Page 1

2 STATUS

nummer e-tidning maj 2010

STATUS Ladda ner p책: www.foreningensofia.org/sv/ungdom/status-e-brev


INNEHÅLL 1. Framsida 2. Innehåll 3. STATUS?

Varför finns vi?

4. Vad håller vi på med?

Tema Indien vs. ReuseReduceRecycle

5-6. Hej, hej från kansliet 7-8. Blickar från Indien

SOFIA praktikant i Indien

9. India vs. ReuseReduceRecycle 10-11. Hemkomst - Från Indien

SOFIA praktikanten Nino Tadaros om sin hemkomst

12. Avfärd - Till Indien

YIP deltagaren Siobhan Reynolds på väg till Indien

13-14. Hemkomst - Från Indien

SOFIA praktikanten Anatoli Cepeda om sin hemkomst

15-16. India vs. ReuseReduceRecycle 17-19. Humanitärt Hjälparbete

Sunniva Menke om bistånd, volontärarbete och

global rättvisa

20. India vs. ReuseReduceRecycle 21-23. Wise Eyes i Sydafrika

YIP deltagaren Amy Ilic om sitt foto projekt i Sydafrika

24-26. Emerson College

Undergång, motgång och Nalle Puh

27. STATUSsommar 28. Nästa STATUShöst

2


STATUS? LEDARE - Signerad

Varför finns du? Varför finns vi? Jag blir fortfarande frustrerad när jag missar grejer. Fester, konserter, presentationer, projektpåbörjanden. Det är supersvårt att hålla reda på allt. Börjar dagen. Öppnar datorn. Sätter igång med att kolla igenom en miljon hemsidor som uppdaterar om diverse. DN.se struntar jag i för det mesta, nyheterna blir helt enkelt bortprioriterade i det virrvarr av information som jag vill komma åt. Ett par nyhetsbrev trillar in i min inkorg. Jag skummar igenom dem snabbt och tar in deras varierande innehåll. Rea på min favorit second-hand affär. Ny film om köttindustrins hemskheter. Nya volontärplatser i Nepal. Praktikplats hos Svenska Ambassaden i Zimbabwe, ansök senast… Det är svårt att ha koll på allt, och man är ju så himla engagerad i allt. Kläder, konsumtion, volontärarbete, projekt, miljöfrågor, Waldorf. Sen finns det ju typ 300 andra ungdomar som är lika engagerade i samma saker och som dessutom själva skriver, bloggar eller gör en massa intressanta saker. De ska man ju också ha koll på. Så på Föreningen SOFIA beslutade vi oss för att starta e-nyhetsbrevet STATUS som ett experiment att åtminstone försöka ha lite mera koll på varandras gröna initiativ och virriga liv. Eller något. STATUS ger en inblick i en värld av ungdomar och organisationer som på ett tillsynes osammanhängande sätt arbetar för en bättre värld, eller gör sitt bästa för att forma sin värld till en de vill leva och verka i. I december åkte jag till Indien och var borta i två månader, en resa jag delger i korthet i denna upplaga av STATUS. Jag har låtit Indien vara en huvudinspiration för denna STATUS. Känn currydoften!

Amanda Huircan-Martinez Föreningen SOFIA amanda@foreningensofia.org 3


Vad håller vi på med? I den här upplagan av STATUS har vi koncentrerat oss särskilt på Indien som tema, och utöver det har vi som konstnärlig fotografisk inspiration givetvis haft ekorekoReuseReduseRecycle-tema. Zuhayra Nordien från Sydafrika, Brenno Kaschner från Brasilien, Alex Gribble från Sverige och Australien samt Henning Brand från Sverige och Tyskland har fått medverka i denna upplaga av STATUSsinspirationsfotografier. Låt dig inspireras av de vackra bilderna! Alla kläder kommer antingen från secondhand-affärer, från backpackresor, är gjorda ekologiskt eller är ärvda från äldre generationer. Vi vill på ett simpelt men vackert sätt visa hur lätt och snyggt det kan vara att handla och bära lite s.k. alternativa kläder. Släng in lite utlandsinspiration i den trista H&M-samlingen så har du plötsligt en helt unik kollektion i din garderob. Alla modeller har gått eller går i the Youth Initiative Program som vi skrivit om i det förra numret av STATUS och som även nämns den här gången. YIP deltagarna är eviga källor av stöd och inspiration för STATUS.

Foto och idé:

