Page 1

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 9 2008 • 45 KRONOR

FOLKETiBILD KJERSTI BOSDOTTER GEORGIENKRIGET HENNING MANKELL

fibnio2008


På egna ben sedan 1972

folketibild/kulturfrontnio2008

Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn. ISSN 0345-3073

Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren. Redaktion: Martin Schibbye Redaktionskommitté: Tom Carlson, Eva Dahlman, Solveig Giambanco, Lisa Forsberg, Lars-Ivar Juntti, Pia Karlsson, Johan Kellman Larsson, Eva Myrdal, Eva Wernlid, Peo Österholm Debatt: red@fib.se Sett Läst Hört: red@fib.se Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre Layout: Martin Schibbye Omslagsbild: Botox Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, fax: 08-55695035, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt) Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se Bokbeställningar: bok@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser: Lösnummer: 45 kr (sommar- och julnummer 60 kr), Prenumeration helår: 490 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 270 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), provprenumeration: 99 kr (3 nr), stöd­ prenumeration: 750 kr (helår), utland: 690 kr (helår), 370 (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/ år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2007 FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522) Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

solveig giambanco möter

kjersti bosdotter 8

Hennes karakteristiska röda hårsvall har under trettio års tid stuckit ut vid seminarier, författarmöten, stadsvandringar och musikevenemang. FiB möter Kjersti Bosdotter kulturansvarig på IF Metall .

Foto: Eva Wernlid

Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

per gahrton

georgien 12

Vad är det som gör att stormakternas intresse riktas mot krutdurken på andra sidan Kaukasus berg? Per Gahrton reder ut bland Georgienkrigets konspirationer och pyrrhussegrar.

henning mankell

till timbuktu 18

Henning Mankell drömde i 50 år om att resa till Timbuktu. I år gjorde han slag i saken. På Ahmed Babas Institut kunde han krossa lögnen om det skriftlösa Afrika, den som gömts i sand eller blivit bortljugen av Europa.

peter curman

almqvist 26

Peter Curman om vad Carl Jonas Love Almqvist har gemensamt med Bruno K. Öijer och Maja Lundgren. En samtida författare med andra ord.

pia karlsson

ett historiskt möte 30

Nyligen ägde ett historiskt möte rum i Kabul. Det tidigare terroriststämplade partiet Hezb-e-Islami samlade 1 400 deltagare till ett tre dagars seminarium om motståndet och framtiden. Pia Karlsson träffade några av deltagarna.

sverigebilden 4

hans isaksson filmrecension 28

lisa forsberg jorden runt 5

lennart palm levande historia 33

johan kellman larsson aktuellt 6

recensioner sett/läst/hört 44

debatt 26

ingemar folke juridik 46

jan myrdal skriftställning 27

hans lindström sista sidan


fibnio

lärdomar efter en strejk

O

nsdagen den 28 maj – efter nästan sex veckors strejk – sa majoriteten av delegaterna på Vårdförbundets kongress ja till medlarnas bud. Lönebudet låg obetydligt över det bud som kongressen sagt nej till i slutet av mars. Att man i avtalet fick in en lägsta lön för dem som arbetat minst ett år i yrket på 21 100 kronor från den 1 mars 2009 var dock en framgång. Men nu verkar det som att denna lägstalön bara gäller till den sista december 2009. Därefter finns det återigen ingen bestämmelse om lägstalöner. Det gick som när Kommunals kamp i våren 2003 avslutades med konstaterandet att en lågavlönad under­sköterska är en lågavlönad undersköterska. Besvikelsen är naturligtvis stor bland sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker. Man kan säga att förbundets ledning svek medlemmarna. Och det gjorde de också. Många hotar nu att lämna förbundet. Men det är inget alternativ om man vill försvara och förbättra villkoren för lönearbetare, tvärtom det leder bara till försämringar. Ytterst är det ju de vanliga medlemmarna som har ansvaret för vad som skett. De har inte hållit tummen i

”Det gick som när Kommunals kamp våren 2003 avslutades med konstaterandet att en lågavlönad undersköterska är en lågavlönad undersköterska. ”

ögat på sin valda ledning. De flesta av de 200 kongressledamöterna – vars majoritet sa ja till avtalet – finns nära medlemmarna och är inga pampar. Men dessa lät sig manipuleras att godkänna avtalet. Det allvarligaste är att medlemmarna låtit sig reduceras till individuella konsumenter av fackliga tjänster och lämnat över till den högsta ledning och anställda att styra och sköta fackföreningens verksamhet. Vad är en fackförening? Är det ett försäkringsbolag som leds av ett i huvudstaden lokaliserat kansli som definierar den fackliga verksamheten i marknadstermer? Nej fackföreningar är nödvändiga samhälliga organisationer som arbetare och tjänstemän skapat i kampen för sina intressen. Fackföreningarnas objektiva grund är motsättningen mellan arbete och kapital. Denna motsättning existerar oavsett om lönearbetarna eller arbetsköpare vill det eller inte. Kärnan i denna motsättning är kampen om produktionsöverskottet (förädlingsvärdet). Nu har fackföreningsrörelsen stora problem att behålla sina medlemmar samtidigt som svårigheterna med att upprätthålla kollektivavtalen – efter den skandalösa ” Vaxholmsdomen ” – drastiskt har ökat. Facket bör därför allvarigt ompröva sin verksamhet. Medlemmarna måste återupprätta demokratin och den kollektiva kampen. Därför är det glädjande att det börjar röra på sig ute i de fackliga leden. Denna utveckling beror främst på ilskan och motståndet mot EU-domarna och den hotande lönedumpningen. Lyckas inte medlemmarna förnya fackföreningarna kommer vi att få uppleva många fler nederlag. kenneth lundgren ordförande i FiB/K

Foto: Eva Wernlid (Bilden är beskuren).

Medarbetare: Pia Karlsson

Möt FiB på mässan

n n Från torsdagen den 25 september till söndagen den 28 september pågår årets Bok- och Bibliotek i Göteborg. Folket i Bild kommer att vara i monter B06:62. Där har vi ett erbjudande du inte kan motstå.

Ålder: 61 år. Sysselsättning – Jag arbetar med en masterutbildning vid universitetet i Jalalabad och så har jag just börjat en halvtidstjänst vid Institutet för utvärdering av utvecklingssamarbete (SADEV). n n Du har skrivit om Afghanistan i det här numret. Vad tror du om framtiden för landet? – Jag är ganska pessimistisk vad gäller den närmaste framtiden. Men i ett längre perspektiv är jag säker på att afghanerna kommer att återta kontrollen av sitt land. n n Du har också skrivit en avhandling om Afghanistan. Vad handlar den om? – Den heter An Afghan Dilemma: Education, Gender and Globalisation in an Islamic Context och handlar om de två utbildningssystemen i Afghanistan, det västerländska och det islamiska och har ett särskilt fokus på flickors deltagande. n n Vad gör du på fritiden? – Jag har en stor trädgård och så har jag Leo, ett under till barnbarn.


fibsverige


fibjordenrunt

fib 5

lisa forsberg

> Venezuelas president Hugo Chávez upprättar avtal som ger Sydafrika omfattande rättigheter att nyttja Venezuelas rika oljereserver. Venezuela har tidigare gett förmånliga oljehandelsavtal till en rad latinamerikanska länder, som Argentina, Bolivia, Paraguay, Kuba och Uruguay. Syftet med avtalet mellan Sydafrika och Venezuela var att upprätta ett direkt stat-till-statavtal, utan mellanhänder. Under efterföljande presskonferens förklarade Chávez att oljehandelsavtalet var ett sätt att fortsätta samarbetet mellan de latinamerikanska och afrikanska kontinenterna som hittills utgjorts framför allt av Kubas assistans – i form av å ena sidan sjukvårdspersonal, medici­ ner och dylikt, och å andra sidan det blod som kubanska soldater utgjutit under befrielsekrigen i Angola och Sydafrika – eftersom, som Chávez uttryckte det: ”Endast enade kan vi slå oss fria, och endast fria kan vi utvecklas fullt ut.”

Sydafrika får omfattande rättigheter att nyttja Venezuelas olja.

>

I Senegal kommer över 70 procent av befolkningens proteinintag från fisk, som hittills varit betydligt billi­ gare än andra näringskällor. Över en sjättedel av den senegalesiska befolkningen, och mer än två tredjedelar av Senegals kvinnor, arbetar inom fiskeindustrin. Dessa håller nu på att konkurreras ut av EU-ländernas trålare;

andelen lokalägda fiskebåtar har sedan 1997 sjunkit med 48 procent. Tony Blairs forna hovman, numera EU:s handelskommissionär, Peter Mandelson, håller på att införa ett fördrag som ska tillåta EU att stjäla till sig livsmedel från dem som tillhör världens fattigaste. Flera afrikanska länder har sedan några år tillbaka vägrat skriva under avtalen, som ger europeiska företag rätt att etablera sig i afrikanska länder, och att där åtnjuta samma behandling som lokala företag. Senegal skulle således förbjudas att försäkra sig om att dess fisk används för att mätta den egna befolkningen.

EU:s handelskommissionär, Peter Mandelson är sugen på fisk och håller på att införa ett fördrag som ska tillåta EU att stjäla den.

>

Angola håller sitt första parlamentsval på 16 år. Som en av världens snabbast växande ekonomier, med en BNP-ökning på 24 procent år 2007, hoppas den sittande regeringen, de före detta marxistiska, numera pånyttfött kapitalistiska Movimento Popular de Libertação de Angola (MPLA), att valen ska ge dem välbehövd legitimitet. Tidpunkten är väl vald, efter de ödesdigra valtumulten i Kenya och Zimbabwe. Med sin olja, sina diamanter, sitt stategiska geografiska läge och sina välutrustade väpnade styrkor är Angola nu en eftertraktad samarbetspartner både i USA och i Sarkozys Frankrike. Angola är den största oljeexportören till Kina, och den sjätte största till USA. Medan huvudstaden ersatt Tokyo som världens dyraste huvudstad lever två tredjedelar av befolkningen på mindre än 13 kronor per dag, arbetslösheten är mellan 40 och 60 procent, och en fjärdedel av de barn som föds dör innan de uppnått fem års ålder. Den traditionella oppositionen, den underfinansierade Unita-rörelsen, går till val på löften om förändringar i fördelningspolitik, och arbetslöshets- och fattigdomsbekämpning. De regerande MPLA, å andra sidan, går till val på att de är det enda av de 14 partier som ställer upp som ”har erfarenhet av att regera”.

Angola går till val. Med sin olja, sina diamanter, sitt stategiska geografiska läge och sina välutrustade väpnade styrkor är Angola nu en eftertraktad samarbetspartner både i USA och i Sarkozys Frankrike.

> 240 år av monarki är över i Katmandudalen. I Nepal har den före detta nepalesiske kungen Gyanendra varit tvungen att anpassa sig till ett liv som vanlig medborgare, efter att den nya nepalesiska konstituerande församlingen röstat för monarkins avskaffande, och maoistledaren Pushpa Kamal Dahal, mer känd under sitt nom de guerre Prachanda, blivit den senaste i raden av ”terrorister” som sedermera blivit regeringschefer, i och med att han den 15 augusti i år tillträdde som Nepals premiärminister. Den forne kungen har, tillsammans med alla de privilegier som han åtnjutit, även blivit av med den 600 personer stora privata personalstyrka som han hållit sig med.

På undanskymd plats. Slottsskogsgatan, Göteborg. fotograf: HILLEVI NAGEL: www.hillevinagel.se

Prachanda firar segern med lotusblommor.


fibaktuellt

155 425 aktuelltredaktör: Johan Kellman Larsson

kronor har inkommit till Fallujainsamlingen. Falluja är en symbol för USA:s massförstörelse och det irakiska folkets motstånd mot ockupationen. Föreningen IrakSolidaritets insamling går oavkortat till offren för USA:s ockupation. 80 000 kronor har betalats ut till tre olika ändamål. 40 000 överlämnades till Umar Almukhtarföreningen i Bagdad i början av sommaren 2008. Umar Almukhtarföreningen har lång erfarenhet av att hjälpa änkor och föräldralösa barn oberoende av religiös och etnisk tillhörighet. Änkorna och de föräldralösa är de mest utsatta under ockupationen. Föreningen IrakSolidaritet har tidigare bidragit med 20 000 kronor till flyktingar från Falluja efter USA:s stora anfall mot staden i november 2004. Flyktinghjälpen kanaliserades genom Studiecentret för mänskliga rättigheter och demokrati i Falluja. Studiecentret representerade stadens civila organisationer. Föreningen har även stött en grupp kvinnor som med fara för sina liv fört nödhjälp och läkemedel till bland annat staden Al Qaim som förstördes svårt av USA:s bombningar.

Kvinnornas hjälparbete återspeglas i dokumentärfilmen ”Irak: kvinnornas historia” som föreningen har visat i Stockholm och Göteborg under det gångna året. Några av de modiga kvinnor som var med och gjorde filmen har mordhotats och tvingats fly från Irak. Stöd Fallujainsamlingen! Sätt in ditt bidrag på pg: 116 73-1 SIGYN MEDER, IrakSolidaritet (www.iraksolidaritet.se)

Pengaströmmen går till Fortum

BILD: MARE TOOMINGAS

BOJKOTTA LONDON-OS ? Till: Liberala ungdomsförbundet Från: Gunnar Olofsson Hej! Med viss beundran har jag följt er heroiska kamp för att bojkotta OS i Peking på grund av den kinesiska regimens brott mot mänskliga rättigheter. Att detta inte gick tror jag till viss del berodde på att kampanjen startades alldeles för sent. Men nu har vi, om vi börjar genast, chansen att starta en bojkottaktion mot OS i London om fyra år. Storbritannien bryter ju, som bekant, kraftigt mot mänskliga rättigheter bland annat genom krig och ockupation i Irak och Afghanistan och medhjälp till USA:s olika olagliga aktiviteter med fångläger, tortyr med mera. Vad sägs? Med vänliga hälsningar Gunnar Olofsson.   Hej Gunnar! Spännande förslag, men det finns några skäl till varför LUF nog inte kommer att vara lika benäget att vilja bojkotta OS i Londen 2012. För det första är inte Storbritannien en diktatur, dess brott mot de mänskliga rättigheterna kan prövas både i nationella och internationella domstolar med förväntan att Storbritannien följer tribunalernas utslag. I Kina är, som bekant, sådana rättegångar omöjliga. Storbritanniens insats i Irak och Afghanistan är på olika sätt sanktionerad av Förenta nationerna. Någon ockupation kan man väl möjligen tala om man vill spetsa till sina formuleringar/.../ Det känns rimligt att anpassa protesten efter förutsättningarna. Tack för ditt intresse för de mänskliga rättigheterna och dess giltighet i hela världen. Jag ska se till att du får ett par gnuggtatueringar med de kinesiska tecknen för mänskliga rättigheter som en tacksamhetsgåva för ditt engagemang. Isak Bergdahl Förbundsstyrelseledamot, LUF.


före 1948

LIBANON

Det brittiska mandatet 100% av det historiska Palestina

SYRIEN Safad

Acre

Tiberias

Haifa

Nazareth

fib 7

Jenin Netanya

Tulkarm Nablus Qalqiliya

Tel Aviv Jaffa

»Att ställa krav är att bry sig. Här är ett: dra åt helvete!«

Ashdod

till skillnad från obama har mccain tydligt visat att han inte har någon som helst ambition att stärka banden mellan ryssland och usa. det handlar snarare om att klippa dem.

»I sådana här lägen syns effekterna av en opinionsbildning helt dominerad av borgerliga medier. Tänk tanken att han varit socialdemokrat. Då hade drevet gått som tusen hungriga pansartaxar.«

per wirtén kommenterar på dagens arena de hitintills uteblivna konsekvenserna för jan björklund efter att, som sveriges radio visat, utbildningsministern felaktigt svartmålat den svenska skolan.

»Eftersom jag lyssnar så mycket på Bob Dylan när jag försöker springa ifrån döden i mina nya ljusblåa gymnastikskor med luftsulor och med min minimala mp3-spelare på maxvolym så hör jag hela tiden sånger som passar in på det som händer omkring mig just nu.«

bodil malmsten reflekterar på sin fruktansvärt underhållande blogg finistère (www. finistere.se).

»När det pratas livemusik brukar jag tvingas erkänna att jag nuförtiden nästan bara går på spelningar om jag får sitta ner i en röd sammets–fåtölj [...] förutom allmän lathet finns det faktiskt en legitim förklaring, något som blev tydligt under helgens Way Out West.«

svenska dagbladets karin svensson dömer ut årets kanske mest hyllade svenska musikfestival way out west. anledningen är den hänsynslösa publiken. folk, menar hon, saknar vett och endast en spelning under hela festivalen var tydligen värd att genomlida. resten var så full av publika ”etikettsbrott” att karin höll på att fullständigt bryta samman.

Ramallah Jeriko

JERUSALEM Betlehem Hebron

Gaza

Beersheba

JORDANIEN

ali esbati upprörs på sin blogg över moderaternas semi-rasistiska utspel på dn debatt om de nya kraven som tydligen måste ställas på våra invandrare.

och n o g ö s in t u P i in t »Jag har titta stäver: K.G.B.« sett tre bok

Ramle

Ashqelon

EGYPTEN

Eilat

0

50 kilometer

SAUDIARABIEN

UTOPIN FÖRVERKLIGAD – VID NOTSTÄLLET Att plädera för en tvåstatslösning i IsraelPalestina-konflikten är idag helt i sin ordning. Men att däremot tala om en gemensam stat, där palestinier och israeler skulle leva sida vid sida, är närmast tecken på sinnessvaghet. Då anses man ohjälpligt utopisk, idealistisk eller extremistisk. I och med Väst-Östliga Divanorkesterns framträdande borde dock läget ha förändrats. Denna orkester, skapad av den argentinsk-israeliske dirigenten Daniel Barenboim och den palestinske författaren Edward Said, kullkastar nämligen — genom sin blotta existens — axiomet att israeler och palestinier aldrig någonsin skulle kunna leva tillsammans. När judiska, arabiska plus några spanska musiker (de senare som en ”hyllning” till det muslimska Andalusien på iberiska halvön) spelar tillsammans visar de att utopin mycket väl är möjlig att förverkliga. Och som de spelar sedan! Sällan har jag hört en sådan förälskad Haydn och en sådan blodfylld Brahms som under deras gästspel i Berwaldhallen nyligen! Ja, de lyckades rentav väcka liv i tolvtonsmodernisten Schönberg! Där många andra symfoniorkestrar lägger sig vinn om att låta så utslätat, blodlöst och tuktat som möjligt spelar dessa unga musiker som om det gällde livet. Och det gör det ju också för dem, bokstavligen talat. Inte undra på då att tårarna flödade inte bara i Berwaldhallen utan också på alla oss som lyssnade hemma vid radioapparaten! MARGARETA ZETTERSTRÖM


fibintervju

Vid konsternas frontlinje solveig giambanco text eva wernlid bild

”Grillkyckling har hittills visat sig vara farligare för svenskar än terrorism. Inte heller mot grillkycklingarna anser jag att man behöver sätta in militär.”

