Page 1

FOLKETiBILD

NORDIC BATTLE GROUP VAD HÄNDER MED FÖRSVARET? TOM HEYMAN

fibtolv2007


På egna ben sedan 1972 Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn. ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar. Omslag: Botox. Robert Nyberg och Donald Boström. Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren Redaktion: Martin Schibbye, Annika Augustsson (praktikant). Redaktionskommitté: Annika Augustsson (praktikant), Eva Dahlman, Solveig Giambanco, Lisa Forsberg, Lars-Ivar Juntti, Pia Karlsson, Bengt Rydsjö, Eva Myrdal, Martin Schibbye, Eva Wernlid, Peo Österholm Debatt: red@fib.se Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre Layout: Martin Schibbye, Annika Augustsson Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, fax: 08-55695035, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt) Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser: Lösnummer: 45 kr (sommar- och julnummer 60 kr), Prenumeration helår: 490 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 270 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), provprenumeration: 99 kr (3 nr), stöd­ prenumeration: 750 kr (helår), utland: 690 kr (helår), 370 (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/ år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2007 FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522) Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligen till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

folketibild/kulturfronttolv2007 solveig giambanco

david ericsson 8

Författaren och långtradarchauffören David Ericsson berättar om körningar, maffian och litteraturen i en intervju med Solveig Giambanco.

peo österholm

tellus 14

Kulturen finns innerstan. I förorten råder ett kulturunderskott. Så brukar det heta om storstäderna. Det gäller inte Midsommarkransen.

sigbert axelson

ett fritt norge 18

Predikan, sång och bön var ett led i kampen för ett fritt Norge. Sigbert Axelson skriver om stormöten och solidariteten mellan svenskar och norrmän under 1900-talet.

försvaret 24

tema:

Ett tema om försvaret som plötsligt förändrades. Vi följer den nordiska stridsgruppens slutövning, möter den förre moderate riksdagsmannen Tom Heyman och minns en värnplikt som en gång fanns.

lasse lindström

irak 48

”Motståndet på väg att segra och USA att besegras”, sade Eman Ahmed Khammas, irakisk journalist, under sitt stockholmsbesök i oktober. sverigebilden 4

hans isaksson film 50

jorden runt 5

maria stengård sverigebilder 54

fib noterat 7

hans johansson fibomat 57

lindblom & käll svenska språket 22

jan myrdal skriftställning 58

anders isaksson farväl till värnplikten 26

recensioner sett/läst/hört 61

ingemar folke rätt och rådligt 47

eva myrdal krönika 69

rune lanestrand vargen 52

föreningensannons 70

margareta zetterström krönika 43

hans lindström sista sidan


robert nyberg

vi vill rösta!

fibtolv

I

portalparagrafen i den svenska regeringsformen står det att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.” Man kan fråga sig vart tar den vägen sedan? Nu tycks det som att makten till stor del ska försvinna upp i EU:s­­högre sfärer för att sedan aldrig återvända . Ty natten till den 19 oktober kom EU:s stats- och regeringschefer överens om ett nytt EU-fördrag. Fördraget är bara en lätt maskering av den EU-konstitution som de franska och nederländska väljarna sa nej till för två år sedan. Efter det debaclet för EU-eliten vill de till varje pris undvika folkomröstningar i frågan. Enligt en opinionsundersökning, som EU-parlamentets vänstergrupp beställt, vill 70 procent av väljarna i Tyskland, Italien, Spanien, Frankrike och Storbritannien rösta i frågan. Så är det också i Sverige. En Sifomätning, som gjordes i juli i år, visar att 67 procent av svenskarna vill ha en folkomröstning i frågan.

Regeringen och majoriteten av de svenska riksdagspartierna anser, att maktförskjutningen från det svenska parlamentet och regeringen till EU-nivån inte är så stor, att det behövs en folkomröstning och att det inte behövs en svensk grundlagsändring för att ratificera fördraget. Men detta resonemang är vilseledande. Visserligen tillåter regeringsformen att vi överlämnar rätten att besluta till EU:s institutioner bara det inte – som riksdagen beslutade 2004 – ”rör principerna för statsskicket” . Men den stora förändringen i fördraget är, att man på en rad beslutsområden inom EU går från enhällighet till majoritetsbeslut. Enbart detta motiverar en grundlagsändring. Ty om det krävs enhällighet kan Sverige blockera, eller få till stånd förändringar, av för oss oönskade beslut. Vår riksdag behåller då den avgörande makten i sin hand. Detta att vi överlämnar kontrollen av våra beslut till EU måste väl anses ”röra principerna för statsskicket”? Dessutom stärks EU-kommissionens och EU:s domstols makt över politiken väsentligt på flera områden i medlemsländerna med det nya EU- fördraget. Bland annat kommer kommissionen att företräda hela EU på en hel del områden inom WTO . Majoriteten av EU:s politiska beslutsfattare (inklusive majoriteten av de svenska ) verkar vara rädda för sina egna folk. Därför försöker de på alla upptänkliga sätt undvika folkomröstningar i frågan om fördraget. Folken kanske skulle rösta fel! Frågan är: kan folket lita på politiker som inte litar på folket?

kenneth lundgren

Bild: Cecilia Mellberg

Medarbetare: Eva Wernlid

Ålder: 53 Bor: Skarpnäck Yrke: Fotograf

Medarbetare i FiB sedan? – Började arbeta med FiB hösten 2002. Men FiB var inget nytt, jag gjorde min praktik på FiB när jag gick på fotohögskolan 1985. Vad är det bästa med FiB? – Jag tycker om när FiB blandar och ger. Teoretiska/analytiska artiklar blandas upp med kortare funderingar och inpass. En tidning som passar en bred publik. Men det viktigaste tycker jag är när tidningen ger kraft till att kämpa för en mer rättvis värld. Hur ska tidningen få fler prenumeranter? – Om prenumerationskampanjen är mina förhoppningar stora. Jag hoppas att vi genom tålmodigt arbete (och då menar jag att det gäller alla) talar med grannar, arbetskamrater, släkt och vänner om vår kampanj. Och att vi i våra hemkommuner utvecklar vårt lokala arbete med inriktning på att värva prenumeranter. Tålamod och långsiktighet är nyckelord för dagen.


fibsverige

den nordiska soldaten gör entré på historiens scen. slutövning i boden för nbg. fotograf: mattias isaksson


fibjordenrunt gunnar olofsson

fib 5

globalt

>

Förföljelsen av fackligt aktiva ökar. Enligt den internationella fackliga samorganisationen, International Trade Union Confederation (ITUC), mördades 144 människor 2006 på grund av sitt fackliga arbete, mot 115 året innan. Värst är situationen i Colombia där 78 fackliga aktivister miste livet. I Asien utmärker sig Filippinerna med 33 mördade. Tusentals har gripits vid strejker, och avskedats. Även i de västerländska industriländerna har förutsättningarna för fackligt arbete på många håll försämrats. Ett beslut i USA:s arbetsmarknadsmyndighet National Labor Relations Board har berövat miljoner löntagare föreningsfriheten genom att vidga definitionen av begreppet ”förman”. Och i Australien har Howard-regeringen genom sin lagstiftning om ”Work Choices” kraftigt urholkat rätten till kollektivavtalsförhandlingar och konfliktåtgärder.

Ny global rapport avslöjar att mord, våld och hot mot fackligt aktiva ökar kraftigt.

>

Brasilien ansluter sig nu på allvar till världens oljeproducenter. Enligt det statliga företaget Petroleo Brasileiro SA, eller Petrobras, kan det nyupptäckta ”ultradjupa” Tupi-fältet innehålla så mycket som åtta miljarder fat olja, och ge reserver i samma storleksordning som Nigerias och Venezuelas. Produktionen väntas komma igång inom tre år. Brasilien bygger nu också ut sin kärnkraft. En centrifug för urananrikning, 25 gånger mer effektiv än motsvarande anläggningar i Frankrike och USA, invigdes nyligen i Resende i staden Rio de Janeiro. Brasilien har några av världens största uranfyndigheter. Utvecklingen av kärnteknologi sker – till skillnad från i fallet Iran – utan hot om sanktioner eller andra hinder från omvärlden.

Brasilien bygger nu också ut sin kärnkraft.

>

Libanon hotas av ett nytt inbördeskrig. Enligt journalisten Robert Fisk, bosatt i Beirut sedan 30 år, strömmar nu vapen in i landet. Alla sidor beväpnar sig trots att endast Hizbollah, i kraft av nationell ”motståndsrörelse”, hittills haft rätt till detta. Den politiska krisen, med svårigheterna att utse ny president och försöken att göra Syrien ansvarigt för mordet på den tidigare premiärministern, Rafiq Hariri, har tillsammans med händelserna kring det palestinska flyktinglägret Nahr el-Bared – som först intogs av en hittills okänd milisgrupp och sedan förstördes av den libanesiska armén – skapat ett osäkert klimat, där vad som helst kan hända. Enligt den shiitiske andlige ledaren Sayyed Mohammad Hussein Fadlallah kan ”upprustning såväl som spänningen och den den sekterism-fyllda politiska retoriken hota Libanons diversifiering och exponera Libanon för splittring”, något som, enligt Fadlallah, är USA:s önskan.

Alla sidor beväpnar sig trots att endast Hizbollah, i kraft av nationell ”motståndsrörelse”, hittills haft rätt till detta.

>

Det går trögt för miljöbilar i USA. Trots att, enligt analysföretaget Autodata, småbilsförsäljningen i oktober ökade med 12 procent är det de större bilarna hos Ford som går bäst, och General Motors noterade under tredje kvartalet en rekordförsäljning för sin division för suvar (SUV = Sport Utility Vehicle, stadsjeep) och pick-upbilar. I Texas är trucken Tundra en storsäljare hos Toyota, trots att den drar 1,3 liter milen vid försiktig körning. Nobels fredspris delas i år mellan FN:s Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) och före detta USA-vicepresidenten Al Gore Jr, ”for their efforts to build up and disseminate greater knowledge about man-made climate change, and to lay the foundations for the measures that are needed to counteract such change”. Det är, som historien lär, inte lätt att profetera på hemmaplan.

Trög start för miljöbilar i USA.

>

Sydkorea har det senaste året upplevt återkommande gatuprotester och kravaller till följd av undertecknandet av ett frihandelsavtal mellan landets president, Roh Moo-hyun och USA-presidenten George W. Bush den 30 juni 2006. Avtalet, som enligt USA:s handelsrepresentant Susan C. Schwab ger amerikanska farmare och tillverkare ”spännande nya marknader”, beskrivs av den koreanska proteströrelsen Korean Alliance against KorUS FTA (KoA), med runt 300 medlemsorganisationer, i stället som ”baserat på en modell av handelsavtal ägnad att gynna profit för transnationellt kapital och storfinans på bekostnad av arbetare, bönder och vanligt folk och har förhandlats fram genom en hemlig och odemokratisk process”. KoA:s protester är nu förbjudna, och flera ledare har arresterats.

Gatuprotester i SydKorea till följd av ett frihandelsavtal.


y fibkrönika

D

Ta ett banklån på några hundratusen och stanna hemma med ditt barn i tre fyra år! Det menar den i media så flitigt förekommande relationsexperten Louise Hallin. Varför ger hon ett så orealistiskt råd och i vems intresse?

ra goda råd

pia roxell text

Det var i en TT-artikel, som bland annat publicerades i Dagens Nyheter tidigare i höstas, som relationsexperten Louise Hallin gav detta råd till alla mammor. Artikeln berättade om en undersökning om vad som får svenska folket att känna skuld- och skamkänslor. Bland annat kunde man läsa att många tycker att de är för tjocka, att de har det för stökigt hemma och att de skulle tycka att det vore pinsamt att bli påkommen med att onanera eller med att snatta i en affär. Dessutom uppgav knappt hälften av föräldrarna i undersökningen att de känner skuld för att de tillbringar för lite tid med sina barn. Detta sista får Louise Hallin kommentera. Hon väljer då att inte nämna något om föräldrars gemensamma ansvar, istället väljer hon att skuldbelägga enbart mammorna: n n ” Det är en rättmätig skuld. Mödrar idag separerar vanvettigt tidigt från sina barn.”

Det är märkligt att hon väljer att rikta sig direkt till mammorna. Hon kunde ju ha sagt något om att hänsyn till föräldraskap tar för liten plats i arbetslivet eller att både pappor och mammor har laglig rätt att minska sin arbetstid till 75 procent fram till dess att barnet fyller åtta år. Kanske kunde hon ha nämnt att det är försvinnande få pappor som utnyttjar denna möjlighet. Eller att statistiken tydligt visar att svenska kvinnor yrkesarbetar som minst medan de har småbarn

» Som stöd refererar hon till ett experiment med hemmapappor som blev deprimerade av hushållsarbete. «

samtidigt som småbarnspapporna gör tvärtom – under hela sitt yrkesliv arbetar svenska män som mest när de har barn som är under tre år. Men det säger hon inte. Istället väljer Louise Hallin att ge sig på alla de kvinnor som hon menar gör dåliga prioriteringar: n n ” Om man kan ta ett banklån för att köpa en båt, kan man väl ta ett banklån för att vara hemma i 3-4 år

med sitt barn?” Varför säger Loiuse Hallin så? Tror hon verkligen att det just nu sitter horder av undersköterskor, barnskötare och biblioteksassistenter och klurar över hur de ska göra; köpa den där läckra segelbåten eller avstå från sina månadslöner under tre år mot ett banklån som ger avbetalningar på flera tusen kronor i månaden? Knappast. Men man förstår genast mer när man vet mer om vilka intressen som ligger bakom hennes uttalande. Bakom undersökningen om skuld och skam står tidningen Existera och något som heter Centrum för samtidsanalys. Tidningen Existera hör till Berlingkoncernen som ägs av Svenska Missionsförbundet och Svenska kyrkan. Ordförande i Berlingkoncernen är Mats Svegfors som bland annat varit chefredaktör på Svenska Dagbladet och VD på Timbro. Samme Svegfors sitter också i styrelsen för stiftelsen Centrum för samtidsanalys i sällskap med bland andra domkyrkokomministern Dag Sandahl – som mest gjort sig känd för sitt motstånd mot kvinnliga präster och homosexuella. Med andra ord så finns det en politiska agenda bakom det hela. En politisk agenda som Louise Hallin understödjer. Vem är då Louise Hallin? Numera är hon en relationsexpert som regelbundet syns i media. Men från början är


fibnoterat hon kanske mest känd som barnmorskan som startade Munkbron, Sveriges första privata mödravårdscentral. Hon medverkade även i Marianne Ahrnes och Rigmor Robérts film Flickor, kvinnor och en och annan drake. Filmen har nu tio år på nacken men många minns hur den, tillsammans med den amerikanska boken Män är från Mars och kvinnor är från Venus, blåste liv i biologistiska argument om att kvinnor bör ta det största ansvaret för barn- och hemarbete. Louise Hallin är numera också psykoterapeut. I sin mottagning uppe på Östermalm tar hon emot par och barn med relationsproblem. För allmänheten är hon relationsexperten som återkommande syns i morgonsoffan i Tv4 och hörs i radioprogrammet Knattetimmen där hon svarar på tittarfrågor. Genomgående avråder hon män och kvinnor som lever tillsammans med barn att försöka dela rättvist på ansvaret för barn- och hemarbetet. I en intervju i Ica-kuriren förklarar hon närmare varför. Hon menar att män på grund av sin biologi blir förvirrade om de försöker träda

in i en roll som passar kvinnor bättre. Som stöd refererar hon till ett experiment med hemmapappor som blev deprimerade av hushållsarbete. Hennes slutsats är att män helt enkelt behöver större uppgifter och att de inte är ”gjorda” för sysslor som att diska och skura köksgolv samt att kvinnor är utrustade med särskilda gener som gör dem bättre lämpade för hushållsarbete. I strid mot historiska erfarenheter om hur ovanligt det är att överordnade grupper själva tar initiativ till att förändra en ojämn maktfördelning hävdar hon att männens tystnad i frågan bara visar hur naturligt och rätt det är med könsarbetsdelning: n n” Det är signifikant att det är kvinnor som driver kampen att män ska vara hemma allt tidigare med sina barn och inte männen själva!” Just nu skriver Louise Hallin på en bok som – överraskande nog – ska handla om just mödrars skuldkänslor över att inte räcka till. En inte allt för djärv gissning är att boken inte kommer att ge några råd för ökad jämställdhet. Den kommer knappast heller gynna alla de barn som under sina första år inte får en chans att etablera en nära relation till sin familjeförsörjande och alltför frånvarande pappa. Inte heller alla de barn som inte bor ihop med sin pappa. För deras mammor, och säkert alla andra mammor med vanliga jobbarlöner, är det inte realistiskt att ens överväga att stanna hemma några år utan månadslön. Även om de skulle följa Louise Hallins råd om att spara in flera hundratusentals kronor genom att avstå från det där båtinköpet...

pia roxell är frilansjournalist och medlem i fib:s inrikesgrupp.

fib 7

S

lutligen så är den världsbild man målar upp farligt manipulativ och gränsar till propaganda. En del av uppdragen utspelas i Irak där de amerikanska soldaterna slåss tappert mot ”terrorister” som naturligtvis har massförstörelsevapen (de där som ingen kunde hitta). Det hela når sin höjdpunkt i en makabert utdragen scen. Spelarens alter ego har överlevt terroristernas kärnvapenattack och man får själv krypa över den brända marken en stund, innan man dör med ett svampmoln i bakgrunden… I princip är det inget fel att ett militärt skjutspel baseras på verkliga händelser men man har gått för långt… «

ur en recension av tv-spelet call of duty 4: modern warfare. (http://www.subdogs.se/recensioner) nu reagerar även datorspelarna på krigslögnerna.

9

Antalet danska soldater som dött i Afghanistan. I veckan som gick fick ytterligare två danskar bita i gräset i Helmandprovinsen. Denna gång var det inte friendly fire från britter utan talibaner som dödade dem. Den danska statsministern var snabb att kondelera. FiB frågar sig vad de hade i Helmand att göra?

» Den som gillar historia, speciellt krigshistoria, har ett himmelrike i Afghanistan. Var man än åker finns minnen - ett monument här, en stridsvagn där, ett raserat hus som kanske är från stenåldern, kanske från förra året. Och så en mina här och lite oexploderad ammunition där, förstås. «

under rubriken ”därför är isaf i afghanistan,”på försvarsmaktens hemsida. www.mil.se/int/article.php?id=16882.

» Den som frivilligt söker sig till en armé är farlig, det har åtminstone populärkulturen alltid vetat, därför är ´okänd soldat` också ett försvar för en värnpliktsarmé som till skillnad från en elitarmé byggs av människor från hela samhället, som inte lika enkelt tycks samlas i en övermänniskokult kring våldets lägereld.« ulrika milles recension i dn av väinö linnas okänd soldat 2006-07-17.


fibintervju 1999 debuterade David Ericsson i bokform med Truck Stop, en samling berättelser där han blickar ut över dagens Sverige med utgångspunkt i vad han sett och upplevt på sina resor. »Det finns sidor och stunder då David Ericsson är som den svenska landsvägens Leonard Cohen«, skrev Carl Erland Andersson i Kvällsposten om boken.

Landsvägens


fib 9

Författaren och långtradarchauffören David Ericsson om körningar, maffian och litteraturen.

D

solveig giambanco text eva wernlid bild avid Ericsson har nyss återvänt från en veckokörning. Han har fraktat styckegods till Tyskland och Schweiz och lossat sin returlast av Toblerone i Malmö, Enköping och Stockholm. Under tiden har jag läst hans böcker och under läsningen färdats på de europeiska motorvägarna. Så när David ringer från bilen i Tyskland och tipsar mig om OBS-inslaget han medverkar i samma kväll uppfångar

Cohen

jag omedelbart hyttvärmen, vägbelysningen och motorljudet. David är författaren som kör lastbil eller chauffören som skriver. Stoffet till böckerna hämtar han ifrån sitt liv på vägarna. I mer än tjugo år han har kört lastbil och sett branschen förändras och förvärras från sin utsiktspunkt i förarhytten. Den senaste boken, Taxfree från 2004, bygger på verkliga händelser i Tyskland under början av 2000talet. Där ger han en skrämmande bild av maffiaverksamheten inom transportbranschen. Bara i Sverige försvinner årligen gods för mellan två och fyra miljarder kronor och i hela Europa för runt 100 miljarder. Det är inte i första hand när han kör som det är farligt, utan när bilen står stilla. – Nästan alla jag känner, som kört länge på Spanien, har blivit rånade. Där kan man absolut inte parkera efter vägen utan bara på rastplaster med tungt beväpnade vakter. I Frankrike använder man gasning så att den sovande föraren blir medvetslös medan man tömmer bilen. I Italien är det andra metoder. Där tar rånarna hela bilen. Samarbetet mellan maffian och speditören fungerar utmärkt. Man meddelar vilket gods som är värt att stjäla. David knackar med knogarna i köksbordet. Tack och lov, än så länge har han själv inte råkat illa ut. Men han vet vad han talar om. Han läser alla fackoch branschtidningar, hör folk berätta. Han har haft egen bil, eget företag. – Jag var lite vänster, ville äga min arbetsplats. Men jag hade bara råd med gamla bilar och en verkstad. Jag hade ett nära förhållande till bilen, gick den sönder fick jag ont i kroppen.

>


fibintervju

När jag var sexton läste jag Bara en mor. Jag var hos min tjej, det var föräldrafritt. Jag låg två dagar helt uppslukad och läste, till och med när vi badade. Efter den helgen tyckte hon inte att jag var nåt att ha.

>

Bilen var som en förlängning av kroppen. Ångrar inte ett ögonblick när jag insåg att jag kommit till vägs ände och sålde allt. Att vara anställd, vilken lycka, fan, att man kunde ha det så bra. Hälften av alla mina bekymmer rann av mig i samma ögonblick. Att alla ska bli egenföretagare är han minst sagt skeptisk till. Åkeribranschen ligger i framkanten och

Bibliografi

erfarenheterna därifrån manar till eftertanke. – Man bör åtminstone ställa sig frågan varför något är till salu. En verksamhet som lönar sig brukar sällan säljas ut. Det kan vara något lurt. Eller så går det bra en tid. Som när åkeribranschen avreglerades och alla skulle köpa bil, vara sin egen. Folk satte sig i miljonskuld, arbetade dygnet runt och tjänade i början bra på fasta körningar. Så hårdnade konkurrensen, avbetalningarna släpade efter, momsen struntade man i att betala in och snart hade man gjort personlig konkurs. Och några hundra egna företagare med en egen bil och miljonskulder är ingen samlad kraft, har inget att sätta emot. Dom är i händerna på uppdragsgivaren som är helt frikopplad från ansvar. ICA är senaste exemplet; de säljer ut sina bilar till livsmedelsarbetarna. Det som skulle bli var mans lycka blev en flopp. Den fria marknaden har gjort slut på enmansföretagarna och chaufförerna lånas in som enbilsåkare utan bil. Framtidstron är borta. Man hoppar från en åkning till en annan, vågar vare sig utbilda sig eller tänka på framtiden. Och folk drar sig för att anlita transportfirmor. Finns någon garanti alls att gods kommer fram i tid, till rätt plats och i oskadat skick? Erfarenheterna från transportbranschen kan lätt tillämpas på andra områden som säljs ut.

■ Truck Stop, 1999. ■ Redlight, 2001. ■ Taxfree, 2004.

David Ericsson sålde sin bil samtidigt som han på allvar började skriva för drygt tio år sedan. När han var i trettioårsåldern skrev han i största hemlighet och med skamkänslor dikter som han låste in i motorhuven. Några publicerades senare i FiB. Han skriver hela tiden. Ramlar på händelser, drar nytta av sina erfarenheter. Körningarna är en aldrig

sinande källa till uppslag. Det är snarare så att han måste värja sig. I Transportarbetaren medverkar han regelbundet sedan 1996, han skriver sporadiskt i LO-tidningen och gör reportage för DN Motor. Krönikor och noveller för andra tidningar. Han menar att varje tidning har en egen själ och då

finns det avsättning för texterna. – Roligast är reportagen för DN Motor. Jag har skrivit om kvinnliga långtradarförare och om dom som körde lastbil under andra världskriget från den enda öppna hamnen i norra Finland. Fick genom detektivarbete tag på en som var med då. Att höra honom berätta om resorna, då han som artonåring körde ishavsvägen, hungrig och frysande i 40-gradig kyla med laddad pistol mot banditer, är oförglömligt. Och jag har skrivit om en kompis som gör det ingen vill; han kör på Norge vintertid, över fjällen, med snökedjor. För mig räckte det att vara passagerare under en resa. Men han är oerhört säker och skicklig och han gillar att genomföra det svåraste. Ericsson debuterade med en novellsamling, Truck stop. Romanerna Redlight och Taxfree handlar om Jack och hans familj och hans arbetskamrater i transportbranschen. Snart är tredje delen klar. Klassperspektivet och yrkesstoltheten lyser igenom men han avstår från pekpinnar. Ställningstagandet finns med i gestaltningen och språket som är både lakoniskt och träffsäkert. Ivar Lo är en förebild. – När jag var sexton läste jag Bara en mor. Jag var hos min tjej, det var föräldrafritt. Jag låg två dagar helt uppslukad och läste, till och med när vi badade. Efter den helgen tyckte hon inte att jag var nåt att ha. Körningarna är en födkrok som ger pengar till hyra och mat men också något han tycker mycket om. Eller som han sa i sitt OBS-inslag ”Jag tycker om natt-turer genom mörka byar och att komma fram i gryningen till Barcelona eller Paris”. Han tror inte han skulle vara lyckligare med garanterad författarpenning.


fib 11

David Ericsson David Ericsson, född 1958, är en lastbilschaufför och författare som debuterade i bokform 1999 med Truck Stop, en novellsamling om livet som lastbilschaufför. Den gavs ut på förlaget Ordfront. Han har arbetat som i tjugo år och frilansar som krönikör och recensent i bland annat Transportarbetaren.

I författarvärlden är han rätt unik; han både skriver om och är arbetare. En äkta arbetarförfattare eller kanske till och med proletärförfattare, om man ska kategorisera. Som Ivar Lo, Harry Martinsson och de andra var i början av sina författarkarriärer. – Mina åkarkompisar skiter i mig när jag skriver. Men så fort jag kliver upp i bilen ringer telefonen. Inte alls

för att dom ogillar att jag skriver, tvärtom. Dom sprider mina texter och tipsar varandra. Jag hade mer fördomar mot dom; att mitt skrivande inte skulle accepteras. David Ericsson är en av personerna bakom Vägbiblioteken; ljudböcker som lånas ut på mackar och vägkrogar till chaufförer. Bakom står Transport- och Hotell- och Restaurangfacken med bidrag från Kulturrådet för provverksamheten. Uppskattningen är överväldigande. Det är ständigt brist på böcker. Böckerna drar till sig kunder och fler och fler mackar och krogar vill vara med. Nyligen har Scaniaverkstäderna börjat sälja ljudböcker och dit kommer åkarna in med sina bilar och tänker att det här vore något att ta efter. Flera åkare bygger upp egna ljudboksbibliotek för sina förare. – Först tyckte jag att idén var dålig när vi pratade om det på tåget från Brunnsvik för några år sedan. Visste ju hur snacket gick, brudar och motorer. När man själv är i branschen har man dom värsta fördomarna. Nu ser vi att när man läst sig mätt på deckare går man snart över till annan litteratur. Lättillgängligheten är naturligtvis avgörande och att man kan lyssna medan man kör. Tiden går fortare. David Ericsson hoppas kunna fortsätta varva körningar med skrivande. Kanske blir det framöver en regelbunden veckokörning i månaden som frigör energi och sammanhängande tid till skrivandet. – Min nuvarande arbetsgivare är juste. Ett litet nischat åkeri med fem bilar som kör på utlandet. De är seriösa, följer regelverket och stora kunder betalar gärna litet mer om dom får garantier för leveransen. Än så länge har dom fullt upp. Nackdelen är övervak-

Skärholmen. Gråmulet med regnet hängande i luften.

ningen via GPS. Allt du gör registreras på en bildskärm på hemmakontoret. Det förstör en del av självständigheten och glädjen i arbetet. Han sätter på sig sin truckjacka säger till hundflickan Lisa att han ska ut på jobb. Vi åker ut till macken i Skärholmen för fotografering i autentisk miljö. Det är precis så där gråmulet med regnet hängande i luften som gör att billyktorna omges av ett intressant dis. En långtradare står parkerad och chauffören tänder lydigt lyktorna på fotografens begäran. Det är söndagskväll och David och Lisa tar halvsjubåten ut till stugan på Möja och ensamheten och tråkigheten. Där ska han sitta i fyra dygn. Nu är det skriva som gäller. Han umgås med ingen, läser inget. – När jag åker hem till stan igen på torsdag är jag sååå jävla lappsjuk.

solveig giambanco är medlem i fib:s redaktionskommitté. eva wernlid är fotograf.


fibirak

Den irakiska journalisten Eman Ahmed Khammas flydde efter att ha fått sitt namn på en dödslista. För FiB berättar hon om verkligheten på marken i Bagdad – bakom rubrikerna.

