Issuu on Google+

HANDLINGSPROGRAM FÖR ETT FINLAND MED TVÅ LEVANDE NATIONALSPRÅK Bilagor till slutrapporten


BILAGOR TILL SLUTRAPPORTEN: Bilaga 1: Slutsatser och förslag till åtgärder som Statsrådet framfört i sin berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2009. ................................. 5 Bilaga 2: Internationella exempel på proaktiv språkplanering och effektiv uppföljning .............................................................................................................. 7 Bilaga 3: Språkkonsekvensbedömningar ......................................................................................... 11 Bilaga 4: Språkstrategier/-program i de tvåspråkiga kommunerna ............................................15 Bilaga 5: Inrättande av en språkombudsmannafunktion ..............................................................17 Bilaga 6: Svenskans utveckling inom den finskspråkiga allmänbildande utbildningen 2001-2008 samt kunskaperna i svenska inom den finskspråkiga yrkesutbildningen, yrkeshögskolorna och universiteten .............................................21 Bilaga 7: Framgångsrik svenskundervisning i finska gymnasier ................................................. 25 Bilaga 8: Finns det ett business-case för svenskan? – Studie om språkanvändning i handeln och det ekonomiska samarbetet mellan Finland och Sverige ....................29

Bilagornas funktion Bilagorna till slutrapporten har fungerat som bakgrundsmaterial och i vissa fall hjälpt styrgruppen med att utforma sina åtgärdsförslag. De utvidgar och fördjupar också den diskussion som förs i slutrapporten. Bilagorna kan emellertid innehålla information som inte har behandlats i styrgruppen, och därför ansvarar de enskilda författarna för innehållet i dem.

3


4


Bilaga 1:

Myndigheterna och domstolarna ska särskilt

Slutsatser och förslag till åtgärder som Statsrådet framfört i sin berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 20091

I styrningen

Statsrådet föreslog i sin berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2006 åtgärder, som alla myndigheter och domstolar skulle vidta samt åtgärder som gällde samhälleligt beslutsfattande. Lagstiftningen är bindande för myndigheterna, men den innehåller emellertid inte detaljerade bestämmelser om hur de språkliga rättigheterna tillgodoses i alla myndigheters praktiska verksamhet. Det räcker således inte endast med lagstiftning, utan utöver den behövs konkreta åtgärder både i myndigheternas verksamhet och i det politiska beslutsfattandet. På det hela taget har man dock inte skridit till dessa åtgärder för att verkställa språklagen. Detta äventyrar förverkligandet av medborgarnas språkliga grundrättigheter. För att genomföra de i grundlagen tryggade språkliga rättigheterna i praktiken föreslår statsrådet på nytt att dess åtgärdsförslag från 2006 systematiskt verkställs. Åtgärdsförslagen gäller verksamheten i myndigheterna inom statsförvaltningen och kommunerna samt domstolarna med början i att beaktandet av språklagstiftningen inkluderas i styrdokument. Härefter ska vid planering och genomförande av kundservice och personalpolitik tryggas att medborgarnas språkliga rättigheter tillgodoses i varje skede av verksamheten. Myndigheterna ska också övervaka att lagstiftningen efterlevs, samt följa upp och utvärdera hur deras verksamhet främjar användningen av båda nationalspråken. Tjänstemannaledningen och de kommunala beslutsfattarna ansvarar för att dessa åtgärder vidtas. Därutöver är varje tjänsteman skyldig att följa språklagstiftningen.

1

• inkludera förverkligande av språkliga rättigheter i styrdokument, långtidsplanering och beslut samt i separata språkplaner. • bedöma olika alternativ när service planeras och ordnas och välja lösningar som ger det bästa resultatet med tanke på förverkligandet av språkliga rättigheter. • reda ut vid beslut, hur dessa främjar användningen av båda nationalspråken i enlighet med språklagen. I kundservicen och i annan verksamhet • systematiskt gå igenom sin kundservice, bland annat hur man vid tvåspråkiga myndigheter i praktiken tillgodoser att kunden använder det språk han valt samt hur både muntlig och skriftlig service på olika språk tryggas. • reda ut hur servicekedjorna fungerar, bland annat vem kan betjäna på vilket språk och till vem ärenden som förutsätter särskilda språkkunskaper kan hänvisas. • skicka brev och anvisningar till den underlydande förvaltningen och till kommunerna på dessas språk eller båda språken samtidigt. • säkerställa vid konkurrensutsättning för anskaffning av tjänster och vid köp av tjänster av privata tjänsteproducenter att service på finska och svenska är ett av de grundläggande kriterierna vid konkurrensutsättning samt att följa upp att tjänsteproducenten, när denna tillhandahåller tjänster på uppdrag av myndigheten, i praktiken ser till att de språkliga rättigheterna tillgodoses. • beakta språklagstiftningen i sin kommunikation. • nyttja de insatser som andra myndigheter och domstolar gjort för att genomföra språklagstiftningen, exempelvis genom att dela på kostnaderna för översättning av material som produceras på flera språk.

Statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2009, Justitieministeriets publikation.

5


I personalpolitiken • reda ut vilka språkkunskaper som behövs i olika uppgifter och klarlägga detta i personalens arbetsbeskrivningar. • Meddela i tjänsteannonserna om behörighetsvillkor som gäller språk och om språkkunskaper som räknas som merit med hjälp av justitieministeriets rekommendation. • utveckla modeller för förfarandet vid anställning så att man vid rekrytering av personal förvissar sig om tillräckliga språkkunskaper. • sörja för upprätthållandet av personalens språkkunskaper genom tillräcklig språkundervisning och genom att hänvisa till undervisningen sådana personer som behöver det. • vid kartläggning av personalens kunskaper utreda sin förmåga att säkerställa de språkliga rättigheterna.

I övervakningen, utvärderingen och uppföljningen • utveckla metoder att övervaka genomförandet av språklagstiftningen på det egna verksamhetsområdet, inklusive den underlydande förvaltningen och exempelvis att tillsätta särskilda arbetsgrupper för ändamålet. • utveckla utvärderingsmetoder för att reda ut, hur nationalspråken tas i betraktande exempelvis i kundservicen och personalpolitiken. • utveckla system för kundrespons som tryggar att medborgarna utan möda kan meddela myndigheterna om eventuella brister i genomförandet av språklagstiftningen, och att responsen på vederbörligt sätt kommer till ledningens kännedom. • utveckla uppföljningsinstrument för att reda ut, hur kunderna upplever att servicen på nationalspråken förverkligas.

6

Utöver myndigheters och domstolars verksamhet är det centralt att de i grundlagen språkliga rättigheterna på vederbörligt sätt tas i betraktande i det samhälleliga beslutsfattandet.

I politiskt beslutsfattande och i lagstiftningsarbetet ska därför särskilt • konsekvenserna av enskilda lösningar bedömas i förhållande till hur de språkliga rättigheterna kan förverkligas. Exempelvis vid planering av gränserna för myndigheternas befogenheter ska bedömas huruvida befogenhetsgränserna har betydelse för förverkligandet av språkliga rättigheter och hur dessa rättigheter på bästa sätt kan tryggas. Justitieministeriets anvisningar om språkkonsekvensbedömningar kan användas som hjälp. • inkludera av följandet av språklagstiftningen i arbetsprocesserna för lagberedning, inklusive reservering av tid för översättning. • utvärdera vid beslutsfattande, hur besluten främjar användningen av båda nationalspråken i enlighet med språklagen.


Bilaga 2:

Wales

Internationella exempel på proaktiv språkplanering och effektiv uppföljning

Efter att ha varit ett utdöende språk i Wales, har kymriskan (walesiskan) fått en alltmer framträdande roll i samhället. I och med Laws in Welsh Acts 1535-1542 valdes engelskan till den enda officiella språket i Wales. Kymriskan levde emellertid kvar som ett privat språk, speciellt på landsbygden, och i början av 1900-talet talade fortfarande hälften av befolkningen kymriska. På grund av ökad migration till städerna och ökad inflyttning av engelskspråkig befolkning, minskade antalet kymrisktalande i rask takt, och 1991 utgjorde de endast 18,9 procent.

Markus Österlund, programchef, Folktinget Inledning Vi ser i dag en positiv utveckling för minoritetsspråken i många europeiska länder, framför allt i den västra kultursfären av Europa. De språkliga minoriteterna i t.ex. Irland, Wales, Baskien, Katalonien och Sydtyrolen får fler rättigheter och det satsas så väl stora ekonomiska resurser som politiskt engagemang för att utveckla fungerande lösningar för språkgrupperna. Samtidigt ser vi en bekymmersam utveckling i länder som Slovakien och Rumänien, där minoriteternas ställning allt mer naggas i kanterna. Utanför Europa är Kanada det land som ofta lyfts fram för sin proaktiva språkpolitik. Tack vare lagstiftning och strategier på olika förvaltningsnivåer har Kanada utvecklat goda verksamhetsförutsättningar för sina två officiella språk, engelskan och franskan. Den kanadensiska modellen har utgjort en förebild för minoritetspolitiken i många europeiska länder. En god språklagstiftning är ingen garanti för att ett land, dess beslutsfattare och myndigheter, ska bedriva en aktiv och framgångsrik språkpolitik. I många länder med flera officiella språk eller minoritetsspråk har man insett att det inte räcker med lagstiftning, utan den behöver kompletteras med en aktiv språkplanering. Långsiktiga språkstrategier och konkreta handlingsplaner har setts som nödvändiga redskap för att på ett effektivt sätt kunna tillämpa och följa upp en god språklagstiftning. Här redogörs för utvecklingen i Wales, Irland och Kanada. Dessa har valts för att de, liksom Finland, har två officiella språk. Ett annat motiv är att lyfta fram aktuella exempel på länder som bedriver en proaktiv språkplanering, och där det finns klara modeller för både en god implementering och uppföljning av språklagarna.