Hennes karakteristiska röda hårsvall har under trettio års tid stuckit ut vid seminarier, författarmöten, stadsvandringar och musikevenemang. Kjersti Bosdotter har som kulturansvarig på IF Metall hängivet arbetat med att sprida arbetarrörelsens historia och kultur. FiB möter en kulturoptimist i en svår tid. Jan Guillou svarar på frågan om inte terrorbekämpning bör vara en militär fråga?


fib 9 Arbetaren är politiskt tabu inom konsten. Mer politiskt inkorrekt än att skildra knegare vid fabrikernas löpande band kan det inte bli visade det sig när konferensarrangörerna på Folkets hus ville plocka ner Amelin. – Det är som en skändning. Som om storstrejken aldrig ägt rum. Vi skäms för våra bilder och för det som på något sätt uttrycker våra idéer, suckade Kjersti Bosdotter i LO-tidningen när Amelins målning i Folkets hus var hotade.

>>


fibintervju

»Vi har själva, inom arbetarrörelsen, hjälpt till att rasera. Det finns en vilja att slippa minnas slit och smuts och förnedring. Det måste gå en tid innan man kan ta sig an sin historia.«

>

A

rbetsplatsen ligger i IF Metalls bruna byggnad på Olof Palmes gata i Stockholm, ett stenkast från Folkets hus. Där skulle i hös­ tas Amelins stora demonstrationsmålning plockas ner. Men de starka protesterna, inte minst från IF Metall som donerat mål­ ningen, satte stopp för tilltaget. – Rörelsen anställer ibland folk som ska lösa ekonomiska problem men som saknar vår kultursyn. Idag är också anrika Brunnsviks folk­ högskolas framtid osäker. Nyligen beslöt LO:s styrelse att lämna över skolan till ”regionala intressen”. Kjersti Bosdotter är starkt kritisk till att LO anlitat en profes­ sionell ”företagsslaktare”. – Det kan bli vad attan som helst. I värsta fall ett Spa! Brunnsvik räddas bäst genom en ökad profilering. Inte som konkurrent till andra kursgårdar i vacker miljö, det leder ingenstans. Jag hoppas att arbetarrörelsen regionalt orkar driva Brunnsvik vidare i någon form. Kjersti Bosdotter är anställd inom organi­ sationsenheten på IF Metall och arbetar inte enbart med kulturfrågor. En lösning hon tycker är utmärkt. Kultur ska vävas in i all verksamhet, inte förpassas till att vara något man bara talar om i högtid­ liga ordalag vid kongresser och jubileer. – Kultur ska vara ett verktyg i det fack­ liga och politiska vardagsarbetet. Vi vindlar oss genom korridorer och pas­ serar imponerande mängder konst. Stora oljor, grafiska blad, skulpturer. Ändå ser jag bara en bara en bråkdel. Mycket mer finns ute i landet men förvaringsfrågan börjar bli besvärlig då flera lokalkontor lagts ner.

– Lokaler kan vi säkert få fram för arbetar­ rörelsens samlade konst, men pengar fat­ tas. Jag stirrar på Armémuseum där staten självklart konserverat alla arméfanor. Men den gamla synen om vad som ingår i kul­ turarvet härskar fortfarande. Det är medel­ klassens och överklassens kulturarv som är värt något. Fotograferingen av de 7 000 fackliga fanorna har bekostats av fackför­ eningsrörelsen för närmare fem miljoner kronor. Kjersti Bosdotter anser att Staten borde ta ett ansvar för det totala kulturarvet eftersom de fackliga pengarna inte räcker hur långt som helst. – Jag tycker ofta att man glömmer att de här pengarna har samlats in under 120

Bosdotter tipsar:

nn TEATER

– Teater Scenario och Unga Tur rekom­ menderas. Stadsteatern var bättre förr. Dramaten har, bortsett från Elverket, helt säckat ihop. På resorna ute i landet försöker hon se teater, gärna i Göteborg. – Folkteatern har alltid varit en favorit. Men nu när Lars Norén ska driva den så ändras väl repertoaren till medelklass­ nojorna igen. Inte så särskilt intressant.

nn MUSIK

– Onsdagarna är heliga. Då sjunger jag i kören Extrasalt. Vi sjunger dikter av Stig Sjödin, Göran Greider och Leif Nylén i egen tonsättning och arrang­ emang. Varje första maj sjunger vi vid La Mano och självklart på Stig Sjödindagen Vi har egna föreställningar på Teatervinden på ABF.

års tid från dem som har de lägsta lönerna i vårt samhälle. Vi måste vara väldigt akt­ samma med hur man använder arbetarnas pengar. Särskilt nu i dåliga tider Kjersti Bosdotter poängterar att vårt gemensamma kulturarv inte bara består av slott, herrgårdar, kvarnar och Visby ring­

mur. – Värnandet och bevarandet av gamla industrimiljöer som gruvor och järnbruk är minst lika viktigt. Och snart kärnkraft­ verken. Vad ska vi göra med Barsebäck? Det handlar om vår historia och vår iden­ titet som vi är skyldiga att föra vidare till kommande generationer. Jag är mycket glad över byggnadsminnesmärkningen av Stripa Gruva i Lindesberg. Det är ett genombrott och ett bra politiskt beslut av länsstyrelsen i Örebro. Gruvan i Laisvall är dessvärre helt utplånad. I det här sam­ manhanget är det viktigt att komma ihåg att det inte bara är våra plågoandar som skövlat. Vi har själva, inom arbetarrörelsen, hjälpt till att rasera. Det finns en vilja att slippa minnas slit och smuts och förned­ ring. Det måste gå en tid innan man kan ta sig an sin historia. Vi slår oss ner i Stig Sjödin-rummet. Arbetardiktaren blickar ner på oss. – Stig Sjödin kommer man aldrig ifrån, särskilt inte i ett förbund som gamla Metall. Han var ju metallarbetare. Han var den förste som kunde klä det hårda kroppsarbetet i lyrik. Han var dessutom bred, skrev också om natur och existentiel­ la frågor. LO gav för några år sedan ut hans arbetsmiljödikter i 30 000 exemplar och de gick åt ganska så raskt. Jag använder dem på kurser med unga människor som


fib 11

Kjersti Bosdotter har med sin sambo tagit fram tre häften med arbetarrörelsens frihetssånger.

känner igen sig i hans texter. Att visa vägen till ordet och boken är något som ligger henne varmt om hjärtat. – Alltför många ser inte läsning som något lustfyllt. Trista upplevelser från skolan spö­ kar. Man kanske har tvingats läsa högt fast man inte kunnat, blivit småmobbad. Man har ingen vana, läser överhuvudtaget inte. Därför blir utbildningen av bokombud extra viktig. Det är ett fackligt uppdrag som ser mycket olika ut beroende på arbetsplatsens storlek och arbetsgiv­arens inställning. Antingen sköter man ett befintligt arbetsplatsbibliotek eller startar ett nytt. Den viktigaste är att inspirera till läsning. – Vid utbildningen av bokombud sam­ arbetar vi alltid med arbetarförfattare, Författarförbundet och ABF. Så fort man fått ihop en liten boksamling så har man ett arbetsplatsbibliotek. Ibland är det en poäng att det inte är så stort. Det känns litet lättare för den som är ovan; att slippa välja från stora mängder. Att börja läsa, menar Bosdotter är det avgörande. – Den som inte har tillgång till sitt språk kan inte delta i någonting. Inte föra sin talan eller påverka. Det är det första. Sedan måste man se till innehållet – hur ser mak­ ten ut – hur har det sett ut historiskt – hur ser det ut idag. Ska vi lita till våra egna och

vår egen kultur eller anamma medelklass­ kulturen i alla dess uttryck. Men vill arbetarklassen läsa äldre och yngre arbetarförfattare? – Vi lever i det samhälle vi lever. Våra motståndare har sådana oerhörda resur­ ser. Vi säger naturligtvis inte till bokom­ buden: ”Ni får bara köpa in arbetarförfat­ tarna.” Däremot lyfter vi fram dem i alla sammanhang vi kan. Det tragiska är att de är så okända. Det är inte de som sitter i TVsofforna, recenseras eller överhuvudtaget ges ut. Men när dom medverkar i utbild­ ningen av bokombud, blir deltagarna både överraskade och begeistrade. LO har under 20 års tid följt läsvanorna inom LO-kollektivet. Resultatet? Unga och äldre män läser minst av alla. Generellt läser män mindre än kvinnor oavsett klass.

– Samtidigt har de mest belästa jag mött, autodidakterna, kommit från arbe­ tarklassen, säger Bosdotter. I arbetet med att föra ut litteraturen på arbetsplatserna finns det många vägar till boken. – Ljudboken är en otrolig öppning. Något som även arbetsgivare ser på med välvilja. Många har extremt montona arbeten och en berättelse i örat håller humöret uppe. Det blir också ett annat klimat på arbets­ platsen, man börjar diskutera. Ett annat framgångsrikt exempel är ”Läs för mig pappa”-projektet som har samlat omkring 1 200 pappor runt om i landet. Vägkrogbiblioteken är ytterligare en succé. Böcker lånas ut till yrkeschaufförer på mackar och vägkrogar. Inga hyllvärmare, ständig efterfrågan Kjersti Bosdotter kommer från en metall­ arbetarfamilj med fackligt engagemang och stort läsintresse. För henne var det nära både till boken och facket. Hon började sin gärning med att skriva studiematerial på dåvarande Brevskolan. Efter ett mellanspel under 1970-talet på Gustavsbergs porslinsfabrik, där hon räk­ nade ut att det krävs 42 olika moment för att tillverka en kaffekopp, började hon på Metall där hon sedermera blev kulturan­ svarig. – Inom IF Metall har kulturen och den

egna historien ett djupt och starkt fäste. Vi sysslar inte med frågor som om ett nytt operahus skall byggas eller inte. Allt vi gör ska ha en direkt koppling till våra medlem­ mar. För att understryka tar hon fram boken om de viktiga fackliga fanorna, Vår röda fana och den fjärde delen av Metalls his­ toria, Det lyser en framtid, som omfattar tiden 1957-1981. Drygt 1 000 sidor om fack­ föreningsrörelsens guldålder då allt gick på räls trots strejker och stålkris. Hon har arbetat med båda. – Många avdelningar hann fylla 100 år innan Industrifacket och Metall slogs ihop för två år sedan och hade redan skrivit sin lokala historia. Och många har redan hun­ nit skaffa sig en ny fana! Särskilt intressant har det blivit när man samarbetat med arbetarförfattare som Torgny Karnstedt och Bernt-Olov Andersson. De har bidragit till historieskrivningen om bland andra Smedjebacken och Fagersta. Bägge har ju jobbat i industrin och kan organisationen och så kan de tillföra det lilla extra.

Kjersti Bosdotter är också styrelsemedlem i Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap. I den egenskapen leder hon oavlönat vandringar i Stockholm; Arbetarkvinnorna på Södermalm med författaren Lena Kallenberg och ibland från Branting till Branting. Hon guidar också på Norra begravningsplatsen där gamla ordföran­ den och fackliga pionjärer som August Palm, Hinke Bergengren, Kata Dalström och Per Albin ligger begravda. Nyligen tog hon ton i Vita Bergsparken i Stockholm tillsammans med 4 000 andra i allsång mot alliansen. Men i tidningen dagen efter var det som om arrangemang­ et aldrig ägt rum. – Det råder mediediktatur. Inte en rad i Dagens Nyheter.

solveig giambanco är medlem i fib:s redaktionskommitté. eva wernlid är fotograf. Seminariet Boken på arbetsplatsen 2008, hålls i oktober på Brunnsvik för åttonde året i rad. Tanken är att skapa och vidareutveckla mötesplatser för ömsesidigt utbyte mellan LO-förbundens medlemmar och vår tids arbetarförfattare.


fibutrikes

Vad är det som gÜr att stormakternas intresse riktas mot krutdurken pü andra sidan Kaukasus berg? Per Gahrton reder ut bland Georgienkrigets konspirationer och pyrrhussegrar.


fib 13 Från Baku i Azerbajdzjan via Tbilisi i Georgien till hamnstaden Ceyhan i Turkiet löper en av världens strategiska oljeledningar, en som olje- och gasstormakten Ryssland hittills inte haft något inflytande över.

Spelet om KAUKASUS har bara börjat>


fibämne fibutrikes

V

per gahrton text carlos latuff illustration

Krigets enligt Ryssland:

03:25

Inledde georgiska trupper offensiva operationer och besatte ett antal samhällen.

04:30

Började georgiska stridsvag­ nar att dyka upp, åtföljda av pansarbilar av typ BMP som körde i riktning mot Tschinvali.

06:00

Inleddes beskjutning av hela staden med raketer. Sedan inledde georgiska enheter en offensiv mot staden från de södra förorterna. På vägen slogs ett antal ryska observationspunkter ut av georgierna. Samtidigt inled­ des granatbeskjutning av den fredsbevarande ryska batal­ jonens förläggning med hau­ bitsar. Fem georgiska flygplan började bomba Tschinvali. Flyganfallen riktades mot ryska förläggningar.

08:30

Angrep georgiska flygplan de fredsbevarande styrkor­ nas baser. Georgierna intog ”norra” och ”södra” basen i staden. – Det var i det läget som den ryska militärledningen beslutade att ingripa och sätta in luftburna trupper från Ivanovo, Moskva och Pskov för att kunna utföra det fredsövervakande upp­ drag som Ryssland har enligt FN-mandat, sa generalöverste Anatolij Nagovitsy till nyhets­ byrån interfax 9/8. (Källa: Ryska-posten.se)

ar det georgisk-ryska kriget resultatet av en georgisk-amerikansk-israelisk konspiration för att locka Ryssland i en fälla och därmed skapa grundval för ett nytt kallt krig, till båtnad för vapenindustrin, inte minst den israeliska som beväpnat Georgien de senaste åren? Den teorin lanserades den 10/8 av Michel Chossudovsky, Centre for Research on Globalization. Några dagar senare, den 14/8, var också Pavel Felgengauer i den ryska oppositionstidningen Novaja Gazeta övertygad om att det handlade om en konspiration – men den motsatta, en Kremlstyrd provokation för att locka Saakashvili i en fälla som skulle möjliggöra rysk come back som ordningsmakt i Kaukasus och supermakt på världsscenen.

Federationen, som Tbilisi-regimerna varit mot osseter och abkhazer. Är Sydossetien-konflikten kanske bara en utlöpare av Mellanösternkonflikten? Den israeliske fredsveteranen Uri Avnery hävdar att minst två georgiska ministrar är israeliska medborgare! Och Syriens president alAssad tycks vara en av de få statsledare som öppet har stött det ryska agerandet. Ändå är det förenklat att se Sydossetien-konflikten som en underavdelning av den arabisk-israeliska konflikten.

Båda teorierna har i olika varianter samlat anhängare under de gångna veckorna. Kanske kommer Der Spiegel den 25/8 nära sanningen när tidskriften konstaterar att båda sidor laddade upp under sommaren. Kanske både Kreml och Saakashvili lade ut fällor för varandra? Vad är det då som gör att så stort intresse riktas mot denna Europas ”bakgård”, på andra sidan Kaukasus berg? Är det Huntingtons civilisationskrig som spökar? Många tror det. I Sydkaukasus möts den kristna och den muslimska världen, då och då ryktas det om alQaida-närvaro. Ändå håller inte civilisationskrigstesen. Osseterna är till exempel lika kristna som georgierna. Och Georgiens närmaste allierade i regionen är Azerbajdzjan och Turkiet, båda muslimska, medan de ryska trupperna, vilket såväl den georgiske patriarken som vanliga georgier upprört har påpekat, är lika ortodoxt kristna som georgierna. Handlar det om principiellt olika syn på minoriteters självbestämmande? Knappast. Ryssarna har varit lika oförsonliga mot tjetjener och tartarer och andra folkgrupper som försöker kasta loss från Ryska

ifrågasatte det västliga stödet till en alltmer auktoritär Saakashviliregim. Det mest kompromisslösa angreppet kom från en georgier, Vladimer Papava, före detta ekonomiminister och parlamentsledamot för regeringspartiet fram till november 2007 då Saakashviliregimen slog ner fredliga protester med brutalt våld. Då avgick Papava och beskyllde regimen för att ha en ”nihilistisk attityd till människor och bryta mot mänskliga rättigheter”. Han medger att rosenrevolutionärerna genomfört vissa positiva förändringar, till exempel budget­ sanering och minskning ”lågnivåkorruptionen” bland till exempel poliser och skollärare. Men samtidigt har ”elitkorruptionen” ökat, inte minst genom att pengar som drogs in genom köpslagan med skattesmitare och storfifflare, ofta efter TV-sända polisaktioner, placerades på särskilda så kallade ”brottsbekämpnings- och utvecklingskonton” vid sidan om statskassan. Papava konstaterar att det är vansinnigt att likställa en provästlig och anti-rysk inriktning med demokrati.