Enligt FN har ockupationen av Irak orsakat den största påtvingade emigrationen sedan 1948. Fem miljoner människor har lämnat landet och av de kvarvarande lever många miljoner i ständig livsfara. Ett upprop för att låta oljetillgångarna gå till de irakiska flyktingar är initierat av bland andra de före detta FN tjänstemännen Hans von Sponeck och Denis Halliday- Se: http://3iii.org/proposal..

Miljoner flyr Bagdad

U

lasse lindström text nasa - satellitbild från mars 2003

nder hösten 2007 har färre civila människor dödats i irak. President Bush och hans rapportör om det militära läget, general David Petreus, vill gärna se det som ett resultat av det ökade antalet USA-soldater. Eman Ahmed Khammas berättar dock att irakier av olika åsiktsriktningar och religiösa grupperingar har börjat samarbeta mot ockupationen på ett sätt som inte förekommit tidigare. – I själva verket är motståndet på väg att segra och USA att besegras, sade hon i Stockholm i slutet av oktober.

– På grund av kriget och ockupationen har tre fjärdedelar av Bagdads befolkning lämnat staden. Det är också en Eman Ahmed Khammas anledning till de minskande dödstalen. Eman Ahmed Khammas är irakisk journalist. Innan hon tvingades i landsflykt till Spanien vid årsskiftet 2006-2007 dokumenterade hon ockupationens verkningar. I slutet av oktober besökte hon


fib 13

»ockupationen har misslyckats. den har besegrats. « Stockholm, visade sin film Iraq - the Women´s Story på Orionteatern, framträdde inför Stockholms journaliststudenter och på ett offentligt möte i ABF-huset. Föreningen IrakSolidaritet hade bjudit in Eman Ahmed Khammas till sverigebesöket. Det var andra gången hon var i Stockholm; första gången medverkade hon vid Iraktribunalen 2004. Nyhetsbyrån IPS rapporterade också att det extremistiska våldet minskat i Bagdad därför att större delen av sunnimuslimerna drivits bort eller flytt från de blandade bostadsområdena. USA:s försvarsministerium rapporterade de minsta förlusterna i oktober i dödade USA-soldater på ett och ett halvt år. Men ändå lär år 2007 blir USAs största förlustår efter 2004. IPS har också rapporterat att antalet flygbomber USA fällt i Irak femdubblades första halvåret 2007 i jämförelse med samma period 2006. Nyhetsbyrån citerar en före detta irakisk general som säger att de ökande bombningarna beror på ett totalt misslyckande i mark­ operationerna. Samtidigt med Eman Ahmed Khammas besök i Stockholm rapporterade brittiska tidningen The Independent om riskerna för att Iraks största vattendamm brister. Den ligger i Mosul i norra Irak och dämmer floden Tigris. Den byggdes 1984 på en grund som är utsatt för kraftig erosion. Enligt amerikanska tekniker är det stor risk för att en tjugo meter hög flodvåg dränker upp till en halv miljon människor, ända ner till Bagdad. – Hittills har amerikanarna aldrig tagit något ansvar för för Iraks välfärd. De har bara förstört, säger Eman Ahmed Khammas till Folket i Bild och väntar sig inte att de gör några större ansträngningar för att hindra en sådan katastrof. – De har förstört skolor, sjukhus, hela det ekonomiska, politiska och sociala systemet. Det var staten – inte Saddam – de angrep, säger hon. Nu har koleran drabbat igen. Sjukdomen hade inte funnits i Irak på flera decennier. Nu räknar Eman Ahmed Khammas sig som aktivist i försvaret för de mänskliga rättigheterna i Irak. Hon kan inte längre utöva sitt journalistyrke där. Hela sitt vuxna liv har hon arbetat som journalist, men också som skönlitterär översättare från engelska. – Under Saddams tid fanns ingen yttrandefrihet, inga möjligheter för fri journalistik. Men vi gjorde vårt bästa. Efter invasionen blev vi arbetslösa. Och många journa-

lister har mördats. Journalistförbundet har en lista över dödade mediamänniskor på över 200 namn. Listan växer fortfarande. Efter invasionen reste Eman Ahmed Khammas runt i Irak och dokumenterade ockupationen i ord och bild. Men sedan blev både hon och hennes familj hotade till livet. Hon har två döttrar. De finns alla med på dödslistor som publicerats på internet. Ett grannhus i Bagdad bombades så att en av döttrarna formligen begravdes i glassplitter. Den andra dottern fick gömma sig med studentkamrater när skottlossning bröt ut på universitetet. Maken rånades under vapenhot och fråntogs bilen. Till slut blev hoten outhärdliga. Eman Ahmed Khammas och döttrarna reste till Spanien och bor nu i Barcelona. Maken följde efter lite senare. Flykten var väl förberedd och skedde inte hals över huvud och inte heller anlitade de människosmugglare. Familjen fick hjälp med bostad i Barcelona av fredsaktivister. Efter två månader fick Eman Ahmed Khammas arbetstillstånd. – Men det finns nu fem miljoner irakiska flyktingar utanför landet. De flesta i Syrien. De erkänns dock inte som flyktingar utan kallas tillfälliga gäster. Det betyder att de inte har några rättigheter; varken till arbete eller studier. Dock fick irakiska barn rätt att gå i skola i Syrien för en månad sedan. – Vi hade en dålig regering med Saddam Hussein, men det var vårt eget problem som vi skulle kunna lösa så småningom. Men idag kan man inte gå säker på gatan. Med USA:s invasion har vi inte fått ett bättre samhälle. Man kan inte skapa demokrati med bomber och missiler. – Bush är den störste diktatorn i hela världen. Han är internationell; Saddam var bara nationell. – Men ockupationen har misslyckats. Den har besegrats. Det är bara en tidsfråga innan USA måste dra sig tillbaka. De förlorar pengar och anseende och vet inte hur de ska bete sig. Det blir som i Vietnam. Eman Ahmed Khammas säger att splittringen mellan olika folkgrupper och religiösa riktningar kommer att lösas när USA försvinner. Det irakiska folket har levt tillsammans i tusen år. De som mördar och splittrar är inte normala irakier utan extremistiska miliser, men de kommer att ge sig i väg innan amerikanerna i ren självbevarelsedrift. Hon säger att det starkt dogmatiska al-Qaida kom till Irak för att bekämpa USA. De gav dåligt rykte åt det patriotiska motståndet, men har förlorat allt stöd för att de är så grymma.

lasse lindström är it tekniker, han bor i kista och är medlem i FiB:s utrikesgrupp.

POLEN LÄMNAR IRAK Polen planerar att dra tillbaka alla sina 900 soldater i Irak tills i slutet av 2008. Det var Polens nye premiärminister Donald Tusk som tillkännagav det polska tillbakadragandet i sitt första tal i parlamenetet 23 november. Dock stannar de 1 200 polska soldaterna i Afghanistan, sa Tusk. Källa: Deutsche Welle.

TILLBAKA-­ DRAGANDE?

Säkerhetsrådet i FN har fått motta en varning av en majoritet av ledamöterna i parlamentet i Bagdad att inte förlänga mandatet för den USA-ledda multinationella styrkan efter december 2007 utan dess godkännande. Mandatet för den nu 160 000 man starka styrkan upprättades av säkerhetsrådet i oktober 2003 och förnyades i juni 2004, i november 2005 och 2006. Brevet från 144 av parlamentets 275 ledamöter är daterat i april 2007 men offentliggjordes först i november. De 144 är både shia, sunni, icke-religiösa och från andra grupperingar. De säger bland annat ”Vi kräver en tidtabell för tillbakadragande av ockupationsstyrkorna från vårt älskade Irak”. Källa:IPS.

Annons:

Inbundna årgångar! Trött på söndertrasade, skrynkliga och gulnade tidningar? Folket i Bilds årgångar 2005 och 2006 finns nu att beställa i prydligt rött klotband. Sätt in 625 kr på FiB/K:s postgiro 70 45 88-3 och ange vilken årgång det gäller så bjuder vi portot. På vår hemsida www.fib.se kan du även beställa äldre årgångar.


fibkultur

Tellus

midsommarkransen Biografen Tellus innebär ett kulturutbud utöver det vanliga i stockholmsförorten.

K

peo österholm text elvine lund bild

Tellus är en kvartersbiograf från 1920 som sedan 1986 drivs av en ideell kulturförening. Idag är det ett femtiotal medlemmar som gör allt från att baka kakor till att laga projektorer.

ulturen finns i innerstan. I förorten råder ett kulturunderskott. Så brukar det heta om storstäderna. Det gäller inte

Midsommarkransen, en förort i Hägersten i sydvästra Stockholm. Dit behöver man inte flytta nån kultur. Den finns där redan, i övermått. Kulturföreningen Tellus driver biograf, konstsalong, musikkafé, poesiaftnar, teater. Har vi glömt nåt? Nej, nån opera sjungs inte här. Men annars är kulturutbudet så brett det någonsin går. ”Biograf till salu” – så stod det på en skylt när biografen Tellus på Vattenledningsvägen i Midsommarkransen skulle säljas 1986. Ett gäng som var aktiva i olika föreningar slog till och köpte bion, en av Stockholms äldsta biografer, som invigdes i december 1920 och som visat film ända sedan dess med undantag för några år på 70-talet. Så småningom köptes ett intilliggande skomakeri in och blev kafé.Biografen drivs nu sedan 1986 av en ideell kulturförening. – Syftet var förstås att bevara bion och köra film men även att ha annan verksamhet, berättar föreningens ordförande Samir Eriksson. Visa film har varit stommen i Tellus. Man kör två filmer i veckan, onsdagar och torsdagar samt två föreställningar på söndagar. – Vi har redan från början syftet att visa film som vi tyckte var bra, helt enkelt, säger Samir Eriksson, själv biografmaskinist. Men också att det inte bara skulle vara amerikanskt som på många andra biografer, vi vill ha

ett bredare utbud. Det kommer särskilt mycket folk när vi kör svensk film. 55 kronor kostar biobiljetten. Filmerna kör man

själv. Men inte nog med det, man utbildar även biografmaskinister. För att få köra biograffilm krävs ett slags körkort. Tellus har gamla maskiner och för att få körkortet krävs att man kan även dem. Åtta maskinister har gått som lärlingar i upp till ett år. Sedan får de ”köra upp” på Statens Biografbyrå. En del som lärt sig här går sedan vidare till kommersiella biografer. När man startade Tellus var det många cineaster i föreningen. Men sedan har verksamheten svällt till andra kulturformer. Vid sidan av biografverksamheten är musiken den tyngsta biten i Tellus verksamhet. Det är ett oerhört tryck. Musiker och ensembler hör av sig varenda dag och vill nyttja lokalerna för spelningar. – Vi blir överösta med förfrågningar från människor som vill komma och uppträda. Framförhållningen är lång.

>


”Det kommer särskilt mycket folk när vi kör svensk film”, säger Samir Eriksson som ordförande i föreningen.


fibkultur

Janine Hollink, biografmaskinistl채rling.


»det som driver oss är den sociala biten. vi är ett sorts kollektiv, alla har sin uppgift.« >

Carina Pettersson, biografmaskinistlärling, kommer ut i kaféet från datarummet och berättar att det under veckan kommit fem förfrågningar. – Många har varit här förut och sett lokalerna och tycker att det skulle lämpa sig, berättar hon. Men med det stora trycket blir framförhållningen lång, ett halvår cirka. Det blir mycket jazz, ibland med jamsessions, men också folkmusik och annat. Det som krävs för att något evenemang ska bli av är att någon av de aktiva på Tellus tar på sig huvudansvaret för arrangemanget. – Ett problem är att vi måste stänga klockan 22, fortsätter Samir Eriksson. Det finns bostäder i huset. Men vi delar ut våra program till våra grannar så att de vet vad som skall hända och vi går inte heller ifrån det programmet. Av detta skäl säger man också nej till alltför volymstark rockmusik. Det lämpar sig inte lokalerna för helt enkelt. Av detta skäl hyr man i regel inte heller ut lokalerna till utomstående. Om någon kommer med en idé och vill hyra gör man i stället själv ett arrangemang av det. Tellus har också ständigt pågående konstutställningar. Det är på caféets väggar som oetablerade konstnärer får ställa ut i tre veckor. Var tredje vecka ändras caféet karaktär. Men också här har caféet en lång lista. Ett tag hade man en flera år lång lista så man var tvungen att rensa i kön. Man har också poesi- och litteraturaftnar. Där är inte trycket lika stort. Teateruppsättningar har man också i biograflokalen. Här blir det svårare att göra teaterfolket till viljes eftersom en teater gärna vill köra ett antal föreställningar. – Teater blir lite svårare, säger Samir Eriksson. Men vi har ändå ett par teaterföreställningar per termin. Tellus kör också en del festivaler. En Amnestyfestival har man haft då man hade vernissage på en samlingsutställning samtidigt som musikkonserter avlöste varandra i caféet och i salongen. Man har

haft en nollbudgetfestival, en 16-millimetersfestival och en soprumsfilmfestival. – Folk fick visa filmer som man redan slängt. Nollbudgetfestivalen var mycket populär. Caféet är Tellus hjärta. Man har alltid öppet i samband med de olika aktiviteterna. En till tre gånger per termin har man Tellusfrukost, då man får äta hur mycket man vill för 50 kronor. Tellus ligger mitt i Midsommarkransen, på Vattenledningsvägen, en stadsdel och en gata som numera är känd i litteraturen genom Kjell Johanssons romantrilogi. Författaren bor själv på samma gata och brukar titta in. Skillnaden mot kulturen i innerstaden är att här är det invånarna själva som svarar för verksamheten. Kulturföreningen Tellus har ett 50-tal medlemmar. De är själva biografmaskinister, kockar, servitörer, musikagenter, konstgallerister…. – Vi har delat in oss i olika arbetsgrupper. Det finns sju cafégrupper, en konstgrupp, en filmgrupp och flera andra grupper. Föreningen har valt att stå på egna ben och inte ta emot någon form av stöd från samhället. Det som driver oss är den sociala biten. VI är ett sorts kollektiv, alla har sin uppgift. Förutom de 50 aktiva har man en stödförening med 600 medlemmar, vilket innebär en fördubbling på de senaste fyra åren. De betalar 100 kronor per år men får samtidigt gå lite billigare på bio. – Vi vill inte vara beroende av bidrag för om vi tar stöd så blir det så att vi måste rätta oss efter vissa saker. Stöd skapar beroende. Vi har haft diskussioner om detta lite då och då men i slutänden har vi varit ganska överens. Däremot har vi tagit emot stöd för vissa arrangemang, till exempel utomhusfilm och musikfestival i närbelägna Svandammsparken. Här bedrivs verksamheten oberoende av politikernas budgetnycker.

peo österholm är journalist, författare och musiker. han är medlem i fib:s redaktionskommitté. elvine lund är fotograf.

Förort med krognamn

Midsommarkransen hette från början Tellusborg efter de två byggföretag som byggde stadsdelen, Tellus och Nyborg. Senare bytte stadsdelen namn till Midsommarkransen efter en krog nere vid gamla Södertäljevägen. Krogen fick sitt namn av att det hängde en krans vid entrén. Den lokala idrottsföreningen heter fortfarande Tellus. Där spelade författaren Kjell Johansson fotboll i B-laget.

Från schack till kroki

Varje måndag träffas schack och spelsugna på Tellus café. Entrén är gratis och alla är välkomna. Varannan måndag öppnas biosalongen för kroki i två timmar.


fibämne fiblevandehistoria

Bön vid norska gränsen Predikan, sång och bön var ett led i kampen för ett fritt Norge. Sigbert Axelsson skriver om solidar iteten mellan svenskar och norrmän under 1900-talet.

V

sigbert axelsson text arkivbilder foto äckelsefolket i gränstrakterna på både den norska och svenska sidan brukade under 1900-talet samlas till möten

hemma i husen och utomhus i björkhagar, i egna lokaler som bedehus eller bönhus, missionshus eller kapell. Dessa lokaler var många och låg väl utspridda i landskapet. Beteckningen på läsarnas lokaler säger något om bönens betydelse. Under unionskrisen i början av 1900talet liksom under den tyska ockupationen på 1940-talet gav läsarna många uttryck för en tveklös och kraftfull opinion för ett fritt Norge. Gemensamt för att alla dessa frivilligrörelser med många medlemmar var bland annat att alla aktiva blev väl informerade om vad som hände vid gränsen och långt inne in Norge. Att vara väl informerad var en väsentlig sak. Det kunde gälla stora frågor som mat för dagen, läkemedel eller påtvungna livsmedelsleveranser till ockupationsarmén. Det kunde också gälla enskilda detaljer, som att smuggla radioapparater eller nyritade kartor över gränser till nyckelpersoner. Sådan information förmedlades inom alla folkrörelser. Min fråga är hur predikan, sång, vittnesbörd och bön fungerade som ett led i kampen för ett fritt Norge.

Först ska sägas att läsarna bad för norrmännen och frihet, förbön. De bad inte mot tyskarna och ockupationen. Den tyska ockupationen styrdes från två maktcentrum i Oslo. Det mäktigaste leddes av en tysk, Reichskommissar Terboven. Det andra var regeringen under en norrman, Vidkun Quisling och hans parti Nasjonal Samling. Den norska forskningen, liksom museerna, visade länge störst intresse för den väpnade kampen, som är lätt att illustrera. Många forskare har sedan länge noterat som ett självklart faktum att grunden för det väpnade motståndet var att det norska folket stod enigt för ett fritt Norge. Norrmännen var ungefär lika eniga i början av 1900-talet mot Sverige som de var mot Tyskland på 1940-talet. Ingen behövde tveka om att Quisling och Terboven i Oslo saknade stöd i folkets breda lager, även om tyskarna lyckades rekrytera informatörer lite varstans. Norska kyrkan var ställd under Nasjonal Samlings (NS) ledning, men stödet för regeringen från prästernas sida var minimalt. Väckelserörelsen kunde NS inte alls styra. Var och varannan familj på Glava glasbruk hade släkt eller arbetskamrater i Norge och

» Farfar bad för Norge och våra grannar att de

skulle få vara i fred för tyskarna och ha bröd på bordet.«

man höll kontakt. Dessa släktförbindelser bidrog till att gränstrakternas folk väl kände varandras situation. Berättelser från gränsen och från Norge florerade i köken

på bruket under kriget. Under alla somrar bodde jag som barn flera veckor hos farmor och farfar och mormor och ”moffarn” och insöp allt. Farfar hade som vana att i ”kammern” be kvällsbön med hög röst. Han bad för Norge och våra härtagna grannar, som han sa, att de skulle få vara i fred för tyskarna och ha bröd på bordet. Han var en gammal fackföreningsman och socialdemokrat. Under unionskrisen i början av 1900talet förenade sig läsare eller missionsvänner i Östfold, Värmland och Dalsland i sina möten i predikan och bön, sång och musik för ett fritt Norge. Redan 1886 hade ett stormöte hållits i Nössemark med mer än­­ 1 000­deltagare, kanske det första i sitt slag. I Charlottenberg hölls söndagen den 28 maj 1905 ett stormöte, som följdes av ett gränsmöte i Dals-Ed, som blev ”ovanligt gripande, då omkring 1 500 människor var med för att bedja om fredens bevarande”. Mötet antog en resolution: ”Svenskar och norrmän samlade till Gränsmötet vid Ed hemställa till brödrafolken, att de allvarligt och endräktigt förena sig i bön till Gud om att freden mellan Nordens folk må till deras gemensamma bästa bevaras och stärkas”. Det rapporterades att hela församlingen reste sig och genom handuppräckning tillkännagav sitt bifall till fredsmaningen.


FiB fib 19 19

Ett gränsmöte från juni 1905. Ett unikt fotografi där man ser gränslinjen, förmodligen taget i juni 1905.

Handuppräckning var ingen votering eller dylikt utan säkert en mycket ovanlig handling. Den måste förstås som en förstärkning av bönen till Gud om att Norge måtte få slippa unionen med Sverige. Ett möte på Hånsfjället i Öymark samlade 3 000 personer och ett möte i Dals-Ed den 4 juni 1 000 svenskar och norrmän. Från samma tid under unionskrisen berättas att stora arbetsmöten hölls i Sverige för att stödja Norges sak. Från ett stormöte i Nössemark i juli 1905 berättar en svensk predikant om bönens roll i den politiska kampen: ”Den starka politiska spänning med oro och ovisshet om framtiden, den starka mäktiga väckelsevåg som gick över stora delar av både Norge och Sverige utlöste en stark bönens ande för fredens bevarande broderfolken emellan…” Utifrån egna erfarenheter från folkväckelsen kan jag se kristen bön, sång och

musik som opinionsbildande politiska samhällskrafter. Att be tillsammans för ett bestämt ändamål fungerar som en metod att påverka viljan, att forma och befästa en gemensam viljeinriktning. Offentlig bön inom den kristna frivilligrörelsen kan alltså ses som en metod för en opinionsbildning som överheten inte förstår sig på och knappast heller försöker övervaka. Efter kriget blev en norsk sång mycket populär i Värmland. Refrängen understryker att Gud har den högsta makten – ”är på tronen” - även över den högsta militära, politiska makt. Man tänkte på Hitler, att hans tid vid makten var begränsad. Hur skulle den tyska underrättelsetjänsten tolka följande sångtext, som alla läsare förstod och sjöng? På blandspråk ungefär så här: ”Gud är på tronen ännu. Han kommer de sine ihu.

I prövelsens stunder oh tänk vilket under att aldrig allene är du. Gud är på tronen ännu, han kommer de sine ihu. Hör hans hälsning till dej. Jej kan ej glemme dej. Gud är på tronen ännu!” Från barnsben har jag vetat att farfar på sin tid talade för unionsupplösningen. Hur långt minnet var levande i muntlig tradition i skogen, på bruken och på gårdarna anade jag dock inte. År 1982 fyllde jag 50 år och hyrde hembygdsgården i Glava för en fest. Jag undrade vad jag skulle betala och fick av en ledande kraft i styrelsen svaret: ”Med ett föredrag här nere på hembygdsgården. Du talar bra”. Tiden gick och vid ett midsommarfirande stötte jag på några styrelseledamöter och ville göra rätt för mig. ”Njaa”, drog en självägande bonde på orden: ”Var det inte så att din farfar Axel

>


fiblevandehistoria Den norska forskningen, liksom museerna, visade länge störst intresse för den väpnade kampen, som är lätt att illustrera. Många forskare har sedan länge noterat som ett självklart faktum att grunden för det väpnade motståndet var att det norska folket stod enigt för ett fritt Norge. På bilden är tyska trupper under beskjutning i Norge. Källa: Riksarkivet.

>

Fisk var för unionsupplösningen?” ”Jo det stämmer.” ”Och din far Herbert, var inte han av samma mening?” ”Jo, det var han. Norrmännen hade ju röstat för.” ”Och du själv då, vad säger du?” ”Jag håller med dem.” ”Men du måste väl förstå att det inte är lätt för oss bönder här i Glava, som var emot, att låta dig komma till tals här!” I 77 år hade minnet av farfars mening om unionsupplösningen hållits levande och spelade roll. Efter festen frågade jag min far, då 79

år, om han visste hur farmor Mia hade ställt sig till unionsupplösningen. Hon var också för. Det var alla i syföreningen, ville han minnas. Syföreningarna i gränstrakterna var många och ofta stora. Kvinnorna träffades regelbundet, arbetade för missionshusens ekonomi, resonerade och ventilerade allting. En viktig personlig utgångspunkt för min del är Glava glasbruk, där arbetarna på farmors och mormors sida var glasblåsare. Det var på fönsterglasets munblåsningstid, som avslutades 1927. Då slutade min far att

» Först långt efter kriget blev det klarlagt hur tyskarna i gränstrakterna hade rekryterat svenska rapportörer, hur omfattande och allvarlig den tyska underrättelsetjänsten var. «

blåsa, flyttade ut och blev predikant, fem år innan jag föddes. Glava glasbruk räknas inte till de egentliga gränstrakterna utan låg granne till grannen med kriget. Glaväringar åkte gärna in till Arvika, där de kunde höra något från den stora världen. Mormors kök i grannhuset stod öppet med kaffehurran på spisen. Svenska beväringar var alltid välkomna. Köket var ofta fullt av folk och surr, inte minst krigsvintern 1942-43, då jag bodde på Bruket. De flesta beväringarna kom upp från den största skansen i gränsområdena, Sjöänds skans på vägen mellan Glava Glasbruk och Årjäng/Töcksfors. I köket hos mormor berättade beväringarna mest vardagliga saker om skor, kläder, värme och mat. De beväringar som kom från Töcksforshållet berättade om hur de hjälpte till att transportera vardagliga förnödenheter som mat, kläder, filtar, fotogen, verktyg, medicin och kikare in i Norge, där folk for illa. Många gånger hörde jag på


fib 21

Tips på mer läsning om gränsbygden För den som vill veta mer om gränsbygden och vad som skedde där i samband med unionsupplösningen och under ockupationen finns mer att läsa. Här följer ett urval: * Foton och beskrivningar av drygt 80 missionshus finns i en studie av Sven Halvardson och Göran Gunner, Vart tar väckelsens folk vägen? En studie av frikyrkligheten i de västvärmländska kommunerna Arvika, Eda och Årjäng. Artos & Norma bokförlag 2006. * Karaktären hos folkväckelsen i denna trakt tecknas i ett par böcker av Viktor Myrén (1883–1941) från Nössemark i Dalsland i Mästaren vid gränsen och De goda fotspåren, kulturskildringar ur folkväckelsens historia, med inledning av Erik Hjalmar Linder, Bengtsfors 2004.

Bruket att folk i Norge faktiskt svalt. Så mycket viktigare var det att hålla uppe smuggelvägarna för livsmedel in i grannlandet. I Glava glasbruk var många försiktiga och misstänksamma, så man pratade allvar bara med de pålitliga. Läsarna och arbetarna ansåg sig själva och varandra vara pålitliga. I deras församlingar och föreningar fanns inga rapportörer eller infiltratörer. Mitt intryck är att tyskarna aldrig insåg folkväckelsens och missionshusens betydelse som ett motståndets styrkebälte i gränstrakterna. Inte heller den svenska underrättelsetjänsten intresserade sig för läseriet, så vitt bekant. Först långt efter kriget blev det klarlagt hur tyskarna i gränstrakterna hade rekryterat svenska rapportörer, hur omfattande och allvarlig den tyska underrättelsetjänsten var.

