Issuu on Google+

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 4 2010 • 49 KRONOR

FOLKETiBILD

HEJDÅ GÄSTARBETARE DRÖMFABRIKEN DEN UPPRORISKA KALLSKÄNKAN

fibfyra2010


På egna ben sedan 1972

Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn. ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism. Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar. Omslagsbild: Paul Mohlin. Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren. Redaktion: Jenny Lindström, Martin Schibbye (tjänsteledig), Paul Mohlin (praktikant). Redaktionskommitté: Tom Carlson, Solveig Giambanco, Lisa Forsberg, Per-Arne Skansen, Lars-Ivar Juntti, Jonas Redmo, Eva Wernlid, Peo Österholm, Erik Paulsson Rönnbäck. Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre. Layout: Jenny Lindström. Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, fax: 08-55695035, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt). Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser:Priser: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), Prenumeration helår: 525 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr), tvåårsprenumeration 950 kr, stödprenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/ år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2010. FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522). Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

folketibild/kulturfrontfyra2010

erik paulsson rönnbäck

Poet/kallskänka 10

Jenny Wrangborg har skrivit en diktsamling om hundratusentals svenska

arbetares vardag. – Efter en högläsningskväll på ett kafé kom killen som stått bakom disken fram och sa att han inte tyckte om poesi, men att mina dikter handlade om honom.

martin schibbye

Hejdå gästarbetare 20

I höstas strandade Dubais drömmar. Ekonomin kollapsade och gästarbetarna började lämna landet. Många återvände hem till Indien. FiB:s Martin Schibbye och Jonas Gratzer träffade gästarbetaren Karnelu och åkte hem till hans familj i Kerala. Där väntar frun Asha och dottern Avantika på att Karnelu ska komma hem.

maria hamberg

Drömfabriken 28

Det är definitivt ingen dröm att arbeta på Drömfabriken. Ledningen drömmer om den perfekta produktionsapparaten. Arbetarna, åtminstone de yngre, drömmer om ett liv långt bort från den enahanda monteringen. De äldre drömmer om pension. FiB presenterar utdrag ur Maria Hambergs roman Drömfabriken.

eva wernlid sverigebilden 4

lennart palm segrardagen 36

lisa forsberg jorden runt 5

jan myrdal skriftställning 44

åsa linde viktoria myrén 24

ingemar folke rätt & rådligt 46

peter curman roy andersson 28

hans lindström serie 48


fibfyra

Arenabygge orsakar inte fattigdom

I

sommar spelas den 19: e upplagan av VM i fotboll. För första gången har ett afrikanskt land fått ansvaret att arrangera mästerskapet. I Sydafrika kommer den månadslånga fotbollsfesten att pågå från den 11 juni till den den 11 juli. Den 29 mars hade man i SVT:s nyhetsprogram Rapport, en inslag där man med en viss indignation sa: ”Arenabygge går före fattiga i Sydafrika”. Man visade bilder på en stor fotbollsstadion i staden Nelspruit, där några av VM-matcherna ska spelas. Sedan klippte man in bilder på fattiga människor som intervjuades. De hade inte fått det bättre under tiden arenan hade byggs. Så fungerar de svenska medierna – de förfasas över fattigdomen i andra länder och ställer det mot dyra inköp eller uppförandet av dyra byggnader. 

Det är klart att detta VM kostar Sydafrika många miljarder. Det brukar stora idrottsevenemang göra.  Det som också brukar ske är att byggherrar, politiker och finansiärer samfällt flockas kring och tar initiativ till sådana projekt. Så är det även i Sverige. Om jag skulle försöka mig på en motsvarande indignerad beskrivning kring förhållandena i vårt land, skulle det kunna bli enligt följande:  Sedan år 2000 har fattigdomen i Sverige ökat. Allt fler är behov av socialbidrag. I dag är andelen fattiga bland befolkningen 6 procent. Av de fattiga utgör invandrare merparten. De som drabbas hårdast är

barn och ungdomar. Över 30 procent av alla barn i Sverige var fattiga 2005. Det motsvarar ungefär 300 000 barn. Värst är det i Malmö kommun där 45 procent av barnen är fattiga. Enligt en utredning som Socialstyrelsen publicerade 2006, finns det 17 800 hemlösa i Sverige. Denna fattigdom som finns och ökar i Sverige har dock inte fått stor plats i debatten.  Denna fattigdom till trots, har det väl aldrig byggs så många evenemangsarenor som under de senaste åren. Stockholms kommun är med och finansierar den nya arenan i Solna – som beräknas kosta 2,5 miljarder – trots att det finns 5 000 hemlösa i kommunen.  Och då ska vi inte tala om Förbifart Stockholm som ska byggas till en kostnad för 27 miljarder, utan tanke på de fattiga som bor i förorterna. För att travestera texten i Matteus 7:3, svenska medier som Rapport ”ser bjälken i sin nästas öga men inte brädgården i sitt eget.” Nu tror jag inte att det är dyra arenabyggen som är orsaken till fattigdomen, varken här i Sverige eller i Sydafrika. Den har mer att göra med det den växande rikedomen hos några få och att våra organisationer – fackliga och politiska – helt enkelt har varit för svaga för att kunna ändra den utvecklingen. Jag tycker det är bra att Sydafrika fått 2010 års VM och jag kommer med all säkerhet vara klistrad vid TV-apparaten under denna idrottsfest. 

kenneth lundgren ordförande i fib/k

Numrets medarbetare:

Namn: Åsa Linde Ålder: 30 Sysselsättning: Arbetssökande journalist och webbredaktör, bloggar på rannstensungen.blogspot.com Berätta lite om dig själv? – Jag har frilansat som skribent sedan 2005 samt jobbat på Icakuiren, Hus & Hem och ETC. Vad upprör dig? – Alla former av förtryck. Att romer på grund av gamla rasistiska fördomar tvingas leva under helt människoovärdiga förhållanden och bo på soptippar samtidigt som de blir trakasserade och utsatta för hatbrott. Har du sett, läst eller hört något den senaste tiden som berört dig lite extra? – Jag blev fullkomligt hänförd av Caroline Ringskog Ferrada Nolis debutbok Naturen. Sedan blev jag som så många andra väldigt berörd av Uppdrag gransknings reportage om den våldtagna 14-åringen som trakasserades av en hel by. Det visade på ett skrämmande sätt att vi har hederskultur även i Sverige.


fibsverigebilden

Värnamo – en pappas hyllning till sin förolyckade son.

av: Eva Wernlid


fibjordenrunt

av: lisa forsberg

fib 5

Professor väcker åtal mot USA USA har använt sig av åtminstone 50 hemliga fängelser i 28 olika länder för att förvara, förhöra och tortera människor under ”kriget mot terrorismen”. Man har även använts sig av åtminstone 17 fartyg som flytande fängelser, för att i möjligaste mån hålla sig undan lagens långa arm. Francis Boyle, professor i internationell rätt vid University of Illinois, hävdar att den internering och de förhörsmetoder som har använts på uppdrag av den amerikanska regeringen utgör brott mot mänskligheten. Men eftersom många av dessa brott skedde i länder vilka undertecknat Romstadgan, skulle företrädare för den amerikanska Bush-regeringen kunna ställas inför Internationella brottmålsdomstolen, trots att USA inte har undertecknat Romstadgan. Professor Boyle planerar att väcka ett sådant åtal.

Kläder till Gaza

Israel har för första gången på tre år beviljat införsel av kläder och skor till Gaza, där 1.6 miljoner palestinier lever under israelisk blockad, avskurna från omvärlden. Enligt israeliska Haaretz kommer tio lastbilar att släppas in.

Författare får inte ta emot pris Adalah Legal Center for Miniority Rights in Israel har gjort en hemställan till Israels högsta domstol i syfte att förmå antingen Israels premiärminister eller inrikesminister att ge författaren Ala Hlehel tillstånd att resa till Beirut för att ta emot ett litteraturpris. Priset kommer att delas ut på en festival tillägnad arabisk litteratur. Enligt paragraf 5 i Israels Extension of Validity of Emergency Regulations Law är det ”absolut förbjudet” för dem som innehar israeliskt medborgarskap eller uppehållstillstånd att lämna Israel för att

besöka något av de länder som enligt israelisk lag betecknats som ”fiendestater”. Libanon är en sådan stat. Hlehel kontaktade de israeliska regeringsföreträdarna efter det att han i augusti förra året fick reda på att han tilldelats priset, men har ännu inte fått något besked. Hlehel uppger att han inte hyser någon stor optimism för egen del, men att det primära syftet med rättsprocessen är att väcka uppmärksamhet kring den israeliska lag som begränsar människors rörelsefrihet så gravt.

McChrystal: Vi har skjutit ett förbluffande antal människor Att Barack Obama nyligen under mycket hemlighetsmakeri besökte Afghanistan har uppmärksammats i massmedier världen över. Desto mindre uppmärksamhet har medierna ägnat ett uttalande som nyligen gjordes av en av Obamas högsta militära befälhavare i Afghanistan, men anledning av det stora antalet civila dödsoffer

som förekommit där. General Stanley A. McChrystal sa i en videokonferens att ”vi har skjutit ett förbluffande antal människor, men mig veterligen har ingen av dessa någonsin visat sig vara något hot”. Skottlossning från amerikanska och Natotrupper har enligt FN:s statistik dödat 36 och sårat 80 afghaner i de 95 sådana

skottlossningar som ägt rum sedan i somras. Detta inbegriper inte dem som dödats eller sårats av legosoldater verksamma i Afghanistan. Enligt FN har General McChrystal, sedan han tog över befälet förra sommaren, genom nyinförda regler minskat antalet civila dödsoffer orsakade av skott avfyrade av amerikanska, afghanska och Nato-styrkor med 28 procent.


fibkrönika

Historieförnekelse som politiskt vapen

D

et var först efter sexdagarskriget 1967 som israeliska ledare allt oftare började stämpla kritik av landets politik som utslag av antisemitism. I dag har detta blivit rutin och någonting som drabbar nästan alla som dristar sig att uppmärksamma palestiniernas förtvivlade situation. Detta faktum förklarar kanske benägenheten i vissa propalestinska kretsar att förneka Hitlerregimens massmord på judar under andra världskriget eller att åtminstone förringa omfattningen därav. Men förklarar är inte samma sak som ursäktar. Och jag hänvisar gärna till vad journalisten Robert Fisk, sedan länge bosatt i Beirut, skrev i tidningen The Independent den 4 december i fjol. Det som då fick honom att ta till orda var att libanesiska Hizbollah förmått lärarna på en skola i Beirut att i undervisningen sluta använda en nybörjarbok i engelska, av det enda skälet att boken i fråga innehöll utdrag ur Anne Franks dagbok. Fisk menade att denna incident åter visar att man på många håll i Mellanöstern fortfarande inte ”lärt sig leva med den judiska Förintelsen”. Han berättade också om när han själv för flera år sedan gjorde en två och en halv timme lång dokumentär om den israeliskpalestinska konflikten för libanesisk tv och då uppmanades ta bort ett sexton minuter långt avsnitt som handlade om Förintelsen. Men han stod på sig och till slut visades filmen, ocensurerad. Enligt honom själv var det första gången en västerlänning behandlade detta ämne i libanesisk tv. Men det föll inte i god jord, och i åratal efteråt var det många, även högt bildade, perso-

ner i Beirut som i samtal med honom ilsket hävdade att nazisternas judemord var starkt överdrivna eller rentav påhittade. Den 30 januari publicerade så Robert Fisk en ny artikel i ämnet historieförnekelse, denna gång med folkmordet på armenier under första världskriget som exempel. Han kallar detta ”the first Holocaust” under 1900-talet, en förelöpare till ”the second Holocaust”, och påminner om en omständighet som han tidigare påtalat i sin bok ”Det stora kriget för mänskligheten”, nämligen att turkarnas sätt att transportera armenier i järnvägsvagnar till avlägsna, kolerainfekterade, läger samt stänga in dem i grottor och kväva dem till döds medelst rök, var en av ”inspirationskällorna” till de tyska koncentrations- och förintelselägren, ja rentav till gaskamrarna. Hitlers vän Max Erwin von ScheubnerRichter, tysk vicekonsul i Erzurum i nuvarande Turkiet, hade själv i likhet med flera tyska officerare under 1910-talets senare del bevittnat en del av denna vidriga hantering på plats. Men det var först i fjol, under kriget mot Gaza, som Israel plötsligt började tala högt om morden på armenier. Dittills hade man tigit som muren. Men när Turkiet då, under Gazakriget, började anklaga Israel för slakt på civila palestinier kontrade Israel genom att fråga: vilka är de att komma och beskylla oss för folkmord? I en ny artikel den 6 mars tog Fisk åter upp samma ämne, denna gång med USA i blickpunkten. Där är ju starka krafter i rörelse för att tvinga fram ett ameri-


fib 7

»Varför förneka folkmordet på armenier under första världskriget eller folkmordet på judar under andra världskriget?« kanskt ”erkännande” av folkmordet 1915. Men eftersom Turkiet hotar med att i så fall beröva USA dess militära flygbaser i landet och förbjuda supermakten att som hittills använda tillfartsvägarna till Irak för militärtransporter gissar Fisk att det inte kommer att bli något ”erkännande” från president Obamas sida. Och då kommer Hitler att få rätt, han som 1939 täppte till munnen på de tyska generaler, som undrade om man verkligen ostraffat kunde begå massmord på judar, genom att fråga ”vem minns idag armenierna?”. Vi bör naturligtvis ständigt sträva efter att utöka vårt vetande om historiska skeenden, analysera och diskutera nya fakta, rön och upptäckter. Men det som en gång har hänt kan aldrig göras ogjort. Varför då använda förnekelse av uppenbara historiska fakta som ett politiskt vapen? Varför förneka folkmordet på armenier under första världskriget (som vissa gör) eller folkmordet på judar under det andra världskriget (som andra gör)? Och varför förneka al-Naqba — katastrofen i samband med staten Israels grundande då hundratals palestinska byar utplånades och nära en miljon palestinier fördrevs från sina hem — och dess fortsättning över sexdagarskriget ända in i dagens Gaza? Så läser jag Robert Fisk som, på nätet, omedelbart fick sina fiskar varma för sin artikel om hur Anne Frank blev utrensad från en skola i Beirut och återigen fick lov att gå under jorden. Men Fisk är en man av osedvanlig tåga och ger sig inte så lätt. Den 9 mars tog han åter upp frågan om folkmord, denna gång genom att berätta om de arme-

niska barn som ligger begravda på en kulle ovanför Beirut. Där låg tidigare en katolsk skola som under första världskriget omvandlades till ett turkiskt hem för armeniska barn vars föräldrar mördats under ”the first Holocaust”. Barnen fördes dit för att ”turkifieras” men många av dem dog av kolera, svält och misshandel av olika slag. Och när man 1993 skulle gräva för nya byggnader i området upptäckte man ben och skallar från 300 döda armeniska barn. De har nu förts till en kyrkogård i närheten och lagts i en anonym massgrav, utan namn och årtal. Men, skriver Fisk, det är inte bara dessa döda kroppar som visar att det rör sig om folkmord. Lika avgörande är de armeniska barn som överlevde och av vilka flera kunnat vittna om förhållandena på detta barnhem. Alla barn berövades där sina egna namn och påtvingades nya, turkiska, namn samt en siffra för identifikation. De tvingades byta religion, omskars och misshandlades så snart de yttrade ett enda ord på armeniska. Och folkmord är inte bara avsiktliga massmord på människor på grundval av etnisk eller religiös tillhörighet. Det är också folkmord att med våld röva bort barn från deras familjer och påtvinga dem en ny etnisk och religiös identitet. Så nog begicks det folkmord på armenier och andra kristna grupper under första världskriget, oavsett vad olika länders parlament må rösta eller regeringar uttala. Men det kan självfallet inte dagens turkar ställas till svars för. Lika lite som dagens tyskar kan straffas för Hitlerregimens brott eller, för den delen, alla judar för vad staten Israel gjort, och gör, mot det palestinska folket.

margareta zetterström är författare, översättare och frilansskribent.


fibnoterat

Hederspris till skrivarlärare

ILLUSTRATION MARE TOOMINGAS

wFöreningen Liv i Sveriges hederspris Trampcykelplaketten, som delas ut för 16:e gången, gick i år till skrivarläraren Charlotte Pauli på Jakobsbergs folkhögskola. Sedan 1984 leder hon en mångsidig skrivarverkstad som även omfattar estradpoesi och radio. ”Hon har ett förflutet som gymnasielärare i svenska, men det är i folkhögskolevärlden som hon har funnit sig tillrätta som katalysator för det personliga skrivandet, både det fria och det självbiografiska.” lydde prismotiveringen. Enligt prisplaketten går priset till ”de kulturens trampcyklister som ständigt, långt från allfarvägarna, spårar upp medmänniskor som har mycket att berätta om sitt liv, om sin hemtrakt, om sina drömmar”. 