Kanske handlar det om georgisk demokrati mot rysk diktatur? Nej, under flera år har människorättsorganisationer försökt slå larm om demokratins urholkning i Georgien. Ett exempel var en serie artiklar i februari/ mars 2008 i Harvard International Review (HIR) som

Slutligen fäster Papava uppmärksamheten på en av de i Väst mest okända paradoxerna: ”Efter Rosenrevolutionen öppnade Georgien sina dörrar för ryskt kapital, vilket har fortsatt att rinna in trots embargot på georgisk export som Ryssland införde våren 2006”. I det sammanhanget bör påpekas att Saakashvili utnämnde en rysk finansoligark, Kakha Bendukidze, till ekonomiminister, han är visserligen född i Georgien, men rysk medborgare. Utnämningen tolkades av den ryska regeringstidningen Rossiskaja Gazeta som att Georgien nu skulle byta ut Sorosfolket

Detta betyder inte att Saakashvili­ regimen är en hemlig agent för storrysk imperialism. Snarare understryker det att krassa materiella faktorer spelar större roll i sammanhanget än religion, nationalitet och ideologi.


fib 15

I mitten av juli höll USA:s och Georgiens trupper en gemensam militärövning. Den bestod av 1 200 amerikanska- och 800 georgiska soldater. Dessa övningar, som avsluta­ des knappt en vecka innan den 7 augustiattackerna, anser många var en generalrepetition inför den militära operationen (AP, 15 juli, 2008).

mot personer som var mer orienterade mot Ryssland. Bendukidze ledde fram till januari 2008, under parollen ”vi säljer allt utom vår heder”, en privatiseringkampanj som förde upp Georgien till en topplats på listor över ”företagsvänlig klimat”. Mot den bakgrunden är det intressant att en georgisk nättidning efter kriget publicerade intervjuer med företrädare för ryska företag i Georgien och sammanfattade resultatet så här: ”Den georgiska regeringen har förblivit lojal mot de ryska investerarna också under den senaste rysk-georgiska konflikten…det ryska kapitalet, inbegripet banker, energi, olja, mobilkommunikation, fabriker, flygbolag, har alla hittills känt sig trygga.” Detta betyder inte att Saakashvili­regimen är en hemlig agent för storrysk imperialism. Snarare understryker det att krassa materiella faktorer spelar större roll i sammanhanget än religion, nationalitet och ideologi. Det gäller på alla nivåer, från lokala smugglare i Sydossetien och Abchazien och ryska och georgiska soldater som säljer vapen till ”frihetskämpar”, internationella vapenhandlare och regionala makthavare som via privatiseringar och specialkonton kan dryga ut

sina magra statslöner, till Ryssland, USA och EU, som konkurrerar om kontrollen över de fossila bränslen som transporteras via Georgien. I högtidliga sammanhang talar USA och EU om att återupprätta den medeltida Sidenvägen, i krassare sammanhang handlar det om att bygga gas- och oljeledningar och vägar utom räckhåll för Ryssland. EU har särskilda program på gång med under förkortningarna Traceca och Inogate, det vill säga Transport Corridor Europe-Caucasus-Asia och Interstate Oil and Gas Transport to Europe. Den som kontrollerar Georgien har alltså ett trumfkort. Så när de ryska bomberna började falla över Stalins födelsestad Gori var det nog inte i första hand civilbefolkningens väl och ve som fick amerikanska och europeiska politiker att protestera, utan den oroväckande närheten till oljeledningen Baku–Tbilisi–Ceyhan (vid turkiska medelhavskusten). Därför var det nog något av en lättnadens suck den amerikanske diplomaten Matthew Brice drog när han den 23 augusti offentligt utbrast: ”Ryssland har inte försökt skada oljeledningen Baku–Tbilisi–Ceyhan”. Däremot stoppades oljeflödet ändå av en explosion i Turkiet som kurdiska rebeller påtog sig ansvaret för – en påminnelse om att

PÅ BILDEN: en amerikansk militärjeep beslagtagen av ryska styrkor i Georgien. Redan i maj i år protesterade den ryske försvarsministern mot flödet av militärutrustning till Georgien. Enligt det ryska försvarsministeriet har följande levererats den senaste tiden: 206 stridsvagnar, varav 175 från Nato-länder, fyra stridsfartyg, 25 helikoptrar, 70 granatkastare, tio robotsystem och åtta obemannade flygplan. Och då är landet inte ens medlem i militäralliansen. Tillkommer gör instruktörer till den levererade materielen och ett hundratal rådgivare.

>


fibutrikes fibämne

>

Enligt en opinionsundersökning i Georgian Times, som ställt frågor till både ryssar och georgier ett par veckor efter kriget, stödjer klara majoriteter i båda länderna sina respektive presidenters agerande.

hot mot oljeförsörjningen i väst inte bara kommer från maktambitioner i Kreml. Det delvis Stockholmsbaserade Central Asia-Caucasus Institutes (Caci) hemsida rapporterade i slutet av juli att Ryssland försökte bryta upp Baku-Tbilisi-Ankarablocket genom högnivåbesök i Azerbajdzjan och Turkiet. I Baku undertecknade president Medvedev och hans kollega Alijev ett avtal om vänskap och strategiskt partnerskap och i Ankara diskuterade utrikesminister Lavrov möjligheterna av en öppning av gränsen mellan Turkiet och Armenien. I Cacis:s analys påpekas att en förutsättning för förbättrade armeniskturkiska relationer är att Nagorno-Karabach-konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan får en lösning, något som Ryssland uppenbarligen försöker bidra till.

Kanske borde världens fattiga stater, särskilt de små, återkalla minnet av Bandung 1955 och återupprätta ett inbördes direktsamarbete som står utanför alla allianser med supermakter.

Eftersom Ryssland är en trogen allierad till Armenien måste en sådan lösning bli en kompromiss. Men en Moskvasponsrad kompromisslösning på utbrytarproblemet är knappast vad Saakashviliregimen har tänkt sig. En notis från nyhetsbyrån Regnum i april hade rubriken: ”De orangea förutspår Rysslands sammanbrott 2010”. Ursprunget till notisen var uttalanden av ukrainska, inte georgiska, antiryska nationalister. Men med tanke på de nära förbindelserna mellan Jusjtjenkoregimen i Kiev och Saakashviliregimen i Tbilisi är det inte konstigt om en del ryssar uppfattar Ukraina och Georgien som allierade i en stor konspiration som syftar till att krossa Ryssland på samma sätt som Sovjetunionen krossades. I varje fall tycks ”alla vara överens om att den georgiska armén inledde ett anfall 23.30 på kvällen den 7 augusti”, som det heter i en krigsöversikt från Institute for War an Peace Reporting. Strax efter anfallets inledning avbröts ordinarie TV-utsändning hos Rustavi 2 för ett meddelande om att Georgien hade beslutat att ”återställa den konstitutionella ordningen i Tskhinvali-regionen”. Ett dygn senare vädjade


fib 17

Sverige skulle kunna spela en konstruktiv roll. Men då måste svensk Georgienpolitik bygga på sakkunniga personers insikter istället för på Carl Bildts rysshat som var förlegat redan under ubåtsfantasiernas 1980-tal. Saakashvili om världens hjälp mot ”den ryska aggressionen” samtidigt som han förkunnade att georgiska trupper nu behärskade hela Sydossetien. I själva verket behövde de ryska trupperna inte mycket mer än en dag för att tränga tillbaka den georgiska armén. Redan den 11/8 kunde det gamla kommunistparti­ organet Pravda jubla över att ”det inte var en georgisk utan en amerikansk armé som besegrades”. Den 13 augusti, dagen efter Medvedevs order om stopp för de ryska militära aktionerna, fick jag ett ebrev från Tbilisi där en av mina vänner klagade över ryktesspridningen. Det talades om tusentals dödsoffer och att ryska trupper var på väg att invadera Tbilisi. En georgisk tidning, Kviris Palitra (11–17 augusti), kallade ryssarna för fascister och konstaterade att ”oppositionen uttrycker solidaritet med regeringen”. En annan (Asaval-Davasali. 11-17 augusti) hade som huvudrubrik: ”För exakt 887 år sedan vann David Byggaren slaget vid Didgori”. Samtidigt kunde man höra folk i minibussarna uttrycka missnöje med presidenten. ”Folk säger att Misha offrar allt bara för att rädda sig själv.” Enligt en opinionsundersökning i Georgian Times, som ställt frågor till både ryssar och georgier ett par veckor efter kriget, stödjer klara majoriteter i båda länderna sina respektive presidenters agerande. Men andelen missnöjda är markant större bland georgierna än bland ryssarna. 41 procent av georgierna anser att ansvaret för kriget är jämt fördelat mellan de båda ländernas regeringar och 20 procent har en allmänt positiv syn på Ryssland. Och en femtedel av georgierna och en tredjedel av ryssarna genomskådar de officiella motiven och pekar ut en annan grundorsak: oljan! Vad bör då göras? Kanske borde världens fattiga stater, särskilt de små, återkalla minnet av Bandung 1955 och återupprätta ett inbördes direktsamarbete som står utanför alla allianser med supermakter. För Georgiens del skulle det förstås förutsätta en självbild som ligger närmare den socioekonomiska verklighe-

ten än drömmarna om fornstora dar och framtida Nato-medlemskap. Om sedan både EU och Ryssland kunde använda morötter i stället för piska och USA kunde hålla tassarna borta helt och hållet skulle det finnas goda möjligheter för hela Sydkaukasus att utvecklas.

”VAD SÄGER FOLKRÄTTEN OM RYSSLANDS ERKÄNNANDE?

– Jag anser att det inte finns något i folkrätten som för­ bjuder Ryssland att erkänna Sydossetien och Abchazien. Dessa områden har inte varit under faktisk kontroll av Georgien någon gång sedan självständigheten 1992. Från dag ett efter det att Georgien utropat sig som självständigt sade Abchazien att de inte ville vara med. Några veckor senare sade Sydossetien samma sak. Jag är förvånad över att Angela Merkel och Carl Bildt säger att erkännan­ det strider mot folkrätten. – Ryssland argumenterar att de har invaderat för att skydda egna medborgare mot Georgien. USA invaderade Grenada 1992 och Iran 1980 (i ett misslyckat försök att frita gisslan i Teheran) med samma argument. Storbritannien har också gjort så vid ett flertal tillfällen och Frankrike i Rwanda och Zaire.”

Sagt av Said Mahmoudi, professor i internationell rätt vid Stockholms universitet som svarar på frågor angående Rysslands erkännande av utbrytarrepublikerna i Georgien. SvD den 26 augusti 2008.

Sverige skulle kunna spela en konstruktiv roll, inte minst som såväl chefen för EU-kontoret i Tbilisi som EU:s officiella Sydkaukasussändebud råkar vara svenskar. Men då måste svensk Georgienpolitik bygga på sådana sakkunniga personers insikter i stället för på Carl Bildts rysshat som var förlegat redan under ubåtsfantasiernas 1980-tal och är det än mer i dag när den ryska demokratin förvisso är bristfällig och tyngd av stormaktslater, men där regimkritikerna faktiskt öppet ger ut tidningar och hemsidor i stället för att vara förvisade till hemligt stencilerade samizdat. I Novaja Gazeta sörjde författaren Gleb Shulpjakov oförblommerat: ”Konflikten gav makthavarna en chans att visa upp en ny ickesovjetisk, icke-barbarisk politik. Men det blev som det blivit med Moskva, som kunde vara en världs­ huvudstad men i stället blivit en asiatisk bakgård.” Strax före kriget drog sig en av de mest Europavänliga georgiska oppositionspolitikerna, före detta utrikesminister Salome Zurabishvili, inte för att i samtal med mig jämföra Saakashvili med Putin. Det mesta talar för att dessa herrar är ungefär lika goda kålsupare som konspiratörer bakom femdagarskriget mellan Georgien och Ryssland. Båda vann en sorts segrar – pyrrhussegrar, kanske historien kommer att visa. Det skulle inte förvåna mig om början till slutet på bådas politiska karriärer inleddes i augusti 2008.

per gahrton är författare, ordförande i palestinagrupperna och f.d eu-rapportör om sydkaukasus. i höst kommer han med en ny bok på carlssons förlag. carlos latuff är fotograf och illustratör se mer på www. tales-of-iraq-war.blogspot.com


fibkultur

henning mankell text jens monath bild

Henning Mankell drömde i 50 år om att resa till Timbuktu. I år gjorde han slag i saken. På Ahmed Babas Institut kunde han krossa lögnen om det skriftlösa Afrika, den som gömts i sand eller blivit bortljugen av Europa.

Resan till T


fib 19

”Sand utsöndrar en speciell lukt, på samma sätt som man kan identifiera närheten till hav.”

Timbuktu


fibkultur

D

et var en lång resa till Timbuktu. Från huvudstaden i Mali, Bamako, tog det två dagar i en överhettad Land Rover längs de dammiga och sönderkörda vägarna. Men egentligen startade resan för mig redan en gång i slutet av 1950-talet. Jag var tio år gammal, bodde i Härjedalen och för första gången läste jag då om den mytomspunna staden som hette Timbuktu. Jag minns upplevelsen av att Timbuktu måste ligga vid världens ände. Långt bortom Orsa Finnskogar, åtminstone. Det tog mig alltså 50 år att komma dit. När jag stod på färjan över floden Niger och visste att staden nu låg alldeles nära var det som om jag hade mig själv som tioårig alldeles intill mig. Vi var alltså två som kom till Timbuktu den här dagen i maj 2008. Det var 52 grader varmt, sandstormarna virvlade i stadens utkant och på hotellet där jag tog in hade elektriciteten slutat fungera.

Sanden var räddningen i det torra klimatet kunde gamla manuskript överleva och idag bevaras på Ahmed Babas Institutet.

II Jag reste inte ensam. Det fanns ett uppdrag som skulle slutföras. Jag hade rest till Mali tillsammans med ett teveteam. Det här var det sista steget på en lång resa genom många afrikanska länder. Jag hade fått möjlighet att tala fritt i två timslånga program om det Afrika jag rest och bott i sedan 1972. Det var 36 år sen jag första gången kom till den svarta kontinenten. Då landade jag i Guinea Bissau som den gången fortfarande var en portugisisk koloni. Jag färdades i ett litet plan där hälften av alla mätare visade noll. Mer än en generation har nu gått. Den gången var jag 24, nu hade jag nyss fyllt 60. Jag reste med frågan i

mig: vad har hänt med Afrika under alla dessa år? Och vad har hänt med mig? Omöjliga frågor, kan sägas. Men lik väl möjliga att besvara. Om man besvärar sig med att göra dessa mödosamma resor, i geografin såväl som i historien, genom gammal och ny kunskap. Redan från början hade jag sagt till producenten Jens Monath på den tyska tevestationen att Mali och Timbuktu skulle vara med. Det var ett villkor för min medverkan. Jag hade sagt: – Det går där att blottlägga en av de stora lögnerna om det väldiga Afrika, söder om Sahara. En av Västerlandets lögner om den fattiga världen. Den lögnen ska jag nu snart komma tillbaka till. III Vi hade delat upp resan på två dagar. Första natten stannade vi i Mopti. Även om vi fortfarande hade många mil kvar till färjan över Niger till Timbuktu och Saharas södra gräns, kunde jag ändå känna närheten

av öknen när jag sent på kvällen gick ut i mörkret. Sand utsöndrar en speciell lukt, på samma sätt som man kan identifiera närheten till hav. Då är det salt. I närheten av en stor öken är det en annan lukt, något bittert, svårt att exakt bestämma. En av chaufförerna stod och rökte vid bilarna. Han log. – I morgon blir vägen ännu sämre. Men vi kommer fram innan det blir mörkt. Det gjorde vi också. Sent på eftermiddagen färjade vi över Niger. Det är en flod som är satt under hård press. Utan den skulle stora landområden avfolkas, inte bara i Mali utan även i grannländerna. Floden utarmas genom förgiftning och överutnyttjande. Flera människor jag talade med sa att floden blir allt grundare Här krossas en lögn. Henning Mankell besöke Timbuktu – och hittade en guldgruva av vetande.


fib 21

Ska det då vara någon mening med att tänka sig en Adam och en Eva så var de naturligtvis mörka i huden. Vi har alla bakom oss en svart farfar eller mormor. för varje år som går. Korrumperade politiker och fattig­ domens förbannelse är orsaken. IV Det bör alltså sägas direkt: Det finns ett avgörande problem i Mali. Fattigdomen. Som i så många andra afrikanska länder är alla problem direkt eller indirekt kopplade till fattigdom. Vare sig vi talar om aids, malaria, diarréer, eller arbetslöshet, analfabetism och brist på grundläggande industriell utveckling, kommer vi

tillbaka till samma rotsystem: fattigdomen. Det finns skäl att påpeka att de allra flesta av länderna i Afrika i grunden är rika. Länderna har författigats. Det tillstånd av elände människor lever i nu är inget normaltillstånd. Den koloniala epoken skapade denna fattigdom. Om man hade bytt ut Sveriges historia med Malis hade vi också levt i elände och fattigdom. Men naturligtvis inte alla. Fattigdomens närvaro märks mest på sådant som antalet lyxbilar på gatorna. Inte undra på att i en del länder i Östafrika, öknamnet för en rik person är att han är en ”wabenzi”. Alltså en man som har en Mercedes Benz. Och han behöver inte vara vit, det finns också gott om svarta ”wabenzis”. Jag tänkte på det här när jag gått ut i den kvävande heta natten i Mopti. Mali i dag är ett fattigt land.

Timbuktu • Timbuktu (på franska Tombouctou) är en stad vid floden Niger i det västafrikanska landet Mali. Staden har 32 500 invånare. (2005). • Timbuktu har en lång historia som handelsplats mellan Nordafrika och Afrika söder om Sahara. Administrativt centrum för regionen med samma namn och av Unesco förklarat som världskulturarv. • 1980 upptogs platsen på Unesco:s världsarvslista. Timbuktu hotades då bland annat av det som en gång gav den dess rikedomar, Sahara. 1990 upptogs därför även Timbuktu på listan över hotade världsarv. Sedan dess har man bland annat jobbat med att skapa en skötselplan, gjort en inventering, restaurerat och arbetat med att få ett vattensystem. Världsarvskommitten beslutade därför den 13 juli 2005, under sin konferens i Sydafrika, att ta bort världsarvet från listan över hotade världsarv. Källa: Wikipedia, NE.