Efterdyningarna i Karlstad var av olika slag. Några av de mer namnkunniga, nazivänliga borgarna stod inte ut med skammen att ha tagit fel och valde att ta livet av sig, gick ryktet. Dessa dödsfall väckte djup förstämning i alla läger. Från min gymnasietid i Karlstad ett par år efter krigsslutet minns jag en samling, som är den mest svårtolkade jag varit med om. Vi var två gymnasistkamrater som tillsammans med några lärare blivit inbjudna till ett lärarhem i läroverkets och domkyrkans grannskap. Om deras politiska hemvist visste jag ingenting. I en ganska stor salong bjöds vi att sitta ned. På bordet låg ett anteckningsblock och en blyertspenna framför varje plats. Värden förklarade att

* Småvägarnas kulturminnen/småveienes kulturminner. Guide till 25 besöksmål i gränsbygderna Østfold, Bohuslän, Dalsland, utgiven av Tanums Kultur Fritid 2007. * Boken om Glava Glasbruk, red. Evert Larsson, Per-Erik Oldén, Utgiven av Föreningen Bruksgården, Glava. * Bengt Henningsson som är en sällsynt levande och perspektivrik berättare med sinne för detaljer skrev en tidsskildring, Granne med kriget. En värmlandsynglings dagbok 1939–1945, utgiven på eget förlag Uppsala 1995. * 1943 lät den norska motståndsrörelsen göra en dokumentärfilm om gränslotsarna, som hjälpte flyktingar över gränsen. En VHS-kopia av Flukten fra hakkorset kan beställas hos Töcksfors El, Töcksfors, 0573 - 211 88.

man tillsammans under tystnad skulle lägga märke till de tankar som dök upp och notera dem på sitt tomma papper. Efter tystnaden skulle man för varandra berätta vilka tankar man noterat. Min kamrat och jag satt oförstående och

skrev inte ett ord. Lärarna hade skrivit. Den ene efter den andre erkände att han hade ifrågasatt fakticiteten i våra berättelser i klassrummet om nazismens dåd, hade tillrättavisat oss om ockupationen av Norge och avfärdat våra påståenden om våldet och svälten. Inför kolleger och andra hade de nämnt hur ensidiga och partiska våra påståenden inför klassen hade varit. Nu erkände de inför oss båda att det i stället var de själva som varit okunniga, hade framställt tyskarna i en alltför fördelaktig dager. Sessionen slutade med att rektor Elof Tengblad reste sig och frågade mig om vi kunde förlåta lärarna. Förlåta, tänkte jag, vad då? Jag kunde inte svara annat än att vi får tänka på den saken och återkomma. Hemma berättade jag för pappa vad jag varit med om. ”Oroa dig inte om det”, sa han. ”Det låter som om de är MRA-are. MRA har fyra absoluter som ideal, ärlighet, renhet, osjälviskhet och kärlek. Öppet och ärligt har de inför er erkänt sina misstag om nazismens illdåd. Du behöver inte bekymra dig.” Denna episod har jag förstått så, att problemets kärna inte var ideologi utan kunskap. Slutsatsen behöver inte vara att dessa lärare sympatiserade med nazismen. Vad de erkände var att deras kunskap om nazismens gärningar var undermålig. Okunnighet är ingen synd att be om förlå-

telse för. För min del var saken utagerad. Mötena i bedehuset och missionshuset i slutet av 1800-talet och första hälften av 1900-talet liksom stormötena utomhus var delar av sin tids mediasamhälle.

Predikanterna höll sig inte bara till skriftutläggning utan berättade om människor, samhällen, idéer, värden och vardag. De informerade och tog ställning. Vanliga inslag i väckelsemöten var de så kallade personliga vittnesbörden. Vem som ville kunde gå fram i talarstolen på podiet och berätta om en erfarenhet eller tala för en hjärtesak och tolka det i ljuset av ett bibelord eller något annat. Detta skedde på eget ansvar under Andens ledning, som det hette det. På samma sätt lämnades ofta rum för fri, spontan bön. Ibland ordnades särskilda bönemöten, ofta på kvällarna. Man var fri att be för vad eller för vem som helst – förbön. Bedjaren tackade ofta Gud för det ena eller det andra, berättade om sina eller andras djupa svårigheter och nöd, bad om Guds välsignelse över si eller så. Man bad om Guds ledning. Hemma i köken bad läsarna självklart aftonbön. De bad om välgång för sig själva och andra. Bordsbönerna bads i köket. Så långt jag kan minnas, efter allt jag hört och läst hände det aldrig i gränstrakterna att någon under Andens ledning bad Gud välsigna nazismen. Nazismen var nog för läsarna det ytterst onda, något som de bad Gud att bevara dem själva och alla medmänniskor från.

sigbert axelson teologie doktor, seniorforskare vid svenska institutet för missionsforskning.


fibsverige

En eftergiven inställning till det egna modersmålet går som en röd tråd ända från början av EU-medlemskapet menar Olle Käll och Per-Åke Lindblom.

SVENSKA SPRÅKET

DEVALVERAS I EU H

olle käll/per-åke lindblom text robert nyberg bild ur kommer det sig att svenskan fått en jämförelsevis så svag ställning i EU? Både länder som blev medlemmar samtidigt som Sverige (Finland och Österrike), och länder som blivit medlemmar betydligt senare (som till exempel Polen, Lettland, Tjeckien och Rumänien), har hävdat sina nationella språk betydligt mer kraftfullt än Sverige. Under 80-talet fanns en annan inställning i Sverige till flerspråkighet och insikt i att ett land behöver sitt språk- och flera andra språk. Dåvarande statsministern Olof Palme behärskade själv flera språk, som franska, ryska och spanska utöver engelska. I början av 90-talet svängde emellertid inställningen; nu var det inte lika viktigt längre att värna om det egna språket och flerspråkighet. Denna eftergivna inställning till det egna modersmålet i EU går som en röd tråd ända från början av de svenska EU-förhandlingarna. I en intervju i tidningen Arbetet den 28 juli 1991, uttrycker pressrådet,

Christian Andersson, vid den svenska EG-delegationen i Bryssel, tvivel på att svenskan faktiskt kan bli ett officiellt EG-språk, även om Sverige blir medlem. ”Svenskan blir nog aldrig ett EG-språk.” Men då som nu gällde principen att alla länder som blir medlemmar i EU avgör vilket eller vilka av landets språk de vill ska bli officiella EU-språk. Detta betyder också att en kandidatstat kan avstå från att föreslå sitt eller sina officiella språk som officiella EU-språk. Några förhandlingsduster behöver inte utkämpas för den sakens skull. Sture Allén uppmärksammade i en artikel, ”Varar svenskans värde”, i SvD senare under året inte bara pressrådets uttalande utan även uttalanden från Carl Bildt och Ulf Dinkelspiel. Han drog slutsatsen att ”man tycks inrikta sig på att svenskan skall bli ett tredje rangens språk [EG] eller ett helt ranglöst”. Det nordiska språkmötet på Island i augusti 1991 riktade också en uppmaning till den svenska regeringen att under inga omständigheter frångå principen att alla EG-medlemmars nationella språk skulle vara likaberättigade. Denna framställan följdes sedan upp av ett brev från Svenska språknämnden till den dåvarande EG-ministern, Ulf


fib 23 Dinkelspiel, som svarade att ”det (är) vår självklara utgångspunkt att svenska språket skall ges samma ställning som övriga nationella språk i EG.” Det bästa sättet att försvara sitt språk är att använda det. Ulf Dinkelspiel har bekräftat att den svenska EG-delegationens förhandlingar 1991-1994 normalt skedde på engelska. Enligt en vanligtvis initierad källa i EU är Sverige det enda ansökarland, som inte har bedrivit förhandlingarna på sitt eget huvudspråk. I samma artikel tar Sture Allén upp distinktionen mellan formella arbetsspråk (läs de officiella språken) och reella arbetsspråk (de språk som utkasten till de viktigaste dokumenten skrivs på). 1970 var franska (60 procent) och tyska (40 procent) de reella arbetsspråken; år 2000 skrevs 55 procent av dessa dokument på engelska, 33 procent på franska, 4 procent på tyska och 8 procent på övriga språk. När det gäller översatta dokument till olika språk svarade till exempel franskan och tyskan för 13 procent vardera, engelskan för 11 procent, medan danska, svenska och finska placerade sig i botten med procent vardera. Sverige har också varit drivande i att försöka reducera kostnaderna för tolkning inom EU. Enligt UD-tjänstemannen Axel Moberg i en artikel i Språkvård nr 2/2003 hade Sverige verkat för ett betalsystem, som innebar att varje land skulle ange i vilka fall man önskade tolkning till sitt språk, eller bara från det, och i så fall skulle också landet betala för det. I maj 2004 infördes detta system för tolkning i Europeiska rådets arbetsgrupper. Tidigare betalades all tolkning direkt ur EU:s budget – nu tilldelades varje land i stället en pott för tolkning. Fram till maj 2005 använde Sverige bara 10 procent av denna pott. En del av det som Sverige ”sparade” kunde i stället användas till resor – resten gick tillbaka till EU. I en artikel i GöteborgsPosten den 6/12 2005 skrev ett antal konferenstolkar och borgerliga riksdagsmän från kulturutskottet att inget medlemsland begärde så lite tolkning som Sverige ” … Finland beställer 35 procent mer tolkning än Sverige, Danmark tre gånger så mycket,

»Hösten 2004 besökte Göran Persson president Chirac i Elysée-palatset och föreslog att samtalen skulle ske på engelska. Chirac satte dock p för detta genom att bestämma att samtalen skulle föras på svenska respektive franska. « och Grekland och Portugal nästan fem gånger så mycket.” Det finns alltså en språklig hierarki inom EU och Sverige har självt valt att placera sig nederst i denna hierarki. Självklart uttrycker man sig bäst på sitt modersmål. De svenska företrädare i EU som använder engelska på möten, där tolkning förekommer, kommer ändå att tolkas till de flesta andra språk. De företrädare som väljer att avstå från tolkning från engelska till svenska, när viktiga direktiv och förordningar diskuteras, måste vara hundraprocentigt säkra på att deras hörförståelse är densamma som på svenska. Inget annat land inom EU har sålt ut sitt språk på samma sätt som Sverige har gjort. Detta har skett trots Sverige har lagt ner både mycket pengar och energi på att utbilda konferenstolkar. På ett ställe i den socialdemokratiska regeringens proposition Bästa språket från 2005 heter det ”att utgångspunkterna för svensk språkpolitik bör (märk väl! – vår anm.) vara att svenska språket bevaras som ett samhällsbärande och komplett språk i Sverige och att det förblir ett officiellt språk i EU”. Varför påpekas egentligen att svenskan bör ”förbli” ett officiellt språk i EU? Denna skrivning är lika tvetydig som Sveriges praktiska språkpolitik i EU. Ledande representanter för det officiella Sverige måste naturligtvis föregå med gott exempel i fråga om användningen av svenska i EU-sammanhang. Annars ”smittar” beteendet av sig på de svenska EUtjänstemännen och EU-parlamentarikerna. Det finns tyvärr gott om exempel på dåliga föredömen. Hösten 2004 besökte Göran Persson president Chirac i Elysée-palatset och föreslog att samtalen skulle ske på engelska. Chirac satte dock p för detta

genom att bestämma att samtalen skulle föras på svenska respektive franska. 2006 var Anders Borg var den ende finansminister som på sitt första möte för EU:s finansministrar inte talade sitt modersmål, utan engelska. Margot Wallström talar till exempel ofta engelska i plenum. En f.d. EUparlamentariker skriver om Wallström: ”Jag kan inte minnas någon annan kommissionär (utom kanske de danska och finska) som inte talar sitt eget språk i plenum.” Med denna inställning från många av landets tunga makthavare, där svenskan ofta väljs bort till förmån för engelskan i EU-sammanhang, är det inte konstigt att synen på svenskans ställning i Sverige också är högst vacklande. Visserligen ändrade sig den förre kulturministern Leif Pagrotsky i fråga om en språklag och den nuvarande regeringen tillsatte en utredare med uppgift att utarbeta ett lagförslag för svenskan som officiellt språk i Sverige. Samtidigt tillsatte emellertid samma regering en chef för Högskoleverket, som anser att det är en naturnödvändighet att engelskan tränger ut svenskan helt från högskolan, och som inte ens beklagar det. Det är dags att göra upp med den bristande tilltron till svenska språkets förmåga att hävda sig i längden, både på hemmaplan och i EU. Slå vakt om det svenska språket, upprätthåll den mellannordiska språkförståelsen, tillämpa mångspråkighet och öka kompetensen i flera främmande språk än engelska! Att satsa på ett enda främmande språk som engelskan är en kortsiktig och oklok strategi för Sveriges del. Då lägger man alla ägg i samma korg!

olle käll/per-åke lindblom text. robert nyberg är ilustratör.


Karin Sunvisson knekt-illustration samt vinjettillustrationer i temat.

fibfรถrsvaret


fib 25

HEJ! LEGO-

KNEKT nya spelregler tema: fรถrsvaret, sid 24-49


fibförsvaret fibkrönika fibämne

farväl

Ä

värnplikten

anders isaksson text tzenko stoyanov illustration

r den allmänna värnplikten en ren förlustaffär för medborgarna, en börda på ekonomin och en belastning på trovärdigheten i försvars- och säkerhetspolitiken? Svaret lär bli ett tämligen rungande ja när Institutet för näringslivsforskning ägnar ett seminarium åt värnpliktens kostnader. Huvudtalaren, den finländske ekonomen Panu Poutvaara, har i flera studier beskrivit värnplikten som en skatt in natura och ett slöseri med tid som kunde ha använts till studier eller till avlönat arbete. Den påtvingade tjänstgöringen försvagar tillväxten på nationell nivå med 0,25 till 0,5 procent per år och sänker den enskildes livsinkomst med minst fem procent. ”Ett samhälle som förlitar sig på allmän värnplikt avstår från de produktivitetsvinster som specialiserade yrkessoldater skapar i den militära verksamheten”, skriver Poutvaara och Andreas Wagener i en artikel i den brittiska tidskriften The Economics of

Peace and Security Journal (1/2007). Även fördelningspolitiska skäl sägs tala för yrkesarméer: de finansieras av alla skattebetalare, utan snedvridning från extrabördan på de värnpliktiga. I liknande banor har dock ekonomer i alla tider resonerat, redan Adam Smith betraktade 1700-talets tvångsinskrivna soldater som mindre effektiva än frivilliga rekryter i en ren yrkesarmé. I dag sägs utbildning, specialisering och arbetsfördelning i en professionell krigsmakt ge – som det numera heter – mer pang för pengarna. I praktiken skjuter kritikerna på en död hök. Flertalet demokratiska stater har redan avskaffat värnplikten och de som inte gjort det söker ett passande politiskt tillfälle att göra det. I takt med militärens krympande behov av rekryter urholkas också klassiskt demokratiska argument om att värnplikten befordrar en anda av gemensamt medbor-

gerligt ansvar och att skilda sociala grupper möts på lika villkor. Det gör de inte längre, i dagens svenska försvar efterfrågas bara ungdomar med höga betyg, mental stabilitet och god fysik. Resten ratas. Även om värnplikten består till namnet är den nu så socialt selektiv att Pliktverket kunde döpas om till Gallringsverket. Att drygt 6 000 rekryter anses fylla behoven nästa år innebär att militären nu säger nej tack till de nittio procent av varje årskull, som ännu för tjugo år sedan kallades in under fanorna. För så kallade sega gubbar vid landets gränser finns inte längre något behov. Skälet är förstås att krigsrisken sjunkit till noll i Europa och att invasionsförsvaret därmed förlorat sin mening. Ingen stat fikar längre efter någon annans territorium, knappast ens Ryssland trots tendenser till imperiala reflexer. I försvarsmaktens egen beskrivning av värnpliktssystemet finns följaktligen inte


fib 27 fib 27

ett ord om försvaret av Sverige men desto fler om möjligheten för de värnpliktiga att jobba utomlands i så kallade freds-bevarande operationer, hittills mest under FN­ baner men snart också under EU:s. Vid årsskiftet övertar Sverige ledningen för EU:s insatsstyrka, 2 500 man som med kort varsel ska skickas ut för att släcka oroshärdar runt om i världen. Att svenska trupper nu finns i länder som Afghanistan, Sudan, Bosnien och Kosovo beskrivs som ett sätt att skydda Sverige mot verkningarna av kriser utomlands, men de växande insatserna kan också ses som embryon till en stående yrkesarmé. Uppdragen är i vilket fall påfallande välbetalda, en menig skyttesoldat i Afghanistan med fri kost och logi tjänar 34 000 kronor per månad plus 2 200 kronor i skattefria traktamenten. Med sociala avgifter, tillägg för hemmavarande barn, hemresor, semester, permissioner och försäkringar slutar notan på drygt två miljoner kronor i snitt per utsänd person och

» med värnpliktigas liv som insats hade invasionen knappast ens kommit på tal. visst kostar värnplikten, men det kanske är priset för att lägga kapson på politikerna. « år. Till detta ska också läggas utbildning hemmavid och inköp av utrustning som bokförs på andra håll. Pengarna ger förvisso militär träning i främmande miljöer men knappast fred, tvärtom börjar länder som Kosovo, Bosnien och Afghanistan alltmer framstå som gammaldags protektorat. Ingen ser någon ände på dessa växande nykoloniala åtaganden, nu senast i Tchad. Om gårdagens massuppbåd av värnpliktiga frestade allehanda diktatorer att gå ut i krig så tycks övergången till yrkesarméer eller yrkesliknande arméer utgöra en liknande frestelse för politikerna i dagens demokratier till allehanda ingripanden runt om i världen. Motiven må vara aldrig

så ädla - framkalla fred, förhindra humanitära katastrofer, störta en ondsint diktator, förhindra ytterligare kärnvapenspridning men för den skull har resultaten inte blivit mindre katastrofala. I debatten om USA:s och Storbritanniens motiv för Irakkriget har allt möjligt nämnts utom det uppenbara, nämligen att George W Bush och Tony Blair kunde kommendera ut var sin yrkesarmé. Med värnpliktigas liv som insats hade invasionen knappast ens kommit på tal. Visst kostar värnplikten, men det kanske är priset för att lägga kapson på politikerna.

anders isaksson är författare och kolumnist i dagens nyheter. tzenko stoyanov illustratör.


fibnepal fibfรถrsvaret


fib 29

redo för

insats? annika augustsson text mattias isaksson bild

Den 1 januari 2008 kan svenska soldater skickas till platser 600 mil från Bryssel inom tio dagar. Nordic Battlegroups slutövning ägde rum i ett fiktivt land i Norrbotten. FiB var där.

>


fibförsvaret Demonstranterna har fått säckar med potatis och de har blivit ombedda att kasta potatisarna vid sidan om NBG-soldaterna – inte på. Slutövningen är i full gång. Snart är det allvar.

>

Beredskap och insats

Nordic Battlegroup står i beredskap från 1 januari 2008 och sex månader framåt. De insatsstyrkor som står i beredskap ska kunna börja lösa sina uppgifter i konfliktområdet inom tio dagar efter beslut om insats. Planerad insatsradie är 600 mil från Bryssel. Uthållighetstiden vid insats är satt till 30 dagar men den ska kunna förlängas upp till 120 dagar.

2 800

Totalt består Nordic Battlegroup av 2 800 soldater. Sverige kommer att bidra med 2 300 soldater, Finland med 200, Norge med 150, Irland med 80 och Estland med 50. Sverige har det sammanhållande ansvaret för stridsstyrkan.

A

sfalten är hal efter nattens regn och soldaterna rör sig försiktigt för att inte halka. Inne i vallokalen står två skrivbord med valurnor. Det ska hållas val på regementsområdet i Boden, som blivit huvudstad i ett fiktivt land. Dagen innan har två motståndsgrupper i landet drabbat samman. Mittemellan dem befinner sig nu soldater från EU: s snabbinsatsstyrka Nordic

Battlegroup (NBG). Deras uppgift är att se till att de två grupperna inte skadar varandra, så kallad crowd control. Crowden som ska kontrolleras består av ett fyrtiotal personer. Allt ingår i slutövningen Nordic Resolution. Än så länge håller sig folkmassan lugn, de har valplakat och vill rösta på olika ledare vars namn de ropar högt. Men våldet kommer snart att trappas upp. En stenkastning kommer att äga rum, utan stenar dock. Demonstranterna har fått säckar med potatis och de har blivit ombedda att kasta potatisarna vid sidan om NBG-soldatererna, inte på. – Det uppstår lätt konflikter i sådana här länder, säger momentansvarig Johan Degerlund. Idag tränas soldaterna på att hamna mittemellan. Johan Degerlund ger ett exempel på en liknande konfliktsituation. Han nämner Kosovo den 14 mars 2004. En dag då en folkmassa rörde sig in mot den serbiska byn Caglavica. En crowd på runt 20 000 kosovoalbaner försökte ta sig in till den serbiska befolkningen. Svenska kfor-soldater, Kosovo Force, stängde av vägen och hamnade mittemellan. De utsattes för grovt våld i form av stenkastning och slag med järnrör. Då kastades stenarna på soldaterna och upploppen

»Baksidan är att svenska soldater kan komma att stupa. Det är en självklarhet som jag inte tror att många riktigt har fattat« brigadgeneral anders brännström.

slutade med skottlossning och mellan 600 till 800 skadade civila, 28 döda. – Det vi övar idag är egentligen en låg konfliktnivå, säger Johan Degerlund. Den 1 januari 2008 ska soldaterna vara redo för att skickas ut till verkliga länder. EU:s snabbinsatsstyrkor, European Unions Battlegroups, är en del av EU:s militära krishantering.

Varje halvår står två styrkor i beredskap till EU:s förfogande. De ska kunna skickas till konflikthärdar som befinner sig inom en radie på 600 mil från Bryssel. Insatsen ska kunna pågå i 30 dagar men kan förlängas till 120. Alla EU-länder måste enas om att sätta in stridsgruppen. I Sverige krävs även ett riksdagsbeslut. EU:s styrning sker genom ländernas ambassadörer i kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik, KUSP i Bryssel. Sverige har huvudansvaret för den nordiska stridsgruppen där soldater från Sverige, Finland, Norge, Estland och Irland deltar. Av 2 800 soldater är 2 300 svenskar. Tanken med snabbinsatsstyrkorna är att vara först på plats. På tio dagar ska de vara redo för insats. Detta ställer höga krav på transporten av soldater, fordon och materiel. Huvudfokus på slutövningen Nordic Resolution har därför varit att transportera hela NBG-styrkan. Vart, om och på vilka uppdrag soldaterna kan komma att skickas ut på kan ingen i Boden svara på. Kanske skickas de på en humanitär insats? Kanske skickas de ut i väpnad strid? Kalle är 28 år och kommer från Skövde. Han sökte till NBG för äventyrets skull, och för att ”få göra en insats”. Innan NBG har han pluggat på Komvux och jobbat, men han ville göra något annorlunda. – Jag vill göra en insats där det behövs och jag vill vara med från början för att se att det man gör verkligen ger effekt, säger Kalle. Kalle har tidigare gjort utlandstjänst i Kosovo, hans tid där är en av anledningarna till hans medverkan i stridsgruppen. – Jag har varit iväg förut och det är ett äventyr att


fib 31

Vallokalen i Boden stod tom. Den nordiska stridsgruppen skulle se till att invånarna i det fiktiva landet skulle kunna gå och rösta i lugn och ro.

åka iväg. Jag har vuxit som person från första gången och jag uppskattar saker här hemma mer. De som kommer direkt från värnplikten kommer att få den erfarenheten. Man upptäcker hur bra vi har det här i Sverige. Kalle hoppas på att få åka någonstans det kommande halvåret, men det är inte utan tvivel. – Det beror på vilken situation det är. Vid en konflikt så är det klart att man blir rädd. Blir man inte rädd är det någonting som inte är riktigt rätt. Men man vet vad som gäller, annars skulle man inte vara här. Till skillnad från tidigare fredsbevarande uppdrag, som Kalle har varit på, kommer NBG insatserna inte att ske med FN-mandat. Innan snabbinsatsstyrkornas tid hade EU ingen egen militär styrka. Sverige spelar med andra ord en ny utrikespolitisk roll. Nu ska man vara först på plats. Det kommer inte att finnas en befintlig militär infrastruktur dit styrkan skickas. I en artikel från januari 2006 i Värnpliktsnytt talar brigadgeneral Anders Brännström om riskerna. – Medaljens framsida är att vi ställer upp och tar ansvar på den internationella arenan, men baksidan är att svenska soldater kan komma att stupa. Det är en självklarhet som jag inte tror att många riktigt har fattat, säger Anders Brännström.

Upploppet utanför vallokalen går lugnt till. Demonstranterna från de två grupperna Delta Christians och Echo Christians beter sig inte riktigt som de politiskt upprörda demonstranter man skulle kunna tänka sig existera i en konflikthärd. En av demonstranterna går några meter ut ur sin samlade grupp för att kunna sikta bättre och därmed få en träff med sin potatis. Han blir snabbt tillrättavisad, sänker handen med potatisen och går pliktskyldigt tillbaka till sin Echo-grupp. Den som stoppar honom är inte en NBG-soldat. Det är en säkerhetskontrollant. – De ska se till att det inte blir för hetsigt, säger Johan Degerlund. Upploppen i Boden känns inte autentiska. De platser soldaterna kan skickas till saknar reflexklädda säkerhetskontrollanter. Och behövs de verkligen i en slutövning där soldaterna säger sig veta vad som gäller? Sju mil norr om Boden ligger Bodträskfors. I en snötäckt svensk skog har NBG:s 41:a bataljon slagit läger. Mitt emot ett par upplysta villor står två soldater och vaktar. Snön knastrar under deras kängor och de håller sina vapen tätt intill sig med pipan riktad ner mot snötäcket. Inne i lägret sprider sig ett mullrande ljud från elverket som ger ljus och värme till de uppsatta tälten.

KUSP

Alla EU-länder måste enas om att sätta in stridsgruppen. I Sverige krävs sedan riksdagsbeslut. EU:s styrning sker genom ländernas ambassadörer i kommittén för ­utrikes- och säkerhetspolitik, KUSP i Bryssel.

>


fibförsvaret fibnepal

Soldaten till höger har en kulspruta (ksp-90) som är kompatibel mad NATO:s standard ammunution 5,56. Klenare än den gamla KSP58 med kaliber 7,62 som tidigare var standard på skytteplutonerna i försvaret.


fib 33

»Vi har en försvarsmakt som ser ut som en seriefigur med ett jättestort huvud och en liten kropp. Högkvarteret sväller för varje år medan grundutbildningsförbanden blir mindre för varje år. Det är frustrerande. Men det är ingen ide att kämpa emot,då mår man bara dåligt.«

>

I ett av tälten sitter Christopher Rehnström och meckar med tändningssystemet. Christopher Rehnström, född –86 och maskinist i NBG, hoppas, precis som Kalle, att få åka någonstans efter den 1 januari. Han hoppas att få åka ”på något trevligt”. Christopher sökte även han till NBG för att det är ett äventyr, men hittills är han inte nöjd.

