Page 1

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 10 2008 • 45 KRONOR

FOLKETiBILD SUSAN FALUDI OM BACKLASHEN

MATTIAS GARDELL OM GUANTÁNAMO SÅ BLEV ZIMBABWE ”ONDSKANS AXEL”

fibtio2008


På egna ben sedan 1972

folketibild/kulturfronttio2008

Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn. ISSN 0345-3073

Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren. Redaktion: Martin Schibbye Redaktionskommitté: Tom Carlson, Eva Dahlman, Solveig Giambanco, Lisa Forsberg, Lars-Ivar Juntti, Pia Karlsson, Johan Kellman Larsson, Eva Myrdal, Eva Wernlid, Peo Österholm Debatt: red@fib.se Sett Läst Hört: red@fib.se Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre Layout: Martin Schibbye Omslagsbild: Botox Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, fax: 08-55695035, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt) Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se Bokbeställningar: bok@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser: Lösnummer: 45 kr (sommar- och julnummer 60 kr), Prenumeration helår: 490 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 270 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), provprenumeration: 99 kr (3 nr), stöd­ prenumeration: 750 kr (helår), utland: 690 kr (helår), 370 (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/ år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2007 FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522) Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

martin schibbye möter

mattias gardell 8

I mars 2008 lade president Bush in sitt veto mot kongressens försök att förbjuda skendränkning som förhörsmetod. Mattias Gardell söker i sin nya bok Tortyrens återkomst förklaringarna till varför.

Foto: Eva Wernlid

Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

johan kellman larsson

susan faludi 18

11 september skruvade USA:s könsroller flera decennier­tillbaka i tiden. Det menar den amerikanska feminist­ikonen Susan Faludi i en ny bok. FiB:s Johan Kellman Larsson har mött författaren.

jan jörnmark

aq-va-kul 22

De första larmsignalerna dök upp under 2003 när vattnet blev grönfärgat. Dessutom började besökssiffrorna falla. Orsaken? Gängbråk i det gamla badpalatset.

lasse lindström

africom 30

Den 1 oktober var USA:s nya afrikanska militärkommando insatsberett. Men vad innebär det för USA och för kontinentens länder?

åke boström

novell: likheten 44

Granskogen svischar förbi precis som på spåret och när den glesnar framträder åkrarnas vita rundbalar lika tydligt som på sommaren. Vintern är ovanligt mild i år, tänker jag och tar en slurk kaffe.

sverigebilden 4

jan myrdal skriftställning 38

lisa forsberg jorden runt 5

hans isaksson filmrecension 28

johan kellman larsson aktuellt 6

recensioner sett/läst/hört 40

mattias gardell avslutning? 14

ingemar folke juridik 46

sofia pekkari krönika 37

hans lindström sista sidan


fibtio

tystnad om krisens orsaker

N

”De gängse svenska ekonomerna och politikerna nämner inte Irak- och Afghanistankrigen, när de försöker förklara orsakerna till krisen.”

är den ekonomiska krisen djupnar och lågkonjunkturen hotar att övergå i depression, kommer jag att tänka på ett citat som brukar tillskrivas Balzac: ”Bakom varje stor förmögenhet ligger ett stort brott.” Sedan förra våren har finanskrisen i USA varit allmänt känd. Amerikanska bolåneinstitut hade helt hämningslöst prackat på fattiga människor ”billiga” lån till köp av bostad. När sedan räntorna på dessa lån ökade och därför allt färre klarade av att betala för sina lån, blev krisen tydlig. Det är dessa osäkra fodringar som bland annat de största bolåneföretagen Fannie Mae och Freddie Mac sålt vidare som obligationer till banker och finansbolag. Dessa ompaketerade i sin tur dessa obligationer till svårbegripliga värdepapper som sedan såldes som lågriskpapper. I höst när lurendrejeriet blev uppenbart, blev finanskrisen akut. De federala myndigheterna blev tvungna att överta Fannie Mae och Freddie Mac. Storbanker och finansinstitut går i konkurs eller blir uppköpta för spottstyvrar. Men roten till krisen ligger inte i finanssektorn utan i den reala ekonomin. Detta förhållande gäller framför allt USA, vars produktion inte räcker till att täcka landets konsumtion och investeringar. Eftersom USA dessutom ägnar sig åt militär keyne-

siansk ekonomisk politik – med ökade militära utgifter samtidigt som man sänkt skatterna för de välbeställda – har USA de så kallade dubbla underskotten. Det betyder underskott i statens finanser och minussaldo i betalningsbalansen. I utrikeshandeln är detta underskott fem procent av USA:s BNP. Det betyder att USA under lång tid lånat till både konsumtion och investeringar. De gängse svenska ekonomerna och politikerna nämner inte Irak- och Afghanistankrigen, när de försöker förklara orsakerna till krisen. Men sanningen är att USA:s federala skuldsättning passerat 9 000 miljarder dollar. Bara under Bush tid har det lagts till ofattbara 5 000 miljarder dollar, bland annat för att betala krigen. Det verkar som om våra ekonomer och politiker lider av en märklig beröringsskräck när det gäller USA:s brottsliga krig. Dessa krig är profitdrivna och Wall-Street och USA:s försvarsdepartement är ihopkopplade i en gemensamt upprättad kleptokrati. I USA försöker de styrande med sin ”räddningsplan” övervältra kostnaderna för den spruckna finansbubblan och den djupnande ekonomiska krisen på skattebetalarna. Inte någon av de planerade 700 miljarder dollarna ska gå till de hushåll som nu sitter fast i dyra bolån. Det är som vanligt de arbetande människorna som får betala notan. Krisen påverkar naturligtvis även Sverige. Sysselsättningen i svensk industri- och tjänstesektor faller snabbt, varslen ökar lavinartat och massarbetslöshet hotar. Nedgången kommer också att förvärras av att reglerna för sjukersättning och A-kassa har skärpts, detta i ett läge då var tredje anställd – cirka 1,5 miljon – dessutom står utanför a-kassan. Bara sedan september 2006 har en cirka halv miljon arbetande lämnat A-kassorna. Vid arbetslöshet kommer många av dessa att dyka upp i kön till socialkontoren. kenneth lundgren ordförande i FiB/K

Medarbetare: Lisa Forsberg

Ålder: 24 år. Sysselsättning: – Pluggar filosofi, just nu ett masterprogram i ”Medical Ethics and Law’”vid King’s College London.

Foto: Eva Wernlid.

n Du har sedan sommaren skrivit Globala Notiser på sidan fem, var hittar du all information? – I bästa fall får jag tips av kloka medarbetare. Sydafrikanska, indiska och liknande tidningar har annars ofta varit en bra utgångspunkt, eftersom de erbjuder ett annat perspektiv än de svenska, där den största delen av materialet köps in från större nyhetsförmedlingar, vilket resulterar i likriktning och brist på kritisk granskning. När jag hittar något som verkar intressant försöker jag gå vidare och hitta andra källor. Tips mottages tacksamt n Har du läst eller sett ngt på sista tiden som berört dig lite extra? – Jag har blivit illa berörd av att läsa om intrigerna inom ANC som nu resulterat i Mbekis avgång. För att tid och materiella resurser ägnas åt partiintriger, på bekostnad av utbildning och förbättrade livsvillkor för den sydafrikanska befolkningen. Det är ledsamt att se det sydafrikanska rättssystemet undermineras (den ”politiska lösningen” i korruptionsrättegången mot Zuma), och av att Mbeki inte avsätts som ett resultat av de många fel han har begått under sin tid vid makten utan snarare som ett resultat av Zuma-Mbeki-konflikten. Men det finns förstås massor av andra saker att uppröras över. Och även en del att glädjas åt. n Vad gör du på fritiden? – Just nu njuter jag av allt London har att erbjuda i form av kultur, politiska evenemang, intressanta människor från alla världens hörn och trevliga pubar. Men att gå på FiB:s redaktionsmöten är förstås den av mina fritidsaktiviteter som är roligast.


fibsverige

fotograf: HILLEVI NAGEL: www.hillevinagel.se


fibjordenrunt

fib 5

lisa forsberg

>

Symptomatiskt nog kom mer än hälften av den första debatten inför det amerikanska presidentvalet – trots att ämnet var ”internationella relationer” – att handla om inrikesekonomiska frågor, utan att kandidaterna kopplade amerikansk ekonomi till frågor om ”internationella relationer” såsom pågående amerikanskledda ockupationer av andra länder. De direkta kostnaderna för det nu sju år långa ”kriget mot terrorismen” beräknas uppgå till 752 miljarder amerikanska dollar, enligt det oberoende amerikanska kongressbudgetkontoret. McCains svar på den fördjupade amerikanska ekonomiska krisen var att frysa den största delen av federal finansiering av alla områden utom försvar och vård av veteraner, samtidigt som han anklagade Obama för att vara slösaktig med federala medel, samt att vara oförmögen att ena demokrater och republikaner, eftersom denne kom ”för långt från vänster”. George W Bushs svar på den ekonomiska krisen var att i en tv-sändning påminna amerikaner att ”demokratisk kapitalism är det bästa systemet som någonsin skapats”.

Kris? Ja. Koppling till kriget? Nej. 752 miljarder dollar kostar krigen, men det är ingen fråga i valrörelsen.

>

Den amerikanska regeringen hindrar den venezuelanske historikern och riksbibliotekarien Fernando Báez från att besöka USA i syfte att presentera sin bok A Universal History of the Destruction of

Books – From Ancient Sumer to Modern-day Iraq. Bokens inledning och avslutning rör den “bokförintelse” som ägt rum i Irak, där över en miljon böcker, 10 miljoner dokument av kulturellt värde, och 14 000 arkeologiska artefakter har försvunnits eller förstörts, till följd av den amerikanskledda invasionen 2003 och efterföljande ockupation, den största kulturella katastrofen sedan Jingis Khans efterföljare ödelade Bagdad år 1258. Att Báez nekas inresa i USA, liksom att han nekas att återvända till Irak för vidare efterforskningar, kommer av att han anklagat ockupationsmakterna för att bryta mot Haagkonventionens artikel om skydd av kulturarv under väpnad konflikt. USA har förstås inte undertecknat Haagkonventionen, och försvarssekreterare Donald Rumsfeld har slagit fast att ”plundring är inte något som någon tillåter eller inte tillåter, det är något som sker”.

Donald Rumsfeld vill inte höra talas om eller läsa någon bok om bokförintelsen i Irak.

>

Av de 108 miljarder kronor som getts till Afghanistan i ”utvecklingsbidrag” sedan 2001, har 40 procent gått till västerländska företag och ”utvecklingskonsulter”. Vägen mellan Kabuls internationella flygplats och huvudstaden som byggts av ett internationellt företag har kostat 16 miljoner kronor per kilometer – hela fyra gånger mer än vad det hade kostat att bygga vägen med hjälp av lokal arbetskraft. Därtill kommer jordbruksunderstöd vilket resulterat i att det i Kabul är billigare att köpa mandlar från Kalifornien än det är att köpa lokalproducerade mandlar. Enbart den amerikanska regeringen spenderar runt sju miljoner kronor per dag på militära operationer i Afghanistan, och president Bush gav nyligen klartecken för amerikanska trupper att även gå in i Pakistan för att döda ”upprorsmän”.

Den amerikanska regeringen spenderar runt sju miljoner kronor per dag på militära operationer i Afghanistan.

>

Hälso- och sjukvården i många utvecklingsländer är enligt Världshälsoorganisationen nära en kollaps som ett resultat av bristen på utbildad personal. Hjälporganisationer har länge varnat för att EU:s nya system för att attrahera välutbildad hälsovårdspersonal, i syfte att rädda egna sviktande sjukvårdssystem, samtidigt som man slipper betala för dyr utbildning, ytterligare kommer att förvärra en redan kritisk situation. Den afrikanska kontinenten, med en fjärdedel av världens sjukdomsbörda, men bara tre procent av dess sjukvårdspersonal, är den region som drabbats värst, och har föranlett en grupp sjukdomsexperter att hävda att ”stölden” av sjukvårdspersonal är att likna vid ett brott under folkrätten. Indien lider av en akut brist på sjukvårdspersonal, däribland uppskattningsvis 600 000 läkare, 200 000 tandläkare, och en miljon sjuksköterskor. Detta i ett land som nyligen blivit ett mål för plastikkirurgiturism bland dem som inte har råd att utföra dylika ingrepp i Europa och USA.

Indien lider av en akut brist på sjukvårdspersonal, däribland uppskattningsvis 200 000 tandläkare.


fibaktuellt aktuelltredaktör: Johan Kellman Larsson

Rasande på börsen Illustration Mare Toomingas

Den tredje kandidaten I november är det presidentval i Förenta Staterna. Med sin signatur under Le Feytförklaringen, från augusti 2008, deklarerar presidentkandidaten att utländsk ockupation till sin natur strider mot det ockuperade folkets intressen; att alla lagar, kontrakt, avtal och överenskommelser tillkomna under ockupation är otvetydigt ogiltiga. Enligt samma uttalande är den amerikanska ockupationen av Irak olaglig. Förklaringen hävdar att fred, stabilitet och demokrati i Irak är omöjligt att uppnå under ockupation och att Iraks olja samt materiella, kulturella och naturtillgångar skall tillhöra det irakiska folket i alla gene-

rationer – tidigare, nuvarande och kommande i enlighet med internationell rätt och det irakiska folkets vilja. Belastade av en regering som vår – som låter Sverige agera stödtrupp åt Förenta Staterna i landets angreppskrig och ockupationer – kan vi, tillsammans med de ockuperade, bara beklaga att det inte är någon av de två kandidater som har en chans att vinna valet som står upp för de här principerna. Inte Obama som ämnar utvidga angreppskriget i Afghanistan och nyss deklarerat att han står beredd att låta bomba ihjäl människor också i Pakistan om han blir vald. Inte krigsförbrytaren McCain (någon som minns terrorbombningarna av Vietnam?) som vill att Förenta Staterna biter sig fast som ockupanter av Irak, och också kan tänka sig att bomba ihjäl människor i Pakistan om han blir vald, bara det sker smidigt. Nej, det är det Gröna partiets kandidat, Cynthia McKinney som tagit ställning mot angreppskrig och ockupation. Men väljarna i Förenta Staterna kommer inte att få höra henne debattera angreppskrigen med Obama eller McCain i de stora TV-sända debatterna. Där får hon inte delta. EVA MYRDAL

”En ny president ändrar inte USA:s utrikespolitik. Det spelar ingen roll om han är republikan eller demokrat, vi är under alla omständigheter helt emot ockupationen.”

Så kommenterar Nassar al-Rubaie, talesman för Moqtada al-Sadrs shiitiiska rörelse i Irak, utsikten att Barack Obama flyttar in i Vita huset. I den europeiska debatten låter det annorlunda. Här framstår Obama som en ny Kennedy, en hjältefigur som ska sprida fred och frihet över världen.

300

dollar budgeterar USA:s försvarsdepartement de tre nästkommande åren, till privata bolag för att producera nyhetsartiklar, underhållningsprogram och public service-reklam för irakisk media, skriver Washingtonpost. Detta i ett försök att ”engagera och inspirera den lokala befolkningen” att stödja USA:s mål och den irakiska – marionett – regeringen.


fib 7

»Vilken cynism att tala om ’kris’ som ett fenomen under en månad eller ett eller annat år, när varje dag 125 000 människor dör av systemproducerad hunger och lätt botade sjukdomar. Mycket av ansvaret ligger begravd i en ekonomism som främjar finansiellt transaktionssystem i stället för de grundläggande behoven.« veteranen bland fredsforskare, professor Johan Galtung, (29/9) om finanskrisen.

» Theatre can change people’s lives, it can give them new insights, it can broaden their minds and help them achieve their potential. «

tidningen the guardian skrev i september om att den brittiska regeringen från februari nästa år kommer bjuda alla ungdomar (18-26 år) på teater. gratis biljetter, helt sonika. tänk att det fortfarande finns politiker med visioner.

»Jag är pro-life. Och jag ber inte om ursäkt för att jag har den inställningen. [...] Jag skulle ge rådet att välja livet.«

den republikanska vicepresidentkandidaten sarah palin svarar på huruvida hon tycker att en 15-åring som blivit våldtagen av sin pappa ska ha rätt att göra abort eller inte.

»Det är väl allmänt känt vid det här laget att Sarah Palin tycker att våldtäktsoffer som blir gravida ska tvingas behålla barnet. Men det verkar inte vara lika känt att hon även tycker att de, efter att ha blivit våldtagna, ska betala för den medicinska undersökningen själva. Wasilla, staden där Palin var borgmästare, var den enda i Alaska som tillämpade den här lagen. Resonemanget var att skattebetalarna annars skulle behöva stå för dessa kostnader, mellan 5 och 14 000 dollar om året (som en jämförelse kostade Palins hockeyrink 2 miljoner dollar).« Martin Gelin i Svd:s New York blogg.

Ove Allansson får Stig Sjödinpriset Årets Stig Sjödinpris på 40 000 kronor går till författaren Ove Allansson. Han är född 1932 i Kvänum och har ett förflutet som industriarbetare, mekaniker och sjöman. Han har skrivit ett trettiotal böcker, medverkat i lika många antologier och är publicerad i en rad tidningar, främst Sjömannen och Utkik. Hans senaste roman kom ut i våras, Blues för Maria. Utdelningen av årets Stig Sjödinpris på 40 000 kronor äger rum på ABF-huset i Stockholm söndagen den 12 oktober.