Sverige ger bistånd. Om det kan man säga mycket. Men man kan ju alltid betrakta det som en sorts återbetalning av tidigare rovdrift. Att Sverige inte haft koloniala politiska intressen i Afrika betyder inget. Vi har alltid funnits med ekonomiskt genom våra stor­ företag. Nämn ett svenskt storföretag som inte var verksamt i Sydafrika under Apartheid-tiden? Det finns inte. Att man sedan tvingades krypa undan när hela systemet höll på att sprängas var bara en strategisk reträtt. Profiterna hotades för en kort stund. Då höll

man igen. I dag är allt som vanligt igen. Inte bara i södra Afrika utan över hela kontinenten. Men Mali. Här fanns för tusen år sedan ett av världens mäktigaste kungariken. Europeiska och arabiska resenärer som kom hit skrev hem och sa att något liknande hade dom inte sett. Något liknande fanns inte i Europa eller i de arabiska enklaverna. Och då börjar det brännas, den här stora lögnen om Afrika. Som man exempelvis kan tala om genom att ägna sig en stund åt myten om Adam och Eva. V Jag stod där ute i mörkret och tänkte plötsligt på Leonardo da Vincis bild av den bibliskt mytologiska anfader som kallas Adam. Hos Leonardo är han vit,

>


fibkultur

I öknen utvecklades ett samhälle som var rikt, både materiellt och kulturellt. Timbuktu var en av de städer som en gång var ett centrum för mänsklig kunskap, långt innan vi ens i Sverige hade börjat reflektera över lärdomens väsen och behovet av universitet.


fib 23

>

västerländsk, europeisk, hans hud kan leda till något utspätt italienskt, varför inte med lite nordiska gener? I alla konstnärliga avbildningar är Adam och Eva vitskinnade. Vilket givetvis inte är sant. Det var på den afrikanska kontinenten människan slet sig loss från aporna, reste sig på två ben och så småningom utvecklades till sin egen art, Homo Sapiens. Kromosomerna vi i dag kan läsa och tyda talar ett entydigt språk. Vi kom från Afrika. Och ska det då vara någon mening med att tänka sig en Adam och en Eva så var de naturligtvis mörka i huden. Vi har alla bakom oss en svart farfar eller mormor. Men Mali. Här i öknen utvecklades ett samhälle som var rikt, både materiellt och kulturellt. Och om jag väl kommer fram till Timbuktu i morgon så är jag vid en av de städer som en gång var ett centrum för mänsklig kunskap, långt innan vi ens i Sverige hade börjat reflektera över lärdomens väsen och behovet av universitet. Jag har rest länge, tänker jag. 50 år. Jag går fram till chauffören som just har släckt sin cigarett. – Kör inte för fort i morgon, säger jag. Jag vill komma fram levande. Han ser undrande på mig. Och jag vet att jag kommer att tvingas be honom sänka farten innan vi ens har hunnit tio kilometer från Mopti. De kör som dårar. VI Jag kom dock levande fram till Timbuktu och jag stannade i tre dagar. Temperaturen steg varje dag till över 50 grader, på nätterna sjönk den kanske till 30. Jag sov inte många timmar. Det enda sättet att vila var att rulla in sig i blöta handdukar. Den första natten tänkte jag på vad Amadou Hampate Bah hade sagt för några år sen när Ahmed Babas Institut invigdes. – Om vi talar om kultur så stod en gång för länge sen olika länder i en lång rad med Timbuktu främst. En dag sa Gud: Vänd er om! Timbuktu fanns plötsligt längst bak. Men kanske dagen nu har kommit när Gud ännu en gång kommer att placera Timbuktu längst fram. Det var ju så: en gång hade Timbuktu varit centrum för många kulturers möten. Här låg knutpunkten för handelsvägarna från norr och från söder. Även om staden hade grundlagts så tidigt som på 1000-talet av tuaregerna som härskade i området var det först med den berberiska dominansen på 1400-talet som staden började få sin största betydelse. Det var under den perioden som Sankoruniversitetet skapades. Timbuktu

blev ett viktigt centrum inte bara för islam utan också för vetenskapen. Under den här tiden var kopisterna de bäst betalda hantverkarna i staden. Vilket naturligtvis berättar om den betydelse som skrifterna och böckerna hade. Det fanns ett stort antal privata bibliotek. När sedan nergången kom för Timbuktu, inte minst genom de destruktiva krafter som de europeiska kolonisatörerna släppte lös, förstördes alla de lärdomsinstitutioner som funnits i Timbuktu. Till sist var ingenting kvar. Sanden lade sig över allt i tjocka lager. VII Men sanden var också räddningen. Ty i det torra klimatet, inbäddat i sand, kunde dessa gamla manuskript överleva, tills de först i vår tid har börjat grävas fram igen. Även om förutsättningarna är helt olika kan man jämföra med de nordiska torvmossarna; naturliga förutsättningar för att bevara det förflutna. Nu kunde jag alltså gå runt i de arkiv och bibliotek där dessa återfunna manuskript bevaras och återställs med minutiös och kärleksfull noggrannhet. De vänliga bibliotekarierna tog försiktigt fram de manuskript jag ville studera närmare. Där fanns till exempel ett islamiskt manuskript från 800-talet där skriften fortfarande var alldeles tydlig. I marginalerna stod fortfarande läsliga kommentarer från läsare under 1100talet, 1300-talet, det sena 1600-talet. Lager på lager av mänskliga röster som studerat urkunder och fört kunskapen vidare. Märkligt, var det. Gripande att uppleva närvaron av denna diskussion, sekel efter sekel.

Historik • Timbuktu anlades som ett säsongsläger omkring 1100 e.Kr. av det nomadiserande tuaregfolket. • Platsen utvecklades och blev till en allt rikare stad, då många köpmän etablerade sig där på grund av dess strategiska läge för handel med bland annat guld, elfenben, slavar och salt. Staden var central i många efterföljande imperier, Ghanaimperiet, Maliimperiet (från 1324) och Songhaiimperiet (från 1468). Den stod på sin topp under Songhaiimperiet, omkring 1500, då historierna om dess makalösa rikedom bidrog till kommande europeisk exploatering. • Ledarna i Songhaiimperiet började expandera söderut längs floden Niger. Likt Ghanaimperiet och Maliimperiet, som blomstrat i regionen några århundraden tidigare, växte sig Sonhai mäktigt tack vare kontrollen över de lokala handelsvägarna. Timbuktu blev snart hjärtat i det mäktiga imperiet. • Staden var inte enbart ekonomiskt betydelsefull, utan även religiöst och kulturellt. Från och med 1300-talet blev staden ett viktigt muslimskt centrum. Under Malioch Songhaiimperierna byggdes storslagna moskéer, universitet, skolor och bibliotek, varav några än finns bevarade. Särskilt under Malikungen Mansa Moussas styre, på 1300-talet, blev Timbuktu en mötesplats för poeter, arkitekter, och lärde. • Med den marockanska erövringen 1591 inleddes en lång nedgångsperiod, och då fransmännen på 1890-talet erövrade staden hade den förlorat sin forna betydelse. Källa: Wikipedia.

VIII Naturligtvis är de allra flesta bevarade böcker och manuskript på olika sätt kopplade till islam. Men under de dagar jag tillbringade i Timbuktu såg jag även manuskript som avhandlade så olika ämnen som astronomi och medicin. Att det religiösa temat dominerar är inte märkligt. På samma sätt är det också i andra kulturer med gamla böcker och manuskript. De flesta av de äldsta texterna berör trosföreställningarna. IX I ett av arkiven fanns också en utställning där man visade olika redskap som de forna kopisterna hade använt. Kanske var det då jag såg det allra tydligast framför

>


fibkultur

>

Henning Mankell i biblioteket Mamma Haidara i Timbuktu med Abdel Kader och den tyska tv-journalisten Dunja Hayali. Det privata biblioteket innehåller mer än 9 000 volymer av gamla böcker och manuskript om astrologi, astronomi, medicin, religion, en del från 1300-talet.

I Timbuktu kan alltså myten och lögnen om det skriftlösa Afrika oskadliggöras. Historien återerövras, den som gömts i sand eller blivit bortljugen av Europa. mig? Hur kolonialismen hade fullföljt de tidigare tankarna om en vit Adam till att bli en lögn om hela det svarta Afrika söder om Sahara. Ett Afrika där det inte skulle ha funnits några skriftliga traditioner, ingen skriven historia, ingen egentlig lärdom som bevarats annat än – primitivt – muntligt. Här i Timbuktu, bland alla de oerhörda mängderna manuskript – och det blir ständigt fler eftersom nya upptäckter görs nästan dagligen, nya fynd silas fram ur sanden – krossades den lögnen en gång för alla. Naturligtvis finns det en skriven historia även i Afrika söder om Sahara. När det koloniala Europa under 1800-talet gav sig självt det falska alibiet för varför kolonialiseringen av Afrika var nödvändig, fanns bland annat argumentet om ”civilisationsprocessen” som ett av de starkaste inslagen. Afrika skulle föras ut ur sin primitiva efterblivenhet genom kanoner, krucifix, kassaböcker och – kontrollerad kunskap. I Timbuktu kan alltså myten och lögnen om det skriftlösa Afrika oskadliggöras. Historien återerövras, den som gömts i sand eller blivit bortljugen av Europa.

Det är i sanning märkligt upplyftande att gå omkring där bland alla dessa manuskript. X Men det ska erkännas: jag blev också orolig när jag rörde mig bland bok- och manuskriptskatterna. Nog fanns det lås på dörrarna och galler för fönstren. Och säkert en nattvakt utanför huvudporten. Men hur lätt skulle det inte vara att plocka till sig dessa manuskript och lägga ut de på bokauktioner i USA, Europa eller Japan? De skulle gå för höga priser. Särskilt är detta en farlig situation eftersom Mali är ett fattigt land. Det ökar risken för att manuskript börjar smugglas ut. Därför är det nu viktigt att resten av världen tar ansvar för detta kulturarv. Till det behövs pengar. Till en början för att garantera manuskriptens säkerhet. När jag skriver den här artikeln arbetar jag samtidigt med ett brev som jag ska skicka till de universitet – bland annat i Oslo – som samarbetar med Timbuktu och påpeka hur viktigt det nu är att garantera manuskriptsamlingarnas säkerhet.


fib 25

XI Jag pratade med en av bibliotekarierna vars namn jag aldrig lyckades uppfatta. – Det är vår egen historia, sa han. Men ingen historia är ju obunden till någon annans historia. Därför är vi glada när utländska resenärer kommer hit och arbetar i våra arkiv och bibliotek. De vill lära om oss. Men också om sig själva. Naturligtvis har han rätt. Den ena historien kan inte skrivas utan den andra. Vad manuskriptsamlingarna betyder för afrikanerna är självklart. Men inser vi att på många sätt innebär detta att också vår historia måste skrivas om? Det är jag inte säker på. Men jag tror att det låg som en sorts undertext av undran i det som bibliotekarien sa till mig när vi talade om historien. XII Dagen innan jag skulle lämna Timbuktu tillbringade jag ett antal timmar i ett av de rum där trasiga manu­ skript lagades. Jag fick en känsla av att arbetet som pågick liknade det som kopisterna en gång hade utövat. Det fanns ingen brådska, bara ett oändligt tålamod, för att reparera skrift som blivit otydlig eller smulats sönder. Jag tänkte att de som satt där och arbetade gjorde det i förvissningen om att resultatet skulle leva om tusen år.

De satt där i nutiden, med det förflutna på bordet, i färd med att reparera och göra läsligt för framtiden. XIII Några timmar innan jag lämnade Timbuktu gick jag till en klädaffär i basaren och köpte en svart turban. Den var mycket lång. En gammal man som satt på en pall i skuggan av affären hjälpte mig att knyta den. – Den skyddar mot värme, sa han. Den skonar våra tankar och minnen. Vi knyter den så att det finns plats för luft mellan hjässan och tyget. Då håller turbanen inte bara bort värmen, den kan till och med vara svalkande. Efteråt lät han mig knyta den en gång för att kontrollera att jag hade lärt mig att göra rätt. Sen for vi tillbaka mot Bamako. Turbanen hade jag packat ner i min väska. Nu hade jag varit här. Steget hade varit långt, från Sveg till Sahara södra gräns. Det tog mig 50 år att komma till Timbuktu. Men till sist kom jag alltså fram. Och såg dessa manuskript som hade återvänt från öknens underjord. Det var en stor stund. Väl värd att vänta 50 år på att få uppleva.

henning mankell är verksam som författare, dramatiker och regissör. han är bosatt i maputo i moçambique och göteborg. jens monath är fotograf, filmare och tv-producent.


fibdebatt/insänt Skriv till red@fib.se Debattredaktör: Eva Myrdal

det gåtfulla folket margareta zetterström

Nyligen råkade jag, i en diskussion om barn och skolfrågor, avslöja min avsky för sången ”Det gåtfulla folket”. Den där, ni vet, om att ”barn är ett folk och dom bor i ett främmande land”, en sång som för några decennier sedan fick alla småbarnsföräldrar och förskollärare att himla med ögonen och se outhärdligt gråtmilda och sentimentala ut. När jag då i diskussionens hetta fick frågan varför jag tyckte så illa om denna sång blev jag svaret skyldig. Men frågan låg ändå och malde i bakhuvudet och jag tror mig nu till slut ha förstått orsaken. Jag bortser här från vad Beppe Wolgers kan ha menat med sin dikt. Jag bortser också från min allmänna motvilja mot den pretentiösa, lätt flåsande trubadursångstil som Olle Adolphson representerar, för det var ju Adolphson som tonsatte Wolgers’ text och gjorde den inspelning som under 1960- och 1970-talet låg som en formlig klangmatta över Sverige. Jag skall i stället försöka ringa in vad det är som retar mig i själva innehållet. Och då går det inte att bortse från den ideologiska användningen av sången.

Visans ”gåtfulla folk” är barn som leker och fantiserar som barn alltid gjort. Och som många för övrigt fortsätter att göra

långt upp i vuxen ålder. Själv har jag aldrig slutat vara barn i den bemärkelsen. Jag är och förblir, så länge jag lever, en rädd och ledsen sjuåring och ägnar mig fortfarande åt fantasilekar. Fast numera gör jag det som skribent och översättare. Som det barn jag är misstror jag alltså själva benämningen ”det gåtfulla folket”. Men varför hade då denna föreställning en så tacksam grogrund i efterkrigstidens Sverige? Svaret är, gissar jag, kvinnornas massiva utträde på arbetsmarknaden och den därmed sammanhängande daghemsutbyggnaden, en stor och genomgripande samhällsförändring som också ackompanjerades av en ideologisk offensiv.

För att underlätta för nyblivna föräldrar att lämna sina telningar till den offentliga barnomsorgens institutioner, trots att de i många fall hade velat ta hand om barnen själva de allra första åren, var det nödvändigt att göra klart att dagis var bättre och nyttigare för barnen än samvaro i hemmet med någon nära anhörig. Och just för att föräldrarnas känslor och djupaste instinkter ofta sade precis tvärtom gällde det att visa att eftersom barn är så totalt olika vuxna, ja rentav ett helt annat folkslag, måste man ge dessa mystiska varelser en uppväxtmiljö avpassad efter deras specifika särart och med specialutbildad personal. Och se, då passade sången ”Det gåtfulla folket” som hand i handske! Ja, den tycktes rent skräddarsydd för att tillfredsställa samhällets behov av ideologiskt eldunderstöd! För undvikande av missförstånd vill jag understryka att jag inte alls är någon mossig hemmafruförespråkare. Jag är visserligen skeptisk till dagis enligt stordriftsmodellen för de allra minsta barnen men förespråkar samtidigt äkta förskola från cirka tre års ålder. Jag ser också generell arbetstidsförkortning, delad föräldraförsäkring och pappornas inträde i barnkammaren som viktiga etapper på vägen till verklig jämställdhet.

»Barn är inget gåtfullt folk.« Barn är nämligen inget gåtfullt folk. Barn är människor som ännu inte levt så länge och därför inte hunnit skaffa sig så mycket livserfarenhet. Men de är, precis som vuxna, individer med egna lynnen och personligheter och alls inga väsensskilda typer som vuxna kan sitta och kommentera på avstånd — som vore de exotiska djur på zoo eller varelser från någon främmande planet. När jag själv blev mor vid 1970-talets slut visade det sig också att min son var en helt vanlig människa precis som jag, en individ som jag i egenskap av förälder hade att introducera i min värld, den värld som nu även skulle bli hans.

Idén om det gåtfulla folket tycks mig därför mest vara ett sätt att fjärma barnen från föräldrarna och putta ut dem i tillvarons periferi. Om barn verkligen skulle vara så där totalt annorlunda och främmande följer ju därav att de måste få leva för sig själva, i sin egen värld. Då gäller det att minimera kontakten mellan föräldrar och barn och då blir överföring av kunskaper och erfarenheter från den äldre generationen till den yngre närmast suspekt, ett övergrepp på en främmande djurart, ungefär som kolonialismens våldtäkt på ursprungsbefolkningar och vilda stammar. Som ni kanske märker, kära läsare, ger analysen av ”Det gåtfulla folket” härmed också en möjlig lösning på mysteriet med den svenska skolans förfall. Men där får ni fundera vidare själva. Jag begär inte att någon annan skall dela min avsky för sången i fråga men gläds åt att jag äntligen börjat förstå varför jag — instinktivt och oreflekterat — alltid värjt mig mot den.


4

2

röster

röster

6)%4.!-6!2._2! 7),$Š.&2%3( -)2*!5.'%

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 1 2007 • 45 KRONOR

&/,+%4)"),$+5,452&2/.4„.5--%2„+2/./2

&/,+%4I"),$

FOLKETiBILD PRENUMERERA NU! WWW.FIB.SE

1

röst

fibfib 2727

&/,+%4I"),$

./2$)#"!44,%'2/50 6!$(_.$%2-%$&d236!2%4 4/-(%9-!.

ris & ros om löpen håkan engvall. arvika

Jag har genomfört en minienkät om tidningens förstasidor. Sammanlagt var vi nio personer (inklusive jag själv) som ”röstat” om ”bästa” (mest säljande) omslag (förstasida). Omslagen, i form av A4-affischerna, var uppsatta på en vägg i min hyresbostad i Arvika. Att nr 5/2007 vann är otvetydigt. Jordgloben med oljepumpen mot tinningen. Typiskt att den kom, när debatten om klimatförändringarna var på topp. Den är också mycket tydlig, ger en omedelbar kick.

)29!'-%9.%233/,/$%"54 3,54%4&d2-!&&)!. 0!,%34).!

1

FIBTOLV

FIBETT

Minienkäten omfattade FiB nr 1-2007 till och med nr 5-2008. Nr 3/07(Barbie) fick två röster, 5/07 fick fyra röster( jordgloben) och 12/07(försvaret), 1/08(Irya Gmeyner) och 3/08 (Magnus Bétner) fick vardera en röst.

&/,+%4I"),$

"!2.%.¯+).!3&2!-4)$ +)25.!302)#+%2 0!5,#2!)'2/"%243

tack för synpunkter martin schibbye, red för FiB

Ett strålande initiativ. Omslag är innehåll. Vinnaromslaget och flera av de övriga har gjorts av Botox. Omslagen är oerhört viktiga för tidningen och vi försöker sticka ut FIBkTTA genom att vara grafiskt rena och så ofta det går – satiriska. Illustratören Mick Carrasco den uppfattningen om FiB, att den ska vara Droguetts tanke med Condoleezza var ett provocerande och definitivt inte eftersträva Rollings Stone Magazine likande omslag: att var rumsren! Detta var väl vad jag kan En vårdad Rice kontra den sjaskiga ameriförmedla från min föga vetenskapliga kanska flaggan. Fullständigt lysande tycker undersökning... jag själv. Jag kan dock hålla med om att Som PS kan jag delge dig/er min uppdet senaste omslaget (kinesiskan) inte står fattning om senaste numret, kinesiskan på sig i konkurrensen. Min och mångas favorit förstasidan: Väldigt omdömesi år har annars varit Första maj löst val av förstasida. omslaget. Målsättningen är att $34!$ ),)"` I" 4 % + Folk är numera hjärtligt fortsätta med en blandning av , / & _$'`2$3342)$%. 42 /7!9 ,, ! ' trötta på Kina & OS satir och porträtt under året. % '%/2' 15)34 ,)6342doch allt som associerar I det arbetet tar redaktionen till det! Augustinumret med sig era synpunkter. blir svårsålt till dem som inte känner till tidningen redan... 2

„+2/./

 4„.5--%2 +5,452&2/.