– Slutövningen har inte uppfyllt mina förväntningar. Vi har inte fått öva det som ingår i vår egentliga tjänst, det vi vill öva på är att få rutin och att få det att fungera i fält. Vi har mest övat på att förflytta oss och plocka upp och ner grejer. Fordonet Christopher sitter i är ett ersättningsfordon. Under förberedelserna inför beredskapsperioden har det saknats mycket utrustning. – Det är helt sjukt att vi åker omkring i de här fordonen. De är gamla och rassliga, trafikfarliga och miljöfarliga. Men det är skitkul att köra, säger Erik Kristiansson i reperationsplutonen. Vi har en försvarsmakt som ser ut som en seriefigur med ett jättestort huvud och en liten kropp. Högkvarteret sväller för varje år medan grundutbildningsförbanden blir mindre för varje år. Det är frustrerande. Men det är ingen ide att kämpa emot, då mår man bara dåligt. Mikael Olofsson är chef över reparationsplutonen där Christopher Rehnström och Erik Kristiansson ingår. På frågan om stridsstyrkan är insatsredo den 1 januari svarar han bestämt nej. – Nej, det är vi inte, vi saknar alldeles för mycket materiel just nu. Johan Wiktorin är chef över bataljonen och ser kritiskt på materielfrågan. – Om inte materiel finns, kan vi inte utbilda oss i materielen. Men vi kommer att vara redo i januari, säger Johan Wiktorin. Nordic Battlegroups slutövning pågick i två veckor i Norrbotten. Slutmomentet skulle ge soldaterna erfarenhet av crowd control. Momentansvarige Johan Degerlund stoltserar och säger att det är en pjäs som

varken är regisserad eller övad i förväg. De styr så lite som möjligt så att cheferna ska få tänka själva. Pjäsen utan regissör spelades upp lite mindre än fyra veckor innan beredskapsperiodens start. Det kändes som ett tafatt genrep inför en skolpjäs. De som hade blivit tilldelade statistroller som demonstranter hade gjort valplakat i slöjden. På skolgården kom sedan

huvudrollsinnehavarna in och det blev spännande en stund. Potatisar flög i den snöblandade skyn och en och annan nordisk soldat halkade på det isiga underlaget. Spännande men aldrig hotfullt. Men det var ingen skolpjäs utan en militär slutövning. Premiären kommer inte att hållas i aulan och det kommer inte att sluta med varma applåder från stolta föräldrar och lärare. Det kan sluta med döda svenska soldater. – Det här har gått alldeles för fort, säger Mikael Olofsson.

annika augustsson är journaliststudent och praktikant på fib. mattias isaksson är frilansfotograf bosatt i luleå.


fibdebatt

Skriv till debatt! red@fib.se

territoriell suveränitet?

Lars-Gunnar Liljestrand ordf. FiB-juristerna

Territorialförsvaret har åter blivit en het fråga. Försvaret har rustats ned och det som finns kvar satsas på militära insatser utanför landets gränser. De flesta bedömare anser att vi numera inte klarar försvaret av det egna territoriet. Också försvarsvänner som överste Bo Pellnäs börjar misströsta och lutar åt att det snart inte finns andra alternativ än att Sverige går med i NATO. För alla som värnar om Sveriges suveränitet och bibehållen alliansfrihet är

det viktigt att kräva att medel för försvar av det egna territoriet prioriteras. Men erfarenheterna från 80-talets ubåtskränkningar visar att försvarsopinionen också måste sätta press på regeringen. Militären måste få tydliga instruktioner att värna territoriet. När det gäller ubåtskränkningarna har mycket av den offentliga diskussionen handlat om inkräktarnas nationalitet. På det temat rörde sig både TV1 s Uppdrag Granskning (3 oktober) och den artikel fyra höga militärer skrev i Svenska Dagbladet den 2 oktober. Men den enda rimliga hållningen är att Sveriges territorium skall försvaras oavsett vem som kränker, om det så skulle vara ryssar, amerikaner eller norrmän. Fixeringen vid de kränkandes nationalitet leder fel och skymmer det som är kärnfrågan : har regeringen gett försvaret de order som krävs för att värna territoriet? De fyra militärerna, Per Rudberg, Bror Stefenson, Göran Wallén och Emil Svensson, som skrev i Svenska Dagbladet

Erfarenheterna från 1980-talets ubåtskränkningar visar att försvarsopinionen också måste sätta press på regeringen. Militären måste få tydliga instruktioner att värna territoriet, skriver Liljestrand.

skönmålar den svenska linjen: ”Det svenska agerandet när det gäller att hävda svenskt territorium under kalla kriget har ute i världen uppfattats som så tydligt och kraftfullt som våra begränsade resurser medgav. Varken på politiskt eller militärt håll finns anledning att vara besvärade över vårt agerande.” Artikelförfattarna förbigår helt den diskussion som då fördes av folkrättskunniga , militärer, politiker och försvarsintresserade om Sverige skulle sätta hårt mot hårt eller hålla en mjukare linje mot inkräktarna. Det var den mjuka linjen som segrade. Ytterst stod frågan om regeringens stående order till försvaret, formulerad i IKFN, skulle vara att sänka en främmande ubåt eller ej. Utfästelser om hårdare tag och hot om order om sänkning hade avgivits av statsminister Olof Palme 1982 och ett par år senare av statsminister Ingvar Carlsson.

»Fixeringen vid de kränkandes nationalitet leder fel och skymmer det som är kärnfrågan: har regeringen gett försvaret de order som krävs för att värna territoriet?«

IKFN förändrades ett par gånger under 80-talet som artikelförfattarna säger och slutligt 1988 men den kom aldrig att innehålla en klar order om sänkning trots att politiker och militärer utåt hävdade det. Det var retorik om hårdare tag. ÖBs folkrättsakunnige professor Bo Johnsson-Teutenberg var kritisk: ”Efter snart 10 års fortsatta kränkningar ville jag ha en klar sänkningsorder som innebar rätt att sänka en ubåt på inre vatten” ( intervju i Ny Teknik 1988:35). För en inre initierad krets kunde ambassadör Sven Hirdman som på regeringens uppdrag utformat IKFN säga sitt hjärtas mening ett par år efter det att uppmärksamheten kring kränkningarna lagt sig: ”Regelverket borde skärpas ytterligare så att en reell (min kursiv.) avskräckningssituation skapas.” Detta skulle ske genom att försvaret fick en stående order att som Hirdman uttryckte det ”utan varningseld sänka alla ubåtar som påträffas i undervattensläge på svenskt inre vatten utan tillstånd.” (ur Insikt och beslut vänboken till förre kabinettssekreteraren Leif Leifland 1991).


fib 35

Politikerna som hade ansvaret för instruktionerna visste vad det handlade om. Ulf Adelsohn har i sin memoarbok berättat om hur partierna jämkade ihop sig om IKFN i Utrikesnämnden 1982. De borgerliga ville enligt Adelsohn ha en skrivning om sänkning men socialdemokraterna var emot och i ”den nationella enhetens namn” beslöts att inte skärpa ordern. Konsekvenserna var uppenbara och Adelsohn citerar Carl Bildt: ”har inte militären order att sänka så gör den inte det”. På samma sätt enades partierna om den senaste utgåvan av IKFN 1988. Borgerlig eller socialdemokratisk regering gjorde ingen skillnad vad gällde orderna till försvaret. Moderate försvarsministern Anders Björck uttalade 1992 att instruktionerna om vapeninsatser inte kunde göras skarpare . Den i verkligheten mjuka linjen parad med karska ord utåt om hårda tag var farlig på två sätt. Svenska folket invaggades i tron att försvaret gjorde allt som var möjligt medan stormakterna ( både i öst och i väst) naturligtvis var fullt på det klara med orderns begränsning. Även om det här skedde för över 20 år sedan kan vi vara övertygade om att i stormakternas stabsavdelningar har man noggrant dokumenterat den mjuka svenska hållningen och kommer att ha den i minnet för framtiden.

»När därför Björn Sundin, i egenskap av förtroendevald politiker för socialdemokraterna i Örebro, kritiserar en av Fotograficentrum producerad vandringsutställning – anSIKTE med fotografier av Gun Kessle och text av Jan Myrdal – är hans uttalanden uppseendeväckande, då han förespråkar inskränkning av en av våra grundläggande demokratiska principer.« integritet samt verka för kulturell mångfald lokalt, regionalt, nationellt och globalt.

jämtvall

Dessa grundläggande demokratiska för-

utsättningar gäller även för den svenska kultur-politiken, som bland annat har att värna yttrandefriheten och därmed ett rikt spektrum av åsikter och idéer. När därför Björn Sundin, i egenskap av förtroendevald politiker för socialdemokraterna i Örebro, kritiserar en av Fotograficentrum producerad vandringsutställning – anSIKTE med fotografier av Gun Kessle och text av Jan Myrdal - är hans uttalanden uppseendeväckande, då han förespråkar inskränkning av en av våra grundläggande demokratiska principer. KLYS uppmanar därför socialdemokraterna i Örebro att klargöra sin ståndpunkt i denna viktiga principfråga om yttrandefriheten.

ER – 22 DECEMB ER 2007

D FÖRL AG

I BILD • LEOP AR

FOTO TEXT JGRAFI GUN K AN MY ESSLE VERNIS SAGE 2RDAL 3 NOV. 17.00

E

OLM 23 NOVEMB

UM • FO LKET

karin enberg

anSIKT

ABF ST OCKH

FOTOGR AFICEN TR

värna yttrandefriheten i örebro, (s)! KLYS uppmanar Socialdemokraterna i Örebro kommun att värna yttrandefriheten! KLYS – Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämd – representerar drygt 30 000 professionella yrkesutövare inom områdena ord, ton, bild, scen och media. KLYS har som grund att verka för en stark yttrandefrihet inom samtliga konstnärliga medier, värna om konstnärlig

illustration: pia

Den omtalade utställningen visas nu på ABF-huset i Stockholm.

se mer av pia jämtvall:http://home. swipnet.se/galleripia/net.se/galleripia


fibförsvaret Sverige bör inte tillhandahålla legosoldater för västvärldens nya kolonialkrig. Det säger förre moderate riksdagsledamoten Tom Heyman .

Ä Ä

martin schibbye text hillevi nagel bild

lven ligger mörkblå och solen speglas i vattnet. För en före detta sjökapten måste utsikten vara optimal. Men för ett halvår sedan bröts lugnet: Göteborgs hamn belägrades av NATO: s stridsfartyg under den stora militärövningen Noble Mariner. – Det var en otäck känsla att se Natoskeppen passera Vinga och segla in i Göteborgs hamn. En känsla av att vi håller

på att dras med på en resa som vi inte vet vart den bär, säger Tom Heyman i sitt hem på Lindholmen i Göteborg. Medan Natofartygen trängdes vid kajen var det glest på tidningarnas debatt- och ledarsidor. När stridsfartygen seglade iväg för att invadera Polen och trygga energitillförseln till Europa bröts tystnaden av att Tom Heyman i Göteborgsposten skrev att om man ”istället för Polen tänker sig Venezuela, Nigeria eller Irak blir det mer trovärdigt. Det finns gott om oroliga oljeländer att välja bland.” Sedan blev det åter tyst. Förutom värvningsfilmerna för den nordiska stridsgruppen som fortsatte att rulla i TV. – Det var en ganska äcklig reklam. Här i Göteborg byggde de upp ett svenskt Battle Camp utanför operan och körde runt med stridsbåtar. Det var värre än Liseberg. Men folk imponeras av det och av filmerna med rättrådiga svenskar som löser konflikter.

Ett halvår senare när den Nordiska stridsgruppen är färdigövad och klar för insats menar Tom Heyman att det är hög tid för en säkerhetspolitisk debatt i Sverige. – Det man möts av är fina reportage om våra hjältar i Afghanistan men när det första svenska förbandet åker på en smäll kommer allmänheten plötsligt att upptäcka att detta inte är häftiga grejer. Det är med fasa jag ser vad som sker – hur kan det vara en stor seger för jäm-

ställdheten att skicka tjugoåriga tjejer till Afghanistan. De kan bli förstörda för livet, det är inte en scoutövning, det är krig och det förstör människor. Se på amerikanarna som kommer hem från Afghanistan och Irak. Under snart 200 år har Sverige varit alliansfritt. Det har inte alltid varit invändningsfritt och inte alltid konsekvent, men i stort sett har den alliansfria politiken tjänat oss väl och besparat oss mycket lidande och elände, menar Tom Heyman. Det som nu sker måste man enligt honom se i ett storpolitiskt samanhang. När svenska värnpliktiga snart skall sändas till fjärran slagfält menar han att vi måste inse att det är en myt att alla vill ha fred. Tvärtom finns det starka ekonomiska drivkrafter för krig och konflikter: – Alla slåss om samma krympande oljetillgångar, det är de gamla kolonialkrigen vi ser igen, kampen om råvarutillgångarna. Tom Heyman målar upp en bild av värl-

»nato?


fib 37

» Otäckt att se NATO segla in i Göteborg.« Tom Heyman

• Ålder: Född 1940. • Yrke: 14 år som riksdagsman för Moderaterna i Göteborg, dessförinnan arbetat mest som speditör. • Bostad: Stapelbädden, Lindholmen Göteborg • Familj: Gift med Anita, två barn och tre barnbarn. • Intressen: Segling, familjen. • Uppdrag i Riksdagen Riksdagsledamot 19882002 (Finansutskottet, Försvarsutskottet, Trafikutskottet). • Bakgrund: Efter 32 år som moderat och 14 år i riksdagen lämnade Tom Heyman Moderata samlingspartiet 2002 och satt återstoden av mandatperioden kvar i riksdagen som ”politisk vilde”. I den senaste folkomröstningen var Heyman aktiv i Medborgare mot EMU – en borgerlig sammanslutning mot euron.

nej tack

>>


fibförsvaret

» på vilka sätt förbättras vår säkerhet när vi deltar som stridande part i något som närmast liknar gammaldags kolonialkrig?«

>

den i geopolitikens tecken. Stormakterna säkrar sina råvarukällor och transportvägar för olja och gas. Tom Heyman menar att idag är motsättningarna mellan stormakterna större än de var i början av 1900-talet när Tyskland utmanade Englands ledande roll, en konflikt som vi idag känner till under namnet Första världskriget. Idag handlar konflikterna om oljan, menar Heyman. Världens stora reserver ligger runt Persiska viken. Där har USA sedan länge förlorat kontrollen över Iran och Irak. Andra stora reserver ligger runt Kaspiska havet, ett område som Ryssland alltid betraktat som sin bakgård. Där skapar nu USA, med militärbaser och oljeledningar, en maktstruktur som inte är beroende av Moskva och som kan trygga den egna energitillgången. – Det är inte troligt att Ryssland i längden – och med återskapad militär styrka – kommer att stillatigande acceptera detta. Dagens konflikter med Georgien och Vitryssland är en klar markering. Argumentet att nya tider kräver ett nytt försvar? Vad säger du om det? – Det är inte alls några nya tider, det är samma gamla konfliktområden. USA har en mycket klar målsättning att trygga sin oljetillgång, ryssarna också en tydlig målsättning och har nu fått ekonomin på fötter igen genom oljan, så där står två

mycket klara block mot varandra men inte som under det kalla kriget eftersom idén inte längre är att sprida kommunism eller kapitalism, det är mycket mera handfast: att trygga den egna statens behov av olika varor. Det är inte vårt problem och därför bör vi inte vara delaktiga i hanteringen. Tvärtom menar Heyman att en alliansfri politik ger oss större manöverutrymme än en militär koppling till en av stormakterna. Den snabbinsatsstyrka (NBG) som satts upp påminner alltför mycket om forna tiders koloniala straffexpeditioner, argumenterar han. – På vilka sätt förbättras vår säkerhet när vi deltar som stridande part i något som närmast liknar gammaldags kolonialkrig? Som exempel tar Heyman Afghanistan där USA:s krig växt samman med den av Nato ledda ISAF-styrkan. – Det blir allt svårare att förklara vad som är vad och för afghanerna framstår allt snart som en enda ockupationsarmé. Genom att vi uppträder som krigförande nation blir vi också ett legitimt militärt mål menar Heyman och lyfter fram att Sverige som ett led i anpassningen till Nato påtvingas dyra vapensystem som vi inte har behov av och blivit en stor internationell vapenleverantör. – Vi dras långsamt in i ett krig som vi inte kan kontrollera, inte påverka och än min-

dre vinna; i ett område där vi på intet sätt är hotade och vi inte har några intressen att försvara. Kan man inte ersätta en försvarspolitik med en aktiv utrikespolitik? – Jo, det var väl det Karl XII gjorde! Han tågade runt i Polen i fem år för att byta tronföljare, det var den tidens ”regime change.” Sigismund hade redan avsagt sig kravet på den svenska kronan och det blev förödande för det svenska folket. Men det fanns ett stormaktspolitiskt spel – då som nu – som vi fått lära oss för lite om. Heyman menar att man måste se frågan i ett långsiktigt historiskt ljus. – De svenska stormaktsambitionerna hängde kvar tills ryssarna tröttnat och tågade in i Finland 1809. Sedan dess har vi haft några valhänta försök att skaffa oss kolonier men i det stora hela var 1800- och 1900-talen ekonomiska framgångstider för Sverige. Skall vi nu gå ut som Rickard Rättrådig och lösa alla världens konflikter, innebär det att vi hamnar i konflikt med andra. Kan man tala om att regeringen med utrikesminister Carl Bildt har kolonialaeller stormaktsambitioner? – Ja, kanske inte stormaktsambitioner men det finns en övertro på att vi kan ställa allt till rätta. Det finns en vilja och en ambition hos


fib 39

Läser? – Just nu Robert Fisk Det stora kriget för mänskligheten. En fantastisk skildring av historien, han ger ett perspektiv som vi ofta saknar. Vi tror att världen började på 50-talet. Filmtips: – Se den danska filmen Bröderna. Den visar hur rättrådiga danskar reser till Afghanistan och sedan återvänder med svåra minnen och tvivel. Gör nu? – Inte så mycket. Det är ingen kö på några som vill ha bidrag i debatten. Det finns inte så många inkörsportar där man kan diskutera det som sker med försvaret.

Carl Bildt att ägna sig åt internationella affärer och ingen säger emot honom. Att få skicka HMS Gävle att hålla koll i Medelhavet och ubåten HMS Gotland till Stilla Havet anser han nog vara spännande. Vad tror du om framtiden för Nordic Battle Group? – Det är svårt att säga. Ponera att vi får till stånd en nordisk stridsstyrka och kommer med i NATO och amerikanarna ringar in Ryssland och skapar en explosiv miljö. De kan bli snömos. Snömös? – De kan bli bombade, av B52 or eller av någon som råkar ha en bomb över. För var kommer de stå i konflikterna? Vem ska de försvara? Vem ska de slåss emot? Det kan hända vad som helst. Det var ingen som trodde att ett furstemord i Serbien skulle starta ett världskrig, men genom alliansavtal löstes allt ut som ett dominospel. Alla brickorna föll utan att någon begrep hur det gick till. Från början var man entusiastisk över att driva krig eftersom man hade erfarenheter från kolonialkrigen men så hamnade man i Första världskrigets masslakt och utvecklingen skenade. Militärallianser är farliga I början av året skrev Tom Heyman under ett upprop med bland andra Thage G. Pettersson som menade att svenska sol-

dater inte hade i Afghanistan att göra. ”Afghanerna behöver inte fler utländska soldater. De behöver mat, kläder, husrum, sjukvård och återuppbyggnadshjälp. De 300 miljoner kronor som Sverige årligen satsar på trupperna i Afghanistan, borde användas till en kraftig ökning av den civila hjälpen”, stod det i uttalandet som samlade personer från höger till vänster på den poli-

tiska skalan. – Jag hade aldrig trott att jag skulle ha socialdemokraten Thage G som min vän men tillvaron förändras, säger den förre moderate riksdagsledamoten Tom Heyman och skrattar.

martin schibbye är redaktör för fib/k och frilansjournalist. hillevi nagel är fotograf bosatt i göteborg.


fibförsvaret

Det var en gång…

Sveriges officiella säkerhetspolitik inpräntades. Vi skulle försvara oss oavsett vem som angrep. Varje uppgift om att motståndet skulle läggas ner var falskt.

Åke Kilander minns ett starkt värnpliktsförsvar som fullt mobiliserat omfattade mer än en halv miljon man.

Å

åke kilander text & bild alla bilder är tagna under vinterutbildning i tänndalen 1964

r 1963 tog jag studentexamen och skulle göra värnplikten. Det var en självklarhet. Vid mönstringen året innan hade inskrivningsofficeren struntat i mina önskemål och förklarat att jag fick bereda mig på 15 månaders underofficersutbildning på I4 i Linköping, det mest fysiskt krävande man kunde råka ut för. I juni stod jag på kaserngården i grön fältuniform m/59 och marschkängor. Kompanichefen, kapten M, tog emot sina befälselever. Han hade varit frivillig i finska vinterkriget och ansågs vara hård och en ”stridis”. Vi skulle försvara oss i alla lägen, förklarade han. Vi skulle inte vara rädda ens för atomvapen – de

förslår inte mot det svenska urberget. Vi skulle få en hård utbildning och bli trötta ibland. Men, sade kaptenen, när ni är dödströtta klarar ni mycket mer. Ni orkar dubbelt så mycket som ni själva tror och tio gånger så mycket som era mammor tror. Under sommaren lärde vi oss att åla, springa, skjuta, cykla, marschera och lyda order. Då avslöjades överste Wennerström som spion. Under en paus i harvandet i skogen utgöt sig sergeanten upprört. ”Här försöker man lära alla nyinryckta att hålla tyst om försvarshemligheter och så kommer en sån där höjdare och avslöjar allt!”


fib 41

I värmen framför kaminen kom gitarren fram.

Det fria krigets ljusa sidor.

Artikelförfattaren själv, Åke Kilander 1964.

Plutonchefsutbildningen var grundlig. Vi lärde oss strida enskilt, i grupp och i pluton (ca 30 man). Vi skulle behärska alla förbandets vapen – k-pist, kulspruta, granatgevär, pansarskott, minor och handgranater. Ibland övade vi med skarp ammunition. Sveriges officiella säkerhetspolitik inpräntades. Vi skulle försvara oss oavsett vem som angrep. Varje uppgift om att motståndet skulle läggas ner var falskt. Vi skulle alltid få korrekta uppgifter om läget – även om förluster och motgångar. Det ansågs viktigt i en demokrati och stärkte motståndskraften. Alla trodde inte riktigt på detta, men ingen protesterade. Efter utbildningen skulle vi placeras i krigsorganisationens fältförband det vill säga enheter som kunde sättas in var som helst i landet för att kasta ut en angripare. Därför tillbringade vi tre vinterveckor i Härjedalsfjällen och lärde oss strida på skidor.

Vi byggde provisoriska broar och skyddsrum i armerad betong som orientering om hur det gick till. Om förbandet led nederlag och skingrades, var det vår skyldighet att fortsätta motståndet på egen hand. Det kallades ”fria kriget”. Vi ägnade en vecka åt det i skogarna runt Malexander. Vi övade bakhåll och sabotage, att överleva, göra Molotovcocktails och aptera dynamitgubbar på järnvägsräls och brofästen. Då och då körde befälet slut på oss. Övningarna kunde pågå några dygn med ständiga överfall, provisoriska övernattningar, marscher till fots och på cykel oavsett väder. Det var mycket att kånka på förutom den egna packningen och k-pisten – ett granatgevär vägde drygt åtta kilo, en kulspruta lite mindre. Vi turades om att bära de tunga grejorna. Men när man var dödstrött på natten i skogen och tyckte allt var pest, var det lätt att oja sig lite extra och inte orka bära mer än det egna. När någon en gång försökte hänga ett granatgevär på mig, orkade jag inte. En

30 000

Sveriges största väpnade styrka är numera Hemvärnet, med 30 000 man. Antalet värnpliktiga som kallas in fortsätter att krympa. I år inkallas cirka 5 000 in. Siffran kan jämföras med den för 1970/1971, då 58 919 man ryckte in. Och antalet yrkesofficerare har minskat från 22 935 1967/1968 till 11.390 i augusti 2005. Försvaret kostar i år skattebetalarna 40 miljarder kronor. Ändå kan Sverige mobilisera färre soldater än våra nordiska grannländer, som både har mindre befolkning och territorium än Sverige. /red.

kamrat, Arne, som var lite äldre än oss andra, hade familj och var ishockeyspelare i division 2, förmanade: ”Har ni inte lärt er att Kilander inte orkar något om man ber honom – men om han får komma på det själv, kan han bära ett granatgevär hur långt som helst!” Skämdes nog en aning och lärde mig att det lönar sig att hjälpas åt. Jag ställde upp bättre i fortsättningen och när jag verkligen var slut, kom det alltid någon och avlastade.

Övningarna blev riktigt krävande mot slutet. Några dygns ”fälttävlan” slutade för min del en vinternatt i ösregnet på cykeln, motvilligt trampande på Östgötaslätten mot Linköping som hägrade i horisonten. Några få hade kommit i mål, men de flesta hade gett upp. Men nu ansåg befälet att det var nog, skickade en lastbil att möta de kvarvarande och körde oss till regementet. Långt senare förstod jag meningen med allt detta. Vi utbildades till plutonchefer. I krig skulle vi ha ansvar för ett trettiotal soldaters – och deras familjers – väl och ve. Om det blev verklighet, var det ingen ”tebjudning”. Det var viktigt att befälen kunde tänka klart och handla förnuftigt även när de själva var uttröttade och rädda. Vi iakttogs under övningarna och fick betyg i ”lämplighet”. Det var en plågsam men välmotiverad utbildningsmetod. De som gick igenom den, blev ofta goda ledare, lärde sig samarbeta och stå pall när det blåste. Mindre än ett år efter utryckningen kallades jag till den första repetitionsövningen: på Gotland och i ett pansarskytteförband. Cyklarna byttes mot pansarbilar och k-pistarna mot AK4:or. Övningarna genomfördes

>


fibförsvaret

>

Tälten erövrade. Övningen avblåst.

»Ett land lär alltid ha en armé: sin egen eller någon annans. Sverige kan numera efter en tid mobilisera stridsdugliga förband på några tusen man – såvida de inte befinner sig i Asien eller Afrika. Gotland är oförsvarat.« i krigsförband på kompani- och bataljonsnivå. Ön betraktades som strategiskt betydelsefull – den som behärskar Gotland disponerar i princip ett osänkbart hangarfartyg mitt i Östersjön. Repövningar inställdes ofta av besparingsskäl på fastlandet men sällan på Gotland. Därför gjorde jag massor av repövningar och har slängt tänkta angripare i sjön i de flesta riktningar och över hela ön. Eftersom befolkningsunderlaget var litet på Gotland, sattes några fältbataljoner upp med värnpliktiga från fastlandet. Vid en mobilisering skulle de som krigsplacerats i förbanden ta sig till en överenskommen plats på ön. Där fanns full stridsutrustning lagrad och en rad

möjliga attacker och handlingsalternativ hade förövats med truppen under repövningarna. Hemvärnet låg då sedan länge och tryckte i värnen över hela ön. I Tingstäde fanns en stor superhemlig underjordisk anläggning för stridsledning, politiker med mera. Vid den tiden hade Sverige ett starkt värnpliktsförsvar som fullt mobiliserat omfattade mer än en halv miljon man. Ungefär 70 procent av befälen var värnpliktiga.