Redan i medlet av 1900-talet vidtogs åtgärder som förbättrade kymriskans position i samhället. Welsh Courts Act 1942 gav personer som skulle missgynnas av att tala engelska rätten att använda kymriska i domstolar. I och med Welsh Language Act, som antogs 1967, började myndigheter framställa dokument på kymriska, och kommuner fick rätt att skylta på två språk. 1990 blev kymriskan ett obligatoriskt språk i skolan för alla elever i Wales. I dag finns det tre slags skolor i Wales: 1) engelskspråkiga, 2) tvåspråkiga och 3) kymriskspråkiga. Det stora genombrottet för kymriskan kom med den reformerade och betydligt mera omfattande språklagen Welsh Language Act, som antogs 1993 och förpliktar offentliga myndigheter att behandla kymriskan och engelskan jämbördigt. Lagen gav alla rätten att tala kymriska i domstolar, och Welsh Language Board inrättades med uppgift att främja kymriskan genom att bl.a. utarbeta språkplaner för myndigheter, ge råd till affärer och företag om hur man ska främja användningen av kymriska och också ge riktlinjer för hur utbildningssektorn ska utvecklas. I Wales insåg man rätt snart att det inte räcker med en språklag, utan den bör kompletteras med en aktiv språkplanering i form av en språkstrategi. År 2003 antog därför det walesiska parlamentet Iaith Pawb – a National Action Plan for a Bilingual Wales, som utgjorde den första nationella språkstrategin. Språkstrategin har tre nivåer eftersom den riktas till såväl beslutsfattare, samhällsaktörer som individer. Språkstrategin beskriver problem som bör åtgärdas, uttalar målsättningar för de föreslagna 7


åtgärderna och definierar vem som ska verkställa åtgärderna. Språkstrategin innehåller också klart definierade budgetmoment för olika aktörer. Sakta men säkert har det skett en ökning i antalet som talar kymriska. I nuläget är siffran ca 21 procent, vilket betyder att 600  000 av Wales befolkning på 3 miljoner talar kymriska. De politiska beslutsfattarna anser emellertid att det krävs ytterligare åtgärder för att förstärka kymriskan, som fortfarande har en sekundär ställning jämfört med engelskan. I december 2010 godkände Wales parlament därför en ny språklag, Welsh Language Measure. Den nya lagen innehåller en mer detaljerad laglig styrning, och som viktigaste komponent, inrättandet av en språkkommissionär. Språkkommissionären utses av Wales statsminister, och kommer att få en bred uppgiftsbeskrivning, som innefattar att främja och möjliggöra användningen av kymriskan, att producera rapporter om kymriskans ställning som ansvariga ministrar måste ta i betraktande, samt att fungera som ombudsman och handlägga klagomål från allmänheten. Språklagen åtföljs av en språkstrategi med arbetsnamnet A living language: A language for living. A strategy for the Welsh Language. Språkstrategin, som ger redskap och handledning för implementeringen av språklagen, har varit på remissrunda och förväntas godkännas av parlamentet under våren 2011.

Irland Iriskan är ett keltiskt språk och hör till de äldsta ännu levande språken i Europa. Iriskan förblev det dominerande språket på Irland fram till mitten av 1800-talet, då engelskan tog över med den följd att bruket av iriskan avtog i snabb takt. Då Irland blev självständigt 1922 fanns ytterst få som talade iriska och språket stod på branten till utrotning. Endast i ett antal områden på västra Irland levde iriskan kvar som vardagsspråk. Processen att återinsätta iriskan som Irlands vardagsspråk har tagit lång tid. I dag läser alla elever på Irland iriska, men endast 7,5 procent av eleverna går i iriskspråkiga skolor. I samband med en folkräkning 2006 uppgav 1.6 miljoner att de talar 8

iriska, vilket utgör 41,9 procent av befolkningen. I själva verket är antalet som faktiskt använder iriskan mycket mindre. 85 000 personer uppgav att de använder iriska varje dag och 97 000 åtminstone en gång i veckan. 3 procent uppgav att iriskan är det dominerande språket i hemmet. Sedan 2007 är iriskan ett officiellt EU-språk. Enligt artikel 8 i grundlagen är iriskan Irlands nationalspråk och därmed landet första officiella språk. Den starka ställningen i grundlagen förbättrade emellertid inte möjligheterna att få använda språket hos myndigheter. Till det behövdes såväl förändrade attityder hos befolkningen som en mer detaljerad lagstiftning. Därför antog Irland år 2003 en språklag (Official Languages Act) som ålade myndigheterna att erbjuda en viss nivå av service på iriska. I samband med detta bestämdes att det ska utses en språkkommissionär (Coimisinéir Teanga). Seán Ó Cuirreáin utsågs 2004 av Irlands president till landets första språkkommissionär, och 2010 utsågs han till sin andra period. Språkkommissionären övervakar och följer upp att myndigheterna fullföljer de förpliktelser som språklagen föreskriver, tar egna initiativ till undersökningar, informerar proaktivt medborgarna om deras rättigheter och myndigheterna om deras skyldigheter, samt utreder klagomål från allmänheten och ger rekommendationer till de myndigheter som brutit mot språklagen. Språkkommissionären ger en årlig rapport till den ansvariga ministern (Minister for Community, Equality and Gaeltacht Affairs) som därefter presenterar rapporten i Irlands parlament. Att handha klagomål är en av språkkommissionärens viktigaste uppgift. Då en medborgare inte kan avgöra en fråga på egen hand med en statlig myndighet, har han eller hon rätt att vända sig till språkkommissionären med ett klagomål. Om klagomålet är befogat vänder sig språkkommissionären till den berörda myndigheten – till chefen för myndigheten eller till den person som ansvarar för det iriska språket – för att informellt avgöra frågan. Ifall man inte lyckas nå en informell lösning inom tio arbetsdagar kan språkkommissionären inleda en formell undersökning genom att vända sig till den berörda myndighetens chef, som har tre veckor på sig att leverera all nödvändig informa-


tion och dokumentation. Efter utgjord undersökning skriver språkkommissionären en rapport med rekommendationer som ges till den klagande, till den berörda myndigheten och till den ansvariga ministern. Språkkommissionärens beslut kan överklagas till Högsta domstolen (High Court) inom fyra veckor. Ifall en myndighet inte implementerar de rekommendationer som ges, kan språkkommissionären anmäla saken till parlamentet. 2009 gjordes 687 klagomål. Det stora flertalet klagomål avgjordes på informell basis i god anda. I Irland insåg man att det inte räcker med en språklag eller ens en språkkommissionär för att trygga iriskans framtid, utan det behövs också en långsiktig språkstrategi. Regeringen publicerade 2006 ett policydokument om iriskan där det ingick ett löfte om att utarbeta en strategi. En första version publicerades 2009 under ledning av den ansvariga ministern och hans ministerium (Department of Community, Equality and Gaeltacht Affairs). Arbetet har övervakats av ett av regeringen utsett utskott och av en styrgrupp med ledande tjänstemän från berörda ministerier. För att skapa en bred debatt och för att erhålla ett brett politiskt stöd presenterade den ansvariga ministern språkstrategin för det utskott i parlamentet som handhar frågor rörande det iriska språket. Efter att utskottet gett sitt utlåtande tog det ansvariga ministeriet och regeringsutskottet över frågan, och i slutet av december 2010 kunde regeringen godkänna språkstrategin 20-Year Strategy for the Irish Language 2010-2030. Den 20-åriga strategin är en vägkarta som definierar klara målsättningar för iriskan i frågor som utbildning, offentlig förvaltning, lagstiftning, massmedia osv. För en lyckad implementering av strategin planeras sektoriella planer för relevanta ministerier och övriga myndigheter.

Utöver grundlagen och språklagen har Kanada godkänt både språkstrategier och mer detaljerade språkplaner. Kanadas regering presenterade i juni 2008 sin officiella språkstrategi Roadmap for Canada´s Linguistic Duality 2008-2013: Acting for the Future. Denna femårsplan är en direkt fortsättning på den tidigare planen 2003-2008 Action Plan for Official Languages. Den nya språkstrategin kompletteras av språkprogram och språkplaner som innehåller detaljerade uppgiftsbeskrivningar för hur myndigheter och andra aktörer ska agera i syfte att trygga landets tvåspråkighet, och framför allt för att stärka franskans ställning i Kanada. För ändamålet finns specificerade budgetmoment för de enskilda förvaltningsområdena. För att sköta uppföljningen av språklagen har Kanada sedan 1970 en språkkommissionär Commissioner of Official Languages. Den kanadensiska språkkommissionären utses för en period av sju år efter godkännande av senaten och representanthuset och rapporterar direkt till parlamentet. Språkkommissionären har sitt huvudsäte i Ottawa, men det finns också fem regionala kontor. Uppgiftsbeskrivningen för språkkommissionären är väldigt omfattande och innefattar: 1) att fungera som ombudsman och handlägga klagomål från allmänheten, 2) att kontrollera att federala institutioner tillämpar språklagen (Official Languages Act), 3) att agera förebyggande, övervaka och vid behov ingripa i det skedet nya lagar bereds, 4) att främja, utbilda och marknadsföra vikten av Kanada som ett tvåspråkigt land och 5) att medla i domstolsfall i frågor som tangerar statusen eller rätten att använda engelska eller franska.

Kanada Kanada har två officiella språk, engelska och franska, vars ställning definieras i Canadian Charter of Rights and Freedoms of 1982 (motsvarar vår grundlag). 1969 fick Kanada sin första språklag Official Languages Act of Canada, som implementerar de språkliga rättigheterna som är inskrivna i grundlagen. En ny språklag trädde i kraft 1988 och den kompletterades 2005. 9


10


Språkkonsekvensbedömningar

flera nivåer; i anslutning till lagberedningsprojekt och förvaltningsstrukturella reformer men också i den konkreta organiseringen av serviceprocesserna.

