi från New York. Men hon regisserade de människor hon mötte så att bilderna framstod som hämtade ut den kända musikalen West Side Story. Stockholmsfotograferna Klara Källström och Thobias Fäldt var lite inne på samma spår när de gav ut Russian bang/Ryska smällen. Boken är den första i en serie om svenska myter. Här berättas om när Stockholm blev bombat av ryskt flyg. Det skedde i februari 1944. I boken porträtterar de träd i Eriksdalslunden, som står där bomberna föll. De var ju faktiskt ögonvittnen till händelsen.

F  

otoboksmarknaden är mångskiftande och brokig. I Storbritannien växer det fram ett intresse för något som kan kallas hembygdsfotografi. Craig Atkinson, lektor vid en konst- och designskola i södra England, ger ut en bok med dokumentär fotografi varje torsdag på förlaget Café Royal Books. Det är små häften på 28 till 36 sidor, oftast tryckta i svartvitt. Ämnena varierar men ofta visas bilder från numera nerlagda industrier eller av bortglömda yrken. Här återfinns titlar som One day in July near Cable Street, Southport (Ken Grant) eller Pig killing 1975–1976 ( Daniel Meadows) Upplagorna är små, runt 200 exemplar, och de flesta volymerna säljs slut. Mär Martin Parr publicerade sig i bokserien för en tid sedan var upplagan slutsåld efter några minuter. Böckerna hittar man på så prestigefyllda ställen som moma i New York, Victoria and Albert Museum, Tate Modern och hos de stora bokhandlarna i London.

Två som gärna blandar det dokumentära med ett slags systematiskt samlande är fotograferna Theo Simpson och Adam Murray. De har gettt ut boken Road and rail links between Sheffield and Manchester. Den handlar som titeln antyder om de platser där järnvägen och landsvägen korsar varandra på den cirka 50 kilometer långa sträckan. De båda upphovsmännen vill få resenären som färdas på sträckan att stanna upp och betrakta det vackra landskap som sakta förändras utan att vi riktigt lägger märke till det. En märklig underavdelning till fotoböcker är de som helt klart borde katalogiseras under ämnet fotobok men inte innehåller några bilder. Vi vet alla vilka bilder vi inte tagit. De lagras i minnet på ett speciellt sätt, eftersom de aldrig behöver möta en kritisk blick. 62 kända fotografer, med namn som Mary Ellen Mark och Roger Ballen berättar om de tillfällen då det av en eller annan anledning blev omöjligt att ta en bild. Något förvånande så blir det ingen bild när Ballen sammanträffar med en kattfångare som ska leverera katter till en häxdoktor. När de två männen stiger in i häxdoktorns mottagning är väggarna täckta av olika delar från katter. Kattfångaren får betalt efter vikt, 22 kg per katt. De två männen lämnar rummet. Tydligen var den synen för mycket även för Roger Ballen. Boken heter Photographs not taken, sammanställd av Will Steacy. som synes så är fotoboksvärlden mångfacetterad och ofta galen. De böcker jag har skrivit om är mitt personliga urval. För vidare läsning rekommenderar jag The photobook, A history I–III av Gerry Badger och Martin Parr. Läs och häpna över vad fotografer kan hitta på. fotografisk tidskrift | 22


CRISTINA DE MIDDEL CRISTINA DE MIDDEL

»Afronauts« signerad Cristina de Middel.

23 | no 3/2015

»Något förvånande så blir det ingen bild när Ballen sammanträffar med en kattfångare som ska leverera katter till en häxdoktor. När de två männen stiger in i häxdoktorns mottagning är väggarna täckta av olika delar från katter.«


f frågar proffsen

HANNA LANGENFELT

CHRISTIAN STEIN

Passionerade fotobokssamlare

HANNAH GOLDSTEIN

BRUNO EHRS

Fotograf, Berlin

Fotograf, Bromma

Hur länge har du samlat på fotoböcker? – Jag har samlat på fotoböcker sedan 1999. Det var samma år som jag började fotografera på riktigt och ville helt enkelt ha mina egna fotoböcker, innan dess hade jag alltid lånat av mina föräldrar. Hur många fotoböcker har du? – Jag har många … Alla mina fotoböcker är inte på en och samma plats. De flesta är hemma hos mig i Berlin, men en del är fortfarande kvar i Stockholm. Jag saknar dem som inte är här, sakta men säkert flyttar jag min samling hit. Minns du din första fotobok? – Jag vet att jag hade fått ett par fotoböcker från mina föräldrar, men den första boken jag köpte med tanken att »denna vill jag ha för mig själv som inspiration« var Ten years after av Nan Goldin. Men då hade jag redan The ballad of sexual dependency av henne. Var köper du dina fotoböcker? – Jag går till museer eller konstbokhandeln Konst-ig som ligger i Stockholm. Men jag köper även under fotofestivaler och i små bokaffärer. Vilken är din »dyrbaraste« bok? – Det kanske är en tidig Francesca Woodmankatalog från 1980-talet. Vad är det som gör att du dras till en fotobok? – Jag gillar att den ger mig möjligheten att ta del av ett konstnärskap eller ett projekt, när jag vill och hur jag vill. Det jag menar är att jag kan sitta och titta på en och samma bild i både 20 minuter eller 20 sekunder. Jag väljer min tid och rytm. Jag gillar också att kunna ta fram flera böcker samtidigt och kolla på en variation av utryck och idéer, för att ge mig själv nya tankar.

Hur länge har du samlat på fotoböcker? – I det lilla formatet började jag samla på fotoböcker på 1970-talet, då jag gick på fotoskolan. Hur många har du? – Jag har aldrig räknat dem, men de har passerat över 1 000 stycken. Minns du din första fotobok? – Det var nog en bok från 1966 av den finske fotografen Matti Saanio, Svart vinter, vit sommar, som jag fick av min bror. En utsökt bok som poetiskt skildrar vardagens människor i norra Finland. Var köper du dina fotoböcker? – Förr besökte jag antikvariat. Efter år av sökande kunde det räcka med att jag kom in i ett antikvariat, och på avstånd studerade böckernas ryggar för att bilda mig en uppfattning om böckernas värde. Internet har förenklat sökandet – men samtidigt minimerat det till en charmlös fråga om pengar. Förr var det som att leta svamp i en skog, men nu är det förminskat till en blick i en postorderkatalog. Vilken är din »dyrbaraste« bok? – »Dyrbar« betyder för mig en bok som jag ofta återkommer till. En som framkallar lust, skönhet och tröst. Brassais spiralbundna Paris de nuit från 1933 eller ögonblickets mästare Cartier-Bresson med klassikern Images à la sauvette. Eller Sune Jonsson med Byn med det blå huset från 1959. Vad är det som gör att du dras till en fotobok? – Det är ett samlat intryck av bokens kombinerade kvaliteter. I första hand bokens bilder men också formgivning, betydelse, ålder, historia, papper och tryck. Bokens originalitet och känslomässiga tonläge spelar också stor roll.

Fotoutställningar kommer och går men fotoboken består. Den väntar troget på bokhyllan och låter läsaren välja sin egen tid och rytm.

fotografisk tidskrift | 24


text: hanna langenfelt

MALIN NORDGREN

HANNA LANGENFELT

EBBA BRINK

om sina käraste böcker

JOHAN BRINK

MARIE TRÄGÅRDH

LARS EPSTEIN

Kurator, Kungsbacka

Bildredaktör TT, Stockholm

Journalist/fotograf, Stockholm

Hur länge har du samlat på fotoböcker? – När Hasselblad Center visade utställningen The Open Book 2004 med de mest betydelsefulla fotoböckerna genom tiderna. Då fastnade jag. Hur många har du? – Jag har ca 1 800 böcker, allt från enkla självpublicerade häften till tunga volymer. Minns du din första fotobok? – Det var Jacob Holdts Amerikanska bilder. Jag var i Köpenhamn under början av 1980-talet och av en slump passerade jag ett ställe där Holdt skulle föreläsa, blev fascinerad av hans resa genom usa och köpte boken. Var köper du dina fotoböcker? – På Göteborgs konstmuseum och Konst-ig i Stockholm. Men också på nätet eller direkt från fotografer som ger ut sina egna böcker. På engelska Photobook store och när jag är i London brukar jag handla hos Donlon Books och Claire de Rouen. Vilken är din »dyrbaraste« bok? – Kanske Cristina de Middels Afronauts som är signerad, Sol LeWitts Autobiography, Alec Soths första upplaga av Sleeping by the Mississippi eller Broomberg & Chanarins War primer. De här böckerna ligger nog mellan 5 000 och 10 000 kr styck, beroende på skick. Vad är det som gör att du dras till en fotobok? –Det beror ofta på bokens koncept, bilderna, layout och editering, det blir ofta en helhetsbild. Ibland upptäcker jag också fantastiska böcker och konstnärskap, en av de senast Monica Alcazar-Duartes Your photographs could be used by drug dealers.

Hur länge har du samlat på fotoböcker? – Minns inte exakt, men den första köpte jag antagligen i början på 1980-talet då jag gick på fotoskolan. Jag är inte en organiserad samlare utan det är mer ett brinnande intresse. Hur många har du? – Jag har nog runt 160 stycken fotoböcker. Minns du din första fotobok? – Min första fotobok var dansfotoboken som handlade om koreografen Martha Graham. Den köpte jag i början av 1980-talet. Bilderna var tagna av fotografen Barbara Morgan. Den satte igång mitt samlande och inledde mitt intresse till att köpa fotoböcker mer kontinuerligt. Var köper du dina fotoböcker? – Det är både i antikvariat och på nätet, och inte minst direkt från enskilda fotografer. Det är alltid roligt då man kan diskutera innehållet, hur böckerna kommit till. Det är verkligen spännande att höra om den ofta mödosamma vägen från idé till färdig bok. Men jag köper även böcker på fotofestivaler och mässor. Vad är det som gör att du dras till en fotobok? – Dels är det layouten och utformningen av boken, och fotografierna såklart. Det finns så otroligt många fina fotoböcker. Både till innehåll, fotografierna och berättelserna i böckerna. Är man intresserad av dessa bitar är ju fotoböcker fantastiskt. Vilken är din »dyrbaraste« bok? – Om man tänker »dyrbaraste« som i pris så tror jag att det är Coincidences av Sarah Moon. Den vet jag vad jag har betalat för.

Hur länge har du samlat på fotoböcker? – Egentligen samlar jag inte på fotoböcker, utan jag ser dem mer som inspiration. Det är därför jag köpt dem. Men sedan kan man ju att säga att det blivit en samling med åren. – Jag köpte min första fotobok i slutet av 1950talet. På 1980-talet när Camera Obscura hade galleri och bokförsäljning i Gamla stan och Witkin Gallery i New York sålde klassiska fotoböcker började jag köpa fler och fler. Bra utbud av nya fotoböcker hade på den tiden Lindemanns Buchhandlung i Stuttgart. Hur många har du? – Fotobokbeståndet har vuxit med åren till runt 50 hyllmeter, kanske 1 500 böcker eller däromkring. Minns du din första fotobok? – Den första fotobok jag köpte var Henri CartierBressons Image à la sauvette på Sandbergs bokhandel i hörnet av Humlegårdsgatan och Sturegatan. Var köper du dina fotoböcker? – Numera hittar jag de flesta fotoböckerna via sajten bookfinder.com. Vilken är din »dyrbaraste« bok? – Min dyraste fotobok är nog Robert Franks New York is. Den är väldigt svår att få tag i, därför extremt dyr. Den innehåller bilder som Robert Frank tog för tidningen New York Times 1958, samma år som hans Les Américains kom ut på Delpire i Frankrike. Vad är det som gör att du dras till en fotobok? – Fotoboken är magisk (om den är bra). Den är alltid tillgänglig (står troget och väntar i bokhyllan) till skillnad från fotoutställningar som kommer och går.

