fib 43 hatades. Just då när vi var i Östhammar hade det även i Sverige varit några år av nästan lika extrem hets som 1940. (Nu år 2008 varvas för övrigt kommunisthatet åter upp i media.) Vivi, som jag som alla vi vilka tog ställ ning i sådana tider, präglades naturligtvis av det vi fick gå igenom. På gott och ont. På gott då vi alltsedan dess kunde rycka på axlarna när det skreks som värst mot oss från det Gode Selskab. På ont då vi fått kämpa hårt med oss själva för att inse att även de arbetare, tjänstemän och mel lanskikt vilka dragits med bland de skri kande är just de vilka vi har att övertyga. Sekterismen känns tryggare. Då gällde det att på en gång vara kom munist och verka för en bredast möjliga fredsrörelse som, även om den (som vi
såg det när vi resonerade som kom munister) inte kunde undanröja krigens oundviklighet under imperialismen, dock kunde förhindra givna krig. Båda leden har bekräftat sig. Vi förmådde genom en världsomspännande fredsrörelse förhindra att Förenta staterna utlöste ett förberett Tredje världskrig samtidigt som de väpnade konflikterna – både försvarskrigen i Korea och Indokina som de antikoloniala frihets rörelserna – har präglat epoken. Detta arbete under decennier när de offi ciella medierna – då som nu – medvetet vanställde skeendet samtidigt som våra möjligheter att nå ut var begränsade och enbart IB hade 20 000 angivare vilka snif fade efter tecken på misstänkta politiskt avvikande krävde naturligtvis att vi i det politiska arbetet skulle förmå följa Jesu råd att vara kloka som ormar och oskyldiga som duvor. Ofta lyckades vi inte. Men vi försökte. Att vi just år 1952 hade börjat söka bygga upp något sådant som Demokratisk Ungdom kunde tyckas djärvt. Den som vill kan gå till läggen och läsa vad man skrev om oss. Men Demokratisk Ungdom var inte ett kommunistiskt ungdomsförbund. Vivi som jag som andra arbetade som kommunister i ett förbund där vi sökte bredast möjliga enhet på en plattform av Ungdomens Fyra Rättigheter.
Varför skriver jag detta? Jo denna dubbla medvetenhet – kommunismen trots all hets och samtidigt nödvändigheten av bredast möjliga osekteristiska samverkan – kom att bestämma Vivi i hela hennes politiska och samhälleliga gärning. Låt mig ta ett annat exempel. 1962 var vi i Kina. Det var en rätt stor svensk grupp som arbetade i Beijing. Vi var kommunis ter eller medvetna sympatisörer. (Sven och Cecilia Lindqvist var inte med i denna grupp; Sven arbetade då på ambassaden.) Det var en tid då konflikten mellan Kinas och Sovjetunionens kommunistiska par tier blev allt skarpare. Vi bad att få höra argumenten. Från kinesisk sida fick vi dem; från sovjetisk sida räckte blotta vår vilja att diskutera till att vi stämplades. Men
också detta var typiskt för Vivi. Hon ville läsa, diskutera, och pröva frågorna innan hon tog ställning. Ingen på vår kant, inte Marx, inte Mao och naturligtvis heller inte Vivi var ver balinspirerad. Vi bedömer och handlar på grundval av den kunskap och de erfaren heter vi har i den givna tiden. Men det avgörande är att förmå se skeendet och ta principiell ställning. En avgörande hän delse i våra liv var när Sovjetunionen bytte färg. När det som varit 60 procent bra och 40 procent dåligt passerade en gräns, slog om och ändrade karaktär. Socialimperialism var inte en fras; dess verklighet visade sig i Tjeckoslovakien och Afghanistan. Vivi var också ledande i arbetet för att Folkens Permanenta Tribunal höll sin stora Afghanistansession i Stockholm 1–3 maj 1981. Därmed bidrog hon starkt till att skapa internationellt medvetande om och stöd för det afghanska folket under dess förra rättfärdiga frihetskrig; då mot den sovjetiska ockupationen. Ja, Sovjetunionen bytte färg och många bland det som kallade sig vänster i Europa blev förvirrade. Men skulle detta vara kon stigt? Marx fick uppleva något liknande när det gällde Förenta staterna. Under kriget på 1860-talet stod Förenta staterna för framtiden; läs vad man skrev från Första internationalen. Men innan Marx gått bort
Vivi Löfstedt, Stockholm, har avlidit i en ålder av 70 år. Hon kom från arbetarmiljö och växte upp i Porjus med en politiskt aktiv ensamstående pappa. n n Som 15-åring blev hon aktiv i Demokratisk ungdom i Norrbotten, och några år senare invaldes hon som yngsta ledamot i förbundsledningen. Under fyra år i början av 1960talet bodde hon i Kina. n n När hon kom hem från Kina 1965 blev hon aktiv i Clarté. Där träffade hon Peter Lorentzon, som blev hennes livskamrat. Hon spelade en central roll i uppbyggandet av Oktoberbokhandeln i Stockholm och var med och startade Oktoberförlaget. I samband med att KFML ombildades till parti under namnet SKP kom hon med i partistyrelsen och var anställd i partiet fram till nedläggningen i mitten av 80-talet. n n Efter Sovjetunionens invasion av Afghanistan var Vivi Löfstedt en av initiativtagarna till Svenska Afghanistankommittén. Hon var den drivande kraften bakom den internationella Stockholmskonferensen om islams mångfald i april 1989, anordnad i samarbete med ABF Stockholm. Hon var även med och grundade IrakSolidaritet och var ordförande för den svenska sessionen av Världstribunalen om Irak i november 2004. hade av denna framtidsstat blivit den för gyllda tidsålderns korrupta rovstat. Vivi förmådde både hålla fast vid det principiella (det är rätt att göra uppror) och se skeendets dubbelhet. In i det sista var hon aktiv och drivande. Hon var ledande och inspirerande i det nödvändiga solidaritetsarbetet för Iraks folk. Ty nu när Förenta staterna i eget eko nomiskt och maktpolitiskt intresse håller det landet besatt med 150 000 soldater och 180 000 privatsöldnärer och såväl regering som officiella medier i ett anpass ligt land som Sverige därför söker hålla tungan rätt i mun krävs det sådana som tar sitt ansvar, som står upp och säger som det är. Det gjorde Vivi. Trots sjukdom och fysisk svaghet. Hon har gjort en stor insats. Jag är tacksam över att få ha känt henne.
jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.