&/,+%4)"),$

Allmänt ansågs att ”Condoleezza” vara ett grovt misstag. Dock såg två av nio (inte jag och min delsbo) att bakgrunden var en fana – men då hade de lite tid på sig att fundera...(”en solkig vägg”, trodde flera stycken). En köpare av det numret påpekade redan ute på stan (han deltog inte i röstningen) att, ”så snygg är hon inte när jag ser henne på TV”... han begrep inte riktigt vad vi menade med ett sådant omslag? Magnus Betnér ansågs av de röstande som ett mycket bra foto, men uppfattades inte som ”säljande”. Deltagarna torde ha

&/,+%4I"),$

&/,+%4)"),$+5,452&2/.4„.5--%2„+2/./2

Det var min delsbo och jag själv som röstade på Barbiedockorna (nr 3/2007). Men så hade vi också redan när den kom diskuterat omslaget vid en fikastund. Vi hade alltså observerat texten (”det ligger i deras kultur”) och dessutom burit med oss våra omdömen sen den fikastunden. Just detta med bildernas tillhörande text ”upprörde” deltagarna i eftersnacket. Den var alldeles för liten för att fylla avsedd effekt. Det var ju först efter att man köpt tidningen som man kunde observera den. Sålunda trodde några, att bilden med borgarregeringen hade gått hem bättre om texten varit tydligt framträdande. Nu blev ju den tillsammans med ”Condoleezza” rena rekylen mot FiB (han som röstade på borgarregimen-omslaget hade haft tid och närhet för att observera texten...)

1

fibett2007

FIBFEM

AEN LABORDEH  RBETARE AL FIBFYRA

A ¯6IiLSKAR

”Vi älskar arbetare, alla borde ha en”, är ett av de mest säljande omslagen i år.


fibfilm fibfilm

Hans Isaksson recenserar

Pekoralfilmer E hans isaksson text

tt pekoral är en allvarligt menad text där pretentionerna vida överträffar prestationerna och/eller språket (även till exempel filmspråket) inte förmår dölja det banala ämnet eller budskapet. Pekoralisten är en person som klätt sig i lånad frack men glömt stoppa ner skjortan och knäppa gylfen, men likafullt gör anspråk på att vara finklädd. Ordet pekoral är bildat på latinets pecus ”boskap, fä”. Den egenskap hos nötkreatur som termen anspelar på är inte deras nyttighet, utan deras förment bristande förståndsgåvor. De stackars engelsmän som saknar ordet, har i gengäld för filmens del uppfunnit

rkeland Foto: Anders Bi

det näraliggande, men vidare, begreppet kalkon – det vill säga ett magnifikt fjäderfä med alltför liten hjärna, som väsnas mycket, men har svårt att lyfta från marken. Olof Strandberg skrev på fyrtiotalet Pegas på villovägar, och uppbygger oss där med en uppsjö av kvalificerade lyriska pekoral från två sekler. Men motsvarande grodor presteras fortlöpande i skrift, på scen och från talarstolar, inte minst politiska.

ta »Sluta att utro djur la al skogarnas , låt Låt örnen flyga

rådjuren löpa som Låt sista älven tur brusar i vår na mellan Brusa alltjämt och fur. fjäril och gran adur i « Nationaltrub 71. Äppelkriget 19

Vi talar inte om pekoralet som medvetet stilgrepp, till exempel i Birger Sjöbergs Fridas Visor, Grönköpings Veckoblad eller Povel Ramel. Ej heller om kitschen. Ordet ”kitsch” denoterade förr ungefär ”dåliga artefakter” det vill säga krims-krams. Främst genom punk- och hårdrocken, popmusiken och bögkulturen har kitschen och den programmatiskt ”dåliga smaken” i en postmodern värld upphöjts till egen konstriktning. Konditor Erik Ofvandahl erkänns ofta som det äkta lyriska pekoralets mästare vid förra sekelskiftet: Min Dolly har två ögon/ Och de, de äro blå.... etcetera. Litterära pekoral möter man lättast på insändarsidor eller utgivna på eget förlag. De produ-

ceras i massupplaga i schlagertexter, best-sellers, filmer och politiska framträdanden av folk som med-eller omedvetet vill ”sänka sig” för att nå, och ställa sig in hos, den publik som man egentligen föraktar. Återigen är det dock inte främst kreatörens språk, utan hans anspråk, som skapar ett pekoral. Hans utgjutelser exekveras på ett magnifikt, självsäkert och högtidligt sätt, han avser att vara vidsynt och djup, men hans brist på verklighetssinne gör att han ej upptäcker sin begränsning och ytlighet...”(A.a.) Det nysvenska invektivet pretto (lättare att uttala än pretentiös) tar fasta på samma aspekt. Tidningen Barometerns (eller Vimmerby­posten, eller Mora Tidning – uppgifterna växlar) tryckte på 1880-talet det klassiska politiska pekoralet: ” Vi hava varnat Bismarck och kommer inte att göra det en gång till...”. DN:s ledarsida, som minst en gång i månaden varnar den ena eller andra av USA:s motståndare, har bara axlat pionjärens mantel. Pekoralisten har ofta ”en olycklig förkärlek för poetiska ord som tagits i arv från föregående diktargeneration och som blivit till nötta klichéer och trasiga schabloner.” (A.a.) Eftersom i vår moderna värld litterära klichéer, liksom alla konstprodukter, skapas, identifieras och går under i rasande takt är det alltför lätt att jaga dem i gammal film till exempel i Erotikon, Rännstensungar, Sommaren med Monica eller i Lassiefilmerna, där de en gång föddes. Det är ju ingen brist på nyare filmpekoral – även om publiken inte alltid är enig om exakt vilka de är. Det förtjänar att framhållas att alla kalkonfilmer inte behöver vara pekoral (för att vara det, bör de ha pretentioner och exponera ädla men konventionella känslor). Ed Woods berömda Plan 9 from

»Så som i himmelen är en vilsam film att betrakta, vilket alltför många har gjort. De konflikter som finns här är sådana som en modern människa aldrig behöver grubbla över hur man skall lösa…«


fib 29

outer space, 1958, av många bedömare ansedd som Kalkonen med stort k, är helt enkelt alltigenom usel, utan att fylla kriterierna. Anglosaxisk film har å andra sidan återupptäckt den överromantiska melodramen, där man till synes ogenerat och kommersiellt framgångsrikt för nya generationer, utan att blinka åt publiken, återanvänder gamla klichéer, som länge ansetts förljugna och förbrukade. Succén med den bitterljuva Love Story med vackert förälskade A-studenter, smäktande musik, tandagnisslan och död (Hiller, 1971) introducerade den även för amerikaner obegripliga devisen ”Love means never having to say you’re sorry.” Filmen identifierades redan från början som ett ädelpekoral, men spelade kanske liknande trendbrytande roll som kitschgruppen ABBA hade för proggkulturen härhemma. Fyra Bröllop och en begravning drabbade oss

1994 och Notting Hill 1999, där Julia Roberts stöter på Hugh Grant : ”I’m just a girl standing in front of a boy asking him to love her.” Alltför länge höll stiliga överoch medelklassamerikaner/ engelsmän på att hatta fram och tillbaka till altaret innan de, i Mamma Mia, (det vill säga enligt DN:s kommentator) ”återdemokratiserar sexualiteten och sensualismen” och finner ro i ett stabilt parförhållande. Välgjorda pastischer på urgamla förebilder fyllda med borgerlig gottköpsmoral och tomma på socialt innehåll – fast Mamma Mia blinkar i alla fall åt oss i elfte timmen. Den engelske patienten (Tony Minghella 1996) ger en gravt pekoralistisk kärleksskildring i nostalgiskt kolonial miljö med solnedgångar i Sahara som upptar merparten av tiden: Almásy: – Hjärtat är ett eldens organ… Almásy: – När var du som lyckligast? Mrs Clifton: – Nu. Almásy: – Och när var du som olyckligast? Mrs Clifton: – Nu. Etcetera. Att filmpekoral, lika litet som Vimmerby tidnings ledare, inte behöver handla enbart om kärlek visar till exempel avslutningsscenerna av de flerfaldigt Oscarsbelönade Spielbergfilmerna Schindlers List och Menige Ryan. Svenska filmpekoralister har ofta ambitioner och ställer sociala, historiska, konstnärliga, och till och med religiösa, ”problem under debatt”. Ett utmärkande drag hos den pekorala litteraturen, inklusive filmen, ”är dess övermått av ädla och respektabla känslor. ( A.a.) Kjell Grede (till exempel Harry Munter, 1969 etcetera.) och

Richard Hobert (Tre Solar, 2004) är seriösa cineaster som exponerat sin böjelse även för sådana produktioner. Staffan Hildebrand diskuterade med högre pretentioner än gestaltningsförmåga och insikt unga (gärna vackra) grabbars problem i G – som i gemenskap (1982). Detta på ett sätt som säkert hade känts fräscht om filmen haft premiär 40 år tidigare – vilket den nästan hade, fast då kallades den Örnungar (1944) och regisserades av Ivar Johansson. Fast ”Min moral är jävligt gammal”, som G:s mentor-hjälte sade. Tyvärr även filmen, redan då den skapades. Så som i himmelen (Kay Pollak) är en vilsam film att betrakta, vilket alltför många har gjort. De konflikter som finns här är sådana, som en modern människa aldrig behöver grubbla över hur man skall lösa, huvudsakligen emedan man just i egenskap av modern människa i princip redan löst dem. Kanske är det detta som menas med må-brafilm? Pollaks film har därtill på nolltid lyckats reda ut vissa tusenåriga teologiska knäckfrågor åt kristenheten – varvid samtliga frågor här äntligen får sin lösning i full enlighet med rådande politiskt korrekta värderingar. ”Gud förlåter ingen eftersom han aldrig dömer någon”. Detta vittnade nog mera om entusiasm än bibelsprängdhet och att Pollak tycks ha samma förhållande till sin Gud som ledarredaktören till Bismarck. Arn, tempelriddaren (2007). bygger framgångsrikt vidare på och renodlar de pekorala drag som bland mycket annat finns redan i Jan Guillos Arnböcker. Att slå an romantiska strängar är författaren ungefär lika bra på som Stellan Skarsgård på att sjunga. Eftersom all politisk substans som fanns i böckerna rensats ut av regissören Flinth återstår huvudsakligen en lätt fäaktig, klichébetonad (Du har tagit mitt hjärta med en enda blick) och lätt infantil, romantisk actionfilm, vilket även del II förefaller att syfta till, av trailers att döma. ”Den misslyckade skalden är en mycket borgerlig människa.” fastslog Olof Strandberg i sin berömda analys. Detta gäller uppenbarligen de flesta pekoralister. Men den som söker dagens verkliga mästare måste söka i politiken. George W. Bush sa följande 2002: ”Folk frågar – hur kan jag stöda detta krig mot terrorn? Hur kan jag bekämpa ondskan? Man kan göra det genom att ge råd åt ett barn, genom att gå hem till en ensam människa och säga att man älskar dem.”

hans isaksson är bosatt i vislanda. läs fler filmkrönikor på: http://web.telia. com/~u47210515/


fiblevandehistoria automatvapen

pansarskott

radiouttrustning & detonator för fjärrutlösning

mörka peruker

I den irakiska staden Basra greps två britter 2005 av irakisk polis. Enligt brittiska medier var de två britterna civilklädda SAS-agenter som kände sig pressade och därför öppnade eld. Bilder på de tillfångatagna britterna släpptes av irakiska myndigheter. De brittiska trupperna omringade senare det fängelse där de satt inlåsta. Uppgifter till Sky News gör gällande att tio pansarvagnar, plus ett antal helikoptrar, användes för att frita de två agenterna.


fib 31

2005 greps två brittiska agenter i Basra av irakisk polis. De var klädda i svarta peruker och man fann sprängmedel och fjärrutlösare i deras jeep. Händelsen väckte historikern Lennart Palms misstankar om att ockupationsmakten förlitar sig på en gammal och beprövad strategi.

härska söndra & – västdemokratiernas statsterror

S

lennart palm text

edan Hedenhös har det varit en strategi att så split bland sina fiender för att försvaga och slutligen besegra dem. Här har våldsamma provokationer och terror spelat en viktig roll. Kolonialismens historia ger otaliga exempel på hur europeiska makter framgångsrikt utnyttjat dessa metoder — engelsmännens erövring av Indien på 1700- och 1800-talen är det kanske mest kända. I vår egen tid, nykolonialismens tidsålder, har stormakterna fortsatt i samma stil. I rader av länder har engelska, tyska, amerikanska och ryska imperialister försökt hetsa etniska grupper mot varandra för att omöjliggöra enat motstånd och på köpet skaffa sig billig legotrupp. Under 2002 bestämde sig USA:s regering för att bedriva ”kriget mot terrorismen” genom den gamla beprövade metodiken.

CIA och USA:s armé skulle samordnas i ”covert operations”, hemliga aktioner, ”över hela världen”. CIA-chefen begärde att få arbeta ”utan begränsningar” och fritt använda ”dödligt våld”. De hemliga operationerna skulle beröra ett 80-tal länder, allt enligt Washington Post. En särskild underrättelseorganisation, P2OG, skulle samordna verksamheten. Ett av syftena var att ”stimulera fram reaktioner” från ”terroristers” eller ”skurkstaters” sida så att dessa blottställde sig för amerikanska anfall. Åtskilliga exempel från Irak tyder på att dessa program satts i verket. Till sin hjälp fick amerikanerna enligt Telegraph en brittisk specialstyrka, JSG, som de amerikanska agenterna delar lokaler med i Baghdads ”Gröna zon”, den befästa enklav i staden där ockupanterna och den irakiska quis-

I rader av länder har engelska, tyska, amerikanska och ryska imperialister försökt hetsa etniska grupper mot varandra för att omöjliggöra enat motstånd och på köpet skaffa sig billig legotrupp.

lingregeringen huserar. Britterna har lång erfarenhet av denna typ av smutsigt krig utan moraliska eller legala gränser. En officiell undersökning kunde konstatera att brittiska ”underrättelseagenter aktivt hjälpt protestantisk gerilla att identifiera och döda katolska aktivister i Nordirland under 1980-talet”. År 2002 avslöjade en före detta brittisk agent som arbetat som infiltratör inom IRA 1992 att han rapporterat till de brittiska myndigheterna om att organisationen förberedde en granatattack mot en polisstation. Men ingen motåtgärd vidtogs; en poliskvinna dödades. Den förbittrade agenten klagade: ”De visste att jag gjorde bomber åt andra IRA-medlemmar och de gjorde inget … Tanken var att det enda sättet att slå fienden var att infiltrera honom och att själv bli fienden” (min kursivering). 2001 kom det fram att de brittiska myndigheterna till och med haft förhandsinformation om det värsta terrordådet på Nordirland, bombningen i Omagh, men inte heller då ingripit.

2006 påstod The Guardian att ”två brittiska agenter spelade en central roll vid anfallen mot tre militära gränsposteringar (på Nordirland) 1990”. Särskilt intressant i det sammanhanget är att agenterna då utnytt-

>


fiblevandehistoria

Det mest kända och populära bland USA-trupperna är att, medan man förhör en bils ägare, plantera en bomb i bilen… därefter ber man honom att under ena eller andra förevändningen köra till en polisstation eller marknad, där bilen sedan sprängs.

>

I detta smutsiga krig, som strider mot alla tänkbara Genève-konventioner, avtecknar sig ett mönster där sprängdåd mot en befolkningsgrupp skylls på en annan, vilket utlöser en spiral av hämndattacker. jade en taktik kallad ”mänskliga bomber”. Den innebar att man ”tvingade civila att köra fordon lastade med sprängämnen in i arméns vägspärrar”. Vad som med största sannolikhet är ett exempel på denna typ av statsterrorism inträffade när irakisk polis i hamnstaden Basra den 19 september 2005 stoppade en Toyota Cressida. De två männen i bilen, utklädda till araber, försökte fly, öppnade eld och dödade en polis, men kunde gripas. Enligt BBC tillhörde de den brittiska kommandostyrkan SAS. The Guardian citerade brittiska militära källor som påstod att männen befunnit sig utanför polisstationen ”på ett spaningsuppdrag”, medan irakierna påstod att de försökt ”sätta ut bomber”. En irakisk parlamentsledamot påstod för Aljazeeras reporter att bilen varit försåtsminerad. I sina första rapporter bekräftade BBC att det funnits sprängämnen i bilen. Efter bara ett par timmar anföll brittiskt pansar den irakiska polisstationen som förvandlades till en grushög och förde bort de två agenterna. Polisen hade dock dessförinnan hunnit ta de mycket graverande bilder som FiB här kan återge. Man identifierar lätt flera automatvapen, ett pansarskott och kommunikationsutrust-

ning. Den militärt bevandrade urskiljer också detonatorer eller fjärrutlösare för sprängmedel. På en av bilderna syns de svarta peruker och arabiska huvuddukar, kefiya, agenterna bar. Detta bevisar inte att britterna gjort sig skyldiga till terrordåd mot civila, men onekligen stärks misstankarna. Till de mål som kan ha sprängts av västagenter hör bland annat den tusen­ åriga shiitiska Gyllene moskén i Samarra (22 februari 2006); en tekniskt och operativt komplicerad demolering. I detta smutsiga krig, som strider mot alla tänkbara Genève-konventioner, avtecknar sig ett mönster där sprängdåd mot en befolkningsgrupp skylls på en annan, vilket utlöser en spiral av hämndattacker. En irakier som rekryterats av USA redan före anfallet på Irak berättade i maj 2007 för motståndsgruppen Association of Muslim Scholars in Iraq: ”Vår uppgift var att mörda enskilda personer. Ockupationsmakten gav oss deras namn, foton, och kartor över hur de rörde sig till och från bostaden och vi beordrades att t ill exempel mörda shiiter i al-A´zamiyah och sedan mörda sunniter i ´Sader City´ och så vidare”. Han uppgav att hans grupp, bestående av irakier, ame-

rikaner och andra utlänningar ”inte bara utförde mord, utan en del medlemmar specialiserade sig på att lägga ut bomber och bilbomber i bostadskvarter och på marknader”. Dessa bombningar ”utfördes

på olika sätt, det mest kända och populära bland USA-trupperna är att, medan man förhör en bils ägare, plantera en bomb i bilen… därefter ber man honom att under ena eller andra förevändningen köra till en polisstation eller marknad, där bilen sedan sprängs”. Craig Murray, före detta brittisk ambassadör i Uzbekistan, skrev i oktober 2006, att ”Bevisen för att USA direkt bidragit till att utlösa det pågående inbördeskriget i Irak genom sin egna hemliga säkerhetsstrategi är övertygande … Men frågan är om inte USA har tagit i för mycket denna gång och utlöst ostoppbara krafter som, även om de hållit tillbaka motståndet, i själva verket har skapat nya kontrollproblem … för Washington och London”. Knappast något av dessa fakta har förstås rapporterats i Sveriges väldresserade medier. De skulle störa bilden av de regeringar som våra Nato-vänliga opinionsbildare nu vill ha ett ännu mer intimt samarbete med.

lennart palm är professor i historia vid göteborgs universitet. artikeln bygger till stor del på en artikel på sajten global research 25 juni 2008 av andrew g marshall vid centre for research on globalization i montreal: (http://www.globalresearch.ca/ index.php?context=va&aid=9447 på nätet 24/8 2008). marshall ger också en utförlig notapparat.