Amanda Huircan-Martinez 4


Hej, hej från SOFIA kansliet Det kommer folk lite titt som tätt till vårt kontor i centrala Järna (söder om Stockholm), ovanpå InnerJärnas Kulturhus, Gula Villan, men vi är ett par stycken som spenderar större delen av vår tid inne i detta mysiga kontor, fullt utrustat med altare åt våra indiska gudar. Fikarummet har en tendens att vara i konstant behov av att diskas och röjas, vilket vi gör när vi blir less på att sitta och stirra på dataskärmarna. Ibland kommer det lite kulturfolk och förvirrat tittar in i jakt på de som jobbar med Gula Villans verksamhet som också har ett skrivbord på kontoret. Men de är sällan där. Kanske för att vi i princip tagit över stället... Vissa dagar kan man höra högljudd musik från kontoret och abrupta öronbedövande skrattsalvor från sydamerikanskan och ryssen. Andra dagar är det endast dödsrosslet från servern och verksamhetsledarens dator som avbryter den hårt arbetande tystnaden. Föreningen SOFIA är ju en biståndsorganisation, så det alltid fullt sjå med budgetar och internationella transaktioner, svenska regeringen, volontärer/praktikanter, datorer som inte funkar, skrivare som inte funkar, kopiatorn som inte funkar, telefoner som ringer, osv, osv. Vi delar kontor med Urban Company som driver kulturhuset Gula Villan. UrbanCompany organiserar många musikföreställningar och -konserter, samt även teater och dans utöver husets löpande verksamhet som sträcker sig till allt mellan yoga för vuxna och barn, street dance och körsång. Ibland kör vi vissa events tillsammans, som ungdomsmöten och Earth Hour 2010. STATUS produceras av kontorets yngsta medarbetare: Amanda Huircan-Martinez, men vem som helst får bidra till nyhetsbrevet. Ofta är det deltagare från YIP, Waldorelever som Amanda känner på något vänster, eller SOFIA-praktikanter, eftersom STATUS existerar tack vare SOFIA. Har du något du skulle vilja tillföra nästa STATUS(höst)? Då är det bara att slänga iväg ett mail till amanda@foreningensofia.org Hon bits inte och brukar svara ganska fort, förutom på helgerna. Annars är alla välkomna att droppa förbi SOFIA-kontoret och bara säga hej eller at komma med frågor ifall ni undrar över våra utlands praktikplatser, ungdomsverksamheten, ungdomsträffar eller hur man kan engagera sig i olika saker. Ibland tar vi en fika och väsnas så att de som gör yoga måste tysta oss. Ibland är vi supertråkiga och bara jobbar framför datorerna och tittar inte ens upp om så huset skulle bryta ihop. Men alla är välkomna på egen risk! Föreningen SOFIA Bergsg. 2, 153 37 Järna Tel: 08-551 716 48

5


Holger

Siri

Amanda

Oleg

Bokförare/Terminator Waldorforiginalet turned Stockholmare (en av de första som tog studenten efter 12årig skolgång på Örjanskolan). Gillar inte tjafs och är effektiv med allt. Allt. Gillar att trakassera tjänstemän över telefon. Älskar att ha rätt. Älskar kaffe jämt och kan inte uttala utländska namn. Ungdomsverksamheten/ Den virriga Fixaren Den yngsta på kontoret som brukar trilla in sent på förmiddagen utan att äta frukost och bör därför inte kommuniceras med innan lunch, eller innan två koppar kaffe. Kan fixa det mesta oavsett om det gäller en person med vissa färdigheter eller en pryl. Lite lätt dement.

en åånga medarbetare m På SOFIA är vi måå så det alla bor inte i Järna rsoner kan vara lite olika pe på kansliet ibland.

6

Verksamhetsledare/ Visionär Skön utflippad chef som vill jobba med allt och alla jämt, samt hämta barn och engagera sig i diverse waldorfdagis och skolor. Gillar att lyssna på rave musik och köra bil jättefort och glömmer bort att äta lunch ibland. Gillar inte konflikter och är något Indien nostalgisk. Praktikant/Tomte Kontorets ryss som hänger med oss för att lära sig svenska. Fixar vår hemsida för att han är ett tekniskt geni, och gillar även han rave musik. Flyttade från Ryssland till Järna med fru och barn så att ungarna skulle kunna gå på waldorfskola.


Blickar från Indien ”Well, India is a country of nonsense.” Mahatma Gandhi

Jag tittar ut genom fönstret, ut på ett landskap med röd jord och torrt grönt gräs. Tåget skakar så mycket att jag slutligen ger upp skrivandet, lägger ner pennan och loggboken, lutar mig mot väggen och hänger ut med ena armen genom gallret i fönstret. Någonstans i början av tåget tvättar någon händerna genom sitt fönster, och vattnet träffar min arm där jag sitter halvt hängandes i min del av tåget. Jag hoppas det bara var någon som tvättade händerna i alla fall, tänker jag och drar sakta tillbaka min arm och flyttar mig bort från fönstret litegrand. Tåget är fullt av ljud och lukter. Det rytmiska dunkandet från tåget fyller mina öron, men ljudet av försäljarna som kommer bärande på kaffe och chai tränger ändå igenom och intar sin del i den orkester av oväsen som omringar mig. En försäljare kommer bärande på något friterat som för några sekunder fyller min näsa med lukten av olja. Sakta återkommer dock doften av jasminblommor i kvinnornas hår samt lukten av curry och svett som jag liksom vant mig vid och som på något sätt blivit ingrodd i min hud. Det är varmt, kroppen och kläderna börjar fastna lite på sätet. Jag är törstig, men har inte så mycket vatten, och än mindre lust att behöva använda toaletten på tåget. Jag blundar och lyssnar till järnvägen, på alla röster, på alla språk som jag inte förstår, på alla konversationer som pågår medan vi rör oss längre och längre söderut och timmarna blir varmare och varmare. En kopp chai, tack. Jag lutar mig tillbaka, bränner mig lite på det heta teet och känner hur mina tänder ilar av sockerchock vid första droppen. Jag har varit i Indien i några veckor nu. Vant mig vid maten, vant mig vid värmen, börjat älska teet, glömt bort kaffe, klockor, tider. Jag har åkt från Mumbai, till Dindigul, till Pudukottai, Trichy, Nilakottai, Madurai, Trivandrum och Varkala. Jag har sett biodynamiska och ekologiska gårdar, lekt med höns och getter, dansat otaliga Bollywood danser till det hysteriska skrattandet av skolflickor, tappat bort mig och gått på fel tåg. Min ryggsäck är tung med SOFIA broschyrer som jag sprider runt i varje plats där jag hamnar. Idag är det den 5:e januari, precis i början av ett nytt år, och jag har en månad kvar i Indien. Jag är glad att jag har rest mycket tidigare, samt att jag har ett hopkok av blandade erfarenheter med barn, undervisning och odling. Men resandet är nog den erfarenhet som hjälpt mig mest. Jag kan förstå att det kan var svårt att komma till ett land som Indien som är så radikalt annorlunda mot Sverige, eller Europa i allmänhet om man inte är van, eller om man inte upplevt något liknande förut.