MÅNADENS BOTTENNAPP Maud Olofsson delar ut medaljer

När inte Maud Olofsson talar sig varm för skyskrapor eller rutavdrag hjälper hon Kungliga Patriotiska Sällskapet att dela ut medaljer till svenska entreprenörer. ”Bland årets medaljörer finner vi i år för första gången några riktigt stora företag” lovar sällskapet och bjuder in nyfikna att bevittna ceremonin den 15 april i Riddarhuset.

”Kritiken är som antisemitism”

Under långfredagen råkade påvens personliga präst kläcka ur sig att kritiken mot påven och katolska kyrkan, efter sexövergreppen mot barn, kan jämföras med antisemitism. Det tog så klart hus i helvete och Cantalamessa gjorde avbön i en italiensk tidning och beklagade om han sårat judar eller offer för pedofili.

»

De sade ungefär att Melodifestivalen hade större effekt eftersom ingen kör mikrovågsugnen eller har på kaffebryggaren då. WWF:s Lasse Gustavsson om Svenska kraftnäts uppgifter om hur energiåtgången hade påverkats av Earth Hour förra året.


fib 9

Vad viskade den vise mannen? wFör tjugo år sedan tecknade jag serier till en seriebilaga i Aftonbladet. Det var på temat klassiska tankenötter, typ Vargen, lammet och kålhuvudet. En gåta och en helsida per nummer skulle jag leverera. En av gåtorna utspelade sig i arabisk miljö och handlade om vem av två söner som skulle få ärva. I den döde faderns testamente stod ”den får ärva vars kamel sist kommer till Mecka”. Det blev ju inte mycket till tävling eftersom ingen ville komma först. Ända tills en vis man kom och viskade något till de båda sönerna. För då plötsligt drog de bägge iväg i raketfart mot Mecka. Gåtan löd: Vad viskade den vise mannen? Jag gjorde färdigt sidan, men när jag var klar blev jag osäker. Fanns det någon risk att araber/muslimer skulle ta illa upp? I en källare på Ringvägen i Stockholm låg

på den tiden en moské. Jag klev ner för trappan och fick tala med en man som liksom jag var i trettioårsåldern. Jag förklarade mitt ärende och plockade fram mitt tuschoriginal. När han läst det såg han lite besvärad ut och uttryckte sig ungefär såhär. – Det är väl inte så kul att ständigt förknippas med kameler, jävla kamelknullare är ju till exempel ett vanligt tillmäle. Han verkade mer resignerad än upprörd. Han tyckte nog att bilden var ganska oförarglig men typisk. Då gick jag hem och tecknade om. Det blev Vilda Västernmiljö i stället, med bröderna Bill och Ben och en klok gammal indian (apropå stereotyper). Den versionen blev sedan publicerad. Jag tyckte att jag hade ett ansvar att utröna om serien på något sätt riskerade att skära snett. Det första Irakkriget pågick – ett krig

där irakiska soldater inte räknades som människor i den hårt vinklade nyhetsrapporteringen. Man kan kalla det självcensur grundad på hänsyn och konsekvensanalys. En slags försiktighetsprincip för att inte riskera att trampa på en utsatt grupp. Idag, tjugo år senare, ser vi i Sverige ett parti som tänker ta sig in i riksdagen med hjälp av öppen islamofobi. Sverige har stridande trupp i Afghanistan. Vårt grannland Danmark har hela perioden deltagit militärt i krigen om oljan. Där brutaliserades samtidigt politiken med Danskt Folkeparti i spetsen. Och där kom som vi vet ett antal teckningar att bli användbara för att ytterligare förflytta spelplanen åt medeltiden till. Svaret på gåtan är: Byt kameler! Eller hästar.

robert nyberg är tecknare och medlem i fib:s styrelse.


fibintervju


fib 11

Ingen prettopoet De finns överallt: i lokaltrafiken, kiosken och i snabbköpskassan. Ändå hörs de knappt i samhällsdebatten. Jenny Wrangborg har skrivit en diktsamling om hundratusentals svenska arbetares vardag. –Den poesi jag fick läsa i skolan var svårtillgänglig. Den handlade inte om oss utan om fin natur eller något som man inte riktigt förstår.

D

et är söndag eftermiddag och sista dagen innan utkastet ska skickas in till förlaget. Under veckorna har Jenny Wrangborg jobbat som kallskänka; på helgerna med diktsamlingen. – – Kallskänken är en roman i diktform som handlar om den hopplöshet man kan känna som arbetare i Sverige i dag. Men för mig är boken fortfarande något abstrakt. Jag har jättesvårt att förstå att någon ska läsa den, säger hon. Efter gymnasiet i Kristianstad flyttade Jenny Wrangborg till Göteborg och gick från den ena osäkra anställningen till det andra. Först som timanställd inom hemtjänsten, därefter som säsongsanställd på Liseberg, på ett kafé vid Avenyn och senare som kallskänka i köket på Chalmers tekniska högskola. Efter att ha organiserat sig fackligt och fått med sig tillräckligt många av arbetskamraterna i kravet på övertidsersättning, blev hon inkallad till chefens kontor. w


fibintervju

– Jag har inget jobb till dig nästa säsong. Du sprider dålig stämning, sa chefen. Veckan efter var Jenny Wrangborg arbetslös. Nu bor hon i Stockholm och jobbar kvar som kallskänka, men med en kommunal arbetsgivare. Jenny Wrangborg föddes under 1980-talets nyliberalism och växte upp med ett dalande välfärdssamhälle. På många sätt är hennes erfarenheter en berättelse om ett Sverige som har gått åt höger. Från heltidsanställningar till timavlöning och bemanningsföretag. Från starka fackförbund till ett fack som blivit svagare för varje avtalsrörelse. Därför når hennes texter utanför den krets som i vanliga fall konsumerar poesi. – Efter en högläsningskväll på ett kafé kom killen som stått bakom disken fram och sa att han inte tyckte om poesi, men att mina dikter handlade om honom och att han kände igen sig i de osäkra anställningarna.

»Klyschan är att poeter är flummiga. Det är väldigt många som har en bild av att vi försöker vara svåra.« Jenny Wrangborg är vanlig. Ingen basker på sned, ingen svårmodighet eller poetiska utsvävningar. Hon spelar innebandy, lyssnar på Bruce Springsteen och sticker knappast ut från mängden. – Klyschan är att poeter är flummiga. Det är väldigt många som har en bild av att vi försöker vara svåra, att det är ett slags pose. Var skulle du sätta dig själv i relation till den bilden? ­– Jag vill inte kopplas ihop med den alls.

Den poesi som jag fick läsa i skolan och intrycket man får av poesi i tidningar, är att det är svårtillgängligt. Där handlar den inte om oss, utan om fin natur eller något som man inte riktigt förstår. Jag vill att min poesi ska handla om det som är nära. Varför är det så få poeter som skriver som du? – Dels tror jag att få poeter kommer från arbetarklassen, dels att arbetarrörelsen har varit dålig på att ta tillvara kulturen och satsa på en egen. I stället har den försökt apa efter högern. Men det beror också på samhällsklimatet i stort, att det inte är lika fint att skriva om arbete. Det har setts som något fult att ha ett politiskt budskap. Varje morgon och kväll under veckodagarna åker Jenny Wrangborg tunnelbana från Stockholmsförorten Bagarmossen, där hon hyr en lägenhet i tredje hand, till arbetsplatsen på andra sidan staden. Halvtimmen fram och tillbaka är hennes enda skrivtid bortsett från helgerna. Efter


fib 13

att ha kommit hem från jobbet är hon oftast för trött. Kallskänken är ett urval av de senaste årens skrivande. Jenny Wrangborg hoppas att hon i framtiden kommer att ha råd att enbart skriva under perioder, annars orkar man inte skriva några längre samlingar, säger hon. Egentligen behöver hon inte sitt jobb för att skriva, i alla fall inte jobbet som kallskänka. – Men alla människor behöver ett sammanhang och att få skapa något tillsammans med andra. Känns det inte konstigt att vara på väg till jobbet och skriva om hur jävligt det är att komma fram? – Fast jag skriver också om hur bra det kan vara. Ofta missuppfattas det som att jag hatar mitt jobb. Det gör jag inte. Jag hatar de förhållande vi måste jobba under och att vi inte har någon makt över arbetet vi utför. Just maktlösheten är ett centralt tema i Jenny Wrangborgs poesi – en maktlöshet som bottnar i ett slags osynliggörande av de hundratusentals svenskar som jobbar inom serviceyrken. Och går man efter vilka som får komma

»Det missuppfattas som att jag hatar mitt jobb. Det gör jag inte. Jag hatar de förhållande vi måste jobba under och att vi inte har någon makt över arbetet vi utför.« till tals i dagstidningarna eller vilken grupp som bjuds in till TV-sofforna måste man ge henne rätt: den kontorsarbetande medelklassen finns överallt. Var är då arbetarklassen? – ­Ibland känns det som att jag är den enda arbetaren som är kvar i hela Sverige. Men så fort man ser sig omkring inser man att det inte stämmer. Det är vi som ser till att allting fungerar. Vad händer när tunnelbanan inte fungerar? Jo, hela samhället stannar. Är din poesi en del av att göra er synliga? – Jag skriver för att bekräfta det jag ser

runt omkring mig. Det är ett sätt att ge sig själv makt. Kan jag skriva om hur jag upplever arbetet i köket kan jag också förändra något. Jenny Wrangborg beskriver ofta sin ställning i samhället utifrån ett ”klassförtryck”, ett ord som blivit sällsynt i tid då klassfrågan har hamnat på dekis. Men även om folk inte använder ordet så känner de av det, säger hon. ­– Det är viktigt att ha ett språk för det man upplever. Eftersom arbetarrörelsen är svag har vi förlorat mycket av det. Många arbetare skulle aldrig kalla sig arbetarklass. Vissa har bra med pengar fast de är arbetare, men maktfrågan är fortfarande densamma. Det är många som säger att det inte längre finns några klasser i Sverige. – Ja, de är idioter. Folk som säger det är ofta de som inte jobbar med kroppen, eller som har makt över sitt arbete och själva kan bestämma. När de säger så, säger de samtidigt att jag inte existerar.

erik paulsson rönnbäck är frilansjournalist och medlem i fib:s redaktionskommitté. paul mohlin är fotograf.


fibpoesi FiB presenterar två dikter av Jenny Wrangborg. Stammisen handlar om en gäst som brukade komma in på kafét på Avenyn där hon jobbade. Den finns med som ett av många porträtt i Kallskänken. Vi som bär de här städerna har hon läst bland annat i P1-programmet Biblioteket.

Stammisen

Jenny Wrangborg

Han kom varje dag, hade inget elakt att säga när kön var lång eller vi kort om folk. Lugna mornar kunde han stå vid sidan om kassalinjen och berätta om barnen som flyttat hemifrån eller kvinnan som lämnat honom.

wär aktuell med diktsamlingen

Han brukade fråga hur vi orkade med drickabackarna, ljudnivån, tempot. Han kunde sitta i fönstret ut mot gatan, drickandes samma kopp kaffe i timmar och se oss svettas bakom muren av människor.

släppet.

Han hälsade alltid när man gick på eller av sitt skift, undrade ständigt om man tänkt komma tillbaka nästa dag. Han hade sett fler kafébiträden än gäster komma och gå och litade aldrig riktigt på att man inte sagt upp sig. Vi lovade honom alltid att imorgon, imorgon kommer vi tillbaka, men sen orkar vi nog inte mer.

Kallskänken som ges ut på Kata förlag och med en högläsningsturné i samband med bokwär 25 år och bosatt i Bagarmossen i Stockholm. wspelar i bandet Stormen som tonsätter hennes poesi. w gillar poeten Pablo Neruda och Bruce Springsteen. wbloggar på http://tiometeroverhavet.blogspot.com/


fib 15

Vi som bär de här städerna du som vaknar innan solen stiger över husen som tar morgontåget genom dimman och lyfter stolarna från borden innan stressen tvingar dig att knyta förklädet och sätta på dig leendet du som tar bussen hem till förstaden, ståplats i rusningstid, efter nio timmar med städvagnen genom kontoren ni, de osynliga skuggorna som magiskt tömmer papperskorgarna och tvättar golven ni som varken syns eller hörs i offentliga rum du, du som ligger kvar i sängen med blicken i taket och arbetslösheten som heltidsjobb när den fulla sysselsättningen förpassats till omöjlighetens bistra korridorer och ledarna redan fått vad de vill ha du som stämplar in när andra stämplar ut som vet hur tröttheten kan förvandlas till bly i lederna en måndagskväll ni, ni som vänder på dygnen, sover bort morgnarna, innan nätterna blir dagar utan ljus du, du som minns tiden innan samförståndet suddade ut gränsen mellan hopplöshet och dröm då glöden i rörelsen var något att ta till vara och ombuden kände tröttheten som vi du som har tempot tatuerat i trasiga handleder och tacksamheten från samhället i löftet om en snabb utförsäkring vi, vi som går sönder i schemalagd underbemanning och lägger livspusslet räknandes småmynt i kassan på Ica vi, vi som är så tysta att vi inte verkar existera vi som lyfter, vaktar, städar, lagar, tjänar, steker, väntar, borrar, vårdar, säljer, ringer, serverar, monterar, svarvar, gräver, värmer, bakar, blandar, vi som bevakar, sorterar, styckar, klipper, målar, plockar, reparerar och bär de här städerna vi som på jakt efter en seger som skrämmer bort alla försämringar reser oss upp, hittar våra röster, sträcker våra ryggar och kräver tillbaka oss själva


fibutrikes

I höst strandade Dubais drömmar. Ekonomin kollapsade och gästarbetarna började lämna landet. Många återvände hem till Indien. FiB:s Martin Schibbye och fotografen Jonas Gratzer träffade gästarbetaren Karnelu och åkte hem till hans familj i Kerala. Där väntar frun Asha och dottern Avantika på att Karnelu ska komma hem. 6-åriga Avantika vill gå på tivoli med pappa.

Gästarbetaren


fib 17

kommer hem


fibutrikes

Karnelu ”Tipi” Sugathan på bygget av stadens nya tunnelbana. Hela arbetslaget består av gästarbetare från Indien. Den här dagen har de redan jobbat i tolv timmar.