25 | no 3/2015


BISSE / ADAMSKY

Bisse Bengtsson gör reklamkampanjer över hela världen och han längtar efter att kunderna ska släppa sargen och våga mer. text: oskar hammarkrantz

Reklam à la Bisse F 

örmodligen har du sett hans fotografier massor av gånger utan att veta vem som har tagit dem. De visas ofta på stortavlor, i tunnelbanan och i olika magasin. Sedan nästan 20 år tillbaka är Bisse Bengtsson en av våra internationellt mest framgångsrika kommersiella fotografer. Resan till att bli fotograf började med att Bisses bror byggde ett mörkrum i familjens badrum, men han tröttnade snart så Bisse fick ta över. Några år senare jobbade han på Svenska Dagbladets tryckeri och fick genom arbetsplatsens fotoklubb tillgång till ett fullutrustat labb som nästan alltid stod tomt. Men det viktigaste steget kom när han träffade den jämnåriga kollegan Peter Gehrke, som redan börjat få fart på sin karriär, och började assa åt honom. – Våra stilar är ganska olika, så det viktigaste jag lärde mig under tiden med Peter var att alltid vara professionell, säger han när vi träffas på ett lunchkafé i närheten av hans kombinerade studio och kontor vid Mariatorget i Stockholm. I början provade Bisse på de flesta bildgenrer och typer av uppdrag, men ganska snart tog de kommersiella reklamjobben över. Bland hans mer uppmärksammade kampanjer finns jobb för

kunder som Cloetta, mtv, Norrlands Guld, Vitamin Water, Jägermeister, Café Noir, Comviq, Loka, Telia, Fortum och så vidare, men också skivomslag för bland annat Teddybears, Bo Kaspers Orkester och The Hives. – Jag blommade väl upp i den »ironiska generationen« och hittade tidigt en nisch där. Jag antar att uppdragsgivarna har gillat min stil, med allt från ljussättning och val av karaktärer till element av humor. Och så är jag kanske en »skön kille«, som är lätt att jobba med. Det är inte bara uppdragens storleken som varierar, utan också graden av styrning och kreativ frihet verkar det som. – Det är väldigt olika. Ibland är man jättestyrd och ibland har man näst intill total frihet, som när man bara får ett ord att tolka. Kreativ frihet kan låta som en dröm, men det innebär också ett väldigt stort ansvar. Reklambranschen har blivit mer seriös, på gott och ont. Det blir inte lika roliga och knasiga jobb längre. För några år sedan hade kreatörerna på reklambyråerna mer att säga till om, nu är slutkunderna med och styr allt mer. Och kunderna vågar inte släppa sargen lika mycket nu som förr. Men det dyker fortfarande upp sjukt roliga jobb ibland, främst från utländska byråer. fotografisk tidskrift | 26


Världskampanj för Siemens, plåtad i Los Angeles.

27 | no 3/2015


BISSE / ADAMSKY

Ett personligt p책g책ende portr채ttprojekt med Stockholm som bas.

fotografisk tidskrift | 28


BISSE / ADAMSKY

»Man ska känna sig nervös. Jag har fortfarande lite ont i magen inför varje jobb. Det håller mig på tårna.«

NAMN Bisse Bengtsson. ÅLDER 51 år. BOR I Stockholm. UTRUSTNING Hasselbladare med Phase One-bakstycke till de kommersiella jobben, Mamiya 7 till de egna projekten. AGENTUR Adamsky. En kondomkampanj för Euro RSCG / Love Life, Zurich. (bilden är beskuren)

Att vara 51 år gammal och jobba i reklambranschen som hela tiden desperat jagar ungdom, fräschör och nya uttryck har förstås också sina sidor. – Det är klart att jag tävlar mot yngre förmågor och vilka stilar som är populära just nu. De unga nya kreatörerna tar så klart in sina fotografer från sin egen generation. Samtidigt har jag blivit bredare och har nog faktiskt aldrig varit så bra som jag är nu. Men man ska känna sig nervös. Jag har fortfarande lite ont i magen inför varje jobb. Det håller mig på tårna. Många av av Bisses jobb är stora, tidskrävande reklamproduktioner, och han brukar hinna med mellan 15 och 20 jobb om året. – Jag gillar stora produktioner, för då får man ofta möjlighet att sätta ihop ett bra team och samarbeta. Jag är beroende av duktiga retuschörer, stajlister, scenografer och liknande som kan höja min egen kreativitet. Mycket av mina bilder görs i postproduktionen. Sedan behöver jag så klart sologrejer också med enklare produktioner, så det får jag utlopp för i mina egna projekt. Bland de egna projekten finns ett där han plåtat olika musiker, och ett som består av fler än 100 olika porträtt av surfare i en liten costaricansk by. Vi bläddrar lite i Bisses portfolio och jag fastnar vid några färgmättade, närmast högljudda 29 | no 3/2015

kampanjbilder för den tyska elektronikjätten Siemens. Jag mumlar något om David LaChapelle, lite osäker på vad Bisse egentligen tycker om den amerikanske stjärnfotografen. – Det var faktiskt David LaChapelle som skulle ha gjort den kampanjen. Men han gjorde sig omöjlig och var tydligen svår att samarbeta med. Så jag fick ta över uppdraget. Förmodligen var jag både billigare och lättare att jobba med, haha. Och kanske insåg de att hans stil inte riktigt funkade för det här jobbet. Det var ett kul jobb som gav självförtroende, att ro en världskampanj i land.

V  

i fortsätter att bläddra i portfolion och när man ser alla Bisses porträttbilder samlade så här blir en sak tydlig: Modellerna tittar väldigt sällan in i kameran, utan blickar snarare ut i fjärran. – Jag har inte tänkt på det som ett medvetet grepp, men visst, det blir tydligt när man ser bilderna samlade så här. Jag har alltid tyckt att det är fint när den jag plåtar blickar bort lite. Direkt ögonkontakt kan faktiskt bli lite för mycket, nästan för starkt. I kommersiella uppdrag måste man ju plåta både med blicken in i kameran och i fjärran, för att gardera sig för kundens önskemål.

Just porträtten är en av Bisses styrkor, och de går som en röd tråd genom hans portfolio. Själv tror han inte att det är porträtten han får in jobb på, utan snarare helheten med att sätta ihop team, ljussättning, rollbesättning och så vidare. – Porträtt handlar om att snabbt bygga upp ett förtroende, att försöka förklara vad man vill uppnå. Det är en liten kort relation där man ska försöka hitta ett lugn. På många sätt är att ta porträtt att vara en form av regissör. Två andra viktiga element i Bisses porträtt är personerna och miljön. – Locations är lika viktigt som allt annat. Jag har en liten minnesbank i huvudet över bra ställen som inte överanvänts. Och jag älskar att rollbesätta med sköna karaktärer. När jag letar folk tittar jag snarare i agenturernas så kallade »people«-kataloger än bland de traditionella modellerna. Sedan ungefär 15 år tillbaka är Bisse en hängiven surfare, och innan dess var han en lika hängiven skejtare, innan knäna satte stopp. Både skejt- och surfkulturen har en egen tydlig estetik, men den letar sig sällan in i Bisses bilder. – Alla vill ju vara en del av surfvärlden och dra in en bräda i bilden för att skapa en viss stämning. Men jag vill inte exploatera surfvärlden, så jag lämnar den utanför mina jobb.


FRANCESCA WOODMAN © GEORGE & BETTY WOODMAN FRANCESCA WOODMAN © GEORGE & BETTY WOODMAN

FRANCESCA WOODMAN © GEORGE & BETTY WOODMAN

FRANCESCA WOODMAN © GEORGE & BETTY WOODMAN

Francesca Woodman flyttade in i konsten.

På jakt efter platsens själ utställning

Francesca Woodman Moderna museet 8/9–6/12 2015

omslaget till Jörgen Gassilewskis diktsamling Rekviem från 1996 återger den amerikanska konstnären Francesca Woodmans fotografi Om att vara en ängel. Samma bild använder nu Moderna museet på katalogen till sin utställning, och vi ser Woodman själv skjuta fram ur fotografiets mörker, svävande mot betraktaren. Bildens perspektiv är omkastat så att golvet blir till tak. När Woodman böjer sin nakna kropp bakåt blir brösten till geometriska pyramidformer och hon

påminner faktiskt om en ängel i en renässansmålning. Detta är otvivelaktigt ett av hennes allra bästa fotografier, med en omisskännlig pregnans i uttrycket och ett lika dramatiskt som magiskt ljus. Hennes blick borrar sig rakt in. Och ändå framstår bilden som outgrundlig. Woodman använde genomgående sig själv som modell i sina fotografier, i en sorts sårbar själviakttagelse, men utan att framkalla direkta självporträtt. Hennes prövande process ingick i ett identitetsskapande, men utgjordes lika mycket av kommentarer till det fotografiska uttrycket. En glasskiva som pressas mot kroppen, en spegel uppställd som en bild i bilden, hängande filmrullar, ett infallande ljussken som skapar sitt eget bildrum. Allt blir till symboler

för fotografins fixering av ljuset. Serien Swan song utspelas på ett bord placerat rakt under kameran, likt en dissekering i fotostudion, med kroppen som material. Men tillbaka till Gassilewskis diktsvit som är uppbyggd utifrån delarna i en katolsk dödsmässa. Texten igenom återkommer hans beskrivande kroppsord: »Avspärrning i munhålan«, »återge koagulerad blick«, »din torso/ är tilltal.« Gassilewski skapar bilder som svarar mot Woodmans, och genom hennes ängel på omslaget ger han oundvikligen sitt rekviem en ödesmättad ton. Francesca Woodman tog sitt liv när hon endast var tjugotvå år, genom att hoppa från ett hus på Manhattan. Detta faktum påverkar allt jag ser i hennes bilder. Och är omöjligt att

tänka bort. Woodmans korta och intensiva skaparperiod – hon tog alla sina bilder inom loppet av åtta, nio år – är märkt av hennes självmord. Kanske blir det intrycket ännu starkare genom att fotografierna i sig är så impregnerade av en nostalgisk blick? Hon utnyttjar skönheten i förfallna interiörer och övergivna industrilokaler, för övrigt miljöer där mycket av konsten i slutet av 1970- och början av 1980-talet utspelade sig. konstnärer gjorde om loften i New York till ateljéer, och i Stockholm flyttade ett gäng konstnärer, bl.a. Jan Håfström och Max Book, in i Danvikens gamla linoljefabrik. Utställningen Ibid. från 1982 blev legendarisk och Sven Åsbergs fotografiska dokumentation har slående likheter med Woodmans fotografisk tidskrift | 30


MISHA PEDAN

FRANCESCA WOODMAN © GEORGE & BETTY WOODMAN

Bilder från tunnelbanan i Charkiv.