7


Det första jag gjorde när jag kom till Indien var att jag fastnade på flygplatsen och visste inte vart jag skulle ta vägen. Runt omkring mig flockades suspekta chaufförer, barn och turister och det var ett sådant där tillfälle då man vet att saker kan gå fel om man inte tar rätt beslut. Rätt beslut i detta fall var att ta det lugnt och inte ta något raskt beslut. Utanför tåget börjar solen gå ner, dagarna har en perfekt rytm av tolv timmar sol och tolvtimmar mörker. Kl 18:00 blir det mörkt, och det går fort. Solnedgången är över innan man ens hunnit plocka fram kameran. Tåget rullar vidare, jag rullar in mig i min filt och försöker stänga öronen mot det rytmiska oljudet. Det är säkert bara halva resan kvar nu. Utanför väller mörkret över det karga landskapet och en högljudd tystnad lägger sig över vagnen när folk allt eftersom slutar prata och vaggas in till sömns av tågets ryckiga framfart.

Amanda Huircan-Martinez 8

foto Ninhursag Tadaros


Alex: Guldörhängen - Skillebyholms höstmarknad Grönt linne - ClothesSwap Svart väst - Myrorna Vita Byxor - Indien

Zuhayra: Grön klänning - Alex mammas gamla klänning

9


Hemkomst

Ninhursag Tadaros, SOFIA praktikant i Indien Jag packar mina sista saker som i trans och när det strax efter midnatt är dags för mig att sätta mig i taxin för att köras de dryga tre timmarna till flygplatsen, blir jag förvånad över mina känslor. Ett illamående och en djup förvirring har tagit över mig och den starka diesellukten under hela färden får knappast klumpen i halsen att släppa. Jag ska flyga tillbaka till Sverige och inser snabbt att de känslor, den nervositet, som omsluter mig är den samma som jag brukar känna när jag lämnar mitt kända, trygga liv för något nytt och främmande. Jag har lämnat min vardag med färska kokosnötter och färgstarka kvinnor i Sari för det liv jag levt i mer än tjugo år, ändå har jag lämnat denna vardag för något som har blivit så främmande att jag fortfarande efter två månader balanserar någonstans mellan dröm och verklighet. Efter drygt fem månader i en liten by i södra Indien har jag lärt mig att fullkomligt ta till mig mitt liv som praktikant. Det är min vardag att kliva upp tidigt på morgonen, klistra fast den obligatoriska röda bindin mellan ögonbrynen och hälsa “Vannakkam”. Jag har vant mig vid att alltid vara i sällskap med människor som vigt sina liv åt att hjälpa andra och det är min verklighet att hela tiden tänka kritisk om allt och alla. Jag har lärt mig att tvätta hela min kropp med två små spannar vatten, och att sova i en mjuk säng med tunna lakan är en lyx jag inte har förunnats på länge. Här, på den indiska landsbygden, värmer den stekheta solen gamla matpåsar som ligger längs med dammiga vägar där kor försöker hitta något att äta. Här är det självklart att man måste värna om sin miljö och de sina, för här finns det ingen annan som gör det åt en. Här är det ingen som betvivlar att någonting någonstans gick väldigt snett och orättvist till. Jag sitter hemma i Sverige och tittar ut genom det stora rena fönstret. Jag ser damer stå och samtala medan deras små hundar skäller och rycker i sina rosa och gröna koppel. Jag ser stora, fina, rena och höga hus stå i prydliga rader till synes helt opåverkade av varken väder eller vind. På trottoaren syns inte ett spår av något gammalt plastpaket eller nertrampade PET-flaskor. De enda ljud som hörs är bilarnas dova brummande och en cykel som tyst rullar förbi. Här finns inte texten “Sound Horn Please” målat i snirkliga bokstäver på bilarna (som om en påminnelse verkligen behövs, tutorna används både ofta och livligt) och inga öronproppar krävs för att korsa gatan. Det är rent, det är enkelt, det är undangömt, undanstoppat och på något magiskt sätt känns det ytterst surrealistiskt. 10


Jag landade på Arlanda på eftermiddagen och det första som slog mig när jag satt i bilen på väg hem till mor och far var tystnaden. Vi körde längs motorvägen i januarimörkret och inte ett ljud hördes utifrån. En orsak är självfallet att mamma inte måste ha fönstret öppet då hon kör, men den största anledningen är nog att hon inte behöver låta tusentals tjut från oräkneliga biltutor vägleda henne för att överleva trafiken. Nej, här i Sverige är det andra regler som gäller. Jag förväntade mig en kraftig och tydlig smäll i ”välkommen hem”-present. En total kulturkrock som skulle få mig på fall och i känslokoma. Faktum är att jag gick och väntade på den i många veckor utan att inse att den redan var här. Jag förvånades över hur lätt det var att komma tillbaka. Eftersom jag inte hade något att komma tillbaka till skapade jag mig något, jag gjorde det trygga misstaget att komma tillbaka till det jag ville ha innan jag åkte. Jag lyssnade på råden jag fick, men tyckte mig vara säker på min sak, jag trodde allt var som innan Indien. Det rasade naturligtvis, och min stora krock har kommit. Den har funnits hela tiden och är orsaken till raset, för det kommer aldrig att kunna bli som innan Indien. Det är en stor krock som kommer i många små format och resulterar i ett nästintill konstant handlingsförlamat tillstånd. Det är något som försöker hinna ikapp den självklara vardagen vilket chockerande snabbt har omfamnat mig i ett hårt grepp. Jag kan bli livrädd för att jag ska drunkna i den men ibland hinner min krock ifatt och då sitter jag där, ser ut över gatan och dränks i en känsla av surrealism.