Flera av mina vänner på vänsterkanten krigsplacerades på Gotland. Jag brukade skämta om att det säkert var medvetet gjort av Säpo. De visste att vi skulle försvara oss men troligen stryka med. Vi skulle vara till nytta samtidigt som de blev av med oss; dubbel utdelning alltså. Misstanken var kanske inte obefogad. När Tore Forsberg, tidigare chef för Säpos kontraspionage, år 2003 summerade 40 års övervakning av denna vänster, skrev han: ”Om vi kommit i krig med Sovjetunionen, är jag övertygad om att just denna elit av ungdom skulle ha kommit att utgöra kärnan till en svensk patriotisk motståndsrörelse mot Sovjetkommunismen, vilket många av oss på Säpo insåg.” Det har gått två decennier sedan jag gjorde en repövning och passerade värnpliktsåldern. Övningarna lärde mig uppskatta Gotland, dess vackra natur och rika kultur. Jag hoppades ofta få möjlighet att utforska ön som civil och inte bara åka runt i skogen och se det inbjudande ljuset från gårdarna utifrån. Den möjligheten har jag sedan några år. Men mycket har hänt. Sveriges förmåga att försvara sitt territorium har omintetgjorts. Det sista regementet, P18, på Gotland lades ner förra året. På marknaden i Klintehamn härom året visade försvarsmakten upp sig på torget. De hade några trevliga hundar. Jo, det fanns en hundskola på ön – i övrigt fanns bara två hemvärnsförband, sade de. Nu blir anläggningen i Tingstäde turistattraktion. Tidigare kasernområden intas av ersättningsnäringar. Försvarspersonal byter jobb. På Tofta skjutfält körs motorcykeltävlingar i enduro. Det rysk-tyska Nord Stream erbjuder stora pengar till upprustning av hamnen i Slite för att bana väg för den planerade gasledningen utanför kusten. Kommunpolitikerna sväljer betet och de försvarsvänliga gotlänningarna har blivit mindre misstänksamma. Ön ändrar karaktär. Ett land lär alltid ha en armé: sin egen eller någon annans. Sverige kan numera efter en tid mobilisera stridsdugliga förband på några tusen man – såvida de inte befinner sig i Asien eller Afrika. Gotland är oförsvarat.

åke kilander är författare till boken vietnam var nära (leopard förlag).


fib 43

När sa vi JA till att AVSKAFFA

FÖRSVARET?

T

När får över huvud taget svenska folket säga sin mening i livsavgörande frågor som rör vårt lands utrikes- och säkerhetspolitik frågar sig Margareta Zetterström.

margareta zetterström text karin sunvisson illustration rots att en massiv folkopinion avvisar tanken på svenskt Natomedlemskap har

Natoförespråkarna den senaste tiden blivit allt högljuddare i sin agitation. Det svenska försvaret är ju, som Expressens ledarsida uttrycker det, ”numera så Natoanpassat att vi överglänser en del medlemsländer”. Varför då avstå från det inflytande som bara ett formaliserat medlemskap kan ge? Så ser den föga genomtänkta och rent ut sagt huvudlösa argumenteringen ut, och det var naturligtvis en glädjens och triumfens dag för dessa Natokolportörer när översten Bo Pellnäs, som tidigare gjort sig känd som en förnuftig och sansad man, i en artikel på Svenska Dagbladets debattsida ”kom ut” som Natoförespråkare. Men för oss andra var det en besvikelsens dag och ett illavarslande tecken, allra helst som Pellnäs’ motiv för sitt ”avfall” var den gamla vanliga visan om att eftersom vi i praktiken redan är Natomedlemmar varför då inte även bli det formellt, ”så att vi kan delta i rådslag och beslut”. Naturligtvis skall man aldrig ge slaget förlorat på förhand. Men jag är, egentligen, övertygad om att Sverige snart kommer att gå med – och just med detta lika falska som lömska argument. Och då frågar jag, eftersom jag själv har en mycket hög uppskattning av demokratin som politisk styrelseform: när kommer vi, i allmänna val, att få ta ställning till ett svenskt Natomedlemskap? När får över huvud taget svenska folket säga sin mening i livsavgörande frågor som rör vårt lands utrikes- och säkerhetspolitik? I vilken valrörelse stod försvarsfrågan i centrum? När fick vi ta ställning till frågan om Sverige trots allt inte borde hålla fast vid sin traditionella ”alliansfrihet syftande till neutralitet i krig”?

När kunde vi i praktiken, med röstsedeln i hand, rösta ja eller nej till nerläggning av det svenska försvaret (i betydelsen försvar av Sveriges land och folk)? När diskuterade de olika partiernas företrädare under valrörelsen frågan om Sverige, som nu håller på att ske, verkligen skall skrota det värnpliktsbaserade folkförsvaret och i stället satsa på deltagande i olika, mer eller mindre suspekta, operationer utomlands? När stod svenskt deltagande i USA:s smutsiga ”krig mot terrorismen” i centrum för den svenska politiska debatten? När hade vi, som anser det fullständigt otillständigt att svenska militärer stöder USA:s och Natos militära närvaro i Afghanistan, möjlighet att påverka Sveriges politik i detta avseende?

Jag är djupt bekymrad och, i hemlighet, mycket pessimistisk om utvecklingen. Men den pessimismen försöker jag hålla för mig själv. Vad som gäller nu är att mobilisera den medborgerliga opinionen, att få alla andra bekymrade svenskar som — i likhet med mig — deppar över framtiden och oroas över omläggningen av Sveriges säkerhetspolitiska kurs att börja diskutera dessa frågor öppet och offentligt. Vi måste helt enkelt höja våra röster och ropa så att det hörs ända in i riksdagen och Rosenbad, ropa ut att Sveriges oberoende faktiskt är värt att försvara och att vi bäst gagnar freden i världen genom att säga nej till deltagande i olika imperialistiska krigsäventyr! Om Sverige saknar eget militärt försvar kommer Natomedlemskapet som ett brev på posten, sanna mina ord! Det är den utvecklingen svenska folket nu måste sätta stopp för!

margareta zetterström är författare och journalist, aktuell med boken: arma älskade italien.


fibförsvaret

combat came »Den svåra avvägningen är att veta när man ska lägga ner kameran och ta upp kulsprutan i stället. «


meras

fib 45

inte journalister men ändå journalister

D

Olof Rydström text försvarets bildbyrå/ combat camera bild et låter häftigt: ”Combat Cameras” – stridande kameror. Så kallas den svenska militärens nya informationsenhet. Uttrycket är NATO-standard. Den svenska Combat Cameras-enheten är så ny att den ännu inte kommit in som ordinarie budgetpost. Ibland brukar man tala om ”inbäddade journalister”, alltså journalister som följer med den ena sidan i en militär konflikt och rapporterar från de delar som valts ut av militären. Men med Combat Cameras tar militären klivet fullt ut och låter sina egna fotografer dokumentera soldaternas aktiviteter. De tar bilderna som media gärna publicerar. Combat Cameras har lättare att ta bilder på händelser vid fronten, eftersom få andra journalister vågar – eller tillåts – fotografera. Bilderna från svenska Combat Cameras i Afghanistan visar ett fridfullt samhälle, ja det är nästan så man skulle vilja flytta dit. När jag bläddrar bland dessa foton slås jag av att det finns mycket litet blod på dem. I media rapporteras ofta om hur civila dödats eller skadats av NATO, men på Combat Cameras bilder märks inget av detta: Det är bilder på soldater som delar ut gratistidningar, bilder på officerare som intervjuas, bilder på svenska militärer som åker terrängbil, bilder på svenska soldater som kramar gulliga barn, bilder på skrattande afghaner, bilder på svenska soldater som vårdar civila. Denna idyllisering av soldatlivet är typisk för Combat Cameras även internationellt. Sajten Tidningen i skolan, som vänder sig till lärare, skriver: ”I USA, som redan har combat cameras, visas inte närgångna bilder av dödade egna soldater eftersom det väcker politiskt motstånd mot kriget i Irak. Skulle den svenska militären kunna tänkas ge bilder till medierna som bara visar strategiskt utvalda delar av verkligheten?” Combat Cameras handlar inte om någon opartisk journalistisk verksamhet – tvärtom det här är personer som tar klar ställning. De deltar nämligen själva i striderna. I en DN-intervju säger Marco Nilsson, fotograf för Combat Cameras: ”Den svåra avvägningen är att veta när man ska lägga ner kameran och ta upp kulsprutan i stället.” Sven-Åke Haglund vid försvarsmaktens informationsavdelning, som sägs vara en av dem som introducerat

>


fibförsvaret

Försvaret anställer egna krigskorrespondenter för att få »rätt« bild av svenska insatser utomlands.

>

Combat Cameras i Sverige, beskriver för Värnpliktsnytt hur det inte räckte med de vanliga militära kraven som ställs på soldater. I fallet med Combat Cameras ställde man nämligen högre krav på stridsutbildning: ”Syftet med Combat Camera är att samla in filmer och bilder från förbanden till förbandschefen. Först var tanken att värnpliktiga på Värnpliktsnytt skulle utbildas till Combat Camera-liknande soldater. Men journalisterna på Värnpliktsnytt hann inte få den stridsutbildning som behövs för att fungera som skyttesoldater, under sin värnplikt.” När man läser Försvarets hemsida får man intrycket av att Combat Cameras inte har något med journalistik att göra. Rickard Wissman, Combat Cameras gruppchef i Afghanistan, beskriver hur man arbetar: ”Vi är soldater med kamera. Det vi dokumenterar ska i första hand upp till högre chefer på förbandet där vi verkar. Sedan används Combat Cameras material till utvärdering av verksamheten, som beslutsunderlag, för framtida utbildning och som en erfarenhetsbank”. Försvaret betonar således att det inte handlar om journalister, men även inom de egna leden har det funnits en viss oklarhet: ”Initialt har mottagandet inom vissa delar av förbandet varit avvaktande, en del lever i villfarelsen att vi är kvällspressens förlängda arm. Men när de förstår vår uppgift förstår de också värdet av vår närvaro”, säger

Combat Camera-officeren Jesper Tengroth. Frågan om journalistikens förhållande till Combat Cameras blir dock något luddigare om man läser Försvarets Bildbyrås hemsida där man skriver att Combat Cameras även skall ”… kunna bidra med operationella resurser för informationstjänsten, utbildningsverksamhet samt mediaproduktion.” Hur blir det blir med objektiviteten när fotograferna till de bästa bilderna (de som är närmast soldaterna) lyder direkt under militären? Anders Kallin, ställföreträdande informationschef på Försvarsmakten säger till tidskriften Fokus: ”Det blir bättre om vi gör det själva för då kan vi styra också, ja inte på något negativt sätt. Det ska komplettera andra medier – inte konkurrera med dem. Det här gagnar alla.” Gagnar det också den granskande journalistiken? Militärens officiella uttalanden må präglas av högtidligt tal om att detta inte är journalistik, men på det personliga planet är banden till journalistiken är tydliga. Combat Camera officeren Jesper Tengroth har tagit ledigt från sitt jobb på Sveriges Radio för att vara Combat Camera-anställd i Afghanistan. Han är inte någon novis i kontakterna med svenska utlandstrupper. Jesper Tengroth var tidigare pressofficer i den svenska Kosovobataljonen. Tengroth är inte den enda i Combat Camera-gruppen som har ett jour-

nalistiskt förflutet. Fotografen Marco Nilsson jobbade tio år som utrikesfotograf bland annat för TV4. Torbjörn Gustafsson, med en bakgrund som pressfotograf och bildredaktör, var med redan i planeringen av vilka som skulle rekryteras till Combat Cameras. För tidningen Försvarsutbildarna beskriver han kriterierna för Combat Camera-gruppen. De skall ha: ”Personlig mognad, god moral och etik blandat med att kunna arbeta självständigt” Vad händer när de kommer tillbaka till Sverige? Kommer Sveriges Radio att tillåta Jesper Tengroth att rapportera om den svenska truppen i Afghanistan? Om inte – får han sitta med i redaktionen och bestämma vilka av de andra journalisternas inslag som ska sändas? Kommer Marco Nilsson att få jobba som fotograf för TV4 igen? Fick de några restriktioner innan de åkte – för att undvika lojalitetskonflikter?

Hur ska Journalistförbundet hantera dem när de kommer tillbaka? Får de vara medlemmar? Journalistförbundet har uttalat sig kritiskt om Combat Cameras; eftersom journalister riskerar att sammanblandas med soldater i en krigssituation. Men frågan måste även ställas om journalistiken i Sverige riskerar att få skygglappar om Combat Camera-officerare verkar som journalister? Ska journalistbegreppet bara betraktas som en sorts ingenjörskompetens som kan tillämpas på olika områden? Eller finns det även ett element av personlig trovärdighet i journalistiken som innebär att man inte kan göra vad som helst och ändå sedan kalla sig journalist? Ska Journalistförbundet organisera de som enbart jobbar med journalistik eller alla som pluggat journalistik? Om tio år kanske ett hundratal journalister har bakgrund som Combat Camera-officerare. Hur ska nyhetsredaktionerna hantera dem? Kommer de att påverka vår syn på militära frågor? Det är anmärkningsvärt att i länder med tradition av Combat Cameras är befolkningen generellt mer positiv till NATO.

olof rydström text combat camera bild


fibrätt&rådligt

fib 47

ingemar folke text christofer ahde illustration

Riksdagen beslutade i november, efter många års debatt, att polisen får använda sig av buggning, avlyssning med dolda mikrofoner.

Äntligen – Nu ska det buggas!

S

om läsaren av denna spalt i augustinumret känner till, var risken stor att riksdagen i höst skulle anta förslagen från förra året om buggning och om förebyggande tvångsmedelsan-

»Ett råd som man vill ge FiBs redaktion genast är att se över tillträdesskyddet till sin lokal.«

vändning. Den 14 november har riksdagen fattat sitt beslut. De antagna lagarna skiljer sig bara på några få punkter från de förslag som den förra regeringen lade fram på våren 2006. En sådan skillnad är att buggning, eller rumsavlyssning som det kallas i lagtext, aldrig ska få ske av en medieredaktion. Också när det gäller lagen om förebyggande tvångsmedelsanvändning – Lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott – finns en skillnad jämfört med Thomas Bodströms förslag. Bodström ville tillåta hemlig teleavlyssning och teleövervakning och hemlig kameraövervakning i sådana fall där det ”med hänsyn till omständigheterna finns anledning att anta att en person kommer att utöva brottslig verksamhet” av visst allvarligt slag. Riksdagen nöjer får ges bara om

sig med att sådana tillstånd det ”finns särskild anledning”

att göra ett sådant antagande. Dessutom har riksdagen bestämt att den här lagen ska få gälla bara under tre år. Med i paketet som riksdagen antog

var också att den som utsatts för teleavlyssning eller teleövervakning i princip ska underrättas om detta, ifall förundersökningen läggs ner. Undantagen från denna polisens skyldighet att informera de berörda är dock omfattande.

Även den nya regeringens förslag att inrätta en särskild nämnd som ska utöva tillsyn över användningen av hemliga tvångsmedel bidrog till att göra de här lagförslagen smakligare för riksdagen. Ett råd som man vill ge FiBs redaktion genast är att se över tillträdesskyddet till sin lokal. Från årsskiftet blir en redaktionslokal ett av de mycket få slag av platser där man kan känna sig säker på att det inte finns mikrofoner undangömda. Det betyder att det för terrorister och andra grova brottslingar blir särskilt värdefullt att skaffa sig tillträde till sådana lokaler. Inte kanske i första hand för att stjäla. Utan bara för att känna sig trygg när man träffas för att prata allvar med varann. Vi som jobbar på advokatbyrå får också kolla våra lås och larm. Även biktstolar, pastorsexpedition e r, psykologmottagningar, folktandvården, mödravårdscentraler, sjukhus och vårdcentraler får bereda sig på ett ökat intresse från den grova brottslighetens sida. Och så har riksdagen och regeringen mage att kalla sådan här lagstiftning brottsförebyggande!

ingemar folke är advokat, verksam i stockholm och medlem i föreningen fib-juristerna (www.tffr.org). christofer ahde är animatör och illustratör (www. christoferahde. se).


fibförsvaret Medan vi höll på att gräva skyddsvärnen var det någon som sa: Dom kommer naturligtvis inte alls från sjön utan från luften. Och sen höll vi på en stund att diskutera varifrån fienden skulle komma. Det slog oss då hur litet vi allesammans visste om vilken fiende vi skulle slåss mot.

Dom kommer dö bakifrån


fib 49

N

ivar lo-johansson ur soldaten v text karin sunvisson illustration aturligtvis tog vi först och främst fienden som tyskar. Men teoretiskt sätt skulle vi på vår ö kunna få slåss mot fyra fiender, fyra nationer. Tyskarna var de antagligaste. Men vi var också tvungna att räkna med ryssarna. Efter slutet på det finsk-ryska kriget kunde vi tvingas räkna också med finnar. Och vi kunde också tvingas räkna med engelsmän, med luftlandsatta trupper, som skulle föröka ”skydda” Sverige genom att vilja ockupera det, alldeles som tyskarna i dagarna gjort med både Danmark och Norge och som England hade tänkt göra med Norge, fast man inte hunnit utan tyskarna kommit före. Så lite visste soldaten om vilken han skulle slåss mot. – Om dom kommer från luften får vi vända skyddsvärnen rätt upp och ner, sa ett ljushuvud. Vi skulle förresten ha rörliga skyddsvärn. – Ja, så vi kunde vända skyddsvärnen åt olika håll i sidled också. Det beror ju alldeles på vilket håll fienden kommer. – Om tyskarna kommer ska jag nog vara klar, sa slaggåkarn och kastade sig platt ner i gropen. – Vad vet du om ifall det blir tyskar? Det kan vara engelsmän. Vill du slåss mot engelsmän? Vill du slåss mot finnar kanske? – Det bestämmer dom hemma vilka vi ska slåss mot, sa murarn, och på nytt tänkte vi på att så litet visste soldaten, och vi led alla av tanken på det. – Prat. Det är ju Sverige vi ska försvara. Vi måste skjuta vem som än kommer, vem det är hör inte alls hit. Och här måste fienden komma från sjön enligt förutsättningarna. Vem fienden är spelar förresten ingen roll. Så litet visste soldaten om vem han skulle slåss mot. Jag kände starkt svagheten i det, och blåsipporna sköt åter fram för min syn. De var illa försvarade. I detsamma kom jag att tänka på den inre fienden. Vi hade tidigare bara rört vid det ämnet, nu fick det full aktualitet. På ön fastbodde en nazist. Det var en målare, en konstnär, som aldrig gjort någon

Den inre fienden fanns också bland de inkallade själva. I ett av logementen fanns en utkallad av tysk härkomst, med ett tyskt namn. Han fick ofta post från Tyskland. Han skrev också dit. Han var en ivrig nazist.

särskild hemlighet av sin åskådning. Han brukade gå förbi skjutbanan och förläggningen både dagar och kvällar, och han kunde följa med nästan allt som vi företog oss. I handelsboden stod han ibland samtidigt med oss och skulle handla. Han brukade slå sig i språk med enskilda av oss. Han brukade fråga hur många vi var, och om det skulle komma flera soldater till ön. Vi svarade honom merendels inte. Men han kunde följa med och se vad som skedde bland trupperna på ön och i närheten av ön. Mot nazisten i grannskapet hade vi inte fått order att kasta upp något effektivt skyddsvärn. Den inre fienden fanns också bland de inkallade själva. I ett av logementen fanns en utkallad av tysk härkomst, med ett tyskt namn. Han fick ofta post från Tyskland. Han skrev också dit. Han var en ivrig nazist. Bland officerarna fanns det folk med nazistiska åsikter. Vår bataljonschef beundrade Hitler. En av de meniga som i ett ärende varit uppe i hans hem i Stockholm hade sett att det stått och sett på truppens övningar och frågat honom, vad han trodde att Hitler skulle säga ifall han sett oss. Bataljonschefen hade skrattat. Mot den inre fienden bland oss själva hade vi inte byggt några skyddsvärn. I vårt logement om kvällen gick vi igenom vilka som vi visste eller som vi kunde misstänka var nazister. Vi satte upp en lista på dem. – Det är gott och väl att vi vet vilka det är, sa tjocka murarn när vi fått listan färdig. Men vad vill ni göra med dom? – Vad tjänar det till att vi själva hemlighåller allt vi gör, till och med använder fältpostnummer när vi skriver våra brev hem, då det finns rapportörer mitt ibland oss? – Om det är tyskarna som kommer, är jag säker på att vår kapten lägger ner vapnen. Han kommer att gå dom tillmötes. Det kommer inte att lossas ett enda skott mot dom.

– Vad vill ni göra? sa murarn uppfodrande. Det hade tagit eld i slaggåkarn. – Efter en viss ålder vill man inte ha inblandning av främmande makt i sitt land, sa tjocka murarn patriotiskt. – Tror du man vill det som yngre? – Jag vet vad som kommer att hända med dom i samma stund det smäller, sa slaggåkarn. Jag vet. Jag kommer att göra det själv om ingen annan vill. – Menar du? – Vi knäpper dom helt enkelt. Dom kommer att dö bakifrån. Ämnet var djupt allvarligt. Tankarna på det hade kommit plötsligt. – Tror du det går? Vi tänkte oss in i ämnet att bli mördare av våra egna för Sveriges välgång. – Jag vet att det kommer att ske på det viset sa slaggåkarn. Vi tar det i egna händer. Invändningarna mot hans förslag var bara formella. Vi hade ett av vårt befäl på listan. Der var inte av personligt agg mot vår kapten. Det var inte för att djävlas med honom. Det var av fosterlandskärlek vi hade beslutat oss för att skaffa honom ur vägen. – Det måste ske även om det blir svårt, sa tjocka murarn instämmande, och det såg ut som om han redan sörjde vår kapten. – Här är listan, sa jag som skrivit upp namnen allteftersom de blivit diskuterade. Ska jag sätta upp den på väggen? Slaggåkarn höjde en varnande hand. – Vi gömmer den istället. Göm den någonstans. Vi gömde listan med namnen. När vi gjort det kände vi oss som sammansvurna. Vi hade bestämt oss för vilka av befäl och manskap i det egna ledet vi skulle skjuta.

ivar lo-johansson (1901 – 1990). karin sunvisson är illustratör.


fibfilm

att vara liberal är inte lätt

FiB:s filmrecensent Hans Isaksson skriver om Redfordregisserade Lejon och lamm.

»

hans isaksson text

Att vara liberal är att vara kluven. Att ständigt föra argument åt två håll, vare sig nu debatten utkämpas inom en själv eller på offentlig plats.” Detta yttrande av folkpartile-

daren Gunnar Helén är vad vi på sin höjd minns av honom. Förutom att han lät spola vatten på den ”offentliga” trappan till residenset för att hindra ortsbefolkningen från att sitta och sola där, när han ett tag var landshövding i Växjö. Det ligger, eller låg en gång, säkert något i det Helén sade. När ”tredje ståndet” gjorde sin franska revolution fanns nämligen det ”fjärde” redan där.

för SAP-regimer – en permanent, frustrerad, men i sista hand lojal, opposition. Sahlins parti vinner nu opinion genom att inte uppträda i dansen, och i stället ligga under dansbanan och skära en och annan hälsena. På samma sätt

Liberalernas pionjärer ställdes omedelbart inför dilemmat att garantera Rätt åt Alla, och att samtidigt se till att Efterrätten för Några inte äventyrades. Med få historiska undantag har liberaler prioriterat den sistnämnda uppgiften, först nationellt, sedan globalt. Vad gäller makten inom samhälle och ekonomi, svävar t ex svenska liberaler aldrig på målet om vem som är fienden – arbetarklassen och dess rörelser. Att vara ”liberal” i USA betyder delvis något annat. För USA-högern är det till exempel ett skällsord. Majoriteten i detta liberala mönsterland finner det meningslöst att rösta i politiska val. De två enda partierna därborta uppvisar tillsammans i stort sett samma politiska spännvidd som den svenska alliansregimen. Skillnaderna dem emellan är övervägande historiskt betingade – vilket förvisso inte innebär att de är helt oväsentliga. Eftersom arbetarklassens partier sedan mycket länge varit marginaliserade, spelar USAliberalerna för Demokraterna på sin höjd samma roll som vänstern inom och utanför socialdemokratin brukar spela

hoppas Demokraterna tydligen att Bushregimen snart skall ha misskrediterat Republikanerna tillräckligt mycket för att de stackars amerikanerna inte skall bekymra sig så mycket om huruvida deras eget parti har så mycket annat att erbjuda, tillexempel att avbryta de krig de från början var med om att starta. Robert Redford är sedan länge en av USA: s mest kända frustrerade demokrater och liberaler. Nyligen regisserade han filmen Lejon och lamm med sig själv, Meryl Streep och Tom Cruise – alla, liksom så många andra Hollywoodstjärnor, demokrater - i huvudrollerna. Detta är en relevant film. Redford spelar en smygliberal Kalifornisk collegeprofessor, som undervisar i statskunskap. Streep är en 57-årig, likaledes smygliberal politisk journalist. Under en timma intervjuar hon Cruise, en republikansk senator. Denne står nära Bushregimen och aspirerar på att bli presidentkandidat, om inte i kommande val, så i valet därpå. Redford försöker i samma stund övertala Todd, en begåvad, men välbeställd, överklasstudent att ”engagera sig” politiskt. Han framhåller som föredöme två av sina proselyter bland studenterna, en latino och en afroamerikan, som tagit värvning i den amerikanska ockupationsarmén i Afghanistan. Det var inte vad deras liberale professor i första hand hade menat med

”Som Hillary Clinton säger: ’Om jag vetat då, vad jag vet nu.’ Men vi visste. Det är skitprat...vi lade oss bara på rygg. ” Robert Redford


fib 51

engagemang, men han måste nu hålla god min. Dessa två underklasstudenter hade samma skeptiska inställning till det politiska systemet i USA som Todd påstod sig ha. Militärtjänstgöringen skulle emellertid, hävdade de, finansiera fortsatta studier, och ge dem makt och kunskap att förändra systemet. Deras veteranstatus skulle göra att man sedan borde lyssna till dem – ty alla var inte födda till oljemiljonärer, för vilka aktivt deltagande i krig uppenbarligen inte har varit lika nödvändigt. Streeps ”intervju” med Cruise visar sig under tiden vara en presskonferens på tu man hand, där Vita Huset syftar till att läcka sin senaste strategi för att utvidga, och eskalera kriget mot Afghanistan. Härigenom skulle man förhindra att talibanerna via Iran (!) kommer sina sunnifränder i Irak till hjälp. Taktiken skulle vara att med framskjutna fasta smärre posteringar locka ut fienden och göra dem till måltavla för flyginsatser – ”om det krävs” med atomvapen. Och framför allt motivera ökade truppinsatser. Samma självmordstaktik hade kostat USA 58 000 stupade i Vietnam (tre miljoner döda vietnameser skall vi, likt filmen, tala tyst om), men då var senatorn, till skillnad från intervjuaren, knappt född. Att USA: s krig baserats på lögner (”bristfällig underrättelsetjänst”) må vara sant, medgav senatorn, men erinrade om att USA:s mediaindustri, däribland liberaler som Streep, genom sin krigsaktivism varit synnerligen uppmuntrande och aldrig synat krigets premisser, så länge ”kriget mot terrorismen” gått bra. Streep ställs av sin producent inför valet att sprida Vita Husets utplanterade lögner – eller att som 57-åring bli arbetslös. ”Fakta är det enda som gäller” – och det är ett faktum att USA bytt taktik, att Vita Huset påstår sig vara övertygat om att denna taktik leder till seger och att (tyvärr hemliga) underrättelser anses styrka att detta därvid är den enda vägen. Och att varje annan utgång, (enligt samma hemliga källor), skulle leda till katastrof.