Pelle Olsson Nordisk mästare i berättarslam Pelle Olsson lyckades i hård konkurrens vinna det första Nordiska Mästerskapet i berättarslam. Tävlingen arrangerades under Fabula berättarfestival på ABF-huset i Stockholm den 20 september. Ett svenskt tremannalandslag ställdes mot ett norskt och ett danskt berättarlandslag. Pelle Olsson avslutade finalomgången med en sanslöst grym historia om barnuppfostran – som alla skrattade åt. Domarna belönade honom med finalomgångens högsta poäng. Därmed var den nordiska mästaren utsett. Pelle Olsson är förutom berättare även författare och sjuksköterska. Läs mera på www.pelleolsson.se solveig giambanco

5%

av Nato:s militärutgifter – består den ryska militärbudgeten av. Rysland som i medierna allt mer beskrivs som ett nytt hot mot vilket Nato måste samla sig, har militärutgifter som utgör 7 procent av USA:s och 13 procent av EU:s


fibintervju i mars 2008 lade president bush in sitt veto mot kongressens försök att förbjuda skendränkning som förhörsmetod. Mattias gardell söker i sin nya bok Tortyrens återkomst förklaringarna till varför.

ortyren är tillbaka

g

martin schibbye text eva wernlid bild

Tortyren är tillbaka konstaterar Gardell i sin nya bok.

uantánamo den 12 december 2002 klockan 05.15: ” [al-Qahtani ska] bo i en träbox i camp X-Ray utan att kunna kommunicera och ständigt påmind om sitt låga egenvärde…” al-Qahtani ligger fastbunden i ett omväxlande extremt kallt eller extremt hett rum med ständigt blinkande lysrör överöst med slamrig musik på högsta volym från högtalare placerade vid hans huvud. Läkare fäster dropp i den fastbundne fången genom vilken hans kropp fylls med vatten. Påse efter påse fyller hans blåsa. al-Qahtani alber om att få kissa men förvägras av fångvaktaren. al-Qahtani kissar på sig bunden framför sina förhörare. Guantánamo den 20 december 2002 klockan 11.15: ”Förhörspersonalen påminner fånge om lektionerna i respekt och om hur fånge har betett sig respektlöst mot förhörspersonalen... Fånge fick [dressyr]lektioner, såsom att stanna, komma och skälla för att höja hans sociala status till en hunds nivå.” Under de två första åren på Guantánamo utsätts

al-Qahtani för 160 dygns isolering. Efter spårlös tortyr med slag, hundattacker, ritualiserad förödmjukelse, sexuell förnedring, sinnesdeprivation, stresspositioner och långvariga sömnuppehåll, långa perioder fastkedjad vid en järnring i golvet, sjönk hans hjärtfrekvens till en så låg nivå att akutvård fick sättas in av de observerande läkarna. al-Qahtani försöker ta sitt liv, havererar psykiskt och till slut berättar han allt vad torterarna vill höra; han är bin Ladens närmaste man, han planerade 11 september; han är den tjugonde kaparen.

Hur vet vi då detta? Delar av Muhammed al-Qahtanis förhörslogg läckte ut från Guantánamo. Knastertorra anteckningar från sex veckors tortyr. Tillsammans med 100 000-tals sidor tidigare hemligstämplat material presenteras det i Mattias Gardells bok Tortyrens återkomst. Att det krävdes en professor i religionshistoria, en icke-jurist, för att göra vad jurister borde ha gjort för länge sedan säger en del. Titeln: Tortyrens återkomst säger desto mer.


fib 9

> >


fibintervju »Deras kroppar blir arenan för en politisk ritual där suveränen demonstrerar sin överlägsenhet och sanningen om förbrytarens skuld. Därför måste det ske i röntgenlägret, i transparenta djurburar, inför inbjudna fotografer.«

>

– Tortyren är tillbaka som offentlig förhörsform och dess blinkande fyrtorn är Guantánamo som signalerar att återkomsten är juridiskt sanktionerad praktik i det offentliga rummet, berättar Mattias Gardell dagen efter bokmässan på ett kafé vid Skanstull i Stockholm. I fyra dagar har han på seminarium efter seminarium pratat om tortyr för att svara på frågan: hur gick det till? Hur tog sig tortyren från Medeltidsmuseets galgbacke in i våra vardagsrum? Varför kommer tortyren efter 500 år i skamvrån tillbaka? Gardell följer torterarna i hälarna under 2 500 år av tortyrhistoria, från kejsartidens Rom över det kalla kriget – då CIA och Pentagon utvecklade tortyrtekniker som spreds till allierade stater i Asien, Afrika och Latinamerika – till våra dagars skendränkningar på Guantánamo. Här tycks dock finnas ett pedagogiskt dilemma i bokens titel eftersom större delen av innehållet i den visar på kontinuiteten. – Även om man kan beskriva tortyren i det västerländska rättsamhället som en enda lång kontinuitet är det viktigt att skilja mellan legal, juridiskt sanktionerad tortyr och extralegal, utomrättslig, tortyr, säger Gardell. Men hur blev då tortyren legal? Under ”kriget mot terrorn” ställdes Bushadministrationen inför ett problem. Förhörsteknikerna man använde stred mot både amerikansk och internationell lag. Av rädsla för att åtalas som krigsförbrytare ger Bush sina stjärnjurister i uppgift kringgå

Mattias Gardell nn Född 1959 i Solna, professor i religionshistoria, tidigare verksam vid Stockholms universitet, från den 1 juli 2006 innehavare av Nathan Söderbloms professur i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet. nn Grundinställning: ”Du har ingen chans, du måste ta den." nn Aktuell med: Tortyrens återkomst (2008). Leopard förlag. nn Bibliografi i urval: Countdown to Armageddon: Minister Farrakhan and the Nation of Islam In The Latter Days (1995). Rasrisk (2003) Gods of the Blood (på engelska, 2003). Bin Ladin i våra hjärtan: globaliseringen och framväxten av politisk islam (2005).

Genèvekonventionens ”obsoleta regelverk”. – De jurister som fick i uppdrag att vränga lagen så att de ansvariga politikerna inte skulle kunna åtalas vid den internationella brottsmålsdomstolen i Haag, kan liknas vid maffiaadvokater, berättar Mattias Gardell Juristerna började från grunden med FN:s definition av tortyr som lyder: ”varje handling genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas någon...” De tog fasta på begreppet ”allvarlig smärta” och fann i en federal förordning att en viss sjukförsäkring endast kan falla ut vid ”livshotande organkollaps”, och ett symptom på detta var just ”allvarlig smärta”. Slutsatsen? Smärta som inte orsaker ”organkollaps” var inte tortyr. Men lagvrängeriet dämpade inte Vita husets oro, så juristerna lade i sina hemligstämplade underlag till att om avsikten inte primärt är att ”medvetet” orsaka smärta utan att hindra massmord på amerikaner kan det ju inte heller vara tortyr. Återstod då bara att även kringgå den amerikanska konstitutionens förbud mot ”grymma straff”. I ett betänkande från i mars 2003 konstaterar juristerna att eftersom tortyren inte sker på amerikansk mark utan på Guantánamo – så gäller inte konstitutionen. Dessutom kan inte tortyren sägas vara ett straff, utan en del i en rättsprocess. Och eftersom man klassificerar dem man torterar som ”illegala kombattanter” gäller inte heller Romfördraget som förbjuder tortyr av soldater.


fib 11 Om en amerikansk soldat eller politiker ändå skulle föras till den internationella brottsmålsdomstolen i Haag återstår en sista åtgärd: USA ger sig självt rätten att befria dem med våld. Där kunde maffiaadvokaterna ha varit klara. Men för att vara på säkra sidan ger de också ett detaljerat och praktiskt råd på vägen: skär inte av öronen, tortera spårlöst. När Mattias Gardell på plats i USA följde denna rafflande historia i de amerikanska arkiven kunde han också följa den politiska striden inom advokatsamfundet. – Det amerikanska advokatsamfundet är delat i två läger där en stor del av medlemmarna är chockade över hur långt Bushadministrationens jurister har gått i legaliseringen och börjat samla sig till motangrepp, berättar Gardell. Bushs jurister har inte bara nöjt sig med att kringgå det existerande regelsystemet. Nu skriver USA också avtal – så kallade Artikel-98 avtal – med stater som därmed förbinder sig att aldrig lämna ut amerikanska medborgare till den internationella domstolen. Det är allvarligt, anser Gardell eftersom Bushadministrationen genom att vägra inordna sig under tortyrförbudet underminerar hela den internationella brottmålsdomstolens existens. – Vad vi ser är en kamp om den globala rättsordningens framtid. Vad amerikanarna egentligen säger är: jag skyddar dig om du inte anmäler mig till polisen, säger Gardell. Romstadgan som utgör grunden för domstolen i Haag har undertecknats av 106 stater. 100 länder har i dag Artikel-98 avtal.

Juridiken är ett slagfält för tortyrförespråkarna som Gardell går igenom i sin bok. Populärkulturen ett annat. I en amerikansk storstad tickar en radioaktiv bomb. Agenten måste tvinga ur terroristen var den är. Och det är bråttom. Frågan är då hur? Scenariot känns igen från tv-serier som 24 och den mentala frågeställningen är nyckelscenen i vad Gardell kallar den liberala tortyrideologin. En ideologi som möjliggjort tortyrens återkomst, då vi undermedvetet förutsätter att de som sitter på Guantánamo sitter inne med den typen av information. Men ideologin bygger på felaktiga antaganden argumenterar Gardell. – Bush har under hela sin ämbetsperiod sagt att på Guantánamo sitter mördare för att de inte ska mörda igen. Men stämmer det? Nej, inte enligt Pentagon. Deras siffror visar på att endast 8 procent av dem som sitter på Guantánamo misstänks ha kopplingar till

al-Qaida. Och av de 5 procent på Guantánamo som tillfångatagits av amerikaner har bara en person gripits på slagfältet – en femtonåring från Afghanistan. Majoriteten av de som sitter på Guantánamo har sålts till amerikanerna av prisjägare. Men varför strida i åratal för rätten att tortera oskyldiga – när det dessutom innebär en risk för åtal för brott mot mänskligheten? Och varför tortera fångarna på Guantanamo i fullt dagsljus på en plats alla känner till och släppa in journalister? När inte ens Pentagon menar att fångarna torteras för att få fram militär information? Det är i svaren på de frågorna som Mattias Gardells analys bränner till. Och han söker dem i tortyrhistorien. – Deras kroppar blir arenan för en politisk ritual där suveränen demonstrerar sin överlägsenhet och sanningen om förbrytarens skuld. Därför måste det ske i röntgenlägret, i transparenta djurburar, inför inbjudna fotografer. Genom den offentliga ceremonin framträder suveränens makt i all sin härlighet och medborgarna påminns om att varje brott utgör ett uppror.

Huruvida de utsatta fångarna var skyldiga till den 11 september eller ens sympatiserade med al-Qaida blir oväsentligt. De ser skyldiga ut och det räcker. Den offentliga tortyren har dessutom ytterligare en poäng. Förenta staterna vill att vi alla ska vara vittnen. Deltagare. – I viss mening blir vi därför medskyldiga, vi kan aldrig säga att vi inte visste, säger Mattias Gardell. Det är en anklagelse som uppfodrar till handling hos läsarna av hans bok. Och man ska inte tro att man går säker för att man inte är muslim, lägger Gardell till. – Om man tittar genom tortyrhistorien så ser man hur tortyren överförs från vissa grupper till andra. Se bara på hur terroristlagstiftningar fungerar i världen: terrorist blir den som är tillräckligt farlig, i dag är det muslimer men imorgon kan det vara papperslösa invandrare, fackföreningsaktivister – vilka som helst. När Bushs utrikesminister Condoleezza Rice besökte Stockholm i våras fylldes Sergeltorg av poliser och demonstranter. Rice har varit en av de drivande bakom rätten att tortera och flera av demonstranterna bar vita plakat med blodiga handavtryck och texten ”Warcriminal”. Ovanför torget stod ett icke oansenligt antal poliser. Mattias Gardell, var en av talarna och var särskilt glad över att det fanns så många poliser på plats. Han ville nämligen göra en anmälan: – Det går en mördare lös, det finns en krigsförbrytare i Stockholm.

Waterboarding

Waterboarding är en teknik för skendränkning som går tillbaka till medeltidens tortyrrutiner. Fången binds på en sluttande planka, liggande på rygg med huvudet under hjärthöjd. Ansikte och andningsorgan täcks av en tättsittande handduk eller annat tygstycke, som sedan dränks i vatten (ibland blandat med salt, lime, såpa eller exkrementer) som tillförs kontinuerligt, exempelvis genom en slang eller kran. Då fången andas dras vatten ner i lungorna vilket producerar smärta, konvulsioner och akuta känslor av att drunkna. Metoden omfattas av tortyrförbudet enligt FN:s tortyrkonvention.

FN:s tortyrdefinition

Enligt Förenta nationernas tortyrkonvention avses med begreppet tortyr ”varje handling genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas någon antingen för sådana syften som att erhålla information eller en bekännelse”, eller som straff eller hot, ”under förutsättning att smärtan eller lidandet åsamkas av eller på anstiftan eller med samtycke eller medgivande av en offentlig tjänsteman”.

>


fibämne fibintervju

>

Vad hände med alQahtani?

Det unika åtalet som sedan väcks i en domstol mot alQahtani – efter förhören på Guantanamo – visar sig falla sönder som ett korthus. Det fanns inget att gå på. Det mest anmärkningsvärda som framkommer inför rättegången är att högt uppsatta amerikanska politiker som George Bush, Condoleezza Rice och Donald Rumsfeld i detalj godkänt vilka förhörstekniker som skulle användas mot al-Qahtani.

Sergeltorg den 29 maj 2008. ”Det går en mördare lös, det finns en krigsförbrytare i Stockholm”, säger Mattias Gardell och syftar på USA:s utrikesminister Condoleezza Rice som är på Stockholmsbesök. Foto: Tor Härnqvist.

Publikens jubel följdes av skratt och långa applåder. Men ingen polis reagerade på Mattias Gardells med emfas framförda begäran att häkta Condoleezza Rice och föra henne till krigsförbrytardomstolen i Haag. I slutkapitlet i Tortyrens återkomst reser nu Gardell återigen tesen om att ställa de ansvariga inför rätta. Men precis som på Sergelstorg drar man på smilbanden när man läser. Varför verkar det så fullständigt orealistiskt? – Det är väl en bra mätare på tillståndet i världen när tanken på likhet inför lagen verkar omöjligt, men jag tror att också på enväldets tid verkade det befängt att kungar kunde störtas och att aristokrater skulle kunna åtalas. Även för den tidiga demokratirörelsen verkade mycket omöjligt, nu är vi där igen, säger Mattias Gardell. Gardell anser också att Sverige som nation kan spela en framträdande – rent av historisk – roll i det demokratiarbetet. Sverige har ratificerat Romstadgan och FN:s tortyrkonvention. De gäller som svensk lag och ger en rätt och en skyldighet att lagföra personer som begått brott om offret varit svenskt (Mehdi Gezali) eller om det begåtts på svensk mark. – Den nuvarande regeringen har också konstaterat att den föregående bröt mot tortyrkonventionen vid

utvisningen av Ahmed Agiza och Mohammed Al Zery till Egypten där de utsattes för tortyr. Undersök då detta. Lyft på locket! Det är fullständigt förbluffande att man inte går vidare. Om den politiska viljan finns, finns också en juridisk möjlighet argumenterar Gardell. – Sverige framställer ju gärna sig självt som världens Benjamin syrsa, ett världssamvete för mänskliga rättigheter och demokrati, som vågar tala sanning. Å andra sidan har Sverige en historia av att vara ett eftergiftspolitikens land och visa undfallenhet. Det är nu upp till den nuvarande och kommande regeringen att välja vilken av dessa bilder som ska gå till historien. Mattias Gardells förhoppningar är att hans bok ska bidra till det första scenariot. – Ja, jag hoppas att boken ska bli en del av samtalet. Den sammanställning jag gjort borde ge verktyg till att handla politiskt. Men han vill också väcka eftertanke. För att åtala de skyldiga är inte tillräckligt. – Senast tortyr introducerades i den västerländska rättsordningen tog det 500 år att få bort den och det är möjligt att vi är inne i en ny sådan cirkel.

martin schibbye är frilansjournalist och redaktör för fib/k eva wernlid är fotograf bosatt i skarpnäck.


fib 13

karin sunvisson illustration

fibtortyr

L채s ett utdrag ur Mattias Gardells bok

Tortyrens 책terkomst >


>

fibtortyr fibämne Historien lär oss att inga maktordningar och rättssystem består. Om vi tar hjälp av historien för att förstå tortyrens återkomst kan vi identifiera vissa återkommande inslag, ett mönster.

avslutning?

F

mattias gardell text karin sunvisson illustration

ör det första tycks tortyr införas som juridiskt sanktionerad praktik under perioder då nya maktordningar etableras i strid med tidigare maktordningar: tortyr infördes när romarriket omvandlades från republik till kejsardöme; när kyrkan upprättade

den sanna kristna ordningen i strid med gnostiker och hedningar; när enväldiga monarker inrättade centraliserade kungadömen under 1200-talet; när koloniala maktordningar etablerades i Asien, Afrika och Amerika; när vit överhöghet skulle säkras över svarta efter slaveriets upphörande; när proletariatets diktatur ersatte tsarens; när nationalsocialisterna skulle säkerställa det ariska tusenårsriket; och under innevarande period då striden står om hur den framväxande globala ordningen skall definieras. För det andra införs tortyr som ett exceptionellt rättsinstrument då ordningen skakas av exceptionella brott, crimen maiestatis, majestätsbrott (mot kejsarens, Guds, konungens, kolonialadministrationens, den vita rasens, proletariatets, arierns, den globala suveränens majestät) och landsförräderi; en kategori brott som betraktades som så farliga för samhället, så fruktans-

värda i Guds ögon, att rättsväsendet gavs motsvarande exceptionellt långtgående befogenheter i kampen mot denna brottslighet. Med tid tenderar definitionen av majestätsbrott att utvidgas, varefter tortyr kan appliceras i rättskipningen för allt fler brott som endast associativt kan härledas

ur den ursprungliga kategori exceptionella brott som införde tortyr i rättsväsendet. Under tidigmodern tid kunde man torteras för stöld, stråtröveri, olaga vapeninnehav, ohörsamhet, olydnad och otrohet. I dag räcker det med att ha varit Usama bin Ladins chaufför, flytt undan bombanfall, innehaft vapen på Afghanistans landsbygd, ha gått på Bagdads gator eller befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle, för att torteras. Man kan torteras för handlingar som inte var brottsliga då de begicks. Man kan till och med torteras utan att egentlig misstanke om brott föreligger. Ur den aspekten ter sig dagens tortyrrutiner mer omfattande än den medeltida tortyrpraktik vi här har undersökt. Det gör den också ur en annan synpunkt. Under medeltid och tidigmodern tid kunde en misstänkt endast torteras vid ett bestämt antal tillfällen och under en i förväg bestämd tid. Den begränsningen känner inte Guantánamosystemet.