K

martin schibbye text jonas gratzer bild vicksilvret stiger över 43 grader. Kompressorn som trycker upp färg från tankbilen tystnar med en djup suck. Klockan slår tolv och den 30-årige byggnadsarbetaren Karnelu ”Tipi” Sugathan och hans arbetskamrater kisar, svettiga som tvättsvampar, mot den brännheta solen. Det indiska arbetslaget har varit igång i snart tolv timmar och sprutmålat en kvadratkilometer av det betongfundament som bär upp stadens nya tunnelbana. När den vita färgen torkat och byggdammet har lagt sig kommer tunnelbanenätet i Dubai att bli det längsta förarlösa i världen. – Så du är journalist, här för att skriva om krisen och de hemska förhållandena för arbetarna, säger Karnelu och sveper med baksidan av handen över pannan. Långt in på hösten 2008 hade Dubai lyckats undvika att dras med i den finansiella

tsunamin. I oktober 2008 presenterades planer på ännu en kilometerhög skyskrapa och i november gick ett 15-miljonerdollarskalas av stapeln. 1,7 ton hummer staplades på silverfat på hotell Atlantis och festen kröntes av ett timslångt fyrverkeri som lär ha varit synligt från rymden. Men lagom till årsskiftet var börsen i fritt fall. Festen var slut. Bubblan hade spruckit.

facket publicerades i flera tidningar. Att även ”The World”, en gigantisk konstgjord skärgård med 300 öar som skulle efterlikna världens länder, såg ut att gå under förstärkte effekten. Det blev inte sämre av att affärsmannen som köpt ön Irland för 350 miljoner tog livet av sig, att Storbritannien låg övergivet, och att Australien och Nya Zeeland hade smält ihop.

När finanskrisen slog till utspelades scener som journalister älskar. Hundratals lyftkranar som stannat mitt i sina rörelser, tysta cementblandare och tomma byggnadsställningar. Ofärdiga skyskrapor stod skuldra vid skuldra i stram givakt; en terakottaarmé av stål, betong och glas. Berättelsen om hur flygplatsparkeringen var fylld av övergivna splitternya Mercedesbilar med avskedsmeddelanden skrivna i vindrutans ökendamm och övertrasserade kreditkort i handsk-

Dubais ledning svarade på krisen genom att lägga fram en ny presslag som hotade med böter i miljonklassen om tidningarna skrev om eländet. En annan lag gjorde det olagligt att avskeda personer ur lokalbefolkningen och en tredje gjorde det lättare att skicka hem gästarbetarna. Men för vem hade migrantarbetarna byggt denna skog av skyskrapor? Krisen satte igång en yrvaken diskussion bland befolkningen i Dubai om vilka man


fib 19

»När finanskrisen slog till utspelades scener som journalister älskar. Hundratals lyftkranar stannade mitt i sina rörelser, tysta cementblandare och tomma byggnadsställningar. «

är och om behovet av stadsplanering och institutioner. Förvirringen fick regeringen att utse fjolåret till ”National Identity Year” och emiraterna, som endast utgör fem procent av befolkningen, rynkade sina pannor på seminarier ledda av kulturdepartementet. För även om landets infödda medborgare får fri sjukvård, fri utbildning och barnbidrag tills de dör, så svarar det inte på frågorna ”vilka är vi och vart är vi på väg?” Det omfattande privilegiesystemet för emiraterna kritiserades också på seminarierna för att vara kontraproduktiva och vagga in nationen i en falsk trygghet. Mellan raderna fanns även en skräck hos den arabiska lokalbefolkningen för att gästarbetarna, som möjliggör lyxlivet, helt enkelt skulle ”ta över”. Den växande indiska medelklassen i Dubai, som lätt försvinner i den polariserade medierapporteringen mellan rättslösa byggarbetare och elitens lyxliv, har också börjat ställa krav på att ta del av den politiska gemenskapen. För Karnelu och hans bygglag är det dock inte rösträtt i Dubai som lockar, utan jobb. När tunnelbanan invigs i vår kommer han och kollegerna på tunnelbanebygget att förena sig med de legioner av migrantarbetare som redan har återvänt till arbetslöshet i Indien. Befolkningen väntas minska med åtta procent i år enligt Gulf Research Center. – Dags att packa ihop för i dag, säger Karnelu och tar av sig hjälmen och reflexvästen. Han avslutar varje arbetsdag med att ringa sin sexåriga dotter Avantika som bor

med sin mamma och mormor i Kerala. – I dag frågade jag vad hon önskade sig från Dubai. Vet du vad hon svarade? – Nej. – Pappa, säger Karnelu stolt. Till sist gick det inte längre. Sommaren 2005 var det för mycket månad kvar i slutet av pengarna. När erbjudandet kom om att jobba i Dubai – 3 000 kilometer från familjen i ett land där fackföreningar är förbjudna och historierna om villkoren för gästarbetare grymma – tvekade den då 24-årige Karnelu inte. Han lånade pengar till en groteskt hög ränta och betalade rekryteraren för visum och biljetter. På avresedagens morgon samlade han frun Asha, den 82-åriga mormodern Sakthiliti och den tvååriga dottern Avantika kring frukostbordet, som var dukat med hans favoriträtt ris, curry och bönor. De åt under tystnad. Två år senare berättade Asha för den nu fyraåriga Avantika att de skulle träffa en speciell person vid flygplatsen. Men när dottern fick se sin far började hon gråta av besvikelse. – Det är ju bara min pappa. Men faderns presenter räddade välkomstceremonin. I bagaget hade han godis, en dvd-spelare och ett makeup-set till dottern. Han stannade en månad. Sedan reste han tillbaka igen. Och igen. Och igen. Karnelu blev en av de 200 miljoner migrantarbetare som är spridda över klotet. Det är tre procent av jordens befolkning, och de försörjer i sin tur en befolkning i hemländerna som är lika stor, om inte

större. Om denna grupp på över en halv miljard människor utgjorde en nation skulle den vara den tredje folkrikaste i världen. Världsbanken räknar med att världens alla migrantarbetarna i fjol skickade hem 300 miljarder dollar. Det är världens samlade biståndsbudget gånger tre, och siffrorna har fördubblats de senaste fem åren. Sedan Dilip Ratha på Världsbanken tog fram siffrorna 2003 har alltfler forskare fått upp ögonen för migrantarbetarnas roll. Deras pengar börjar ses som en allt viktigare del av lösningen på den globala fattigdomen – trots det höga pris många migranter får betala. I inte mindre än 22 länder överstiger de hemskickade pengarna tio procent av BNP. Även FN:s utvecklingsprogram UNDP har i en färsk rapport argumenterat för att hindren för invandring måste undanröjas eftersom migration är ett viktigt sätt att främja höjd levnadsstandard och möjligheter till ett bättre liv. En av de mest högljudda förespråkarna för migrationen som universallösning är den brittiske ekonomen Philippe Legrain, rådgivare till världshandelsorganisationen WTO och författare till boken Immigrants – your country needs them. Han argumenterar för att befolkningen i mottagarländerna – om de vill behålla sina högavlönade jobb – måste vänja sig vid att utländsk arbetskraft gör de jobb som de själva inte vill göra. Men att lyfta fram migration som svaret på global fattigdom är kontroversiellt. Kritikerna anser att det glorifierar utnyttjandet och ursäktar migranternas rättsw


fibutrikes fibämne

Pappa Karnelu ringer till Avantika en gång om dagen. På bordet ligger make up-setet hon fick av honom senaste gången han var hemma.

löshet. Men Philippe Legrain svarar att argumenten om solidaritet klingar falskt: ”Alternativet är ju att de får jobba kvar i sina hemländer för ännu lägre löner. Och vad är det för solidaritet?” Att byggprojekt för 355 miljarder dollar har avbrutits det senaste året märks i Sonapur, Dubais stora bostadsområde för gästarbetare. Namnet är hindi och betyder ”Staden av guld”. Men allt är täckt av sand. – Visumet till Dubai kostade mig sist 13 000 kronor och jag tjänar 1 400 kronor i månaden.

Snart har jag betalat av kostnaden för att ta mig hit, säger Karnelu och slår sig ner på cementgolvet i det 20 kvadratmeter stora rummet med tre våningssängar. – Och då är det plötsligt dags att åka hem igen. Fönstren täcks av upptejpade tidningar för att hålla solljuset ute. I ett hörn står ett litet altare med flämtande ljus som ska skydda mot olyckor på arbetsplatsen. I ett annat står en säck med ris. På väggen sitter en kalender. På frågan om han räknar dagarna skakar han på huvudet. Karnelu kom hit i förhoppning om att

tjäna pengar för att återvända som en ”Gulfman” i kostym efter ett par år. Nu är han nöjd om han kommer hem skuldfri. – Förut gick det att göra sig en rejäl hacka genom att jobba i Mellanöstern. Men i dag är det omöjligt. Nu handlar det inte längre om att tjäna pengar utan mer om att man kan spara pengar genom att bo här. Jag har tur som varken dricker eller röker. De som gör det får inget över, säger Karnelu. Sedan krisen slog till har självmordsstatistiken och antalet konflikter om uteblivna löner och försvunna arbetsgivare skjutit


Bilden uppe: familjeporträttet. Bilden nere till vänster: även mormor bor i det lilla huset. Bilden till höger: Asha arbetar som engelsklärare.

i höjden. De som försöker organisera sig fackligt grips, får ögongloben skannad och deporteras. Efter flera vilda strejker diskuterades att tillåta kollektivavtal i Dubai. Men i stället fick landet en lag om strejkförbud, med ett tillägg om deportering av strejkledare. – Vi har haft journalister här från hela världen som förfasat sig över vår situation. Men förklaringen finns inte här, för att förstå varför vi arbetar här måste du resa till Kerala, säger Karnelu. Om man kör i ett par timmar från Kochi i den indiska delstaten Kerala, med ryggen

mot Indiska oceanens gula heta stränder i väster, mot de svala dimhöljda bergen i öster, når man till slut ett enkelt hus med en liten trädgård. – Hade min pappa Karnelu varit här hade jag inte behövt duka, säger Avantika trotsigt. Hon har hunnit bli sex år och är inte ensam om att snart få duka för en person till. Med 3,1 miljoner indier bosatta vid Persiska viken är migration för delstaten Kerala vad bilar är för Detroit: religion. Keraliter har rest i skytteltrafik till Mellanöstern sedan mitten av 1970-talet. Pengarna som skickats hem har utgjort

ryggraden i den lokala ekonomin under de senaste tre decennierna och satt spår överallt i landskapet. Fattigdomen har enligt de lokala myndigheterna sjunkit med 12 procent som ett resultat av migrantarbetarnas pengar. Att en miljon män är utomlands syns i födelsetalen, som har minskat med 20 procent sedan man började föra statistik 1981. Delstaten har sedan bildandet 1956 huvudsakligen styrts efter socialistiska principer. Under de senaste åren har ekonomin dock liberaliserats. När den globala finanskrisen rullade in beställde delstats- w


fibutrikes

– Hade min pappa Karnelu varit här hade jag inte behövt duka, menar Avantika.

regeringen en rapport för att undersöka vilka krisens effekter kunde bli – och få fram förslag på åtgärder. Historiskt sett har Kerala med sitt exportorienterade jordbruk varit mer knutet till världsekonomin än andra delstater. Rapportförfattarna räknade med att krisen skulle slå hårt. Undersökningen konstaterade att det gick 24,5 migranter per 100 hushåll. Av dem befann sig 89 procent i Mellanöstern. Siffrorna fick politikerna att hålla andan. Oron för en social och politisk katastrof när legioner av arbetare återvände var stor. En fjärdedel av delstatens ekonomi, 6 miljarder dollar per år, kommer från migrantarbetarna. Rapportförfattarna föreslog en välkänd medicin: liberalisering, privatisering och avreglering. All jord som inte används skulle erbjudas till privata investerare. Finansiellt stöd till befolkningen fasas ut medan utländska investeringar underlättas genom skattelättnader och etablerandet av ekonomiska frizoner.

»Han bryr sig bara om dottern. Hallå jag är din fru, vi har inte setts på ett år, kommer jag att få skrika i hans öra.« Om fackföreningar skrev de att ”även om den fackliga lagstiftningen har förlorat mycket av sina tänder, sker det fortfarande sporadiska inspektioner som kan skrämma iväg investerare.” Rapporten ser nu ut att bli konkret politik. I våras tillsatte delstatsregeringen en kommitté ledd av finansministern Thomas Isaac för att genomföra förslagen. Trots att det saknas siffror för hur många som återvänt under året går det att spåra tillbakarullningen i exportstatistiken av grönsaker och mat till Dubai. I våras hade den minskat med 40 procent.

– När Karnelu kommer hem nu i vår, kommer han inte att resa tillbaka. Lönen är för låg, det är lika bra att han försöker hitta ett jobb här i Kerala, säger Asha. Själv tror Asha att familjen kommer att klara sig. Hennes eget jobb som engelsklärare och den lilla trädgården gör att de kan hålla ut tills konjunkturen vänder. Dessutom slipper de telefonräkningen. – Avantika pratar med sin far en gång per dag. När han var hemma sist var det bara de två, berättar Asha och konstaterar uppgivet att så blir det nog den här gången också. Vad Avantika vill göra med pappa när han kommer hem kan sammanfattas med ett ord: tivoli. – Han bryr sig bara om dottern, ”Hallå jag är din fru, vi har inte setts på ett år”, kommer jag att få skrika i hans öra.

martin schibbye är frilansjournalist och tjänsteledig redaktör för fib. jonas gratzer är frilansfotograf.


fib 23

»Valen i Irak och Iran är utmärkta exempel på hur USA använder ’demokratin’ som ett medel att kontrollera och erövra världen.«

Låtsasdemokrati präglar Irakvalet Parlamentsvalen i Irak beskrivs i västliga medier som en triumf för demokratin. Men valet har hållits under förhållanden som är helt oacceptabla.

F

lera hundra personer har förbjudits att delta i valet, alla kritiska till den amerikanska ockupationen av landet. 15 olika valallianser har också förbjudits. Dessutom hölls valet i ett land där antalet politiska fångar kan räknas i tiotusenden. Fångarna hålls i de allra flesta fall utan rättegångar. Det irakiska rättssystemet fungerar inte. Det säger sig självt att valutgången skulle varit annorlunda om dessa fångar varit frigivna och kunnat delta i valkampanjen. Dessutom väntar 900 personer på dödsstraff. Informationen om bristen på rättsäkerheten i Irak i svenska och västerländska medier är som bortblåsta. Det är viktigare att slå mot Iran. De som inte får ställa upp i valen är huvudsakligen personer med anknytning till det forna Baathpartiet. Detta parti är det kanske det enda partiet av betydelse i Irak men tillåts ändå inte delta i valet. USA har förbjudit partiet för dess anknytning till den förre presidenten Saddam Hussein. Men orsaken till att USA inte accepterar partiet är den oberoende politik som tidigare kännetecknade landet, för dess välfärdspolitik med betoning på utbildning och hälsovård. Det står klart att de val som hållits i Irak är ”amerikanska val”, inte demokratiska val. Amerikanska val är val som hålls där man kan vara helt säker på att anti-amerikanska och nationalistiska politiker har utmanövrerats på ett tidigare stadium och där en pro-

amerikansk valseger är kassaskåpssäker. Amerikanska val hölls förr i många latinamerikanska länder, där oppositionen fängslats, dödats eller på andra sätt tillintetgjorts. Också FN har uttryckt stor oro inför valet, det gjorde man redan innan bannlysningen av ett stort antal kandidater. – Försäkringar att valet ska uppfylla de elementära kraven är en Herkulesuppgift, sade FN:s representant i Irak, Ad Melkert redan innan de Baathsympatiserande kandidaterna bannlystes. Den i Frankrike bosatte exilirakiern Albayaty Abdul Ilah, tillika medlem av Brysseltribunalen säger om valet: Antiockupationsrörelsen kan inte delta i valet eller sätta upp kandidater. Trots detta har den en stark ställning i landets politik. Orsaken till att den inte kan delta är att den vet att det är USA som bestämmer valets utgång i enlighet med sina intressen. USA bestämmer lagarna, kontrollerar Irak, såväl polisen som militären. Alla andra förespeglingar är falska. Sannolikt var presidentvalet i Iran förra året avsevärt mer demokratiskt och mer rättvist än valet i Irak men har trots det fördömts av en nästan enig västlig press. Men Iran har en oberoende, nationalistisk regering. Därför ogillas valet och döms ut av väst medan den riggade valet i Irak hälsas som en demokratisk framgång. Valen i Irak och Iran är utmärkta exempel på hur USA använder ”demokratin” som ett medel att kontrollera och erövra världen.

peo österholm är journalist och medlem i fib:s redaktionskommitté.