»Att vara liberal i USA betyder delvis något annat. För USA-högern är det till exempel ett skällsord. « Först om, eller snarare när, för 50:e gången, underrättelserna och presidentens analyser* bevisat sig falska blir detta ett faktum, värt att sända i TV. Men då har säkert Vita Huset kommit på en ny strategi, som man vill ha stöd i media för. Och att se bakåt, mot historien, är något som endast losers sysslar med. Det är inte lätt att vara liberal, snart 60årig, TV-journalist. Och man måste ju tänka på pensionen, om man har någon. Professorns två föredömliga studenter blev samtidigt i mörkret och snön på en bergstopp i Afghanistan de första bondeoffren i Vita Husets ”nya” taktik. Därmed aborterade deras projekt att förändra USA:s sociala och politiska system innan det ens kommit igång. Hur skall professorn formulera sig nästa gång han skall övertyga en student att ”engagera sig”? Hans tro tycks ha varit att om en frisk människa kan uppnå kunskap och fås att fungera intellektuellt – kommer hon att bli ”engagerad” och handla, och därtill politiskt korrekt (utan citationstecken). Det är tveksamt. Att kvalificera sig för att bli en reformator och vrida USA rätt igen genom att slå ihjäl afghaner i bergen, eller araber i öknen, visade sig i alla fall inte vara en framkomlig väg för de två idealisterna. Men att motsatsen, att som nu, t ex genom massmedia, med alla medel hindra folk från att fungera intellektuellt och få kunskap, i stället för bara en massa såkallad information och sinnesgodis fungerar tydligen utmärkt – för reaktionen. Men att helt tala klarspråk med studenterna är inte att tänka på. Det är inte lätt att vara en liberal, snart 60-årig, collegeprofessor. Och Todd då? Professorns tredje begåvade student? Han vet, liksom läraren, att han

har ”potential”, inte bara pengar. Men han har nu skitit i det mesta, sysslar i stället med såkallat studentliv, det vill säga tjejer, bilar och öl. Todd säger sig trivas med livet och strunta i politiken. Han anser sig berättigad till det, eftersom politiken är korrupt och utgör ett ruttet system. Har ni hört det förut från någon? Men kanske kan professorn under samma timme ha lyckats så ett frö. Todd inser att det inte är aktiviteten hos de dedicerade högerkrafterna eller korrupta politikerna som bär upp systemet – det är faktiskt passiviteten hos den stora majoriteten av mer eller mindre liberalt sinnade, ”desillusionerade”, som han själv. Det är de som utgör systemets verkliga stöttepelare, som högern litar till. När han tvingas inse detta står han svarslös inför frågan hur han som tänkande människa kan trivas, njuta och roa sig i ett ruttet system. Och han inser att hans ”potential” har ett bästföredatum – i morgon kan den vara försvunnen. TV-nyheterna berättar för Todd att USA just startat en ny och lovande kampanj för att äntligen utrota talibanerna och säkra fred och demokrati i Afghanistan. I nästa inslag frågar en popsångerska glatt en intervjuare hur lång tid det tar att åka buss mellan Tokyo och Beijing. Uppenbarligen har Todd fått något att tänka på. Bara det inte går för honom som för en annan överklassyngling där borta i Texas, som en gång slutade supa, knarka och leva runt och i stället blev frälst, nykter, engagerad och gav sig in i politiken med förskräckande resultat! *Huruvida dessa analyser baseras på underrättelserna, eller vice versa, finns det goda skäl att ifrågasätta, men hur som helst måste Vita Huset ha någon att skylla på.

hans isaksson är bosatt i vislanda. läs fler filmkrönikor på: http://web.telia.com/~u47210515/


V A R STÄN  SEL G J fibvargdebatt fibvarg

red@fib.se – mothugg kommer i nästa nummer

godkända vargstängsel hjälper inte menar flera småbrukare som ser en vargstam i sverige som ytterligare ett led i att utarma landsbygden och tvinga folk in i städerna.

rune lanestrand text

Astrid kontrollerar spänningen i vargstängslet. Många rivningar av får har skett trots inhägnad av godkänt vargstängsel. Förbundet Sveriges Småbrukare vill bara ha varg i inhägnader.

ag är på väg till Astrid Andersson på gården Ed i Melleruds kommun. Jag ser på stegen när hon kommer mig till mötes på tunet att det är något som tynger henne. Den härliga känslan när lammen kommer på våren har tagits ifrån henne. I september slog vargen till och tog 7 lamm. I höstas vågade hon därför inte betäcka de 23 tackorna för hon måste varje natt ta in fåren i lagården för att skydda dem och den rymmer inte så många djur. Hon har där-

för behållit tackorna bara för att de ska hålla markerna öppna så mycket som möjligt. Trots att hon hade investerat i drygt 4 kilometer av länsstyrelsen godkänt vargstängsel tog sig vargen in och rev sju lamm. Övriga sändes till slakt. 150 000 kostade stängslet till egentligen ingen nytta. – Naturligtvis känns det bittert när vargdoktoranderna på Grimsö viltstation och Svenska rovdjursföreningen säger att det är bara att sätta upp godkänt vargstängsel. Och att nästan alla medier sväljer detta. Det är inte bara hos mig som vargen forcerat vargstängsel, säger Astrid.

Astrid Andersson och andra djurhållare i det krympande öppna landskapet är minst av allt rovdjurshatare. Något som rovdjursforskarna och Rovdjursföreningen genom sitt mediaövertag säkert fått många att tro. – Att tvingas investera 150 000 för att hålla ett 20-tal tackor i en djurhållning som knappt går runt och som jag främst håller för att bevara odlingslandskapet är rena Ebberöds bank. Det blir inte bättre av att staten betalade 120 000 till stängslet för att få en vargstam som inte fun-


L

fib 53 Rivet får

nits på över hundra år i dessa trakter. Samma stat som ger nålpengar till att behålla de gamla lantraserna som dessutom är ännu mer utrotningshotade på grund av vargen. Men de omistliga lantraserna göder inga forskare, spårare och akademiker som räknar och examinerar varglortar. Lantraserna är tydligen ointressanta för storstadens rovdjursromantiker, säger Astrid. Elstängslet innebär oerhört mycket merarbete jämfört med traditionellt fårstängsel. Det drar också ström och ska enligt myndigheternas dekret stå på även på vintern. På sommaren kräver det ständig tillsyn. Att ständigt hålla rent för nedfallna grenar, gräs och sly under trådarna längs 4 km kräver många timmars oavlönat arbete. Hur blir framtiden? – Jag vill avvakta och se om de med den nya lagen kan skjuta undan de vargar som river får. Men den är otydlig och förstås kommer myndigheterna att krångla på alla sätt för att försöka sätta dit oss, säger Astrid. Hur tror du vargen kom hit? – Jag tror att den är inplanterad. De första vargarna gick efter traktorerna vilket tyder på att de utmatats från traktorer i någon djurpark. Det finns ju också en skrift Operation Varg som Svenska Naturskyddsföreningen gav ut i början på 70-talet där man pekade ut bland annat Värmland och Dalsland som lämpligt område för att sätta ut varg. Skogsvårdsstyrelsen och djurparkerna ansökte samtidigt om att få importera varg. – Jag är bekymrad för mina båda flickor 14 och 19 år som har lång väg till skolbilen. Och i höst är 14-åringen ensam. Man vet inte vad som händer när viltet tar slut. Rådjuren är praktiskt taget borta på Kroppefjäll och vissa jaktlag fick ingen älg alls i höstas, säger Astrid. – Många drar sig för att gå i skogen och flertalet turister, särskilt barnfamiljerna gillar inte varg och kanske väljer bort Dalsland. Jaktarrendena och även gårdspriserna påverkas efter hand i negativ riktning. Vargens inträde i Dalsland, som är ett landskap med krympande befolkning, och i andra glesbygder, får enormt negativa konsekvenser för oss som valt att bo kvar och som älskar vår hembygd. Något som vargkramarna, många rikspolitiker och inblandade myndigheter inte har den blekaste aning om eller medvetet totalt struntar i. När jag sitter och lägger sista handen vid reportaget om Astrid Andersson på Kroppefjäll och hur hon förlo-

rade 7 får kommer meddelandet om att vargar rivit 5 får på gården Håven i Lane-Ryrs socken mitt i Bohuslän. 5-6 mil från Kroppefjäll. Detta är ett tecken på att vargen breder ut sig söderut när det vilda minskar i Dalsland. Gårdens ägare Håkan Larsson tycker det är fel med varg ihop med tamdjur. – De som vill se varg kan ju se dem på djurparken Nordens Ark. Blir det fler angrepp så slutar jag nog med fåren säger Larsson. Efter ytterligare ett vargangrepp i höst har Håkan Larsson i likhet med så många andra skickat fåren till slakt och slutat med djurhållning. Problemet med rivna hundar och tamdjur i Värmland har i höst blivit så stort att länsstyrelsen tvingats ge tillstånd till jakt på varg. Det får väl ses som en fram-

gång för landsbygden? – Framgång vet jag inte om man kan kalla det. Det är ju detta Svenska Jägarförbundet och de stora skogsbolagens förnäma jägarkårer har sett fram emot när de backade upp Naturskyddsföreningens kampanj för en vargstam i Sverige, säger Småbrukarnas ordförande Åke Karlsson i en kommentar. Grundproblemet med varg för djurhållare i de utsatta trakterna kvarstår och avfolkningen och förbuskningen fortsätter. – Frågan om varg är verkligen en utpräglad klassfråga. Här går skogsbolagen och Jägarförbundet som vill ha spännande vargjakt arm i arm med Rovdjursföreningen och Nordulv med sina rötter i storstädernas burgna villaområden som tycker djur är viktigare än människor, mot landsbygdens folk som kämpar för sin existens, lever under små förhållande och inte har några kontakter inom de stora medierna. – Folket på landsbygden ser en vargstam i Sverige som ytterligare ett led i att utarma landsbygden och tvinga folk in i städerna. En strukturell ”utveckling” som med olika medel aktivt har stötts av statliga myndigheter i mer än ett halvsekel. Med brett stöd i riksdagen. – De trolösa medierna är nu inte sena att rapportera att det troligen blivit färre vargangrepp i vissa områden i år men undviker sorgfälligt att tala om orsaken. Nämligen den att många har gett upp och slutat med djurhållning i glesbygden. Inte heller att det finns mellan 80 000-100 000 vargar av samma typ i Ryssland och att vargen således inte alls är utrotningshotad, säger Åke Karlsson.

rune lanestrand är småbrukare och redaktör för tidskriften småbrukaren.


fib채mne fibsverigeibild


fib 55


fibsverigeibild Morgon i fårhagen som ligger granne med Kjesäters Folkhögskola. Antagligen Sveriges mest fotograferade får.

maria stengård tog sverigebilderna Åkrarna kring Vingåker redo för vinter.


fibomat

fib 57

Kalvsylta i december

D

hans johansson text mare toomingas bild

et finns mångahanda slag av tomtar med expanderande verksamhet bortom hank och stör; gamla, uråldriga och nymoderata. Santa Unlimited till exempel är ett joint venture ”sajedjinjoni risknotj”, som tsar Alexander brukade säga från Wienkongressens maktbalanserade kartritare. På Gotland och Fårö finns Di urgamla Sma numer Under Jordi. Och på Alliansens fastland finns sedan mer än ett år fornnordiskt smygfiskala sörgårdstomtar med globala ambitioner; förvirrade, kontaktsökande eller bara giriga men förklädda till gudar, jättar respektive valkyrior... och dvärgar från AB Tankesmedjan... – Är det inte ett rheinfeldt med ädelröta som skymtar därborta, undra en valkyria som hette Maria. – Inte en clase, svara en dvärg som hette Cecilia. – På solig odenbergssluttning med borg på toppen!? Bestämt är det riesling!? – Vildvin! Ingen botrytis cinerea i vart fall. Allt är inte guld som glimmar. – Jo! Där vid forseken med funeredet i dimman från floden! – Det finns ingen fors; inget rede i eken; ingen flod. Det är en schenström och en krognota som tevefyra betalte. Hej tomtegummor, tänkte statsministern när han tjyvkika på de feminimala äxens kommunikation och klottra på sitt utkast till världsbildt. Stå på gasen och låtom lustiga vara tills det går danielsson i pressyltan! Men jag skulle hellre gå hem, tänkte han och rodnade, ta en porter från Carnegie och spela filipin med mig själv. Så går det till i den fina världen, tänkte jag som inte har nån FRA. Ja, vad är det för skillnad på pressylta och Rheinfeldts regering? Men jag dricker gärna botrytis cinerea till lutfisken och köper porter i stället för julöl. Och läser Tore Wretman, som skrev att pressyltan hör till det viktigaste på julbordet men att den milda

kalvsyltan inte heller får saknas som intervall mellan de fetare rätterna... och där passar vitt vin med botrytis cinerea också bra. Pressyltan avstår jag från, men kalvsyltan blir bäst så här:

kalvsylta q q q q q q q q

drygt 1 kg kalvlägg med ben cirka 1/4 liter vatten 1 msk salt 6-8 vitpepparkorn 3-4 kryddpepparkorn 1-2 lagerblad 1 hel gul lök 1 liten kvist färsk dragon

Lägg köttet i en gryta. Häll på vatten så att det täcker. Om inte vattnet täcker så byt till en mindre gryta. Tillsätt saltet och koka upp. Skumma noga. Tillsätt kryddor och lök och koka sakta tills köttet är mycket mört (drygt 1 timme). Ta upp köttet och låt det kallna något. Lossa köttet från benet och rensa det från brosk och senor. Krossa benet (var inte rädd; ta en yxa om det behövs) och lägg det tillbaka

i det kokande spadet tillsammans med brosk och senor och koka ihop spadet till drygt fem dl på ganska hög värme. Denna sylta skall inte se ut som den vi äter med inlagda rödbetor och kokt potatis i sommartider, så köttet skall inte hackas eller malas. Skär köttet i 5-6 mm stora tärningar; det torde bli cirka 5-6 dl köttärningar. Sila buljongen genom finaste silen, lägg i köttet och ge det ett uppkok. Skölj en savarinform eller en halvklotsformad skål (på drygt 1 l) i kallt vatten (torka den inte) och häll kött- och buljongblandningen i formen. Låt stå kallt över natten. Om den inte stelnat kan man koka upp igen och tillsätta ett gelantinblad. Doppa formen hastigt i hett vatten, vält upp syltan på fat och servera på julbordet, garnerad inte med inlagda rödbetor men med pressgurka; eller garnerad med smörkokta kalla rödbetor som förrätt till lutfisk med botrytis cinerea.

hans johansson är kock och bor i karlstad. mare toomingas är lärare och illustratör.


fibskriftställning

r u n e n n i M a i r o t s i h s rörelsen Jan Myrdal uppmanar till läsning av Smålans skrifter eftersom han förmådde ta tydlig ställning i nuets frågor och samtidigt se och värdera personernas insatser i dåtiden.

A

jan myrdal text

lbert Johansson, A. J. Smålan kallad, (1888 -1965) var före och under det Första världskriget socialdemokratisk agitator och fackföreningsman på vänsterkanten i Sverige, Tyskland och Schweiz. Han var sedan kommunistisk partiarbetare och journalist i Tyskland och efter Hitlers maktövertagande i Sverige fram till sin död. Han skrev en av de första böckerna på svenska om Hitlerfascismen: Nationalsocialismen, dess program, dess ledare, dess gärningar. Stockholm 1933 .Jag kände honom inte, såg honom blott någon gång när jag arbetade på Ny Dag 1946. En tystlåten man; en respekterad pionjär. Hans hustru var mer framträdande då hon var aktiv i Vänsterkvinnorna. Det finns nu flera skäl att noga läsa denna A. J. Smålans text i jubileumsskriften år 1924 om ungdomsrörelse, politik och klasskamp i Göteborg för hundra år sedan. Ett skäl är att den är ett tidsdokument. Men inte bara dokument. Den som läser vad Smålan för mer än åttio år sedan skrev om sin ungdom för hundra år sedan kan känna igen sig och hitta rätt i den egna tiden. De var ju inte så annorlunda de röda ungdomarna då. Jag kan kliva in i texten och återfinna mitt 1944 eller 1951. Andra kan när de läser gå in i sitt 1965 eller 1975 eller dagens nu. Ty Smålans ord tar parti. Men den är föredömlig också på ett annat sätt. Smålan kunde se med båda ögonen. Per Albin var för Smålan år 1924 en politisk motståndare. En som övergett sin ungdoms

politik och till och med varit försvarsminister. Dock hade han som förtroendeman för Socialdemokratiska ungdomsförbundet och redaktör för Fram varit ”en bra ledare för ungdomen”. Vänster är ett vilseledande politiskt portmonnäord; det rymmer det mesta. Men visst finns ett historiskt parti som i vår del av världen tog form i Versailles den 11 september 1789 genom att motståndarna till att kungen skulle ha vetorätt samlades på bänkarna till vänster i konstituerande församlingen. Sedan dess har inte bara personerna växlat; inom sina livstider har de ofta bytt roll gång efter annan under det att det verkliga historiska partiet fortsatt driva sin politik. Smålan förmådde på en gång ta tydlig ställning i nuets frågor och samtidigt se och värdera personernas insatser i dåtiden. Under efterkrigstiden publicerade Smålan fyra politiska memoarböcker: Vandringar och strider, Arbetarkultur, 1946; Gesäll i fyra länder, Arbetarkultur 1948; Storm och dyningar, Arbetarkultur 1950; Från Bebel till Hitler, Rabén & Sjögren, 1965. I dessa framträder historiska gestalter han känt som Lenin. Men också sådana som Radek och Bucharin och Zinovjev skildras som de då i den schweiziska exilens politiska debatter framträdde. Han rättar inte historien i efterhand. Och – märk – det var på Arbetarkultur det gavs ut. Det är något att lära av.

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.

Utdrag ur VI TROTSA. Jubileumsskrift med anledning av en 20-årig kamp för arbetarungdomen i Västgöta-Dal. Utgiven av Västgöta-Dals distrikt av Kommunistiska Ungdomsförbundet. Göteborg 1924.

F

albert johansson ”smålan” text

ör oss som utgjorde ungdomen på den tiden, innan gubbarna haft sina många genombrott, ligger det nära till hands att jämföra mellan då och nu. Ja, det är sant, de till proletariatet nederstigna, Branting i spetsen, stod liksom nu med en fot i vart läger, men arbetaremassorna hade ännu något av det som Per Albins bror kallar ”sonda idéer” och litade i regel mer på sin egen kraft än på ledarnas uthållighet, att så till sägandes kunna sätta oss in i framtidsstaten. Inom såväl partiet som ungdomsrörelsen hade det växt upp en talrik kärntrupp som besjälades av en ärlig vilja och ett utpräglat klasshat, och som utan att ha bolsjevikernas vare sig program eller erfarenheter, i mångt och mycket rent instinktivt använde bolsjevikiska metoder. Många av de välavlönade socialdemokratiska skribenter, som i våra dagar förfasar sig över kommunisternas terror, var på den tiden själva med att terrorisera både överklassarna och sådana arbetare som lät köpa sig av dessa. Själv, har jag bland Göteborgs byggnadsarbetare varit med om att tvinga in mången motsträvig i fackföreningen, och mer än en god socialdemokrat använde knytnävarna mot dem som han ansåg osolidariska.

V

em av det gamla gardet kommer inte ihåg hur vi förföljde Gule Josef, ledaren för strejkbrytareorganisationen Arbetareförbundet! Jag tror inte att bolsjevikerna hetsat de stackars änglarene socialrevolutionärerna värre än vi hetsade gulingkungen över hela vårt långa land.


FRÅN TIDEN FÖRE GENOMBROTTET

fib 59

ERINRINGAR FRÅN FÖRBUNDETS STORMIGA BARNDOM

Enligt sin egen förklaring till en stockholmstidning var han till slut nära där an att förlora förståndet och måste dra sig tillbaka.

En gång skulle han tala i Tabernaklet, och vi gick dit i tusental, gamla partivänner såväl som ungdomsklubbister ur båda lägren, ty om vi och ungsocialisterna också låg i häftig fejd med varandra, utåt hade vi alltid enhetsfront. När Gule Josef slutat föredraget, sprang ungsocialisternas ledare, numera syndikalisten John Andersson fram till predikstolen, gav gulingen en stöt så han tumlade åt sidan, dängde en medförd klubba i bordet och skrek: godkänner mötet undertecknad som ordförande? Vi vrålade naturligtvis ja, och i diskussionen som följde lagade Andersson så att gulingen sällan fick ordet, och om han började prata så tystades han med ett: vänta tills du får ordet! Efteråt antogs en resolution vari Josef brännmärktes som klassförrädare, varefter vi sjöng Internationalen så det ekade i Tabernaklet.

G

ulingkungen efterträddes av Herman Karlson, som vi hatade nästan ännu värre, då han varit förtroendeman i ett fackförbund, och därifrån övergått till andra sidan, något som vi aldrig förlät honom. Våra ungdomsklubbar hade en gång ett diskussionsmöte med unghögern, men då vi upptäckte att Karlson också blivit inbjuden, så genomdrev vi att han skulle

medlemsbok till Arbetareförbundet, och deltog i ett enskilt möte där han i förtroende talade om att han varit strejkbrytare strax förut i Örebro. Alla

avlägsnas innan diskussionen fortsatte. En tysk jude som var med i vår klubb ställde sig framför gulingen, slog sig på knäna och skrek: ”ah den djävla Erman Kalsen, ot med dej golingkung!” Och Karlson gick, ledsagad av skymflliga tillrop. Efter honom kom en med det betecknande namnet Gullander. Den förföljde vi systematiskt, jag skaffade mig till och med en

hans möten behärskades av oss, och på det sista tog vi honom emellan oss och marscherade, flera hundra man i en tät packad massa över Hisingsbron sjungande: Ur svenska hjärtans djup en gång, killevillevippom bom. Dagen förut hade han försökt i Masthuggskyrkan, och när han vägrade oss diskussion så gick Albert Thorsson, på den tiden en av socialdemokratiska partiets främsta pampar i Göteborg, upp på predikstolen och vederlade med några ord vad gulingen sagt. När gulingen försökte dra ner Thorsson från predikstolen, gav denne honom en stöt för bröstet så han satte sig, vi andra stod på bänkarna och klämde i med Arbetets söner.

U

nder den stora hamnarbetarestrejken kom det till riktiga drabbningar mellan arbetare och ordningsmakt. I Lysekil med omnejd anställde stenhuggarna klappjakt på poliserna så att regeringen slutligen skickade dit en kanon-

» I Göteborgs hamn var hela poliskåren på

benen för att skydda de importerade engelska strejkbrytarne och två kvällar i rad rådde ett riktigt krig i hamnområdet, så väl strejkbrytare som poliser och arbetare löpte i hundratal omkring med förbundna lemmar eller huvuden.

>


>

båt för att skydda ”samhället”, egendomen. I Göteborgs hamn var hela poliskåren på benen för att skydda de importerade engelska strejkbrytarne och två kvällar i rad rådde ett riktigt krig i hamnområdet, så väl strejkbrytare som poliser och arbetare löpte i hundratal omkring med förbundna lemmar eller huvuden ”Ordningsmakt” och överklass hatade oss på den tiden säkert lika innerligt som den maktlösa överklassen i Ryssland för närvarande hatar bolsjevikerna.

P

artiet var den gången mer än en valapparat, och medlemmarnas intresse tog sig uttryck därigenom att det brädskjul som i Första Långgatan användes till möteslokal, och som rymde femton hundra människor, var till trängsel fyllt när vi hade kommunmöten, och dessa varade ej sällan hela nätterna. Ungsocialisterna, som var med genom fackföreningarna, hade smörgås och lemonad med sig, och flera av dem, såsom Lätto, hade kilovis med tidningsurklipp i händerna, för att, som Gösta Lind nu skulle uttrycka sig, ”lämna ovederläggliga belägg för sina så kallade påståenden”. Rörelsen, klubben, var för oss allt, och ett par möten i veckan var i våra ögon inte tillräckligt, vi träffades dagligen på café Verdandi, där diskussionens vågor gick så höga att utomstående gäster ej sällan skrämdes på dörren. Mellan oss ungdemokrater, som vi då kallades, och ungsocialisterna, fördes oavbrutna debatter till tolv på natten. Fanatismen var väl i det närmaste lika stor på båda sidor, talförheten likaledes. Några ungsocialister hade läst Buchners Kraft och Materia, vars läror de tog alldeles bokstavligt. De bevisade att motståndaren bara var en obetydliga samling molekyler och atomer, att han således inte alls fanns till. Ibland tog någon av dessa filosofer ett dricksglas i handen och skrek: jag påstår att det här är en gaffel, kan du bevisa motsatsen? Deras främste filosof Lundstedt, hävdade med skärpa, att det måste finnas medvetet liv i alla föremål, och sade: begriper du inte din dumme djävel att om jag lyfter en stol från golvet, så måste stolen rimligtvis ge sitt

medgivande till att jag lyfter den! Vi lät inte övertyga oss, varför Lundstedt frågade Zäta, änskönt han eljest bekämpade auktoritetstron som den värsta arvsynden. Zäta grinade: Om jag sparkar dej i ändan så du ramlar ut genom dörren, har du då också gett ditt medgivande till en sådan behandling? Inom våra klubbar hade vi liksom ungsossarna en massa specialister i olika ämnen, vilka i de otaliga debatterna utvecklades till sannskyldiga jonglörer i demagogi, och som inte visste något roligare an att vederlägga sin nästa. Tre av de värsta gick under benämningen talareflugor. Den allra värste av dem var fruktad för sin ”grundlighet”., och när han talat ett par timmar i samma monotona tonart brukade han utbrista: det här var i få ord själva inledningen, vi ska nu gå över till det egentliga ämnet, och d’ä beklagligt att inte tiden tillåter mej att behandla det här ämnet lite utförligare, men jag ska gärna komma ut och hålla ett föredrag till om ni önskar!

T

alareflugan nummer två var en stor ståtlig ung man, vilken huvudsakligen satte en ära i att gälla som den uthålligaste, sak samma i vilket ämne. Vi läste en gång att Bebel talat sex timmar i tyska riksdagen och talareflugan beslöt sig för att slå Bebels rekord. Som ingen klubb ville ställa sig till förfogande, höll flugan talet på sitt ungkarlsrum, och när han talat i sju timmar kom värdinnan samtidigt med morgonsolen och sade upp honom till flyttning. Några år senare träffade jag ynglingen i Stockholm, där han försörjde sig med att hålla gravtal efter avlidna partivänner. Mången ganska obetydlig hädangången framställdes i dessa tal som en betydande man med väldiga förtjänster, och flugan, som hade en otrolig svada, lade ut texten så att hela begravningsföljet så till sägandes upplöstes i tårar. Talareflugan nummer tre hade till specialitet att, som han uttryckte det, ”avrätta ungsocialister”, och det gjorde han med en så förbluffande säkerhet att fienderna rent av förlorade målföret. Hans största tricks var att aldrig komma förrän föredraget var slut, då han kallgrinande upplyste om att han

kunde ”den ärade talarens föredrag utantill, och skulle vederlägga det punkt för punkt”, vilket också skedde. Per Albin, som var vårt förbunds ledare, hade den gången mindre ”sonda idéer” än när han blev krigsminister, han förde kraftig opposition mot partiledningen, och glömde aldrig att inskärpa i oss när han kom, att ”ongdomen alltid ska va’ partiets salt, och att d’ä ongdomen som ska hålla tommen med saltet i ögat på partiet. Ja, ongdommen ska va’ liksom Danko, den store eldsjälen, den ska konna rycka det brinnande jartat ur bröstet och med detta i handen gå före och visa partiet vägen ut ur den mörka skogen, fram mot det stora målet......”