Stefan Sjöblom, professor, Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet

Praxis

Bilaga 3:

Allmänt Språklagens (423/2003) syfte är att trygga den grundlagsenliga rätten för var och en att hos domstolar och andra myndigheter använda sitt eget språk. En grundläggande utgångspunkt är att den enskilde har rätt till betjäning på finska och svenska. En annan är att myndigheterna i enlighet med SpråkL 23§ självmant skall se till att individens språkliga rättigheter förverkligas i praktiken. Generellt sett betonar lagstiftningen således myndigheternas ansvar när det gäller att tillgodose de språkliga rättigheterna. Detsamma gäller tillsynen och uppföljningen av språklagens bestämmelser. Enligt 36§ skall varje myndighet inom sitt verksamhetsomåde övervaka att lagen följs, medan justitieministeriet följer verkställigheten och tillämpningen av lagen samt ger rekommendationer i frågor som gäller lagstiftningen om nationalspråken. Även om befolkningens möjligheter att erhålla tjänster på det egna språket skall tillgodoses enligt lika grunder i samband med förvaltningsmässiga omorganiseringar, har lagstiftaren velat bevara en viss flexibilitet. Man anger inte klart hur nationalspråkens ställning i praktiken skall tryggas. Även om ingen lagstiftning kan utformas så att den tryggar vare sig språkliga eller andra rättigheter i alla tänkbara situationer, har flexibiliteten i kombination med de senaste decenniernas intensiva reformtakt som gjort de språkliga rättigheterna allt mera utsatta. Med språkliga konsekvenser kan avses sådana effekter av organiseringsformer, och förändringar i dessa, som påverkar den språkliga minoritetens ställning och/eller verksamhetsförutsättningar. Effekter av det här slaget uppstår inte enbart i samband med reformer utan även i den dagliga förvaltningsverksamheten. Gradvis har med andra ord behovet av språkkonsekvensbedömningar och därmed jämförbara uppföljningar blivit större på

Sedan den nya språklagen trädde i kraft har olika instanser utarbetat rekommendationer för språkkonsekvensbedömningar och andra former av uppföljningar. Stödprojekt för tillämpningen av språklagen har likaså genomförts. Särskilt kan nämnas Stödprojektet för verkställandet av den nya språklagen som genomfördes vid Finansministeriet samt projektet Språkförbindelser vid Finlands Kommunförbund. I anslutning till kommun- och servicesstrukturreformen analyseras de språkliga konsekvenserna i ett särprojekt inom ramen för utvärderingsprogrammet Paras-ARTTU. Den sittande regeringen har i regeringsprogrammet förbundit sig till att göra språkkonsekvensbedömningar vid stiftande av nya lagar som kan påverka de språkliga rättigheterna. I anslutning härtill har Justitieministeriet utarbetat anvisningar för konsekvensbedömning av lagförslag ( Justitieministeriets anvisningar 6:2007). Dessa har senare kompletterats med en checklista, avsedd att vara ett hjälpmedel för att bedöma lagförslagens konsekvenser för de språkliga rättigheterna både på kort och på lång sikt. Vad gäller mera kontinuerliga uppföljningar av den offentliga servicen visar statsrådets senaste berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen ( Justitieministeriet 2009) att det är sällsynt att tvåspråkiga statliga myndigheter utvärderar den språkliga servicen. Det har vanligtvis inte heller skett i de regionala förvaltningsmyndigheternas årliga utvärderingar av basservicen. Många tvåspråkiga kommuner har däremot följt upp hur servicen utvecklats i språkligt avseende. Kontinuerliga invånar- och brukarenkäter är relativt vanliga. Detsamma gäller självutvärderingar av verksamheten. Någon enhetlig praxis eller allmänt omfattade modeller för språkkonsekvensbedömningar existerar emellertid inte.

11


Utvecklingsbehov Konkreta instrument för språkkonsekvensbedömningar borde kunna tillämpas, inte enbart i anslutning till lagberedningsprojekt och förvaltningsstrukturella reformer utan även i den dagliga förvaltningsverksamheten. Det är framförallt här utmaningarna är stora eftersom förändringar kan ske tämligen obemärkt. Det förutsätter relativt enkla instrument som kan integreras i verksamheten. Samtidigt borde de vara framtidsinriktade. Språkkonsekvensbedömningar borde alltså inte enbart vara utvärderingar av dagsläget. Resultaten bör kunna omsättas i den praktiska verksamheten. Många olika slag av konsekvensbedömningar som i dag görs i förvaltningen kan användas som hjälpmedel för sådana instrument. Som exempel kan nämnas uppföljningen av jämställdhetslagstiftningen och de demokratibokslut som framförallt gjorts i större städer. De så kallade CAF-kriterierna (Community Assessment Framework) har använts bl.a. i pilotprojekt i anslutning till språklagstiftningen. Kommunkompassen, som särskilt fokuserar på ledarskapet och samspelet i den kommunala organisationen har framförallt tillämpats i Sverige och Norge. Initiativ för att utvidga den till Danmark och Finland har lagts fram. Även erfarenheten av miljökonsekvensbedömningar kunde användas i tillämpad form. Om man vill effektivera användningen av språkkonsekvensbedömningar i den praktiska förvaltningsverksamheten skulle det således förutsätta förbättringar på några punkter som dels gäller ansvaret för, dels genomförandet av bedömningarna. • Språklagen betonar som sagt myndigheternas eget ansvar även när det gäller tillsynen och uppföljningen av lagens tillämpning. Det är ändamålsenligt att myndigheterna självmant skall se till att de språkliga rättigheterna förverkligas men ansvaret för tillsynen kunde göras tydligare. Justitieministeriet kunde till dessa delar ges ett allmänt ansvar som inbegriper riktlinjerna för språkkonsekvensbedömningar och deras uppföljning även på lägre förvaltningsnivåer. • När det gäller genomförandet av språkkonsekvensbedömningar är det viktigt att skilja mellan konsekvenser för den enskilde individen som brukare/klient respektive konsekven12

ser för den språkliga minoriteten som grupp. De förvaltningsreformer och andra förändringar vi upplevt har haft stora konsekvenser i bägge avseenden, men de förutsätter olika utvärderingsperspektiv. De sammanblandas ofta, även i de rekommendationer som gjorts, vilket lätt leder till ganska omfattande, och därmed diffusa och svårhanterliga instrument. • Med utgångspunkt i individen som brukare/ klient borde de bedömningsinstrument som används ges en processinriktning som gör det möjligt att identifiera och följa upp de skeden i serviceprocesserna som är särskilt kritiska ur ett språkligt perspektiv. När exempelvis vårdkedjor utformas, är språkkunskaperna bland de anställda som handhar kontakt- och vårdsituationer viktigare än språkkunskaperna bland de anställda generellt. Exempel på viktiga frågor är: I Vilka skeden av servicekedjan är språkkunskaper särskilt viktiga? Hur fördelas personalen mellan dessa skeden? Hur informeras klienterna om möjligheterna att använda sitt eget språk? Hur beaktas möjligheterna när klienten går från ett skede i vårdkedjan till ett annat? När det gäller förvaltningsverksamhetens vardag finns det således behov av ett så enkelt instrument som möjligt, och som även kunde användas av serviceenheterna själva. Exempel 1 illustrerar detta utgående från hemvårdens serviceprocess. Samma logik är tillämplig inom de flesta av social- och hälsovårdens serviceformer. Ett konkret instrument kunde utarbetas i samarbete med några utvalda serviceenheter.


Exempel 1. Serviceprocessens nyckelfaser ur klientens synvinkel - hemvård • Samtidigt bör språkkonsekvensbedömningar fästa uppmärksamhet vid de följder större förändringFas

Första vårdkontakt

Bedömning av vårdbehov

Uppgörande av vårdplan

Servicenätverk

Stödtjänster

Klienten överförs till annan vårdform

Språkkriterium

Sker på klientens modersmål?

Sker på klientens modersmål?

Uppgörs med beaktande av klientens modersmål?

Tillgängliga vårdformer på klientens modersmål? Vilka, omfattning, avstånd etc.?

Tillgängliga på klientens modersmål? Vilka, omfattning?

Görs med beaktande av modermål? Konsekvens: placering, avstånd till hemmet etc.

Information till klienten språk?

ar/reformer har för den språkliga minoriteten som grupp och inte enbart vid konsekvenser för den enskilde individen. I det sammanhanget bör begreppet ”språklig konsekvens” inte definieras för snävt. Orsakerna är flera. Den starkare betoningen av individens rättigheter fram om området är en sådan. En annan är att förvaltningsförändringarna lett till en större mångfald i organisatoriska lösningar samtidigt som offentliga, semi-offentliga och privata aktörer sammanvävs i varierande nätverk. Konsekvenser som har en kollektiv karaktär kan uppstå vid större lagstiftningsändringar, kommunsammanslagningar och andra ändringar i administrativa indelningar. Justitieministeriets tidigare nämnda anvisningar för bedömning av språkliga konsekvenser av lagförslag berör särskilt konsekvenser för myndigheternas verksamhet, förverkligande

av de grundläggande rättigheterna och rättsskyddet, jämlikhet och icke-diskriminering, den regionala tillgången på tjänster samt informationssamhällets tjänster. De kunde kompletteras med indikatorer för deltagande, identifikation och identitet, tillgång på information samt konsekvenser för civilsamhället. Sådana indikatorer finns bl.a. i modeller för demokratibokslut och andra surveybaserade instrument. Det är med andra ord fullt möjligt att definiera ett antal nyckelindikatorer som delvis kan användas separat i självvärderingar men också integreras i bredare utvärderingar av kommuners och regioners verksamhet som t.ex. Kommunkompassen.

13


14


Bilaga 4: Språkstrategier/-program i de tvåspråkiga kommunerna (situationen den 1.3.2011) Kommun

Språkstrategi

1.

Borgå stad

Ja

2.

Esbo stad

Nej, men språkförbindelse för bildningsväsendet

3.

Grankulla stad

Nej

4.

Hangö stad

Nej

5.

Helsingfors stad

Ja, men de olika förvaltningarna har separata strategier

6.

Ingå kommun

Nej

7.

Jakobstad stad

Ja, sedan 2006

8.

Karleby stad

Ja, sedan 2004

9.

Kaskö stad

Nej, men språkstadga från 1984

10.

Kimitoöns kommun

Nej

11.

Korsholms kommun

Nej, men språkförbindelse

12.

Kristinestad stad

Nej, men språkstadganden i förvaltningsstadgan

13.

Kronoby kommun

Nej, men språkstadga

14.

Kyrkslätt kommun

Nej, men språkstadganden i förvaltningsstadgan

15.

Lappträsk kommun

Ja, sedan 2004

16.

Lojo stad

Nej, men språkförbindelse

17.

Lovisa stad

Nej, men språkförbindelse i gamla Pernå

18.

Malax kommun

Nej, men språkstadganden i förvaltningsstadgan

19.

Mörskom kommun

Nej

20. Nykarleby stad

Nej, men språkstadga sedan 2002

21.

Nej

Pedersöre kommun

22. Pyttis kommun

Nej

23.

Nej, men språkförbindelse i gamla Ekenäs

Raseborgs stad

24. Sibbo kommun

Nej, men förslag om att under perioden 2011-2012 göra en strategi

25. Sjundeå kommun

Nej

26. Vanda stad

Nej

27.