11


India Volunteer Care indiavolunteercare.com

Avfärd

YIP deltagaren Siobhan Reynolds, översättning Amanda Huircan-Martinez Som barn drömde jag ofta om att resa till Indien och där arbeta på ett barnhem. När jag väl började på YIP, år två (2009/2010) fick jag äntligen möjligheten att förverkliga den drömmen, och så fort det blev dags att välja var vi skulle åka på vår månadslånga praktik var beslutet lätt för mig eftersom jag självklart skulle åka till Indien! Jag längtar efter att få packa mina väskor och påbörja resan till Indien. Inget kommer att hålla mig ifrån att åka till Indien. Inte ens om jag missar något flyg någonstans på vägen. Jag kommer att åka dit. Nu är det bara några få veckor kvar innan jag lämnar Sverige. Det är några få saker som jag måste ordna ännu, men jag är inte särskilt bekymrad. Mina biljetter är bokade och mitt visum redo att hämtas. Alla andra småsaker som måste göras innan jag åker stressar mig knappast, däremot börjar jag känna oro över huruvida jag kommer kunna utföra det arbete jag vill. Jag är rädd att jag kommer att bli sjuk och spendera hela min tid i Indien till sängs och bli alldeles totalt uppäten av mygg och insikter. Eller om något händer med Lily som ska följa med mig dit? Och jag blir ensam? I Indien? Jag har hopp och tillit om att den här resan kommer att förändra mig. Förändra mitt liv. Framförallt så tror jag dock att jag önskar att jag kan ha någon form av inverkan på de barn jag kommer träffa och arbeta med. Jag vill inte bara vara ytterligare en volontär från Europa som kommer och går liksom alla andra. Jag vill kunna träffa människor, verkligen möta dem på ett sådant plan att båda parter kommer minnas varandra. Fastän jag inte är i Indien ännu så vill jag inte åka, jag är redan förälskad i Indien. Jag vill prova något nytt, lämna det kaos som är att leva i YIP, bo i en annorlunda kultur, äta annorlunda mat och möta nya människor. Hur mycket jag än älskar YIP så behöver jag ett äventyr nu innan jag blir helt knäpp, och därför kunde Indien inte kännas mer perfekt. Jag bara längtar efter att få påbörja denna resa... 12


Hemkomst

Anatoli Cepeda, SOFIA praktikant i Indien Jag har nu varit hemma från Indien i snart tre månader. Under denna tid har jag inte tänkt på Indien så mycket som jag trodde att jag skulle. Jag hade en känsla av att när jag väl kom hem skulle jag titta på bilder som jag tagit, skriva brev till alla underbara människor jag lärt känna, återberätta äventyren jag haft för de som är intresserade. Dagligen. Men jag har inte gjort det, utan snarare har jag undvikit så mycket som möjligt att ens tänka på något som relaterar till Indien. Det är inte förrän nu som jag börjar se tillbaka och verkligen tänka igenom vad som har hänt och hur det kan ha påverkat mig. Jag tror jag har behövt det här avbrottet som jag skapade för att distansera mig från de intensiva upplevelserna som jag har haft där långt borta i fjärran land. Från alla tankar och känslor, från de goda stunderna samt de stunder som har varit en utmaning för mig. Och från alla beslut som jag vill ta från min nyfunna erfarenhet. Något som jag lärt mig i Indien är att jag vill göra något, må det vara bra eller dåligt, men jag vill ta tag i saker som skulle kunna hjälpa mig överkomma de utmaningarna som finns, vissa inom mig själv; konflikter om vad som är rätt eller fel, vad är jag beredd att ge upp i det bekväma livet jag har i Sverige för att kanske förbättra för någon annan, förmodligen en total främling på en okänd plats. Det är inte lätt, det är ärligt talat läskigt att inse att jag borde granska mig själv och omgivningen jag befinner mig i, dagligen, för att se vad jag skulle kunna ge tillbaka, till mig själv och till min omgivning, vart jag än bär med mig den. Under min tid tillbaka från Indien har jag arbetat lite, dansat med YIP och deltagit i en konferens i Schweiz. Tillsammans med de andra svenska praktikanterna i SOFIA har vi också haft en praktikantåterträff i Järna. Det har varit väldigt roligt men jag saknar känslan jag fick när jag var i Indien, rytmen i kaoset; äventyret av att åka buss till en annan by och börja prata med en ny människa och bli inbjuden till kvällsmat med en ny familj, ofta under uppsikt av grannarna. Även fastän jag är relativt van vid att resa, att möta nya kulturer utan att bli för omtumlad har återställningen från ett fullspäckat Indien till ett lugnt och simpelt Sverige påverkat mig en hel del, en bit av mig kommer förmodligen alltid finnas kvar där, tror jag. 13


Det har absolut inte varit enkelt att återvända genom allt från det extremt annorlunda klimatet, kulturkrocken i hur man uppfattar och beter sig i olika situationer, språket, och mycket mer. Men jag skulle inte byta ut denna erfarenhet mot något annat i hela världen, det var verkligen meningen att jag skulle vara där och se och känna det jag gjorde. Jag har mött människor med fantastisk inspiration, med möjlighet att fokusera på ett mål och driva idéer framåt, skapa nya verkligheter bara genom att vara sig själva. De sprider inspiration och lockar fram hopp, tankar och bilder av vad som är möjligt att skapa och återskapa inom oss. Speciellt en man, Balachandran; verkställande ansvarig på Inba Seva Sangam (organisationen där jag var) har varit som lite av en mentor för mig och gett mig inspiration. Han har möjlighet att driva igenom flera projekt samtidigt som han läser böcker, översätter, tar hand om privata projekt och sin familj. Jag vill återvända till Indien, väldigt snart, och ta på allt det som är där, se efter om det var på riktigt eller bara en dröm.

