Issuu on Google+

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 9 2011 • 49 KRONOR

FOLKETiBILD

ARBETARARKIVET ÅKER UT BILLMAN – BILDMAKAREN

KAOS HOTAR MILJÖN

fibnio2011


folketibild/kulturfrontnio2011

åke kilander

Titanics öde upprepas 16

”Titanic styr rakt mot isberget och orkestern fortsätter att spela.” Så skriver Pål Steigan i sin bok En gång skall jorden bliva vår om det slöseri med naturresurser som sker. FiB publicerar här ett avsnitt ur boken – Jord och mat.

jan bergsten

Historien sparkas ut 24

Utan pengar inga lokaler. Nu åker Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek ut. Det är LO som sagt upp hyreskontraktet med arkivet och biblioteket vid Norra Bantorget i Stockholm.

foto: Eva Wernlid

Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn. ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism. Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar. Omslagsillustration: Robert Nyberg. Ansvarig utgivare: Hans O Sjöström. Redaktör: Gösta Elmquist. Layout: Björn Folke Johansson. Redaktionskommitté: Tom Carlson, Solveig Giambanco, Lars-Ivar Juntti, Pia Karlsson, Nils Lundgren, Inger Nilsson, Hans O Sjöström, Eva Wernlid, Carolina Westin, Peo Österholm. Medarbetare i detta nummer: Anna-Lisa Ahlström, Hashim Al-Malki, Charlie Aronsson, Jan Bergsten, Eva Dahlman, Gösta Elmquist, Stefan Estby, Ingemar Folke, Anders Forsberg, Lisa Forsberg, Solveig Giambanco, Hans Isaksson, Mikael Jonsson, Peter Karlsson, Lars-Ivar Juntti, Åke Kilander, Joel Landberg, Hans Lindström, Nils Lundgren, Kjell Martinsson, Pavel Mejias, Eva Myrdal, Jan Myrdal, Bengt Rydsjö, Ove Rydström, Hans O Sjöström, Pål Steigan, Margareta Ståhl, Mare Toomingas, Lotta Törnroth, Gustaf Waesterberg, Eva Wernlid, Agneta Willans, Peo Österholm. Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre. Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt). Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 015215513, e-post: prenum@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), Prenumeration helår: 525 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr), tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2010. FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522). Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

foto: Gösta Elmquist

På egna ben sedan 1972

margareta ståhl Torsten Billman - bildmakaren

28

Nyligen publicerades boken Torsten Billman – bildmakaren, en imponerande tegelsten på 464 sidor. FiB publicerar nu ett av kapitlen – Arbetarrörelse, engagemang och politik av Margareta Ståhl.

eva wernlid sverigebilden 4

anders forsberg satirarkivet 27

lisa forsberg jorden runt 5

recensioner 38

solveig giambanco schibbye 9

hans isaksson film 42

mikael jonsson före 9/11 10

jan myrdal skriftställning 44

pavel mejías utrikes 12

ingemar folke rätt & rådligt 46

nils lundgren palestina film 20

hans lindström serie 48


fibnio

A AR TI KL AR ! LÄ S GA M LA OC H NY W. FIB .SE SE VÅ R HE M SI DA W W

Tre skäl att inte skriva

P

å senare tid har jag blivit ombedd eller uppmanad att kommentera det som hänt under sommaren, framför allt i Oslo och på Utöya. Jag har värjt mig mot dessa uppmaningar av två (eller snarare tre) skäl. Det första skälet är att alltsammans till en början tolkades helt enligt det sedan länge färdiga mönstret. Det var jihadister som var i farten. Till den teorin anslöt sig förståsigpåare som Magnus Ranstorp, anställd vid Försvarshögskolan i Stockholm. ”Vet Inge” Andersson (som han kallas i Public Service) och nästan alla andra. Till och med Jan Guillou berättade i sin krönika i Aftonbladet om den förtvivlan som grep honom när han uppfattade det som hänt som ett islamistiskt terrordåd. En god vän till mig – en mycket omdömesgill och klok person som vet mycket om terrorismen – tackade sin lyckliga stjärna för att han inte hade blivit uppringd av något medium. Då hade också han till att börja med stämt in i kören och sedan haft all möda i världen att förklara hur han kunnat hamna så fel. Dessutom vet vi faktiskt inte så mycket än. Den norska polisen har varit mycket