Nej, men finns med i stadens strategi

Vasa stad

28. Väståbolands stad

Nej, men språkstadganden i förvaltningsstadgan

29. Vörå kommun

Nej

30. Åbo stad

Nej

15


16


Bilaga 5: Inrättande av en språkombudsmannafunktion Kristian Myntti, PD, specialforskare i offentlig rätt, Åbo Akademi Markus Österlund, programchef, Folktinget

Bakgrund Riksdagens grundlagsutskott har i sitt betänkande (1/2010 rd) gällande statsrådets berättelse om tilllämpningen av språklagstiftningen 2009 kritiserat statsrådet för att inte ha vidtagit tillräckliga åtgärder för att trygga de språkliga rättigheterna. Grundlagsutskottet uppmanar statsrådet att fundera på hur myndigheterna bättre kan övervaka att språklagstiftningen efterföljs inom respektive ansvarsområde, regionförvaltningsmyndigheterna inbegripna, och förslår bland annat att man borde överväga att inrätta en språkombudsman t.ex. i anslutning till justitieombudsmannens kansli. Grundlagsutskottet efterlyser en språkombudsman som delvis handlägger klagomål från allmänheten men som också övervakar och följer upp myndigheternas agerande och brist på agerande. Grundlagsutskottet specificerar emellertid inte hur förslaget om en språkombudsman kunde förverkligas i praktiken. Behovet att inrätta en språkombudsman i Finland är ingen ny tanke. År 1998 tog Svenska Finlands folkting initiativ till en utredning om Finlands tvåspråkighet och dess övervakning. Utredningen ”Finlands tvåspråkighet – lag och övervakning” utmynnade bl.a. i ett konkret förslag om en språkombudsman.2 Tanken om en språkombudsman vann emellertid inget gehör. Dåvarande JO Lauri Lehtimaja föreslog att någon av de biträdande justitieombudsmännen kunde specialisera sig på hur språklagstiftningen fungerar. Också den parlamentariska språklagskommitté som beredde förslaget till ny språklagstiftning diskuterade tanken om en språkombudsman. I sitt betänkande år 20013 säger man att de språkliga rättigheterna inte ska behandlas på annat sätt än övriga grundläggande fri- och rättigheter. Det är

viktigt att de högsta laglighetsövervakarna också övervakar förverkligandet av de språkliga rättigheterna så att dessa rättigheter inte upplevs vara mindre betydande än andra grundläggande fri- och rättigheter. Regeringens proposition till riksdagen med förslag till ny språklagstiftning (RP 92/2002) berörde därför inte frågan om behovet att upprätta en språkombudsmannafunktion. Vid sin session i Raseborg i april 2009 föreslog Svenska Finlands folkting att statsrådet utreder möjligheterna att tillsätta en språkombudsman för att övervaka att tillämpningen av språklagstiftningen följs. I Folktingets utlåtande (4.2.2010) till riksdagens grundlagsutskott med anledning av statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2009 föreslår man att utskottet ska uppmana statsrådet att utreda möjligheterna för och konsekvenserna av att inrätta en språkombudsmannafunktion i anslutning till justitieombudsmannens kansli. Under de senaste åren har flera aktörer utöver grundlagsutskottet och Folktinget uttalat sitt stöd för tanken om en språkombudsmannafunktion. Därför finns det skäl att utreda möjligheterna för och konsekvenserna av att inrätta en språkombudsmannafunktion. Olika alternativ för inrättandet av en språkombudsmannafunktion 1. En fristående språkombudsman/kommissionär Tanken om en helt fristående språkombudsmannafunktion som varken kopplas till ett ministerium eller justitieombudsmannens kansli har sin mest renodlade förebild i den kanadensiska Commissioner of Official Languages. Den kanadensiska språkkommissionären utses för en period av sju år efter godkännande av senaten och representanthuset och rapporterar direkt till parlamentet. Språkkommissionären har sitt huvudsäte i Ottawa men har också fem regionala kontor. Uppgiftsbeskrivningen är väldigt bred och innefattar: 1) att fungera som ombudsman och handlägga klagomål från allmänheten, 2) att kontrollera att federala institutioner följer språklagen (Official Languages Act),

2 Dufholm, Kristina: Finlands tvåspråkighet – lag och övervakning. Finlandssvensk rapport nr. 38. Helsingfors 1998: Svenska Finlands folkting. 3 Ny språklag: Språklagskommitténs betänkande 15.6.2001. Helsingfors 2001: Statsrådet.

17


3) att agera förebyggande, övervaka och vid behov ingripa i det skedet nya lagar bereds, 4) att befrämja, utbilda och marknadsföra vikten av Kanada som ett tvåspråkigt land och 5) att medla i domstolsfall i frågor som tangerar statusen eller rätten att använda engelska eller franska. Irland har redan tidigare inrättat en språkkommissionär, rätt långt följande den kanadensiska modellen, och i december 2010 gick Wales in för samma modell då Wales parlament godkände den nya språklagen The Welsh Language Measure. Språklagen som syftar till att befästa walesiskans officiella status innehåller bestämmelser om att inrätta en språkkommissionär (Welsh Language Commissioner) med en omfattande uppgiftsbeskrivning. 2. En språkombudsman i anknytning till Justitieministeriet I den tidigare nämnda utredningen ”Finlands tvåspråkighet - lag och övervakning” fanns ett förslag om att inrätta en språkombudsmannafunktion anknuten till Justitieministeriet. Ombudsmannen skulle handlägga klagomål från allmänheten, inhämta uppgifter av myndigheterna och analysera hur de följer lagstiftningen, informera om språklagstiftningen och invånarnas rättigheter samt avge utlåtanden, råd och anvisningar. Ombudsmannen kan själv agera, men om handlingen inte leder till önskvärt resultat kan han eller hon hänföra ärendet till justitieombudsmannen för vidare åtgärder t.ex. i form av åtal. Språkombudsmannens arbetsbeskrivning är rätt omfattande enligt denna modell och innehåller såväl främjande som övervakande funktioner. I en internationell jämförelse kommer den nära den kanadensiska Commissioner of Official Languages, men självständigheten är mindre genom att den skulle vara anknuten till Justitieministeriet. Denna form av språkombudsman kan jämföras med t.ex. minoritetsombudsmannen som är anknuten till Inrikesministeriet eller dataombudsmannen som är anknuten till Justitieministeriet.

18

3. Biträdande justitieombudsmannen eller föredragande tjänsteman vid JO:s kansli som språkombudsman Utredningen ”Finlands tvåspråkighet - lag och övervakning” gav tre möjligheter för att upprätta en tvåspråkighetsombudsman vid JO:s kansli: 1) biträdande justitieombudsmannen handhar språklagstiftningen som sitt särskilda ansvarsområde och får då handha dylika ärenden med titeln tvåspråkighetsombudsman, 2) det inrättas en ytterligare biträdande justitieombudsmannatjänst som enbart handhar och bevakar de språkliga rättigheterna, 3) en föredragande tjänsteman vid JO:s kansli ges ansvar att bevaka de språkliga rättigheterna och får titeln tvåspråkighetsombudsman. Oberoende av dessa lösningar var tanken att tvåspråkighetsombudsmannen skulle agera proaktivt och vara utåtriktad med uppgift att informera allmänheten om sin verksamhet och ge råd och upplysningar om tillämpningen av språklagstiftningen. Praxis i dag påminner delvis om denna modell. I dag delas uppgiftsområdena, enligt beslut av JO, mellan JO och de två biträdande justitieombudsmännen, och de biträdande justitieombudsmännen har samma befogenheter som JO och avgör självständigt ärenden inom sitt ansvarsområde. I dag handhar JO bevakandet av språklagstiftningen. Skillnaden är att JO:s verksamhet i dag i huvudsak är laglighetsövervakning och handlar mindre om att informera allmänheten om sin verksamhet och att ge råd och upplysningar om språklagen. Trots att många finländare upplever att deras språkliga rättigheter kränks kontaktar de sällan JO. Många vet helt enkelt inte att det är möjligt. Under de senaste åren har det rört sig om ca 30 fall per år. Som jämförelse kan nämnas att Folktingets språkskyddssekreterare får och handlägger ca 100 språkskyddsärenden per år. Möjligheterna att påverka ett ärende i positiv riktning begränsas emellertid av att Folktinget inte är en myndighet med offentliga befogenheter.


4. En språkombudsman i anslutning till justitieombudsmannens kansli Som tidigare nämnts har grundlagsutskottet fört fram tanken på en språkombudsman t.ex. i anslutning till justitieombudsmannens kansli, med uppgift att handlägga klagomål från allmänheten men också att övervaka och följa upp myndigheternas agerande och brist på agerande. Grundlagsutskottet specificerar inte hur förslaget om en språkombudsman kunde förverkligas i praktiken, men ger en antydan om att det handlar om en ny tjänst och inte att någon av de existerande tjänstebefattningarna inkluderar detta uppdrag. Regeringens proposition till riksdagen (RP 205/2010 rd) om att inrätta ett Människorättscenter i samband med justitieombudsmannens kansli kan ge modell för hur en språkombudsmannafunktion kunde förverkligas i praktiken. Justitieministeriet tillsatte år 2009 en arbetsgrupp med uppgift att bereda och ge förslag om inrättandet av ett Människorättscenter, och arbetsgruppen gav i juni 2010 sitt förslag.4 Regeringen har omfattat arbetsgruppens tankar och föreslår att till lagen om riksdagens justitieombudsman fogas ett nytt kapitel om det operativt sett självständiga Människorättscentret som ska verka i samband med justitieombudsmannens kansli.

Både den kanadensiska modellen och de förslag som fanns i utredningen ”Finlands tvåspråkighet - lag och övervakning” utgår från att språkombudsmannen/kommissionären har både en övervakande och en informerande verksamhet. Det här kan vara svårt, och kanske inte ens önskvärt, att förverkliga i praktiken. Uppgiften att främja nationalspråken och att informera medborgarna om deras rättigheter sköts i nuläget av Justitieministeriet, en uppgift som med fördel kan ligga kvar hos regeringen och Justitieministeriet. Däremot finns det goda skäl att överväga en komplettering av lagen om justitieombudsmannen med en bestämmelse om att det för att handlägga klagomål från allmänheten samt för att övervaka och följa upp att myndigheterna agerar i linje med lagstiftningen om nationalspråken finska och svenska, inrättas en språkombudsmannafunktion som verkar i anslutning till justitieombudsmannens kansli.

Människorättscentret kommer inte att behandla klagomål som gäller grundläggande fri- och rättigheter och mänskliga rättigheter, utan dessa ska fortsättningsvis avgöras av justitieombudsmannen. Följaktligen är det inte skäl att föreslå att tjänsten som språkombudsman inrättas vid Människorättscentret. Däremot kan den föreslagna modellen för Människorättscentret tjäna som förebild för en tjänst som språkombudsman i anslutning till justitieombudsmannens kansli. Denna lösningsmodell fanns inte tillgänglig 2001 då språklagskommittén, med rädsla för att de språkliga rättigheterna skulle upplevas mindre betydelsefulla än andra grundläggande fri- och rättigheter, valde att inte förespråka inrättandet av en språkombudsmannafunktion.