SOFIAs praktikantverksamhet är en stor och viktig del i organisationen som finansieras till 100% av Sida-medel. SOFIA skickar svenska ungdomar till Dominikanska Republiken, Bolivia och Indien sedan många år, och har sedan 2009 även haft möjligheten att ta emot ungdomar från Brasilien och Sydafrika! Under åren har närmare 50 ungdomar deltagit i programmet och fått ovärderliga erfarenheter av andra kulturer och hållbar samhällsutveckling mm. Dessa ungdomar utgör en mycket viktig resurs, inom SOFIA och för samhället i stort. I år kommer SOFIA både att genomföra en utvärdering av, samt avsluta verksamheten då Sidabidraget nu avskaffas. www.foreningensofia.org

14


Henning: Rosa skjorta - Tillhört Brennos pappa i 10 år Halsband av acaifrön - Brasilien Blårandig väst - Skillebyholm Ljusa byxor - Indien

Alex: Pumps - Hittat Svart linne - ClothesSwap Läderjacka - Vintage London

Brenno: Blue velvet blazer - Vintage London Camden Market Medaljong - Samisk symbol för Solen, Lappland Halsband kokosnötter - Brasilien Svart hatt - Backpacking hatt Blåa byxor - ClothesSwap

15


Brenno: Grรถn turban - London Camden Market Rosa skjorta - Tillhรถrt pappa i 10 รฅr Vita byxor - STHLM stadsmission Vit scarf - Indien

Henning: Grรถna piratbyxor - Sydamerika Solglasรถgon - Beyond Retro Brun jacka - Beyond Retro Vit skjorta - Osklen

16


Humanitärt hjälparbete Om bistånd, volontärarbete och global rättvisa

Mitt namn är Sunniva Lund Menke. Jag är nitton år och har bott praktiskt taget hela mitt liv i Järna. Jag kan fortfarande förundras över att det finns nya människor och platser att upptäcka på en så relativt liten plats som Järna. I tonåren längtade jag ofta bort härifrån, ut till något nytt där man kunde uppleva nya saker och träffa nya människor. Jag drömde mig gärna bort till alla möjliga ställen på vår jord. Jag förstod kanske inte då vad det betyder att kunna vara tillfreds med platsen man befinner sig på i just detta ögonblick. Nu går jag sista året på gymnasiet på en Waldorfskola i Ytterjärna. Jag har gått tolv år i Waldorfskola, och det har passat – och passar mig väldigt bra. Vi har mycket hantverk och andra estetiska ämnen där man kan gestalta sin kreativitet och skaparglädje. Sista året i Waldorfskolan gör man ett individuellt arbete, tolvårsarbete, som i konventionella gymnasieskolor kallas projektarbete. Skillnaden mellan ett projektarbete på en konventionell skola och ett tolvårsarbete på Waldorfskolan är hur länge man ägnar sig åt arbetet. I en gymnasieskola med inriktning måste man välja och relatera projektets innehåll till linjen man går på och ägnar i snitt tre månader åt projektet. Men i Waldorfskolan kan eleven välja helt fritt kring vad man vill ägna sig åt i ett helt år. Många tankar och förslag poppade upp i mitt huvud när jag själv skulle bestämma mig, men jag hade absolut ingen aning om vad jag skulle välja som årsarbete. Ingenting dög. Den svåraste frågan var om jag skulle börja med något helt nytt, eller bygga vidare på de kunskaper jag redan hade inom ett område/ämne? Jag tyckte inte jag kom någon vart med mitt val. Även om jag kunde välja precis vad som helst. Varför var det så svårt? Under elvan började jag dock känna mer och mer att jag ville göra något ”för någon annan” som årsarbete eftersom jag upplevt väldigt starkt att de flesta elever endast ägnar sig åt saker som de själva intresserar sig för, vilket inte alls är fel. Men jag hade inte någon särskild hobby jag ville vidareutveckla och fördjupa mig i. Jag ägnade de följande veckorna under elvan till att begränsa området ”att göra någonting för någon annan” till någonting ännu mindre och mer greppbart vilket ledde in mig på temat ” att hjälpa”. Jag tog då kontakt med Carolin Hedman som jobbar på Föreningen SOFIA för att få råd och tips om hur jag skulle kunna gå till väga med detta. Vad skulle jag inrikta mig på? Ville jag arbeta för och med människor i Sverige eller någon annanstans?