P

er Albin var förresten en bra ledare för ungdomen, det erkännandet är han värd, och hans största fel den gången var att han av naturen blivit utrustad med samma orubbliga tro på det ofelbara i sin mission som Zäta, ty detta förde till krig mellan båda, så att de drog åt var sitt håll. Det är synnerligen muntrande att nu efteråt tänka på Zätas framgångssätt för att på en omväg nå sitt mål. Förbundskongressen hade avslagit förslaget om veckotidning, men Zäta gjorde vad han nu angriper Kilbom och stockholmskamraterna för, han ställde till en liten kupp, för att använda hans eget språk. Det vill säga att han med hjälp av ett litet fåtal startade Stormklockan, som veckotidning, och som tidningen var utmärkt alltigenom kunde nästa kongress med lätthet förmås att övertaga densamma, att behovet för en veckotidning förefanns hade alla klubbisterna blivit övertygade om, men Zätas genombrott var liktydigt med att Per Albin kom på glid, fick ”sonda idéer” och hamnade hos pappa Branting som tämjde honom. Tja, vad som sedan följde är en historia för trettioårsjubileet, det dröjer ju inte så värst länge till dess.

a. j. smålan (1888 – 1965) var socialdemokratisk agitator och fackföreningsman sedan kommunistisk partiarbetare författare och journalist.


fibsettlästhört

fib 61 fib 61

red@fib.se

så blir seiern vår

Trondheimsmodellen – radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna |Aron Etzler | Karneval | Ingen seger utan rörelse. Så kan man sammanfatta innebörden av den polett som trillar ner vid läsning av Trondheimsmodellen. Årets viktigaste svenska bok för den som undrar om det finns något hopp för vänstern. Svaret är att det finns det, faktiskt. Aron Etzler har besökt två framgångs-

rika europeiska vänsterpartier, SV i Norge och SP i Nederländerna. Sinsemellan ganska olika men med det gemensamt att de båda är fulla av hopp och kamplust. Från Nederländerna rapporterar Aron Etzler om Socialistiska Partiet som i valet 2006 tredubblade sina röstetal till 16,6 procent. I marginalen på sid 143 har jag antecknat: Finns det här partiet på riktigt? Man kan ju undra, när man läser om ett vänsterparti som gör allting rätt. Som mjukar upp sin frånstötande kommoprofil men samtidigt skärper sin politik, som prioriterar aktion framför politik, som vinner förtroende genom att i tjugo års tid streta med konkreta vardagsfrågor, gata för gata, som driver hjälplinjer och hjälpjourer, som stampar upp massrörelsekampanjer ur marken, som genomför regelbundna medborgarenkäter på gräsrotsplan genom trappspringning och som på egen hand baxade hem ett nej till nya EU-konstitutionen, mitt i Europas hjärta. Ett parti som har en glad röd tomat som symbol. Man kan använda Aron Etzlers bok på

flera olika sätt. Som en konkret kokbok i progressiv partiorganisering, som en samling vittnesmål om den avgörande skillnaden mellan facklig samordning och undfallenhet eller helt enkelt som låda med choklad. När det ser mörkt ut i Sverige slår jag upp valfritt kapitel i Trondheimsmodellen och blir genast på gott humör. Om möjligt ännu mer upplyftande är

historien från Norge, eftersom den trots allt inte ligger orimligt långt bort från vad som skulle kunna genomföras här. Vägen till Europas mest radikala vänsterregering har sin upprinnelse då LO-kommunen i Trondheim bestämmer sig för att vända på det fackligt politiska samarbetet och skapa en agenda utifrån fackets behov. 2003 skriver kommun- industri- och tjänstemannafacken i Trondheim ett gemensamt program, med nitton punkter som kräver motsatsen till den rådande högerpolitiken: återkommunalisering och social upprustning. Genom programmet sätter facket dagordningen för valrörelsen och tvingar de politiska partierna att ta ställning till kraven. SV och Arbeiderpartiet svarade upp och vann valet. Förutsättningen för den fackliga samordningen var i sin tur tvåfaldig: sedan tidigare nedrivna barriärer och tvärfackligt samarbete mellan förbunden, samt styrelser som var öppna för fler än socialdemokrater. En avgörande förändring skedde inför valet 2001 då LO centralt beslutade att ge pengar även till SV. När den framgångsrika Trondheimsmodellen överfördes till norsk riksnivå och arbetarrörelsen gick på offensiven istället för att triangulera sig mot mitten, vann SV, AP och norska cen-

»När det ser mörkt ut i Sverige

slår jag upp valfritt kapitel i Trondheimsmodellen och blir genast på gott humör.«

terpartiet valet. Situationen i norska vänsterregeringen idag är långt ifrån idyllisk, men LO:s mobilisering har inneburit ett helt annat tryck på AP att stanna kvar till vänster och genomföra utlovade reformer. Kan något av det här överföras till Sverige? Det är förstås den brännande frågan. Mycket tycks uppbundet: LO-facken är inkörda i sektorer, (s) bevakar svartsjukt arbetarrörelsens organisationer och kavar samtidigt utan vare sig ideologiska eller strategiska isdobbar ner i mittens isvak. Hoppet ligger i böcker som denna, mötesplatser som Socialistiskt Forum och nätverket för gemensam välfärd, ansatser till samverkan, Aron Etzler själv som reser land och rike runt och pratar om boken. Den svenska vänstern har, som Etzler skriver, vant sig vid att vara förlorare. Den ovanan måste vi göra oss av med.

en ung stalin

erik berg

Simon Sebag Montefiore | Den unge Stalin | Prisma | översättning Per Nyqvist | Vad gör en människa till vad hon är? Vad gjorde Stalin till den han var, blev? Nog funderade jag i de riktningarna när jag läste Montefiores andra bok om sovjetledaren och nog anför han orsaker personlighetsyttringar, karaktär och moral grundade i unga år, men vad som skilde den unge Djugasvili från de andra ynglingarna låg nog på ett annat plan. Vad boken bistår med, och gör det utmärkt, är beskrivningen av tiden, av omständigheterna. En tid då revolvermän förvisso

>


fibsettlästhört

vill nå. Stalin ville göra revolution, vara en revolutionär, för honom gällde det att ställa sin person den uppgiften, sedan göra vad som krävdes. Den synen på kadrer har han även som ledare för Sovjetunionen. ”Det intressanta är inte vad man gjort oss till, utan vad vi gör av vad man gjort oss till”, skrev Sartre. Trots ett bitvis borgerligt språkbruk, utan annan funktion än att brännmärka, är det en hederlig historia han framlägger. Det är en spännande bok om en satans intressant tid, med satans intressanta människor. Här gives inte svaret, som sagt, men möjligheten för läsaren att bedöma. Efter Lenins död träder Stalin fram som ledare, den nödvändige ledaren. Han besatt de kvaliteter som krävdes. Hade Sovjetstatens uppbygge blivit fredligare, ingen invasion från de imperialistiska makterna, etcetera, hade kanske ”tedrickarna” Bucharin, Kamenev, med flera, haft en annan möjlighet, skriver Montefiore , men så blev det inte. Att Stalin sedan också blev den som undergrävde det som skapats, för att forma en helt annan stat, är också det en del av samma logik. Vattendelaren idag, gäller mindre Stalin än huruvida vi inom vänstern kan se honom för den han var, han och hans tid, och ändå tro på att socialismen är ett mål värt att kämpa för.

lennart rahm

medeltidslust

Decamerone | Giovanni Boccacio | Atlantis | översättning: Paul Enoksson | Decamerone det vill säga ’de tio dagarna’, skrevs omkring 1350 av Giovanni Boccacio. Ramberättelsen är den att sju damer och tre herrar ur Florens bästa societet flyr undan pesten till en självvald karantän. I en lantlig idyll fördriver sällskapet tiden med att under två veckor berätta hundra lustiga och frivola historier. Det är för övrigt samma antal som sångerna i Dantes Gudomliga Komedi, en författare

som Boccacio beundrade intensivt. Paul Enoksson redogör för danteinfluenserna och Boccacios andra källor i ett inspirerande företal. Decamerone har rykte om sig att vara pornografi och nog handlar historierna till en del om köttets lust. Men den som är ute efter porr bör för att uppskatta texterna som sådana ha de sociala rötterna i något som gott kan liknas vid den nord-amerikanska kristna landsbygdshögern. Så här kan nämligen Decamerones porr låta: ”Rustico, vad är det jag ser som skjuter fram från dig och som jag inte har?” Eller som i den hysteriskt roliga historien om hur den liderlige prästen snurrar upp den korkade Pietro för att kunna sätta på hans hustru: ”Fader Gianni lyfte upp nattskjortan och tog fram den pinne med vilken han planterade människor.” Mer upphetsande än så blir det inte. Inte heller den här volymens illustrationer från den venetianska utgåvan 1492 kan placera Boccacio i ett nutida porrfack. Det som gör Decamerone till en fantastisk underhållande text är att den här myllrande medeltida världen finns till helt utifrån sina egna förutsättningar. Visst är det en skruvad värld av lättfärdiga kvinnor, hycklande präster, snikna gubbar, sadistiska tyranner, korkade äkta män, godtrogna kvinnor och kåta människor

ut alla befolkningslager. Men den är skriven av en författare som stod mitt i livet, kände sin tid och kunde berätta med den slags glädje som smittar av sig till läsare än idag.

anders norborg

kapitalets svarta

Naomi Klein | Chockdoktrinen| Ordfront | översättning: Henrik Gundenäs, Stefan Lindgren |

För några år sedan gjorde den kanadensiska författaren Naomi Klein världssuccé med No Logo. Nu har hon kommit ut med en ny bok Chockdoktrinen – katastrofkapiatalismens genombrott. Vad är en chockdoktrin. Naomi Klein presenterar den i bokens inledning Det är hennes namn på det recept som Milton Friedman rekommenderar: ”endast en kris – verklig eller inbillad – kan åstadkomma verklig förändring.” Den förändring som Friedman åstundar är det som Klein kallar för Friedmans treenighet: privatisering, avreglering och stora nedskärningar. Efter andra världskriget dominerade Keynes idéer den ekonomiska debatten och Friedmans radikalkapitalistiska idéer vann ingen anklang De flesta män-

Foto: Andrew Stern

>

var politiska aktörer, då statschefer, regenter och ministrar sköts eller sprängdes i bitar från Marseille till St. Petersburg och Sarajevo. Det är en brutal tid i Ryssland, i Baku, den stora oljestaden, råder rena vilda västernkapitalism, tsarismen faller samman bit för bit, den galna tsaritsan styr med Rasputin som förtrogen, Stolypins repression nästan krossar partiet, alla medel är politiskt motiverade. Kan du inte vara slugare, brutalare, mer oförsonlig än din fiende, är det slut. Stalin växer in i och behärskar den rollen väl. Ty det är väl så att en människa bestäms såväl av sitt förflutna som av sin framtid. Det vill säga, man hämtar sitt liv ur det man har, men formar det med det man


fib 63

»Överallt kan kriser och katastrofer användas för att driva igenom radikalkapitalism.« niskor hade intresse av Keynes idéer om fullsysselsättning och välfärd. Klein skildrar hur Friedmans institution i Chicago tog emot bland annat chilenska studenter och utbildade dem till ideologisk krigföring. Men hemma igen fick Chicagopojkarna inget inflytande. Endast chocker kunde åstadkomma önskad utveckling. Klein rör sig från land till land och skildrar hur chocker blir verksamma. Militärkupper i Indonesien, Chile och andra sydamerikanska länder bereder marken för en Freidmansk

treenighet och mycket riktigt katastrof för befolkningen. Hon fortsätter med Bolivia, Storbritannien, Polen, Ryssland, Kina, de asiatiska tigrarna, Sydafrika, Irak, USA och de tsunamidrabbade länderna. Överallt kan kriser och katastrofer användas för att driva igenom radikalkapitalism. Överallt uppstår ökade klyftor: stora vinningar för ett fåtal och ökad misär för flertalet. Överallt rör sig Chicagopojkar. De koloniserar Världsbanken och Internationella Valutafonden och 1989 presenterar de Washington Consensus, ett antal riktlinjer som tillsammans utgör Friedmans nyliberala treenighet. Dessa används sedan som påtryckning för att tvinga länder i kris att lägga om sin ekonomiska politik. Till sist blir katastroferna själva en inkomstkälla för en blomstrande ny industri och ett katastrofkapitalistiskt komplex uppstår. Klein underbygger sina teser på olika sätt. Hon börjar med egna erfarenheter och samtal med vanliga människor. Hon reser till en del av de berörda länderna. Hon intervjuar experter och andra inblandade. Framförallt belägger hon sina påståenden med ett rikligt skriftligt material. Boken är en tegelsten 580 sidor men den är ändå med hänsyn till mängden hårda fakta, inte särskilt

svårläst. Detta är en bok som skapar sammanhang och därmed förståelse och incitament till motstånd. Om du någon gång misstänker att marknaden inte är ett himmelrike och konkurrensen inte helige ande, skall du läsa denna bok. Ta dig tid under julhelgen Känns den för mastig så bilda en studiecirkel eller en diskussionsgrupp med dina vänner men läs.

sisela björnsson

härligt galet

Torbjörn Säfve | De sanna och de falska | Ruin förlag | Vad stod Islam för ursprungligen? Vad menade Muhammed? Vilka idéer, vilken världsbild hade människorna vid tiden för Islams första framväxt? Torbjörn Säfve låter oss följa med på en resa till Arabien, Afrika och Västeuropa, genom att låta en man som var en av Muhammeds skrivare teckna ned sin biografi och sina tankar och berättelser från tidens många resor och överlämna dem till sin son, som i sin tur skriver ner sina erfarenheter från sina resor vid sin dödsbädd vid engelska Stonehenge år 735. Inte oväntat inser jag som läsare att de lärdomar som dras ofta kan överföras på dagens värld. Falskheten och intoleransen sitter dessvärre vid makten också idag. Torbjörn Säfve är som vanligt en både väldigt underhållande och samtidigt oerhört undervisande författare. De sanna och de falska är en historisk roman lika mycket som en filosofisk essä och kan även användas för religiösa studier eller som en lärobok för såväl kroppsligt som psykologiskt välbefinnande. Och över alltihopa lyser som vanligt en lovsång till kvinnan, kärleken och friheten. Erotiken

och mänsklighetens tungomål är min största glädje skriver den yngre skrivaren på ett ställe. Stycket om Muhammed som den rättrådige profeten som tar strid med dumhet och översitteri och istället inför tolerans, kvinnofrid och frid överhuvudtaget som rättesnören, framstår för mig som det mest intressanta vid läsningen. Därefter följer avsnittet då mannen, kritisk mot de nya ledarnas politik efter Muhammeds död lämnar Medina och ger sig ut på en lång resa för att samla in kunskap om tillståndet i resten av Afrika. Sonens resa genom Europa ser något annorlunda ut, innehåller mycket mer av en redovisning av en mängd folkliga myter. En del av värde för menigheten, andra bara ett tecken på kristen trångsynthet, förkristen såväl som kristen vidskeplighet och inlärt självplågeri. Jag uppskattar storligen Säfves kunskaper i ämnena, likaså faller jag på knä för hans ordrikedom, hans magnifika elakheter och hans friska fria tänkande. Härligt uppbyggligt galet. Jag kan bara inte begripa varför vi alltid låter de falska profeterna styra världen.

åke johansson

ögonblicket

Levande vatten | Clarice Lispector | Tranan | översättning: Örjan Sjögren | ”Jag skriver till dig hela jag och genom att vara känner jag en smak och smaken av dig är abstrakt som ögonblicket. Det är också med hela kroppen jag målar mina tavlor och på duken fäster jag det okroppsliga, jag kropp mot kropp med mig själv. Musik är inget man förstår; man hör den. Lyssna därför på mig med hela kroppen.” Detta citat från den tredje sidan i den lilla boken Levande vatten sammanfattar vad det är frågan om: en vilja att tränga in i sin egen tanke, förstå det undflyende. Här finns ingen egentlig handling,

>


fibsettlästhört

>

ingen egentlig början och inget egentligt slut. Berättelsens ”jag” befinner sig i ett tillstånd av ständig undran, i ett försök att fånga ”nu-ögonblicket”. Men nuet är genast ett då, tanken övergår i ett nytt ögonblick, tankens flykt är som levande vatten. Kan vi över huvud taget fånga/förklara/förstå ögonblicket och dess flöde? Hur i så fall – genom konsten, musiken, ordet? Levande vatten är som ett slags fotoalbum, där fotona är ögonblicksbilder av tanken. Även om man lägger samman alla dessa fragment kommer man inte åt kärnan. Att verkligen nå det innersta är lika svårt (omöjligt?) som att fånga det rinnande i vattnet. Under läsningen tänkte jag ofta på impressionisterna och deras försök att fånga just det omedelbara, ögonblicket som snabbt blir ett nytt ögonblick. Intresset för människans inre, olika sinnestillstånd, går som en röd tråd genom Clarice Lispectors verk. Lispector föddes i Ukraina 1920 och växte upp i Brasilien. Levande vatten utkom 1973, ungefär fyra år innan hon dog. Språket är njutbart och texten är lättläst trots bristen på intrig. Men det är ingen bok som jag rekom-

menderar till den som söker ”handling” eller vill att litteraturen ska berätta om samhället. Personligen föredrar jag de noveller som återfinns i Familjeband (Nordan 1986). Även där saknas i stort sett intrig, miljöbeskivning och social skildring, även där är det sökandet efter sårfångade tillstånd som är det centrala. Men utforskandet av människans inre sker där i något slags samspel mellan olika personer, i olika situationer, och texterna är inte så abstrakta som Levande vatten. Det är roligt när det översätts något ur Brasiliens stora, rika litteratur. Själv har jag en svaghet för de mer socialt engagerade författarna Márcio Souza, Ignácio de Loyola Brandão och Ivan Ângelo, och Lygia Fagundes Telles borde vara representerad

med fler verk på svenska än de nuvarande. Kanske något för Tranan?

marianne fors

etnisk rensning

Den etniska rensningen av Palestina | Ilan Pappe| Karneval förlag | översättning: Christer Lundgren | Under perioden december 1947 till januari 1949 fördrevs 750 000 människor, hälften av den ursprungliga befolkningen, från Palestina. Hälften av dess byar och städer förstördes. Mord och massakrer, tortyr, våldtäkter och plundring, artilleribeskjutning och flygangrepp var typiska. Där byarna jämnats med marken, planterades skog eller anlades nya bosättningar för den judiska befolkningen. Historiker fann nya namn på platserna på hebreiska, ofta med biblisk anknytning. Spåren utplånades och landet ”avarabiserades”. I början av 1947 såg Storbritannien mandatet i Palestina som en belastning och beslöt avsluta det. FN föreslog nya statsbildningar i området. De sionistiska kolonisatörer, som sedan 1920-talet arbetat för att upprätta en judisk stat i Palestina såg då sin chans. Angreppen

mot den arabiska befolkningen började redan i december 1947, men trappades upp från mars 1948 då ”Plan D” antogs. Där klargjordes målet tydligt: att ta över landet och fördriva den infödda befolkningen med våld. Order om verkställighet utgick omgående till de militära enheterna. Armén, Haganah, och ligor som Stern och Irgun (ledd av Menachem Begin) gick till attack. De mötte till en början svagt motstånd. Redan innan det brittiska mandatet upphörde i maj 1948 och de omgivande arabstaterna ens beslutat om insatser hade 250 000 palestinier fördrivits. De arabiska staternas reguljära styrkor var dåligt organiserade och utrustade. De översteg aldrig hälften av motståndarnas trupper i antal och insatsen var halvhjärtad. De utgjorde aldrig något

hot mot de militärt överlägsna kolonisatörerna och lyckades endast temporärt hejda utvecklingen vid enstaka tillfällen. Operationerna planerades och leddes av ”Rådet”, en inofficiell grupp på ett tiotal personer med David Ben Gurion i spetsen och medlemmar som Yigael Yadin (operativ chef) och Yigal Allon (chef för Palmach, Haganahs specialkommando). Yngre officerare som Moshe Dayan och Yitzhak Rabin deltog ibland. Rådet övergick senare i den israeliska statsledningen när det brittiska mandatet upphört och staten Israel utropats av FN i mitten av maj 1948. Övergreppen sågs och rapporterades av Storbritanniens och FN:s observatörer utan att det föranledde några motåtgärder. England hade formellt ansvar för ordningen i området tills mandatet löpte ut, men accepterade, och stödde i vissa fall, det som skedde. När greve Folke Bernadotte på FN:s uppdrag försökte medla mellan parterna och därtill föreslog att de fördrivna skulle få ovillkorlig rätt att återvända, mördades han av Sternligan (vars ledare Yitzak Shamir, senare premiärminister, även ingick i den ledningsgrupp som godkände mordet; när mördaren senare dömdes, benådades han omgående av David Ben Gurion). Den israeliske historiken Ilan Pappe visar i sin bok Den etniska rensningen


fib 65

»Pappes bok är oumbärlig för att förstå roten till konflikterna i Västasien.« av Palestina att händelserna i Palestina runt1948, när staten Israel bildades, uppfyller alla kännetecken på etnisk rensning. Detta är numera ett väldefinierat folkrättsligt begrepp och ett ”brott mot mänskligheten” som gör de ansvariga straffbara. Pappe bygger på andra israeliska forskares dokumentation av övergreppen och tillför nya. Han har studerat Israels statsarkiv (inkl Haganahs) och Ben Gurions dagboksanteckningar. En avgrund skiljer Ben Gurions offentliga utsagor och hans omdömen i dagböcker-

na. Segrarnas officiella historieskrivning vederläggs övertygande. Pappes bok är oumbärlig för att förstå roten till konflikterna i Västasien. Mordet på Folke Bernadotte hindrade inte FN – trots upprörande passivitet i övrigt – från att i december 1948 anta resolution 194 som erkänner palestiniernas rätt att välja mellan ekonomisk kompensation och att återvända till sitt land. Det är också nyckeln till varje bestående fred i Västasien. Pappe hjälper oss att se igenom den förljugna officiella historieskrivningen, de orättvisa ”fredsplanerna” och stormakternas ”lösningar”. I ett historiskt perspektiv ter sig Israels nuvarande politik som en förskräckande fortsättning och upptrappning av 1948 års etniska rensning.

åke kilander

apocalypse now? Sex grader | Mark Lynas | Ordfront | Sex grader | översättning: Stefan Lindgren |

Mark Lynas är engelsk journalist som med boken Oväder (2004, på svenska 2006) blev känd för en bred allmänhet. Orkanen Katrina i USA, torkan i Australien och svåra skogsbränder i USA

och södra Europa de senaste två åren har knappast minskat bokens slagkraft. Den nya boken Sex grader summerar 1000-tals (författaren skriver 10 000-tals?) vetenskapliga artiklar i sex kapitel, en för varje gradhöjning av jordens medeltemperatur, och innehåller även ett inledande och ett avslutande kapitel. FN:s vetenskapliga klimatpanel (IPCC) har blivit ett forum för världens klimatforskare och klimatexperter. Hemsidan www.ipcc.ch innehåller ett gigantisk material i form av rapporter och artiklar. I november i år presenterades den fjärde bedömningsrapporten, IPCC AR4, vilken summerar allt material till och med 2006.

Hur förhåller sig då Lynas till IPPC:s slutsatser? Författaren är både kritiskt till IPCC och vissa miljöorganisationer. Emellertid är han ärlig och klargör att han är uttolkare (”min gissning är”), och inte forskare. Lynas lägger stor vikt vid föreställningen om kritiska trösklar (risk för att utvecklingen skenar) och negativa återkopplingar. Ett sådant resonemang är risken för avsmältning av Arktis istäcke redan vi dagens eller en nära framtids halter av växthusgaser. Det skulle höja världshavens nivå med 25 meter. En annan framtidsbild är att ett sammanbrott av växtligheten i Amazonas, via en skenande utveckling kan leda till 5 graders temperaturhöjning. Vid en sådan klimatförändring räcker troligen inte ens ordet katastrof till. Boken blandar denna typ av apokalypser med mycket fakta och fyndiga liknelser. Lynas utfärdar ett bistert recept. Tröskeln på +2 grader Celsius får inte överskridas. Utsläppen av växthusgaser måste kulminera 2015 och sedan minska med 90 procent till 2050. Däremot har Lynas lite att säga om konkreta åtgärder, utöver ett globalt system med försäljning av utsläppsrätter. Fattiga länder förutsätts sälja sina rättigheter till rika länder, och därmed sker även en global inkomstfördelning. Stillsamt undrar man vem som skall sköta fördelningen av utsläppsrätter, i tider där USA löper amok med krig i Afghanistan,

Irak med flera ställen? IPCC har med sin fjärde rapport skärpt klimathotet något, samtidigt som vi ser hur olja, kol och gas förbrukas i en allt mer svindlande takt. Vem som helst kan faktiskt se att det inte går ihop. Klyftan mellan Börat och Varat vidgas snabbt. I den situationen är Lynas bok välgörande, och bör läsas som ett diskussionsinlägg, inte en profetia.

ulf karlström

i huvudet på klas Östergren om Östergren – I samtal med Stephen FarranLee| Bonniers |

”Men det jag minns av en roman är mycket säl-

lan själva intrigen, det är något helt annat: livskänslan i den. Det är romanens essens, dess väsen.” På sidan 131 i Stephen Farran Lee’s samtalsbok med Klas Östergren slår intervjuobjektet, medvetet eller omedvetet, huvudet på spiken. För även om många av hans läsare minns pikanta och roliga detaljer i de många berättelser han författat – så tror jag att det är just den där livskänslan som ligger bakom Östergrens populäritet. Det är en känsla som är svår att greppa, av både melankoli och livslust, där vi både lär oss att knyta Duke of Windsor-knut på slipsen samtidigt som vi får oss en lektion i olycklig kärlek. Det och mycket annat intressant diskuteras i den nyutkomna Östergren om Östergren där vi får lära känna den idag 52-årige författaren via hans samtal med kulturjournalisten Stephen Farran-Lee. Under diskussionerna guidas vi genom ett författarskap som började redan 1975, då en blott 20-årig Klas Östergren gav ut Attila. I tur och ordning får vi sedan reda på hur samtliga hans verk kommit till från de tidiga och ungdomligt livsbjekande succéerna Fantomerna och Gentlemen via hans inte lika populära Österlenstrilogi, vidare över Gangsters som återigen gjorde honom till en storsäljare, för att sluta i höstens Orkanpartyt.

>


fibsettlästhört

>

Parallellt får vi författarens livshistoria berättad för oss. Det är skildring som ofta är lika fascinerande som hans bästa böcker. Där finns uppväxten på Lilla Essingen, ”Lillan”, innan fabrikerna lades ned. Där finns det tidiga litterära uppvaknandet i skolans kulturella föreningar, sommarvikariaten på Expressen, lägenheten på Södermalm som gav inspiration till paradvåningen i Gentlemen. Och så vidare. Klas Östergren kommer helt till sin rätt i det långa formatet. Hans liv och hans böcker vävs ihop och det är ibland svårt att veta vad som kom först. Stephen Farran-Lee bidrar med analyser och funderingar från oss på utsidan. Slutresultatet är extraordinärt.

pär karlsson

kritik av gud

Illusionen om Gud | Richard Dawkins | Leopard Förlag | översättning: Margareta Eklöf | Under större delen av sin historia har mänskligheten varit toppriden av okunnighet och vidskepelse. I rädsla för gudarnas nycker har vi offrat varandra, bekrigat varandra, plågat varandra. Förnuft och eftertanke har alltid varit minoritetsströmningar i den stora historien. Men de har funnits där. Det började – som så mycket annat – i Grekland. Tanken att världen är begriplig för det mänskliga förnuftet växte fram.

Bonzo dog band

de för humorn vad Beatles gjorde för musiken. Men också musiken i programmen var viktig. Särskilt märktes ett underligt band som hette The Bonzo Dog Doo Dah Band. Bandet var husband i Do Not Adjust Your Set och där deltog en del av bandmedlemmarna också i sketcherna.

Det är en låt som skiljer sig från bandets övriga produktion. Kanske har det att göra med att Paul McCartney, under namnet Apollo C Vermouth, var producent för den. Någon mer hit blev det inte. Vivian Stanshall, bandets sångare och huvudfigur, sa senare att han alltid hatat låten. Det finns en annan låt av bandet som heter We are normal. Men så värst normala var de alltså inte. I alla fall inte i meningen mainstream. The Bonzo Dog Doo Dah Band hette först The Bonzo Dog Dada band, senare kortade man namnet till Bonzo Dog Band. De ville inte göra musik på musikindustrins villkor.