»under medeltid och tidigmodern tid kunde en misstänkt endast torteras vid ett bestämt antal tillfällen och under en i förväg bestämd tid. den begränsningen känner inte guantánamosystemet.«

För det tredje används tortyr, åtminstone initialt, inte mot alla invånare. I Grekland torterades bara slavar och främlingar. I romarriket torterades slavar, främlingar och samhällets infama medborgare. Under medeltid och tidigmodern tid kunde dåligt rykte, mala fama, spinnas kring

vissa individer och kategorier som därmed kvalificerades som möjliga tortyroffer. På motsvarande sätt användes spårlös tortyr i de västerländska demokratierna mot stigmatiserade lågstatuskategorier: tattare, romer, prostituerade, svarta, hispanics, invandrare, vagabonder, missbrukare. I dag har muslimer mala fama. Det som kan sägas om islam och muslimer i det offentliga samtalet skulle inte kunna sägas om någon annan religion eller befolknings­ kategori. Liksom Nero stigmatiserade kristna som infames genom att kasta dem till lejonen, har de offentliga tortyrritualerna av muslimer vid Guantánamo och Abu Ghraib förstärkt bilden av muslimer som en skändlig kategori omänniskor. Straffet skapar sanningen om brottet och brottslingen. Tortyrhistorien visar att tortyrpraktiken med tiden tenderar att sprida sig också i fråga om målgrupp. Det skydd som hög status eller bräcklighet erbjöd underminerades och allt fler invånare kunde torteras för allt fler brott. I dag tycks den juridiskt sanktionerade tortyren uteslutande användas mot muslimer. Åtminstone hittills. Kanske tillförs nya stigmatiserade målgrupper, ”vän med muslim” eller ”terroristsympatisör”. ”Vän med jude” blev kriminaliserat i Nazityskland. Storbritannien förbjöd ”förhärligande av terrorism” (glorification of terrorism) i 2006 års terrorist-


fib 15

lag, och verkar för att en liknande lag skall antas i EU.91 Under medeltidens Frankrike torterade man av barmhärtighetsskäl inte åldringar eller barn. Den äldste fången på Guantánamo var närmare 80 år när han arresterades. Eller 78. Varken han eller fångvaktarna visste säkert. Den yngste var 13. För det fjärde påvisar tortyrens moderna, historia den betydelse säkerhetspolisen haft för initieringen av tortyr mot ”rikets fiender”. Den politiska polisen spelade en central roll för införandet av tortyrrutiner i Nazityskland och Sovjetunionen, men har också varit den institution som insisterat på tillgripandet av tortyr i västerländska demokratier, inte minst nu, under det globala kriget mot terror. I likhet med polismyndigheten i stort befinner sig säkerhetspolisen i den etablerade rättsordningens gränsland med mandat att självständigt avgöra om det våld den tillgriper för att säkra lagens efterlevnad är legitimt. Jämfört med den konventionella polisen tenderar den politiska polisen att i än högre grad tillåtas verka i det fördolda. ”Rikets säkerhet” förutsätter i konventionellt politiskt tänkande en hög grad av sekretess, som medför ett handlingsutrymme där målsättningen, inte lagen, legitimerar handlingen. Ändamålet helgar medlen. Transparens, i form av parlamentarisk insyn och medborgarrättsgruppers bevakning, är en väg att hejda våldets oreglerade urartning. Åtminstone var det så man i Förenta staterna förmådde stävja polisens rutinmässiga tortyr under 1930-talet, efter Wickershamrapportens genomslag. I det sammanhanget ter sig de nya terroristlagarna som antagits i en stor del av världens stater särskilt bekymmersamma då de möjliggör domar baserade på hemliga bevis och bevis producerade med hemliga metoder. I onödan. Det finns inget som tyder på att rättsväsendet behöver särskilda terroristlagar. Det är redan förbjudet att mörda, anlägga bränder, spränga ambassader, detonera bomber på allmän plats, kapa flygplan och demolera kontorsskrapor. Anledningen till den nya

»straffet skapar sanningen om brottet och brottslingen. tortyrhistorien visar att tortyrpraktiken med tiden tenderar att sprida sig också i fråga om målgrupp.« lagstiftningen kan således inte vara att ge rättsväsendet instrument att spåra, arrestera och döma personer som misstänks för sådana brott. Motivet kan knappast heller vara att avskräcka från sådan allmänfarlig brottslighet med högre straffsatser. Det hade kunnat åstadkommas med att höja straffet för sådan brottslighet. Det

lärda, medeltida jurister, upplysningsfilosofer och liberala demokratiförespråkare. Det går. Men det kan ta tid. Sist tog det femhundra år att göra sig av med tortyr ur de europeiska rättsordningarna. Det förefaller som en klok strategi att inte hälsa tortyren välkommen tillbaka. Är det inte förvånansvärt att den tanken på allvar behöver

Historien visar också att tortyr tenderar att bli en långvarig teknik när instrumentet väl introducerats. Det betyder inte att rättssamhällen inte kan göra upp med tortyrkulturen, förvisa dess praktik med alla de rationella argument mot tortyr som under de gångna två årtusendena formulerats av grekiska filosofer, romerska rätts-

Det bör understrykas att det inte räcker att stänga ner Guantánamo. Som instrument för att offentligt demonstrera en tillfälligt skakad suveränitets rätt och sanningen om förbrytarens skuld har den tjänat ut sin roll. Guantánamo förefaller i längden som en riskabel strategi, med den nyckelroll som tillskrivs världsbefolkningen som inbjudna vittnen. Utdraget i tid ter sig Guantánamo som ett allt mer kontraproduktivt skådespel, som dessutom blivit, obsolet i och med etableringen av det globala Guantánamosystemet. Oavsett tronföljd i det amerikanska presidentvalet i november 2008, borde rimligen vinnande administration därför stänga lägret. Var står vi då? I ett kritiskt läge. Majoriteten av världens politiska makthavare har inför varandra och Förenta staterna bekräftat det suveränitetsanspråk som den offentliga tortyrens ceremoniella drama innebar. Visionen om en global rättsordning, där alla är lika inför lagen och varje makthavare som begår brott mot mänskligheten lagförs, har lidit ett väsentligt bakslag. Det kan endast kompenseras genom två åtgärder, som båda ter sig

terroristlagstiftningen principiellt åstadkommer är en utvidgning av det legala ingenmanslandet, det insynsskyddade anomiska rum i vilket säkerhetspolisen kan operera, utan att behöva redovisa vad, hur, varför eller mot vem. Det innebär en urholkning av rättsväsendet – eftersom det är ett rum där lagen inte råder – och demokratin, eftersom det är ett rum där demokratin abdikerat; vilket ter sig särskilt allvarligt med tanke på att det rör just rikets säkerhet, det vill säga det demokratiska samhällets existens. Om ”terroristernas” målsättning verkligen vore att tillintetgöra den demokratiska samhällsordningen har demokratierna härmed tagit ett väsentligt steg närmare förlusten i kriget mot terror. Vi rör oss således kring ett klassiskt demokratiskt dilemma, befinner oss i ett gungfly i vilket man inte har råd att tappa orienteringen om man vill återbeträda fast mark. Det går helt enkelt inte att försvara demokratins principer genom att ta bort demokratins principer.

formuleras? Åtminstone torde Beccaria, Voltaire, Servan, Diderot och Montesquieu knappast ha kunnat föreställa sig att frågan skulle kunna bli aktuell igen. För att inte tala om Victor Hugo.

>


fibämne fibtortyr

»om förenta staterna härbärgerar misstänkta krigsförbrytare borde protester åtföljas av sanktioner och världens stater utfästa sig att arrestera de misstänkta så fort de beträder mark utanför förenta staterna.«

>

oundgängliga och på vars förverkligande framtidens globala ordning beror. För det första måste åtal väckas mot George W Bush, Dick Cheney, Donald Rumsfeld, John Ashcroft, George Tenet, Condoleezza Rice, Alberto Gonzales, William J Haynes II, John Yoo, Jay S Bybee, och övriga ansvariga, för brott mot mänskligheten. En global efterlysning måste utfärdas. En hemställan bör sändas till Förenta staterna att arrestera de misstänkta krigsförbrytarna och utlämna dem till den internationella brottsmålsdomstolen i Haag för rättslig prövning. Om Förenta staterna härbärgerar misstänkta krigsförbrytare borde protester åtföljas av sanktioner och världens stater utfästa sig att arrestera de misstänkta så fort de beträder mark utanför Förenta staterna. Emellertid är detta inte tillräckligt. Om det görs isolerat, utan att den andra åtgärden vidtas, kan en sådan handling få funktionen av ett alibi som tillförsäkrar världsmedborgarna att rättssystemet fungerar utan att så är fallet. Således måste för det andra, det globala Guantánamosystemet avvecklas. Det innebär att de terroristlagar som legaliserat praktiker som inte är förenliga med ett rättssamhälles bärande principer måste revideras. Ingen människa ska kunna arresteras utan att få reda på varför. Varje misstänkt måste betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats i oberoende rätt­ e­gång där försvaret måste ha full tillgång till samtliga bevis och full kännedom om hur anförda bevis producerats. Polismyndigheten och säkerhetspolisen ska inte ha mandat att avlyssna och övervaka personer utan att misstanke om brott föreligger. Det ovillkorliga förbud mot tortyr, grym, omänsklig och förnedrande behandling som stipuleras i FN:s tortyrkonvention måste skrivas in som rättsstandard och brott mot dess regelverk undantagslöst beivras – oavsett förövarens eller brottsoffrets status. Verkar det svårt? Vad är alternativet?

www.satiriker.blogspot.com Montaget gjort av Tomas Bodling som är med i satirarkivet.se.

mattias gardell är professor i religionsvetenskap vid uppsala universitet. hans nya bok tortyrens återkomst (leopard förlag) ur vilken stycket ovan är ett utdrag kom i september 2008. karin sunvisson är illustratör bosatt i paris.


fibkrönika

fib 17

»Det hade varit ett jävla tjat om Afrika«

D

sofia pekkari text

et hade varit ett jävla tjat om Afrika. Jag kunde den Sydafrikanska nationalsången innan jag kunde den svenska, ritade teckningar till Nelson Mandela och fick tidigt en identitet som jag kanske inte riktigt kände. Jag nosade på den när jag läste Henning Mankells böcker om Sofia, flickan från den Mocambiqanska byn Boane. Ett av alla barn vars liv drabbats av en minolycka. Eller Mankells bok Commedia Infantil, historien som kretsar kring Nelio, en förunderlig gatupojke som hittas skjuten på teater Avenidas scen i Maputo. Och så starka bilder som jag fick, vad jag längtade efter att få se det landet! Och teatern! I somras blev min dröm verklighet: En fem veckors praktik på Teatro Avenida. Jag skulle åka dit! Själv. Hitta min egna ingång. Till mitt Afrika. Blev det som jag tänkt mig? Nej. Vad hade jag tänkt mig då? Jag vet inte. Men det blev ganska svåra veckor. Visst visste jag att det finns fattigdom. Att det finns länder som varit utsatta för kolonialism, krig, förtryck och rasism. Och visst insåg jag att skillnaden mellan

»Vilka möten, dans på den afrikanska landsbygden som i Pantamera-reklamen. Är det Afrika? Var det dit jag ville?«

fattiga och rika kan vara stor, men att den var så gigantisk, det hade jag bara inte fattat. Inte heller trodde jag att jag mitt i alla dessa nya syner, erfarenheter och funderingar och upplevelser skulle komma på mig med att tycka synd om mig själv! Liksom: ”Tänk vad bra det är av mig, jag som egentligen inte behöver vara här att ändå bjuda på min dyrbara tid för att titta på hur andra människor kan ha det. Tänk så jobbigt det är för mig att behöva säga nej till en smutsig liten flicka som med stora vattniga ögon ber mig om pengar till bröd, eller när den vuxna mannen gråter ilskna generade tårar framför mig och med öppna händer ber om hjälp till ett jobb så att han kan tjäna ihop den lilla struntsumman av 300 kronor för att efter lång tids väntan kunna få ta sig tillbaka hem till Zimbabwe. Så svårt det är för mig att ha strykan att säga nej.” Dividera med mig själv: ”Nej, dessa pengar kommer inte lösa något, kanske blir det bara mat för dagen, eller knark för dagen. Det är bättre att jag ger pengarna till ett skolprojekt istället.” Har jag satt in några sådana pengar? Nej. Fick flickan mat för dagen? Kom mannen hem till Zimbabwe? Jag vet inte. Men jag kom hem. Och nu sitter jag vid min laptop och funderar över den tid jag bjöd på. Så stort av mig. Vilka möten, dans på den afrikanska landsbygden som i Pantamera-reklamen. Är det Afrika? Var det dit jag ville? Hur kan jag hjälpa? Jag åkte dit med hopp om att få svar på frågor, om Mocambique, Teatro Avenida och hela kontinenten, trodde jag. Men kom hem med känslan av att jag bara tänkte på mig själv. Och fortfarande gör. Men nu med ännu mera frågor, och ännu färre svar.

Foto: Dramaten

Skådespelerskan Sofia Pekkari reste till Teatro Avenida i Mocambique för en fem veckors praktik och kom hem med fler frågor än svar.

sofia pekkari (1985) är skådespelarerska och sångerska. de senaste åren har hon bland annat medverkat i möbelhandlarens dotter (svt) och strindbergs dödsdansen. i höst är hon aktuell i kasimir och karoline på dramaten.


fibintervju 11 september skruvade USA:s könsroller flera decennier­ tillbaka i tiden. Det anser den amerikanska feminist­ikonen Susan Faludi i en ny bok. FiB har mött författaren.

Backlashen efter 11/9 S

johan kellman larsson text sara rydeman bild

usan C. Faludi, ser märkligt nog pigg och intresserad ut när jag träffar henne på hennes svenska förlag vid Slussen i Stockholm. Min förvåning bottnar i att hon under den senaste veckan gjort intervjuer på löpande band för alla de största svenska medierna. Lite trött är hon trots allt, medger hon, efter bok- och biblioteksmässan i Göteborg den gångna helgen. Susan Faludi är en feministisk stjärna, en ikon. 1991, samma år som hon belönades med Pultizerpriset för undersökande journalistik (ett reportage om den amerikanska varuhuskedjan ”Safeway stores”), släpptes Backlash – kriget mot kvinnorna. ”Backlash” förvandlades snart till ett begrepp och boken fick en enorm genomslagskraft med sin skarpa kritik mot de antifeministiska rörelser som börjat visa sig från sin fulaste sida i 1980-talets och det begynnande 1990-talets USA. I sin senaste bok undersöker Faludi varför angreppet mot tvillingtornen i centrala New York blev en förvändning för att återupprätta könsideal från en svunnen tid samt krossa den inhemska kvinnorörelsen. I den svenska översättningen har den fått den egendomligt

klumpiga titeln: Den amerikanska mardrömmen – Bakhållet mot kvinnorna (på engelska The Terror Dream. Fear and Fantasy in post-9/11 America, 2007). Så Susan Faludi, när började du förstå att 11 september gav upphov till en antifeministisk reaktion? – När jag ser tillbaka borde jag ha noterat det redan ett par timmar efter att attacken ägt rum då en reporter som höll på med en reaktions­ artikel ringde till mig. Gud vet varför han ringde till mig, jag har ju ingen universitetsexamen i terrorism direkt. Efter ett par frågor slängde han ur sig: ”Ja du, det här avför ju säkerligen feminismen från kartan.” Vid det tillfället lade jag dock inte så stor vikt vid det här uttalandet, han var väl stressad och förvirrad som oss andra av händelserna, tänkte jag. Men dagen efter, den 12 september, hörde jag högerpredikanten Jerry Falwell säga på TV att det var feministerna, de homosexuella och abortförespråkarna som borde ställas till svars för attackerna på World Trade Center. Och Falwell var inte ensam. Det här blev till ett mantra som upprepades gång på gång i olika sammanhang. Till exempel sa en av president Bushs främsta rådgivare att

>


fib 19

Genom mängder av fakta och citat påvisar Susan Faludi hur det svepte en backlash över hela USA efter den 11 september. Medierna fylldes av sörjande änkor som berättade om sina modiga, döda, män och att de nu insett värdet i livet: att sluta jobba och ägna sig åt hem och barn. Kvinnliga singlar sades längta efter äktenskap och trygga karlar.


fibintervju

>

abortmotstånd och nationalism hängde ihop. När jag väl hade fått upp ögonen för den här retoriken började jag se liknande saker överallt; medierna uppmanade antingen kvinnorna att ”återvända till sin hematmo­ sfär” eller männen att återgå till ett slags John Wayneaktig manlighet. Är det riktigt att säga att uppluckringen av myten om den amerikanske mannen är ”den amerikanska mardrömmens” huvudtes? Att det alltså, i första hand, inte handlar om kvinnan? – Det är alldeles riktigt. Det är märkligt hur stor del av antifeminismen som handlar om att förstärka och cementera den manliga identiteten. För att behålla själva hjärtat i den amerikanska mytologin, och säker­ ligen även i andra mytologier, krävs att kvinnorna är underlägsna så att männen kan vara överlägsna. Kanske är det just det som är själva kärnan. Det hand­ lar inte så mycket om rädsla för kvinnor utan snarare om en rädsla föra att misslyckas med att leva upp till en viss sorts maskulinitet. Kvinnorna spelar en stöd­ jande, vårdande roll medan det är männen, som sitter på makten, som agerar. Varför tror du att bilden av kvinnan som hjälplös och sörjande började projiceras så snart efter den 11 september? – Det är verkligen ett mysterium. Varför blev det så viktigt för medierna att omedelbart betrakta beteen­ det hos våra egna män och kvinnor när terroristerna hade attackerat kommersiella och militära symboler? Uppenbarligen reagerade vi inte på själva attackerna utan på något mycket djupare i den amerikanska sjä­ len och det är just det här jag försöker förstå i boken;