17


Genom samtal med Carolin fick jag en bredare insikt i vad man kan göra som enskild individ, men inte ens då visste jag hur mitt arbete skulle fortskrida. Var jag tvungen att välja något att rikta in mig på? Eller skulle jag välja det som tilltalade mig mest? Carolin tipsade mig om ett workcamp i Sydafrika som skulle ske under sommaren 2009, anordnat av IDEM där två svenskar skulle vara workcamp ledare. Jag tog kontakt med en av dem, Elida Slaato. Inte trodde jag på allvar att jag skulle åka så långt bort och volontärarbeta, men det gjorde jag. Och jag ångrar inte en sekund att jag gjorde det. Det har förändrat hur jag är som person idag, vilka ideal, tankar och mål som jag vill förverkliga och tycker är viktiga. Under tre veckor (mitten av juli till början av augusti 2009) arbetade jag som volontär i en förort till Kapstaden, Sydafrika. Vi var nio internationella volontärer från Sverige och Tyskland. Vi arbetade alla för den ideella sydafrikanska organisationen Mothers Unite, som grundats av några mammor som såg att barnen i området Lavender Hill fick alldeles för lite och allt för näringsfattig mat. De började laga mat till ca femtio barn och ungdomar i området. Antalet barn ökade stadigt och man såg att man behövde både fler engagerade i organisationen samt större lokaler, mer mat i form av sponsorer och material för att kunna hjälpa till med läxor och andra aktiviteter. Arbetet för oss volontärer var att bygga en äventyrslekplats där barnen skulle få vara i centrum, där de skulle kunna få leka, uppleva, växa, utvecklas och framför allt: bara få vara barn. Det andra arbetsområdet var att göra en matträdgård som skulle förse organisationen med egenodlade frukter och grönsaker. Eftersom det var många lokala volontärer som jobbade under workcampet, hoppades alla inom organisationen och andra frivilliga att arbetandet med en matträdgård skulle inspirera lokalbefolkningen till att själva vilja göra ett eget litet grönsaksland på sin lilla markplätt utanför sitt hus. Alla internationella volontärer fick bo i sydafrikanska familjer för att verkligen komma den sydafrikanska kulturen så nära som möjligt. Vi fick stå ut med att inte kunna duscha ordentligt, gå någonstans på egen hand och få lite loppbett. När jag tänker tillbaka på min resa kan jag inte bortse från att jag upplevt så mycket som jag i mitt vardagliga liv inte ägnar en tanke åt och tar helt för givet. 18


Jag aldrig sett mig själv som en person som själv dragit i saker och fått dem gjorda men under mitt sista år på Örjanskolan har jag dock fått en helt annan bild av mig själv; jag organiserade, fixade och planerade. Allt det tog mycket tid och kraft, och jag insåg med ens hur mycket det tar av en själv att veta att man gör något för någon annan. Även om man på sätt och vis kan säga att jag gjort en hel del för min egen skull också. Istället för att vänta på att andra fixar och bestämmer har jag tagit initiativ. Det svåraste med att t.ex. organisera Operation Dagsverke på skolan för klasserna 8-12 var att jag skulle bestämma och berätta för ungdomar i min egen ålder vad som gällde och vad som skulle utföras. Det var dock oerhört lärorikt för mig. Efter Operation Dagsverke kändes det bra, tillsammans hade vi samlat ihop ca 20 000 kr som skickades ner till Mothers Unite. Vi elever hade agerat och gjort något för att förbättra situationen för barn och ungdomar i vår egen ålder på andra sidan jordklotet. Något jag strävade efter under mitt tolvårsarbete var att arbetet inte skulle centreras kring några tydliga resultat så att säga. Jag vet att jag är, eller i alla fall har varit, en väldigt resultatfixerad person. Ofta om jag vetat exakt vad jag skulle göra, så har jag försökt göra det snabbast möjligast, få resultatet och så skulle allt vara över. Jag levde med mitt årsarbete som en människa lever med loppor (och jag vet vad jag talar om när jag säger att loppor kan vara extremt irriterande när de biter och har sig) – man blir inte av med dem i första taget. Saken är den att man faktiskt inte kan påskynda vissa processer som involverar människor. Det tar tid att förbättra och hjälpa andra människor och tur är väl det. I mötet med andra människor övar vi vårt tålamod, vi lär oss förstå och lyssna, och det är inget man kan spola förbi. I mitt arbete hade jag lagt ner mycket läsning om bistånd i alla dess former och funktioner genom tiderna. För att sammanfatta begreppet bistånd kan man säga att, ”bistånd är en kamp mellan hjärta och hjärna, vad man vill och önskar göra, och vad som är realistiskt genomförbart i praktiken.” Sammanfattningen av mitt gångna år har varit att jag gått från ord till handling inom olika företeelser i mitt liv. Från att ha tänkt att jag ska göra en sak, till att verkligen ha genomfört det.

”Det är inte ofta man får chansen att förändra både sin inre och yttre miljö på samma gång. För det är vad det här året har inneburit, det har varit en utmaning och ett äventyr, som varit all möda värd! Jag har inte bara kommit till insikter som gäller för andra, utan på samma gång kunnat lära mig en hel del nya saker jag inte visste om att jag besatt eller kunde utveckla, förmågor som livet genom är användbara!” Sunniva Lund Menke i “Humanitärt hjälparbete”

19


Alex: Grön jacka i manchester - KUS, Emmaus Söder Gråa leggings - ClothesSwap Fotlänkar i silver - Indien Tunika - Indien

Brenno: Rutig skjorta – Vintage Cheap Monday STHLM Vita byxor - Jack Jones, Tyskland Röd turban – Marocko