The Bonzo Dog Doo Dah Band hade redan tidigare fått lite uppmärksamhet genom sitt deltagande i Beatles tv-projekt Magical Mystery Tour. Där framträder de med en låt i en scen som utspelas på en striptease-klubb. När de nu var husband i en hel tv-serie fick de en större publik. Men något riktigt genombrott blev det ändå aldrig. Bandet var för underligt och deras musik hade inga kommersiella hitkvaliteter. Den enda låt de gjorde som blev lite av en hit var I’m the urban spaceman som kom på singel 1968 och på albumet Tadpoles 1969.

Bandet har ofta jämförts med Frank Zappas The Mothers of Invention och något ligger det väl i det. Men då måste man lägga till mycket Spike Jones och ändå betänka hur engelskt resultatet blev. Slutet av 1960-talet var experimentens tid men i Storbritannien var detta kombinerat med en nostalgisk vurm för 1920-talet. Om det nu finns en speciell engelsk humor så är Bonzo Dog Band en del av den. Smaka på låttitlar som Hunting tigers out in Indiah, Can blue men sing the whites och My pink half of the drainpipe.

Monty Pytons humorprogram på 60-talet hade ett husband. De fick aldrig något riktigt genombrott, men Peter Ekström minns Bonzo Dog Band som en del av den engelska humorn.

I

slutet av 1960-talet satt jag klistrad framför TVn. Jag såg nästan allt och det mesta fäste aldrig i minnet. Men det var några program som var annorlunda och som kom att få stor betydelse för mig och andra. Jag tror att det började med At Last The 1948 Show (Äntligen 1948 års program) och sedan kom Do Not Adjust Your Set (Rör inte knappen). Två programserier från Storbritannien fyllda med absurda sketcher, anarkistisk humor och galna musikinslag som helt nyligen blivit tillgängliga på dvd. Det hela kulminerade med Monty Pythons Flying Circus där flera av deltagarna i de tidigare programserierna kom samman och gjorde tv-historia. Allt kändes spännande med dessa tv-program; den respektlösa och surrealistiska humorn, den för tiden starka politiska satiren, det visuella nytänkandet. Någon har beskrivit att gänget runt Monty Python gjor-

Sedan kom ett mörkt mellanspel på 2000 år då österländska mysteriereligioner (judendom, kristendom, islam) dominerade, innan förnuftet återföddes med renässansen. Den återanknöt till grekerna och lade till noggranna experiment som metod för att kontrollera modellerna. Vi fick den moderna naturvetenskapen. Och med upplysningen under 1700-talet blev mänskligheten vuxen. Nu tillkom tanken att använda kunskap och förståelse till bättre välfärd, mänsklig utveckling och mognad. Resultatet blev en period av ökad välfärd till en nivå det gamla samhället bara kunde drömma om. Och den drivande kraften var rationalitet, förnuftstro, humanism. Den vetenskapliga metoden – kritisk granskning – och ett sekulariserat sam-


fib 67

»Dawkins är övertygad om inte bara att tron på Gud är en illusion utan också en ond och skadlig sådan.« hälle föreföll att vara en bestående landvinning. I dag är det hotat: Vi lever åter i ett alltmer vidskepligt samhälle, där oförnuft är på frammarsch. Astrologi, New Age och fundamentalistiska kristna och muslimska trosläror växer. En av de forskare som tagit debatten är Richard Dawkins. Som en av världens ledande evolutionsbiologer har han belyst vetenskapens syn på vår tid på jorden i böcker som The ancestor´s tale, River out of

Eden, The blind Watchmaker. Både genom sin forskning och genom sina böcker krock-

De startade 25 september 1962. Bandmedlemmarna gick nästan alla på olika konstskolor i London. Det är värt att lägga märke till hur mycket nyskapande pop och rockmusik som har sitt ursprung ur konstskolor snarare än musikskolor. John Lennon, Pete Townshend, Keith Richards, Bryan Ferry, David Bowie och många andra är exempel på det. Så också Bonzo Dog Band. I början uppträdde de på fester och olika pubar. Ofta var de fler på scen (upp till 30 personer) än det var i publiken och eftersom de också hade med sig underliga maskiner som exploderade var det kanske inte så lätt att hitta spelningar. Fram till 1970 hann bandet med fyra album; Gorilla, The doughnut in grannys greenhouse, Tadpoles och Keynsham. 1972 gjordes ett försök till återförening och då kom albumet Let’s make up and be friendly. Återföreningen blev inte långvarig men flera av bandets medlemmar gjorde intressanta soloprojekt. Roger Ruskin Spear turnerade bland annat med sin mekaniska orkester Giant Kinetic Wardrobe innan han blev skulpturlärare på Chelsea Art College. Legs Larry Smith

ade Dawkins alltmer frontalt med både traditionella kreationister och med deras uppklädda kusiner, ID-rörelsen. Dawkins är övertygad om inte bara att tron på Gud är en illusion utan också en ond och skadlig sådan. Han ser våld och krig, förföljelse och förtryck i dess spår och i boken Illusionen om Gud granskar han tanken på en personlig, intervenerande Gud kritiskt och från ett naturvetenskapligt perspektiv. Det blir en gedigen och tät genomgång, där han både presenterar sin kritik av de mest utrerade trossystemen i dag – fram-

jobbade ihop med George Harrison, John Cale och Elton John och blev sedan designer. Rodney Slater ingick i flera olika band. 1992 gjorde bandet en singel i samband med parlamentsvalet. Den hade titeln No matter who you vote for, the government always gets in. Men mer samarbete blev det inte den gången. Vivian Stanshall arbetade med en lång rad projekt inom litteratur, radio, reklam, bildkonst och musik. Mest känd blev nog sviten radioteater/musik om The Rawlinssons, en absurd och satirisk undersökning av den engelska överklassen. När han efter en lägenhetsbrand blev funnen död i mars 1995 hade han länge arbetet på en ny återkomst för Bonzo Dog Band. Neil Innes deltog också han i mängder av olika band. Han skrev musik till och uppträdde live med Monty Pythongänget. Tillsammans med Michael Palin och Eric Idle deltog han 1975 i en tv-serie som hette Rutland Weekend Television. Ur den kom idén till den geniala parodin på Beatles; The Rutles. Denna genererade både mockumentärer och skivalbum där musiken samtidigt är väldigt mycket

för allt i USA – och sin principiella kritik av all tro på ett högre väsen. Till det mest aktuella för oss hör hans kritik av vuxnas systematiska kränkning av barns tankar, både i kyrkor och – tyvärr – i skolans värld. ”Det finns inga kristna barn”, påpekar han. Barn är för små för att förstå. ”Det finns bara barn till kristna föräldrar.” Att boken är effektiv märks inte minst på de sura och ofta osakliga reaktioner som kommit från troende. Som ett både vältaligt och välbehövligt inlägg från den andra sidan, är boken mycket välkommen. Det behövs en förnuftets motoffensiv. För Irakkriget handlar inte bara om olja och global makt. Det handlar också om korståg och fundamentalistisk nit.

bengt åke berg Medlemmar; Viv Stanshall, Neil Innes, Rodney Slater, Roger Ruskin Spear och Legs Larry Smith. Andra som förekom var Sam Spoons, Vernon Dudley Bohay-Nowell, Bob Kerr, Big Sid och Lenny Williams.

Beatles och väldigt mycket Neil Innes. Vivian Stanshalls död var naturligtvis ett svårt slag. Trots det har Bonzo Dog Band en överraskande livskraft och bandets betydelse för andra musiker och engelsk populärkultur över huvud taget börjar bli alltmer tydlig. 28 jan 2006 samlades man för en livekonsert och turné och senare kom en ny skiva med namnet Wrestle poodles and win. Alldeles nyligen kom hyllningsalbumet Songs The Bonzo Dog Band taught us. Deras BBC-framträdanden har också samlats till ett album och en dubbeldvd med diverse filmmaterial har getts ut. Rykten säger att de kanske kommer till Sverige. Dada lever.

peter ekström är lärare och rektor på örebro konstskola.


Folket i Bild tömmer boklagret!

Allt ska bort! Passa på att fynda bland äldre och nyare titlar. Många böcker finns endast i ett begränsat antal. Är du medlem i vår förening så har din beställning förtur. En fullständig lista över alla böcker hittar du på vår hemsida fib.se. Författare Titel Band Reapris Abrahamsson En delad värld Inb. 75 Adonis Bönen och svärdet Inb. 75 Alakoski & Nielsen Tala om klass Inb. 75 Ali Bush i Babylon Inb. 50 Allansson Sjöliv Inb. 50 Almgren Barfota Inb. 50 Amin Det liberala viruset Hft. 50 Andersson, Lena Duck City

Inb. 75 Andersson, Per Medan Svensson åt plankstek Inb. 50 Augustsson Full frihet Inb. 25 Berg Intet nytt under solen Inb. 25 Bjärvall Vill ha mer Inb. 50 Björnsson Generationen utan uppdrag Hft. 75 Björnsson Midvinterblot Pock. 25 Boethius Mediatan Inb. 75 Charpentier Samovarernas sång Inb. 50 Clarke Fiender överallt Inb. 50 Clinell De hunsades revansch Pock. 25 Dahlin Skammens boning Inb. 75 Davis Ett monster vid vår dörr Inb. 75 Ehrenreich Körd Inb. 75 Engblom Ett helt vanligt mord Hft. 50 Eriksson m.fl. 99 proggplattor Inb. 125 Eriksson, Kj Jorden må rämna Pock. 25 Eriksson, Kj Prinsessan av Burundi Pock. 25 Eriksson, Kj Stenkistan Pock. 25 Eriksson, Lars Gode Gud, ge mig tålamod 50 Ernsjöö Rappe & Strannegård Rent hus Inb. 25 Estby (red) Insikter Hft. 75 Forstorp & Palmer George W. Reinfeldt Hft. 75 Fria Proteatern Valda verk

1969-84 CD 75 Furuland & Svedjedal Svensk arbetarlitterur Inb. 125 Greider Hagen Inb. 75 Gustafson Ett bluesliv Inb. 150 Gustafsson/Myrdal Den onödiga samtiden Pock. 25 Hamberg På väg till natten Pock. 10 Hersh På given order Inb. 75 Hitchens Kissinger inför rätta Hft. 25 Holm & Augustsson Stefan Holm - höjdhoppare Inb. 75 Jekander Kartan och verkligheten Inb. 25 Jerkert (red) Fakta eller fantasier Inb. 125 Johansson, Erik Fabriksmänniskan Pock. 25 Johansson, Kjell Rummet under golvet Inb. 75 Johansson, Åke (red) Järnvägsliv Inb. 25 Johnson Imperiedrömmar Inb. 125 Johnstone Dårarnas korståg Inb. 125 Jones Terry Jones krig mot kriget mot terrorismen Hft. 50 Kadhammar Vad gjorde du under kriget Inb. 125 Karlsson Italienaren Inb/ Pock. 25 Kepel Kampen om islam Inb. 75 Khemiri Montecore Inb. 75 Klein No logo Pock. 25 Kolmisoppi Jag menar nu Pock. 10 Käll I Smätdegeln Inb. 75 Lahger Proggen Pock. 25 Lamloum Al-Jazira Inb. 75 Laurent Gåtorna kring 11 sept Hft. 75 Lerin Allt utom regn Inb. 50 Lindstedt Glömskans tid Inb. 50 Lindström, Hans Almanacka 2006 Hft. 25 Lindström, Hans Almanacka 2007 Hft. 50 Lynas Oväder Inb. 50 Löwstedt (red) Livet är en fest Pock. 25 Malm När kapitalet tar till vapen Hft. 75

Så här beställer du!

Beställ böckerna med kupongen eller skicka din beställning till FiB/K, fax 08556 950 35, e-post: bok@fib.se. Vill du ha böckerna hemskickade portofritt så gör en förskottsbetalning till FiB/K:s postgiro 70 45 88-3 (över 100 kr). I annat fall tillkommer en frakt-och expeditionsavgift på 30 kr per beställning. (För utlandsbeställningar tillkommer faktiska portokostnader och 60 kronor i bankavgifter.)

Ja, jag vill att ni skickar mig följande titlar:

Malmström Röster från Algeriet Pock. 20 Mankell Djup Inb. 25 Moore Brev från en krigszon Inb. 25 Moore Korkade vita män Pock. 25 Myrdal, Alva & Gunnar Kris i befolkningsfrågan Hft. 50 Napoleoni Uppror i Irak Inb. 75 Nyberg, R & Svensson, SO Ordbok Inb. 50 Nyberg, Robert Lädervargen Hft. 50 Nyberg, Robert Yngvar & Co Hft. 50 Olsson, Anders R Yttrandefrihet och tryckfrihet Hft. 25 Olsson, Annika Att ge den andra sidan röst Hft. 25 Olsson, Pelle Stenad Pock. 25 Omar, Mohammed Tregångare Inb. 50 Palm En orättvis betraktelse Pock. 25 Pettersson Den superflexibla kvinnan Pock. 25 Ribe Balaclava Inb. 50 Ring, Sture Manasses dansskola Inb. 25 Ringbom När du och jag möttes CD 50 Sahlström De halva husens stad Inb. 50 Sahlström Trilogi om arbetarrörelsen Pock. 25 Salih, Tayeb Utvandringens tid Inb. 75 Saltykov Historien om en stad Inb. 75 Samuelsson Arbetarklassens bästa partytryck Hft. 125 Schlosser Pengar som gräs Inb. 50 Solomin Gränsen Inb. 75 Strage Mikrofonkåt Pock. 10 Strömbäck Klänning av salt Inb. 25 Sundelin Världens bästa land Inb. 125 Sundgren, Per Kulturen och arbetarrörelsen Inb. 125 Tell Det fredliga uppdraget Hft. 75 Themptander Vi ses på andra sidan Hft. 75 Toer Människornas jord Inb. 50 Wernström Om konsten att skära en limpa och förråda sitt land Hft. 25 Whilde En skandalskrivare Inb. 125 Wijk Vill leva livet Hft. 25 Zetterström På jagets fasta grund Hft. 125 Åkesson Vara vit mans slav Inb. 75

Glöm inte att ange ditt namn och vilka böcker din beställning gäller. Böckerna distribueras med B-post från expeditionen varje onsdagskväll. Är en bok tillfälligt slut kan du räkna med något längre leveranstid. Fler böcker på vår hemsida: fib.se

OJa, jag vill bli medlem i Folket i Bild/Kulturfront OJa, jag är medlem

1

namn

2

adress

3

4

postadress

5

Portoavgift tillkommer med 30:- per beställning. FiB 12/07

plats för porto

Folket i Bilds Bokklubb Bondegatan 69 116 34 Stockholm


fibkrönika

fib 69

KRIG & ritualer

»

eva myrdal text us army bild

Ritualer och krig är statens viktigaste uppgifter” skrev Zuo Zhuan i texten om Hertig Cheng för omkring 2 400 år sedan. Och bronsålder, statsbildningstid, var blodig i det som några århundraden senare blev kejsarriket i mitten - Kina. Han skrev inte för menige allmänheten, därför den klarsynta formuleringen. Men staten är ju en kompromiss som över tid och på skilda platser landat litet olika vad gäller vilka som bestämmer vad och hur mycket. I mitt hemland och om mitt hemland för säg 45 år sedan kunde de inte sagt såhär, Sträng eller Erlander eller någon av de samtida grabbarna.

»Det finns inga humanitära invasioner och det är i längden inte möjligt för bombentusiasterna att bestämma över mammor som mig. Nu skall vi ta dem i sakfrågorna, en efter en, på gator och torg! Gott Nytt 2008! «

eva myrdal är arkeolog och bosatt i skarpnäck.

Men idag. Formuleringen känns så rätt. Ledarens ritualer på presskonferensen inför attacken. Följda av ritualerna i nyhetsstudion då Y säger det storebror har givit honom lov till. Anfallskrig för humanitära ändamål? Javisst. Det är den självklara lösningen. Vad skulle vi annars göra? När blev det så egentligen? Mitt siktdjup är kort, men i den början jag minns kokades soppan på ”ledaren är galen, folket lider”. Den vinter Kampuchea invaderades av Vietnam laddades i nyhetsstudion så att invasion och ockupation i humanitetens namn var det givna svaret. Inför det moderna bombkriget mot Irak 1991 började ”de hotar oss” dyka upp. De humanitära NATO-bombningarna av Jugoslavien följde 1999. Kanske var det i slutet av 1990-talet jag först uppmärksammade uttrycket ”Världssamfundet”? Vitryssland rapporterades dag efter dag ha en galen ledare och lidande folk. Nästa

offer? Nej, det klingade av och istället inleddes bombningarna och ockupationen av Afghanistan med tillägget ”kvinnorna lider särskilt mycket”. Dessutom hade en grupp afghaner förstört 1500-årigt buddhistiskt kulturarv i östra Afghanistan. Nu har Irak förstörts. Av Förenta Staternas härskare. 100 000-tals döda och 4 miljoner på flykt. Härskarna har också sett till att irakiernas kulturarv massakrerats. Fornlämningsplatser såväl som museiinstitutioner. Spår av de äldsta stadsstater världen känner. Det vittnade förre chefen för Nationalmuseet i Bagdad om på ICOM-konferensen i Seoul redan 2004. Världssamfundet har inte bombat skiten ur nordamerikanerna på hemmaplan för det förödda kulturarvets skull. Däremot får Världssamfundets betalsoldater av skilda nationaliteter spö på ockuperad mark.

Iran matchas nu fram som nästa land att befria – men i förbifarten godkände det där Världssamfundet invasionen av Somalia. Nära en miljon människor av kött och blod på flykt i landet sent i november. Dessförinnan bestämde de som nu styr i mitt hemland att svenska soldater under NATO-flagg och med stridsuppdrag för ockupant är OK. Men bara där och för dem. Inga inhemska sega gubbar eller gummor rustas längre för att försvara mitt hemland. Motstånd mot anfallskrig fördöms förresten av Världssamfundet som terrorism. Hoppfullt är det ändå. Det går trögt med rekryteringen till legoarmén. Det finns inga humanitära invasioner och det är i längden inte möjligt för bombentusiasterna att bestämma över mammor som mig. Nu skall vi ta dem i sakfrågorna, en efter en, på gator och torg! Gott Nytt 2008!

Finns det några snälla barn i Bagdad?


j n a p m a k

s n o i t a r e m u n e r P

! n e g ü b i v r e n n ä p s nu 300 K

ampanjen bestür av fyra etapper och ett mül pü nya prenumeranter pü ett ür. Varje kvartal lottas fina priser ut till alla som värvat och i december 2008 utses en vinnare. FÜr att slüss om slutsegern müste du värva minst fem prenumeranter (helür tre poäng, halvür tvü , fyra-nummer ger ett poäng) och samla ihop totalt 15 poäng. De tjugo fÜrsta värvarna som für ihop minst 15 poäng für alla fina priser frün FiB:s fotografer, illustratÜrer och konstnärer. Dessutom für alla som värvar behülla 20 procent. En TTHUSVARSGRUNDOCHFyR helürprenumeCKORBkTARDETFyGAATTByRJA Robert Nyberg rant (490 kr) ger NGARNAŒ alltsü 98 kronor BETYDELSENAVDENFyRDEPROBLEMSOMUPPSTkRPk till värvaren. SENAREUTBILDNINGARNA-ENOMMANSTkRINFyRETTHUS

4APPAINTEFARTEN

RPROBLEMET

R

T

N

VARSGRUNDOCHFyRSTAVkNINGHARSTORASPRICKORBkTAR DETFyGAATTByRJABYGGAOMDEyVERSTAVkNINGARNA /MMANiNDkGyRDETNiRDETGiLLERSKOLANFINNSDET ENBETYDANDERISKATTRENOVERINGENISJiLVAVERKETLEDER TILLATTPROBLEMENKONSERVERAS%TTTYDLIGTSkDANTEXEM PELiRDEOLIKAFyRSLAGENOMYTTERLIGAREDIFFERENTIERING MEDUTGkNGSPUNKT FRiMSTFRkNATTALLA ELEVERINTEiR²TEO

folket i bild/kulturfront tre paroller – tusen rÜster

RETISKTINTRESSERADE² OCHATTMkNGAiR ²SKOLTRyTTA²&yRSLAG

SOM,iRLINGSUTBILDNING FyRDESOMSiGSVARA ²SKOLTRyTTAOCHOINTRES

"ILDURARKIVET

R

SERADEAVTEORI² OCH SLOPANDETAVAMBITIO NENATTHiLFTENSKALL

ch Värva o a vinn fin rk ve FORTSiTTATTSPRIDAFOLKETIBILD orginal ¯ENTIDNINGSOMSTkRPkEGNABEN

DUBEHyVERFIB DINViNBEHyVERFIB FIBBEHyVERDIG 6iRVAPRENUMERANTER

FyRPOJKARNAEFTERSOM FLICKORNAREDANSTUDERARVIDAREISkDANUTSTRiCKNING iRINGALySNINGARUTANINNEBiRBARAENANPASSNINGTILL

6iRVAENHELkRSPRENUMERANT

POiNG POiNG

POiNG

.iRDUSAMLATIHOPPOiNGFkRDUENAV

ByCKERNAyVERSTTILLHyGER .YAHELkRSPRENUMERANTERFkROCKSkENBOK

PROBLEMENPkGRUNDSKOLANSOMDiRFyRkREFTERkRFyR

TILL DIGSOM ViRVAR

Hillevi Nagel

$USOMViRVAROCH !TTVARAEURO SAMLARIHOPPOiNGFkR PEISKMUSLIM ViLJAENAVDESSAByCKER 4ARIQ2AMADAN

3AMLAPOiNG &kBRAByCKER

6iRVAENPROVPRENUMERANT 6iRVAENHALVkRSPRENUMERANT

OCHUNIVERSITETFRiMST

MkLET



NYAPRENUMERANTER

ViRVAREOCHNYAPRENUMERANTERFkRFINAByCKER

3kSAMLARDUPOiNG

STUDERAPkHyGSKOLA

Gun Kessle



JANUARI

.JUTNINGENS KiLLOR (ARUN AL -AKHZUMI

"OKENÂŻPLATSENS 3iLJAKRIGSOM GkRDAGNU MARGARIN !DONIS *AN-YRDAL

,yFTET

2ENZO!NERyD

6ALFRIBOKUR!LHAMBRAS POCKETENCYKLOPEDI SEWWWALHAMBRASE

+OLONIALISMENS SVARTABOK -ARK&ERRO

TILLDIGIR SOMBALD ViRV !LLANYAHELkRS PRENUMERANTERFkREN AVFyLJANDEBOKPREMIER

3PARTAKUS (OWARD&AST

BLIROLySTA

!LLVETTIGPOLITIKVADGiLLERSENAREUTBILDNINGARNAFyRUT

SiTTERALLTSkATTMANTARGRUNDSKOLANSPROBLEMPkALL

VAROCHGyRNkGOTkTDEM&yRSTDiREFTERGESALLAELEVER ENiRLIGMyJLIGHETATTKLARA'YMNASIESKOLANSOMDk LiTTSKULLEKUNNAFINNASINAFORMEROCHREKRYTERINGEN

JAGVILLViRVA jag vill värva!

FRANKERASEJ

wHELkRNUMMER KR wHELkRSTUDERANDEPENSIONiRARBETSLySNUMMER KR

o Helår (12wHALVkRNUMMER KR wHALVkRSTUDERANDEPENSIONiRARBETSLySNUMMER KR nummer, 490 kr) o Helår stud/pensionär/arbetslös (12 nummer, 350 kr) wPROVNUMMER KR o Halvår (6 nummer, 270 kr) o Halvår stud/pensionär/arbetslös (6 nummer, 195 kr) TILLHyGSKOLAOCHUNIVERSITETKUNNASKEUTANATTKUN .YPRENUMERANT 6iRVARE SKAPSNIVkNBEHyVERFyRSiMRAS o Prov (4 nummer, 100 kronor) .AMN .AMN _RDETDkMyJLIGTATTHyJANIVkNIGRUNDSKOLAN/M Ny prenumerant: Värvare MANSKALLDyMAAVFORSKNINGENOMBRASKOLORFINNS 'ATUADRESS 'ATUADRESS DETETTSTORTUTRYMMEFyRDET%NSkDANNIVkHyJNING Namn: Namn: iRMyJLIGFyRALLAELEVER iVENFyRDEMSOMINTEHAR 0OSTNUMMER 0OSTNUMMER Gatuadress: Gatuadress: SVENSKASOMMODERSMkL¯DENGRUPPSOMOFTASTFkR 0OSTADRESS 0OSTADRESS BiRASKOTTFyRATTVISSASKOLORHARMiNGDERMEDELEVER Postadress: Postadress: SOMINTENkRMkLEN 4ELEFON 4ELEFON Telefon: Telefon: % POST % POST E-post: E-post: LENNARTGROSINiRDOCENTIPEDAGOGIKVIDSTOCK HOLMSUNIVERSITET "OKPREMIEENDASTHELkR bg-pg nr(för återbet): $UKANOCKSkFAXATILL ELLERMEJLATILLPRENUM FIBSE

FIBK BETALARPORTOT

FOLKETIBILD KULTURFRONT 3VARSPOST

+UNDNUMMER 3TOCKHOLM

Tycker du att det känns trükigt att klippa i den fina tidningen? Eller har du redan lÜst alla julklappsbekymmer och värvat fler än en prenumerant. Inga problem. Mejla dü prenum@fib.se!


fib 71

Här kan du köpa Folket i Bild:

ARLANDA: Press Stop, Sky-City BORÅS: Pressbyrån Bergslenagatan 9 GÄVLE: Pressbyrån, Järnvägsstationen DJURSHOLM: Bokhandeln i Djursholm, Vendevägen 18 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26 Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen Pressbyrån, Nordstadstorget Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58 Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, Stortorget 10 Pressbyrån, Centralhallen-Knutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 Pressbyrån, Banarpsgatan 36 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 LINKÖPING: Press Stop Linköping,

Massor av extra läsning på

Nästa FiB kommer den 17 januari

Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Kulturcentret Glassfabriken (tidigare Café glassbutiken), Kristianstadsgatan 16 Pressbyrån, Avgångshallen, Centralstationen Pressbyrån, Södra Förstadsgatan 40 B Röda Stjärnan, Ystadsgatan 15 Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NORRKÖPING: Pressbyrån, Repslagaregatan 5 A Röda Stjärnan, Hörngatan 3 PARTILLE: Pressbyrån, Gamla Kronvägen 7 SOLNA: Pressbyrån, Centrumslingan/Postgången 38 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28 Handel & Vandel, Östgötagatan 33 Hållplatsens T&T, Folkungagatan 112 Pressbyrån, Stora hallen, Centralstation Press Stop Gallerian, Regeringsgatan 17-20 Press Stop, Götgatan 31 Press Stop Västermalm, Sankt Eriksgatan 45 St Pauls Bok & pappershandel, St Paulsgatan 24 Söderbokhandeln, Götgatan 37 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45 Pressbyrån, Esplanaden 2 Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Kvarngatans tobak, Järnvägsgatan 17 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98 Press Stop Umeå, Wiktoriagallerian, Kungsgatan 54 UDDEVALLA: Pressbyrån, Torp 46 UPPSALA: Akademibokhandeln LundeQ, Forumgallerian Pressbyrån, S:t Persgallerian Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 Uppsala Bokcafé, Kungsgatan 41 VARBERG: Pressbyrån, Busstation VÄXJÖ: Pressbyrån, Storgatan ÖSTERSUND: Pressbyrån, Järnvägsstationen


posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se

FiB #12-2007  

FiB #12-2007

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you