»Fotografierna skildrar ofta en intim sammansmältning med omgivningen, där hon kryper in under tapeter som lossnat.«

uttryck. Tänk också på Tarkovskijs ljusdrypande bilder i filmer som Spegeln och Stalker. Woodman var inte den enda vid den här tiden som sökte efter platsens själ. Utställningen på Moderna museet försöker också placera in henne i ett sammanhang genom att föra in verk av besläktade fotografer, som Duane Michals eller Ralph Eugene Meatyard. Det är ett bra grepp som visar att Woodman verkade i dialog med andra, men det skulle kunna vidgas till att också inkludera konstnärer verksamma inom performance, som Ana Mendieta eller Joan Jonas. I utställningen visas ett kort sammandrag av Woodmans egna experiment med video, ett medium som hon använde för att vidga fotografiernas kompositioner. 31 | no 3/2015

Ändå var Woodman tveklöst mer privat och inåtvänd än offentligt utagerande i sitt uttryck. Hennes konst ägde rum i enskildhet, med henne själv som den viktigaste betraktaren. Fotografierna skildrar ofta en intim sammansmältning med omgivningen, där hon kryper in under tapeter som lossnat. Det rör sig om ett uppgående i rummets själva fibrer, en vrängning där det inre tar gestalt i det yttre. Författaren Karl Ove Knausgård skriver i en text om Woodman att »hon flyttade … in i konsten och levde i den. Hon ensam med alla blickarna«. Francesca Woodman blev kvar inne i bilderna. Hon kom aldrig ut därifrån. Fotografierna förblev hennes hemvist och de är nu vår enda väg in till hennes verklighet. / MAGNUS BONS

MOBILZOMBIER

I TUNNELBANAN

Hans Malm #mobilism boecker books, 2015

Misha Pedan M khimaira förlag, 2015

Varken snöstorm, barnpassning eller en middag på tu man hand kan stoppa användandet av mobilen för människorna i boken. För inte kan utsikten av den gråa tunnelbaneperrongen konkurrera med bilder från »långt bort i Söderhavet« upplagda på Instagram av en avlägsen bekant. Hans Malm visar i sin bok hur mobiltelefonen numera är helt hopkopplad med vår personlighet och fysiska kropp. Boken säger något om vår tid vilket gör den till ett viktigt dokument att kunna titta på om 100 år eller så, när vi undrar hur vi så lätt kunde gå på teknikens inverkan på det mänskliga beteendet i början av 2000-talet. Däremot är jag tveksam till om den passar som soffbordsbok att bläddra i lite varje kväll. #mobilism innehåller nästan 400 svartvita fotografier, ett urval av de 1 600 bilder som Hans Malm postade på Instagram med hashtagen #mobilism. Mitt i boken finns en text av ekonomiprofessor Micael Dahlen, som cementerar mitt intryck av fotografierna. Han frågar sig: Kanske håller vi på att förvandlas till mobilzombier allihop?

Mängder av allvar ligger som smog över Misha Pedans bok »M«. Vi ser svartvita människor, djupt försjunkna i sina tankar om vad som ska göras, vem som ska hämtas och hur det ska bli med det där dokumentet på jobbet som försvunnit. Flera av uppslagen i boken talar till varandra i form av en diptyk när de utgår från samma scen men med skillnad i skärpa och uttryck. Alla fotografier i boken togs i Charkivs tunnelbana mellan 1985 och 1986, några år före Ukrainas självständighet från Sovjetunionen. Under två år pendlade han fram och tillbaka genom stan och tillbringade 1 000 timmar i tunnelbanan. Tristessen han ser går ut genom bladen och förstärks av den massiva tyngden av gråhet i fotografierna. Längst fram i boken finns en text om staden Charkiv skriven 1974 av författaren Vagrich Bakhchanyan. Dessvärre framgår inte hur den är kopplad till fotografierna, vilket skulle varit intressant att veta. På sista sidan finns ett fotomontage av Vladimir Lenin, Micha Pedan och Vagrich Bakhchanyan. Inte heller här finner jag klarhet i budskapet. Kanske är det inte heller tanken att vi lätt ska se sambandet utan fritt associera?

/ SUSANNE FESSÉ

/ SUSANNE FESSÉ


Så fixar du Gör tajt urval, undvik onödiga funktioner, bestäm vilka jobb du vill ha. Fem proffs berättar om de vanligaste felen fotografer gör. text: anna henriksson illustratör: emelie gårdeler

fotografisk tidskrift | 32


 hemsidan

33 | no 3/2015


LINDA DYBECK

D  

et ska vara enkelt som tusan, säger Christer Jansson, bildredaktör på contentbyrån Spoon Publishing i Stockholm som dagligen letar efter fotografer att anlita för olika uppdrag. Hemsidan är ett första möte med dig och en dörr in till din värld som fotograf. Men ett klick för mycket för redaktören och irritationen börjar krypa längs med ryggraden. – Jag vill rakt fram till bilderna. Om jag måste trycka på en länk för att komma vidare till portfolion gör det mig bara förbannad, säger han. I hans fall handlar det om att hitta fotografer vars bilder berättar en historia. De tidningar eller andra produkter som byrån tar fram åt sina kunder ska fyllas med innehåll som förmedlar den värld som kunden verkar inom. Det ska inte vara porträtt tagna rätt upp och ner. – Fotografer hör ofta av sig till mig och ber mig titta på deras hemsidor. Men ofta ser jag bilder som inte berättar någonting. När jag säger det till fotograferna, så svarar de: »Men jag kan ta sådana bilder också«. Men då undrar jag, varför fanns de inte där från början? Christer Janssons slutsats blir då att det uppenbarligen inte är den typen av uppdrag som fotografen helst vill göra och personen väljs därmed lätt bort. Långa texter kan enligt honom skippas helt till förmån för kort information om var bilden har varit publicerad och vilket år. Ett annat tips är att ha kontaktuppgifter synliga direkt man kommer in på hemsidan. Såväl telefonnummer som bostadsort. – Jag vet mycket väl att alla fotografer vill säga att hela världen är deras arbetsfält, men jag vill veta

Christer Jansson: Hemsida är bäst!

var de bor för att undvika långa körsträckor. De ska inte sitta i en bil utan fotografera den tiden jag betalar för dem, säger Christer. På senare tid har det blivit populärt att använda sig av bloggformatet eller skapa en sida för sin verksamhet på sociala plattformar som Facebook. Men det är ett format som kan göra det svårare för bildköpare att få en överblick över en fotografs verksamhet. Enligt Christer är en hemsida det allra bästa formatet för att visa sin portfolio digitalt. En fotograf utan hemsida litar han helt enkelt inte på. Precis lika viktigt som att man skulle stå med i telefonkatalogen förr, är det att ha en hemsida i dag resonerar han. Och det är smart att bygga den på ett sådant sätt att du själv som fotograf kan

»Det är jätteviktigt med fräscha grejer på hemsidan. Annars tror jag inte att fotografen har gjort något jobb sedan sist.«

uppdatera den med jämna mellanrum så att den fungerar som marknadsföring. – Det är jätteviktigt med fräscha grejer på hemsidan. Annars tror jag inte att fotografen har gjort något jobb sedan sist. En annan bra anledning till att uppdatera sin hemsida är att då kan du skicka i väg ett mejl och berätta det, det blir en påminnelse om dig som fotograf.  På Riddarholmen i centrala Stockholm sitter tidningen Vi:s redaktion. Art director Hanna Johansson letar ofta upp fotografers hemsidor efter att ha sett en intressant bild publicerad i någon tidning. – Ofta ser jag en bildbyline någonstans och då googlar jag på namnet plus ordet fotograf. Jag vill med en gång förstå att det här är en fotograf som länken går till och det får gärna stå i den korta texten bland sökträffarna att personen är fotograf. Det underlättar mitt arbete när jag hamnar rätt. Hon vill helst möta en stor ingångsbild på startsidan. – Det första jag vill se är en stor bild som är representativ för fotografen och som är annorlunda på något sätt. Den ska ge mig en tydlig känsla för fotografens stil och det är bättre att satsa på en riktigt bra bild än att lyfta fram en okej på en kändis. Ett snabbt klick senare vill hon landa i en enkel navigering till bilder som visar upp fotografens stil. Hanna tipsar om att lägga upp max tre olika kategorier för att visa på tyngd. Välj alltså inte att visa på bredd, det är den vanligaste fällan att visa upp allt från bröllop till produktbilder och resereportage. Bildköpare drar åt sig öronen direkt. Undvik även funktioner som en navigation med olika nivåer, animering eller andra extravaganser. – Jag vill snabbt kunna avgöra om det är en stil som passar för tidningen. Ofta tycker jag även att bilder är för små. De ska vara så stora att jag ser ordentligt och kan avgöra om fotografen kan ta tajta bilder med kvalitet. Det handlar om vad som lockar mig, jag älskar bilder och vill att det ska gå att se stort.

fotografisk tidskrift | 34


KJELL B PERSSON

En annan detalj hon inte tycker behöver nämnas är att man har bil och F-skattsedel. Det känns amatörmässigt, menar hon. Att fotografen har en registrerad firma är en utgångspunkt. Rent formmässigt vill Hanna se en sida som känns uppdaterad och i klang med samtiden. – När en hemsida känns modern säger det mig att fotografen hänger med och har koll. Strukturen. Layouten. Alla detaljer berättar det här för mig och det är verkligen viktigt när jag hittar nya fotografer. Det är så jag får förtroende för dem. Är hemsidan omodern och splittrad, då blir jag osäker på vad som ska landa i mitt knä sedan. Hon använder även de bilder som fotografen i fråga lagt upp på hemsidan som ett slags referens-

Hanna Johansson: Gör stora bilder!

35 | no 3/2015

material för att beskriva de bilder som ska tas till ett aktuellt jobb. – När jag börjar jobba med en ny fotograf är det lättare att hänvisa till de bilder som tagits tidigare, för att komma närmare det jag vill i min bildbeställning, än att bara förklara i ord. Och ju fler som jag har sett, hellre 100 än 10 bilder, inom samma kategori gör beställningen tydligare.

 S

tefania Malmsten är grafisk formgivare på egna byrån Malmsten Hellberg och har varit creative director för modemagasinet Rodeo. Hon har även formgett ett stort antal böcker om konstnärer och olika kampanjer för modeföretag. En fotografs hemsida ger henne en första signal om vem den personen är. Man behöver inte vara snål med rena fakta, som stajlister eller publicering och årtal. Men kategoriseringar av olika slag i övrigt ser hon inte som lika nödvändigt. – Det är viktigt för mig att kunna förstå om det är ett uppdrag eller om det är ett eget projekt. Men att sedan dela upp innehållet mer känslomässigt är inte intressant för mig. Jag har jobbat mycket med konstfotografer i sammanhang som exempelvis i magasin. Jag tycker inte att distinktionen mellan olika fotografer är så viktigt, utan det handlar om bra bilder, säger hon. Stefania går ofta in på fotografers hemsidor via mobilen. Men det är först efter att hon tittat mer noggrant vid datorn som ett beslut kan tas om att träffa fotografen. Många bilder kan se fina ut på skärmen, men att de inte håller måttet när de

MARCUS PALMQVIST

»När en hemsida känns modern säger det mig att fotografen hänger med och har koll. Strukturen. Layouten.«

Stefania Malmsten: Rena bilder, ren fakta!

ska tryckas. Därför bör en fotograf som kommer till henne på ett möte fortfarande ha med sig någon form av fysisk portfolio och inte bara plocka upp sin hemsida. – Jag blir intresserad om jag ser att det är en bra fotograf och ju bättre jag kan se bilderna desto lättare är det för mig att ta dem till mig, säger Stefania. Rent generellt vill hon att bilder ska vara snabba att ladda upp och navigationen lätt att ta till sig. Är hemsidan välgjord kan ett stort antal bilder presenteras utan att det blir för tungt. Men få lyckas med det, säger hon, ofta tar det för lång tid eller så blir det allt för rörigt. Andra detaljer som kan avskräcka henne är om designen tar över allt för mycket. Det säger något om fotografens prioriteringar menar hon. – Man ska fokusera på att visa sina bilder på bästa möjliga sätt och att bilderna speglar vad man står för. Men visst, det finns duktiga fotografer som har usla hemsidor, för det handlar om bilderna, säger Stefania och förklarar vidare. – Rena bilder, ren fakta och god funktionalitet är mitt råd. Att visa bilder är egentligen ganska enkelt.