Viktoria Myrén vill att vi ska bjussa mer på våra dåliga erfarenheter. Hennes debutroman I en familj finns inga fiender handlar om vår tids största tabu. Att misslyckas som mamma.

Hon berättar om

det förbjudna


fib 25


fibintervju

åsa linde text paul mohlin bild När Kerstin Thorvall gjorde skandal med sin Det mest förbjudna 1976  var det väl främst skildringen av en medelålders kvinnas sexualitet som fick folk att gå i taket. Men när jag på 2000-talet läste Thorvalls Det mest förbjudna och Från Signe till Alberte chockerades jag framförallt av hur uppriktigt hon beskriver sitt misslyckande med mammarollen. Jag tänker att detta, att vara en kass mor, måste vara vår tids mest förbjuda. För om vi idag låter 40-åriga mammor vara både cougars och milfar (mother I’d like to fuck) så finns det knappats en rakare väg till stigmatisering än att floppa som förälder. Att vackla i kärleken till sina barn – och att erkänna det. Att inte bara längta bort i tysthet utan att rent av sticka. Viktoria Myrén gör i sin kritikerhyllade debutroman upp med detta tabu redan på första sidan när huvudpersonen sätter sig i bilen och kör bort från sin gråtande sambo och sina två barn. Det är en berättelse om en mamma som bara inte orkar mer. Som låser in sig på toan och skriker åt barnen att de ska låta henne vara i fred. Som håller på att bli galen av barnskrik och små händer som drar och som för att överleva sticker ifrån både man och barn till ett hus i skogen för att få lugn och ro. Recensionerna har varit övervägande positiva och boken nominerades till Borås Tidnings debutantpris. Vad har du fått för reaktioner från läsarna? – Jag har fått en del väldigt starka reaktioner. En del tycker att den är otäck och plågsam att läsa. Många har också tackat mig för boken, under en litteraturafton kom det fram en kvinna i pausen som ville berätta hur mycket den hade berört henne och ett äldre par kom fram och sa att de ville ge boken till sin dotter som de tyckte hade så höga krav på sig själv. Varför tror du att folk tycker den är otäck? – Att ha fula känslor för sina barn är

Viktoria Myréns debut I en familj finns inga fiender är utgiven på Ordfronts förlag.

det svåraste som finns, det är tungt att känna igen sig, vissa har nog bara stängt till helt om det. Det är klart att jag tycker det är jobbigt att höra att folk tycker den är otäck men det visar också att den har kvalitet, att den tar upp något angeläget som berör. Viktoria Myrén har jobbat som journalist i över tio år men drömmen om att skriva böcker har alltid funnits. Nu skriver hon på sitt andra manus, samtidigt som hon vid sidan om försörjer sig som frilansjournalist. Inriktningen är framförallt internationella frågor, hon skriver för en biståndsorganisations tidning och har tidigare bott och arbetat i Nicaragua. Hon skriver också författarporträtt och artiklar om barn och familj till föräldratidningar. – När jag som journalist har ställt frågor om vad som är jobbigt med föräldraskapet har jag märkt att svaren sitter väldigt långt in hos de flesta. Man vill inte prata om detta. När jag gjorde en intervju med

en mammagrupp på Barnavårdcentralen var det till slut en kvinna som öppnade sig och berättade att hon hade tvångstankar om att stänga in sitt barn i kylskåpet, för hon tänkte att då skulle ju barnet i alla fall få mat, säger Viktoria. – Samma kvinna sa att hon brukade ringa till vänner som var nyblivna föräldrar och tala om för dem att det ibland kommer att kännas fördjävligt men att de då kunde höra av sig till henne, att hon skulle finnas där och lyssna. Det tycker jag var fint gjort. Jag skulle önska att vi inte var så snåla, att vi vågade bjussa mer på våra erfarenheter, säger hon. I boken får man känslan av att Marie känner sig instängd av kärnfamiljslivet. Vad har du för tankar kring familjeideal? – Jag har tänkt att det vore bättre om alla bodde i stora kollektiv istället. När jag jobbade i Nicaragua fick jag en helt annan syn på familjen. Där är det inte alls så att det bara är mamma, pappa och barn utan där är den övriga släkten mycket mer delaktig. Nuförtiden lever vi väldigt isolerat. Förlossningsdepressioner är faktiskt inte ovanliga och jag tror det hänger samman med att man blir så isolerad. Det är en chock för många hur mycket tid det faktiskt tar med barn. Bara det att ständigt amma kan göra en otroligt bunden. Vi börjar prata om vikten av jämställdhet. Att modersmyten i kombination med duktig-flicka-syndromet sätter käppar i hjulet för många. Viktoria Myrén menar att kvinnor kan vara ovilliga att släppa ifrån sig ansvaret över familj och hushåll men att män också måste börja ta ansvar av sig själva, inte för att någon säger åt dem. – Hem och familj är lite av en sista utpost, vissa kvinnor vill inte släppa ifrån sig den makt de har över hemmet. Jag har hört skräckexempel när unga kvinnor seriöst har diskuterat om de vågar lämna sitt barn ensam med pappan. Som att det fortfa-


fib 27

rande bara är mammorna som är föräldrar. Jag har även träffat många kvinnor som av något slags lojalitetskänsla bytt till sämre jobb bara för att de ska vara föräldralediga och sedan när mammaledigheten är slut vill de inte gå tillbaka jobbet eftersom det är så trist. Hon är för förslaget med individualiserad föräldraförsäkring, det vill säga att det inte som nu ska vara möjligt att ge bort nästan hela sin del till den andra föräldern (vilket i praktiken innerbär att pappor bara tar ut cirka 20 procent av föräldraledigheten) – Att dela föräldraförsäkringen skulle göra stor skillnad. Det skulle genomsyra hela samhället, arbetsgivare skulle börja inse att både män och kvinnors skaffar barn. Trots att jämställdhet verkar vara lite av en hjärtefråga är hon noga med att poängtera att hennes bok inte är något inlägg i samhällsdebatten. – Det är en roman först och främst. Det viktiga för mig var historien om fyra generationer kvinnor och om vad som går i arv trots att man inte vill det. En annan tanke var att ge plats åt de allra sunkigaste känslorna. Viktoria Myrén tror att en anledning till att man börjar må dåligt i sin föräldraroll är just detta man inte vill blotta sig. – Det behöver inte vara så farligt att vara trött på föräldraskapet eller att må dåligt om man bara vågar prata om det men när man låtsas som att de här känslorna inte finns så blir det väldigt jobbigt för en själv att känna så. Istället för att våga erkänna svagheter menar hon att de ofta blir som en tävling om vem som har det mest lyckade barnet. Hon talar om att det finns en oro bland föräldrar över att deras barn inte ska lyckas. Att man tror att varje enskilt val är så viktigt trots att forskning visar att de flesta barn utvecklas normalt ändå.

Viktoria Myrén wär 39 år. Bor i Rönninge utanför Stockholm med sambon Melker och barnen Isa och Max, 4,5 och 7 år gamla. wär författare och journalist, aktuell med boken I en familj finns inga fiender, samt skriver på ett nytt manus.

Hon berättar att det i hennes område inte är ovanligt att barnen har tre fyra aktiviteter i veckan. Men är inte det bara något som gäller en liten privilegierad grupp? – Kanske, instämmer hon men menar också att informationssamhället och medierna hjälpt till att sprida denna ångest till allt fler de senaste tio åren. Och förvisso, tänker man tillbaka på det gångna decenniet så kan man lätt tänka att detta var årtiondet som gav perfektionshysterin ett ansikte. Plötsligt skulle alla delar av tillvaron klara av att visas upp. Den som tidigare ätit snabbmakroner och suttit bekvämt i sin gamla insuttna soffa fick allt svårare att värja sig när tv-tablåerna fylldes av matlagnings– och inredningsprogram. Och den som oreflekterat trodde sig vara en bra förälder fick smäll på fingrarna när så kallade supernannys gjorde entré. Vart man än vände blicken dök det upp självutnämnda experter som talade om hur vi ska klä oss, vad vi ska äta, hur det ska se ut hemma och hur vi ska uppfostra våra barn. – Det finns en enorm press på att vara lyckad idag. Detta gäller inte bara föräldrar utan finns i hela samhället. Tonårstjejer tror att de måste ha toppbetyg, för annars är det helt kört. Det läggs så stor vikt vid varje enskilt beslut och det är förödande vilken stress det skapar, säger hon. Tror du att det finns en längtan efter berättelser om det icke perfekta?

– Absolut. För egen del så intresserar det mörka mig mer än det som går bra och är trivsamt. Det är intressantare att skriva om människor som går över gränser. Som författare är den tristaste fråga man kan få förmodligen den om huruvida boken är självbiografisk eller ej, men som läsare kan man inte låta bli att undra. Och även; var går gränsen för hur mycket man kan lämna ut sina anhöriga? – Jag tycker det är helt ointressant om det är självbiografiskt eller inte men jag visste ju att frågan skulle komma upp. Kvinnliga författare får nästan alltid den frågan, säger hon. – För mig är det tydligt att det är en roman. Visst, den innehåller saker som har hänt i verkligheten men mycket är till hundra procent påhittat. Det vore omöjligt att skriva så att folk inte kan identifiera mig, även om det inte är just jag som varit med om det här så visar jag ju att jag vet något om detta som jag skriver om. Men det vore fegt om man inte vågade. När man skriver så ska något förändras hos en själv, något ska sättas på spel. Det värsta tycker hon är mellanskiktet, de som finns i ens omgivning men som inte känner en. De närmaste vet ju vad som är sant och inte. – Min sambo har faktiskt fått en klapp på axeln och frågan hur han egentligen mår, haha. Det är inte ett särskilt smickrande porträtt av sambon i boken, hur reagerade din sambo Melker när han läste? – Vi har inte ens pratat om det, men jag tror inte att han har känt igen sig. Från början var dock sambon i boken mycket mer lik Melker men de på förlaget tyckte att han var för bra för att vara sann så jag fick ändra och göra honom lite mer osympatisk.

åsa linde är journalist och bosatt i stockholm. paul mohlin studerar på nordens fotoskola och praktiserar på fib.


fibkultur

Därför vann rätt man Sverige är ett land av politisk korrekthet. Det gäller inte bara det politiska umgänget utan också det så kallade fria kulturlivet. Hierarkierna – de inpinkade reviren – är legio och noga bevakade av såväl massmedialt som självutnämnda grindvakter.

I

vårt land hyllar vi den enda och rätta åsikten. Därför väcker det alltid en sådan uppståndelse när någon, till exempel en biskop eller en författare, anmäler en avvikande åsikt. För att inte tala om den som ifrågasätter hackordningen inom den konstnärliga inhägnaden. Om fel ord kommer ur fel mun blir vi alla förvirrade. Just därför passar Jan Myrdal inte in i den litterära småstaden. Han bullrar och har sig. Istället för att i stillhet skriva sina memoarer om sitt långa och händelserika 82-åriga liv gifter han helt fräckt om sig och kastar sig ut i den sydindiska djungeln och marscherar med upproriska rebeller. Sen kommer han hem och vägrar delta i sorgen över två svenska officerare som insvepta i svenska fanor flygs hem till en högtidlig ceremoni från USA:s anfallskrig i Afghanistan. Och till råga på allt är han nu i färd med att dela ut sitt stora litterära pris, benämnt ”Leninpriset”, på 100.000 kronor och dessutom ett annat på10.000 kronor till en ny ung författare, ”Robespierrepriset”. Tala om levande historia! Jan Myrdals stora pris, ”Leninpriset” instiftades förra året av den fantasifulle

företagaren och hotellägaren Lasse Diding i Varberg. Det gick till Mattias Gardell som brutit sig ut ur all akademisk instängdhet för att ta itu med vår tids brinnande frågor. Med stor skärpa och analytisk förmåga lyfter han fram den politiska komplexiteten i den islamska världen och gör en minutiös genomgång av hur tortyren som arbetsmetod återigen kommit i bruk i USA:s imperialistiska krigföring. Det var ett pris helt i Jan Myrdals anda. I år går Leninpriset till en annan utbrytare ur den svenska intellektuella konformiteten, nämligen till filmaren och fritänkaren Roy Andersson som liksom Myrdal vägrar inordna sig i förväntade positioner och som hittat sitt eget formspråk som bildskapare. 1995 höll Roy Andersson ett uppskattat föredrag i anslutning till den årliga filmfestivalen i Göteborg med rubriken ”Vår tids rädsla för allvar”. Föredraget gjorde ett så starkt intryck på festivalens Gunnar Bergdahl att han lät trycka en utskrift. Det är just detta föredrag som Roy Andersson nu låtit återuppstå, fastän kompletterat och försett med nya ingångar och resonemang, i sin nya bok med samma namn. Det har blivit en inträngande analys av vår tids flykt undan ansvar och medvetenhet. Istället för att hålla fast nuet och ta reda på allt vad det innehåller flyr vi undan i schabloner och generaliseringar. Våra media är proppfulla av pseudonyheter och förfalskningar. Också inom konsten förekommer mycket fusk, rent av osanningar. Roy Andersson återkommer gång på gång till sanningskravet; att inte ljuga

bort verkligheten. Det är också det kravet som ligger bakom hans estetik som alltså samtidigt är en moralism som han delar med Ezra Pound. Den dåliga konsten är alltså lögn eftersom den inte återger verkligheten som den är i all sin komplikation. Konsten är nämligen en vetenskap menar Pound. Den goda konsten är den som är öppen för verklighetens dialektik. Men den offentliga lögnen präglar i hög grad vår samtid. Roy Andersson tar upp ett antal myter som genom sin masspridning fått gälla för sanningar, t.ex. den om HIV och AIDS. I samband med en upplysningskampanj om detta nya hot mot folkhälsan ombads han att göra en film för att stimulera debatten om hur vi kan skydda oss mot smittan och tog sig därför tid att noga studera uppkomsten av myterna kring den skambelagda sjukdomen. Dess virus påstås ha uppstått genom olika former av samröre mellan innevånare i Afrika och grönapan. Men i själva verket har grönapan varit det vanligast förekommande experimentdjuret i laboratorierna i hela världen. Men därom säger forskarna i sina vita rockar ingenting. Att vi själva skulle kunna vara medansvariga för uppkomsten av dessa farliga virus är naturligtvis något som det inte knystas ett ord om. Istället har en bild av en svart man med en grönapa i famnen cirkulerat i den västerländska pressen. Filmen är naturligtvis ett slagkraftigt medium och därför har Roy Andersson vid flera tillfällen tillfrågats om han vill medverka i olika kampanj- och utställningsverksamheter. Men förutsättningen för hans medverkan är att han själv i alla delar


fib 29

omfattar uppdraget. Han ställer höga krav både på sig själv och sina medarbetare. I boken tar han särskilt upp sitt deltagande i utställningen Sverige och Förintelsen initierad av Forum för levande historia. Men för Roy Andersson var inte denna dödsindustri någonting som ägde rum i ett främmande land utan i ett grannland som uppvisar många likheter med vårt eget. Också i Sverige fanns en beredskap att gå nazismen till mötes. Tjänstvilligt stämplade svenska myndigheter ett stort J i de judiska passen för att lättare kunna identifiera dem när tillfället infann sig. Men historien ändrade riktning innan det första svenska koncentrationslägret uppfördes. Det blev istället några interneringsläger för kommunister i Norrland. Men vad har vi lärt av historien? Har vi över huvud taget lärt oss någonting alls? Vad bryr sig media om att rapportera? Roy Andersson drämmer till SvT:s kulturnyheter så att det ryker. Inte ett ord eller en bild visades av Förintelseutställningen