Ulla Wennberg

Hans Lindström

fib 33

a fina Vinn ny verk l origina tter! lnä + hotel

Ulla Wennberg

Hotel Gästis

Alexandra Ellis

Slutspurt i kampanjen Värvningspoäng: Helår tre värvarpoäng. Halvår två värvarpoäng. Prov en värvarpoäng. Priser: Många chanser att vinna konstverk! l Utlottning av tre konstverk varje kvartal till tre värvare (oavsett antal värvarpoäng)! l Varje kvartal får den som samlat mest värvarpoäng en övernattning för två på Gästis i Varberg inkl spa, buffé och frukost! l De 20 första värvare som samlat minst 15 värvarpoäng får var sitt konstverk! l Den som samlat allra flest värvarpoäng under året får ett konstverk i december 2008!

Vad kostar en prenumeration? Helår 490 kr (stud/arbetslös/ pensionär 350 kr). Halvår 270 kr (stud/arbetslös/pensionär 195 kr). Prov 100 kr. Provision: Värvare får 20 procent provision (utbetalas kvartalsvis i efterskott) Vem kan bli värvare? Alla som gillar FiB!

Antal värvade: 155 Mål: 300 nya 2008! www.fib.se

var realist. kräv det omöjliga – en prenumeration! o Helår (12 nummer, 490 kr) o Helår stud/pensionär/arbetslös (12 nummer, 350 kr) o Halvår (6 nummer, 270 kr) o Halvår stud/pensionär/arbetslös (6 nummer, 195 kr) o Prov (4 nummer, 100 kronor) Ny prenumerant: Värvare Namn: Namn: Gatuadress: Gatuadress: Postadress: Postadress: Telefon: Telefon: E-post: E-post: bg-pg nr(för återbet):

Tycker du att det känns sådär att klippa i tidningen? Inga problem. Maila då prenum@fib.se!

FIB BETALAR PORTOT Folket i Bild/ Kulturfront Svarspost

Kundnummer 11 0334400 110 04 Stockholm


fibsettlästhört fibkultur

Bruno K. Öijer Foto: Maya Eizin Öijer

Maja Lundgren Foto: Cato Lein

Carl Jonas Love Almqvist – en samtida författare Peter Curman om vad Carl Jonas Love Almqvist har gemensamt med Bruno K. Öijer och Maja Lundgren.

U

peter curman text

Carl Jonas Love Almqvist (Carl Jonas Ludvig Almqvist, även Almquist), född 28 november 1793 i Stockholm, död 26 september 1866 i Bremen, Tyskland; svensk författare och tonsättare.

nder läsningen av Johan Svedjedals Almqviststudie Rosor, törnen slås man gång på gång av likheten mellan 1830-talets litterära liv och vår egen tids. De litterära konflikterna och kotterierna tycks vara desamma och Almqvist – i Svedjedals bok konsekvent benämnd Love – rör sig hemtamt i såväl Stockholms som Uppsalas innekretsar. Han var också en ofta sedd gäst på Malla Silverstolpes mottagningar i Uppsala, där alla som betydde något i kulturlivet frotterades med varandra. Läsaren kommer osökt att tänka på Bonniers Manilamottagningar. Rosor, törnen är den andra delen av Johan Svedjedals stora biografi om Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866),

vars blygsamma gravsten med den ingraverade törnrosen kan beskådas på Solna kyrkogård. Många av oss ser med stor spänning fram mot den tredje delen där frågan om Almqvist som potentiell giftmördare och landsflykting kommer att behandlas. Almqvist – eller Love som Svedjedal föredrar att kalla honom – är vår litteraturs stora geni och gåta. Han är också överraskningarnas man och de litterära revolternas. Han rörde han sig som en fisk i sin samtids litterära hierarkier där inte minst Per Daniel Atterbom i Uppsala spelade en viktig roll och där också Erik Gustav Geijer höll hus. Till tidens gudar hörde också den vördnadsbjudande Runeberg samt en uppsjö mer eller mindre bortglömda professorer med litterära ambitioner. Den


fib 35

»Love stod i centrum för den litterära uppmärksamheten, lika omstridd som beundrad. Han spelade för sin samtid en liknande roll som Bruno K. Öijer för oss. Han var geniet, mannen med de nya idéerna.« litterära hackordningen bestämdes av recensionerna och artiklarna i Den Svenska Litteratur-föreningens Tidning, som utgavs i Uppsala och med Atterbom som högste smakdomare. Uppsala var dessutom centrum för den tidens romantiker, de så kallade fosforisterna. Men Svenska akademien fanns dock i Stockholm. Love stod i centrum för den litterära uppmärksamheten, lika omstridd som beundrad. Han spelade för sin samtid en liknande roll som Bruno K. Öijer för oss. Han var geniet, mannen med de nya idéerna. Han hade kommit på idén att skapa ett litterärt ramverk för sin produktion, Törnrosens bok, inom vilken han presenterade sina nya verk. Det är också intressant att notera att han för det mesta framträdde som egenutgivare, dels för att bokförlagen var upptagna med att ge ut sin tids rövarromaner och dels för att han var angelägen om att hålla koll på utformningen av sina egna verk. Han var noga med korrekturen.

Då som nu fanns en ranking list inom det litterära livet. Det gällde att hålla sig väl med det litterära etablissemanget och det var Love expert på. Han skrev lismande brev till Atterbom samtidigt som han flirtade med Geijer och Svenska akademien. Han var också en mästare på att söka professurer vid olika universitet. Mindre anmärkningsvärt var kanske att han lät prästviga sig och söka tjänst som kyrkoherde. Det var det många som gjorde, till exempel Geijer och Tegnér. Att få ett fast jobb och därtill en församling som lyssnade på ens utläggningar om söndagarna var egentligen en förträfflig livssituation för en författare. Kanske kan man säga att det var den tidens variant av statliga författargarantier. Men trots att Love genomgick alla prov med lysande resultat blev det aldrig en kyrkoherde av honom.

2

klassiska Love citat:

"Cigarren, likt mycket annat i världen, tog slut." Ur Det går an (1839).

"Blott Sverige svenska krusbär har."

Om svenska rim (1838).

Hjärtats oro och intrigerande konkurrenter såg till att det inte blev så! Men Love var inte bara författare av romantiska berät-

telser, folklivsberättelser, erotiska kurragömmalekar och förtätade fantasier. Han var också läroboksförfattare och rektor för Nya Elementarskolan, alltså en i hög grad sammansatt människa. Han skrev en grekisk grammatik och en lärobok i franska. Men det skönlitterära författarskapet var den inre kompass som kom att bestämma hans liv. Med tiden blev han alltmer radikal. De liberala idéerna intog honom även om han i det längsta försökte hålla dem för sig själv för att inte bränna sina chanser till en ny professur eller störa hans goda relation till den konservative Atterbom i Uppsala. Men till slut kunde han inte hejda sig utan utgav påhejad av Aftonbladets Lars Johan Hierta, som också var förläggare, den epokgörande romanen Det går an (1839), som kanske kan sägas vara den första feministiska romanen i vår litteratur. Det blev en skandalomsusad succébok, som så småningom drogs in från lånebiblioteken. Ungdomen kunde ju ta skada av dess frivolitet! Johan Svedjedal har i sin bok gett oss ett unikt tidsreportage från 1830-talets litterära Sverige. Det är nästan lika inträngande och avslöjande som Maja Lundgrens nutida reportage. Inte minst besitter Svedjedal en detaljerad kunskap om de dåtida akademiska stridigheterna som kanske inte avviker väsentligt från dagens akademiska skärmytslingar. Men all denna detaljkunskap gör att reportaget om Love stärks i sin autenticitet. Att läsa Johan Svedjedals bok är att kopplas direkt till ett författarliv som i all sin komplexitet känns ofattbart nära i tid och rum.

peter curman är före detta ordf i sveriges författarförbund numera för tswtc (three seas writers and translators council, rhodos.


fibafghanistan

»nu är det värre än någonsin« Desperation och hopplöshet präglar vardagen i Afghanistan.

J

pia karlsson text karin sunvisson illustration ag träffar noorullah vid FN-flygets kontor. Vi kör ut till Jalalabads flygplats, en liten beskedlig inrikesflygplats för några månader sedan men i dag en stor och växande militärbas med tusentals soldater och hundratals militärhelikoptrar och attackflygplan. – Jag var rätt positiv i början när amerikanarna kom hit men har totalt ändrat åsikt, precis som alla andra säger Noorullah på väg ut till flygplatsen. Noorullah jobbar med att boka resor till FN-flyget och ser till att passagerarna tar sig till och från flygplatsen. – Det skulle bara ta 20 minuter om inte amerikanarna var här, nu tar det två till tre timmar med all väntan och alla kontroller. Ibland är flygplanen försenade och vid en försening på mer än tio minuter får de inte

landningstillstånd av amerikanarna. Då får vi köra tillbaka boka in passagerarna på planet nästa dag. Och så finns det de som säger att vi inte är ockuperade! Att vi skulle bestämma i vårt eget land, säger Noorullah ironiskt. För det mesta jobbar Noorullah i Kandahar. Han berättar att där har regeringsarmén och polisen någotsånär kontroll under dagtid, men när kvällen kommer är det talibanernas rike. – Eller talibanernas, det är egentligen fel att kalla dem talibaner, de har inte särskilt mycket gemensamt med de gamla talibanerna. De här är nya, de är gangsters och kriminella, tjuvar och mördare. Om man är statligt anställd, som lärare till exempel, löper man ständigt risk att bli mördad.

Liksom vi som jobbar för FN eller NGO:s. För att inte tala om de som jobbar direkt för amerikanarna, som tolkar till exempel. Många har dödats. Unga oerfarna, arbetslösa pojkar som lärt sig engelska. – Själv jobbar jag så hårt jag kan, också för att slippa tänka. När jag kommer hem och ska sova är jag rädd – jag kan inte sova för jag är rädd att de ska komma och döda mig. Det enda som ger mig glädje är mina barn. Jag har två döttrar, tre år och åtta månader. Mina flickor är så fina och jag längtar alltid efter dem när jag är borta. Men när min äldsta dotter går ut är jag orolig. Flera barn har blivit kidnappade. Många av Noorullahs kollegor har slutat sina jobb efter att de mottagit hotbrev. En av dem som jobbade inom FN:s matprogram i Sudan kom hem i förra veckan för att


fib 37

vara med på sin kusins bröllop. Men han kom aldrig fram. – Strax innan han anlände till byn där bröllopet skulle äga rum stoppades hans bil. Både han och de andra släktingarna som var med i bilen blev halshuggna. Halshuggna. Det är väldigt svårt för mödrar och fäder att begrava sina barn som blivit dödade på detta sätt. vad gör då alla tusentals amerikanska och kanadensiska soldater i Kandahar? Noorullahs svar på den frågan: Ingenting, absolut ingenting. – De sitter i sina baracker och spelar kort. De vet vilka som ligger bakom, de vet var dessa gangstrars får sina vapen och pengar ifrån, men de gör ingenting. Ta händelsen med fritagandet av 1 200 fångar från fängelset. Har du varit i Kandahar? Fängelset ligger ju nästan mitt i stan, inte alls isolerat. Talibanerna kommer dit med ett antal fordon, stora lastbilar, spränger fängelsegrinden, skjuter fyra-fem vakter och går in och låser upp alla celldörrar, befriar fångarna från handfängsel och fotbojor

och transporterar bort dom därifrån. 1 200 man! Hur lång tid tro du det kan ha tagit? Timmar! Vad gjorde NATO-soldaterna? Inte ett smack. Lyfte inte ett enda vapen – inte förrän alla var borta. Noorullah är också frustrerad över alla försvunna biståndsmiljarder. – Efter sju år har vi inte ens elektricitet i Kandahar city. Matpriserna har gått upp enormt, själv klagar jag inte, jag har ganska bra lön men alla fattiga människor lider fruktansvärt. Jag har råd med generator och fläktar men de fattiga och deras barn har det enormt svårt i den här värmen som är nu. Huvudvägarna är reparerade och asfalterade. Men det är också en av få synbara förbättringar i landet, menar Noorullah och berättar att på de nya fina vägarna kan bara amerikanska militärfordon färdas. – Nu kan man på sin höjd resa mellan Kabul och Jalalabad men också det är farligt. Förra veckan sattes en tankbil i brand som skulle leverera olja till de amerikanska baserna. Många vanliga människor omkom.

Han säger att snart har amerikanarna lyckats förstöra det här landet på samma sätt som de förstört Irak och han frågar retoriskt: – Är det konstigt att vi längtar tillbaka till talibantiden? När det var fred, inga krigsherrar som i norr – hörde du om alla våldtäkter dom begått där uppe? – och inga tjuvar och banditer som i söder.Till och med opiumodlingarna fick dom ju slut på. Nu är det värre än någonsin. För att allt ska bli bra menar han att amerikanarna måste lämna landet men han är inte särskilt hoppfull på den punkten. – De kommer inte att ge sig av. De stannar. Jag har inget hopp kvar för det här landet. Om jag kunde skulle jag ge mig av i morgon dag. Men nu är vi afghaner inte välkomna någonstans. Vi kan inte ens fly till Pakistan längre.

pia karlsson är forskare och föreläsare och kan av säkerhetsskäl inte namnge personen hon har talat med. karin sunvisson är illustratör bosatt i paris.


fibafghanistan

Historisk kon

Nyligen ägde ett historiskt möte rum i Kabul. Det tidigare terroriststämplade partiet Hezb-e-Islami samlade 1 400 deltagare till ett tre dagars seminarium om motståndet och framtiden. FIB:s Pia Karlsson träffade några av deltagarna.

P

pia karlsson text karin sunvisson illustration artiet är inte längre terroriststämplat men dess ledare, Hekmatyar, är fortfarande på USA:s svarta lista. – Den här situationen är något märklig

men vi försöker dra fördel av den, säger Najib. Hezb-e-Islami är ett islamistiskt parti, släkt med det Muslimska Brödraskapet i Egypten. Sedan ett par år är den del av partiet som är baserad i Kabul tillåten att verka som parti och ledaren för Kabulavdelningen accepteras av regeringen och amerikanarna. – Vi är lika hatade av talibanerna som av amerikanarna, av de förstnämnda för att vi inte delar deras tolkning av islam och kanske för att de flesta av oss är relativt välutbildade och av de senare för att vi är islamister och motståndare till ockupationen, säger Farooq.

Omvärldens smultronställe. ”Ett av våra problem, historiskt och idag, är att så många andra har intresse av våra interna affärer”, säger intervjupersonerna.

Partiets representanter berättar att motståndet mot de utländska trupperna ser väldigt olika ut i olika delar av landet men i medierna, i de afghanska som i de västerländska, beskrivs alla väpnade aktiviteter som ”talibanattacker”, vare sig det är en välriktad attack mot en amerikansk helikopter eller ett väpnat rån mot en oskyldig chaufför. – Vårt parti står för en hel del av det väpnade motståndet men är tyvärr begränsat jämfört med Mujaheddintiden då vi utgjorde den kanske största motståndsgruppen. Nu är vi är aktiva i synnerhet i östra Afghanistan och jag hävdar att vi är den enda grupperingen som har ett politiskt syfte med våra attacker. Nämligen att få ut ockupanterna och att undvika att civila oskyldiga drabbas av våldet, säger Waheed. Deltagarna berättar också att i landets södra delar har de så kallade ”Neo-Talibanerna” sett dagens ljus. De saknar både religiösa och politiska motiv. – De terroriserar huvudsakligen civila, de står för ren gangsterism, de är mördare och tjuvar under någon slags täckmantel av att vara emot amerikanerna. Men

för det mesta trakasserar och terroriserar de vanligt folk och bara sällan riktar de sina vapen mot ockupanterna eller regeringen. Av de ”gamla talibanerna” finns inte många kvar men de som överlevt är mer fanatiska än någonsin. De hävdar att de utför Jihad när de bränner skolor eller tvingar lärare att sluta sina jobb. För dem är en lågstadielärare med för kort skägg en lika stor fiende som en amerikansk överste, de gör ingen åtskillnad på ”kaffirer” (icke-troende), säger Farooq. Ett av problem som seminariedeltagarna beskriver, både historiskt och idag, är att så många andra har intresse av Afghanistans interna affärer. De flesta attacker av självmordsbombare är utförda av utlänningar, menar man. – Under talibantiden ville många ”hjälpa till” att skapa den perfekta islamiska staten. Extremistiska muslimer från Nordafrika, arabländerna, Pakistan, Iran, Tjetjenien, Uzbekistan och andra länder i Centralasien attraherades av den ”rena” formen av islam talibanerna predikade. Många av dessa blev kvar – vart skulle de ta vägen? – såvida de inte skickades till Guantanamo eller andra läger och många nya har kommit hit sen dess, säger Waheed. Najib håller med Waheed och även amerikanarna på den punkten: – De här människorna är terrorister. De har pengar och vapen, sannolikt från personer från Saudiarabien. De har ett klart mål: att attackera de amerikanska trupperna varhelst de finns – men tar ingen som helst hänsyn till om hundra gånger fler afghaner dör i samma attack. De är inte intresserade av Afghanistan utan har som enda mål att attackera ”den store Satan”. Kalla de Al Qaida om du vill, men jag tror egentligen inte på den beteckningen, säger Najib. De nya grupperna finns inte bara i söder utan även i norr, om än i mindre skala. Finansiering kommer inte


nferens i Kabul heller bara från Saudiarabien, Pakistan har ett stort intresse av att destabilisera Afghanistan och ISI (InterServices Intelligence, Pakistans säkerhetstjänst) ligger bakom mycket av det som sker i gränstrakterna mot Pakistan. – Jag tror inte ni i väst har förstått den djupa och långvariga motsättning som finns mellan Afghanistan och Pakistan. Pakistan anklagar Karzairegeringen för att stödja Indien i Kashmirkonflikten och Indien talar högt och ljudligt om sin nära vänskap med Afghanistan, vilket retar pakistanarna, förklarar Waheed. Han berättar att Indien bedriver en mycket aktiv diplo-

mati i Afghanistan. När till exempel den statliga televisionen sökte begränsa antalet indiska såpoperor hotade den indiska ambassadören med minskat bistånd. Samme man påverkade utnämningen av en guvernör i en av gränsprovinserna till sin fördel och när han i egen hög person skulle passera gränsen till Pakistan vägrade han att visa sitt pass och hävdade att gränsen inte var erkänd och att området hörde till Afghanistan (gränsen mellan Pakistan och Afghanistan är fortfarande en tvistefråga, ett arv från den brittiska kolonialismen). – Att ISI utrustar många av de grupper som slåss i gränstrakterna är helt klart, liksom att många av dem är pakistanier, säger han och tillägger: Och så har vi Ryssland och Iran med flera länder som inte är direkt passiva heller. Farooq kommer från norra Afghanistan och där har partiet genomfört ett antal lyckade attacker mot amerikanarna men i stort sett är partiet svagt med få medlemmar i den norra delen av landet. – Vårt största problem där är alla krigsherrar och deras allierade som tillåts härja fritt, trakasserar civilbefolkningen, inte minst kvinnorna. Regeringen och de utländska trupperna är maktlösa – eller samarbetar, säger Farooq. På frågan hur denna konferens var möjlig att arrangera så tror många att Karzai hoppas på stöd från Hezb-eIslami i sin presidentvalskampanj. – Han söker desperat efter stöd från vilket håll det än må vara. säger Najib. En annan tanke som framförs är att Karzai hoppas att på detta sätt splittra partiet. – Det finns ju olika linjer inom partiet, från en mindre grupp som är för Karzai såsom det enda tänkbara alterna-

fib 39

»Det finns ju verkligen olika idéer, från de som stöder Karzai till de som menar att väpnad kamp är det enda alternativet.« tivet till dem som menar att väpnad kamp är enda möjligheten. Men trots att vi har rätt hetsiga debatter finns en mycket speciell sammanhållning, en enighet, kanske för att vi har lidit så enorma förluster. Tusentals har

dödats eller fängslats och vi som är kvar är nästan alla ”vitskägg”, även om en del unga var med och också ett tiotal kvinnor. En av kvinnorna höll ett de mest ”revolutionära” talen, hennes hat mot ockupanterna var oerhört, säger Waheed. På konferensen har Hezb-e-Islami enats om ett uttalande och fastställt en strategi för arbetet. Men det deltagarna framhåller som det kanske viktigaste var att de överhuvudtaget kunde träffas och det i en situation där partiets ordförande lever gömd. – Det kom folk från hela landet, från varenda provins, och vi kunde ge varandra mod att fortsätta, att inte ge upp. Vi valde en ny ledare för Kabulavdelningen, Karzai försökte intervenera och tillsätta en annan men vi förklarade att vi kör med demokratiska val i vår organisation, säger Najib. Den kommande strategin går ut på att arbeta på två ben, dels att fortsätta den väpnade kampen men också att utveckla den politiska. – Vi ska sätta press på regeringen, vi ska delta i valen som kommer och vi ska vara mer aktiva i parlamentet. Även om vi inte tror på fria val i ett ockuperat land ska vi inte bojkotta valen. Men framför allt ska vi mobilisera folk på gräsrotsnivå. Liksom Hamas i Palestina och Brödraskapet i Egypten måste vi organisera folk och arbeta för dess välfärd. Så otroligt mycket måste göras. – Vi kan bara lita på egna krafter och våra egna resurser, några biståndsmedel är vi inte intresserade av, säger Najib.

pia karlsson är forskare och föreläsare. namnen i intervjun är fingerade. karin sunvisson är illustratör bosatt i paris.