20


Wise Eyes

Amy Ilic, YIP deltagare i Sydafrika, översättning av Amanda Huircan-Martinez

Mitt namn är Amy Ilic. Jag är en fotograf och en student från ”The Youth Initiative Program”, i Ytterjärna, Sverige. YIP är en 1-år lång utbildning som detta år består av 38 internationella studenter i åldrarna 18-26 som arbetar för utveckla kapaciteter och verktygen för att göra en positiv förändring i världen. I april 2010 åkte jag som del av kursen till Siyaphambili Orphanage Village i kåkstaden Langa i Sydafrika på en fem 5 veckor där jag tog med mig mitt projekt, ”Wise Eyes”. Syftet med projektet är att ge barn utrymme och resurser för att uttrycka sig konstnärligt och berätta sina historier från genom deras egna “Wise Eyes”, (visa ögon) genom ögat av en kamera för världen. Jag hade för avsikt att använda temaveckor som en struktur och att använda ritande och skissande som en mjukstart in i fotograferande. Planen ändrades dock. Det fanns fler barn än jag hade väntat och jag kunde endast ha varje grupp bestående av sex barn två gånger under en timme per dag, vilket inte lämnade särskilt mycket tid för att gå igenom en process med dem. Allting gick dock bra i slutändan och det var verkligen ett nöje att bevittna processen och få spendera tid med dessa barn varje dag. Jag frågade vilka deras favoritplatser var i samhället och bad dem sedan ta bilder av saker som är viktiga för dem. Det var vackert att se vad de la sin uppmärksamhet på. De kunde välja raka motsatser till sina favoritställen och fotografera allt från de sämst ställda områdena till parken tvärs över vägen, till de rikaste områdena med vackra hus med grönt gräs och bilar.

21


Jag frågade varför de valde de fattiga områdena och ett av barnen svarade då: “Därför att jag vill vara landets president och förändra de fattiga områdena och hela Sydafrika. Jag vill hjälpa gatubarnen.” De flesta av barnen hade inte rört en kamera förut så det var riktigt härligt att se deras glada reaktioner till att kunna ta och se det omedelbara resultatet av vad de fotat. En annan av YIP-deltagarna som följde med gjorde även en kort dokumentär av hela processen och i slutet av månaden visade vi filmen för barnen på Siyaphambili som fortfarande knappt kunde sitta stilla i sin iver av att kunna se sig själva och sina vänner i full fart med fotograferandet. Jag gjorde även en bok med alla fotografernas bästa bilder som jag visade vid avslutningsceremonin och gav till barnhemmet som en gåva på slutet av praktiktiden. Mina framtida planer för Wise Eyes är nu att dela deras foton med världen genom en utställning, hemsida, en bok och även genom vykort. Jag skulle älska att dela Wise Eyes med andra kontinenter, att möta och se verkligheten för barn runt i hela världen.

Det här året tog SOFIA emot sina första praktikanter från samarbetspartners till Sverige. 2 praktikanter från Brasilien och 3 från Sydafrika. Siyaphambili är en mindre organisation som grundats av befolkningen i kåkstaden Langa, där socialt kaos präglar barnens vardag i HIVkrisens spår. På Siyaphambili får 2-300 barn stöd och skydd. Verksamheten får Sidabidrag och expertstöd genom SOFIAs Sydafrikagrupp och praktikanter från Sydafrika kommer som tidigare nämnt också till Sverige. Kontakt i Sverige Ida Löfström: ida@foreningensofia.org 22


23


Emerson College

“Wherever they go, and whatever happens to them on the way, in that enchanted place on the top of the forest, a little boy and his Bear will always be playing.”

Vi kliver av tåget i East Grinstead, huttrandes i den bittra blåsten som omedelbart drar över oss tillsammans med ett disigt regn. I kanterna av horisonten syns de första tecknen på den växande dimman i eftermiddags gråheten. Siri, verksamhetsledare på Föreningen SOFIA och jag vandrar fram och tillbaka på tågstationen några gånger, i hopp om att hålla kroppstemperaturen uppe tills vår skjuts kommer. Det dröjer inte länge innan en liten röd, sliten bil kör in på parkeringen. Ut kliver Matt Blisset, lite lätt tilltuffsad och hälsar stelt men vänligt. Inom kort sitter vi alla inklämda i den lilla Emerson bilen som brummar iväg på vänster sida av vägen i en något för hög hastighet. Matt råkar berätta att han har varit i flera trafikolyckor det senaste året och har kvaddat sin egen bil –därför måste vi tyvärr dras med den något dåliga Emerson bilen. Siri och jag utbyter en blick. Det dröjer inte länge förrän Emersons något större problem utvecklas dock, annat än deras slitna bil som Matt alltid verkar paxa. Konkurs, avhopp, inställda kurser och andra motgångar fyller bilen allt som vi brummar igenom East Grindstead och ut på den pittoreska landsbygden. Jag sneglar lite på Siri som verkar känna samma obehagliga något hopplösa panikkänsla i magen, som vid iakttagandet av ett sjunkande skepp långt ute på havet. Suck. Jag vet ingenting om Emerson College utöver de sagolika berättelser som flera av mina bättre vänner förtäljt, om Emersons glanstid då det var en av det största och mest populära antroposofiska centret i Europa. Campuset sprudlade av inspiration, kreativitet och ungdomlighet. Området kring Emerson, framförallt skogen, är även känt som platsen där berättelserna om Winnie the Pooh utspelade sig, och den riktige Christopher Robin bor fortfarande i utkanten av skogen, något avskild från världen omkring dock. “If the person you are talking to doesn’t appear to be listening, be patient. It may simply be that he has a small piece of fluff in his ear.”

Uppenbarligen var det endast en vecka sedan Emersons styrelse erkände för medarbetarna att det var slut på pengar och att hela Emerson riskerar att stänga på grund av konkurs inom loppet av två veckor. Matt har samma sorts svarta humor som jag, och vi skrattar många bistra, hårda skratt under resan, fast jag noterar en obehaglig sorts hårdhet i hans tidigare glittrande, om än evigt trötta ögon. Pengarna har strömmat ut ur Emerson, till folks löner, till konsulter som hoppat av och till dåliga initiativ och kurser som inte gått igenom.