Susan Faludi

Ålder: 49 år, född 1959. Yrke: Författare, debattör, gästprofessor på Radcliffe. Aktuell med: Den amerikanska mardrömmen – bakhållet mot kvinnorna (Leopard förlag). Familj: Sambon Russ Rymer, författare. Bor: Har just flyttat till Cambridge, Massachusetts, där hon jobbar på en ny bok om feminism i generationer. Bakgrund: Född och uppvuxen i New York. Har examen från Harvarduniversitetet. Jobbade som journalist för bland annat Wall Street Journal, och fick Pulitzerpriset för undersökande journalistik. Gjorde succé med Backlash 1991, om bakslaget för kvinnorörelsen.

skuggspelet som pågick vid sidan av och som handlade om att återupprätta förlegade könsideal. Märkligt nog var det här det som det amerikanska samhället blev upptaget med efter attackerna. Är USA ett extremt exempel på den här kulturella mytologin som du beskriver i boken? – Det här är givetvis något som förekommer och är vanligt i många kulturer. Vem har inte hört historien om den unge mannen som skickas ut i världen för att fånga draken varefter han vinner flickan i slutet? Varje kultur filtrerar den här mytologin genom sina specifika historiska omständigheter. Eftersom USA:s historia är relativt kort, jämfört med Europa eller Asien, har man snabbt velat få fram en viss identitet. Givetvis är det mycket enklare att projicera fiktion och förvrängda idéer på ett blankt papper. Skapandet av Hollywood och dess enorma betydelse för synen på kön och köns­ roller är bara ett i raden av exempel. I boken talar du en hel del om reaktionerna från pressen men du nämner även att ”de amerikanska politikerna hamnade i ett tillstånd av feber”. – Politiker är delvis i samma position som journalister i USA. Det handlar i huvudsak om att marknadsföra sig själv och uppmärksamma vissa idéer som du tror kommer fungera hos de som du vill sälja dem till. Det är en sorts marknadsekonomisk approach till politik. Det hade troligen varit annorlunda om till exempel Al Gore hade suttit i Vita huset istället för George Bush. Jag menar, Bush letade ju redan efter en anledning att vända blicken mot Irak. Vad gäller synen på kön så tror jag att det möjligen hade funnits samma impuls att återvända till traditionella könsroller i princip oavsett vem som suttit som vid makten men det förstärktes definitivt av att vi hade en president som exempelvis kände ett behov av att klä upp sig i en arméuniform när han talade till folket. När jag diskuterar ”Den amerikanska mardrömmen” med bekanta säger flera att de tycker att det är lite sorgligt att du inte intresserar dig mer för exempelvis de irakiska kvinnornas fysiska lidande. Även detta var ju en konsekvens av den 11 september. – Jag håller helt och hållet med och jag polemiserar givetvis inte mot detta. Jag nämner det även lite kort i slutet av boken. Men tyvärr känner jag inte att jag är en auktoritet på området. Jag valde att titta specifikt på den amerikanska reaktionen och det du påpekar här skulle kunna vara en helt egen bok. Men givetvis fick irakiska och afghanska kvinnor betala dyrt för våra fan­ tasier. Det är inte så att jag tycker att ämnet är trivialt – tvärtom är det extremt viktigt. Samtidigt anser jag


fib 21

Om republikanerna hamnar i vita huset de kommande fyra åren kommer detta troligen innebära slutet för den legala aborten i USA. att vi amerikaner behöver granska våra egna själar och rensa upp på våra egna bakgårdar innan vi kan uttala oss om den övriga världen. Vad är din åsikt om Obama? – Obama har ett tydligt feministiskt förflutet och även en agenda som i någon mening är feministisk. Det här är något som knappast uppmärksammas alls men som på ett väldigt tydligt sätt skiljer honom från

den traditionella manliga politikern. Kan du utveckla det där? – Hans kampanj har varit anmärkningsvärt fri från den machosymbolik som annars är så tydlig i de här sammanhangen. Konsekvensen av detta har bland annat varit att han beskrivits som en ”sissy boy”. Det är intressant att se hur många av de politiska diskussionerna som förs bottnar i en underliggande diskussion om kön. Det är nästan som om samtalen egentligen handlar om vem som är bäst på att bevisa sin manlighet. En annan sak som skiljer Obama från andra presidentkandidater är att han är inte rädd för att tala om starka kvinnor. Han talar ofta om sin starka mamma, sin starka hustru samt att han uppfostrar två starka döttrar. I den här meningen är Obama verkligen en modern man, en man av en ny tid. Fortsätter han på den linjen tror jag inte bara att han kommer göra en enorm skillnad och kanske påverka hela det amerikanska samhället, utan att detta också kommer att visa att amerikanska ledare faktiskt kan vara förebilder samtidigt som de är politiska ledare, vilket vi inte varit bortskämda med tidigare. Du är säkert bekant med den republikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palins syn på våldtäktsoffer, att hon menar att de borde tvingas att behålla barnet etcetera. Hur illa är en republikansk seger i presidentvalet för kvinnorna i USA? – Extremt illa. Insatserna är enorma i det här valet. Om republikanerna hamnar i Vita huset de kommande fyra åren kommer detta troligen innebära slutet för den legala aborten i USA. Och om kvinnor inte tillåts kontrollera när eller överhuvudtaget huruvida de ska

ha barn, är de då inte fullkomligt maktlösa? Om vi skulle prata lite om den finansiella krisen lite, några reflektioner? – Det är inte svårt att hitta kopplingar som är relaterade till kön även här. Den finansiella krisen har orsakats av en ganska liten grupp människor, nästan uteslutande män, med en ”bad boy”-mentalitet. Det är personer som inte tar ord som ”ansvar” och ”långsik-

tighet” på allvar eftersom de tror att de är något slags herrar över universum. Och George Bush personifierar verkligen den här mentaliteten: vårdslös istället för ansvarskännande. Sorgligt nog är det inte det i första hand de själva utan arbetarna och skattebetalarna som får betala priset. Avslutningsvis: om du försöker se in i framtiden för ett slag, hur tror du att USA kommer utvecklas i termer av könsroller? – Jag tror att det skulle vara bra om USA började ta itu med verkligheten och lämnade ”the litte boy fiction” bakom sig. Det vore trevligt om vi kunde växa upp någon gång. I många avseenden är det en väldigt infantil kultur – det handlar om en slags sandlådeapproach till världen. Vi måste ställa vår kultur till svars. Vi måste helt enkelt fråga oss själva om det är så här vi vill fortsätta. För att vi ska ha möjlighet att göra det krävs dock först och främst att vi analyserar vår egen kultur och det kan jag säga dig, det finns ett enormt motstånd till detta. Den vanligaste reaktionen som jag har fått på boken har varit: ”Ja, det kanske ligger något i det du säger men låt oss inte tala om det där mer nu.” Så, först och främst måste det till ett skärskådande av oss själva och även en villighet till lite självrannsakan. Vi måste inse att problemet inte ligger i att vi inte är mäktiga nog utan att vi inte har tagit itu med känslan av maktlöshet. Vi måste våga kännas vid andra känslor än maktfullkomlighet. Det handlar i mångt och mycket om att ta tag i en massa känslor som är begravda under ett berg av machoideal.

johan kellman larsson är frilansjournalist och bloggar på www.baksidorna.blogspot.com sara rydeman är student i uppsala och har gjort två veckors fotopraktik på fib.

Bibliografi * 1991 - Backlash: The Undeclared War Against American Women, svensk titel, Norstedts 1992: Backlash – Kriget mot kvinnorna. * 2000 - Stiffed: The Betrayal of the American Man, svensk titel, Ordfront, 2001: Ställd Förräderiet mot mannen. * 2007 - The Terror Dream: Fear and Fantasy in Post-9/11 Americ, svensk titel, Leopard, 2008: Den amerikanska mardrömmen – Bakhållet mot kvinnorna.


fibfolkibild Jan Jörnmark har i sin bok Övergivna platser 2 dokumenterat den stängda simhallen Aq-Va-Kul.

Aq-va-kul

»K

jan jörnmark text & bild

om till Akvakul i morgon klockan elva då ska jag ta hem mina medaljer innan de börjar riva”, sa Gunnar Larsson 2007. I en annan tid befann sig Gunnar Larsson i

München. Det var den 3 september 1972, och i kamp med urstarka amerikaner blev han en av de allra största svenska idrottshjältarna någonsin. OS 1972 var början på svensk simsports gyllene period. Ytterligare en amerikadominerad sport var på väg att bli global, och som vanligt låg Sverige långt framme. Internationaliseringen av olika sporter följde ett mönster som såg ungefär likadant ut gång på gång. I USA, som hade gått in i den moderna tiden trettio år före Europa, fanns de bästa arenorna och här fanns det dessutom en bilburen medelklass som kunde skjutsa sina barn till olika träningsanläggningar redan under 1940-talet. När amerikanerna introducerade tävlingar för olika åldersklasser under 1950-talet stimulerades tävlingselementet, och man kunde upptäcka talanger tidigt. Den elektroniska tekniken utvecklades så att prestationer blev tydligt mätbara och lätta att jämföra mellan länder och kontinenter. Dessutom skapades olika varianter av professionalism som gjorde att de bästa unga männen och kvinnorna kunde utveckla sina talanger. Framförallt var det TV-mediets genombrott som ökade PR-värdet för sport och på 1960talet växte konkurrensen om de duktigaste idrottsmännen snabbt Sport och TV växte i ett lyckligt och totalt beroende av varandra. Tidig TV gick av tekniska skäl ofta i direktsändning, vilket gjorde

att sporter med spänningselement var som gjorda för det nya mediet. Segrarna blev stjärnor som man kände igen överallt när den snabbt växande kvällspressen hakade på. Dramatik och vältränade kroppar skapar

automatiskt en känsla av stil och cool, och sportens bidrag till västerlandets ungdomskult blev monumentalt. Regeländringar och tekniska förbättringar introducerades för att förstärka dramatiken och snabba upp sporterna. I tennisen var tiebreaket en enorm innovation på 1970-talet och i ishockey var sudden death en motsvarighet. Nuförtiden är det svårt för ungdomar att föreställa sig hur tråkig en fotbollsmatch kunde vara 1980. Ständiga bakåtpassningar till målvakten, defensiv en-poängstaktik och förvirrade gissningar om tilläggstidens längd präglade spelet. Sedan satte kommersialiserade TV-kanaler press på utvecklingen. Verkliga fotbollsnostalgiker har aldrig hämtat sig från chocken. Simningen följde med i trenden, och USA: s dominans var stor. Amerikanerna drev dessutom teknikutvecklingen på sitt vanliga sätt, och den elektroniska tidmätning som gjorde Gunnars lopp till en klassiker nådde sporten efter en bortdömning i OS 1960. Effektiva och vågreducerande simlinor mellan banorna utvecklades under samma decennium, vilket gjorde sporten både rättvisare och mer TVmässig. Men i Sverige och resten av Europa pågick en infrastrukturell utbyggnad som skulle hämta upp försprånget inom något decennium. För landets kommuner hade mer pengar än


fib 23

l

10:16 Utsikt fr책n tio meter.

>


fibfolkibild


fib 25

>


fibfolkibild

>

de någonsin skulle få. Befolkningen var ung och befann sig i nästan 100 procentig omfattning i arbete, och sannolikt är det så att de kommunala rekordåren manifesterades allra tydligast i de nya stads- och badhus som byggdes efter den stora kommunreformen 1952. Växande städer och små eller inga badrum var faktorer som ledde till en stark efterfrågan på modernistiska badhus. Den framstormande industrialismen hade också lett till att den som tog ett dopp i landets vattendrag riskerade synnerligen obehagliga hälsokonsekvenser. Badhuset blev den kommunala motsvarigheten till de jättebiografer som uppfördes samtidigt, och inte sällan pryddes de av samma mosaik. Mosaiken känns symbolisk: man hade kommit ut ur krigsårens brister och ransoneringar och de nya färgglada mönstren uttryckte en enorm opti-

»Badhuset blev den kommunala motsvarigheten till de jättebiografer som uppfördes samtidigt, och inte sällan pryddes de av samma mosaik.« mism och framtidstro. I Malmö skapade den simhallen förutsättningar för ett simmarunder. I centrum för alltihop befann sig Gunnar Larsson, som började besöka simhallen redan som femåring när den öppnade 1956. Gunnars karriär började med Sum-Sim, som var den svenska varianten av åldersklassimning. Unga elitidrottsmän uppnådde snabbt kändisstatus, för tävlingar som TV-pucken och Sum-Sim var välbevakade TV-arrangemang. I dag verkar det otroligt att sådana evenemang hårdbevakades, men suget efter sport var enormt och internationell idrott existerade knappt i TV på den tiden.

Men på 1980-talet gjorde nya attraktioner entré på den svenska nöjesmarknaden. Ett nytt fenomen som gick under namnet Sommarland skulle nu drabba det etablerade Nöjessverige som en blixt från en klar himmel. Olle Johanneson, som var VD för folkparkerna, uttryckte sin oro inför utvecklingen år 1983: – Rekreationen är ingen handelsvara utan en social rättighet. Om politiker inte hejdar utvecklingen av alla dessa så kallade Sommarland kan det bli dyrt för samhället. Det råder rena rama guldgrävarandan. Det är mattförsäljare och skivproducenter. Det enda de ser till är profiten.


fib 27

Tv, det romerska badet, läktaren i simhällen och kvarglömda svanar i det stängda Aq-va-kul.

Uttalandet belyser också på ett tydligt sätt hur avgrundslik skillnaden var mellan det radikala 1970-talet och det nykapitalistiska 1980-talet. Under en kort tidsperiod växte dussintals sommarland och vattenparker fram. På andra ställen kombinerades jättelika discon med riktiga betongsnakes för skateboardsport. Nu flödade kapitalet fritt, och oftast gick det lätt att importera koncepten från USA eller till och med Danmark. Naturligtvis satte utvecklingen press på den kommunala badbranschen. Det nya sättet att möta konkurrensen var att bygga äventyrsbad. Inte sällan tog kommunerna nu hjälp av privat entreprenadverksamhet när de traditionella simhallarna fick sällskap av allehanda vattennöjen. Hux flux vajade det palmer inne i bad­ husen, som ofta fördubblade besökarantalet när bubbelpoolerna gjorde entré.

Men Aq-Va-Kul i Malmö blev aldrig någon ekonomisk succé, och kombinationen av en kraftigt ökad besökstillströmning och förluster bidrog slutligen till den kollaps som inträffade 2006-2007. Har man ett badrum som ständigt står fyllt till brädden med kraftigt klorerat vatten är det lätt att förställa sig att man bygger upp ett omfattande renoveringsbehov. Om badrummet dessutom besöks av ungefär 650 000 personer om året, lär underhållsbehovet knappast minska. På Aq-Va-Kul dök de första larmsignalerna upp under 2003 när vattnet blev grönfärgat. Dessutom började besökssiffrorna falla. Orsaken var att det gamla bad­ palatset börjat plågas av gängbråk, som till sist tvingade fram kameraövervakning av bubbelpoolen. Den obehagliga och Clockwork Orange-liknande stämningen förstärktes hösten 2005, när chockhöga

klornivåer ledde till att skyddsombudet ville stänga hela badet efter att ha drabbats av frätskador på halsen. Men den verkliga chocken kom i februari 2007. Sydsvenskan avslöjade att det existerade en konsultrapport som varnade för att hundratals läckor hade underminerat bärande bjälklag och att det fanns risk att 25-metersbassängen skulle kunna rasa. Till detta kom att det dåligt uppvärmda vattnet i duscharna orsakade risk för utbrott av den fruktade legionärsjukan. Trots de synnerligen allvarliga riskerna gömdes rapporten undan i tre månader, för att ”rädda den ansvariga politikerns julhelg”. När Sydsvenskan släppte bomben stängde hela anläggningen omedelbart.

jan jörnmark arbetar som docent och lärare på chalmers och handelshögskolan. i höst är han aktuell med boken övergivna platser 2 på historisk media varifrån bilderna är hämtade.


fibfilm Hans Isaksson om Läderlappens värld

Blackwaters svarta riddare atman är alltid Batman, oavsett om Bush sitter i Vita huset” sade en chef på Time Warner nyligen – den miljardindustri som baseras på att sälja tecknade eller spelsfilmsvarianter av nämnde superhjältes framfart sedan snart

B

åttaåring vittne till att hans lika förmögna som respekterade föräldrar rånmördades, likt Palme på väg hem från bion. Uppenbarligen inspirerad av den gotiska romanen (Dracula etcetera), film noir och 1930- och 1940-talets hårdkokta deckarlitteratur beslöt unge

Men åter till Läderlappen (Batman). Denne har mycket riktigt, alltsedan han skapades 1939 av tecknaren Bob Kane och textförfattaren Bill Finger, i stort sett varit sig lik. USA:s politik har å andra sidan, oavsett de 12 presidenter som under tiden suttit i Washington, i avgörande stycken också varit mer kontinuerlig än vad mängden av Bushkritiska USAvänner idag vill låtsas om. Överklasspojken Bruce Wayne blev som

Läderlappen träffade CD Comicskollegan Stålmannen i häfte nummer 76 1952. De två samregerade i serierna tillsammans under nästan 35 år. Stålmannen blev, på grund av sina stora vyer, sitt teflonskinn och sin förmåga att färdas till och med snabbare än ljuset, likt en Carl Bildt, lämpad även för internationell, ja till och med intergalaktisk ondskebekämpning. Jämfört med honom

hans isaksson text

sjuttio år. Det är så sant som det är sagt, kanske ännu sannare än vad talaren insåg. Liksom att verkligheten efterliknar dikten: Med ett mångmiljonsarv från sin far startade Eric Prince, den före detta elitsoldaten från Navy Seal, 1997 företaget Blackwater. Affärsidén var att ”erbjuda militära och polisiära myndigheter utbildning och att tillhandahålla kostnadseffektiva och kundanpassade tjänster” inom fyra huvudspecialiteter: utbildning, logistik, teknologi och personal. Eftersom den amerikanska krigsmakten, likt den svenska offentliga sjukvården, som ett steg mot tilltagande privatisering skilt ut utförare från beställare bedriver nu Blackwater, utan betungande parlamentarisk insyn, med uppåt 70 000 straffimmuna man krig i Irak. Företagets framtid syns säkrad, eftersom företaget har starka band till den republikanske kampanjrådgivaren inför presidentvalet Charles Black och därmed till John McCain, troligen USA:s näste president.