4

Inrättandet av en nationell människorättsinstitution. Förslag till ändring av lagarna om justitieombudsmannen och justitiekanslern. Justitieministeriet. Betänkanden och utlåtanden 45/2010. 7.6.2010.

19


20


Bilaga 6: Svenskans utveckling inom den finskspråkiga allmänbildande utbildningen 2001-2008 samt kunskaperna i svenska inom den finskspråkiga yrkesutbildningen, yrkeshögskolorna och universiteten Ingelisa Wikholm, undervisningsråd vid Utbildningsstyrelsen Allmänt Det andra inhemska språket är för alla elever och studerande ett obligatoriskt ämne, och därför ska undervisningen och inlärningen i de inhemska språken främjas med hjälp av alla till buds stående medel. Timfördelning och läroplansgrunder för den allmänbildande utbildningen (grundskola och gymnasium) anger riktlinjerna för svenskundervisningen. Undervisnings- och kulturministeriets arbetsgrupp föreslog i sammanställningen om ny timfördelning bl. a. att undervisningen i det andra inhemska språket görs mångsidigare och tidigareläggs. Det av Utbildningsstyrelsen finansierade TOKIprojektet har fungerat som en viktig aktör när det gäller att främja och utveckla undervisningen i det andra inhemska språket, såväl svenskan som finskan. Feedback från deltagarna i TOKI-projektet understryker den viktiga roll läraren har i undervisningen. Läraren har möjlighet att motivera eleverna och upprätthålla intresset med hjälp av olika typ av metoder, material och inlärningsmiljöer. Man konstaterar att också det omgivande samhället och dess attityder påverkar undervisningen i olika riktningar. I och med att svenska språket i den offentliga diskussionen har getts en så negativ framtoning vore det av yttersta vikt att inlärningsmiljöerna på svenska är av högsta klass. TOKI-projektets avslutningsseminarium hölls på Hanaholmen den 8 november 2010. Hanaholmens kulturcentrum har under flera år stött skolor i undervisningen i svenska. Tack vare projektet Svenska nu har undervisningen kunnat livas upp med autentiskt och intressant material och med fortbildning för lärare. En arbetsgrupp inom Utbildningsstyrelsen har

kartlagt undervisningen och inlärningsresultaten i nationalspråken. Utredningen kommer ut inom kort och följande utdrag är en kort sammanfattning av resultaten i svenska. De nationella utvärderingarna i svenska för eleverna i årskurs 9 har utförts 2001 och 2008 av Eeva Tuokko. Den 2001 gjorda utvärderingen grundade sig på grunderna för läroplanen 1994 och gällde både A- och B1-lärokursen (Tuokko,E. 2002: Perusopetuksen päättövaiheen ruotsin kielen oppimistulosten kansallinen arviointi 2001. Oppimistulosten arviointi 3/2002. Helsinki:Opetushallitus). En ny utvärdering utfördes våren 2008 (Tuokko,E. 2009: Miten suomea osataan peruskoulussa? (www.oph.fi/julkaisut/2009/miten ruotsia osataan peruskoulussa). Utvärderingen omfattade alltså både de elever som inlett sina studier i svenska på de lägre årskurserna (A-lärokurs) samt de elever som inlett sina studier i svenska först senare (B1lärokurs). Den senare nämnda gruppen omfattar majoriteten av eleverna. Jämförelse av inlärningsresultaten i grundskolan 2001 och 2008 Då man jämför resultaten för bedömningen i åk 9 2001 och 2008 (Tuokko, E.) vad gäller förmågan att förstå, kan man konstatera, att nivån på kunskaperna har sjunkit på alla delområden (läsförståelse, behärskning av strukturer och hörförståelse), mest på delområdet för behärskning av strukturer. Jämförelsen av inlärningsresultaten i B1-svenska åren 2001 och 2008 visar, att grundskoleelevernas kunskaper har försämrats vad gäller de receptiva färdigheterna (läsförståelse och hörförståelse). Nivån har sjunkit på alla delområden som varit föremål för jämförelse (läsförståelse, behärskning av strukturer och hörförståelse). Den betydande sänkningen av nivån på delområdet för behärskning av strukturer är överraskande, eftersom den traditionellt hört till de mest inövade delområdena i skolan. Nivåsänkningen är på så sätt oroväckande, att behärskningen av strukturer på grund av det här måste lappas på i ett senare skede av studierna, vilket det finns bevis på även från andra sammanhang. Studierna i svenska som A1-språk har minskat åren 2001-2008. Lokala administrativa beslut, såsom 21


krav som berör undervisningsgruppens storlek, ser ut att fördela möjligheterna till studier i svenska på ett sätt, som försätter eleverna i olika kommuner i en ojämlik situation. Inlärningsresultaten för elever som läser svenska som B1-språk har i genomsnitt sjunkit åren 20012008. De lokala utbildningsanordnarna kan med sina beslut rörande undervisningsmängden i det andra inhemska språket i sista hand påverka landets tvåspråkighetsgrad. Resultaten i svenska i studentexamen Det är värt att notera, att prestationsförmågan både i provet i A-svenska och i B-svenska har sjunkit mätt i medeltalspoäng i proven. Om inte vitsordsgränserna med åren skulle ha justerats för att vitsordsandelarna enligt den relativa bedömningsprincipen skall kunna hållas någorlunda konstanta, skulle resultaten de facto ha sjunkit med nästan en hel vitsordsbredd (20-30 råpoäng) under åren 2001-2007. Särskilt markant var nedgången under åren 2004-2008, dvs. under de år valfriheten togs i bruk och då Grunderna för gymnasiets läroplan 2003 började synas i resultaten. Hypotesen var att frivilligheten skulle kunna förbättra både studiemotivationen och – resultaten, men det förefaller som om så inte skulle ha skett. Valfriheten har med andra ord inte lett bara till ett ökande bortfall av skribenter i svenska utan också till en försämring av den faktiska prestationsnivån. (Geber, E. opublicerade artiklar för nationalspråksutredningen, 2009). Utvecklingen av yrkesstuderandes kunskaper i svenska 1998-2008 Den s.k. AMKI-utvärderingen (Väyrynen, P. ym. 1998: Kieliäkö ammatissa? – Ammatillisten oppilaitosten kieltenopetuksen nykytila ja kehittämistarpeet) kan i någon mån jämföras med Kantelinens (2008) rapportering för nationalspråksutredningen vad beträffar studerandenas självutvärdering och lärarnas uppskattning av kunskaperna i svenska (Kantelinen, R. 2009: Kansalliskielten opinnoista ja opiskeluista toisen asteen ammatillisessa 22

koulutuksessa/opublicerad rapport för nationalspråksutredningen. Joensuu: Joensuun yliopisto). I AMKI-utvärderingen frågades dock mera detaljerat efter förmågan att reda sig i olika yrkessituationer, skattade på skalan 0-4, medan Kantelinen 2008 uppger andelen studerande i procent vilka som en helhetsbedömning anser klara av yrkesuppgifter på svenska, och skilt sin förmåga beträffande olika delfärdigheter (växelverkan i tal, växelverkan i skrift, läsförståelse och hörförståelse) i relation till nivåerna på den europeiska nivåskalan för språkkunskaper. Jämförelsen kan alltså bara göras på allmän nivå, inte för olika typer av yrkessituationer. Enligt AMKI-undersökningen klarar de studerande både enligt sin egen och lärarnas bedömning bäst av alldagliga situationer och direkt kundbetjäning och sämst av skriftlig produktion (rapporter mm.) och möten (hörförståelse). I Kantelinens undersökning skattar både de studerande själva och lärarna förmågan att förstå svenska i tal och skrift högre än förmågan till växelverkan både i tal och skrift. I vardera undersökningen skattar de studerande sin förmåga lägre än lärarna. I AMKI-utvärderingen ligger t.ex. de studerandes skattning också för kundbetjäningen litet över 1,5 på skalan 0-4, dvs. mellan dålig och måttlig, medan hela 70 % av lärarna anser att 70 % klarar av dylika situationer. Enligt Kantelinen anser hälften av de studerande att deras förmåga till muntlig växelverkan är på den lägsta nivån (A1), som är klart otillräcklig, medan lärarna anser bara en tredjedel (33 %) vara på den nivån. Lärarna anser enligt Kantelinen att över 60 % klarar sig i muntliga rutinsituationer eller något bättre (nivå A2 eller högre), medan av de studerande anser sig bara ca 50 % göra det. Ca 60 % anser dock att förmågan som helhet är tillräcklig för arbetssituationer (ospecificerat vilken typ). Också när det gäller förmågan att förstå svenska i tal och skrift skattar lärarna förmågan bättre än de studerande själva: över en tredjedel av de studerande anser sig ligga på den lägsta nivån (A1), medan lärarna anser bara 13 % göra det i tal och 22 % i skrift. Ett omdöme om utvecklingen på basis av dessa siffror kunde vara att förmågan att reda sig i rutinsituationer i tal 1998 skattades högre, särskilt av lärarna, medan förmågan att förstå svenska i tal


och skrift i litet mer krävande situationer, t.ex. på möten, skattades lägre. Med andra ord kunde man säga, att förmågan till kundbetjäning i tal under denna tioårsperiod försämrats, medan läs- och hörförståelsen förbättrats. En sådan utveckling skulle stämma överens med det faktum att antalet studieveckor utöver det obligatoriska (1sv), under perioden gått ner, vilket innebär att tiden inte räcker till för att uppöva språkfärdigheten till växelverkan i tal.

valbara kurser på olika specialområden. Alla studerande har kanske inte motivation att avlägga mer än 3 sp, eftersom en del av de studerande anser att redan detta är ett för stort antal studiepoäng.” ( Juurakko-Paavola, T. 2009. Ammattikorkeakoulujen ruotsin ja suomen kielen opinnoista/ opublicerad artikel för nationalspråksutredningen. Hämeenlinna: Hämeenlinnan ammattikoulu)

Kunskaper i svenska i finskspråkiga yrkeshögskolor

När det gäller läget vid landets universitet och högkolor ifråga om svenskundervisningen är denna till stora delar identisk med den beskrivning som getts ifråga om yrkeshögskolorna. I den enkät som riktats till språkcentralerna vid universitet och högskolor vittnar språkcentralerna enstämmigt om att kunskapsnivån i svenska sjunkit under 2000-talet. Andelen studerande med svaga kunskaper i svenska har ökat. De studerande, som inte har avlagt svenska i studentexamen, utgör en ”problematisk grupp”. När svenskan inte längre är obligatorisk i studentexamen, är det många studerande som gör ”det minsta möjliga”, med svaga kunskaper som följd. Det sänkta timantalet i den grundläggande utbildningen och gymnasiet tillsammans med faktumet att allt färre deltar i provet i svenska i studentexamen påverkar situationen.