»Att läsa Vår tids rädsla för allvar är att plötsligt bli varse hur mycket som står på spel i vår egen tillvaro.« med motiveringen att programmet skulle tappa i trovärdhet om man lyssnade på sådana kritiska kommentarer. Hur kunde det komma sig att det var den kommersiella TV4-kanalen som tog upp ämnet och inte statstelevisionen? Kanske var det ett utslag av den maktfullkomlighet som ofta utvecklas i skyddade verkstäder? Roy Anderssons bok är en nutida svensk variant av ”J´accuse”. Liksom Zola riktar författaren blicken både framåt och bakåt i historien. Det förflutna är närvarande i nuet bara vi orkar se det. Därför är folkbildningsarbetet alltjämt en viktig upp-

gift, som dessvärre kommit på skam. Roy Andersson exemplifierar med den unika svenska simkunnigheten. Vid förra sekelskiftet var det vanligt att inte ens skutskeppare eller yrkesfiskare kunde rädda livet på sig själva om de föll i vattnet. Men när simkunnigheten blev till en mäktig folkrörelse kunde plötsligt varenda folkskoleelev dyka på huvudet och ta sig fram i böljorna! Därför är det trist men dessvärre symtomatiskt att flera kommuner idag skär ner på anslaget till simundervisningen. Samma liknöjdhet kan iakttas vad gäller folkrörelserna i stort. Att läsa Roy Anderssons ”Vår tids rädsla för allvar” är att plötsligt bli varse hur mycket som står på spel i vår egen tillvaro. Vi behöver alla laddas med hans raseri över den stora likgiltigheten som hotar att sluka oss alla. Låt oss därför ansluta oss till hans refraktära parti!

peter curman är poet, författare och kritiker. paul mohlin är fotograf och praktiserar på fib.


fibnovell

Drömfabriken Maria Hamberg har skrivit något så otidsenligt som en kollektivroman om människorna på en bilfabrik. Formen trodde man ju annars var död, utsopad som allt annat som andas kollektiv, arbete och gemenskap. Ändå har berättelser om människor i grupp aldrig upphört att fascinera. Se bara på alla tv-serier och dokusåpor. Det är definitivt ingen dröm att arbeta på Drömfabriken. Ledningen drömmer om den perfekta produktionsapparaten, där arbetarna är utbytbara enheter. Arbetarna, åtminstone de yngre, drömmer om ett liv långt bort från den enahanda monteringen. De äldre drömmer om pension. Vi lär för en stund känna Gunilla, Svenne, Thabo, Gunnar och Anna-Greta och de andra i en vardag där människovärdet kläs av när man stämplar in och overallen åker på, men som ändå stundtals tittar fram i den gemenskap som trots allt uppstår. Slutet på berättelsen är mörk. Allt fler av jobben övertas av inhyrda entreprenörer och bemanningsföretag. Inte bara städning och annat underhåll utan även arbetet som montörer vid linan. Bördan för de kvarvarande tillsvidareanställda blir allt tyngre med alla tillfälliga inhysingar som måste läras upp, på nytt och på nytt. Så lyckas arbetsgivaren slå sönder ett mer än hundraårigt kollektiv. Det är i alla fall någons dröm som förverkligas. FIB presenterar här ett utdrag ur Drömfabriken som ges ut av Ordfronts förlag. Maria Hamberg har tidigare publicerat På väg till natten (2002), Några gjorde hålen (2004) och Greklandssommaren (2008). 

tom carlson


fib 31

»Men det var inte jag som stängde. Det var Lennartsson. Han snodde sladden!«

V

maria hamberg text martha ulonska bild ardagskväll efter klockan fyra. Efter att mistluren i taket signalerat hemgång är verkstan tom. Tom och tömd, så när som på dem som jobbar över. En kran som någon glömt stänga spolar kallvatten vid nedgången till omklädningsrummen och bortifrån Lennartssons område hörs en mutterdragare knattra. Inne på förmonteringen spelar ett piano långsam jazz, en bit bort surrar det från en truck och över alltsammans hörs ett svagt pysande från fläktsystemet. Lugnet har lagt sig efter brådskan och de som står kvar kan höra

hur mycket det låtit för en stund sedan. De som jobbar över har olika tvingande skäl. Perka och Elyas skruvar fast fästen och ventiler ute på lajn. De rör sig kring järnskeletten som hänger på rad i tjocka kättingar från stålställningar i taket, vid det stillastående bandet, och skruvar fast fästen och ventiler som lika gärna kan skruvas fast imorgon. Bandet har stannat, det går inte ut fler bilar den här dagen. Men både Elyas och Perkas flexsaldon är farligt nära gränsen för vad som är tillåtet. Enda

sättet att minska sitt minus är att jobba över, det är förbjudet att komma tidigare. Egentligen är det förbjudet att komma försent också, man måste be om lov. I förväg! Alla skojar om att deras flextid är som godis för småbarn, se men inte röra! De brukar säga att de fått flextid för demokratins skull, tjänstemännen har haft det i åratal. Fast Lennartsson kan vara juste, han kan koda flex på stämpelkortet för försovningar utan knot. I alla fall för vissa. Perka och Elyas brukar inte behöva förklara sig. Därför jobbar de över, för att kunna fortsätta komma försent. w


fibnovell

»Äh. Dom pratar väl inte med mej i onödan. Förresten är det inte säkert att dom såg mej. Jag hade inte sagt nåt om att jag tänkte flexa lite.« Göran, Materialgöran i trucken, fick inte grejerna han beställt förrän kvart i fyra. De fattas i ställagen ute vid lajn. Om inte de olika påsarna och kartongerna ligger på rätt hylla, på rätt station och ovanför rätt etikett klockan sex och femtiofyra morgonen efter så stannar lajn. Det är inte hans fel att artiklarna inte kommit från höglagret i rätt tid, hans uppgift är att beställa och köra ut. Lajnarbetarna plockar framifrån i hyllorna, han fyller bakifrån. Men om linan stannar på grund av materialbrist får

han skäll och besvärliga frågor. Det vill han inte ha, därför jobbar han över. Göran är den mänskliga faktorn som täcker upp för ett fallerande datasystem. Hasse och Gunilla är bromsrörskopplare ute på linan. De står och förbereder morgondagens arbete. De har sina flexbankar fulla och kommer aldrig försent. Ändå jobbar de över, mest av alla. De har slut på pengar. De har alltid slut på pengar, även dagen efter lön. Hasses villa slukar allt han tjänar, blir det något över går det till ungarna. Han har tre stycken, två av dem spelar hockey. Hasse brukar fråga driftledaren om lördagstid redan på tisdagen för att ingen annan ska hinna före. Han kan tycka att det är lite pinsamt att behöva krypa för en kille som bara är hälften så gammal som honom själv, och som inte ens hade börjat skolan när Hasse började på fabriken. Men sådana är villkoren, och Hasse behöver pengarna. Men han får inte jobba själv, och eftersom Gunilla är i samma grupp brukar hon jobba med honom. Hon pratar om att hon vill åka till Australien, fast hon just varit i Thailand, hon behöver både tid och pengar. Gunilla vill helst bara jobba på lördagarna, det ger mest, men Benny har sagt att hon inte får det. »Du får inte bara jobba för pengarna«, sa han. Det var så roligt att det blivit ett bevingat ord. Men det är därför hon jobbar över. För att få jobba ännu mera.


fib 33

Svenne inne på förmonteringen står och skruvar ihop ventiler. Han vill vara ledig och komma bort från verkstan. Han vill därifrån. Därför stannar han kvar, för att få några komptimmar. Han drömmer om ett annat liv i en annan tid. Arbetarna står i sina ljusrum i den annars mörka verkstan. Det är tyst. Det är bara Svennes radio, Görans truck och då och då mutterdragarna ute på linan som låter. Så tystnar plötsligt radion. Musiken hade just övergått från piano till afrikansk jazz. Det var saxofoner och andra blåsinstrument, det hade börjat gunga. Radions frånvaro gör ett stort hål i luftrummet. Svenne ställer sig rak, med nippeln beredd i högerhanden. Han sträcker på

nacken, ser bort mot hörnet av AnnaGretas bänk där han ställt radion för att få bästa möjliga mottagning. Han ser Lennartsson och Lille-Lelle. Det är Lennartsson som ryckt sladden ur kontakten. Nu knycklar han ihop den till ett nystan och stoppar ner det i jackfickan.

I ytterfickan på den slitna röda företagsjackan. Svenne står och tittar dumt efter dem. Han ser hur Lennartsson slår med ena handen mot fickan som för att försäkra sig om att ljudet ligger kvar. Det verkar viktigt, han gestikulerar med portföljen mot Lille-Lelle som svansar intill, halvt om halvt baklänges. Svenne står fortfarande med nippeln i handen, helt blank i skallen. Att bara ta sladden! w


fibnovell

»Jag skiter i det här! Jag ger fan i deras jävla bilar!« »Hörru Svenne! Du behöver inte stänga radion, vi ska vara kvar ett tag till«, hojtar Gunilla. Hon står mellan ställagegavlarna med stripespistolen i högsta hugg. »Vi kan slå av den när vi går hem.« Metalldammet i hennes röda hår gnistrar när hon snurrar för att gå tillbaka. »Men det var inte jag som stängde. Det var Lennartsson. Han snodde sladden!« Svenne rycks ur sitt stirrande. Gunilla hejdar sig. »Skojar du?« Svenne skakar på huvudet. »Sa du inget?« »Nej, jag märkte inget. Plötsligt blev det bara tyst, och så såg jag hur han och LilleLelle stod borta vid radion och grejade. Han nöp sladden, så där bara!« »Oj. Va fegt! Dom kunde väl ha sagt nåt?« »Äh. Dom pratar väl inte med mej i onödan. Förresten är det inte säkert att dom såg mej. Jag hade inte sagt nåt om att jag tänkte flexa lite. Dom trodde nog att dom var ensamma, annars hade dom väl gjort det förut. På dan.« När Svenne säger det går det upp för honom att det är precis så det är. Lennartsson och Lille-Lelle har väntat till efter fyra för att kunna göra det obemärkt. Det här är säkert början på en ny radiokampanj, tänker han. Det kanske börjar dra ihop sig på riktigt.

Gunilla svär till och vänder för att gå tillbaka till Hasse. Halvvägs därifrån hör Svenne hur hon säger som för sig själv att de jobbar på världens löjligaste ställe. Så vänder hon och kommer tillbaka igen. »Det är ju inte firmans radio, och inte deras sladd heller. Kan det vara lagligt att sno andras grejer bara för att man är chef?« Svenne rycker på axlarna. »Jag vet inte, det verkar som om dom kan göra som dom vill. Men jag har fler transistorsladdar hemma. Jag tar hit en ny, så får vi se vad som händer.« »Det är rätt! På dom bara!« Gunilla återtar sitt viftande med pistolen och gör helt om. Svenne hör hur hon hojtar om det som hänt till Hasse. Det låter högljutt och aggressivt om dem båda två. Svenne tänker först att han ska gå ut till dem och låta han också, han har hunnit bli arg över vad Lennartsson gjorde. Men så känner han hur less han är. På alltsammans! Han tittar på alla ventiler och nipplar han burit fram till bänken när han i stor stil bestämde sig för att stanna och tjäna in lite komp. Nu ser högen helt ogenomtränglig ut. Allt här är så småaktigt, inskränkt och tråkigt att vem som helst kan bli galen, tänker han och släcker lampan utan att plocka ihop en enda grej. Det finns ingen annan mening att gå här än

att det betalas ut lön en gång i månaden, det är skittråkigt. Marika har han skymtat på avstånd några gånger sedan hon åt frukost med honom och Gunnar. De vinkade till varandra i truckgången. Men under eftermiddagen, på sista rasten stötte de ihop vid kiosken. Hon kom med ett helt gäng från sitt område, Olof var med. Svenne stod tvåa i kön till luckan, när hon kom fram och klämde en armbåge i sidan på honom så där som hon brukade. »Visst får jag gå före?« sa hon och smilade medan hon trängde sig mellan honom och luckan. Han gruffade och frågade om hon trodde att hon var drottningen av Saba. Men hon knyckte bara på nacken så han fick hästsvansen i ansiktet, och sa att de inte hade någon korsordslösartid där hon jobbade. Han kände sig så avsnoppad att han blev tyst, han lät henne handla och sa hejdå när hon gick. Och det låg något i det hon sagt, hon verkade aldrig ha en minut över. Lennartsson hade skickat henne till ett riktigt skitställe. Det är säkert Anna-Gretas fel att hon inte fick vara kvar på ventilerna, tänker han på väg till stämpelklockan. Jävla surkärring! Hur många gånger som helst hade han hört henne säga: »Man kan inte bara ha kul på jobbet, man måste jobba också!«


fib 35

Hon tycker säkert att det bästa vore om alla var lika sura som hon! Hon måtte vara förjävlig hemma. Han ryser när han tänker på hur det skulle vara att ha henne till mamma. Stackars barn! Och stackars karl! Svenne har inte haft tillfälle att berätta för Marika om operajobbet. Kanske lika bra, tänker han när han kommer ihåg den gången det i Gunnars korsord frågades efter vem som skrivit Turandot. Varken Gunnar eller Marika kunde. De frågade honom om han visste vem som var författare. Han var inte färdig med sina ventiler

för dagen och var lite sur för att de börjat utan honom. Kanhända lät han som en besserwisser, men kunde inte hjälpa det, det var så skönt att få ge igen för en gångs skull, hon var alltid så snabb att hacka på honom. Han svarade att han inte visste vem som skrivit librettot, men att det var Puccini som var kompositör, och sedan undrade han om de visste hur det stavades. Fast han fick gotta sig så länge, nästa vecka var det en fråga om Puccini igen. Då sa Marika att den kunde Svenne ta, »han är operafikus!« Han blir stående mitt i steget när han kommer ihåg. Inte kan hon väl tro att han är sån?

Sedan han stämplat ut går han förbi Hasse och Gunilla och säger: »Jag skiter i det här! Jag ger fan i deras jävla bilar!« »Ja, det är rätt. Men vi stannar nog en stund till«, svarar Hasse och fortsätter koppla. »Det är inte lönt att stanna om det inte blir ett par timmar åtminstone.«

maria hamberg är författare aktuell med drömfabriken. martha ulonska är tecknare. hon är född i stockholm och studerar vid kunstakademiet i trondheim.


fiblevandehistoria

Så minns vi Segerdagen Den 8–9 maj firas i Europa ”Segerdagen”, dagen för de allierades seger över Nazityskland. Störst tycks intresset för segerdagen vara i det före detta Sovjetunionen, medan den knappast alls uppmärksammas hos oss. Detta trots att intresset för andra världskriget av allt att döma är större än någonsin i Sverige – en uppsjö av populärhistoriska böcker på temat fyller bokhandlarna, medan tv-serier och biofilmer påfallande ofta behandlar skeendet 1939–1945.

I

nnebär det livliga intresset för andra världskriget också att kunskapen om ämnet är god? Knappast. Vad får vanligt folk egentligen veta och varifrån kommer informationen? Mycket behandlar krigföringen i snäv mening, enskilda krigståg, fältherrar och så vidare. En stor del av uppmärksamheten kring kriget kretsar också kring Förintelsen. En mycket betänklig omständighet är att nästan hela informationsflödet kommer från Storbritannien eller USA: Hollywoodfilmer, kabel-TV:s History Channel, populärhistoriska författare som Applebaum och Montefiore. Motsvarande historieförmedling från exempelvis Ryssland lyser närmast med sin frånvaro. Följden blir ofrånkomligt en ensidig och klichéartad syn på kriget, där främst USAEngland heroiseras. Samtidigt mörkläggs eller snedvinklas väsentliga sidor av förloppet. Saken blir inte bättre av att de styrande politiska kretsarna allt mer försöker påverka allmänhetens syn på bland annat andra världskriget. Myndigheten Forum för levande historia är ett ökänt exempel. Förutom att lyfta fram Förintelsen går verksamheten i hög grad ut på att sätta likhetstecken mellan nazism och kommunism.