”Ni förstår – vi älskar friheten. Det är vad de inte förstår. De hatar saker – vi älskar dem.” George w. Bush Oklahoma City, 29/8 2002.

herr Wayne så småningom, som senare till exempel Sheriffen i Ryd, att bli en irreguljär ”väktare” av samhället. Han blev en ”Svart Riddare”, det vill säga Läderlappen. Denne har ju aldrig varit en riktig Stålman, utan har fått förlita sig på sitt vakna intellekt, sin goda fysik och sin speciella fallenhet för detektivarbete, samt inte minst på sin avsevärda förmögenhet på omkring 7 miljarder dollar. Hans förmögenhet skapades genom att pappan köpt på sig en massa mark innan staden Gotham (ett gammalt öknamn på New York) började expandera, samt på ett blomstrande industriföretag. Läderlappens civila identitet har förblivit fördold för hans hemstad (där man tydligen inte läser serier) och till och med för den unikt okorrupte polischefen Gordon, som är hans reguljäre samarbetsman. Underkunniga är däremot hans tidvisa assistent och sambo Robin, hans trogne engelske butler och fadersgestalt Alfred, hans VD Lucius Fox och ibland en och annan girlfriend.


fib 29 var Läderlappen snarast att likna vid en lokalpolitiker från Katrineholm – kanske inte så mycket mera sympatisk, men snäppet mänskligare. Läderlappen ägnar alltså ännu efter 69 år sitt liv och sina outsinliga tillgångar åt att utklädd i fladdermusdräkt avslöja, förfölja och eliminera Ondskan, dock huvudsakligen i Gotham. Till all lycka känns Onda människor i Gotham igen, på främmande galaxer och överhuvudtaget inom serievärlden, på att de är kriminella (och/eller galna), och omvänt. I Läderlappens fall betingas valet av till synes primitiva handgripliga metoder av det frivilliga förbud mot handeldvapen och dödande som skaparna och seriebranschens eget disciplinära organ, (CCA) har ålagt honom. Å andra sidan använder han dubbla

kulsprutor, monterade på sin Batcycle och sin Batmobil, varför collateral damages inte helt kan uteslutas. Hans generösa användande av fysisk misshandel mot skurkarna gör att det måste betraktas som ett under om han, till skillnad från Blackwater, aldrig dödat någon. De festligaste skurkarna kan därför, till skillnad från till exempel girlfriendsen, få vara perenna och återanvändas. Otaliga är de kriminella/ondskefulla fiender som Läderlappen med växlande framgång konfronteras med: Kattkvinnan, Pingvinen, Gåtan, Fågelskrämman, Poison Ivy, Den galne hattmakaren, Buktalaren med flera, och inte minst Jokern, som hängt med sedan våren 1940. Jokern spelar en framträdande roll i Warner’s senaste Batmanfilm, som snart har nått upp på den historiska toppen, det vill säga ekonomiskt: The Dark Knight, som åtminstone är den sjunde spelfilmsfilmatiseringen. Liksom närmast föregående filmatisering, Batman begins (2005), är filmen regisserad och skriven av engelsmannen Cristhopher Nolan (med hjälp av brodern). Filmen är två och en halv timme lång med otaliga utvikningar och med en lista av medverkande notoriska hel- och halvskurkar som skulle ställa en rysk romanklassiker i skuggan. Om man går in på IMDb:s databas för att försöka förstå vad man just sett, fin-

»Läderlappens civila identitet har förblivit fördold för hans hemstad – där man tydligen inte läser serier. « ner man att enbart resumén upptar åtskilliga sidor, som tidvis får en att somna – och att misstänka att man därtill sovit över en del inslag i själva filmen som man inte känner igen. Typiskt för Nolans bägge Batmanfilmer är att det mera är karaktärerna än handlingarna som driver historien framåt. Detta beror som i vår aktuella film på det sätt fienden, Jokern, har tecknats på.

Återstår det totala, skoningslösa kriget. Läderlappens världsvise Alfred berättar om sin tid som brittisk kolonialist i Burma, att de lokala rövarbanden där också visade sig totalt resistenta mot försök att skapa fred genom att muta dem – endast genom att bränna ner hela djungeln kunde Ordning återupprättas. Nolan ifrågasätter inte detta recept, som ännu idag är det mest gångbara.

Filmen The Dark Knight presenteras i en

Läderlappen anses ha en positiv män-

situation där USA:s huvudmotståndare inte beskrivs som ett annat imperium, utan som en mera tidsenlig men formidabel fiende som man varken vill eller kan förstå – terrorismen. Eller som George W. Bush analyserade den 2002: ”Dessa människor har inga tanks. De har inga fartyg. De gömmer sig i grottor. De sänder ut självmordsbombare…De drivs av hat. Vi söker inte hämnd. Vi söker rättvisa för att vi älskar.” Jokern är den ideala terroristen. Han är inte ute efter pengar eller ägodelar – han plundrar till exempel Gothams samlade banktillgångar och tänder ett jättebål på pengarna. Tidsandan förändras och Hollywood med den. I Coppolas Gudfadern II 1974 möter i ett skede Michael, den nya Gudfadern, den kubanska revolutionen och drar slutsatsen, att den måste vinna, eftersom dess kämpar föreföll beredda att utan tvekan offra sina liv för dess sak. Jokern söker däremot inte någon annan samhällsordning. Han söker inte ens personlig makt. Han är, vill, Anarki och Kaos, punkt. ”Han vill bara se världen brinna.” Jokern har heller inte någon självbevarelsedrift. Att han inte kan mutas eller hotas gör honom fruktansvärd för ett system som bygger just på schackrande och hot. Att försöka förhandla med terrorister är således meningslöst och innebär att man går deras ärenden.

niskosyn, Framför allt står han enligt sin skapare och Nolan, liksom Blackwater, för den Ordning, som han lite som de senare ifrågasätter. Jokern står för kaos och misantropi, även om Nolan låter honom i ett pressat läge antyda att Läderlappen inte kan undvara sin fiende, eftersom han genom att döda honom skulle förlora sitt existensberättigande. Stundtals börjar allmänheten tröttna på sin väktare och vice versa. Det är bittert att bli missförstådd, tycker Nolan. Nolan hävdar i en intervju att han med denna ambition bryter med det ”ytliga, kommersiella Hollywoodmaneret”. Det är naturligtvis bullshit. Snarare har Nolans höjt förljugenheten till en högre nivå. Det behövs sannolikt i en tid då till och med USA:s medelklass ställs på bar backe, då den rådande kapitalistiska Ordningen genom sin egen anarki hotar att råka i fritt fall och då presidentkanditen och Blackwaterskyddslingen McCain, som lovar sina valmän och sin sponsor att ”There will be more wars”, troligen kommer att vinna makten att fortsatt definiera vad som är Ordning och vad som är Kaos. Och då den ”Vita Riddare”, som i USA-valet en demokratisk allmänhet hoppas på som alternativ, knappast skulle tåla tvätten bättre än filmens Doubleface.

>

hans isaksson är bosatt i vislanda. läs fler filmkrönikor på: http://web. telia.com/~u47210515/


fibutrikes

A Med en budget på 75,5 miljoner dollar för räkenskapsåret 2008 har AFRICOM en ordentlig ekonomisk uppbackning.


fib 31

AFRICOM Den 1 oktober var USA:s nya afrikanska militärkommando insatsberett. Men vad innebär det för USA och för kontinentens länder?

USA:s afrikanska militärkommando

A

lasse lindström text tzenko stoyanov illustration

fricom är en ny stab för Afrika, en utbyggnad av USA:s världsomfattande militärapparat. Hela jordklotet har täckts in med sex staber. Tidigare ”hörde” Afrika till andra militärstaber, men när alltmer dollar dirigeras till och från den afrikanska kontinenten stärker även Pentagon sitt grepp. Uppbygget av Africom innebär ett skifte när det gäller USA:s strategiska målsättningar i världen. ”USA är ute efter den afrikanska oljan”, säger kritiker mot Africom utom och inom USA. ”Inte alls”, säger officiella representanter och pekar på projekt för brunnsborrning och ommålning av skolor. Med militärspråk kallas sådant ”Win hearts and minds”. I argumentationen ingår att den nya militärstaben också ska samordna USA:s civila projekt med bistånd och diplomati. De realiteter som styr utvecklingen ställdes i blixtbelysning när den brittiske premiärministern Gordon Brown den 9 juli under en presskonferens vid G8-mötet i Japan erbjöd den nigerianska regeringen militärhjälp för att återupprätta lag och ordning i söder och återupprätta oljeproduktionen.

>


fibutrikes

>

Mer afrikansk olja importeras till USA än från Mellanöstern. Den olja som kommer från Mellanöstern bör till 2025 ersättas till 75 procent från andra källor, har George W Bush sagt. Det är här Afrika kommer in. Förutom oljan har bland andra den Bush närstående tankesmedjan Heritage Foundation inför tillkomsten av Africom pekat på att USA behöver säkra tillgången till andra naturtillgångar i Afrika. Därifrån kommer 90 procent av världens kobolt, 64 procent av dess mangan, 50 procent av guldet, 40 procent av platinan, 30 procent av uranet, 20 procent av oljan, 70 procent av kakaon och 50 procent av palmoljan. Sammanlagt finns 6 000 amerikanska soldater

på kontinenten (antalet privata anställda i så kallade säkerhetsföretag redovisas inte). Men Africom är inte avsett att utöka det officiella antalet. Tyngdpunkten ska i stället vara att denna stab ska utbilda och utrusta afrikansk trupp att utföra uppgifterna. Inriktningen för Africom är dock klar och grundas på Afrikas ökade betydelse för USA: ”På senare år har analytiker och USA:s beslutsfattare noterat Afrikas växande strategiska betydelse för USA:s intressen. Bland dessa intressen finns Afrikas roll i det globala kriget mot terror och det potentiella hot som skapas av okontrollerade områden, den växande betydelsen av Afrikas naturtillgångar. Särskilt energiresurserna...” Så står det i inledningen till en kongressutredning om Africom från den 10 mars 2008. Redan utan Africom har USA under åren 19502006 gjort 42 militära ingrepp i Afrika, de allra flesta efter 1990, ofta till stöd för sittande regimer mot inhemska uppror. I Somalia, som USA efter Irak och Afghanistan räknar som huvudarena för sitt ”globala krig mot terrorismen” har FBI deltagit i förhör av 100tals ”misstänkta terrorister” som greps under den olagliga etiopiska invasionen. Kriget, som Bushadministrationen räknar som det tredje viktigaste i det globala kriget mot terrorn, har orsakat över tusen dödade, en och en halv miljon somalier i flyktingläger och livsmedelsbrist. Fortfarande hålls ett hundratal personer i etiopiska fängelser. Den 2 maj i år skrev den brittiska tidningen The Independent att fyra USA-plan angri-

AFRICOM:s general William Ward.

Militära projekt på kontinenten USA har redan innan AFRICOM (Department of Defense Unified Combatant Command for Africa) etablerat följande : n Trans-Saharan Counter-Terrorism Partnership är ett samarbete mellan åtta stater och US Army Special Forces. Programmet har en årsbudget på 600 miljoner kr.

n African Contingency Operation Training and Assistance Program är ett utbildningsprogram för militären i fredsbevarande uppgifter, men också polisoperationer mot obeväpnade civila, upprorsbekämpning och konventionell krigföring. Samarbetet omfattade 19 länder 2003. n International Military Education and Training Program är ett projekt för utbildning i USA av 14 731 officerare (2006) från nästan alla afrikanska stater.

n Foreign Military Sales Program är ett program för finansiering av vapenköp från USA:s regering. Lånen avskrivs sedan ofta. n African Costal and Border Security Program handlar om att bistå stater med specialutrustning för sjö- och luftbevakning.

n Excess Defense Articles Program är ett projekt som överför överskottsmateriel till stater. n Joint Task Force Aztec Silence är ett program för spaning i Väst- och Nordafrika med baser i Sigonella på Sicilien och Tamanrasset i Algeriet.

n Naval Operations in the Gulf of Guinea är ett projekt för ökad flottnärvaro och hamnar i elva länder. n Base Access Agreements for Cooperative Security Locations and Forward Operating Sites är avtal med tio länder om baser. Staterna behåller dock formellt äganderätten till baserna.

n Combined Joint Task Force – Horn of Africa. Är en styrka på över 1 500 USA-soldater stationerade i Camp Lemontier i Djibuti. Nytt hyreskontrakt är skrivet för fem år och med möjlighet till förlängning i ytterligare två perioder. Ytan ökades 2007 från 40 hektar till över 200.

pit ett hus i staden Dusamareb och dödat en man som tros ha varit al-Qaidas chef i Östafrika. Ytterligare upp till 30 människor dödades i det som sades vara USA:s första militära framgång i Somalia efter stödet till den etiopiska invasionen i juli 2006. Den etiopiska regimen under premiärminister Meles Zenawi kan inte heller kallas demokratisk i någon mening. Vid valet 2005 förlorade hans parti EPRDF stort. Folk protesterade och 200 människor dödades och 700 skadades när militären – med amerikanska vapen– öppnade eld. Trots det har USA under senare år fördubblat vapenförsäljningen och ökat militärhjälpen till Etiopien med 250 procent. Så i stället för att stödja afrikanska unionens initiativ Amisom för Somalia satsade USA på Etiopiens invasion 2006 till stöd för en krigsherreregering som inte har någon demokratisk förankring. Africom kommer alltså inte innebära att nya amerikanska baser byggs upp i Afrika. I stället ska AFRICOM ägna sig åt att stärka allierades militärer att utföra de uppgifter som den amerikanska armén med sina krig i Irak och Afghanistan inte klarar.

Men Africom har också stött på motstånd. Tanken var att staben skulle få ett högkvarter någonstans i Afrika. Det gick inte på grund av motstånd från de afrikanska ledarna. Afrikanska unionens Panafrikanska parlamentet har uttryckligen tagit beslut att rekommendera medlemsländerna att inte hysa Africom, det har också de regionala organisationerna SADC och Ecowas. Bara enstaka ledare, främst Liberias president Ellen Johnson-Sirleaf har med oreserverat stöd för Africom erbjudit sitt land som säte för dess högkvarter. I stället för ett stort högkvarter i Afrika började Africom tala om flera regionala högkvarter. Men det fungerade inte heller. Nu sägs det officiellt att högkvarteret ”under överskådlig framtid” ska befinna sig i en tysk USA-bas i Stuttgart med en stab på 1 300 personer. I juli 2007 var tanken att Africom:s befälhavare William Ward skulle föra samtal i Sydafrika om den nya staben. Landets försvarsminister vägrade dock träffa honom.


fib 33

»Bara enstaka ledare, främst Liberias president har oreserverat visat sitt stöd för Africom och erbjudit sitt land som säte för dess högkvarter.« Varför har det då gått så knackigt för militärstaben?

Inför ett utskott i USA:s kongress påminde dr Wafula Okumu, chef för tankesmedjan Insitut for Strategic Studies om att USA aldrig stött FN:s av­kolonialiseringsinitiativ, befrielsekampen mot kolonialismen i de portugisiska kolonierna eller kampen mot apartheid. Under kalla kriget stödde USA antidemokratiska afrikanska despoter med fasansfulla meriter. Han undrade också ”vad som händer om Kina också skulle besluta skapa en liknande stab för Afrika”. ”Vem ska stabiliseras? Var går gränsen för ingripande för stabilitet? Om folk protesterar mot orimlig företagspolitik i samband med ett oljeföretags verksamhet, ska USA då använda våld eller uppmuntra inhemska afrikanska militärförband till våld till skydd för dessa företags tillgångar? Kommer USA:s soldater att vara ansvariga inför afrikanska regeringar eller deras medborgare? I vilken utsträckning kommer USA att använda legosoldater och andra konsulter i Afrika? Kommer USA:s ekonomiska intressen att övertrumfa rättssäkerhet, demokrati och ansvarsskyldighet i Afrika? Svaren på dessa frågor kommer i hög grad att bestämma huruvida Africom är lösningen på ett byråkratiskt problem inom USA:s globala krigsmakt eller om det är troligt att det kommer att främja framtida konflikter.” Så sammanfattar den liberala tankesmedjan Foreign Policy in Focus situationen. Man kan bara instämma i farhågorna.

lasse lindström är it-tekniker, han bor i kista och är medlem i FiB:s utrikesgrupp. tzenko stoyanov är illustratör www.tzenko.com

Africom vill gärna framstå som inte bara ett organ för USAs militär utan också som ett civilt organ med humanitär inriktning. Bilden från Africoms hemsida föreställer General William E. Ward ”på civilt uppdrag”.

Nigerias svarta guld

När Gordon Brown den 9 juli erbjöd Nigeria brittisk militärhjälp för att slå ned motståndsrörelserna i det oljerika Nigerdeltat blev det omedelbara resultatet att ett avtal om eldupphör bröts och att det internationella oljepriset gick upp med sex dollar. I den nigerianska pressen sågs detta som en krigsförklaring. Daily Champions satte rubriken: Stridslinje! UK förklarar krig mot kämparna i Deltat. Olja för mer än 1 200 miljarder kronor har pumpats ut ur deltat. ”Men folket i deltat får inte ens den magraste smula från det bord som med rekordhöga oljepriser blir allt ymnigare. Vad de får är i stället föroreningarna.” Så skriver Independents Claire Soares. Av 30 miljoner invånare har 70 procent mindre än en USA-dollar om dagen att leva på. Medellivslängden är 40 år. Bolagen bränner upp 2,5 miljarder kubikfot gas som dygnet runt kommer ur marken när de pumpar upp oljan. Himlen förmörkas av svart, skarp rök och allt beläggs med sot. Nedsmutsning av jord och vatten gör att det inte går att odla eller fiska. Regeringen skulle ha bötesbelagt oljebolagen vid årsskiftet för att det inte avslutade gasbränningen men när bolagen sa att de inte kunde backade regeringen. År 1995 hängde dåvarande militärregimen Ken Saro-Wiwa som uppmärksammades världen över för sin fredliga kamp mot oljebolagen. Han sista ord lär ha varit: ”Varför ska folket i oljerika länder torteras?”