De få detaljer man väljer för att sticka ut bör snarare handla om form än funktion, som en detaljfärg eller att man gör en logotyp som visar ens stil. Typsnittet säger också en del om dig som fotograf. Hon anser att det är en fördel om den grafiska profilen håller ihop. Allt från hemsida till visitkort, offert och fakturamall. Det inger förtroende gentemot dina kunder och visar att du kan jobba konceptuellt. Precis som Christer Jansson, bildredaktör på Spoon Publishing, vill hon tipsa om att lyfta fram kontaktuppgifterna på hemsidans startsida. Skriv gärna en titel som berättar vem du är som fotograf. – Stressade bildköpare ska lätt hitta dina kontaktuppgifter om de vill ringa eller mejla dig. I princip ska funktionerna på hemsidan inte synas utan bara underlätta för besökaren, säger Melina.

HENRIK NYGREN DESIGN

I 

en annan del av Stockholm sitter grafiska formgivaren Melina Grundel. Hon har tagit fram hemsidor åt fotografer som Magnus Laupa och Moa Karlberg. Hon håller med om att de funktioner som finns på hemsidan inte ska krångla till det. – Bilden ska vara i fokus. Även om man har grafiska element så bör formen vara minimalistisk. Hon poängterar att de flesta i branschen nog skulle vara överens om detta. Men ändå kan det bli helt fel och hemsidan inte bli den marknadsföringskanal man hoppats på. Ett första steg för att hitta rätt är att sätta sig ner och försöka komma fram till hur man gentemot en besökare snabbt kan ge dem en överblick över ens fotografiska produktion – utan att förvirra. – Tänk igenom vem du är som fotograf. Vilka jobb vill jag få genom den här hemsidan? Det ska avspeglas i första anblicken. När beslutet om vilka bilder som ska lyftas fram är taget handlar det om att skapa kategorier eller annan tydlig filtrering av materialet. Även om man främst jobbar med bildserier eller reportage så kan de bilderna kodas så att exempelvis alla porträtt filtreras fram. Att upplösningen på bilderna håller för stora skärmar är också bra att kontrollera. – Hemsidan måste funka på alla plattformar. Många går in på mobilen först och sedan på datorn. De stora bilderna ska dock vara något komprimerade, är de för högupplösta förlorar man på att hemsidan upplevs som seg, säger Melina. Ett fel många fotografer gör är att välja för många eller krångliga funktioner som man tror är proffsiga men som snarare bara stör eller gör att sidan laddas långsamt, som avancerade toningar i bildväxlingar.

Henrik Nygren: Hemsidan är ett statement.

JOHANNA FRENKEL

»Ett fel många fotografer gör är att välja för många eller krångliga funktioner som man tror är proffsiga men som snarare bara stör.«

Melina Grundel: Den ska funka på alla plattformar.

H  

enrik Nygren är creative director på egna byrån Henrik Nygren Design. Han har formgett hemsidor åt fotografer som Carl Bengtsson, Gunnar Smoliansky och Åke E:son Lindman, samt en mängd böcker om såväl svenska som utländska fotografer och konstnärer. Henrik håller med om att det är svårt att visa både bredd och djup i en verksamhet på samma gång. – I dag är hemsidan för flertalet fotografer navet som fälgen och verksamheten snurrar kring. Jag skulle vilja se en tydligare helhet där allt det man vill kommunicera pekar åt samma håll, säger han. Henrik liknar en hemsida vid en butik. Ytan ut mot gatan måste på en gång exponera verksamhetens inriktning. Väl innanför dörrarna ska besökaren kunna bli överraskad och direkt förstå tanken bakom utbudet. När man lämnar butiken så ska det vara med en känsla av att det var värt besväret. – Den enda person som kan svara på vad som är rätt eller fel är fotografen själv. Det vill säga hur hon eller han önskar tolka sitt kunnande och sin personlighet. Det gäller att man slipar den kniv som finns, och som inte alltid är helt slipad. Några råd han skulle vilja ge är att titta på dig själv som fotograf och fundera länge utan att göra

fotografisk tidskrift | 36


»I dag är hemsidan navet som fälgen och verksamheten snurrar kring.« särskilt mycket. Låt det ta tid. Ställ dig frågor som vad du vill och vilken målsättning hemsidan ska ha. Och tänka att hemsidan ska ligga steget före, som en morot. Alla möjligheter finns, men att göra en hemsida är inte ett syfte i sig – det räcker inte. Det är inte som att städa, förklarar Henrik. – Hemsidan ska vara grundläggande och leva en lång tid. En hemsida är både ett statement och en stor investering när det gäller tid och pengar. För att lyckas krävs kanske inte att man alltid måste anlita en grafisk designer eller programmerare. Det går att bygga en hemsida på egen hand med hjälp av olika webbverktyg. Men Henrik poängterar ändå att det finns tillfällen då det är bra att anlita en konsult för att nå ännu bättre resultat. Det kan handla om att få till en bra sökbarhet, en snabbhet i hur bilderna laddas upp, hur hemsidan upplevs och fungerar på olika enheter eller om man vill ha e-handel på sin hemsida. – Det finns givetvis en kunskap som går att utnyttja genom att anlita de som är experter. Det är en skillnad från att till exempel bygga sitt eget hus. Han återkommer till liknelsen med butiken. Du känner säkert igen känslan. Ont om tid. Alla slåss om uppmärksamheten. – Det är ett otroligt enkelt recept. Man ska vara ärlig, tydlig och relevant. Är man inte det är risken stor att hemsidan inte speglar verksamheten och att man som besökare inte känner igen sig, säger Henrik och fortsätter: – På en fotografiutställning ser man sällan mycket grafik eller pilar. Det är bilderna det handlar om och information finns som ett stöd. Ofta behövs det inte mer. Men en fantastisk utställning kan snabbt förstöras av en dålig och orolig hängning. Ungefär som med en hemsida.

37 | no 3/2015

CHECKLISTA FÖR FOTOGRAFEN

MÅLSÄTTNING OCH SYFTE Tänk igenom varför du gör hemsidan. Vem är du som fotograf? Hur vill du positionera dig på marknaden? Låt det ta tid. Börja inte skissa på något innehåll förrän du har syftet klart för dig.

GÖR ETT TAJT URVAL Välj ut bilder som representerar dig som fotograf och de jobb du vill få i framtiden. En vanlig fälla är att lägga upp ett allt för brett spektrum av bilder. Även om urvalet är tajt så kan du välja ut en stor mängd bilder inom aktuell stil.

LYFT FRAM KONTAKTUPPGIFTERNA Ibland handlar det bara om att snabbt få fram telefonnumret och ringa upp fotografen. Ha dina kontaktuppgifter väl synliga redan på startsidan. Glöm inte heller bort att skriva ut var du bor i landet. Gärna med en aktiv länk, om någon hittar dig via en mobil vill de kunna ringa direkt.

UNDVIK ONÖDIGA FUNKTIONER Ditt arbete som fotograf ska vara i fokus – inte de tekniska lösningarna. Skippa allt för många nivåer i navigationen. Tonade bildspel kan också upplevas som sega att ladda ner. Tänk igenom den upplevelse som besökaren ska få med sig.

RENA BILDER Oavsett om startsidan inleds med en stor bild eller om man landar på en sida med en mängd bilder – så låt bilderna tala. Fakta som publicering och årtal får gärna läggas till. Men undvik långa texter, alternativt ska texten gå att klicka bort.

SÖKBARHET Glöm inte att lägga in metadata som att du är fotograf och den korta summerande texten om din verksamhet som dyker upp bland sökträffarna. Alla sådana detaljer underlättar för en bildköpare och berättar att de har kommit rätt.

TA HJÄLP AV EN EXPERT Känner du dig osäker på webbverktygen? Då kan det vara bra att anlita en grafisk formgivare eller webbdesigner för att styra ihop de sista bitarna. På så vis kan du säkerställa att hemsidan funkar både rent tekniskt och formmässigt.


MARK WEISS

fotografisk tidskrift | 38


tankar om en bild

Omslagsbilden som kröp in under skinnet Konstkritikern Sebastian Johans om en skiva som floppade.

en sliten asfalterad gata, ett bandnamn och en titel i en gräll rosa nyans sprejade på marken och ett tungt gatbrunnslock med bandets monogram. Två händer med nagellack i samma skrikiga färg som graffitin sticker fram under locket, lindade i svarta trasor eller möjligen trasiga cykelhandskar. Händerna är ledtråden. Interaktiviteten är inte särskilt avancerad, men den är slående. Gatbrunnen döljer en fold out, och när man försiktigt sprättat upp kanterna stiger en hårt sminkad och farligt rytande man ut i rummet. Han är lindad i smutsiga trasor, som om han levt bland kloakerna därnere, alternativt kravlat sig ut ur ett raserat hus eller vaknat från en mumifierad sömn. Hans lockiga blonda hår är lite av en kontrast och tycks ha klarat sig ifrån alla eventuella umbäranden med fluffigheten i behåll. Bakom honom ett moln av giftig grön rök. Omslaget till Twisted Sisters fjärde album Come out and play bär en viss fantasirikedom men är knappast något formellt mästerverk. För mig är emellertid utviksbilden av frontfiguren Dee Snider ett mycket viktigt fotografi. Det finns ikoniska bilder som betyder mycket för det mänskliga kollektivet. Nick Úts fotografi av den nakna vietnamisiska flickan Phan Thi Kim Phúc som flyr från ett hav av brinnande napalm är ett exempel. Robert Capas, möjligen fejkade, döende spanska lojalistsoldat, The falling soldier, är ett annat. De senaste veckornas kollektiva uppvaknande inför de mängder av medmänniskor på flykt som vi i åratal lyckats blunda för talar för att den turkiska fotojournalisten Nilüfer Demirs hjärtskärande bild av den drunknade syriska pojken Alan Kurdi också kommer att sälla sig till skaran. Viktiga bilder som kryper in under skinnet på sina betraktare, påverkar opinioner och lägger sig tillrätta i det kollektiva bildminnet och får ett evigt, eller i varje fall långt, liv. Dramatiska händelser dominerar så klart bland de mest betydelsefulla fotografierna. Men även porträtt av Marilyn Monroe, Audrey Hepburn, Stålmannen och brett leende amerikanska presidenter kvalar in bland det som gömmer sig i den globala medborgarens hjärna. Liksom månlandningen och ett knippe mer eller mindre riggade klassiker, 39 | no 3/2015

som de lunchande byggarbetarna på en balk som hänger utanför en halvfärdig skyskrapa eller Robert Doisneaus odrägligt romantiska kyss. parallellt med det kollektiva bildminnet har vi förstås en mer personlig bildbank, en egen kanon, om man så vill. Här är bredden större och kvaliteten mer spretande. De bilder vi umgås med som barn är inte nödvändigtvis bra, men har en tendens att bli arketyper som vi mer eller mindre omedvetet väger andra bilder emot. Jag var inte mer än sju år gammal när jag fick Come out and playvinylen av min mamma, och omslagsbilderna av rockfotografen Mark Weiss, som plåtade merparten av artisterna på 1980-talets glammiga hårdrocksscen, öppnade en ny värld. I själva verket är Come out and play en dålig skiva. Twisted Sister hade gjort stor succé med föregångaren Stay hungry, och försökte desperat upprepa framgångarna genom att dra sitt sound i en poppigare eller pompösare riktning, vilket blev ett fiasko. Skivan och den påföljande turnén floppade och blev början till slutet för bandet. Mark Weiss hade också fotograferat omslaget till den tidigare hitskivan, där Dee Snider poserar med ett stort köttben i handen i en trasig dräkt som bäst beskrivs som en svartrosa angorablus. Come out and play är ett blekt försök att kopiera samma bild i en mer renodlad form. Dessutom markerar bilden ännu ett steg i en trist heteronormativ riktning, i och med att Twisted Sister här helt lämnar den cross dressing som tidigare varit en del av deras image. Sminket är förvisso kvar, men det är så överdrivet att det snarare anspelar på maskerad och abnormitet än den androgynitet som präglar några av erans andra band. Men för mig, som inte hade någon relation till föregångaren, var bilden fullt fungerande och en första lektion i performativitet och det faktum att bilden ibland kan vara viktigare än innehållet. Tillsammans med albumets inledande minut, där titeln skrikande väses fram till ett komp av flaskor som slås mot varandra blev utviksbilden något så ovanligt som en perfekt helhet. /SEBASTIAN JOHANS