Av de yrkeshögskolestuderande som redan klarat studierna i svenska ansåg ca 56 % sig ha en kunskap som motsvarar nivå B1 på den europeiska referensramen. Under den nivå som krävs blir alltså 44 % av studerandena. Enligt lärarnas bedömning stannar ca 17 % av studerandena under B1-nivån. Denna bedömning visar på ungefär samma resultat som framkommit i en tidigare kartläggning av studerandenas språkfärdigheter. En del av studerandena stannar kvar under kravnivån B1. Frågan som uppstår är hur man skall förfara med dessa studeranden. Läget ifråga om svenskundervisningen vid yrkeshögskolorna kan sammanfattas i följande citat: ”Då de studerande inleder sina studier i svenska vid en yrkeshögskola bör de behärska den grundläggande grammatiken och ha ett grundläggande ordförråd; med andra ord borde deras kunskaper motsvara nivå B1 som är utgångsnivån i svenska vid yrkeshögskolorna. För närvarande går en mycket stor del av yrkeshögskolornas resurser till s.k. förberedande undervisning, dvs. till att reparera luckor i kunskaperna från tidigare skolstadier. Detta kan inte i första hand anses höra till yrkeshögskolornas uppgifter, utan till den hör språkundervisning inom specialområden. För närvarande använder man för mycket resurser till att förbättra de studerandes grundläggande språkkunskaper och inte till den egentliga språkundervisningen inom respektive specialområde. Sådana mer gedigna kunskaper kunde uppnås om omfattningen av studierna i svenska var mint 6 sp. Däremot kan kunskapsnivån höjas mer påtagligt om studerande som har en god motivation har tillgång till fritt

Kunskaper i svenska på universitet

Det nuvarande språkliga klimatet i samhället uppmuntrar inte speciellt till studier i det andra inhemska språket, svenska. Det vore ytterst viktigt, att redan skolornas studiehandledare hade mer kunskap om språkkraven i högskoleexamina. Välriktad information om språkkraven i högskoleexamina och i de flesta andra fortsatta studier kunde uppmuntra åtminstone gymnasisterna att studera flitigare. De försvagade språkkunskaperna har för språkcentralerna inneburit att deras resurser ansträngs till bristningsgränsen. Utbudet av språkkurser är begränsat och behovet av såväl repetitionskurser som handledning överskrider tillgången. Språkcentralerna efterlyser mera ekonomiska resurser för att klara av de uppgifter som ålagts dem.

23


24


Bilaga 7: Framgångsrik svenskundervisning i finska gymnasier Maria Green-Vänttinen, forskare, Helsingfors universitet Christina Korkman, FD, Helsingfors universitet Hanna Lehti-Eklund, professor, Helsingfors universitet

I rapporten Svenska i finska gymnasier5 har forskarna Maria Green-Vänttinen, Christina Korkman och Hanna Lehti-Eklund analyserat och belyst vad som kännetecknar svenskundervisningen i sådana finska gymnasier där eleverna år efter år uppvisar goda resultat i svenska. Skolorna har valts ut på basis av resultaten i studentskrivningarna. Forskarna har intervjuat lärare, elever och rektorer i sju skolor samt observerat undervisningen. De presenterar lärarnas syn på undervisningen i svenska, redogör för gymnasisternas åsikter och beskriver de olika kontexterna som stöder svenskundervisningen som sker i ett visst socialt och språkligt rum. De betonar att språkinlärningen sker i den sociala interaktionen med språkets hjälp, i undervisningen i klassrummet och i skolan som helhet. Utgående från sin undersökning ger forskarna förslag till hur svenskundervisningen i finska gymnasier, och svenskundervisningen överlag, borde utvecklas.

En sådan motivation i gruppen bär och drar med sig eleverna, också de svagare. Eleverna har alltså tillgång till lärare som har gedigna språkkunskaper, lång pedagogisk erfarenhet och en mogen yrkespersonlighet. Lärarna har höga målsättningar för sina elever. Den betydelsepotential som erbjuds eleverna inbegriper bl.a. de olika arbetssätten med vilka lärarna bearbetar undervisningsstoffet i grammatik och ordförråd så att det blir lättare tillgängligt och intressant för eleverna (jfr van Lier 2004, The Ecology and Semiotics of Language Learning: A Sociocultural Perspective, 90ff.) De satsar i många fall på kommunikativa övningar som får eleverna att aktivt använda svenska. De är vakna och föränderliga i förhållande till omvärlden och tar in aktuellt material och nya metoder i undervisningen och erbjuder eleverna möjlighet att bekanta sig med svenska i livet utanför skolan, i medier och kulturevenemang. En avspänd atmosfär under lektionerna och vänliga och förtroendefulla relationer till de enskilda eleverna upplevs som viktigt. Samtidigt utgår lärarna från att eleverna ska satsa på kontinuerligt arbete. Detta är något som i och för sig också tycks vara typiskt för gymnasiernas arbetskultur överlag. För språkinlärning är ett långsiktigt arbete synnerligen viktigt. Gymnasierna stöder det genom att eleverna erbjuds att ta många kurser före studentskrivningarna.

Engagerade lärare

Motiverade gymnasister

Lärarens insats spelar en stor roll för språkinlärningen. De viktigaste resultaten som berör lärarnas arbete kan sammanfattas på följande sätt. De flesta lärare i den här undersökningen har en längre yrkeskarriär bakom sig. De har förvärvat djupa kunskaper då det gäller svenska språket och en förmåga att leda elever i deras studier. De har också utvecklat sin egen person till en resurs i kontakten med eleverna. Lärarna tycker om sitt arbete och deras entusiasm för ämnet smittar också av sig på eleverna. Det är uppenbart att de bidrar till att skapa en dynamik som inverkar på kohesionen i gruppen och elevernas studiemotivation.

När det gäller gymnasisterna kan vi säga att de allra flesta av dem som medverkade i vår undersökning har en god motivation för studier i svenska. Läraren spelar en viktig roll för gymnasisternas motivation, men också det att gymnasisterna har en klar uppfattning om varför de läser svenska. De ser språkkunskaper som en investering för framtiden och de visar en öppenhet och nyfikenhet på språk och andra kulturer. Naturligtvis finns det också kritiska röster bland eleverna, men de är få. Man bör dock hålla i minnet att vi besökt skolor med toppresultat i svenska, och att dessa elever på så sätt är i en särställning. Den goda motivationen syns i den möda gymnasisterna lägger ned på

5 Green-Vänttinen Maria, Korkman Christina och Lehti-Eklund Hanna: Svenska i finska gymnasier. Nordica Helsingiensia 22. Nordica, Helsingfors universitet.

25


att lära sig svenska. De är beredda att läsa många kurser i svenska och den andel som tänker skriva svenska i studentexamen är klart högre än landets genomsnitt. Gymnasisterna har ganska få chanser att använda svenska i kommunikation med svenskspråkiga, men de har hittat på många sätt att få använda sina språkkunskaper utanför klassrummet: de talar svenska på skoj med finskspråkiga kompisar, de skriver sms på svenska, de väljer svensk textning till filmer och så vidare. Gymnasisterna har många tankar om hur svenskundervisningen kunde förbättras. De önskar att muntlighet skulle få en större betydelse i klassrummet, och de vill uttryckligen lära sig praktisk svenska. De tycker också att de lär sig svenska bäst genom muntliga övningar, och då gärna genom parövningar. Att våga tala svenska är ett problem för flera, och gymnasisterna berättar om hur hög tröskeln ibland kan vara fastän viljan finns. De som har använt svenska till exempel under resor i Sverige har upplevt det som belönande att de klarat av det. Många tycker att läroboken spelar en för stor roll i undervisningen och gymnasisterna föreslår att mera autentiskt material skulle tas med i undervisningen. Hörförståelse är ett svårt delområde av den språkliga kompetensen och den kunde övas genom att lyssna till musik, se på filmer och lyssna på nyhetssändningar. Språkbruket i klassen lyfts fram som en viktig faktor. Gymnasisterna uppskattar lärare som talar mest svenska och de önskar att alla svensklärare skulle göra det. De tycker också att man gott kan kräva att eleverna också ska svara på svenska under lektionerna. De säger att lärare i t.ex. engelska konsekvent talar målspråket och de önskar att samma praxis skulle gälla för svenska. Lärarens goda svenska inspirerar eleverna till att själva lära sig språket bättre.

Skolmiljö som ger stöd I mångt och mycket är ämnet svenska inte olikt andra ämnen. Det är viktigt att deltagarna, eleverna och lärarna, mår bra i sina klasser och i sin skola. Lika centralt är det att arbeta kontinuerligt och ta så många kurser som möjligt. För eleverna 26

är det ofta läraren som tänder inspirationens gnista och upprätthåller motivationen genom gymnasiet. Lärarna ser ut att vara trygga i sin arbetsmiljö, har ett gott förhållande till kolleger och rektorer och samarbetar med kollegerna. Aktiviteten på olika områden i gymnasierna är påtaglig och man förstår att det måste vara inspirerande att över huvud taget arbeta i sådana gymnasier, inte bara för eleverna utan också för lärarna. Eleverna har således kontakt med lärare som trivs och som har kolleger med liknande värderingar. Alla drar åt samma håll, vilket ger tyngd åt den eniga andan i skolsamfundet. Man kan dock kanske se att det negativa samhällsklimatet gör att en god inlärningsmiljö är viktigare för svenska än för andra ämnen. Ledningens stöd för svenskan och svensklärarna behövs för att allt det som ovan har beskrivits ska kunna förverkligas. I Wengers (Wenger 1999, Communities of Practice: Learning, Meaning and Identity, 4–5) termer spelar alltså gemenskapen en central roll för att svensklärarna och eleverna ska kunna fungera så att gymnasisterna vid utgången av skolan har lyckats skapa sig en identitet som talare av svenska. Hur kan vi då besvara den forskningsfråga som följt oss under projektets gång, nämligen vad som ligger bakom de goda resultaten i svenska i de utvalda skolorna. Svaret kan sammanfattas i kunniga och engagerade lärare, motiverade gymnasister med en klar målsättning, som vet varför de studerar svenska, och en skolmiljö som stöder både elever och lärare i deras arbete.