Nu är kampen även väpnad. I deltat opererar både rena banditgäng och ett antal politiska organisationer. Den största är Movement for the Emancipation of the Niger Delta (MEND). MEND har tre krav: 1,5 miljarder dollar som redan är utdömt av domstolar för skador på miljön, 50 procent av värdet på oljan som pumpas ur deras land och frihet för de fängslade ledarna. Utländska oljearbetare kidnappas och oljeanläggningar har angripits under flera år. En fjärdedel av exporten har hindrats på detta sätt. I juni angrep MEND en natt oljefältet Bonga tolv mil ut i havet och tvingade Shell att stänga ned den dagliga utvinningen av 200 000 fat olja. I juni utfärdade också MEND en ensidig vapenvila. Den avslutades vid den brittiske premiärministerns krigsförklaring. Den 28 juli kom två MEND-attacker mot Shells pipelines till exportterminalen i Bonny. I mitten av september gick Nigerias militär till offensiv mot rörelsen med styrkor från armén, flyget och flottan. Efter två dagars direkta markstrider – vilket har varit ovanligt under denna tre år långa konflikt – förklarade MEND att området nu befinner sig i fullt krig, men har sedan ensidigt utlyst vapenvila efter att de militära målen uppnåtts. LASSE LINDSTRÖM


fibutrikes

»ONDSKA Så blev Zimbabwe

Zimbabwes väg från mönsterland till ondskans

Robert Mugabe - Afrikas värsting?

axelmakt inleddes i mitten på 1990-talet när landet bröt med en från Väst dikterad utvecklingsmodell administrerad av Världsbanken och Internationella valutafonden. När jordreformen proklamerades några år senare förstärktes kursändringen och när Zimbabwe 1998 ingrep och, åtminstone tillfälligt, stoppade imperialistiska planer för Demokratiska republiken Kongo beseglades det forna mönsterlandets öde. Regimförändring gjordes till övergripande mål för EU:s och USA:s Zimbabwepolitik. I vågskålen låg inte bara Zimbabwes utan hela Afrikas

framtid.


fib 35

ANS AXELMAKT« S

hans öhrn text

trategin blev att lyfta fram mänskliga rättigheter och demokrati samtidigt som frågan om utländsk inblandning och det nationella oberoendet osynliggjordes. En villrådig och försvagad vänster i både Nord och Syd var inte sen att svälja betet. Genom en ensidig och ofta starkt förvrängd nyhetsförmedling från Zimbabwe skapades en undergångsstämning som hjälpte till att bryta ned försvarsviljan hos många tidigare antiimperialister. Kampanjen koncentrerades runt landets president Robert Mugabe, som pekades ut som roten till allt ont och på så sätt fick symbolisera den ”brutale svarte mannen”, en välkänd stereotyp i västerländskt tänkande, även inom vänstern. Snart ljöd nästan unisont ropen på att ”omvärlden” måste agera i Zimbabwe. När organisationen Genocide Watch spred rykten om ett förestående folkmord i Zimbabwe hördes ett vrålande crescendo. USA och EU kunde därför 2002 besluta att undergräva folkrätten ytterligare genom att införa olagliga, så kallade ”smarta” sanktioner mot Zimbabwe, utan märkbara protester. Fem svenska frikyrkor har till och med krävt militär intervention i landet, ett nästan unikt krav för att komma från kyrkligt håll.

Kampanjen mot Zimbabwe går längre än att enbart få bort Mugabe. I slutändan handlar det om kontrollen över en kontinent, Afrika, där alltfler länder tycks ha tröttnat på biståndslöften från de forna europeiska kolonialländerna och i stället vänt sig mot öster. Där har de funnit nya ekonomiska samarbetspartners som hittills visat sig mindre giriga och självgoda än européerna. Därför har afrikanska ledare i allmänhet och Sydafrikas förre president Thabo Mbeki i synnerhet attackerats när de stått upp för folkrätten i fallet Zimbabwe. Dessa stämningar fångades av brittiska The Economist som nyligen i en ledare frågade sig: – Varför ska Afrika tas på allvar när dess ledare vägrar att samarbete för att bort en sådan cancersvulst (som Mugabe) hos dem själva? Kampanjen har haft viss framgång. En del afrikanska länder har utsatts för hårda påtryckningar och hot om indraget bistånd för att förmås att ändra åsikt om

Zimbabwe. Liberia och Botswana är två västvänliga länder som gjort försök att spräcka enigheten. Som tack har Botswana kunnat tvångsförflytta ursprungsbefolkning och slänga ut kritiska journalister och utländska biståndsarbetare, utan att Väst protesterat. Liberia hoppas genom sitt agerande bli säte för USA:s militära Afrikakommando, som övriga afrikanska länder med emfas hittills tacka nej till. Andra länder har i stället valt att subtilt protestera mot påtryckningarna. Malawi hamnade lite i kylan när landet för EU-pengar lät bygga en motorväg till grannlandet Moçambique och sedan döpte den till Robert Mugabe highway.

Zimbabwes väg liknar många andra utvecklingsländers. Efter befrielsen 1980 mottog landet en hel del bistånd, inte minst från Sverige, men snärjdes samtidigt i Världsbankens och IMF:s lånegarn. Efter ett decennium av framgångar inleddes 1990-talet i Zimbabwe med svår torka och haveri för den från Väst godkända utvecklingsvägen. Det är numera allmänt accepterat att ekonomiska strukturanpassningsprogram som regeringar i utvecklingsländer påtvingades i de flesta fall ledde till ekonomisk katastrof, så också i Zimbabwe. De är mer dessa program än regeringens jordomfördelningspolitik som ligger bakom den relativa kollapsen inom det zimbabwiska jordbruket i början av 2000-talet. I mitten av 1990-talet tvingades det revolutionärt avsomnade och statsbärande partiet ZANU-PF att välja väg; antingen gå emot de folkliga kraven på en radikal jordreform och bibehålla västländernas förtroende eller återgå till den revolutionära politik som låg bakom befrielsekampen och försöka ställa sig i spetsen för kampen. Inte utan vånda valdes det senare alternativet och den nya politiken fick genast sitt stålbad. I Zaire hade Laurent Kabila delvis med stöd av USA tvingat bort den tidigare presidenten Mobuto och tagit kommandot. Kabila lät döpa om landet till Demokratiska republiken Kongo och bröt med USA, som då med hjälp Uganda och Rwanda försökte återta kontrollen över Kongo. USA:s planer stoppades emellertid av samarbetsorganisationen för södra Afrikas

Valet i Zimbabwe

n n Den 29 mars 2008 hölls valet. De tre huvudkandidaterna var den sittande presidenten Robert Mugabe (Zanu-PF), Morgan Tsvangirai (Movement for Democratic Change) och Simba Makoni (oberoende). För att vinna presidentposten krävdes absolut majoritet. Ingen av kandidaterna fick mer än 50 procent av rösterna och valet gick då till en andra valomgång, 27 juni. n n Den 22 juni meddelade Morgan Tsvangirai att han gav upp sin kandidatur, med hänvisning till våldet i landet. Sydafrikas regering uppmanade honom i ett uttalande samma dag att ompröva sitt beslut. n n Måndagen den 23 juni kom FN:s säkerhetsråd med fyra resolutioner om Zimbabwe. Bland annat fördömdes det politiska våldet som utövats av Mugabes parti Zanu-PF och säkerhetsrådet uttryckte sin oro över den allvarliga humanitära situationen i Zimbabwe. n n Den 29 juni utropades Robert Mugabe till president i Zimbabwe.

>


fibutrikes

»De zimbabwier som hörs i svenska medier är ofta knutna till eller anställda av utländska biståndsorganisationer. Biståndsarbetare och journalister lever i symbios och det har skapat en skev bild av händelserna i Zimbabwe.«

>

Hittills har jordreformen omfattat elva miljoner hektar jord och, enligt de lägsta uppskattningarna, gagnat minst 200 000 jordlösa zimbabwiska familjer.

stater, SADC. På Kabilas begäran kom SADC-styrkor till undsättning och drev tillbaka invasionsstyrkorna från grannländerna i öst. Hela SADC stod bakom aktionen, men det var Angola, Namibia och Zimbabwe som skickade militär hjälp. Angolanska trupper förhindrade att huvudstaden Kinshasa intogs och Zimbabwes 10 000 soldater räddade Kabila kvar vid makten. I och med USA: s (tillfälliga?) nederlag i Kongo stärktes också en allians av progressiva stater inom SADC. Förutom de stater som deltog militärt kom den att bestå av Kabilas Kongo och, när Thabo Mbeki efterträdde Nelson Mandela som president, även av Sydafrika. I västliga läger skapade det närmast panik när man insåg att afrikanska länder höll på att skapa allianser med andra progressiva stater i Latinamerika och dessutom stärkte de ekonomiska banden med öst, inte minst med Kina. Zimbabwe och dess president Robert Mugabe hamnade i skottgluggen. Via Zimbabwe skulle andra progressiva krafter, framför allt i Sydafrika, besegras och ordningen återställas i Afrika.

Även om ZANU-PF inte kan frikännas från skuld i Zimbabwes nuvarande predikament går det knappast att bortse från att den destabiliseringspolitik som landet har utsatts för bär huvudansvaret för problemen. Politiken känns igen från andra håll. I Chile 1973 minskade en utifrån skapad hyperinflation manövreringsutrymmet för President Salvador Allende. På gatorna i Santiago och andra städer protesterade kvinnorna mot livsmedelsbrist och alltför höga matpriser i inflationens kölvatten. När militären störtade Allende hälsades det med tillfredställelse inte bara av USA utan också av många chilenare, som gav Allende skulden för krisen i landet. Även Jugoslaviens sönderfall föregicks av hyperinflation, till och med högre än den nuvarande inflationen i Zimbabwe. Krisen där har alltså inte orsakats men väl förvärrats av opportunistiska element både inom och utom regeringspartiet och oppositionen som utnyttjat situationen för egen vinning. Svartabörshandeln har florerat och valutasvin har haft glada dagar. Zimbabwe var tills nyligen världens dyraste land att leva i om man följde den officiella växelkursen och världens billigaste om man växlade svart.

De ekonomiska påfrestningarna har skapat en polarisering i Zimbabwe. Det senaste decenniet har landet varit delat mellan regeringspartiet och oppositionen, som fått ungefär hälften var av rösterna i parlament- och presidentval. Oppositionen har haft sitt stöd i städerna där många blivit av med sina jobb medan regeringspartiet haft sitt stöd på landsbygden, inte minst bland fattiga kvinnor, många av dem vinnare på jordreformen. Oftast är medellösa kvinnor, i svenskt och internationellt bistånd, en omhuldad grupp som hjärtnupna biståndsarbetare älskar att ge en röst. Men i Zimbabwe har man inte velat lyssna på dessa kvinnor, ty de har sagt det man inte vill höra: Mugabe och ZANU-PF. De zimbabwier som hörs i till exempel svenska medier är ofta knutna till eller anställda av utländska biståndsorganisationer. Biståndsarbetare och journalister lever i symbios och det har skapat en skev bild av händelserna i Zimbabwe. Ett exempel är antalet så kallade zimbabwiska flyktingar som sägs uppgå till tre till fyra miljoner bara i Sydafrika. En mer realistisk siffra är en miljon som också stämmer bättre överens med en nyligen publicerad undersökning som visade att antalet utlänningar som bodde i Johannesburg var omkring 700 000 och inte tre miljoner som tidigare antogs. Våldsamma överdrifter – och underdrifter – kännetecknar massmediernas rapportering från Afrika i allmänhet och Zimbabwe i synnerhet. Det är ännu för tidigt att säga vad den politiska uppgörelsen mellan ZANU-PF och oppositionen kan få för konsekvenser. Men både EU och USA har deklarerat att man tänker fortsätta sitt ekonomiska och politiska sabotage mot Zimbabwe genom att bibehålla sanktionerna mot landet. Omständigheterna kring Thabo Mbekis avgång som president i Sydafrika och framför allt sättet han tvingades avgå på, bådar heller inte gott. Han var en garant för uppgörelsen i Zimbabwe och man kan vara säker på att hans vägran att ge efter för imperialistiska ouvertyrer i Zimbabwefrågan har mer att göra med hans avgång än en påstådd maktkamp mellan högern och väns­ tern inom det sydafrikanska regeringspartiet ANC.

hans öhrn är författare och journalist.


Ulla Wennberg

fib 37

Marja Ruta Hotel Gästis

Leif Zetterling

Sandra Qvist

Antal värvade: 370 Mål: 300!

målet uppnått – men tävlingen rullar på Värvningspoäng: Helår tre värvarpoäng. Halvår två värvarpoäng. Prov en värvarpoäng. Priser: Många chanser att vinna konstverk! l Utlottning av tre konstverk varje kvartal till tre värvare (oavsett antal värvarpoäng)! l Varje kvartal får den som samlat mest värvarpoäng en övernattning för två på Gästis i Varberg inkl spa, buffé och frukost! l De 20 första värvare som samlat minst 15 värvarpoäng får var sitt konstverk! l Den som samlat allra flest värvarpoäng under året får ett

konstverk i december 2008! Provision: Värvare får 20 procent provision (utbetalas kvartalsvis i efterskott)

a fina y n n n i V lverk origina tter! lnä + hotel

Vinnare tredje kvartalet: l Övernattningen för två på Hotel Gästis i Varberg (med 31 poäng överlägsen vinnare) Maj Lidberg, Göteborg. l Ulla Wennbergs konstverk gick till Pie Blume Rönninge. l Hans Lindströms bild gick till Dine Malmsten Spånga. l Alexandra Ellis foto gick till Pieter Söron i Göteborg.

var realist. kräv det omöjliga – en prenumeration! o Helår (12 nummer, 490 kr) o Helår stud/pensionär/arbetslös (12 nummer, 350 kr) o Halvår (6 nummer, 270 kr) o Halvår stud/pensionär/arbetslös (6 nummer, 195 kr) o Prov (4 nummer, 100 kronor) Ny prenumerant: Värvare Namn: Namn: Gatuadress: Gatuadress: Postadress: Postadress: Telefon: Telefon: E-post: E-post: bg-pg nr(för återbet):

Tycker du att det känns sådär att klippa i tidningen? Inga problem. Maila då prenum@fib.se!

FIB BETALAR PORTOT Folket i Bild/ Kulturfront Svarspost

Kundnummer 11 0334400 110 04 Stockholm


fibskriftställning

Naken ostalgi

Nakenbadandet i DDR var en välorganiserad säregenhet i östblocket.

O

jan myrdal text

stalgi! sägs i samhällsbevarande tyska media

när folk från forna Tyska demokratiska republiken minns hur det var i en stat som även om den redan från början varit den fattigare riksdelen och därtill fått betala tunga krigsskadestånd för Hitlers krig ändå sökte ge medborgarna full sysselsättning, utbildning, billiga böcker, hälsovård, barnomsorg och kvinnors likaberättigande. Fast det fanns också en annan sida, där var mer övervakning, fler poliskontroller och farligare att säga högt vad man tänkte om sådant som Moskvas politik. Utreseförebud gavs därtill. I båda tyska staterna användes yrkesförbud – Berufsverbote – och i båda var den politiska polisen aktivt övervakande men den östra riksdelens Ministerium für Staatssicherheit var effektivare – och därmed för medborgarna värre – än den västra delens Verfassungsschutz och dess utrikes aktiva Bundes nachrichtendienst. Jag vet, jag har bott i de båda tyska staterna. I öster på femtiotalet, i väster på sjuttiotalet. (På sextiotalet förbjöds för övrigt i öster Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell; den beslagtogs som fascistisk krigspropaganda. Men i väster gavs den samtidigt ut.) Riktigt suverän var heller ingen av de två staterna. De var då båda ockuperade, under kontroll och styrning av var sin supermakt. Kom – fast oftast sent som trascapatrullo – i sina herrars imperialistiska krig. Därtill satt i väster de gamla nazisterna kvar på sina ämbeten till dess de av åldersskäl pensionerades och så småningom avled under det de i princip med rätta fängslades och omskolades i öster. Tyskheten hade de gemensamt och även om jag egentligen menade att Tyska demokratiska republiken socialt var det bättre Tyskland föredrog jag alltså på sjuttiotalet

1952 förklarade inrikesministern i Tyska Demokratiska Republiken att det organiserade nakenbadandet utgjorde ”en farlig sekterism”.

Bilder ur FKK in der DDR. Sommer. Sonne. Nackedei. Har getts ut av Eulenspiegel Verlag i Berlin av Thomas Kupfermann.


fib 39 att bo och arbeta i Väst. I Västberlin. (Det tredje Tyskland). Många tyska kolleger såg det på samma sätt. Ja, lika litet som Erlanders och Palmes svenska folkhem kan beskrivas enbart genom att skildra det farliga dubbelspelet; landsättningen av diversanter i Baltikum, den hemliga och grundlagsstridiga anslutningen till CoCom, bakgrunden till Catalinaaffären, skådeprocessen kring Enbom, IB med sina 20 000 angivare – fö att bara ta några exempel – kan Tyska Demokratiska Republiken beskrivas enbart genom att hålla fram Stasi och muren. Men till detta återkommer jag. Detta var en lång – men nödvändig – inledning ty bland det myckna det många inte vet – eller glömt – om Tyska Demokratiska Republiken är att den från sextiotal till 1989 var ett den organiserade naturismens centrum i Europa. Nu har också en rikt illustrerad och helt igenom nakenostalgisk bok om denna statligt subventionerade Fria Kropps Kultur publicerats av Eulenspiegel Verlag i Berlin: Thomas Kupfermann. FKK in der DDR . Sommer. Sonne. Nackedeis.