Det sistnämnda är ett uppseendeväckande inslag i de numera gångbara historietolkningarna: Nazityskland och Sovjet var lika goda kålsupare, och krigets utfall innebar endast att ett totalitärt tyranni ersatte ett annat. Tanken är förvisso inte ny, men efter murens fall har denna klichébild kolporterats med förnyad frenesi. (Den skärpta demoniseringen av kommunismen ter sig särskilt märklig med tanke på att den kommunistiska rörelsen i Europa i dag är nästan utplånad). Samtidigt som forskarna, efter studier i de numera öppna Sovjetarkiven, skrivit ner antalet offer för Stalinterror och Gulagsystem, används siffror från kalla krigets mest hätska propaganda i den politiska debatten. DN:s ledarskribent Peter Wolodarski skrev nyligen: ”… Fram till andra världskrigets slut administrerade (KGB) folkmord på ungefär 30 miljoner människor.” I den förment objektiva Kunskapskanalen visades häromveckan en lettisk TV-film, The Soviet Story, som behandlade Sovjet under Andra världskriget. Tittarna fick veta att kommunisterna var av alldeles samma skrot och korn som nazisterna: sovjetledningen avslog mängder av försök från Storbritannien och Frankrike att skapa en allians mot Hitler, och lierade sig i stället

med Tyskland i akt och mening att starta det nya världskriget. Berija, Sovjets säkerhetschef, och Gestapos ledare, Reinhard Heydrich, påstås ha träffats för att lägga upp en gemensam strategi för att bland annat ”lösa judefrågan”. När Sovjetarmén i slutet av kriget befriade Auschwitz och andra läger var det egentligen bara för att ryssarna själva skulle kunna fortsätta nazisternas verksamhet i dessa läger. Nazisternas och kommunisternas primära målsättning var att döda så många som möjligt – enda skillnaden var att nazisterna ville döda andra raser, kommunisterna alla av fel klass. Som bevis för det senare uppger filmen att Sovjetregimen, medvetet och överlagt, beslagtog all mat i Ukraina – alla tiggarbarn sköts. Att filmens innehåll sakligt sett i stora stycken är absurt är ju inte lätt för den genomsnittlige tittaren att veta. Exemplet visar att vad som helst i dag kan påstås om Sovjet. Helt opåtalt kan rena skrönor och bildförfalskningar föras fram i media som gör anspråk på saklighet. Källkritikens vanliga regler gäller helt enkelt inte för kommunismens historia. Här tycks de flesta tongivande opinionsbildare överens. Dagens gängse berättelse om andra världskriget är att det var USA och Churchill som räddade Europa (och världen). Vad vi räddades från, utöver Förintelsen, hamnar märkligt i skymundan. Och så blir det när Sovjet och Östeuropa bara tillåts passera i förbigående, och då propagandistiskt tillrättalagt. Man vet inte exakt hur många som dog i andra världskriget. I Europa kan över 40 miljoner ha dött. De flesta av dessa offer var medborgare i det dåvarande Sovjet,


fib 37

bland annat Kaukasusområdet. En raspolitik som innebar eliminering av ”undermåliga raselement”, det vill säga judar, romer och, inte att förglömma, 30 miljoner slaviska ”träskmänniskor” enligt den så kallade Generalplan Ost. Ett samhällssystem utan några som helst demokratiska institutioner (ledarprincipen). Utrikespolitiken var i första hand inriktad på att skaffa ”Lebensraum” i öst, där tyskar skulle kolonisera de samhällen som rensats på sina tidigare invånare. Det ickeslaviska Europa – Frankrike, Italien och så vidare – skulle respekteras som egna statsbildningar, men, mer eller mindre, under Tysklands ”naturliga ledning”. Ekonomin skulle vila på kapitalistisk grund. Antalet överlevande veteraner från andra världskriget i Ryssland uppgår nu bara till cirka 400 000 personer varav cirka 150 000 invalider. I år har premiärminister Putin lovat att alla veteraner ska ha en bostad på minst 36 kvadratmeter.

något som dock behandlas mycket sparsamt i den dominerande berättelsen. När man nämner följande siffror uppfattas de därför beklämmande nog som nyheter av många: 1941–1945 förlorade Sovjet 11 miljoner soldater i döda och 18 miljoner i sårade. De civila offren var ännu fler: 15 miljoner döda. Till Sovjets mänskliga förluster skall också läggas de materiella; så förstörde tyskarna och deras allierade bland annat över sex miljoner byggnader och 32 000 fabriker. 98 000 kollektivjordbruk plundrades på djur och spannmål. Antalet stupade sovjetsoldater bekräftar också vem som bar de största bördorna i kriget mot Nazityskland: britter och amerikaner förlorade vardera drygt 400 000 man under hela kriget. Röda armén stod för 93 procent av de tyska förlusterna. Vad handlade då kriget om? Åter blir den gängse berättelsen dimmig: Hitler var ond. Tyskland hade behandlats för hårt efter första världskriget. Den ekonomiska krisen fick många att kräva ”en stark man”. Med detta

och rasidéerna fick Hitler med sig många tyskar. Men sen bränns det. Om mycket handlade om första världskriget undrar man varför denna konflikt i sin tur bröt ut. Den frågan ställs sällan, än mindre besvaras den. Det närmaste man kommer är sliriga formuleringar om dålig diplomati och nervösa regeringar, och så den där serbens terrormord i Sarajevo 1914. Att diskutera bakomliggande kapitalistiska strukturer, imperialism och så vidare går ju inte an; sådant stämplas i regel som kommunistpropaganda. Folk kan ju börja analysera vår egen tid efter samma logik, vilket skulle väcka obehagliga frågor om västvärldens krig i dag i exempelvis Irak och Afghanistan: kan här finnas andra motiv än kvinnans frigörelse och demokratispridning? Vad hade hänt om Hitler segrat? Nazitysklands geopolitiska program innebar bland annat ett enat Västeuropa under tysk ledning. Svaga och av Tyskland styrda eller beroende slaviska statsbildningar i Östeuropa, leverantörer av råvaror och arbetskraft västerut. Kontroll över oljan i

För de flesta av oss som begrundar naziprogrammet betydde segern över Nazityskland en stor seger för mänskligheten. Att Sovjet spelade en huvudroll för detta utfall är omöjligt att bortse från. Kålsuparteorin om ”de totalitära systemen” klingar därför falskt, trots den gruvliga repression som onekligen förekom i den sovjetiska diktaturen. Man bör lägga märke till att stora delar av den europeiska borgerligheten länge hoppades på en Hitlerseger mot Sovjet; de ansåg uppenbarligen inte nazism och kommunism vara totalitära tvillingar. Faktum är att det inte bara var Tyskland som anföll Sovjet den 22 juni 1941. Rumänien, Finland, Italien, Ungern med flera kom snabbt med, liksom tusentals frivilliga från ockuperade länder, som Danmark. Sveriges kung skickade ett entusiastiskt gratulationstelegram till Hitler 1941, då de tyska arméerna tycktes vara på väg att segra. Men om detta må vi inte berätta, varken på Segerdagen eller vid andra tillfällen.

lennart palm är historiker bosatt i göteborg.


fibrecenserar

Alakoski fortsätter att imponera Håpas du trifs bra i fengelset Susanna Alakoski Albert Bonniers Förlag

Susanna Alakoskis första roman, Svinalängorna, fick Augustpriset 2006. Jag är lustläsare, och den boken var av det slaget att jag inte kunde lägga den ifrån mig innan jag läst den till slut. Här kom en författare som kunde berätta om ett stort ämne, om det från Finland invandrade arbetsfolket. Allt genom en ung flickas ögon. Nu har Alakoski gett ut sin andra roman som belyser ett särskilt ämne i utvandrarnas historia. Spriten och drogerna. När jag läste de första recensionerna av Håpas du trifs bra i fengelset blev jag fundersam. Romanen behandlades som ett enkelt bidrag till socialsvängslitteraturen. Konstigt tyckte jag. Romanen börjar som en skildring av medberoendeproblematiken. Huvudpersonen Annis bror, Sami, har gått ner sig i knarkträsket, åtföljt av brottslighet och elände. Hon har kallats till en anhörigvecka som är hemsk. Hatkänslorna

Kampen om sjukfrånvaron Björn Johnsson Arkiv Förlag

Paradigmskiften – då synen på ett problem totalt förändras – är en av sakerna som undersöks i Björn Johnssons ingående studie av förhållanden kring de svenska sjukskrivningarna. Hur man med ett par borgerliga ledarskribenter i spetsen kan vrida debatten, från att betrakta

bryter fram. Alla dessa år av svikna löften. Om man slutade läsa efter första kapitlet, skulle det hela vara ointressant. Men det slutar inte där. Samis och Annis liv målas upp. Barn i en inflyttad finsk familj. Fattigdomen i familjen, som lever längst ner i arbetarklassen, innebär förstås inte svält, men svårigheter av det slag som syns tydligast genom barnets ögon. Alkoholen som slår sönder familjen. Sami som ramlar ner i träsket medan Anni tar sig ut och skaffar sig en utbildning, arbete och en alldeles vanlig familj. Det var samma storartade läsupplevelse som Svinalängorna, en fortsättning på något jag tror kan bli en stor serie samtidsromaner med Sverige och Finland i bakgrunden. Ingenting är förutbestämt och knarkare kan självläka. Nils Bejerot påpekade en gång att de som lever i 40–50 år ofta gör så. Det är

helt enkelt för arbetsamt att hålla på. Och detta blir en försoningsprocess som inträffar i Samis och Annis liv. Det stora är att Alakoski förbinder alkoholen, knarket och brotten till samhällsförhållanden – till klassförhållanden – utan att förfalla till att göra individerna oansvariga. Ansvaret finns, men klassförhållandena finns också. Liksom kärleken. Jag väntar med spänning på nästa roman av Alakoski.

sjukskrivningar som ett arbetsmiljömässigt problem till att utmåla stora delar av den sjukskrivna svenska befolkningen som ett gäng snyltare och fuskare, vars högsta mening i livet är att sno åt sig av de sociala skyddsnäten. Makten över tanken blir sällan mer tydlig än i just sådana situationer. Vad leder då denna makt till, enligt Johnsson? Ett klimat där man leker med människors liv och tar ytterst dåligt underbyggda beslut och, som Johnsson visar i vissa fall, helt utan faktaunderlag. Detta gäller till exempel för det brotts-

liga utnyttjandet av sjukförsäkringarna, som han beskriver som ett i princip helt marginellt problem. Vad finns då för förklaring till att långtidssjukskrivningarna ökat så pass kraftigt? På detta svarar Johnsson att rehabiliteringsarbetet på arbetsplatserna totalt har havererat. Inte att svenska folket under en 20-årsperiod gått från att vara ytterst strävsamma till att bli ett gäng snyltare. Läs boken och hjälp till att slå hål på myterna om sjukskrivningarna i Sverige, så att vi åter kan få ett land där det inte är ett brott att bli sjuk. peter karlsson

svante svensson

foto: Lotta Törnroth


fib 39

Jämlikhetsanden

Richard Wilkinson & Kate Pickett Övers. Lars Ohlsson Karneval Kalla kriget upphörde men klasskampen upphörde inte. Men nu var det överklassen och medelklassen som gick ut i kamp. Politiken var densamma från Kina i öst till Kalifornien i väst: om man ger mer till de få som redan har, spiller det även över på dem som inte har. Även de fattigaste tjänar på mer ojämlikhet. Jämlikhetsanden, skriven av de två brittiska forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett, är en enda lång punktering av denna ”den enda vägens politik”. Detta med stöd av en enorm mängd internationella data. De pekar på att den vägen är en återvändsgränd utan motstycke. En tanke som slår mig under läsningen är hur det kan komma sig att det är så billigt, så politiskt billigt, att slå sönder den

Ett år med systrarna Beauvoir Marianne Fors Förlaget Tintomara

Ett år med systrarna Beauvoir innehåller brev och texter med reflektioner över huvudsakligen Simone de Beauvoirs liv och verk, utifrån Fors eget intensiva läsande av henne under ett års tid. Enligt titeln handlar den både om Simone de Beauvoir och om hennes syster konstnärinnan Hélène de Beauvoir, men det är främst relationen mellan systrarna som får utrymme. Intressant hos Fors, för övrigt också tydlig i Åsa Mobergs Simone och jag (1997), är den starka författarnärvaron. De är lika mycket biografier som reflektioner kring

»Grundtesen är att social ojämlikhet är nedbrytande. « gemensamma välfärden och att sälja ut det gemensamma goda? Grundtesen i boken är att social ojämlikhet är nedbrytande. Med en imponerande mängd exempel visar författarna hur ojämlikheten bryter ner sammanhållningen i samhället. Solidaritet och gemenskap hyser vi i första hand med våra likar, skriver författarna. Ojämlikhet fjärmar, skapar avstånd, främlingskap. Samhället är en sorteringsinrättning. Inkomstskillnaderna skapar hierarkier, som i sin tur bestämmer social status. Motsatsen till en hierarkisk relation byggd på makt är vänskap. Ojämlikheten påverkar vår hälsa och vår självbild. Författarna gör en intressant iakttagelse om reklamens påverkan på våldet i samhället. Ett statistiskt samband mellan våld och ojämlikhet tycks väl belagt. Kvinnors under-

ordning ökar i det ojämlika samhället. Wilkinson och Pickett är inte de första som har påpekat att det inte är de rikaste och mäktigaste som är fetast, utan de som befinner sig längst ned, de som saknar makt över sina liv. Fetma är en klassmarkör, men i dag som ett tecken på fattigdom. Samtidigt som vårt samhälle är präglat av materiellt överflöd har det psykiska lidandet aldrig varit större än nu, hävdar de. Den växande ”kaxighet”, narcissism, som vi ser så mycket av betraktar författarna som i grunden ett osäkerhetsfenomen. Sammanfattningsvis pekar Wilkinson och Pickett på att vi är ”sociala djur” som fungerar i relationer och som jämför oss med varandra. Detta visste vi redan. Den som står över oss har bättre hälsa och den som står under oss har sämre, skriver de. Är det så enkelt? Varför ropas det då inte ut på löpsedlarna, om detta är lösningen, frågar man sig. Redovisningens resultat är förkrossande tydligt. Ojämlikheten föder förakt och skam. De rika och mäktigas förakt mot dem som inte har. Hos dem som inte har skam och känslan av förödmjukelse.  jan bergsten

Fors respektive Moberg själva. I båda fallen står författarnas egna tolkningar och relationer till Beauvoir i centrum. Möjligen berättar detta något om feminismens stora bidrag till vetenskapsteorin: Att det är omöjligt att säga något om något eller någon annan utan att samtidigt också säga något om sig själv. Att ta den devisen på allvar gör att en författares text om Beauvoir kanske till och med blir ointressant om den gör det i för låg utsträckning. Beauvoirs stora bidrag till feminismen är ju reflektionen över den egna könspositionen: hur den begränsar och vad den gör oss till. I Fors bok har Jean-Paul Sartre en central roll. Relationen mellan Beauvoir och Jean-Paul är ständigt invävt i diskussioner om Beauvoirs egna verk. På ett sätt är det tröttsamt: varför ska kvinnors liv och ständigt relateras till männen omkring dem

– och i värsta fall förklaras genom männen? Men är det snarare en konsekvens av Beauvoirs verk: att de sätter det egna livet och dess förutsättningar i fokus. För att förstå sin egen situation som ”kvinna”, behöver man förstå sin relation till ”män” och just Beauvoirs eget liv är ett härligt komplicerat exempel på det. Fors gör dessutom en poäng av självständigheten i Beauvoirs filosofi gentemot Jean-Pauls. Beauvoir nedvärderade gärna sin egen insats till förmån för Jean-Pauls inflytande, men Fors vill uppvärdera henne. Beauvoir är på många sätt självständig, till exempel i sina ställningstaganden kring begränsningarna i människans frihet som hos henne alltid är kopplad till sociala förhållanden. Undrar du nu varför jag har kallat Sartre för Jean-Paul och Simone för Beauvoir? Läs boken, så får du se! anna morvall


fibrecenserar Tittaren

Mattias Ronge Ordfront Marcus Tirén, huvudpersonen i Mattias Ronges debutroman, tycks leva under precis de omständigheter som värderas högst i dagens samhälle. Han är en ung karriärist inom reklam- och finansvärlden med bostad på Östermalm, en förstående hustru och en bedårande liten dotter. Hans långa arbetsdagar avslutas inte sällan vid bardisken tillsammans med andra valpar under täckmanteln att spåna fram nya idéer med hjälp av smörjmedlen alkohol och droger. I bokens inledning beskriver författaren, en i denna miljö helt följdriktig fest – dotterns ettårskalas. En överdådig, i relation till syftet bisarr, tillställning utan proportioner. De vuxnas fest, där Marcus spänner musklerna i hopp om att imponera och bli