»

En världsbild lika skev och falsk som under kalla kriget.

utlöst en enorm sorg, en sorg som också vi deltar i. Men detta är vad tidningar av alla slag, radio och tv matar oss med varje dag och det blir vi inte klokare av. Vad jag skulle kunna bidra med till detta mer än min egen sorg vet jag inte.

förtegen och Breiviks försvarsadvokat har sagt ännu mindre. Få har kommenterat massmördarens så kallade manifest, antagligen därför att det inte är många som har läst det. Vad vet vi om extremiströrelser på högerkanten i Norge? I Sverige, Danmark eller Tyskland? Eller i USA som vi varje dag tvångsmatas med nyheter ifrån? Det troliga är att säkerhetspolisen och dess syster- och broderorganisationer på olika håll har ägnat sig åt jakt på ungefär samma grupper som massmördaren i Norge gav sig på – muslimer och ”kulturmarxister” – vad nu det kan vara för något – och har ägnat ett ganska ljumt intresse åt de grupper och enskilda som under senare år verkligen visat sig vara farliga, människor som Lasermannen, Björn Söderbergs mördare, Timothy McVeigh och andra. Och medierna har lydigt traskat efter och skapat en världsbild som är precis lika skev och falsk som den som gällde i västvärlden under kalla kriget. Vad vi vet är att illdåden i Norge har

Det andra skälet är att jag en gång i tiden var ledarskribent på Aftonbladet. Där hände det ofta att jag kom till jobbet klockan fem på morgonen och förväntades kommentera något som hade hänt under natten. Det var lämning om några timmar och ofta gällde det att klämma ur sig en förstaledare på den korta tiden utan att ägna en tanke åt det som jag senare fick lära mig om ”inget uttalande utan undersökning”. Utrymmet skulle fyllas. Då måste man hänga nyheterna i svansen. Resultatet blir ofta förödande i ett längre perspektiv. Tack och lov tycks min klippbok från den tiden ha försvunnit. Det tredje skälet till att jag inte gärna skriver något om händelserna i Norge är att jag läste vad Ali Esbati skrev på sin blogg. Han som hade varit med orkade inte skriva någon kommentar. Om inte han kunde, vem kan då?

hans o sjöström ordförande i folket i bild/kulturfront

Numrets medarbetare:

foto: Sanna Willans

Namn: Jan Bergsten Ålder: 60 år Yrke: Bibliotekarie, frilansare. Är för närvarande bussförare. Bosatt med min sambo i Enskede. Har arbetat som bibliotekarie i 20 år. Jag har alltid varit intresserad av och engagerat mig i samhällsfrågor. Vad inspirerar dig? Både ilska och glädje kan inspirera mig. Vad upprör dig? Detsamma som i går. Till exempel är förtryck och privilegier lika föraktliga.


fibsverigebilden

bild: eva wernlid


fibjordenrunt

fib 5

Kommission utreder USA”forskning” USA:s president Barack Obama tillsatte för en tid sedan en bioetikkommission som ska utreda USA:s inblandning i den medicins-ka forskning som utfördes i Guatemala mellan år 1946 och 1948. Forskningen utfördes av US Public Health Service och Pan American Sanitary Bureau i samarbete med ett flertal guatemalanska statliga organ. För finansieringen stod den dåvarande amerikanska regeringen. Denna typ av medicinska forskning gick ut på att avsiktligen smitta åtminstone 1 300 guatemalanska medborgare med en rad olika sexu-

ellt överförbara sjukdomar, såsom syfilis, gonorré och chancroid.

Majsbränsle förvärrar svältkatastrofen I Kansas USA började man nyligen odla genetiskt modifierad majs för tillverkning av etanol. Kritiker och hjälporganisationer menar dock att den här nya typen av genmodifierad majs kommer att förvärra den pågående globala svältkatastrofen. Det märks bland annat i Somalia där allt större landområden som

tidigare använts för vanlig majsodling nu utnyttjas för att odla genmodifierad majs som kan användas som fordonsbränsle. Detta hotar att leda till ökande livsmedelspriser.