Ja, då fram till 1990 var nakenkulturen i Tyska Demokratiska Republiken en massrörelse. 80 procent av de östtyska familjerna hade varit på något av de 40 officiella FKK-lägren. Det var familjesemester. Endast 4,5 procent av deltagarna nakensemestrade utan partner, 83 procent var gifta, 64 procent tältade med sina barn. (Såvitt jag förstår skulle en dåtida tysk Bodström omedelbart kallat på en Volkspolizist inför åsynen av så många lekande nakna barn mitt bland nakna vuxna av alla åldrar, ungdomar som gamlingar. Fast hade det inträffat då hade man nog från lägerledningen ringt efter närmaste psykiater.) Nakenheten var inte bara familjefest; den var även tyskt organiserad. Mot havet marscherade i samlad trupp nakna matronor och unga flickor från Demokratiska Kvinnoförbundets Nakenkultursektion förbi den på stranden akrobatiskt gymnastiserande Brigaden Framåt från Lantbrukskooperativet Röd Morgon. Nakenbadandet i Tyska Demokratiska Republiken var en säregenhet i östblocket. I det socialistiska Polen duschade kvinnor (som goda katoliker) med särken på. I Ryssland var prydheten traditionell norm, där badade man kanske naken i floden – men blott när ingen såg det. Detta ansågs vara socialistisk moral. 1952 förklarade också inrikesministern i Tyska Demokratiska Republiken att det organiserade nakenbadandet utgjorde ”en farlig sekterism och ett uttryck för imperialistisk dekadens”. 1954 utfärdades så ett officiellt förbud som i sak upprepade det nazistiska naturistförbudet av år 1942. Två år senare hade politiken vänts 180 grader. Ty då hade Kulturbund, kulturarbetarförbundet, tagit kamp för nakenkultur som sund och progressiv och segrat. Det var inte så märkligt. Många bland de ledande gamla kommunisterna kom ju från den 1910-talets och 1920-talets ”ungdoms­

”Nakenheten var inte bara familjefest; den var även tyskt organiserad. Mot havet marscherade i samlad trupp nakna matronor och unga flickor från Demokratiska Kvinnoförbundets Nakenkultursektion. ” rörelse” som haft just fri kroppskultur som ideal. Detta hade präglat socialistiska och kommunistiska massrörelser fram till Hitlers maktövertagande. Ja allt, våra värderingar inte minst, har sin historia. Den synen på kroppen hade också präglat min uppväxt. Inte bara att jag och mina föräldrar fotvandrade nakna i Kolmården när jag var sju år så som man då på trettiotalet gjorde i radikala intellektuella kretsar, utan för min dåtida tidiga bestämmande läsning. Jag inser att jag reagerar på omslaget till FKK in der DDR bland annat för att dess hållning påminner så starkt om den i Sergej Lutjisjkins Jag älskar livet som togs till omslag på Spektrum nr 3 1933: Per Henrik Törngrens Psykoanalys och samhälle vilken text kom att bestämma mycket i min prepubertet och tidiga ungdom. (Marx mötte jag först något år senare, i fjortonårsåldern.)

När jag ser på bilderna i denna ostalgiska bok om nakenkulturen i Tyska Demokratiska Republiken inser jag att jag tycker om dem också därför att kvinnorna inte har rakade underliv (inte ens bikinilinje). Det är inte bara något privat. Också det är en radikal och politisk tradition jag gjordes medveten om för sjuttio år sedan. Delacroix väckte mycket ont blod 1830 med Friheten på barrikaden för att kvinnans armhåla som vändes mot publiken när hon lyfte flaggan inte var klassiskt rakad. Detta, lärde jag mig, var en medveten utmaning och sågs som grymt oanständigt av den goda borgerligheten. Félicien Rops möttes på motsvarande sätt av den anständiga Brysselpressens vrede år 1886 då han visade sin målning Pornokratés. (Damen med svinet.) Kvinnan på bilden hade kroppsbehåring! Vad jag saknar i Kupfermanns bok är påpekandet att undersökningar visat att kvinnor i Tyska Demokratiska Republiken under sjuttio/åttio-talen hade mer tillfredsställande sexualliv och högre orgasmfrekvens än (hemma-)kvinnor i Förbundsrepubliken. Skälet var inte så mycket FKKlägren – även om de bidrog – som utbildningsmöjligheter, full sysselsättning, barnomsorg och makt över den egna reproduktionen.

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.


fibsettlästhört halldór laxness. en biografi

Halldór Gudmundsson | Övers. Inge Knutsson | Leopard förlag Islands store författare, Halldór Laxness (1902-98), och nobelpristagare 1955, har tidigare inte biograferats på svenska, med undantag för några akademiska skrifter. Nu föreligger i översättning en omfattande biografi från 2004. När man vill närma sig Laxness är det naturligtvis verken som står i förgrunden, till exempel Salka Valka (1931-32), Fria män (1934-35), Världens ljus, även Olafur Karason (1937-40), Islands klocka (1943-46), Gerpla (1952), På tunet därhemma (1975). Emellertid utesluter inte hans stora verk att man med glädje kastar över den tjocka biografin. Laxness reste tidigt utomlands. Det omfattade bland annat klostervistelse i Luxemburg och konvertering till katolicismen 1923, flera följande resor, vilka frätte hål på hans religiösa tro, vistelse i Hollywood och San Francisco, med stäckt hopp om karriär inom filmen. Vistelsen i USA hade gjort Laxness till socialist och som sådan återvände han till Island i december 1929. Då hade hans mycket radikala essäsamling (Folkets bok, ej översatt) precis kommit ut. Och Laxness kastade sig omedelbart in i den politiska debatten. Det närmaste årtiondet blev Laxness mest produktiva, med sammanlagt 15 böcker. Gudmundssons biografi är både detaljrik och analytisk. Författaren är en god stilist, vilket också Inge Knutssons översättning bär sägen om. Den senare har från 1975 och framåt översatt flera arbeten av Laxness till svenska; Knutsson beräknas 2009 komma ut med en nyöversättning av Fria män – en händelse att se fram mot. Gudmundsson är ingen stillsam biograf, utan läxar av och till upp huvudpersonen. Det kan gälla privatlivet när han påtalar att Laxness överlät barnuppfostran och hemarbete på sin fru, medan han själv titt som tätt reste

utomlands. Eller när han häpnadsväckande grovt hävdar att Laxness ”i de flesta avseenden gick i kommunisternas ledband”. Däremellan redovisar han skrupulöst fakta och omständigheter. Så visar han övertygande att USA-åren bidrog både till ett entydigt avståndstagande, ett ”avfall”, från Laxness tidigare religiösa föreställning och anammande av en radikal socialism. Det var först på sin ålders höst som han återtog kontakten med katolska kyrkan. Laxness uttryckte tidigt sin syn på författarskapet som en ”kamp” för sina ideal och mot reaktionär dumhet. Litterärt inledde han den kampen 1929 och fortsatte den under många år. Atomstationen, eller Land till salu (1948) kritiserade etablerandet av permanenta USA-baser på Island. De isländska rötterna var han trogen livet ut, vilka resulterade i underbara historiska skildringar. Den danska kolonialismen, makalöst skildrad i verket Islands klocka är gränsöverskridande och förtjänar verkligen en plats bland dagens bokläsare. Skall man då börja med verken eller biografin? Naturligtvis med verken, men glöm inte bort Gudmundssons herkulesarbete!

ulf karlström

Första Maj. Socialdemokratiska arbetarepartiet går mot Norra Bantorget i Stockholm. Bild: WIkipedia.

i skuggan av en storhetstid Olle Sahlström | Atlas förlag

Olle Sahlström har varit utredare på LO, men är också författare. Med nya boken I skuggan av en storhetstid ikläder han sig båda rollerna. I reportagets och debattbokens form levandegör han ett nytt Europa. Ett samhälle där enbart en av fyra anställda är medlemmar av en facklig organisation. Hur ska facken överleva? Kring vilken idé? Det är ingen lättviktig pamflett som

Sahlström redovisar. Boken är full av liv och berättelser från olika länder. Därför också intressant och rolig att läsa. Men den är även en nära 300 sidor fullmatad debattbok. En bok att inspireras av för den som söker idéer för hur nedgången kan vändas genom att återskapa en kämpande fackföreningsrörelse. Han besöker bland annat engelska Bristol, som en gång var ett nav för Europas


fib 41

slavhandel och som nu är en delad stad på annat sätt. Svarta, asiater och nyinvandrade arbetare från Östeuropa bor här var för sig. De rika vita bor i norra delen och de fattiga vita i stadens södra del. Sedan 2004 har 470 000 arbetare kommit till Storbritannien från Östeuropa, främst Polen. Legalt. Dessutom finns där minst 600 000 papperslösa från samma länder. Representanter från det brittiska fack som förlorat miljontals medlemmar sedan 1980-talet har lärt sig att facken inte längre kan luta sig åt varken stat eller något parti. De måste starta om igen. Back to basics. Den fackförening som blivit ”male, stale and pale”, måste öppna sig för nya grupper och nya arbetssätt. Brittiska Unison vidgar

perspektivet från löne- och avtalsfrågor på jobbet till att arbeta mer i hela samhället och skapa en rörelse tillsammans med andra; kyrkan, människorättsorganisationer, migrantföreningar, för att driva frågorna gemensamt och skapa en större kraft gentemot företagen. Sahlström beskriver, intervjuar, analyserar. Lösenordet är mobilisering, att genom att mobilisera medlemmarna på arbetsplatserna åter vinna arbetarnas förtroende. Mot slutet vänder han hem till det Baltic Network, som skapats av långtradarchaufförer runt om Östersjön för att tillsammans hjälpas åt att värva medlemmar och kanske få till ett europeiskt avtal för chaufförer. Bilden är mörk men muren har sina sprickor, skriver Olle Sahlström. På sin resa genom Europa har han sett kanske inte ett nytt spöke, men hoppet finns om en kulturrevolution bland fackföreningsrörelsen. Boken är en välskriven och spännande samtidsskildring.

åke johansson

baskermannen, döden och joe walcott Gunder

Andersson | Lindelöws bokförlag

I den andra delen av Gunder Anderssons planerade självbiografiska trilogi, en spännande resa i barndomens småbrukarlandskap i södra Dalarna, har vi nått fram till 1950talets början och lille Gunder, döpt efter löparen Gunder Hägg, känner under sommaren skräck inför att träda in i det helvete som kallas skolan. Att han ska bli mobbad, för sina glasögonen och förnamnet, det är han säker på, liksom att han får spö på bara skinnet av överläraren. Koreakriget har inletts, fotbolls-VM i Rio med Nacka knastrar fram i radioapparaterna (ojojoj), Calle Jularbo, Calle med C, spelar i lilla Smedsbo (där låg ett kommunistläger) och när Gustav den femte dör i oktober får ungarna lov. Finns det fler kungar som kan dö? Pappa Alfred, den största idolen av alla, lär Gunder spela schack och trollar fram fantastiska historier ur sitt liv hur lätt som helst. Sonen njuter och mamman skramlar högt med disken när kvinnor kommer på tal. Magiska stunder, när pappan lägger in snuset, gör en konstpaus och sätter fart. Skolstart är inte det enda molnet på sjuåringens himmel. Familjen har flyttat förut. Ska de tvingas flytta igen? Pappan klagar ständigt på det olönsamma småbrukarhelvetet och försöker dryga ut med att hugga i skogen. Men det är en tuff kamp för att överleva. Snåla grannar vill inte låna ut tröskmaskinen. Mamman står oftast vid spisen, säger inte mycket men känner likaså en stark oro. Klass-skillnaderna blir även

lille Gunder påmind om. Bästisen Hartvig från första boken, Pojken i brunnen, har rest med familjen till Tyskland. Hur blir det med kompisarna Lennart, Lasse och de andra? Och ”bokängeln” Kerstin i ”gullvivehavet” – ska hon också tvingas flytta? Gunder älskar att plocka blommor med Kerstin men vänder bort kinden när hon vill pussas. Man får ju inte bli tjejtjusare, så i skolan är kroppsberöring helt tabu. Han flöder över av ordrikedom och fantasi men det är också annat som flödar, oftast på fel tid och plats. När Calle med C spelar Hammarforsens brus (!) blir Gunder pissnödig, men pappan räddar som oftast den prekära situationen med ett gott råd. Ingenting är egentligen vad det förmodas vara i Gunders liv. Skolan är inget helvete på

jorden. De förtalade tattarna visar sig vara hjälpsamma och vänliga medan en alltid leende ”vänlig” frikyrkopastor, ”frimicklarprällen” enligt Gunders pappa, visar sig vara en fascistoid tyrann som spöar upp sin pojke för att han leker med kommunister. Plågoandarna slipper Gunder i skolan med hjälp av boxaren Joe Walcott. Det räcker till slut med några ord och mobbarna sticker. Mysteriet döden och våldet ockuperar hans hjärna efter ett fruktansvärt yxmord i Krylbo. Pojkarna grubblar över det stora mysteriet Kvinnan. Livliga diskussioner om fittan: är den trekantig eller fyrkantig? Till ljuset i familjens liv hör moster Svea, yrvädret som – kan man tänka sig! – badar ute i logen i ett badkar. Alldeles naken. Psykologiskt sett är Gunder Anderssons barndomsskildring övertygande i sin fantasirika humor och imponerande i sina kast mellan lekfullhet och melankoli, mellan allvarligt livsgrubbel, ur sjuåringens perspektiv, och en livfull, mustig berättarglädje sprängfylld av kärlek till människor och natur. jan lidén

»På sin resa genom Europa har han sett kanske inte ett nytt spöke, men hoppet finns om en kulturrevolution bland fackföreningsrörelsen.«


fibsettlästhört superclass

David Rothkopf | övers. Margareta Eklöf | Leopard förlag Världens yttersta maktelit består av 6 000 personer – det kommer David Rothkopf fram till i sin inventering av ”superklassen”. En inte alltför brokig skara av vita män i övre medelåldern med betydande dollarförmögenheter, men även en och annan popstjärna och kvasiintellektuell författare som alla har det gemensamt att de kan påverka politiken, personligen, på ett sätt som helt åsidosätter demokratiska principer.

Man anar att Rothkopf själv har stått på tröskeln till denna ytterst exklusiva grupp då han arbetade som vice handelsminister under Clinton och även i sitt arbete på en internationell rådgivningsbyrå. Detta ger honom tillträde till bland annat World Economic Forum i Davos där vi får en ingående beskrivning av hur ”superklassen” fraterniserar och bygger nätverk. Den personliga kopplingen till ett globalt maktsystem, som år så pass dysfunktionellt, är bokens behållning och samtidigt stora problem. Boken innehåller mycket ytterst intressant fakta men Rothkopf har inte distansen som krävs för att kunna skriva en fullödig kritik av systemet – han blir istället upptagen med att briljera med sina egna kontakter och föreslår inga genomgripande politiska förändringar, endast mindre justeringar. peter karlsson

bitar av mig själv – en generationsbok Gun-Britt Sundström|

Nordstedts förlag

”Äntligen”, säger många av oss – som med behållning läste Gun-Britt Sundström på 1960 – och

1970-talet – nu när Bitar av mig själv, hennes ”generationsbok för fyrtiotalister”, kommer ut. Själv bekräftar hon i en intervju att hennes läsare tålmodigt väntat och hoppats länge. ”Bitarna” i hennes bok speglar förr och nu, det som var för längesen men som är lika aktuellt idag, samhällsfrågorna som fortfarande kräver sin lösning. Epitetet den näsvisa, respektlösa ”näbbgäddan” som hon tidigt fick på grund av sitt oppositionella och rättframma sätt att föra fram sina åsikter om sakernas tillstånd, passar henne alltjämt. För detta är hon värd en eloge med tanke på hur många av oss fyrtiotalister som i mogen ålder, bleknat bort och bett om ursäkt för vårt engagemang, vår klarsynthet och vår solidaritet i ungdomen.

Om detta skriver hon att intresset för politik fick en vändpunkt 1968, då det inte längre handlade om partipolitik och om vad hon kallar inrikespolitiskt käbbel utan om livsvillkoren i världen, något som förmådde engagera. Men idag har den politiska apatin åter brett ut sig. Generationen som våra barn tillhör har gett upp. I den rådande trendens individualistiska perspektiv går det ej att påverka. Vad beträffar de av hennes generationskamrater som gjort avbön, anser hon att de, då det begav sig, tillhörde ”de extrema och verklighetsfrämmande” grupperna medan den mer ”sansade vänstern” fortfarande har kvar sina värderingar. Om hon har rätt var ”de extrema” oändligt många fler än ”de sansade”. Språket tycks vara hennes hjärtebarn. Redan i Balkongbok, 1970, gav hon uttryck för vikten av att stava rätt på plakaten och hon har alltid, skriver hon, när hon tagit upp språkfrågor fått läsarnas positiva stöd och engagemang. Dålig språkbehandling i medierna kan jämföras med falsksång. De som inte är tondöva lider. Jag instämmer helt. Gun-Britt Sundström är en språkkonstnär. Hennes översättning av Charlotte Brontes Jane Eyre och det språkliga ”flyt” med vilket hon beskriver processen i Martinas och Gustavs relation i Maken,

1976 (som nu kommit i nyutgåva) bekräftar hennes stilistiska begåvning. Själv är hon övertygad om att hjärnforskarna en gång ska upptäcka att översättarhjärnor har ett extra stort språklustcenter, som spritter loss när man jobbar som bäst. Bokens tvåhundrafemtio sidor innehåller ett drygt sjuttiotal ”bitar” som består både av tidigare publicerat och av nyskrivet material. De är självbiografiska, behandlar samhället och olika samhällsfenomen, språk, språkbruk och litteratur och också livets olika villkor i stort. Allt detta nedtecknat med en, för Gun-Britt Sundström, så typisk humor, kryddad med sarkasm och självdistans. Bäst gillar jag vanligtvis litteratur i romanform men dessa ”bitar” är i sin komprimerade form innehållsrika och kan företrädesvis avnjutas en bit i taget för att variationen i smaknyans inte ska gå förlorad.