I skuggan av Tingsten – en släktberättelse Jill Tingsten Klackenberg Natur & kultur

Med tanke på Herbert Tingstens storhet som samhällsdebattör under flera decennier, professor, chefredaktör för DN, författare till mer än femtio böcker, memoarer i flera band och över tusen artiklar, är det begripligt att han kastat en tung skugga över sin familj. De komplicerade familjeförhållandena trasslade till det för enda dottern, Karin Gunilla, kallad Kaj. När hon var fyra år var båda föräldrarna omgifta på varsitt håll och hon var blyg och försagd och kunde aldrig vara riktigt till lags. Sin far kände hon egentligen inte. Han levde i närmare 50 år tillsammans med en förstående hustru i ett barnlöst äktenskap och

beundrad. Men vad krävs för att upprätthålla ytan på ett sådant liv, för att inte låta den krackelera? Priset blir till sist för högt för Marcus. Nedbrytningsprocessen har startat och han förlorar kontrollen mer och mer. Han söker desperat hjälp via ”spågummor” och psykologer. Han överlåter de beslut han inte längre förmår fatta till ”ödesbollen”, som slumpmässig avråder eller samtycker. Hans tillvaro blir mer och mer psykotisk, full med vanföreställningar och övertolkningar av ”tecken” han ser i sin omgivning. Utbrändhet? Att ”gå in i väggen”? Vad är definitionen av dessa begrepp? Tillvaron blir övermäktig – men varför? En cementerad idé att man måste klara allt, trots att kroppen skriker att det inte går. Till sist finns inte ett spår kvar som vittnar om att han har arbetat på Sveriges största

managementbyrå och varit en framgångsrik man i karriären. Parallellt med Marcus historia får läsaren följa en polsk turist i Sverige, på väg att hämnas den finansman som har lagt ner hans företag. Även andra historier interfolierar med huvudberättelsen utan att egentligen tillföra särskilt mycket. Det finns en puls i boken som man till en början rycks med i, en önskan att få veta hur det kommer att gå för Marcus. Dock är den kvarstående känslan efter avslutad läsning, att berättelsen gått i stå och inte lämnar något djupare avtryck. Boken slutar i något av ett frågetecken. Vad händer med Marcus efter sammanbrottet? Kommer han, förhoppningsvis, att inse att de kretsar han rör sig i och det liv han lever saknar djup och mening, är bara en falsk mask, icke-autentisk. En värld som bevisligen när som helst kan falla ihop som ett korthus.  agneta willans

barn och barnbarn fanns det inte mycket tid till. Dottern besökte han aldrig i hennes hem och dotterdottern Jill Tingsten Klackenberg (Tingsten är hennes andra förnamn) satt i hans knä en enda gång. De träffades på ett hotell i Stockholm någon gång eller i morfars hem på Rivieran. En bidragande orsak till den dåliga kontakten var Kajs pinsamma alkoholism som dock hennes barn fick växa upp med medan den berömde professorn som ättlingarna var stolta över på avstånd, bidrog med pengar, fast motvilligt eftersom han visste var de hamnade. Det tog många år innan Jill Klackenberg kunde samla sig till att skriva denna bok som mera handlar om hennes mor än Herbert Tingsten. Med hjälp av massor av brev och ordentliga anteckningar tar författaren i korta, snabba kapitel oss läsare med genom decennierna från början av 1900-talet till vår egen tid. Hon är inte bitter på sin morfar trots hans frånvaro

och inte på sin mor trots de pinsamma och motbjudande scener alkoholberoendet framkallar för både mor och barn. Skildringen av modern är ömsint och ofta rörande och när hon till sist hamnar i rullstol efter en hjärnblödning får hon viss upprättelse när hennes kritiker har avlidit. Oavsett uppfattning om Herbert Tingsten – hans åsikter var ibland hårresande – var han en lysande debattör som på ett elegant sätt kunde finna en motståndares svagheter och punktera hans argument. Men i dagens rumphuggna klimat med tjatiga underhållningsdebatter i teve där de inbjudna aldrig får tala till punkt hade han nog inte trivts. Dessutom hade han blivit diskvalificerad oavsett kunskap och argument eftersom han rökte offentligt. Författaren undrar förstås över hur hennes morfar skulle ha ställt sig till dagens politiska frågor, men hon har också gjort upp med släktspökena i garderoben på ett mycket sympatiskt sätt.  stefan estby


fib 41

Skyldig till skuld. En europeisk resa i Nazitysklands skugga Henrik Arnstad Norstedts

Finland 1944. Krig, samhälle. Känslolandskap Henrik Meinander Atlantis

Finlands dramatiska historia under andra världskriget (2VK) driver ständigt författare att pröva sina historietolkningar och läsare att granska dem. Dramatiken började redan vid det korta inbördeskriget januari– maj 1918 som slutade med den vita sidans seger och följande våldsorgier (se A. Roselius I bödlarnas fotspår, recenserad i FIB 9/09). Under hela 1920–30talet regerade högern i Finland och den fascistiska Lapporörelsen var dess ”bruna bataljoner”. Det var en arrogant och militaristisk höger som senare skulle förhandla med Sovjetunionen. Naturligtvis skar det sig och vinterkriget 1939–40 var därmed ett fruktansvärt faktum. De ryska fredsvillkoren var hårda, men inte orimliga. Detta kunde den finska militarismen inte smälta utan kastade sig med glädje, tillsammans med Nazityskland, över Sovjet 1941. Hitlers Operation Barbarossa är omtalad och omskriven, men det finska anfallet har tonats ned. Eller så gör man som Finlands president Tarja Halonen gjorde 2005 och förklarar det bara var ett ”specialkrig”, i meningen separat krig. Henrik Arnstad kom 2006 ut med en bok om Sveriges krigstida utrikesminister Christian Günther och det spel han deltog i. Boken lyfte förtjänstfullt fram den kontroversiella frågan om Finlands ansvar. Historieprofessorn Henrik Meinander var inte sen att skynda till den storfinska historieskrivningens försvar (SvD 3/12 -06): Arnstad förstår inte komplexiteten i krigsläget, att Finland ”måste liera sig med Tyskland” och Finland hamnade utan egen förskyllan på nazisternas sida, den så kallade ”drivvedsteorin”.

»Diskussionen om Sveriges roll under kriget, till exempel transittrafiken, är avslöjande och välgörande. Det finns många skäl varför man bör läsa Skyldig till skuld.« Nu återkommer Arnstad med en bok om skuldfrågan i Finland, Tyskland, Österrike och Italien. Han försöker väva ihop förkrigs- och krigshistorien i de fyra ”vapenbrödraskapen”. Det är ett spännande grepp även om det nog hade behövts mer än 200 sidor. Finlandsavsnittet är starkt och borrar kring de frågor som togs upp i inledningen. SS-chefen Himmler och hans efterlevande familj är fokus för Tysklandsavsnittet. Det är inte originellt, vi har hört det förut, men det är skrämmande sakligt. Italienavsnittet inleds med referat av den charmiga, men totalt förljugna Hollywoodfilmen Kapten Corellis mandolin. Greppet är fyndigt. Den italienska fascismen har via sin förankring i den italienska borgerligheten ständigt förskönats: ”Vi var aldrig nazister.” Arnstad är saklig och djärv. Det senare kommer recensenterna att straffa honom för. Han visar genom konkreta exempel på likheterna mellan Finlands och Italiens upprättande av koncentrationsläger. I ett avslutande kapitel pekar Arnstad på hur fakta har svårt att besegra myterna om 2VK. Hans långa diskussion om Sveriges roll under kriget, till exempel transittrafiken, är avslöjande och

välgörande. Det finns många skäl varför man bör läsa Skyldig till skuld. Meinanders bok koncentrerar framställning till ett år – 1944 – och det är sanningens år för Finland. ”Vapenbrödraskapet med Tyskland” framstår för alla som minst sagt brydsamt. De finländska styrkorna står långt in i Sovjet, och nu vänder strömmen. Ryssarna inringar i Operationen Bagration flera tyska armékårer i Vitryssland. Därmed upphör Nazitysklands militära styrka. Finland deltar i kriget – på fel sida. De allierade reagerade också skarpt och till exempel USA bröt de diplomatiska förbindelserna med Finland Meinander är utomordentligt kunnig, och hans källmaterial är överväldigande. Boken skildrar i tolv kapitel, månad för månad händelserna. Framställningen är mycket klar och Meinander skildrar inte bara diplomati och krigshistoria, utan ger breda historiska och sociala utblickar. Det gör hans bok mycket läsvärd. Nå, hur är det med rättfärdigandet av brödraskapet med Nazityskland? Kanske har Meinander modifierat sig något i förhållande till angreppet 2006 på Arnstad? Han medger direkt att den tyska hjälpen med krigsmateriel, en armédivision och två flottiljer med attackflyg var avgörande för att stoppa ryssarnas offensiv öster om Viborg och i Fjärrkarelen (Östkarelen). Han hamnar dock till slut i att regeringens avvisande av ryska fredsvillkor våren 1944 och uppslutningen på Hitlers sida ”räddade” Finland från att bli sovjetisk lydstat. Därför ger också Meinander statsrådet Paasikivi epitetet ”pessimist” då den senare ville acceptera de ryska fredsvillkoren (och undvika kriget). Vi sitter i dag med facit i handen, och därför ger jag Meinander rätt i att Finlands situation var svår och bedömningarna blir komplicerade. Professorns allvarligaste brist är nog att han inte erkänner antikommunismen hos den finska ”överheten” som en stark förklaringsvariabel. Man ville inte förhandla; bolsjevikerna var pack och skulle behandlas därefter. En annan regering hade troligen kunnat hålla Finland utanför kriget.  ulf karlström


fibfilm

Fattig fet ful stolt Precious är ingen enkel successstory a la Hollywood. Här börjar vi på botten av den absoluta misären. Precious har alla världens odds mot sig. Hon är underklass, svart, analfabet och därtill hiv-smittad av sin far.

Jones, huvudpersonen och hjältinnan i filmen med det svenska kortnamnet Precious har ingetdera. Precious är inte bara en 16-årig kvinna, mycket svart och mycket underklass. Därtill är hon påtagligt fet och ful, vilket numera i den rika och puritanska delen av världen är en klar markör för underklass. Ty fetma anses tyda på bristande självkontroll, och självkontroll är liksom skönhet en dygd som överklassen brukar berömma sig av, eller tillskrivas. Omgivningen har, som så ofta sker, lyckats övertyga henne om att hon är hopplöst dum. Det är ingen olyckshändelse att så har skett. Själva definitionen av intelligens har alltid varit socialt och politiskt kontaminerad och etiketten ”korkad” är ofta självuppfyllande.

J

ag har lärt mig att tycka om mig, eftersom jag går till sängs med mig varje morgon och vaknar med mig varje morgon. Om jag inte inte hade tyckt om mig skulle det inte varit någon idé att leva vidare. Jag gillar mitt utseende. Jag trivs med det. Och om min kropp förändras så kommer jag att trivas med det också. (Gabourey Sidibe, genial titelrollspelare i Precious). Sapphire (Ramona Lofton) är en poet med ursprung i en splittrad svart, amerikansk medelklassfamilj. Enbart hennes eget CV skulle ha räckt till en långfilm med självupplevda interiörer från 1970-talets hippie- och gaykretsar i San Fransisco till verksamheten som socialarbetare och som lärare för unga anafabeter i Brooklyn. När Sapphire 1995 kom till en förlagsauktion med utkastet till de första 100 sidorna av sin första – och enda – roman: Push bjöd högstbjudande förlag henne en halv miljon dollar om hon levererade resten. Romanen utgavs året därpå och har sedan dess utkommit i åtskilliga hundratusen exemplar. Boken bygger på livshistorien hos en elev som författaren mött under sina år som lärare i New York. 2009 presenterades Push som långfilm i USA, under det avsiktligt otympliga nam-

net Precious: Based on the Novel ’Push’ by Sapphire. Detta för att markera distans till det filmbolag som nyss lånat namnet Push att sätta på en ovanligt usel actionfilm. Att vara född kvinna är ännu så länge för de flesta medmänniskor i världen ingen vinstlott – även om många manliga gruvarbetare i Sibirien eller Afrika skulle acceptera att byta med Drottning Elizabeth. Att vara svart i skinnet är också ännu på många håll, som historien och maktförhållandena ser ut, något som man helst vill undvika om man vill komma sig upp här i livet. Folk som Barack Obama, Nelson Mandela eller Nyamko Sabuni måste ha haft osedvanlig tur eller skicklighet, helst båda, för att lyckas. Clareece ’Precious’

De härskande har alltid arbetat på att övertyga slavar och underklass att de förtjänar att vara just detta – här och nu förvaltar populärkulturen troget detta arv. I fallet med USA:s slavättlingar är detta mycket uttalat – det tog 100 år efter slaveriets upphävande innan den första afroamerikanen (Sidney Poitier) fick framträda på film utan att dansa, utföra hushållsnära tjänster eller plocka bomull – och då som lysande och överanpassat föredöme för revolterande svarta i städernas ghetton. Storbönderna i Sverige, motsatte sig, liksom Biskop Tegnér, utbildning för underklassen, eftersom den inte ansågs behöva veta något om alfabetet eller om aritmetik i den framtida gärning som planerades för den. Att en svensk arbetare, enligt den nu rådande svenska högerregimen, till skillnad


fib 43

från forna tiders bonddräng, ska kunna läsa och knäppa på miniräknare anses visserligen nödvändigt, men av allt att döma också tillräckligt. Det är pinsamt när underklassen försöker leva upp till överklassernas förväntningar och börja vurma för dess värden. Professor Higgins i Pygmalion missar poängen med kulturella klasskillnader, ty den dag underklassen i England börjar tala Oxfordengelska kommer överklassen snart att börja tala cockney. Börjar förresten inte till exempel vinprovning och pilgrimsmusslor verka lite vulgärt? Å andra sidan är det minst lika förödande när underklassen arbetar på att ”leva ner” till den nidbild som överklassen alltid har tecknat av den, och instämma med åsikten att studier, historia och modern fysik bara är skit – för den. Jantelagen är en rationell, men defensiv, rönnbärsfilosofi, som småfolk stundom använder för att försöka hålla ihop sin subkultur (by), sin klass och sina familjer. Den torparson som ville studera till lärare eller präst, eller den arbetarson som vill bli akademiker riskerar att bli förlorad för alla tre. I Precious fall har hennes gräsliga underklassmor minst tre skäl att motsätta sig dotterns försök att i varje fall lära sig läsa och skriva och därmed kvalificera sig för ett jobb. Dels skulle hon gå miste om den försörjningsskälla som socialbidragen till Precious och hennes snart två barn utgjorde. Dels skulle hon riskera att förlora sitt, i varje fall inbillade, intellektuella övertag. Och inte minst har hennes karl, alltsedan dotterns treårsdag, sexuellt föredragit Precious framför modern. Faderns upprepade våldtäkter hade gett dottern två barn (varav ett med Downs syndrom) och på köpet en hiv-smitta, som man, när detta utspelades, inte kunde göra mycket åt. Modern riskerade att förlora möjligheten