Förslag till utveckling av svenskundervisningen Besöken i skolorna och samtalen med lärarna och eleverna har lärt oss i projektet mycket om svenskundervisningen. Erfarenheterna från de goda skolorna har gett oss en klar bild av vad man borde ta fasta på i svenskundervisningen. Den önskelista som vi vill erbjuda läsarna och beslutsfattarna i utbildningsbranschen består av sex punkter: tiden, kulturen, tala svenska, ställa krav, autentiskt material och centralt ordförråd och väsentliga strukturer. Tiden. Det är uppenbart att tiden är viktig för språkinlärning: på lektioner i A-svenska har elev-


erna kommit längre, inte bara i kunskaperna i svenska, utan också i säkerheten i den egna kompetensen. Det leder till att också lärare litar på att eleverna kan och att de därför vågar pröva på arbetsmetoder som utgår från en högre kompetens. Att börja all undervisning i svenska tidigare kunde på ett positivt sätt inverka på kunskaperna i svenska. Detta kräver dock resurser och en pedagogik som är anpassad till yngre elever. Kulturen. Gymnasisterna uppskattar svensk kultur, men samtidigt har de en oklar bild av vad som egentligen är svensk kultur. Eleverna talar om det tvåspråkiga Finland men samtidigt är den finlandssvenska kulturen främmande för dem. Också bilden av det svenska i Sverige är ganska schablonartad. Det kan vara svårt att lyfta fram skillnader mellan närliggande kulturer som den svenska och den finska, men det är bra om t.ex. teater, film och litteratur får mera plats i undervisningen. Tala svenska. I de skolor som vi har besökt har vi mött mycket personlig satsning i undervisningen som visar sig i metodisk rikedom och skapande glädje. Det är fråga om skolor där lärarna talar mycket svenska, vilket är av stor betydelse för elevernas kompetens: lärarna fungerar som språkliga modeller. Att örat vänjer sig vid svenska är t.ex. viktigt för hörförståelse som ofta är ett svårt delmoment i studentskrivningarna. Eleverna anser att de lär sig svenska bäst genom muntliga övningar och de vill lära sig att uttrycka sig på svenska i vardagliga situationer.

dentexamen testas exakta kunskaper i grammatik, skriftlig färdighet, läsförståelse och hörförståelse, medan man i målen i läroplanen framhäver kommunikativ kompetens i tal och skrift. Utöver dessa mål ställer lärarna själva ett tredje krav på sin undervisning då de vill undervisa på ett sätt som motiverar gymnasisterna. Motivationen väcks bl.a. genom det som nämnts ovan såsom bruket av autentiskt material med koppling till svensk kultur, interaktion på svenska men också genom lärarnas eget engagemang och kombination av trivsel och kontinuerligt arbete. Inom projektet På väg mot kommunikativ kompetens där man undersöker grundskolelevernas kunskaper i svenska ifrågasätter Marketta Sundman (2010) omfattningen av det grammatiska stoff som ska läras ut till eleverna. Vår gemensamma ståndpunkt är att innehållsstoffet i svenska borde ses över. Man borde undersöka och definiera vad som ska läras ut både i fråga om ordförråd och grammatik för att minska på brådskan i lärarnas och elevernas vardag. Det vore bra att få reda på och beakta vilka grammatiska strukturer som är kommunikativt nödvändiga för elever i grundskolan och gymnasiet. Dessutom borde man också beakta vad elever på olika stadier kan lära sig. Centralt ordförråd och väsentliga strukturer. Vi anser att det är viktigt att man i svenskundervisningen koncentrerar sig på det centrala ordförrådet i standardspråket och på de väsenligaste grammatiska strukturerna. Mer utrymme borde ges för att träna motiverande, vardaglig språkfärdighet i tal och skrift.

Ställa krav. Av undersökningsmaterialet framgår att ribban i de här skolorna har satts högt vad gäller svenska. Lärarna ställer krav på elevernas färdigheter, vilket de uppskattar. Genom att ställa krav ger man språket en högre status. Om svenska språket inte särbehandlas utan ribban sätts högre, höjs också svenskans status. Autentiskt material. I de skolor som vi har besökt används en hel del autentiskt material. Aktuellt material såsom texter ur olika medier ger glädje i språkinlärningen och höjer elevernas motivation. Timantalet i svenska har reducerats under årens lopp men det stoff som ska undervisas i gymnasiet har inte minskat utan snarare ökat. Svensklärarna tvingas balansera mellan flera olika krav: i stu27


28


Bilaga 8: Finns det ett business-case för svenskan? – Studie om språkanvändning i handeln och det ekonomiska samarbetet mellan Finland och Sverige6 Wilhelm Barner-Rasmussen, forskardoktor, docent, Hanken – Svenska handelshögskolan Sammanfattning Denna rapport är det första resultatet av en studie om språkanvändning i handeln och det ekonomiska samarbetet mellan Finland och Sverige. Rapporten bygger på en webbenkät riktad till nyckelpersoner i stora svenskägda dotterbolag i Finland och finska bolag med omfattande verksamhet i Sverige. Resultaten stöder uppfattningen att näringslivets inställning till språkfrågor är pragmatisk snarare än principiell: man använder det eller de språk som fungerar bäst. I handeln och det ekonomiska samarbetet mellan Finland och Sverige är detta språk ofta svenska. Svenskan upplevs vara snabbast och lättast att använda, skapa förtroende och signalera samhörighet – egenskaper som företagsledningsforskarna även i andra sammanhang befunnit centrala för kunskapsöverföring i dagens internationella företag. Respondenterna uppfattar i ökande mån svensktalande arbetstagare som en bristvara, och goda kunskaper i svenska upplevs kunna ge påtagliga karriärfördelar. Inledning Mot bakgrund av den pågående språkdebatten i Finland är det inte ointressant hur näringslivet ställer sig till frågan om språkbehov. Svenskan i Finland försvaras ofta med argumentet att den möjliggör nära kontakter med Sverige på ett antal olika plan, däribland näringslivet, och därmed utgör en viktig del av Finlands konkurrenskraft inom handel och industri. Sverige är det främsta ursprungslandet till utländska investeringar i Finland och hör till Finlands allra största handelspartners. För många finska företag betyder globalisering i praktiken ökad samverkan med moder-, systeroch dotterbolag, kunder, leverantörer och partners

i Sverige. Dessa nära kopplingar mellan Finlands och Sveriges näringsliv kan tolkas som att en stark svenska i Finland är önskvärd av rent ekonomiska skäl. Samtidigt finns dock ett parallellt argument som leder till en annan slutsats. Näringslivet är den del av samhället som allra kraftigast formats av den pågående globaliseringen. Ett av de fenomen som associerats starkast med globalisering är i sin tur utbredningen av det engelska språket. Forskarna talar om ”Englishization” – ett ännu inte till svenska översatt nyord som betyder en övergång till engelska i regioner och inom domäner där språket dittills varit ett annat. Inget tyder på att svenska och finska företag skulle vara undantag från denna utveckling. Tvärtom: de nordiska marknadernas begränsade storlek har tvingat lokala företag att tidigt söka tillväxt utomlands. Och ökad internationalisering brukar leda till att företag från små språkområden börjar använda mer utbredda språk, i praktiken engelska. I detta korstryck av trender är det oklart vad nettoeffekten är och vilken roll svenskan idag spelar i relation till andra språk, framför allt engelskan. Ändå har frågan hög relevans för Finlands nationella språkpolitik, centrala delar av det finska och det svenska näringslivet, och ett stort antal individer som på ett eller annat sätt behöver förhålla sig frågor om språk och språkval på axeln Finland-Sverige. Syftet med föreliggande studie är därför att utreda vilken betydelse svenska språket idag har i handeln och det ekonomiska samarbetet mellan Finland och Sverige. Frågan torde ha åtminstone följande dimensioner: - I vilken omfattning används svenska i den dagliga verksamheten? - Uppfattas svenskan ha en betydelse och ett mervärde för kunskapsöverföring och handel mellan Finland och Sverige? - Hurudan är tillgången på anställda med kunskaper i svenska, och vad för betydelse – om någon – har svenskan för rekrytering och befordran? - Hur har dessa faktorer förändrats över tid?

6 Rapport för tankesmedjan Magma, presenterad 3.2.2011. Hela undersökningen presenteras i en slutrapport som ges ut av Magma hösten 2011.

29


Studiens uppläggning Datamaterialet för denna rapport samlades in via en webbenkät riktad till nyckelpersoner i finska företag med betydande verksamhet i Sverige samt svenskägda dotterbolag i Finland. Dessa data kompletteras senare med djupintervjuer med personer ur ett tiotal företag. Helheten presenteras i en slutrapport som utges av Magma hösten 2011. Samplet definierades genom att kombinera medlemsuppgifter från Difa (föreningen för svenska dotterbolag i Finland), finsk-svenska handelskammarens offentliga medlemsregister och forskarens egna, på tidigare forskningsprojekt baserade register. Detta gav en lista med kontaktuppgifter till nyckelpersoner i 201 företag som varierade från långt internationaliserade industribolag till små expertorganisationer verksamma endast i Finland och Sverige. Webbenkäten uppgjordes både på svenska och finska och skickades till respondenterna per e-post. Av de 201 adresserna visade sig 9 vara ur funktion, så den faktiska sampelstorleken var 192. Enkäten besvarades av 85 personer (59 på svenska, 26 på finska) som representerade 72 i Finland verksamma enheter inom 64 olika moderbolag. Svarsprocenten blev därmed 37,5 % på enhetsnivå och 33 % på moderbolagsnivå. Av de 64 moderbolagen i datamaterialet var 37 svenska och 27 finska. De hade i genomsnitt ca 14 000 anställda, omsatte ca 2,8 miljarder euro och hade verksamhet i 20 länder. De 72 i Finland verksamma enheter som våra 85 respondenter arbetade i hade i genomsnitt ca 800 anställda och omsatte ca 290 miljoner euro. Sammanlagt representerar enkätsvaren företagsverksamhet med 57 000 finska anställda och en omsättning på 19 miljarder euro per år. Centrala resultat 1. Ja, finska och engelska dominerar och ja, svenskan är fortfarande viktig Respondenterna fick först ange hur många procent av den interna kommunikationen, kommunikationen med kunder respektive leverantörer, 30