agneta willans

herr sprätt satt på en toalett Annicka

Elmqvist | Förlaget Öga Hand

Kommer du ihåg Sprätten satt på toaletten? En omdiskuterad, miljömedveten, ovanligt skojig barnbok som kom ut på 1970-talet och vållade en massa rabalder? De roliga, lössläppta teckningarna och den rimmade, provocerande versen var gjord av Annicka Elmqvist. Konstnär, barnboksförfattare och numera även barnteaterdramatiker. Det har hunnit komma ut två Sprättenböcker sedan dess och det är bara den tredje som finns att få tag på. Den finns på Förlaget Öga Hand


fib 43 och distribueras via www.spratten.nu. De två första Sprättenböckerna är slutsålda för länge sedan och även svåra att få tag i på antikvariaten. Men går att skriva ut direkt från hemsidan. En variant av bookon-demand. Den tredje och senaste heter Sprätten på toaletten går för långt. Den handlar om herr Sprätt som medan han sitter på toaletten tjänar miljoner på aktier och optioner. För dessa miljoner köper han regnskogar och hav och får nobelpris i ekonomi. Han lever flott i sitt nyinköpta slott och trots att han är rik som ett troll tycker han att hans skatt ska vara noll. Han köper både skolor och sjukhus och allt, allt allt. Det får enorma konsekvenser och till slut börjar han köpa upp vatten. Det blir för mycket för folket i Sprättenstaden som gör ett slags Kung Minos-revolt som vi inte ska

avslöja hur den går till... Så där håller det på i tredje Sprättenboken som är lustigt illustrerad med arga enkla teckningar och fyndiga formuleringar. Bajshumorn garanterar att den blir populär redan hos tre, fyraåringarna. I denna tredje Sprättenbok kan man till och med se en utveckling i formspråket. Sprätten är sig ganska lik men en del helsidor har ett mer ornamentalt, medvetet helhetsutseende än tidigare. Det gäller både djungler och kalhyggen. Objekt för Herr Sprätts ekonomiska ovett.

ann mårtens

svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga Tobias Berglund & Niclas Sennerteg | N&K

En delvis bortglömd historia om koncentrationsläger för utlänningar i Sverige under andra världskriget har nu kommit i bokform. Boken S Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga har utgivits på förlaget Natur & Kultur. Tobias Berglund och Niclas Sennerteg heter författarna som grävt i flera år i bland

»Detta svenska lägersystem utgjorde ett fundamentalt avsteg från… principen om en individs rätt att få ett frihetsberövande eller fängslande prövat i domstol. «

annat Riksarkivet. Berglund är forskare vid Uppsala universitet och Sennerteg är journalist och författare. Lägrerna omfattar perioden 1940-1946 och nämner de 14 platser i framför allt

mellansverige som var aktuella. Man beskiver vilka som var ansvariga för lägren och var de låg och när de användes. Anmärkningsvärt är att de utlänningar som på obestämd tid internerades inte fick reda på varför de betraktades som säkerhetsrisker. Majoriteten var kommunister och andra antinazister. Flera av de som satt i lägren nämns vid namn och deras öden efter vistelserna beskrivs också. Författarna konstaterar inledningsvis: "Detta svenska lägersystem utgjorde ett fundamentalt avsteg från Habeas Corpus, det vill säga principen om en individs rätt att få ett frihetsberövande eller fängslande prövat i domstol.” Det handlade troligen om tusentals människor som spärrades in i fängelseläger. Fångarna hade ingen möjlighet att överklaga. Parallellen till det i dag ökända lägret på Guantanamo Bay diskuteras. Förutom dessa utlänningsläger fanns också rent svenska läger: Lövnäsvallen och Storsien – två begrepp i detta sammanhang. Eller som de hette i officiella sammanhang: slutna förläggningar… Journalisten Nils Lundgren, gjorde ett tv-program, som efter många om och men sändes i Svt. Det handlade om detta för Sveriges vidkommande känsliga ämne. En annan Nils, Nils Holmberg, som jag var personligen bekant med, satt i ett läger under andra världskriget, Lövnäsvallen.

Från detta läger finns en bild publicerad i boken: Mot rådande vind, redigerad av Robert Aschberg. I detta läger ordnade Tage Erlander med flera socialdemokrater in kända svenska kommunister. Fast efter slaget vid Stalingrad, 1943, vände det, för då var inte Tyskland mäktigast längre.

kjell martinsson

lena johanssons stuga Göran Segergren | Forsete förlag

Det är inte huset han vill åt, Jacobson, i Göran Segergrens Lena Johanssons stuga utan den förfallna trädgården. Huset hyr han och bortsett från att få vedspisen att fungera och att bekämpa myrorna i jättestacken under köksgolvet är det grävandet ute som är huvudsaken. Viljan att se trädgården i blom är lika obändig som den igenvuxna trädgården. Jacobson kan även konsten att sitta ner mot en solvarm stugvägg och njuta och lyssna till besökarnas historier. Han skördar tomater som han dragit upp från frö, han flyttar tomtens enda blåsippa till en plats under björken. Hans trädgårdsbestyr är märkvärdigt långt från tevens stylade trädgårdsprogram.

solveig giambanco


fibnovell

G

åke boström text kristina eriksson illustration

ranskogen svischar förbi precis som på spåret och när den glesnar framträder åkrarnas vita rundbalar lika tydligt som på sommaren. Vintern är ovanligt mild i år, tänker jag och tar en slurk kaffe. – Nypåstigna i Herrljunga. Strax hamnar hon i mitt synfält och det slår mig hur lik Lena hon är. Samma höga panna, det platta ansiktet med den långa välformade näsan, den breda munnen med fylliga läppar. Om jag klädde av henne den Löfbergs-lila-färgade uniformen och satte på henne Lenas träningsoverall skulle det kunna vara hon som hade gått med mig på stranden den där dagen. Hon passerar mitt bord och jag blir varse de två tonårstjejerna som sitter på andra sidan mittgången. De dricker Coca Cola och en av dem ser ut som Marie Picasso. Hon har en ros tatuerad på överarmen, hennes kompis en taggtråd. Den tredje i deras sällskap är på väg med en baguette i handen. Hans huvudbonad är stickad två räta och en avig. Jeansen hänger halvvägs över ändan och jag undrar för mig själv om han inte är rädd för att han ska få stå där med rumpan bar.

Hon lägger sin stora bulliga handväska på disken och när hon öppnar den exponeras hela innehållet framför ögonen på mig. I en genomskinlig dragkedjestängd plastficka, mitt i, ligger Bob Dylans senaste och jag kan inte låta bli att glo. Hon betalar för sitt te och sin köttbullesmörgås och fastän det finns flera bord lediga sätter hon sig vid mitt. Påtåren kostar tio spänn och jag återtar min plats vid fönstret. – Gillar du Bob Dylan?, frågar hon just som jag sätter ner min kaffekopp. Jag känner mig som om jag hade fastnat med fingrarna i dragkedjan. – Bob Dylan skulle inte gå vidare om han ställde upp i Idol, säger jag och bläddrar i min tidning. – Nej, det är sant. Inte Zarah Leander heller, säger hon och pekar på en annons där Folkoperan gör reklam för Zarah i Hitlermustasch. I tystnaden som följde steg volymen på ungdomarna. – Min flickvän anklagar mig och säger att jag sms: ar henne tomma ord, sa killen med hänget. – Va då tomma ord, sa Picasso-kopian, det finns väl inga tomma ord. Vi tittade på varandra min bordsgranne och jag. Som generationskamrater tittar på varandra. Utanför tågfönstret hade det börjat

regna. De obevakade järnvägsövergångarna blev fler och fler. Hon sa att SJ borde sänka biljettpriserna med tanke på klimathotet och det höll jag med om. Så småningom blev de bevakade järnvägsövergångarna fler och vi närmade oss en tätort. ”Nästa Skövde”, hördes i PA-systemet och nu skulle ungdomarna av. Vi rullade så sakta in på stationen och en gigantisk skylt informerade att närmaste Mc Donald´s låg fem minuter bort. Killen med hänget föreslog att de skulle gå dit. När de gått av tåget var det bara vi två kvar i restaurantvagnen och jag tyckte det var läge att vi presenterade oss. Hon hette Stina och jobbade på teve. Vi fortsatte prata om väder och vind tills vi blev avbrutna av konduktören: – Får jag besvära om samtliga biljetter. Hon var tillbaka och nu lät hennes röst piggare än den hade gjort i Herrljunga. Jag räcker henne biljetten och tänker att hon har inte en aning om att jag har klätt av henne uniformen, satt på henne en overall och promenerat med henne på en strand. Hon kontrollerar våra biljetter, fortsätter framåt i vagnen och jag tycker mig se hur hennes fötter sjunker ner i sanden. Stina ser frågande ut.

Likheten

Jag sänker blicken, konstaterar att mitt kaffe är urdrucket och ställer mig i kön för en påtår. Kön är en kvinna i min egen ålder.

NOVELL AV ÅKE BOSTRÖM


fib 45

– Hon är så lik en kvinna jag kände. – Konduktören? Jag nickade. – Hon hette Lena. Vi åkte in i en tunnel, och när vi kom ut i ljuset igen frågade Stina vad det var som hade hänt med Lena. – Va? – Du sa att konduktören var lik en kvinna som hette Lena. Vad hände med henne? Vad har hon med Lena att göra, tänkte jag. Men det sa jag inte. Jag sa: – Det där är historia nu. – Då såg hon på mig som om jag hade lovat att berätta allt, och jag befann mig åter på stranden:

– Vi gick längs vattnet och hade precis ätit frukost. Jag hade fortfarande en smak av yoghurt i munnen… Lenas mobil ringde och hon stannade för att svara medan jag traskade vidare… Det var hennes mamma som ringde för att försäkra sig om att vi mådde bra. Deras samtal blev kort och när hon lagt på sprang hon ikapp mig och tog min hand. Plötsligt tystnade fåglarna. Vi tyckte det var så konstigt. Mitt på förmiddagen. Men vi reflekterade inte närmare över det utan fortsatte framåt. En stund senare hörde vi ett fruktansvärt vrål och tittade utåt havet… Det var tsunamin som kom… Vi sprang allt vad vi hade… men den hann ifatt oss… Och den tog Lena med sig. – Vad hände med dig? – Jag klamrade mig fast vid en telefonstolpe.

åke boström är boende i stockholm och frilansskribent. kristina eriksson är illustratör och bildlärare bosatt i sala


?

fibrätt&rådligt Vi råkade ut för ordningsvakter när vi sålde FiB i ett innetorg. De sade att vi inte fick sälja tidningen utan tillstånd av företagarföreningen som äger centrumanläggningen. Jag är så pass gammal att jag kommer ihåg striden som Täby FNL-grupp hade i det då nybyggda centrumet där. Och som de vann. Vad gäller idag? / FiBförsäljare

Om yttrandefrihet på innetorg

V

ingemar folke text christofer ahde illustration

Bra lag!

n n Det kan i sammanhanget vara bra att beväpna sig med argument för sin rätt att sälja tidningar på offentlig plats. Ett sådant argument är att vår tryckfrihetsförordning (TF) en av våra fyra grundlagar, i 6 kapitlet 1 § ger rätt åt varje svensk medborgare eller svensk juridisk person att själv eller med biträde av andra ”till salu hålla, försända eller annorledes sprida tryckta skrifter”.

isst finns det fördelar med att vara tillräckligt gammal! Numera gäller ordningslagen från

1993. I den lagen har man tänkt på innetorgen när man har definierat vad som avses med begreppet offentlig plats. I lagens 1 kapitel 2 § räknas nämligen i punkt 4 upp även ”andra landområden och utrymmen inomhus som stadigvarande används för allmän trafik” (min kursivering). I kommentaren till lagen (av Carl G. Persson med flera.) nämns som exempel på typiska offentliga platser enligt denna punkt Täby Centrumanläggning och Sturegallerian i Stockholm. Det som avgör om ett innetorg ska anses som offentlig plats är att det förekommer genomgångstrafik av någon betydelse. Om det bara är när man har ärende till någon av butikerna i anläggningen som man tar vägen in i denna, så talar detta mot att gångar och torg i anläggningen ska anses som offentlig plats. Men att innetorget bara är öppet vissa tider på dygnet hindrar inte att det ändå anses som offentlig plats under öppettiderna.

Men vad spelar det då för roll om ett privatägt innetorg enligt ordningslagen ska anses vara offentlig plats? Står försäljaren där med sin tidningsbunt i handen och inte för oväsen och inte i vägen för gångtrafiken, så kan ju ingen, vare sig polisen eller fastighetsägarens representanter, påstå att han stör den allmänna ordningen. Och eftersom innetorget ”stadigvarande används för allmän trafik” och således är offentlig plats, kan markägaren inte hävda att ingemar folke är tidningsförsäljaren gör sig skyldig till något brott, vare sig advokat, verksam i stockholm och med- hemfridsbrott, olaga intrång eller egenmäktigt förfarande. lem i fib-juristerna Så länge försäljaren inte säljer andra tidningar än sådana (www.tffr.org). han har i handen eller i en väska eller ryggsäck som han christofer ahde är illustratör se mer bär, tar han inte marken i anspråk på ett sätt som dess på www.christof­ ägare kan ha synpunkter på. Annorlunda blir det om förerahde.se säljaren tar med sig ett stånd eller bord. Då är det klart att

han behöver tillstånd från fastighetsägaren. Det finns ett gammalt HD-fall från 1971 som emellertid

inte betyder särskilt mycket för rätten att sälja FiB/K på offentliga platser. I rättsfallet handlade det om ett privat­ ägt område utanför en galoppbana. Där utanför inhägnaden sålde en person en tidning, som konkurrerade med galoppföretagets program. HD tillät att galoppföretaget fick hindra personen från att sälja sin skrift på företagets mark. Som man förstår är en sådan situation ovanlig. Skulle man ställa sig utanför en viss butik vid ett innetorg och dela ut flygblad med uppmaning till allmänheten att bojkotta butiken, så är det väl kanske inte otänkbart att man får finna sig i att bli utkörd ur innetorget. Skulle polisen ingripa mot försäljning av tidningar på offentlig plats utan att försäljaren har gett anledning till det genom att använda sig av bokbord, välja en plats där han står i vägen eller bete sig störande, bör man anmäla polisen till JO. Vad gör man då om den privata markägarens vakter kör bort tidningsförsäljaren? Man bör gå dit igen och se till att dokumentera ev. upprepning genom filmning, fotografering eller vittnen. Då är det nog tillrådligt att tidningsförsäljaren inte godvilligt lämnar platsen. Det är bättre om han utan att provocera någon ordningsvakt låter sig bortbäras eller köras iväg på något annat fysiskt påtagligt sätt. Sedan kan det vara idé att tidningsförsäljaren gör en polisanmälan. Det är nämligen rätt så troligt att han har blivit utsatt för ett brott från vakternas sida. Brottet kallas olaga tvång. Men viktigast av allt är att tidningsförsäljaren beter sig på ett sådant sätt att han får allmänheten på sin sida. I ett läge där markägaren riskerar att få den allmänna opinionen på orten emot sig lär han nog få ge med sig.


fibförenar

KULTURFRONT

Taktiksnack i FiB-montern under bokmässan, från vänster Martin Schibbye, Dan Kotka och Jörgen Larsson.

253 värvade på bokmässan

På årets bokmässa koncentrerade vi oss på att sälja tidningar. Inga böcker förutom de inbjudna författarnas böcker såldes. Montern var proffsigt uformad med Satirarkivet som huvudinslag plus inglasade framsidor av Fibomslag. Vi inriktade oss på att sälja prenumerationer. Lockbetet var en tidning i handen och tre i brevlådan. Vi sålde sammanlagt 253 av dessa lockprenumerationer. Åtta personer deltog i mässarbetet. Vår potential att sälja fler prenumerationer stiger med antalet som jobbar märkte vi. Nästa Bok- och Bibliotekmässa kan vi se fram emot med tillförsikt, då vi nu hittat den rätta vägen. Förut försökte vi sälja tidningen med hjälp av böcker (mest pocket) med klent resultat, det kom in några få prenumerationer. Vi kan inte gå köksvägen. Förmodligen berodde vår vacklan mellan försäljningsvägar på att vi själva underskattade tidningen och överskattade böcker. Det gjorde publiken förvirrad och frågande. Det gäller att vara klar över vad som är viktigast. Dan Kotka

Seminarium om Irak och oljan

n n IrakSolidaritet arrangerar tillsammans med ABF och Folket i Bild ett halvdagsseminarium söndagen den 9 november. Huvudtalare är Issam Al Chalabi, framstående oljeexpert och oljeminister i Irak 1987-1990 och Hana Al Bayati, filmare, skribent i egypiska Al Ahram, medlem i BRussells Tribunal och samordnare för det irakiska och internationella initiativet: Irakiska oljeinkomster till irakiska flyktingar. Se mer på www.fib.se och www.iraksolidaritet.se Massor av extra läsning på

fib.se

Nästa FiB – den 13 november. Prenumerera!

fib 47

Här kan du köpa Folket i Bild:

ARLANDA: Press Stop, Sky-City BORÅS: Pressbyrån Bergslenagatan 9 GÄVLE: Pressbyrån, Järnvägsstationen DJURSHOLM: Bokhandeln i Djursholm, Vendevägen 18 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26 Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen Pressbyrån, Nordstadstorget Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58 Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, Stortorget 10 Pressbyrån, Centralhallen-Knutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 Pressbyrån, Banarpsgatan 36 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Kulturcentret Glassfabriken (tidigare Café glassbutiken), Kristianstadsgatan 16 Pressbyrån, Avgångshallen, Centralstationen Pressbyrån, Södra Förstadsgatan 40 B Röda Stjärnan, Ystadsgatan 15 Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NORRKÖPING: Pressbyrån, Repslagaregatan 5 A Röda Stjärnan, Hörngatan 3 PARTILLE: Pressbyrån, Gamla Kronvägen 7 SOLNA: Pressbyrån, Centrumslingan/Postgången 38 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28 Handel & Vandel, Östgötagatan 33 Hållplatsens T&T, Folkungagatan 112 Pressbyrån, Stora hallen, Centralstation Press Stop Gallerian, Regeringsgatan 17-20 Press Stop, Götgatan 31 Press Stop Västermalm, Sankt Eriksgatan 45 St Pauls Bok & pappershandel, St Paulsgatan 24 Söderbokhandeln, Götgatan 37 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45 Pressbyrån, Esplanaden 2 Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Kvarngatans tobak, Järnvägsgatan 17 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98 Press Stop Umeå, Wiktoriagallerian, Kungsgatan 54 UDDEVALLA: Pressbyrån, Torp 46 UPPSALA: Akademibokhandeln LundeQ, Forumgallerian Pressbyrån, S:t Persgallerian Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 Uppsala Bokcafé, Kungsgatan 41 VARBERG: Pressbyrån, Busstation VÄXJÖ: Pressbyrån, Storgatan ÖSTERSUND: Pressbyrån, Järnvägsstationen


posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se

FiB #10-2008  

FiB #10-2008

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you