Hezb-e-Islami ”Islamiska partiet” är en väpnad och politisk styrka i Afghanistan ledd och grundad (1975) av Gulbuddin Hekmatyar. Partiet har 37 av 249 platser i det afghanska parlamentet.


fibafghanistan

MEDIERNAS BILD AV AFGHANISTAN

Mediernas, och därmed vår, bild av Afghanistan och afghanerna har förändrats med varje nytt decennium sedan början av 1980-talet.

N

pia karlsson text tzenko stoyanov illustration

är Sovjetunionen ockuperade landet fick motståndskriget allas vårt stöd. Motståndsmännen, mujaheddin, förde en heroisk kamp mot en gigantisk och till synes övermäktig motståndare. Afghanerna var hjältar, de var modiga och djärva, de var stolta, ståtliga och vackra. De lyckades faktiskt, precis som vietnameserna ett drygt årtionde tidigare, besegra en supermakt. Efter tio års kamp och till närmast ofattbara mänskliga lidanden var de sovjetiska soldaterna fördrivna ur landet. Afghanistan fyllde tomrummet efter Vietnam, som ju efter segern dessutom utvecklats på ett sätt som gjort många besvikna. Viktigare för den stora upp-

slutningen kring Afghanistan och för de västerländska mediernas intresse var att kampen nu riktades mot Sovjetunionen, inte mot USA. Välvilligt skrev man om de afghanska gerillakrigarna – striden handlade ju ytterst om att krossa den kommunistiska stormakten. Att motståndsrörelsen var hopplöst splittrad skrevs det mindre om, eller vilka krafter som understödde och tjänade på splittringen. Än mindre om vilka effekter splittringen fick i den fragmentisering av landet som senare visades sig bli så katastrofal. Att afghanerna var muslimer skrevs det nästan aldrig om. Det var en underordnad, för att inte säga, komplett ointressant fråga.


fib 41

Annorlunda blev det under 1990-talet i och med talibanernas maktövertagande. Då kom Islam i fokus. En taliban var muslim med enorm skäggväxt och ett kolossalt tygstycke runt huvudet, med brinnande, fanatiska ögon, skjutberedd med kalasjnikov. Borta var bilden av den praktfulle krigaren från 1980-talet. Talibanerna var djävulska diktatorer som med ett fruktansvärt skräckvälde höll folket i schack. Medierna beskrev deras brutala framfart i detalj, till exempel förfärliga händelser som offentliga avrättningar och stening av otrogna hustrur. Att sådan lagstiftning fortfarande tillämpas i till exempel Saudiarabien har inte lett till att de saudiska prinsarna demoniserats på liknande sätt. Effekterna av talibanernas kvinnofientliga politik,

som förbudet för kvinnor att arbeta utom hemmet, fick enorm uppmärksamhet och de kvinnor som drabbades fick lida svårt. Att andelen kvinnor med arbete utanför hemmet utgjorde – och fortfarande utgör – en försvinnande liten minoritet i detta land där de flesta inte är läskunniga – precis som i andra extremt fattiga länder – kom sällan eller aldrig fram. Att burkan var ett vanligt plagg i decennier före talibanerna skrevs det inte om. För övrigt används burkan nästan lika flitigt idag. Att flickor förbjöds att gå i skolan var en nyhet med enorm genomslagskraft. Att de allra flesta flickor och majoriteten av alla pojkar inte gick i skolan av andra skäl – fattigdom till exempel - nämndes sällan. Ännu svårare att få fram i medierna var det faktum att antalet flickor i de skolor som stöddes av Svenska Afghanistankommittén faktiskt ökade från år till år under talibanernas regim. Fortfarande tror många att jag ljuger när jag berättar om detta. Att bara en tredjedel av alla flickor går i skolan idag har sällan någon försökt förklara. De närmast ursinniga attackerna mot talibanerna och den selektiva rapporteringen kan kanske förklaras av att talibanerna upplevdes som en provokation. De förolämpade västvärlden i sitt avståndstagande. Talibanerna ville inte lyssna på musik, de var emot bilder, de var emot film och medierna. De ville inte vara moderna, de ville tillbaka till Profetens tid. De ville bara ha religion, inte konsumtion. Jämställdhet mellan könen var brottsligt i deras föreställningsvärld. Liknande politik i Saudiarabien upplevs däremot inte som provocerande, inte på samma sätt i alla fall. Kanske för att konsumtion av västerländska varor

»Också nu är mediernas rapportering förenklad och ensidig. Motståndet rapporteras uteslutande vara av ondo. Men motståndet mot USA är långt ifrån enhetligt.« knappast är något saudierna avstår från. Och viktigare: Väst behöver ju den arabiska oljan. Att kvinnor inte har rösträtt eller får köra bil kan man ju bortse från. Mot bakgrund av den tidigare positiva bilden av Afghanistan var det svårt för medierna att förklara hur

talibanerna så snabbt kunde ta makten. Så de beskrevs närmast som en ny ockupant. Talibanerna var egentligen inga riktiga afghaner, de var farliga islamister, och så här illa går det när sådana får makten. Under 2000-talet har bilden ändrats igen. Medierna har närmast tröttnat på afghanerna och den tidigare sympatin har närmast ersatts av besvikelse. Talibanerna har kommit tillbaka vilket förklaras med att de har afghanernas stöd, eller åtminstone deras passiva samtycke. Varför skulle det annars gå så dåligt för USA och deras allierade trots enorma militära resurser? Också nu är mediernas rapportering förenklad och ensidig. Motståndet rapporteras uteslutande vara av ondo. Men motståndet mot USA är långt ifrån enhetligt utan består av minst tre olika grupper: av religiöst-fundamentalistiska krafter, av olika politiska grupperingar och av kriminella gäng. Medierna skriver om hur alla försöker hjälpa Afghanistan men motståndsmännen vill bara förstöra den demokrati som västvärlden försöker bygga upp. Man rapporterar gärna om korruption hos den afghanska administrationen men sällan om hur mycket som blir kvar hos biståndsgivarna själva. Det är ingen nyhet att medierna ofta förenklar, förser oss med ensidig information och i allmänhet tjänar maktens intressen. I Afghanistan är det bara så väldigt tydligt.

pia karlsson är forskare och föreläsare. texten har tidigare läst upp i sr obs. tzenko stoyanov är illustratör se mer på www.tzenko.com

2001

ockuperade 13 500 amerikanska soldater Afghanistan. Sju år senare, 2008, finns där mellan 63 000 och 68 000 utländska soldater. Det är en ökning med 10 000-12 000 soldater per år. Sveriges försvarsminister Sven Tolgfors planerar att öka den svenska truppen under Natos befäl från 360370 soldater till 500 med hänvisning till att ”säkerhetsläget förvärrats”. Sverige har haft trupp i Afghanistan sedan januari 2002.

Tips

Onsdagen den 8 oktober blir det ett fackeltåg i Stockholm med an­ledning av att det är sju år sedan USA invaderade Afghanistan. Läs mer på www.afghanistan.nu


fibskriftställning Minnesord vid Vivi Löfstedts kista, Hoppets kapell, Skogskyrko­gården, september 2008.

Att verka i sin tid O

jan myrdal text

m det privata och personliga bör andra tala. Jag vill ta upp några resonemang i princip. Men ingen av oss – Vivi allra minst – har varit personifikationer av teser och teorier. Dock: Lika litet som man själv väljer att födas kan man välja sin tid; den epok in i vilken man fötts och av vilken man formas. Inte heller kan man – vilket bland andra Hegel påpekade – ta ett eget språng ur denna sin tid. Men det innebär inte att man som människa född in i en tid är dömd att genom sitt givna korta liv hjälplöst driva med för tiden gängse strömmar in i virvlar eller ut i bakvatten. Det är möjligt för oss alla att med de insikter den egna tidens motsättningar och konflikter tvingar fram söka ta med­ vetande om sin tids ålder och så skaffa sig förmåga att kunna själv påverka ström­ marna kring sig. Några gör så.

Jag säger detta för att Vivi var en sådan. Under mer än ett halvt sekel verkade hon i sin tid och dessa decennier från mitten av nittonhundratalet in i tvåtusentalet präg­ lades av omvälvande skeenden. Upprepade gånger tycktes givna förtecken byta värde, plus blev minus, positivt blev negativt. Kalejdoskopet vreds, mönstret förändrades. Fast nytt är detta inte. Man kan välja sig vilken tid man vill; Europa 1846 till 1900; Indien 1784 till 1841; Kina 1365 till 1422. Förändringen och alla värdens omvärde­ ring är då det enda bestående. Men inte tillfälligt och slumpmässigt. Ty det finns

genom hela vår historia ända från vårt människoblivande och därmed i alla våra sam­ hällen en gemensam under­ ström. Den som Mao Zedong uttryckte när han sade att det är rätt att göra uppror och det kommer att förbli så även om tiotusen år. Det var denna

insikt som präglade Vivi ända från det hon som tonåring tog medvetande. Första gången jag träff­ ade henne bör ha varit på Demokratisk Ungdoms riks­ konferens i Östhammar tret­ tondagshelgen 1954. Det var Vivi Löfstedt på en Afghanistandemonstration 1987. snöstorm. Jag hade bjudits in och skulle tala om två frågor: Hallberg samman med redaktör Gunnar Kulturarbetets uppgifter och östeuropeiska Hedenström på Norrbottens-Kuriren, kap­ konflikter och problem. Nils Bejerot skulle ten Uno Svanbom, fänrikarna Borgström, diskutera hur populärkultur (i detta fall Krendel och Norström samt värnplik­ serierna) styrde medvetandet (subliminalt tige Palmqvist i ett terrorattentat mot heter det på fint språk). Norrskensflamman 3 mars 1940 mörda fem personer utan att upprördheten i det Gode Jag minns henne inte så att jag ser henne Selskab blev särskilt stor. Inte undra på. framför mig då i Östhammar men jag De mördade var ju kommunister och kom­ minns vad man i förbundet sade om munistbarn. Allan Vougt, då socialdemo­ henne: Hon var sexton år. En pigg tjej från kratisk redaktör och riksdagsman senare Norrbotten som samtidigt var mycket försvarsminister, hade den 13 januari 1940 seriös och mycket noga när hon satte sig in skrivit om sådana: ”Underligt vore om i frågorna och som var beredd att ta strid demokratien icke skulle utspy dem ur sin för den uppfattning hon kommit fram till. mun gripen av äckel över en människotyp Här finns en dubbelhet. Hon var kom­ så förnedrad till de oskäligaste kräkens munist från en radikal familj i Porjus. När nivå ...” hon var barn lät stadsfiskalen i Luleå, Ebbe Så har man på den kanten uttryckt sig om vad man kallar kommunister då och då ända sedan Kommunistiska manifestet publicerades 1848. Dessförinnan var det franska jakobiner, Münzers tyska troende bondekrigare eller engelska Levellers som

”Vivi Löfstedt förmådde både hålla fast vid det principiella (det är rätt att göra uppror) och se skeendets dubbelhet. ”


fib 43 hatades. Just då när vi var i Östhammar hade det även i Sverige varit några år av nästan lika extrem hets som 1940. (Nu år 2008 varvas för övrigt kommunisthatet åter upp i media.) Vivi, som jag som alla vi vilka tog ställ­ ning i sådana tider, präglades naturligtvis av det vi fick gå igenom. På gott och ont. På gott då vi alltsedan dess kunde rycka på axlarna när det skreks som värst mot oss från det Gode Selskab. På ont då vi fått kämpa hårt med oss själva för att inse att även de arbetare, tjänstemän och mel­ lanskikt vilka dragits med bland de skri­ kande är just de vilka vi har att övertyga. Sekterismen känns tryggare. Då gällde det att på en gång vara kom­ munist och verka för en bredast möjliga fredsrörelse som, även om den (som vi

såg det när vi resonerade som kom­ munister) inte kunde undanröja krigens oundviklighet under imperialismen, dock kunde förhindra givna krig. Båda leden har bekräftat sig. Vi förmådde genom en världsomspännande fredsrörelse förhindra att Förenta staterna utlöste ett förberett Tredje världskrig samtidigt som de väpnade konflikterna – både försvarskrigen i Korea och Indokina som de antikoloniala frihets­ rörelserna – har präglat epoken. Detta arbete under decennier när de offi­ ciella medierna – då som nu – medvetet vanställde skeendet samtidigt som våra möjligheter att nå ut var begränsade och enbart IB hade 20 000 angivare vilka snif­ fade efter tecken på misstänkta politiskt avvikande krävde naturligtvis att vi i det politiska arbetet skulle förmå följa Jesu råd att vara kloka som ormar och oskyldiga som duvor. Ofta lyckades vi inte. Men vi försökte. Att vi just år 1952 hade börjat söka bygga upp något sådant som Demokratisk Ungdom kunde tyckas djärvt. Den som vill kan gå till läggen och läsa vad man skrev om oss. Men Demokratisk Ungdom var inte ett kommunistiskt ungdomsförbund. Vivi som jag som andra arbetade som kommunister i ett förbund där vi sökte bredast möjliga enhet på en plattform av Ungdomens Fyra Rättigheter.

Varför skriver jag detta? Jo denna dubbla medvetenhet – kommunismen trots all hets och samtidigt nödvändigheten av bredast möjliga osekteristiska samverkan – kom att bestämma Vivi i hela hennes politiska och samhälleliga gärning. Låt mig ta ett annat exempel. 1962 var vi i Kina. Det var en rätt stor svensk grupp som arbetade i Beijing. Vi var kommunis­ ter eller medvetna sympatisörer. (Sven och Cecilia Lindqvist var inte med i denna grupp; Sven arbetade då på ambassaden.) Det var en tid då konflikten mellan Kinas och Sovjetunionens kommunistiska par­ tier blev allt skarpare. Vi bad att få höra argumenten. Från kinesisk sida fick vi dem; från sovjetisk sida räckte blotta vår vilja att diskutera till att vi stämplades. Men

också detta var typiskt för Vivi. Hon ville läsa, diskutera, och pröva frågorna innan hon tog ställning. Ingen på vår kant, inte Marx, inte Mao och naturligtvis heller inte Vivi var ver­ balinspirerad. Vi bedömer och handlar på grundval av den kunskap och de erfaren­ heter vi har i den givna tiden. Men det avgörande är att förmå se skeendet och ta principiell ställning. En avgörande hän­ delse i våra liv var när Sovjetunionen bytte färg. När det som varit 60 procent bra och 40 procent dåligt passerade en gräns, slog om och ändrade karaktär. Socialimperialism var inte en fras; dess verklighet visade sig i Tjeckoslovakien och Afghanistan. Vivi var också ledande i arbetet för att Folkens Permanenta Tribunal höll sin stora Afghanistansession i Stockholm 1–3 maj 1981. Därmed bidrog hon starkt till att skapa internationellt medvetande om och stöd för det afghanska folket under dess förra rättfärdiga frihetskrig; då mot den sovjetiska ockupationen. Ja, Sovjetunionen bytte färg och många bland det som kallade sig vänster i Europa blev förvirrade. Men skulle detta vara kon­ stigt? Marx fick uppleva något liknande när det gällde Förenta staterna. Under kriget på 1860-talet stod Förenta staterna för framtiden; läs vad man skrev från Första internationalen. Men innan Marx gått bort

Vivi Löfstedt, Stockholm, har avlidit i en ålder av 70 år. Hon kom från arbetarmiljö och växte upp i Porjus med en politiskt aktiv ensamstående pappa. n n Som 15-åring blev hon aktiv i Demokratisk ungdom i Norrbotten, och några år senare invaldes hon som yngsta ledamot i förbundsledningen. Under fyra år i början av 1960talet bodde hon i Kina. n n När hon kom hem från Kina 1965 blev hon aktiv i Clarté. Där träffade hon Peter Lorentzon, som blev hennes livskamrat. Hon spelade en central roll i uppbyggandet av Oktoberbokhandeln i Stockholm och var med och startade Oktoberförlaget. I samband med att KFML ombildades till parti under namnet SKP kom hon med i partistyrelsen och var anställd i partiet fram till nedläggningen i mitten av 80-talet. n n Efter Sovjetunionens invasion av Afghanistan var Vivi Löfstedt en av initiativtagarna till Svenska Afghanistankommittén. Hon var den drivande kraften bakom den internationella Stockholmskonferensen om islams mångfald i april 1989, anordnad i samarbete med ABF Stockholm. Hon var även med och grundade IrakSolidaritet och var ordförande för den svenska sessionen av Världstribunalen om Irak i november 2004. hade av denna framtidsstat blivit den för­ gyllda tidsålderns korrupta rovstat. Vivi förmådde både hålla fast vid det principiella (det är rätt att göra uppror) och se skeendets dubbelhet. In i det sista var hon aktiv och drivande. Hon var ledande och inspirerande i det nödvändiga solidaritetsarbetet för Iraks folk. Ty nu när Förenta staterna i eget eko­ nomiskt och maktpolitiskt intresse håller det landet besatt med 150 000 soldater och 180 000 privatsöldnärer och såväl regering som officiella medier i ett anpass­ ligt land som Sverige därför söker hålla tungan rätt i mun krävs det sådana som tar sitt ansvar, som står upp och säger som det är. Det gjorde Vivi. Trots sjukdom och fysisk svaghet. Hon har gjort en stor insats. Jag är tacksam över att få ha känt henne.