PRIVAT

LINNEA BERGENUDD

debatt KALLE SANDHAMMAR CHEFREDAKTÖR, NORRLÄNDSKA SOCIALDEMOKRATEN

JOHAN GUNSÉUS VICE ORDFÖRANDE, SVENSKA FOTOGRAFERS FÖRBUND

Varför säger Norrbotten Media upp Johan Gunséus, vice ordförande i SFF, i debatt med Kalle Sandhammar, chefredaktör för Norrbotten Media som nyligen sagt upp alla sina 18 fotografer.

JOHAN GUNSÉUS: norrländska Socialdemokraten och Norrbottens-Kuriren sparkar ut sina fotografer. Fotografer som har lång erfarenhet av journalistik, bild och visuell kommunikation ska ut. Bort. Försvinna. Och det är precis som vanligt när detta kommenteras från ansvariga. De är så ledsna över att mista kompetenta medarbetare och uttalandena haglar om att det är en del av »tidningens hjärta« som försvinner och att de hyser starka känslor över att det sker. Jag fascineras av lite av varje i dessa kommentarer. I en tid där den visuella kommunikationen har så oerhört starkt genomslag så är det just bildredaktionerna som ska skjutas i sank. Någonstans får jag ändå känslan av att – krokodiltårar till trots – de faktiskt inte alls är bekymrade över att fotograferna försvinner (och att arbetsuppgifterna övertas av skrivande journalister). Uppfattar jag inte snarare en attityd från dessa tidningsledare där de pekar ut fotografer som inkompetenta och inte riktiga journalister? I rapporteringen om nedläggningarna får vi höra från de högst ansvariga att idén om att specialistkompetens blir mindre intressant. Fler generalister efterfrågas. Vd:n för Norrbottens Media, Erik Ranängen, meddelar att det är »täta uppdateringar och inte den klassiska fotokvaliteten som efterfrågas« på nätet. Erik, vad menas med den »klassiska fotokvaliteten?« Definiera det för mig är du snäll. Och hur vet du att det inte är den »klassiska fotokvaliteten« som efterfrågas? Är det klick det handlar om? Är kvalitet i den produkt ni levererar helt överspelad nu? Chefredaktör Kalle Sandhammar är ungefär lika tydlig. Man eftersöker

multikompetens. Mediemedarbetaren ska kunna »skriva, webba, fotografera och kanske också göra teve«. Vad är webba i förhållande till att skriva eller fotografera? Hallå, är det inte innehållsdiskussionen som går förlorad här? Erik och Kalle med flera, ska ta beslut om hur man ska manövrera i det nya medielandskapet men har uppenbarligen inte en susning om vart vi ska ta vägen.

Är det klick det handlar om? Är kvalitet i den produkt ni levererar helt överspelad nu? Kalle, jag tycker att du ska fundera över var ni har era rötter. Människor kommer alltid att behöva information för att orientera sig i sina liv, för att kunna ta beslut, för att kunna engagera sig, för att påverka samhället och för att leva sina liv. Den självständiga obundna journalistiken har sin givna roll i det. Om ni ska göra er angelägna för de människor ni vänder er till så måste ni i första hand lita på journalistiken som idé. Jag har alltid trott att yrkesstolt-heten för den som vill kalla sig publicist handlade om att självständigt analysera samhället, beskriva det på ett mångfacetterat sätt och leverera kvali-

ficerad journalistik. Jag är övertygad om att journalistisk kompetens är fundamentalt viktigt även i framtiden och att skrivande och fotograferande specialister behövs mer än någonsin. Annars kan vi överlåta inte bara bild, utan också text, teve och »webbande« till läsarna och varför inte även outsourca ledarskapet? Kalle Sandhammars selfie på P4 Norrbottens webb bekräftar tyvärr ett ledarskap utan äkta omtanke och känsla. I samband med intervjun om nedläggningen av bildredaktionen bjuder han på en selfie. Det är riktigt skamligt och en riktig käftsmäll på sina egna medarbetare. Kalle, be dina medarbetare om ursäkt för din tanklösa selfie och dra i gång den journalistiska motorn igen. Erik, stötta din chefredaktör och driv ett företag som måste arbeta med själ och känsla. En tidning är faktiskt inte vilket företag som helst.

KALLE SANDHAMMAR: jag och johan gunséus känner inte varandra. Han har inte varit med på något av de möten som jag har haft med mina medarbetare och har uppenbarligen inte läst vad jag har skrivit eller sagt om den redaktionella utvecklingen på nsd, i mediebranschen i stort eller om det aktuella sparpaket som tvingar oss till tuffa nedskärningar. Ändå tar han sig rätten att tala om vad jag tycker eller känner inför pressfotografi och pådyvlar mig åsikter om att jag hellre hade levt ett redaktionellt liv utan anställda fotografer. Det gör mig beklämd. på allvar: Jag tycker att diskussionen om neddragningar på fotoredaktionen, och de förändringar som svenska tidningsredaktioner i övrigt

tvingas till för att hålla siffrorna i resultatboken svarta, är alldeles för viktig för att urarta i pajkastning och raljanta personangrepp. Hur ska pressfotot överleva? Hur ska vi säkra att det finns några lokala journalistjobb alls kvar i framtiden? Vem ska bevaka Gällivare, Haparanda och Överkalix? Vad händer med demokratin när tidningarna får mindre resurser? Jag har den största förståelse för att Norrbottens Medias beslut att avskaffa fotoavdelningarna väcker starka känslor. Vi är inte först med den förändringen, tyvärr säkert inte sist heller. Men det är ett beslut som bär på ett stort symbolvärde och överskuggar de andra redaktionella nedskärningar vi gör. Jag kan bara inte se att min medkänsla med de drabbade medarbetarna är problemet. Som chefredaktör tar jag ansvar för de beslut jag är med om att fatta, känslosamma eller inte. I det här fallet står jag för prioriteringen av reportrar före fotografer. För lokalredaktioner före fotoavdelning. Det hindrar inte att jag tycker att det är tufft och lider med de som drabbas. Min prioritering kan alltid diskuteras, och många har varit kritiska. Samtidigt har inte en enda person hittills föreslagit någon annan prioritering. Jag tror att det är det sorgliga faktum att vi inte kommer undan nedskärningar trots att vi gör ett riktigt bra arbete som är värst. Låt oss prata om det i stället. På onsdagmorgonen var jag inbjuden för att prata om den nedlagda fotoavdelningen i Sveriges Radio Norrbotten. Efter intervjun bad de mig om en bild till sin hemsida. (Inte heller de har några anställda fotofotografisk tidskrift | 40


Jag vill läsa de bästa texterna och vill se de bästa bilderna när jag öppnar papperstidningen.

alla fotografer? grafer.) Jag erbjöd mig att skicka en pressbild. (Som en av våra fotografer på nsd tagit.) Men de ville att bilden skulle tas direkt i studion. Så jag tog en selfie med orden »Så här dåligt blir det när man inte har riktiga fotografer.« Den usla bilden finns att beskåda på sr:s hemsida. Jag tycker att det är journalistikens bristande lönsamhet som tvingar oss att säga upp duktiga medarbetare som är käftsmällen, inte min selfie. Låt oss tillsammans hitta vägen ur den tvångströjan i stället för att bråka.

JOHAN GUNSÉUS: kalle, tack för din respons. Först och främst, om kriteriet för att få ha en åsikt om nsd:s avskaffande av er bildredaktion skulle vara medverkan i respektive redaktion/företags möten så omöjliggörs debatten helt. Jag vill nu och även fortsättningsvis få använda min möjlighet att fritt uttrycka åsikter om sådant som berör den intressesfär som jag är engagerad i. Min ambition har inte varit att raljera eller att ägna mig åt det du betecknar som pajkastning. Däremot tycker jag att det är viktigt att våga ta bladet från munnen och ställa några raka frågor. nsd (och andra mediehus) driver en journalistisk verksamhet som i grund och botten vilar på idén om ett fritt samhälle där det fria ordet och journalistiken är ett fundament för demokratin. Ni har tagit ett beslut om att lägga ned er bildredaktion. Jag tycker det är allvarligt. Inte bara för de bildjournalister som arbetar hos er utan också i ett större perspektiv och jag tycker att jag ställer flera relevanta frågor om det. Jag är medveten om att medielandskapet har förändrats och att ni inte är de första som tagit lik41 | no 3/2015

nande beslut. Vi kan ha olika åsikter om hur ett journalistiskt företag ska orientera sig i en föränderlig omvärld och min åsikt är att satsning på kvalitet i »produkten« som levereras är den rätta vägen att gå. Angående din selfie. Man skulle kanske kunna uppfatta det som en lattjo grej och en sorts självkritik, men jag tycker fortfarande att det blev konstigt. Nå, låt oss fortsatt hålla liv i diskussionen om vikten av den goda journalistiken oavsett uttrycksform. Jag tror att vi båda önskar det.