»Precious är inte bara en 16-årig kvinna, mycket svart och mycket underklass. Därtill är hon påtagligt fet och ful, vilket numera i den rika och puritanska delen av världen är en klar markör för underklass. « att få fortsätta att vara sadistisk mot dottern, för att mot henne göra det hon aldrig vågat göra mot maken. Här läggs med andra ord inga fingrar emellan. Hälften skulle ha varit nog för att man skulle förstå budskapet. Med de flesta mått är filmen om Precious alltså en melodram. Enligt ordböcker kännetecknas sådana av emotionellt starka effekter och lyckligt slut. Filmen är medproducerad av Tyler Perry, en av Hollywoods rikaste svarta skräpproducenter och av Oprah Winfrey, klassresenären par excellence, som faktiskt personligen genomgått det mesta av det Precious upplevt – utom aids. Men som nu är en av USA:s ekonomiskt och opinionsmässigt mäktigaste kvinnor och utan vars tidiga stöd Barack Obama knappast skulle ha vunnit presidentskapet. Oprah Winfreys TV-show går nu in på sitt 25:e år och har initierat den bekännelse- och gråtgenre i TV som även vi i Sverige dagligen drabbas av. Att vara underklass i ett klassamhälle ger en redan i moderlivet en rejäl uppförsbacke, som förstärker alla andra handikapp. Lyckade exempel på klassresor, som man så ofta sett i bildnings- eller arbetarlitteratur, för att inte tala om Hollywoodfilmer, berättas i regel av resenärer som, likt upphovsmännen till Precious, redan har lyckats med sin klassresa. Därmed ger man sina forna klasskamrater illusionen, att de också kan lyckas, om de arbetar flitigt, håller kragen och

naglarna rena, använder produkter från l´Oreal och läser (rätt) litteratur. Och att tycka bättre om ostron och champagne än om fläsklägg och bönor. Att så småningom lära sig att helt tro på halvsanningen, saxad från högertidskriften Axcess och från en som själv nått resmålet, det vill säga att: ”Klass sitter i själen, i psyket. Den utgör en mental horisont. … Att äga en inre rikedom, en bildning, en förmåga att förstå världen och sig själv är djupt berikande, oavsett vad man har för arbete.” Det vill säga att, likt Professor Higgins, tro att (minst medelklassens) bildning, kultur, smak och accessoarer betyder det mesta – politisk medvetenhet inget. Precious är en ytterst vällovlig USA-liberal film. En svart, ful och fet flicka, som för att kunna uthärda sitt usla liv drömt om att bli vit, blond, slank, TV-stjärna och älskarinna till Tom Cruise, bryter med sin destruktiva familj, ses och finner lite uppskattning. Förstående lärare och socialarbetare ur medelklassen förlöser henne. Det är skönt att se en människa, som står på knä, mot alla odds resa sig. Till slut vågar Precious se sig själv i spegeln och nästan gilla det hon ser. Det unnar man henne sannerligen. Men – för att parafrasera Bibeln – vad hjälper det världen om det enda hon vinner är just sig själv? Det är förvisso inte tillräckligt – den öppna frågan är om det ens är nödvändigt?

hans isaksson är läkare och filmskribent.


fibskriftställning

Jan Myrdal blickar bakåt: Kristianstad är sig likt, vart tog ”Ingengörskonst för gossar” vägen och vem var det som egentligen dog den där dagen i augusti?

Var det jag som dog?

P

å väg till utställningen på Järnvägsmuseet går jag Västra Storgatan genom Kristianstad. Det är sommarsöndag. Sensommarsöndag år 2004. Här i centrum är staden just så som den var när jag kom hit 1948. Nu skall utställningen stängas. Jag skall hålla ett slutanförande: Att leka för livet. Jag talar fritt. Det gör jag nästan alltid. Då fångas publiken. Det levende ord som Grundtvig sade. Men jag har formulerat en inledningsmening: Människan leker sig till människa! Jag går förbi huset med Gustafs lägenhet. Allt är som vanligt. Fast frisersalongen på andra sidan gatan är borta; den dit Gustaf gick var morgon för att bli rakad. Kanske huset är rivet. Gatan är tom. På Järnvägsmuseet i Kristianstad har jag för sjunde gången satt upp denna utställning: ”Ingenjörskonst för gossar”. Jag använder bygglådor och uppbyggda modeller samman med ångmaskiner från Eskader som lockbete. Jag vill visa praktikens betydelse. Traditionen från Polhem och hans mekaniska alfabete. Andra hade teorien, vi hade praktiken. När Chalmers inrättades 1829 krävdes för att bli antagen att den ansökande förmådde visa sitt handlag med en väl utförd modell. Den som, inte hade praktiken i fingrarna kunde inte bli tekniker. De dåtida elevmodeller professor Jan Hult visade när utställningen invigdes i juni var fascinerande. Men så sade han: – I dag kan eleverna bara matematik. Inte ens en skruv kan de dra åt. När jag gått över bron ser jag nere i fonden att det

myllrar folk vid ingången till museet. De lämnar plats för mig. De är svartklädda ser jag. Men affischen ser jag inte. Den snygga, med en nästan pornografiskt tydlig ingenjörsromantisk utopibild från tjugotalet. Den skulle finnas här i fönstret. Vara som ett avstamp. Men den finns inte. Min utställning finns heller inte. När jag går in i museet visas i hallen i stället skånsk lokaltrafik. Bibanor. Också Kaffatorps station – där jag hade postlåda nr. 13 från 1948 till 1950 – kan jag se på bild. Det är en i och för sig intressant utställning. Men inte min. Jag går därifrån gången upp och ut på gatan med en obehaglig osäkerhetskänsla. Jag vet inte vad jag skall tänka. Med ens står jag då framför hotellet. ”Lillemors Bed and Breakfast” heter det nu. ”Rum för resande” stod det på skylten när jag och Nadja kom dit till våren 1948. Fast det är renoverat nu och uppiffat dock. Jag håller portnyckeln i hand och låser upp. Man hade lämnat mig nyckel då jag var enda gäst över söndagen. Värdinnan och hennes man hade kört till kusten. Det var värdinnans moster som haft det när det var rum för resande då för snart 60 år sedan kommer jag plötsligt ihåg. Receptionen var tom. Speglarna blänkte. Det var alldeles tyst. Jag visste att jag hade en hela Gordons gin och en stor Schweppes tonic på rummet. Skulle hälla upp en ordentlig gin och tonic och sedan sitta i lugn och ro och fundera. Över den försvunna utställningen och över livet mitt. Det som blivit av det livet de femtiofem år som gått sedan jag bott här i staden. Det stod en hylla med böcker bakom receptions-


fib 45

kakishorts och ett slags montyskjorta. Det måste vara taget i en flygterminal. Paris? Men jag såg ut i kroppen som jag gjort sommaren 1988 innan operationen. Fast då gick jag inte i sådan montydress; det har jag inte gjort sedan 1953.

Jan Myrdal på Expressens redaktion 1957.

disken. Böcker för hotellets gäster att låna och läsa. Kanske en jag kunde trivas med. En att läsa vid groggen. Liksom Brecht läser jag deckare när jag vill koppla av. Det skäms jag inte för. Hegel läser jag ju också. Goethe med. Men deckarna har sin funktion de med. De är inte spänningsläsning; de är avspänningsläsning. Fast jag läser inte de otrevligare. De själfulla, de där poliserna bara grälar med varandra eller de blodiga. Jag sträcker handen tvärs över den tomma, blanka disken och tar ut en bok ur hyllan. Den bok jag då fick i handen var dock en av mina. En volym skriftställning. Men en jag inte känner igen. Titeln var konstig: ”Den siste skriftställaren”. Det fanns ett foto av mig på framsidan. En bild jag aldrig skulle godkänt. Vem som tagit den vet jag inte. Jag står med en kameraväska hängande över axeln klädd i

När jag öppnar boken inleds den med vad som tycks vara en nekrolog. Den var skriven av Ingmar Björkstén av alla människor. Nå, det var en vän fast han fanns på andra sidan. I flera avseenden. Länge död är han dock också. Texten började: När Jan Myrdal i augusti 1988 gick bort – eller dog som han själv skulle föredragit att uttrycka det – på Karolinskas operationsbord... Men det var ju inte jag som dog då 1988. Det var han i sängen bredvid min. Vi skämtade om detta möjliga döendet när vi drack kaffe kvällen innan vi båda skulle hjärtopereras. – Man märker ingenting. Man är inte bara utan medvetande; man är utan verkligt liv när man ligger där och hjärt-lungmaskinen tagit över, sade han och tog en bit sockerkaka. – Ja, sade jag, vi kommer att i ordets egentliga och äldre mening vara kliniskt döda när hjärtat då slutat slå och lungorna slutat arbeta. Jag mins inte när man berättade att han fick hjärtstillestånd just som operationen var över och man börjat nita ihop honom. Det bör ha varit när jag vaknat upp ur narkosen i intensivvården. Jag vägde boken i handen, den Björkstén skrivit. Den var alltför lätt. Riktig bok var det inte; inte sydd, bara limmad. Dåligt papper. – Inte kan man läsa den i badkaret, sade jag mig. Den skulle upplösas. Inte en riktig lumppappersbok ens. Jag vände mig om. Ville se mig i spegeln. Men i spegeln fanns blott bilden av ett tomt rum med blank receptionsdisk och en dörr öppen på glänt ut mot Trefaldighetskyrkan. Kanske var det jag som dog i augusti 1988.

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.


fibrätt&rådligt

Tryckfriheten är hotad

D

en som läser vad jag har skrivit på den här platsen under de senaste åren vet att en statlig utredning, Yttrandefrihetskommittén (YFK), är tillsatt med regeringens uppdrag att undersöka om det går att avskaffa tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). I den förening som jag är med i, FiBjuristerna, försöker vi samla motståndet mot regeringens planer. Som ett led i detta vill vi återutge en broschyr av Christer Hellmark som kom ut 1978, Rätten att kritisera överheten – kring den svenska tryckfrihetens historia. Christer Hellmark förklarar i förordet varför: ”Det var först när vi började studera historia som vi förstod vad tryckfriheten var för en slags rättighet.” På min lott har fallit att skriva ett supplement till broschyren och beskriva vad som hänt med tryckfriheten under de senaste 30 åren. Under den här tiden har jag följt utvecklingen inom lagstiftning och rättspraxis på området ganska nära. I mitt yrke har jag som försvarare och ombud för målsägande företrätt parter i tryckfrihetsmål och andra mål med yttrandefrihetsrättslig anknytning. Jag har publicerat artiklar i FiB-juristernas Tidskrift för Folkets Rättigheter (varav rätt mycket är utlagt på www.tffr.org), i dagspress och här i FiB/K. Att läsa vad jag har skrivit under de senaste decennierna är ett sätt för mig att inför supplementskrivandet friska upp minnet av vad som hänt. Jag har många gånger skrivit att tryckfriheten såsom vi känner den genom TF är hotad. Kanske alltför många gånger? Har mina läsare börjat rycka på axlarna åt mina försök till larmsignaler? Låt mig ta några exempel. 1996 skriver

»Vår grundlagsreglering skiljer sig från hur alla andra länder i unionen har utformat sina lagar om yttrandefrihet i medier.«

jag om EU:s ministerråds beslut om en gemensam åtgärd mot rasism och främlingsfientlighet. Jag varnar för att rådet vill kriminalisera utspridandet av rasistiska alster och att rådets planer krockar med principen om ensamansvar i TF och YGL; hos oss går ju distributören fri, om utgivaren eller författaren kan straffas. Några direkta problem för svensk yttrandefrihet känner jag inte till att beslutet vållade. Och nu kan jag inte ens på EU:s hemsida hitta den gemensamma åtgärd som EU:s justitieministrar (kanske) beslöt i juni 1996 1995 handlade min artikel om en dom från Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Domstolen hade ålagt franska staten att betala skadestånd till en klagande för det att inrikesministern och en hög polischef på en presskonferens hade uttalat sig kränkande om klaganden. Hade något liknande hänt i Sverige, skulle den kränkte inte ha fått en krona från staten. Däremot hade han kunnat vända sig mot de medier som återgav vad som sagts på presskonferensen. Min poäng var att Europadomstolens dom indirekt kan komma att hota skyddet i TF och YGL för meddelaren. Några negativa effekter för

meddelarskyddet har dock mig veterligen domen inte haft. Mina resonemang i de här båda artiklarna finner jag, trots allt, också så här efteråt korrekta. Jag kan inte tycka att jag var ute i ogjort väder, även om vad som sedan hänt, åtminstone inte ännu, bekräftat mina farhågor om hot mot ensamansvaret och meddelarskyddet. Kanske är det vakthundens dilemma. Han måste skälla också om den presumtive tjuven ändrar sig och inte går in på tomten. Han vet inte om hans skällande möjligen bidrog till att tjuven ändrade sina planer. En vakthund får inte slumra till. Särskilt sedan Sverige anslöts till EU, är tryckfriheten satt under belägring. Det ligger i sakens natur, eftersom vår grundlagsreglering i så hög grad skiljer sig från hur alla andra länder i unionen har utformat sina lagar om yttrandefrihet i medier. Denna belägring är inte särskilt intensiv. Men den finns där med sin massa och sin uthållighet. Vi klarar nog att försvara våra grundlagar, så länge regeringen och riksdagen finner det meningsfullt att göra motstånd. Farligt blir det först om politikerna vill ge efter. Ibland hörs sådana signaler. Men flera gånger på senare år har Sverige framgångsrikt satt ner foten. Av detta finns något att lära för framtiden. Något som motiverar att också de senaste 30 årens tryckfrihetshistoria studeras.

ingemar folke är advokat verksam i stockholm, medlem i föreningen fibjuristerna (tffr.org)


fibförening

fib 47

Vår

Här köper du FiB:

Oscar Cleve 1906-1991

Flitig tidningstecknare i Söndags-Nisse, Strix, gamla Folket i Bild och tidningen Vi. Åren 1983-1986 medarbetade han regelbundet i Folket i Bild/Kulturfront. ” Du förstår – en humorists sinne måste helt enkelt vara besatt av svartaste melankoli, vilket visserligen kan verka som en paradox med tanke på det strålade ljus som humoristen städse återger, men som får sin enkla förklaring då man betänker att endast mörker kan mottaga ljuset och återge detta. Så faller det en stjärna från himlen och lyser upp i det melankoliska sinnet, medan samma stjärna i de ljusa skallarna intet förmår uträtta, ty där det är ljust kan ljuset ju inte lysa.” Oscar Cleve, 1940-tal. ”Individen och psykoanalys”, var Oscar Cleves egen kommentar när dottern Iva föreslog psykoanalys: ”Skulle jag gå i psykoanalys kanske jag skulle börja må bra och då sluta att teckna.”

SAMLINGSPLATSEN FÖR SATIR I BILD! Nästa nummer kommer den 26 maj. Prenumerera! Läs mer på fib.se.

DANDERYD: Danderyds Bokhandel, Nora Torg 5 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26, Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen, Pressbyrån, Nordstadstorget, Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58, Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, CentralhallenKnutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 KALMAR: Pressbyrån, Stationsgatan Järnvägs-

station KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen, Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Kristianstadsgatan 16, Pressbyrån, Avgångshallen, Centralstationen Pressbyrån, Stora Varvsgatan 28C, Röda Stjärnan, Norra Grängesbergsgatan 42, Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NACKA: Press Stop, Forumvägen 12 NORRKÖPING: Röda Stjärnan, Hörngatan 3 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28, Handel & Vandel, Östgötagatan 33, Odenplan T-bana, Pressbyrån, Stora hallen, Centralstation, Press Stop, Götgatan 31, Press Stop, Hamngatan 37, Press Stop Västermalm, Sankt Eriksgatan 45. STRÖMSUND: Bokhandeln Karamellen, Bredgårdsgatan 2 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Hovrättsbacken 14, Pressbyrån, Esplanaden 2, Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Direkten Sunne, Järnvägsgatan 17 TORSLANDA: Torslanda bokhandel, Torslanda Torg 3 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98, Press Point, Mvg-gallerian, Kungsgatan 54 UPPSALA: Pressbyrån, S:t Persgallerian Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 VARBERG: Pressbyrån, Busstation


posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se


FiB 4-2010