Forskningen syftade både till att studera sjukdomsförloppet och att se huruvida penicillin – vilket vid den här tidpunkten var relativt nytt – kunde stoppa förloppet hos någon av de sjukdomar med vilka studiepersoner infekterats. Förra året bad Obama Guatemalas president Alvaro Colom om ursäkt. När den kommission som tillsatts för att utreda USA:s roll i ”forskningen” nyligen rapporterade en del av det som hittills kommit fram, föreföll det som om historien varit än värre än man tidigare gett sken av.

Även om den nya typen av genmodifierad majs inte är oätlig så lämpar den sig inte för livsmedelsproduktion. Samtidigt är många lantbrukare rädda att den nya genmodifierade majsen kommer att leda till att

Bland annat finns information om att man injicerat guatemalanska kvinnor som led av epilepsi med syfilis, vilket gett kvinnorna bakteriell hjärnhinneinflammation. Dessutom ska man ha injicerat gonorré i ögonen på åtminstone en syfilissjuk kvinnlig patient. Åtminstone 83 av de guatemalanska medborgare som ingått i studien (utan att ha informerats om vad detta skulle innebära) rapporteras ha dött snart efter försöken, men Obamaregeringen framhåller att det ”inte står klart huruvida dödsfallen direkt orsakades av de amerikanska experimenten”.

andra typer av majs förorenas, vilket skulle riskera att ytterligare minska den mängd av livsmedelsmajs som produceras. Många påpekar även miljörisker. Efter Kansas står Nebraska, Iowa, Minnesota och South Dakota på tur för att börja odla den nya genmajsen för etanolproduktion.

texter: lisa forsberg


fibdebatt

En missvisande bild w I sin tv-soffa, fast formaterad av det han benämner ”internationell nyhetsrapportering”, sitter Svante Svensson ”med hela övriga världen” och inser vad som händer i Syrien. ”Internationell nyhetsrapportering” trummar in att där pågår ett folkligt uppror lett av fredliga demonstranter som med parollen ”Frihet” kräver president Bashar al-Assads avgång för att sedan systematiskt mördas av presidenten: ”massvis med döda och sårade”, ”massdödande”, ”högvis med döda som slaktats av regimen”. Denna beskrivning ger en missvisande bild av skeendet. Motsättningarna är komplexa och protester manifesterar sig inte bara fredligt. Och så var det redan när vi reste i landet under april och maj. Svenska journalister skrev då om ”det stängda landet”. Därefter har ju Sveriges Radios Duraid al-Khamisi rapporterat från såväl Damaskus som Deir ez-Zur. Men vi var turister i Syrien. Som turister reste vi fritt i och från Damaskus österut. Det är ett konstaterande. Inte en teori, inte en uppsättning åsikter, inte en uppmaning. Vi redovisar vart vi reser. Under vår resa ser vi appellerna från svenska UD och nyhetsrapporterna från internationella tv-kanaler som CNN, BBC och Aljazeera på arabiska och engelska. Vi noterar att skevheten mellan vad de påstår

Folket i Bild nummer 6/7 2011.

pågå på platser där vi är och fakta på marken, är systematisk. Och under de gångna månaderna har det blivit än mer tydligt att ”internationell nyhetsrapportering” à la Svensson bedriver en desinformationskampanj. Vi skrev om bekanta som över telefon berättade att de var rädda för maskerade beväpnade motorcyklister i kuststaden Banias. Beväpnade grupper som skjuter för att döda i gränstrakterna mot Libanon, Turkiet och Irak berättas det sedan dess om till och med i pip-nyheterna (men inte i magasinsprogrammen) i Sveriges Radio.