KALLE SANDHAMMAR: att lägga ned bildredaktionen är allvarligt, skriver Johan Gunséus. Exakt så, säger jag. Detta borde vi prata mer om – vi har ett allvarligt läge. Det visar sig att jag och Johan Gunséus verkar tycka ganska lika. Vi har bara lite olika syn på hur man ska handskas med problemet. Att så gott som all dagstidningsjournalistik i Sverige (och övriga västvärlden) har intäktsproblem kan man hata. Redaktionerna tvingas minska kostnaderna. Svåra beslut om nedskärningar måste tas. Hela tiden. Vi blir färre, men det område vi har att bevaka är fortfarande lika stort. I vårt fall har vi valt att tackla detta dystra faktum med att gå från en »specialistorganisation« (med specifika redigerare, fotografer och webbredaktion) till ökad multikompetens på redaktionen (där alla skriver, fotograferar, webbar sin text och petar in den i tidningsgeometrier). Vi hade inte längre resurser nog för att lyckas med den gamla typen av organisation. Allt handlar om att få

ut maximalt med bra journalistik till våra läsare, givet läget. I vårt fall hör det också till saken att mer än hälften av vår digitala trafik nu kommer från mobila enheter. Bilderna fungerar på ett annat sätt i berättandet. En bra bild är fortfarande en bra bild. Men den får inte ett lika stort genomslag som när den dras över ett uppslag i papperstidningen. till sist: Det låter ibland som att nsd ska avskaffa både bilderna och journalistiken. Det är fel. Vi kommer även i framtiden att ha professionellt foto i tidningen. Men vi kommer att jobba mer med frilansare, och välja noggrannare vilka jobb som ska tas av professionell fotograf och vilka som kan tas av våra reportrar. Vi valde inte mellan att avskaffa fotoavdelningarna eller att göra ingenting. Vi valde mellan att avskaffa fotoavdelningarna eller att inte finnas på plats på alla våra lokalkontor runt om i vårt bevakningsområde. Läget är allvarligt. Men vi ska göra vad vi kan för att hålla i kvaliteten, även i bildjournalistiken.

Det låter ibland som att NSD ska avskaffa både bilderna och journalistiken. Det är fel.

JOHAN GUNSÉUS: kalle sandhammar menar att vi tycker ganska lika. Om han menar som jag, att vi måste satsa på att vara bäst, bäst i det som är vår profession för att kunna vara relevanta och intressanta, då tycker vi lika. För jag vill läsa de bästa texterna och jag vill se de bästa bilderna när jag öppnar papperstidningen, bläddrar på paddan eller läser i mobilen. Och det oavsett om det handlar om lokal eller nationell journalistik. Verkligheten är förstås att vi inte är bäst jämt, det vore omänskligt. Men att ambitionen ska vara att vara bäst där vi har valt att finnas och verka, det borde vara en given ambition tycker jag. Kalle Sandhammar är ju inte ensam i Sverige om att försvara nedläggningar av bildredaktioner. Närmaste kollegan, chefredaktör Mats Ehnbom på Norrbottens-Kuriren supportar beslutet som drabbar de koncerngemensamma fotograferna och menar att den digitala världen har »andra kvaliteter än enbart de fotografiska« och tycker samtidigt att räckviddstal på 90 procent är finfint. Man kan förstås välja vilka instrument man vill för att mäta journalistisk kvalitet. För några år sedan samspråkade jag lite med en av Umeås mest framgångsrika företagare. Hen konstaterade att »man måste tro på sig själv«. Det vill säga, man måste tro på sina idéer och sina ideal och arbeta för att förverkliga sina idéer. Inget konstigt med det egentligen. Det här är en något förkortad version av ett replikskifte som pågått under hösten och finns att läsa i sin helhet på sfoto.se.


teknik

EPSON SC-P400 Epson lanserar en ny A3+skrivare i sin SureColor-serie, kallad SC-P400. Detta är den minsta A3+-skrivare som Epson utvecklat, med en storlek på 622 x 324 x 219 mm och en vikt på 12,3 kg. Skrivaren använder 7 bläck och en Gloss Optimizer, en klar lack som läggs ovanpå bilden för att ge hela bildytan en helt jämn reflektion. Patronerna är på 14 ml. Skrivaren kan ge bläckdroppar ner till en storlek på 1,5 picoliter och har en upplösning på 5 760 x 1 440 dpi.

WACOM TAR FRAM NYA RITBORD Wacom har tre olika grupper i sitt sortiment av ritbord: Cintic med sin inbyggda skärm, Intuos Pro och Intous Pen & Touch. I Pen & Touch-gruppen, deras enklare serie, har de lanserat nya ritbord.

Nikon adderar tre nya objektiv nikon bygger vidare på sitt objektivsortiment. Denna gång är det en normalzoom på 24–70 mm, en vidvinkel på 24 mm och en telezoom på 200–500 mm som tillkommit. Alla objektiven har en bildcirkel som täcker fullformatssensorer. Normalzoomen är en vidareutveckling av Nikons förra 24–70 mm f/2,8. Nikon har lyckats få in en antiskakfunktion i det nya objektivet, och samtidigt lyckats bevara både zoomomfång och ljusstyrka. Dessutom har man satt in ett asfäriskt linselement av ed-glas, vilket ska reducera aberration och koma-fel. Även autofokuseringen är förbättrad med en kraftfullare motor, som ska fokusera 1,5 gånger snabbare än den gamla versionen. Det andra tillskottet heter af-s nikkor 200-500mm f/5,6e ed vr. Objektivet har en maximal ljusstyrka på f/5,6 genom hela zoomomfånget. Det tredje objektivet är ett ljusstarkt vidvinkel, en 24 mm f/1,8. Detta objektiv kompletterar Nikons 20 mm- och 28 mm-objektiv med ljusstyrka f/1,8.

FRILÄGG I MOLNET

VIDVINKELZOOM TILL SIGMAS ART-SERIE Sigmas mest avancerade objektiv får beteckningen Art. Nu tillkommer ett nytt objektiv i denna serie, ett vidvinkelzoom med brännviddsomfånget 24– 35 mm och med en ljusstyrka på f/2. Det är det ljusstarkaste zoomobjektiv som tillverkas för kameror med fullformatssensorer. Trots det relativt begränsade zoomomfånget är den optiska konstruktionen mycket komplex.

det danska företaget Cloudcutout erbjuder friläggningstjänster via deras server. De använder en nyutvecklad teknik, baserad på en matematisk analys av vad som är motiv och vad som är bakgrund. På så sätt kan friläggningen ske helt automatiskt. Automatiseringen innebär att priset och tiden för friläggningen kan reduceras kraftigt. Samtidigt ska precisionen på friläggningen kunna bli högre.

FILMAR I EXTREMT SVAGT LJUS canon lanserar en videokamera som har en maximal ljuskänslighet på över iso

4 miljoner. Kameran arbetar med en maximal upplösning på full hd (1 920 x 1 080 pixlar). me20f-sh har en cmos fullformatssensor på 2,26 megapixlar. Objekt som belyses med mindre än 0,0005 lux kan nu filmas. Det är en ljusnivå som kan jämföras med vad man får en natt med klar himmel, men utan månljus.

TAMRON UTVECKLAR NY SERIE MED FASTA BRÄNNVIDDER de två första tillskotten i deras sp-serie är en 35 mm f/1,8 och en 45 mm f/1,8. Båda objektiven har inbyggd antiskakfunktion och finns i fattningar för Canon, Nikon och Sonys A-bajonett.

NYA SUPERTELEN FRÅN NIKON nikon har tagit fram nya versioner av sina supertelen, 500 mm f/4 och 600 mm f/4. Den främsta nyheten är att objektiven blivit 20–25 procent lättare. Viktreduceringen har kunnat göras genom att vissa av linserna är av flourit och att man använder magnesium som material. 500 mm-telet har blivit 790 g lättare och 600 mm-telet har reducerat sin vikt med 1 250 g. Samtidigt har de optiska egenskaperna förbättrats. fotografisk tidskrift | 42


Utvecklat A7-system a7rii är sonys senaste tillskott till sin a7-serie. Kameran använder en sensor på 42 mp, som är bildstabiliserad. Det är den första cmos-sensorn i fullformat som är bakbelyst, vilket ger en större ljuskänslig yta. Stabiliseringen ska reducera skakningsoskärpa på 4,5 gånger längre exponeringstider än vad fotografen kan klara utan stabilisering. Jämfört med föregångaren a7r har kameran också fått en ny slutare, som ska reducera vibrationer som skapas av slutarrörelsen. Den elektroniska sökaren har en upplösning på 1 228 800 pixlar. Autofokusen mäter på 399 punkter som täcker 45 procent av hela bildytan.

©FINN BEALES

KEEP MOVING MED PROFOTO B2

ADOBE UPPDATERAR CAMERA RAW

EF 35 MM F/1,4L VERSION II dagens högupplösande kameror kräver alltmer avancerade objektivkonstruktioner för att man verkligen ska utnyttja kvaliteten fullt ut. Canon uppdaterar därför sin ef 35 mm f/1,4l till version ii. Det nya objektivet använder en lins som Canon kallar Blue Spectrum Refractive Glass. 43 | no 3/2015

i den nya versionen av Camera Raw har ett antal nya kameror fått stöd. Samtidigt annonserar Adobe att detta är den sista versionen som tas fram för Adobe cs6. Även Lightroom uppdateras. Adobe har fortsatt att uppdatera cs6 med stöd för de nya kamerorna som släppts efter det att Photoshop cc släpptes, vilket de nu alltså upphör att göra.

BEST PROFESSIONAL LIGHTING SYSTEM

SENASTE TESTEN PÅ SFOTO.SE Eizo ColorEdge CS 270 Datacolor Spyder 5

www.profoto.com/offcameraflash/sv


STEFAN OHLSSON TEKNIKREDAKTÖR

praktik

Fotografens checklista för tryck De vanligaste felen fotografer gör när de lämnar material till tryckerier.

Jag har nyligen besökt ett par tryckerier. De klagar över att kvaliteten på de bildfiler som kommer in blir allt sämre. Jag kan hoppas att det beror på att allt fler skulle-vilja-vara-fotografer har lämnat in bilder och att du som professionell fotograf alltid lämnar in bilder av hög kvalitet. Men jag låter denna gång Praktisk teknik bli en checklista över hur man undviker de vanligaste felen. Senast jag skrev om detta var i F nr 1 och 2/2013. Där tog jag bland annat upp de makron jag använder för att kontrollera bilder. Dessa ligger fortfarande kvar för nedladdning på sfoto:s webbplats. Men efter mina besök på tryckerierna gör jag denna gång min topp 5-lista över fel och brister i bildfiler. 1. Justeringslager och alfakanaler finns kvar När du har justerat din bild till det önskade utseendet ska du se till att bilden bara innehåller ett bakgrundslager, inga extra lager. Det medför att bilderna blir onödigt tunga, men kan också skapa problem. Gå till lagerpanelen (Fönster > Lager) och se till att det inte finns några andra lager än just ett enda bakgrundslager. Det enda undantaget är om du gjort en friläggning. Ett bakgrundslager stöder inte transparens. Om du ska ha en bild med transparens

ska den sparas som ett vanligt lager, inte med ett bakgrundslager. Men fortfarande ska det bara finnas ett enda lager. Likaså ska det inte finnas några extra kanaler i din kanalpanel (Fönster > Kanaler). Sådana alfakanaler kan uppstå om du har sparat en markering. Dra alla sådana kanaler till den lilla papperskorgen som finns i kanalpanelen. Om du har sparat din bild i rgb ska det bara finnas en rgb-kanal och en röd, en grön och en blå kanal. Ligger den i cmyk ska det finnas en cmyk-kanal och en cyan, magenta, gul och svart kanal. 2. Bildfilerna är för stora Detta är ett problem som ofta beror på att alltfler bara arbetar i sitt råkonverteringsprogram, som Lightroom eller CaptureOne. När bilden exporteras ut från dessa program är de ofta inställda på att spara en bild som innehåller alla de pixlar som kameran har skapat. Nu när vi har kameror som ger 24, 36, eller ända upp till 80 mp blir sådana bilder gigantiskt stora. Även om en bild ska tryckas utfallande på ett uppslag krävs det inte mer än lite drygt 50 mb för att du ska få en bild som räcker. Skapar din kamera en bildfil på 250 mb är det 5 gånger för stor fil. Och till skillnad från vad många tror ger en större storlek sämre

resultat. Bilden kommer automatiskt att samplas ner till en mindre storlek hos tryckeriet. Denna nedsampling ger som resultat att din bild får sämre skärpa. Men det stora problemet är att om du sparar alla bilder i full upplösning växer ditt dokument snabbt upp till gigantiska storlekar. På ett av tryckerierna jag besökte hade de fått en mapp med bilder som vägde drygt 4GB. Trots det innehöll det inte särdeles många bilder. När bilderna var nedskalade till rätt storlek fick samma mapp en storlek på 45 mb. Så spara dina bilder i den maximala storlek som de kan komma att användas i. Större än utfallande bilder på ett uppslag är sällsynt. Är din bild