och kommunikation med moder-, syster- och dotterbolag i Sverige som sköttes på finska, svenska respektive engelska. Det mönster som framträder ur svaren är bekant ur tidigare undersökningar, så som Barner-Rasmussen och Aarnios studie om språkanvändning i utländska dotterbolag i Finland. Kommunikationen inrikes sköts till övervägande delen på finska, kommunikationen utomlands huvudsakligen på svenska och engelska i varierande proportioner beroende på motparten. I den här undersökningen frågades specifikt efter språkanvändning i kommunikationen med moder-, syster- och dotterbolag i Sverige, så svenskans roll är givetvis stark. Å andra sidan var många av sampelföretagen internationella storbolag med engelska som koncernspråk. Företagen i samplet skötte sin interna kommunikation i Finland och sin kundkommunikation till cirka 75 procent på finska. I 19 procent av den interna kommunikationen och 14 % av kundkommunikationen användes svenska, resten skedde på engelska. I kommunikationen med leverantörer användes finska i 62 procent av fallen, engelskan kom tvåa med 24 procent och svenskan trea med 13 procent. Sin kommunikation med moder-, systeroch dotterbolag i Sverige skötte sampelföretagen till 63 procent på svenska, 34 procent på engelska och 3 procent på finska. Engelskspråkig intern kommunikation och kommunikation med moder-, syster- och dotterbolag korrelerade med varandra och även med moderkoncernens storlek och internationaliseringsgrad. Globaliseringen konkretiseras alltså i det finsksvenska näringslivet och även internt i Finland genom att de största och mest internationella företagen inför engelska som formellt koncernspråk. Vilket eller vilka språk som sedan används för den dagliga kommunikationen är dock en annan sak, vilket illustreras i följande plock ur de öppna svaren: ”Jokaisessa maassa puhutaan henkilöstön kesken paikallista kieltä ja konsernikieli on englanti.” ”Omistajakonsernimme on englantilainen ja sinne kommunikoidaan englanniksi. Olemme kuitenkin osa konsernin pohjoismaista yksikköä ja siksi ruotsin kieli on yrityksemme tärkein ja pääasiallinen kieli.” ”Språket är officiellt engelska, i praktiken svenska.”


”Engelska på alla gemensamma internationella möten. Ifall bara möten inom Norden så har vi en blandning av svenska och engelska som gäller. Då vi har möten med enbart koncernledningen i Sverige är det enbart svenska.” 2. Näringslivet ser pragmatiskt på språkfrågan Inställningarna till svenskans betydelse och mervärde för kunskapsöverföring och handel mellan Finland och Sverige pejlades först med hjälp av ett frågebatteri där respondenterna fick poängsätta olika orsaker att använda svenska respektive engelska i kommunikationen med moder-, syster- och dotterbolag i Sverige. De tre viktigaste orsakerna att använda svenska var att det var snabbast och lättast (medeltal: 4,8 av 7), skapade förtroende (4,6), och var lättast för kollegerna i Sverige (4,5). Användningen av svenska uppfattades även signalera samhörighet (4,3) och leda till färre missförstånd (4,1). Att svenskan var företagets traditionella språk angavs också som en orsak (4,1). Ingen av de övriga orsakerna att använda svenska överskred 3,3 i medeltal. De tre främsta orsakerna att använda engelska var i sin tur att det var lättast för de anställda i Finland (medeltal: 3,3), var snabbast och lättast (3,2) och ledde till färre missförstånd (3,0). I någon mån användes engelska också för att det var det enda gemensamma språket (2,9) och för att företagets regler sade så (2,8). Ingen av de övriga orsakerna att använda engelska överskred 2,1 i medeltal. Dessa resultat indikerar att språkval i näringslivet i hög grad fattas utgående från vad som uppfattas vara snabbast, lättast och förorsaka minst kommunikationsrelaterade problem ur åtminstone den ena partens synvinkel. Valet blir då en funktion av parternas befintliga språkkunskaper och deras inbördes maktförhållande. Ett annat pragmatiskt motiv för att använda svenska – i motsats till engelska – är att skapa förtroende och signalera samhörighet och gemensam tradition i förhållande till svenska kolleger. Samma praktiska inställning återspeglas i svaren på frågan om vad som talas på informella möten, ”kvällssitsar” och fester inom bolaget då svenskar

och finländare träffas. I 38 procent av fallen var språket svenska, men i 57 procent av fallen användes en blandning av svenska och engelska. En språkvårdares mardröm, men helt i linje med logiken att den lättaste lösningen är den som används mest. Endast i 5 procent av fallen användes enbart engelska. Slutligen utforskades respondenternas uppfattningar om konsekvenserna av de språkval som fattats i deras organisationer. Svaren indikerade att förmågan att kommunicera på svenska framför allt inverkade på relationerna till andra enheter inom samma koncern, främst på förmågan att sköta saker snabbt och effektivt (medeltal: 4,9 av 7), undvika missförstånd i arbetet (4,8), och känna samhörighet med andra delar av koncernen (4,8). Inverkan på externa relationer, till exempel relationerna till kunder och leverantörer, var mindre. Dessa resultat passar bra ihop med den bild som forskarna idag har av drivfjädrarna bakom internationella företags konkurrenskraft. Styrkan i att ha enheter i flera olika länder ligger i potentialen att snabbt och effektivt ge intern spridning åt svårkopierade resurser som kunskap, nya idéer och goda förfaringssätt. För att denna potential ska realiseras krävs en smidig kunskapsöverföring mellan enheterna, en hög nivå av tillit, och en gemensam uppfattning om målen för verksamheten. Dessa prioriteringar syns även i de språkval som görs. 3. Naturligtvis är det en fördel på jobbmarknaden att kunna svenska Svenskans roll på arbetsmarknaden både nu och i ett längre tidsperspektiv kartlades med frågor om språkkunskaperna i finska, svenska och engelska i Finland överlag i de enheter som deltog i undersökningen, samt tillgången på potentiella arbetstagare i Finland med goda kunskaper i respektive språk inom de branscher respondenterna var verksamma i. Respondenterna tyckte att deras anställda i genomsnitt kunde sämre svenska än engelska (medeltal: 4,2 av 7 för svenska, 5,2 för engelska) och att tillgången på potentiella arbetstagare med goda kunskaper i svenska var sämre än tillgången på arbetstagare med goda kunskaper i engelska (med31


eltal: 4,3 av 7 mot 5,6 av 7). En del respondenter såg arbetstagare med goda kunskaper i svenska som en bristvara och kopplade detta till sysselsättning och karriärframgång: ”Det är idag nästan omöjligt att rekrytera svensktalande (folk med svenska som modersmål) försäljare till oss här i Helsingfors idag. Ifall du kan tala svenska så har du en fördel i fråga om årslönen här.” ”Savolaisena uskallan sanoa, että jokaisen suomalaisen nuoren tulisi oppia ruotsin kieli hyvin. Ei pakkoruotsina vaan sen takia, että siitä on todella hyötyä Suomessa työelämässä ja urakehityksessä.” Vidare ombads respondenterna utvärdera hur tillgången på arbetstagare med goda kunskaper i respektive språk utvecklats inom deras bransch under 2000-talet. Medeltalen för svaren blev 5 för finska, 5,4 för engelska och 3,8 för svenska. Detta tecknar en något oroväckande bild av hur kunskaperna i svenska utvecklats under 2000-talet, samtidigt som det är glädjande att kunskaperna i engelska upplevs ha förbättrats så mycket. Att även finskan når så pass högt kan kanske tolkas som en effekt av det finska utbildningsväsendets satsningar på kommunikativ kompetens. Språkkunskapernas betydelse för rekrytering granskades genom att fråga i vilken utsträckning goda kunskaper i finska, svenska och engelska i regel krävdes för att få jobb inom respondentens ansvarsområde i svarsföretaget. Finska krävdes nästan alltid (medeltal: 6,5 av 7), engelska mycket ofta (5,8), svenska mer sällan (4,2). Dessa svar är i linje med resultaten av Kohos pro gradu, som fann att kunskaper i finska och engelska vanligen är vad arbetsgivare i Finland kräver vid rekrytering. Samtidigt uppgav 68 procent av respondenterna att goda kunskaper i svenska krävdes av arbetssökande inom deras ansvarsområde ”ibland eller för specifika arbetsuppgifter”. Svenskkunskapernas betydelse i den enskilda arbetstagarens vardag bedömdes med hjälp av 12 frågor om hur kunskaper i svenska korrelerade med olika aspekter av arbetet. Svaren indikerar att kunskaper i svenska i sampelföretagen framför allt korrelerar med kontaktnät inom koncernen (5,7 av 7), karriärframgång (4,9) och synlighet i förhållan32

de till ledningen (4,9). Det är alltså bra att kunna svenska om man jobbar i ett svenskägt dotterbolag i Finland eller ett finländskt bolag med betydande verksamhet i Sverige. Dessa resultat harmonierar med tidigare forskning från andra språkliga kontexter. Diskussion och slutsatser Sammantaget tyder resultaten på att svenskan fortfarande är viktig inom den rätt stora del av Finlands näringsliv som kretsar kring handeln med Sverige, och som i denna studie representeras av stora svenskägda dotterbolag samt finska bolag med omfattande verksamhet i Sverige. Engelskan vinner terräng som formellt företagsspråk, men i de bilaterala relationerna mellan enheter i Finland och Sverige används ändå svenska i över 60 procent av fallen. Dessa val baserar sig på pragmatiska bedömningar av vilket språk som utgör den bästa kompromissen, det vill säga är snabbast och lättast att använda och förorsakar minst kommunikationsrelaterade problem. I denna bedömning understryker flera av våra respondenter att svenskans förmåga att bidra till förtroendefulla relationer till svenska kolleger ger dem ett äss på hand. I många fall används svenska som kommunikationsspråk de facto även i företag vars formella företagsspråk är engelska. Dessa resultat tillåter spekulationen att svenskan troligen kommer att behålla en stark position i finsk-svensk affärskommunikation så länge det finns en kritisk massa av finländare som kan språket tillräckligt bra för att kunna använda det i arbetssammanhang. Detta torde främja konkurrenskraften hos företag som fungerar i båda länderna genom effektivare intern spridning av svårkopierade resurser som kunskap, nya idéer och goda förfaringssätt. På grund av den långt gångna integrationen mellan Finlands och Sveriges ekonomier torde detta vara i båda ländernas intresse. Oberoende av utvecklingen på makronivå har resultaten tydliga implikationer för individuella arbetstagare, som kunde sammanfattas så här: det är lättare att göra karriär i ett svenskägt dotterbolag eller ett finskt bolag med omfattande verksamhet i Sverige om man kan svenska.


Lönnrotsgatan 3 A 3 00120 Helsingfors tfn +358 9 6844 250 www.folktinget.fi


Handlingsprogrammet för ett Finland med två levande nationalspråk - Bilagor till Slutrapporten