24


Waldorflärarutbildningen som tidigare stötts av Plymouth University har även den lagts ner på grund av Plymouth och deras ovilja att fortsätta samarbetet. (Samma sak hände i Sverige, sommaren 2008) Waldorf och antroposofin befinner sig i ett krisläge, konstaterar vi alla tre i tystnad när vi kliver ut ur bilen på Emerson parkeringen och gnisslar tänder åt den iskalla vinden. Matt kilar iväg på ett möte, och trots den obehagliga fuktiga kylan som tycks tränga igenom varenda lager av klädesplagg så vandrar jag och Siri iväg på en promenad. Husen är byggda med familjära antroposofiska vinklar och hörn, men de snåriga rabatterna och de flagnande färgerna på väggarna ekar varnande som en post-apokalyptisk vision av mitt eget hem och community, Ytterjärna. Jag försöker se bortom förfallet som Siri liknar till en, ”misskött bakgård”, och ursäktar det med att stora delar av England faktiskt mest liknar en missköt bakgård. Fast det känns som en övergiven by. Jag får kalla kårar när vi går genom en liten dunge av döda övervuxna träd, passerar tomma mörka hus, stängda, oanvända klassrum och uppenbart misskötta trädgårdar. Emerson måste ha varit vackert någon gång dock. Den enorma omsorgen som en gång fyllt platsen känns nästan påtaglig, och jag tycker mig se att den nu flagnande färgen en gång varit himmelsblå, skogsgrön och rosa på flera byggnader. ”They’re funny things, Accidents. You never have them till you’re having them.”

25


På måndag får jag och Siri följa med Matt på ”Morning Assembly”. Emersons medarbetare sätter sig varje måndag och går igenom veckan, nyheter och olika punkter, etc. Det har tydligen varit jobbigt på de senaste mötena, så Matt ser lite ansträngt avslappnad ut när vi träder in i mötesrummet tillsammans. Stämningen är dock god. Faktiskt fantastiskt. Det står ett vackert rött ljus i mitten av rummet, och medarbetarna tittar nyfiket på mig och Siri och ler välkomnande efter att vi introducerat oss. Den israeliska lärarinnan leder oss i en vacker sång som hjälper att skapa en lugn och vänskaplig atmosfär, och när tystnaden lägger sig blir sorgen över Emersons problem allt mer smärtsam för mig. Alla människorna i rummet tycks bära Emerson med sådan omsorg och kärlek, och att veta att de alla hotas av nedläggning måste vara som att veta att den man älskar är döende. Tröttheten skuggar allas ögon. När Siri och jag lämnar Emerson senare samma dag under samma disiga omständigheter som när vi anlände tycks vi båda bära på känslan av att ha beskådat något som ingen annan någonsin kommer se igen. ”Är vi de sista besökarna Emerson någonsin kommer att få?” Frågar Siri när vi tränger oss i kön på Gatwick, stirrar upp i kameran så att säkerhetspersonalen kan ta ett foto av våra ansikten och går igenom säkerhetskontrollen. Känslan av att ha lyckats hitta en dold port till ett sagoland, fått vara där men att ha lämnat platsen och veta att man aldrig kommer hitta tillbaka igen förföljer mig när jag väntar på Siri, iakttagandes de hundratals andra människorna som med blanka ögon och tomma blickar söker sig till sina flyg och sina hem. “If ever there is tomorrow when we’re not together.. there is something you must always remember. you are braver than you believe, stronger than you seem, and smarter than you think. but the most important thing is, even if we’re apart... I’ll always be with you.”

Amanda Huircan-Martinez 26

foto Amanda Huircan-Martinez citat Winnie the Pooh


STATUS SOMMAR... Sense Festival is about bringing people together to celebrate community. Participants of the Youth Initiative Program (YIP) in Ytterjärna, Sweden, are holding a space for the growing international community to meet with this inspiring local community in action, this June 15-20. These 5 days of summer celebrations will be all about thinking globally and acting locally. It is hosted at YIP, in the beautiful and natural home of this inspired new form of education, which is effectively providing a platform for the empowerment of youth initiative. 15-20 juni, 2010 info@sensefestival.se www.sensefestival.se

Ansök nu! Sista ansökningsdagen är 30 juni!

YIP är en utbildning inom socialt entreprenörskap för dig som vill skapa en positiv förändring i världen. YIP, ”The Youth Initiative Program” är en internationell folkhögskola kurs under Vårdinge By Folkhögskola, och ligger i Järna på Rudolf Steiner Seminariet. 40-50 deltagare i åldrarna 18-25 från hela världen får under ett år leva och studera tillsammans, och gemensamt undersöka hur man kan förändra världen genom att utveckla dig själv. Sista ansökningsdagen för detta år är 30 juni! info@yip.se www.yip.se

Den 18-20 juni 2010 följer Mossagården upp fjolårens festivalsuccé! Den spännande tredagsfestivalen kommer precis som föregående år att vara inriktad på hela familjen med skön musik, ekologisk mat i massor, aktiviteter för alla åldrar, stora och små djur och ett festivalområde i en annorlunda miljö. Barn och lekfulla vuxna kan möta trollmor, trädfén, hästar - stora som små, titta på riddarspel och barnteater, klättra i klättervägg, spela gotländska lekar, pyssla och mycket mer. 18-20 juni Mossagården Eko AB 247 64 Veberöd Tel: 046-855 44 festivalen@mossagarden.se www.mossagardsfestivalen.se

27


nästa status

Det var allt för oss den här terminen! Vi ses till hösten med nya fräscha inblickar, idéer, initiativ och mycket mer. Sense Årsmöte Ha en trevlig sommar! Emerge Mötesplats YIP

28

STATUS nr. 2 - Maj 2010 amanda@foreningensofia.org www.foreningensofia.org

STATUS nr.2  

STATUS ger en inblick i en värld av ungdomar och organisationer som på ett tillsynes osammanhängande sätt arbetar för en bättre värld, eller...