En bild utan en inbäddad färgrymd är en bild där färgåtergivningen kan bli hur som helst.

större än 55 mb, kontrollera om du har för mycket information. 3. Filerna sparas i 16 bitars läge Se till att din bild ligger i 8 bitar, inte 16 bitar. Det större antalet valörer du får när du använder 16 bitar är användbara när du ska justera din bild. För tryckaren är det bara en mängd onödig information. 4. Bilder levereras utan färgrymd Detta är kanske mitt speciella hatobjekt. En bild utan en inbäddad färgrymd är en bild där färgåtergivningen kan bli hur som helst. Om du har exporterat din bild i Prophoto rgb, vilket är en vanlig inställning i Lightroom, men inte bäddat in en färgprofil, då tolkar de flesta det som att bilden ska visas utifrån sRGB. Resultatet blir en blek och färgfattig bild. Det enda tillfället när du kan spara bilder utan inbäddad färgprofil är om du levererar bilder som bara ska användas på webben. Konvertera dina bilder till sRGB och spara dem utan profil. De allra flesta webbläsare läser inte färgprofiler. Och de som gör det tilldelar sRGB till bilder som inte innehåller en färgprofil. Det gör att om du sett till att bilden ligger i sRGB kommer den att återges rätt, även om du inte har bäddat in en färgprofil. Men för alla

Hyr de bästa bildverktygen du med! “Servicedepån för Master Photographers”

www.molanders.se

fotografisk tidskrift | 44


andra användningsområden, bädda in en färgprofil. 5. Bilder sparas utan komprimering Många verkar tro att en jpeg-komprimering direkt ger upphov till fula artefakter. Men om du sparar bilden i jpeg med hög kvalitet är det helt omöjligt att se skillnaden mellan denna bild och en bild sparad utan komprimering i tiff. Spara dina bilder i ett okomprimerat format under det att du bearbetar bilden. Det spelar ingen roll om du väljer att spara dem som tiff eller psd under den tiden. Men när du väl är färdig med bilden och den inte längre ska justeras, spara den då som jpeg. Bildfilen kommer att bli minst 10 gånger mindre, utan att du tappar något i kvalitet. För en bild spelar det kanske inte så stor roll om du har en bild som är 50 mb eller 3 mb, men om du har 100 bilder i en bok, då är det 5 gb eller 300 mb som ska hanteras. Även om våra datorer är så otroligt mycket snabbare i dag än för tio år sedan är det ju onödigt att leverera 4,7 gb onödig information. Om du följer dessa 5 punkter och dessutom använt de makron som jag hänvisade till i inledningen, då kommer dina bilder att fungera utmärkt. Och tryckaren blir glad eftersom hen slipper en massa merarbete.

SUR CITRON – Prophoto RGB Eftersom de gula färgerna var så mättade valde jag att arbeta i arbetsfärgrymden Prophoto RGB. Färgerna fick den intensiva gula nyans som citronerna hade.

SUR CITRON – sRGB Om jag sparar bilden utan att bädda in färgprofilen och sedan öppnar den igen med Photoshops standardinställningar för färghantering får bilden detta utseende.

08-680 15 70 www.molanders.se

45 | no 3/2015


juridik

THOMAS RIESLER FÖRBUNDSJURIST SFF

Se upp för oskäliga villkor I svåra tider skrivs många avtal med orimliga krav.

»ett bra avtal är bästa vänners vän«. Så började även min förra krönika som den trogne läsaren säkert minns. Nu ska det också handla om avtal, men om de dåliga som vissa på beställarsidan, företrädesvis inom media, ofta försöker trycka i händerna på sina leverantörer i dessa, som de hävdar, »svåra« tider. Vad som avses med »svåra« tider kan man förstå på lite olika sätt. Utan att bli alltför djuplodande kan jag krasst konstatera att det kan handla om allt ifrån minskat intäktsunderlag, via alltför knappa tilldelade resurser för att bedriva den avsedda verksamheten till alltför stora krav från ägarna på avkastning från verksamheten. Oavsett vad som gör att tiderna blir »svåra« för beställarna på mediesidan har detta resulterat i avtal som innehåller för fotografer dåliga villkor. Nu ska det tilläggas att ett avtal inte blir oskäligt i sig bara för att det innehåller ett eller flera dåliga villkor. Det är ju tillåtet att ingå avtal med dåliga villkor. Men om villkoret eller villkoren går längre (läs: försämrar det ekonomiska läget eller rättsläget för upphovspersonen på ett mer ingripande sätt) än vad som är rimligt utifrån vad som kan anses vara en sund branschpraxis, då kan man anse att villkoret och kanske även avtalet är oskäligt. Och detta gynnar inte vare sig fotografer eller beställaren på vare sig kort eller lång sikt. vad är det för oskäliga villkor som jag pratar om? Ett exempel kan vara en exklusiv över- eller upplåtelse

av fotografirättigheterna för hela skyddstiden utan särskild ersättning för detta. Hela verkets skyddstid är 70 år efter fotografens död. Ett sådant villkor innebär konkret att du som fotograf inte får licensiera fotografiet till andra kunder och därmed inte kan tjäna mer pengar på bilden eller ens får ställa ut den. Inte acceptabelt. Ett annat exempel är vidareupplåtelserätt för beställaren till andra utan, eller med en mycket låg, ersättning till dig. Ett sådant villkor gör att du skapar din egen konkurrent på din marknad för upplåtelse av dina fotografier. Du får helt enkelt svårare att själv ta betalt för ditt fotografi om det finns en annan aktör som tillhandahåller den. Inte acceptabelt. Ett ytterligare exempel är då beställaren vill att tidigare leveranser ska omfattas av det nya avtalet utan särskild ersättning. Ponera att de tidigare leveranserna avsåg engångs-

Helt enkelt förklara vilka förödande effekter detta avtal får för fotografen och varför dessa inte är acceptabla.

publicering och ersattes i enlighet med detta nyttjande. Att acceptera ett sådant villkor kan ju ses som att du ger bort rätten till beställaren av de tidigare fotografierna utan någon som helst ersättning. Det kan också resultera i att du gör dig skyldig till upphovsrättsbrott. Om du har upplåtit några av dina tidigare levererade fotografier till en bildbyrå för exklusiv försäljning under denna avtalstid innebär accepterande av ett sådant villkor att du gör dig skyldig till så kallad »tvesalu« eller dubbelförsäljning av rättigheterna. Du har då upplåtit rättigheterna först till bildbyrån och sedan kräver mediabolaget samma rättigheter. Inte acceptabelt. det finns andra villkor som direkt kan bidra till att hindra dig från att använda dina egna bilder. Som exempel på detta kan nämnas villkor där fotografen inte får upplåta rätten till ett fotografi vidare (eller ens själv publicera det) förrän sex månader gått efter att medieföretaget publicerat fotografiet. Om en sådan publicering försenas, eller inte kommer till stånd över huvud taget, innebär det att fotografiet blir »låst« under en obestämd tid framöver. Inte acceptabelt. Nu ska man inte vara säker på att beställaren i alla lägen är ond. Det kan faktiskt vara fråga om ren och skär inkompetens som gör att man försöker få fotografer att skriva på dessa oskäliga avtal. I dessa lägen får man inta en något mindre militant hållning och en något mer pedagogisk dito. Helt enkelt förklara vilka förödande

effekter detta avtal får för fotografen och varför dessa inte är acceptabla. vad kan då förbundet göra för att stävja dessa misshugg som riktas emot fotografen i sig men även mot branschen i stort? sff har tillsammans med Bildleverantörernas förening (blf) och Journalistförbundet (sjf) bildat en aktionsgrupp mot oskäliga avtal (gruppen har ännu inget namn; namnförslag är välkomna!). Gruppen består av både folkvalda och tjänstemän i respektive organisation. Syftet med gruppen är att snabbt och samordnat kunna agera då någon av medlemmarna i gruppen får in avtal som kan anses vara oskäliga i någon del. Det förutsätts förstås att personen som skickar in avtalet till någon av gruppmedlemmarna önskar att gruppen ska agera. Gruppen agerar inte på eget bevåg. Det gruppen gör om ett avtal kommer in är att utreda om det finns anledning att agera, det vill säga fastställa om avtalet kan bedömas som oskäligt. Om så är fallet utreder man djupare och stämmer av inom gruppen. När gruppen är enig om att det rör sig om ett oskäligt avtal kan kontakter tas med den som författat avtalet för en diskussion om avtalsinnehållet. Om sådana kontakter inte leder till önskade förbättringar kan andra åtgärder, såsom medieexponering och/eller rättsliga åtgärder, vidtas. har du fått ett oskäligt avtal? Hör av dig! Du når mig på thomas.riesler@ sfoto.se. fotografisk tidskrift | 46


SV Fotografisk Tidsskrift Canon High 211x136 no bleed.pdf 1 16/09/2015 17:04:41

C

M

Y

CM

MY

CY

CMY

K

47 | no 3/2015


MARTINA HOOGLAND IVANOW

medlem

NYA MEDLEMMAR

Martina Hoogland Ivanow kommer – kommer du?

Proffsen möts i Skellefteå varför inte fira Alla hjärtans dag med fotografer? De välbesökta (och för alla proffsfotografer helt oumbärliga!) Norrlandsdagarna kommer att pågå 12–14 februari 2016 i Skellefteå och arbetsgruppen jobbar för fullt med att fylla programmet. Fotograferna Nancy Borowick, Martina Hoogland Ivanow, Kristofer Lönnå, Carl-Johan Utsi och Linda Thompson är hittills klara som föreläsare. Projektledare för Norrlandsdagarnas arbetsgrupp är Paulina Holmgren. Har du förslag eller idéer så kontakta henne på info@norrlandsdagarna.se. Läs mer på Norrlandsdagarnas Facebooksida eller på norrlandsdagarna.se.

FOTOBOKSPRISET FYLLER 20 ÅR

HEJ, ERIK NYGREN! Varför gick du med i SFF? – Jag gick med för att stödja det förbundet gör för branschen i första hand. Som bonus får jag tillgång till bra rabatter på tjänster och sedan känns det skönt och proffsigt att man är med vid kontakt med kunder. Det är strålande att man får en liten presentation på hemsidan också! Jag upplever att folk får lättare att se yrket som ett riktigt jobb där man ska ha ordentligt betalt när de ser att man är med, alltför många tror att man bara trycker på en knapp.

just nu pågår inlämning till Svenska Fotobokspriset 2016 som fyller 20 år. Sista anmälnings- och inlämningsdag är förlängd till den 31 december. Anmälan görs på www.sfoto.se.