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.


fibsettlästhört himmel

Torbjörn Flygt | Norstedts förlag Med Underdog fick Torbjörn Flygt ett formidabelt genombrott. Nu utkommer hans femte roman Himmel. Det är en ojämn bok, där rent lysande sidor blandas med mediokra transportsträckor. Likt så många andra är Flygt en god hantverkare. en storyteller, krönikör och berättare, men slinter ibland med verktygen. Tre par på skilda stationer i ett Sverige som går isär. De som lyckats, de som åkte nedåt och de som inte räknas, annat än

som åtgärder eller som grupp, invandrarparet. Så ser laguppställningen ut i denna berättelse om kärlek som flyr, eller uthärdar eller uppstår oväntat. Ty så går det här. I alla tre kärleksrelationer är det kvinnorna som vi kommer närmast. Det är de som bryter upp ur äktenskapet, som räddar det, och de som inte slänger sig handlöst in i nya förhållanden. Låter det trist? Inte på minsta vis. Det går fort undan här, oftast är det bra, men tempot är på bekostnad av fördjupningen. Det här har jag läst förut känner jag. Om hur Sverige går isär. Den heliga kampen för att hänga kvar, inte bli efter i racet om stålar, ställning och status. Lena som mot alla odds hänger fast vid sin man Jansson, som förskingrat och spelat bort allt som de äger. Hon kämpar som en tigrinna för att få honom på fötter, alltmedan tonårssonen David är utom räckhåll för henne. Vad ger henne kraften att kämpa? Därför att hon måste, tror jag att Flygt vill visa. Louise och Fredrik som här får representera ”the upper class”, äger allt det som är åtråvärt, men Louise bekämpar svartsjukan, som förefaller utan grund, med en älskare. Det solkiga genom glittret. Längst bort längs ned hittar vi Parvaneh, som till sist lämnade sin man efter ett kok stryk för mycket, och den hoppfulla spirande kärleken till den nye mannen som hon träffar på Svenska för invandrare kursen.

Det är där Lena jobbar som invandrarlärare, förutom extrakneget som privatlärare hos Louise och Fredriks dotter. Så ungefär går trådarna i denna roman som man läser för att veta hur det ska gå för Lena, Louise och Parvaneh. De möts några ögonblick under samma himmel, annars ovetande om varandras existens. Det handlar som alltid – i litteraturen såväl som i livet – om priset för en dröm eller för ett liv. Solkigt, sorgligt, kämpigt och, ibland vackert.

jan bergsten

vi som visste allt

Håkan Arvidsson | Atlantis förlag Håkan Arvidssons självbio-

grafiska bok, Vi som visste allt är en bitvis en trevlig berättelse, med hågkomster och iakttagelser man väl känner igen sig i, realskolan, gymnasiet i ”avkroken” Jönköping. Här finns hela den atmosfär som rådde i det tidiga sextiotalets Sverige, avmätt, välkammat, artigt och polerat. En osynlig mur av konformitet vi började hacka i. Berättelsen från Lund och vänstern

han möter där under 1960-talets andra hälft är också underhållande. Han är tämligen träffsäker när han beskriver tonläge och föreställningar inom rörelsen. Men nu är det ju så med gamla akademiska marxister, att de skall manifestera sin konversion som omvända på frälsningsmöte. Billigt, barnsligt och pretentiöst blir det. Vi som visste allt innehåller kraftig kritik av vänsterrörelsen utan att sätta in den i sammanhangen. Arvidsson jonglerar med händelser och företeelser som bollar, omgivna av luft. Han framhäver solidaritetsarbetets betydelse, men bara för att raljera med enhetsfrontstaktiken som presenteras som ett kommunistiskt knep. Tanken att alla är lika värda, driver han

med i en ren vulgärdiskussion. Samma slutsats når han när han hånar principen om ”enighet genom diskussion”. Minns han inte hur det såg ut? Vi var blott tonåringar, skolelever, gymnasister, som aldrig tidigare diskuterat politik på det här viset. Vi ville att alla skulle vara med i diskussionen, var och ens röst var viktig att höra. Stämmer hans beskrivning att marxister lever i tron på att Dagen kommer och därmed kan luta sig tillbaka och inte göra någonting? När han skriver att ”subjektets roll i historien är oklar hos Mao och andra tänkare i den marxistiska strömfåran”, undrar man vad han egentligen läst. I pläderandet för klassamhället ältar han vilken absurd tanke det är att tro att någon utveckling alls är möjlig utan att en klass dominerar en annan. För Håkan Arvidsson tycks dynamiken ligga i en evig kapitalism. Boken slutar med en förvirrad utläggning om ondskan, där Håkan Arvidsson frigör den, liksom människan, från all social, materiell bas. Man undrar, vad är den då? En andlighet? En medfödd talang? Vad vi ser är Martin Eden simmande mot sin undergång. Men inte i oceanen, snarare i den mentala regressens dypöl.

lennart rahm

Bild ur Åke Kilanders bok Vietnam var nära. Vietnambulletinen.


fib 45

branden – tyskland under bombkriget 19401945 Jörg Friedrich | Övers.

Aimée Delblanc | T Fischer & Co

Det vedervärdiga Nazityskland bar sig åt som en kolonialmakt även mot europeiska folk. Polacker och ryssar skulle förslavas, judar utrotas och de metoder som använts i Asien och Afrika av kolonialmakterna (läs Sven Lindqvists viktiga Utrota varenda jävel) tillämpades nu av Hitler mot Warszawa under det tyska anfallet 1939.

Bombkriget, vars metodik utarbetats av politiker som Churchill, utfördes nu mot civilbefolkningar i Europa. Ingen enda plats var längre säker – kriget hade blivit totalt. Men Hitlers metoder mot Warszawa och senare mot Coventry hösten 1940 följdes av det bombkrig som England och USA satte igång mot Tyskland. Från detta bombkrig har Dresden, som bombades i februari 1945, blivit känt därför att eldstormen där blev så förödande och dödade så många. Kurt Vonnegut skrev den korta, men intensiva boken Slakthus 5 om det. Friedrichs bok klargör hur detta gick till. Explosionerna sprängde upp passager för luftens syre. Förstörelsen orsakades av bränder där väldigt många men ganska små (bara några kilo tunga) brandbomber tände eld på husen. Man ytbombade och skapade en mängd bränder under kort tid. Förutsatt att brandförsvaret inte hann med växte dessa bränder ihop. Man optimerade genom att blanda in tidsinställda explosionsbomber som small av när anfallen var över och brandbilarna började rycka ut. Bunkrar och skyddsrum fungerade inte eftersom koloxid ersatte syret och hettan inuti blev så enorm att folk dog. När sådana skyddsrum öppnades satt människorna hopträngda och döda. Detta kallade Kurt Vonnegut, som tvingades att som krigsfånge rensa upp i Dresden, för en likgruva. Men Dresden var inte den enda staden i

»Praktiskt taget alla medeltida stadskärnor brann upp. Syftet var att slå sönder produktionen och att få befolkningen att överge nazisterna. Inget av dessa mål nåddes förrän sent 1944.« Tyskland som drabbades. Fenomenet uppstod först i Hamburg och sedan ”lyckades” Bomber Command under flyggeneralen Harris ledning få fram eldstormar i 10–15 städer. Alla tyska städer med mer än 10 000 invånare raserades till 70–90 procent. Praktiskt taget alla medeltida stadskärnor brann upp. Syftet var att slå sönder produktionen och att få befolkningen att överge

nazisterna. Inget av dessa mål nåddes förrän sent 1944. Den tyska krigsproduktionen ökade ända fram till dess! Inga större upplopp mot nazisterna uppstod. Tvärtom ställde folk upp i frivilligorganisationer och dessutom var åtskilliga på hugget med att identifiera judar som försökt ta sig in i skyddsrummen. Nog var Tyskland infekterat av nazismen! Om allt detta har Jörg Friedrich skrivit en grundlig tysk bok. Branden bör läsas av så många som möjligt så att vi kan förstå bombkrigets elände. Det tog ju inte slut 1945. Under 1960- och 1970-talen vräktes bomberna ner mot Vietnam, Laos och Kambodja. Bomber vräks ner än idag.

svante svensson

begrav mitt hjärta vid wounded knee

Dee Brown | Övers. Lars Ekegren och Lars Ohlsson | Karneval förlag Sorgen tar mig vid läsningen av Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee. Knee Citatet gäller begravningen av Crazy Horse från oglalastammen i Nordamerika. Indianhövdningen kapitule rade 1877 – i den månad gräset blir grönt. Kapitulationen vid Fort Robinson (med

Dull Knife, Standing Elk och Wild Hog) och 1 000 indianer var kulmen på en räcka kapitulationer, då USA:s regering hade beslutat ockupera indianernas landområden, samt tillfångata och döda indianer som satte sig till motvärn. Avtal om mat och förnödenheter i speciella indianreservat uppfylldes aldrig. Ursprungsbefolkningen svalt ihjäl i stor

utsträckning. Barn och gamla svalt ihjäl först, de används som gisslan för att föra resten av indiangrupperna till samma öde. Hela processen liknar ett illa dolt folkmord. Indianerna som älskade sina landområden, sina bufflar, sina vattendrag och tvingandes vandra (hästarna var beslagtagna) i långa kolonner till ett liv som inte längre var värdigt. Det finns likheter med Israels ockupation av Palestina, tankarna för en till hur palestinerna blir behandlade idag i sina enklaver , där utsvältning och förödmjukande behandling är vardagen för dagens ”indianer”. Boken skakar om mig in i själen. Vad jag förstår står USA:s regering i skuld fortfarande till ett folkmord som aldrig blivit utrett, utom i enskilda författares försök till upprättelse, som i Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee.

dan kotka


fibrätt&rådligt Vad innebär det att EU-domstolen gett Al Barakaat från Spånga rätt mot EU:s ministerråd och kommision? FiB-juristen Ingemar Folke har läst domens 48 tätt skrivna sidor.

Al Barakaats seger över EG-domstolen

D

ingemar folke text christofer ahde illustration

en 3 september 2008 meddelade EG-domstolen dom i målet mellan Al Barakaat International Foundation från Spånga å ena sidan samt EU:s ministerråd och EU-kommissionen med flera på den andra. Domstolen biföll Al Barakaats talan genom att ogiltigförklara en EG-förordning från 2002 varigenom Al Barakaat hade fått sina tillgångar frysta. Ogiltigförklaringen är dock begränsad såtillvida att den endast har effekt vad avser Al Barakaat och en saudisk man vars talan prövades i samma dom. Ogiltigförklaringen är också i tiden begränsad på så sätt att den inte träder i kraft omedelbart; ministerrådet får tid på sig att ersätta förordningen med en annan förordning, dock inte mer än högst tre månader.

ingemar folke är advokat, verksam i stockholm och medlem i före­ningen fib-juristerna (www.tffr.org). christofer ahde är illustratör se mer på www.christof­ erahde.se

Bakgrunden till domen är att FN:s säkerhetsråd 1999 ålade medlemsstaterna att spärra tillgodohavanden och andra finansiella tillgångar som ägs eller kontrolleras av talibanerna. Efter diverse ytterligare resolutioner och EU-förordningar så resulterar detta på hösten 2001 i att tre svenska medborgare med somalisk bakgrund fick sina tillgångar spärrade. Spärren drabbade också Al Barakaat, en förening som bland annat förmedlar pengar från somalier i exil till deras anhöriga i hemlandet. Att just dessa personer och organisationer skulle få sina tillgångar spärrade bestämdes av FN:s sanktionskommitté, ett organ som säkerhetsrådet bildade på hösten 1999 för genomförandet av de då beslutade sanktionerna mot talibanerna. I samband med en omarbetning av bestämmelserna om frysning av tillgångar antog EU:s ministerråd den 27

»därigenom har föreningens rätt till försvar, i synnerhet rätten att yttra sig, åsidosatts. » maj 2002 den förordning som EG-domstolen nu ogiltigför-

klarats såvitt avser de båda klagandena. De tre somaliasvenskarna togs efter långt om länge bort från sanktionskommitténs lista och därmed från EU-förordningens lista. Al Barakaat förblev emellertid kvar. Skälen till att EG-domstolen nu ogiltigförklarar förordningen är i starkt sammandrag följande: Al Barakaat har inte någon gång, sedan föreningen fördes upp på sanktionslistan, blivit upplyst om eller hörd över vad som lagts föreningen till last. Därigenom har föreningens rätt till försvar, i synnerhet rätten att yttra sig, åsidosatts. Detta fick till följd att principen om ett effektivt domstolsskydd åsidosattes i förhållande till föreningen. Visserligen var ministerrådet, enligt domstolen, inte skyldigt att upplysa de drabbade personerna och organisationerna om vad som las dem till last i förväg första gången som de fördes upp på listan. Man behövde således inte äventyra den överraskningseffekt som var åsyftad med förordningen. Likaså erkänner domstolen att tvingande säkerhetsskäl kan hindra att vissa uppgifter lämnas till de berörda. Men det betyder inte att restriktiva åtgärder av det aktuella slaget ”undgår all kontroll från EG-domstolens sida, så snart som det påstås” att åtgärderna ”rör nationell säkerhet och terrorism”. Det ankommer på EG-domstolen att ”förena berättigade säkerhetshänsyn” med ”nödvändigheten” att ”låta den


fibförenar

KUltUrFrONt Vad innebär Lissabonfördraget?

Möte i af Chapmangymnasiets aula, Karlskrona den 22 september klockan 18. Arrangör är Blekingenätverket för folkomröstning om EU:s konstitution, där bland annat Folket i Bild ingår. Se mer på www.fib.se

enskilde omfattas av förmånliga förfaranderegler”. Vid domstolens avvägning av de grundläggande rättigheterna avseende rättvis rättegång gentemot ändamålet med FN:s säkerhetsråds beslut kommer man således fram till att ge ministerrådet bakläxa. Domstolen har däremot inte gått in på om det fanns tillräckliga skäl att föra upp Al Barakaat på listan från början. Mig förvånade EG-domstolens dom mycket. Jag har hävdat att FN:s medlemsstater inte haft något att välja på annat än att prompt och utan villkor genomföra säkerhetsrådets beslut. Säkerhetsrådet har ju makt enligt stadgarna att tvinga ut sina medlemmar i krig. Skulle man då inte få trampa vissa rättsstatsgarantier under fötterna, så tänkte jag. Det är glädjande att ha haft fel om en sådan sak och att EU nu – om än motvilligt – måste visa musklerna gentemot USA, vars säkerhetstjänst har tillhandahållit den information som legat till grund för besluten i FN:s sanktionskommitté. Domen väcker emellertid många frågor som måste få sitt svar inom en snar framtid. En sådan fråga är: Anta att ministerrådet gör om den omtvistade EG-förordningen på så sätt att de förtecknade personerna och organisationerna får rätt till information och rätt att yttra sig. Anta att en nationell myndighet eller en myndighet på gemenskapsnivå sedan, efter att ha tagit del av en förtecknad persons försvar, finner att han inte borde vara upptagen på listan. Kan då ministerrådet ta bort honom därifrån? Om så sker, hamnar inte EU i konflikt med FNstadgan som säger att medlemsstaternas skyldigheter enligt stadgan går före alla andra internationella förpliktelser?

Massor av extra läsning på

läS MEr, på www.fib.se finns artiklar om situationen i Somalia och terroristjaktens offer i Sverige. Från FiB nr 6/7-08 och nr 4-08. Ingemar Folke har detaljerat beskrivit Barakaats talan i en artikel i Tidskrift för Folkets Rättigheter (TfFR 1-2/2006) ”FN och somaliasvenskarna”.

fib.se

Nästa FiB – den 16 oktober. Prenumerera!

fib 47

Här kan du köpa Folket i Bild:

ARLANDA: Press Stop, Sky-City BORÅS: Pressbyrån Bergslenagatan 9 GÄVLE: Pressbyrån, Järnvägsstationen DJURSHOLM: Bokhandeln i Djursholm, Vendevägen 18 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26 Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen Pressbyrån, Nordstadstorget Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58 Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, Stortorget 10 Pressbyrån, Centralhallen-Knutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 Pressbyrån, Banarpsgatan 36 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Kulturcentret Glassfabriken (tidigare Café glassbutiken), Kristianstadsgatan 16 Pressbyrån, Avgångshallen, Centralstationen Pressbyrån, Södra Förstadsgatan 40 B Röda Stjärnan, Ystadsgatan 15 Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NORRKÖPING: Pressbyrån, Repslagaregatan 5 A Röda Stjärnan, Hörngatan 3 PARTILLE: Pressbyrån, Gamla Kronvägen 7 SOLNA: Pressbyrån, Centrumslingan/Postgången 38 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28 Handel & Vandel, Östgötagatan 33 Hållplatsens T&T, Folkungagatan 112 Pressbyrån, Stora hallen, Centralstation Press Stop Gallerian, Regeringsgatan 17-20 Press Stop, Götgatan 31 Press Stop Västermalm, Sankt Eriksgatan 45 St Pauls Bok & pappershandel, St Paulsgatan 24 Söderbokhandeln, Götgatan 37 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45 Pressbyrån, Esplanaden 2 Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Kvarngatans tobak, Järnvägsgatan 17 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98 Press Stop Umeå, Wiktoriagallerian, Kungsgatan 54 UDDEVALLA: Pressbyrån, Torp 46 UPPSALA: Akademibokhandeln LundeQ, Forumgallerian Pressbyrån, S:t Persgallerian Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 Uppsala Bokcafé, Kungsgatan 41 VARBERG: Pressbyrån, Busstation VÄXJÖ: Pressbyrån, Storgatan ÖSTERSUND: Pressbyrån, Järnvägsstationen


posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se

FiB #9-2008  

Fib #9-2008

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you