FOTOGRAFER I ALMEDALEN vi vill tacka alla de fantastiska fotografer som bidrog med sina bilder till vårt välbesökta seminarium i Almedalen i somras: Paul Hansen, Åsa Sjöström, Pieter ten Hoopen, Moa Karlberg, Robert Blombäck, Anna von Brömssen och Ann-Sofi Rosenkvist. Hälsar Anki Almqvist och styrelsen.

SFF

CLAES KARLSSON

Magdalena Berström, Stockholm; Terese Brandwold Måhl, Vallentuna; Micael Carlsson, Karlstad; Anne Dillner, Östhammar; Josef Eliasson, Uppsala; Christian Ferm, Järna; Charlotta Gavelin, Torslanda; Catharina Grenestedt, Helsingborg; Niklas Gustafsson, Stockholm; Ellika Henrikson, Göteborg; Johan Johansson, Uddevalla; Julia Jonsson, Tidaholm; Joachim Lechte, Mölndal; Susanne Mellstedt, Tullinge; Daniel Nestor, Vimmerby; Anna Nordlander, Bromma; Erik Nygren, Karlstad; Anders Persson, Bromma; Camille Polsk, Järfälla; Christine Richter, Uppsala; David Skotte, Hägersten; Tilo Stengel, Göteborg; Carl von Scheele, Fjärdhundra; Ylva Wikström, Stocksund; Emmelie Åslin, Farsta.

av er kanske ändå blir glada om ni råkar få det. /Kansliet

RAPPORTER FRÅN KAVALLA Medlemsrekrytering pågår.

VI VILL BLI FLER vi har skickat ett vykort för att vi vill bli fler. Tusentals professionella fotografer som ännu inte är medlemmar runt om i landet får ett vykort nu i veckan. Vi har lagt ned mycket tid på att gå igenom adresslistor med F-skattande fotografer och det kan hända att några av er får ett vykort fast ni redan är medlemmar. Vi ber om ursäkt för det i sådana fall. Fast vykortet är fint så några

nu finns bland annat Stefan Ohlssons reserapport från hans vistelse i Kavalla, Grekland i juni på hemsidan. Du hittar den under fliken Fotoförfattarna – Kavalla.

BIBLIOTEKSERSÄTTNINGEN HÖJS varje gång en bok lånas ut på bibliotek utgår ersättning till bokens upphovsmän. Denna ersättning har stadigt sjunkit men nu har regeringen och upphovsmännens organisationer enats om en höjning som vänder kurvan uppåt. fotografisk tidskrift | 48


fråga juristen

SPRIDA FACEBOOKBILDER? Hej! Om någon publicerat en bild på Facebook får jag låna den och publicera den på någon av mina hemsidor? /Oskar svar: Enligt användarvillkoren får du dela andras upphovsrättsligt skyddade material som är tillgängliggjort för dig inom fb-tjänsten. Däremot får du inte lyfta ut materialet och själv publicera det på din fb-sida eller hemsida utan koppling till originalupphovsmannen. Alltså: att dela redan tillgängligt material på egen fb-sida går bra, men inte själv publicera (dvs. lägga upp) andras tidigare publicerade material.

VAD GÄLLER FÖR CC-LICENS En av mina kunder har publicerat en av bilderna han köpt av mig i en bildbank under en CC-licens så att vem som helst kan ladda ner bilden. Han köpte bilden för användning exklusivt i tre år och han hade rätt att använda den i sitt företags egen marknadsföring. Får de göra så? /Rico svar: Nej, en cc-licens är en licens för tillhandahållande av upphovsrättsligt skyddat material med olika tillåtliga användningsnivåer kopplade till sig. Men för att den ska få användas krävs upphovsmannens eller rättsinnehavares tillstånd. Om någon annan sedan laddar ned bilden och använder den gör sig denne skyldig till upphovsrättsintrång. Oavsett vad användaren tror eller tycker sig se för tillstånd att använda din bild så kan denne inte åberopa detta som befrielsegrund 49 | no 3/2015

hej

för ansvar för upphovsrättsintrånget. Om du kräver och får skadestånd från den som använt bilden i bildbanken får denne vända sig till din kund och kräva tillbaka det skadestånd nedladdaren/användaren fått betala till dig. Upphovsrättsintrång respektive medhjälp till sådant kan ge böter och eller fängelse upp till två år. Självklart har du rätt till skälig ersättning för det otillåtna nyttjandet och även rätt att kräva skadestånd.

VEM ÄGER RÄTTIGHETERNA? Hej! Jag har fotograferat en textilkonstnärs klädprojekt. Konstnären hade skapat scenografin och konceptet. Utifrån detta fotograferade jag och efterbehandlade bilderna. Vi jobbade tillsammans i ca 3–5 månader på detta sätt. Bilderna ställdes sedan ut och vi fick förfrågningar från intresserade personer om att de ville köpa bilder. Vem tillhör rätten till bilderna? /Angelina svar: Ni har en gemensam upphovsrätt till de fotografiska bilderna. För att någon av er ska få förfoga över bilderna måste ni träffa avtal om hur detta ska gå till. Om ni inte gör det riskerar den som förfogar över bilderna i strid med den andra rättighetshavarens vilja att begå upphovsrättsintrång. Det är alltså viktigt att ni kommer överens om detta. Avtalet kan vara muntligt eller skriftligt. Det skriftliga är att föredra då det är lättare att bevisa i efterhand.

Läs mer utförliga svar på sfoto.se/frågajuristen.

ANKI ALMQVIST FÖRBUNDSORDFÖRANDE

Pengar finns visst! har vi mediekris eller är det strukturfel? Är ägarnas vinstkrav på 10–14  procent möjligen för högt för att god journalistik ska kunna bedrivas? Om mediehusen behöver sparka fotografer och journalister, sänka sina arvoden och skriva oskäliga avtal med upphovsrättspersoner, är det något som är grundläggande fel. Om ägarna inte helt ska urholka den journalistiska anständigheten är det dags att ge oss, som skapar innehållet, betalt. Varför snyftas det ideligen om medieägarnas svåra ekonomi? Varför är det fotografer och skribenter som ska trolla med knäna för att vinstkravet ska gå i lås? Pengar finns ju. Under styrelsens första år har vi gjort en kartläggning av det nya medielandskapet. Den ger en tydlig fingervisning om att vi måste kräva en del av pengarna som finns i form av ägarnas vinster. Det är inte rimligt att kunna

Varför snyftas det ideligen om medieägarnas svåra ekonomi? Varför är det fotografer och skribenter som ska trolla med knäna för att vinstkravet ska gå i lås? hålla hög kvalitet när cirka hälften av fotografarvodena ska räcka till samma mängd bilder. 8 000 svenska fotografer delar i dag på samma omsättning som 5 000 fotografer gjorde för sex år sedan. Med denna framfart av bildjournalistik som ren affärsverksamhet finns en risk att yrket fotograf inte går att leva på. Men vad händer då? Ja, då skulle tidningsägarna snuvas på sina vinstintäkter och deras tidningar bli en dålig business. God journalistik och goda intäkter måste gå att förena. Det är en demokratisk fråga, anser jag och många med mig. Jag har märkt att det hörs när vi ryter. sff är något att räkna med i debatten om oskäliga avtal och sänkta arvoden. Vi intog flera scener i Almedalen i somras. Där förde vi fram vår syn på mediebranschens hantering av bildjournalistiken. Vi höll ett välbesökt evenemang där vi visade ett bildspel med fantastiska bildreportage. Avsaknaden av fotografi i tidigare Almedalsdebatter fick oss att vilja klargöra att producerandet av god bildjournalistik inte låter sig göras utan professionell erfarenhet. Vill vi ha kvar yrket fotograf måste vi själva ställa krav på att få del av de pengar som finns. Vi måste inse att det är ett politiskt ställningstagande om vart intäkterna ska gå, inte en tvingande ekonomisk lag. Pelle Snickars, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, skrev i dn nyligen att det är oerhört viktigt att lyfta de ytterst komplicerade frågorna om varför journalistiken befinner sig i kris när ägare till flera stora medieföretag gör betydande vinster. Och det är precis det vi försöker göra: lyfta dessa frågor upp i ljuset. Det är det enda sättet att värna vår yrkesstolthet och inte luras att avstå det vi har rätt att inkassera för vårt viktiga arbete. Rapporten Det nya medielandskapet kommer vi att tillgängligöra för alla att läsa. Den publiceras inom kort på sfoto.se.


sök fotograf

SARA JOHARI

Fotografisk Tidskrift Nr 3, 2015, årgång 128 Ansvarig utgivare Jenny Morelli jenny.morelli@sfoto.se Chefredaktör Jenny Morelli Art direction och layout Anton Hull, Pasadena Studio anton@pasadenastudio.se Teknikredaktör Stefan Ohlsson stefan.ohlsson@sfoto.se Korrektur Maria Taubert Repro Projektor Redaktionsassistent Hanna Langenfelt Omslagsbild Nadja Bournonville Bildbylines Knut Koivisto Tryckeri Åtta.45 ab, Järfälla Webbadress www.sfoto.se/f Redaktionsadress Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm För icke beställt material ansvaras ej. Prenumeration Yvonne Sundin 08-702 03 45 prenumeration@sfoto.se 450 kronor/helår 500 kronor/helår, utland postgiro 13 0199-3 bankgiro 274-9075 Lösnummer kan beställas från kansliet för 75 kronor inklusive moms. Vill du sälja Fotografisk Tidskrift? Mejla ekonomitjanst@natverkstan.net F säljs digitalt genom Qiozk.com

Sara Johari är med i SFF. Läs mer om henne på sarajohari.com.

Här hittar beställarna de professionella fotograferna Sara Johari heter en av sff:s medlemmar som visar upp sig på tjänsten Sök fotograf på sfoto/ fotografer. Sara Johari är 26 år och bor i Malmö. Hon har gått Nordens Fotoskola och arbetar bland annat för Sydsvenska Dagbladet. Om du är medlem i sff och vill skapa en egen profilsida på Sök fotograf, logga in på sfoto.se och gör din egen. Vi lovar, den används av bildköpare i hela landet som vill vara säkra på att de anlitar ett proffs.

Annonser Annonshuset Linnégatan 22 114 47 Stockholm 08-662 75 00 annons@annonshuset.se Ägare Svenska Fotografers Förbund (sff) Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm 08-702 03 45 sff@sfoto.se www.sfoto.se ISSN 284-7035

fotografisk tidskrift | 50


FOTO: MARIA FÄLDT, CARINA HEDLUND, JOHAN GUNSÉUS

FORELASARE: Nancy Borowick, MARTINA HOOGLAND IVANOW, LINDA MARIA THOMPSON, kristofer lonna, CARL-JOHAN UTSI, m.fl. GRATIS AR GOTT! VI BJUDER PA KURSAVGIFTEN (vARDE 1 500 kr) OM DU BOKAR HOTELL OCH MAT INNAN den 18 OKTober. MER INFO: WWW.NORRLANDSDAGARNA.SE


Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.

Fotografi: Johanna Norin

Kenya 2013. Den skimrande röda jorden. Mitt för resan nyinköpta zoomobjektiv blev sig aldrig mera likt.

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen. Kundservice 08-440 54 40 · kundservice@gefvert.se · www.gefvert.se

Fotografisk Tidskrift nr 3 2015  
Fotografisk Tidskrift nr 3 2015  

Cover: Nadja Bournonville. De galnaste fotoböckerna, när allt gick åt helvete, reklamfotografi med Bisse Bengtsson, epigoni inom fotografi,...

Advertisement