Sent i augusti har Sveriges Radios ”Godmorgon världen” fångat upp det vi skrev om i maj: delar av den opposition som ”internationell nyhetsrapportering” accepterar talar om att det behövs en Natoinvasion i Syrien. I stället för att fråga för vem det är ett önskvärt krig förhör journalisten sig med utrikeskorrespondenten Agneta Ramberg om det är möjligt för Nato att lyckas med ett militärt anfall mot Syrien som man nu lyckats i Libyen. Ramberg svarar att det blir svårt eftersom man inte har ett territorium att utgå från som man hade i Benghazi.


fib 7

»

Dem vi mötte i Syrien och diskuterade med var eniga – de var för reformer men ville inte få kriget som i Irak eller i Libyen. Nej, det territoriet finns inte just i dag eftersom den väpnade grupp som tog kontroll över Jisr-al-Shigur vid turkiska gränsen i juli slogs tillbaka av Syriens armé efter att civilbefolkningen flytt dels över gränsen till Turkiet (där utländska journalister inte fick tala med dem i det av Turkiets regering upprättade flyktinglägret) dels till andra städer i Syrien. Folkrätten ger landets regering mandat att bemöta inhemskt väpnat våld inom ramen för landets lagstiftning men utan att åsidosätta mänskliga rättigheter. Svante Svensson har inte fått klartecken från ”internationell nyhetsrapportering” så dessa väpnade grupper och strider vill han inte diskutera. Vi skriver om att det finns livaktiga oppositionsgrupper som inte accepteras i ”internationell nyhetsrapportering”, nämligen de syriska medborgare som arbetar öppet inne i Syrien för en annan ekonomisk politik mot ”social marknadsekonomi” och för demokratiska fri- och rättigheter, men som inte driver kravet på president Bashar al-Assads avgång. På känt McCarthy-manér blir detta i svenssonsk tappning till ”Eva Myrdal och Hashim Al-Malki

krig och många av dem bor i landet. I landet bor också de som har vunnit på ”social marknadsekonomi” och de som står för den korruption som många andra nu arbetar för att få bort.

som faktiskt hyllade Bashar al-Assad”. Vi skriver om en salafitisk mobilisering utanför moskéerna på fredagarna och om Facebookgruppen ”Den syriska revolutionen” och andra liknande grupper som sprider wahhabitiska-salafitiska budskap på nätet genom filmer av demonstrationer riktade mot Syriens kristna, alawiter, ismailiter, druser och sekulära. I satellit-tv-kanalen Safa sitter salafiten Sheikh Adnan Al-Arour, syrier i exil i Saudiarabien sedan 1982, och bokstavligen lovar att göra köttfärs av motståndare för hundarna att äta när revolutionen segrat och de tagit makten. Men sådant hamnar också utanför tv-rutan när Svensson väljer ”internationell nyhetsrapportering”. Kanske för att han inte behärskar arabiska? ”Internationell nyhetsrapportering” matchar fram Natos allierade bland de exilpolitiker som håller möten i Antalya och i Paris. Dem vi mötte och diskuterade saken med i Syrien var eniga – de var för reformer men de ville inte få kriget som i Irak eller i Libyen. Den Natoallierade oppositionen, de beväpnade grupperna med sekteristiskt budskap och de sekteristiska fanatikerna hoppas tvärtom på ett sådant

Där bor de demonstranter som med ”Frihet” som enda paroll vill ha bort paragraf 8 i grundlagen (den paragraf som säger att Arabiska Socialistiska Baathpartiet leder staten och samhället) men som inte skjuter. I landet bor vidare de som, utan att fråga Svante Svensson eller ”internationell nyhetsrapportering” om lov, deltog i de stora demonstrationerna till stöd för president Bashar al-Assad i våras. Detta är konkreta politiska och sociala motsättningar som syrierna själva måste lösa. Det är ju syrierna, och inte Svensson i sin tv-soffa, som kommer att leva med konsekvenserna. Den som har tillgång till internet och inte kan arabiska men som ändå vill ta del av analyser och ögonvittnesskildringar som når djupare än ”internationell nyhetsrapportering” kan till exempel läsa den brittiske diplomaten Alastair Crooke, Asia Times on line 15 juli, eller den belgiske historieprofessorn Pierre Piccinin i Counterpunch 4 augusti, eller gå in på hemsidan ”Global Research” och läsa till exempel James Corbett 2 September.

eva myrdal & hashim al-malki


fibnoterat

Inget FN-besked om Goldstonerapporten

ILLUSTRATION MARE TOOMINGAS

w Domaren Lennart Aspegren från Sverige och Mary McGowan Davis från USA har på FN:s uppdrag följt upp Goldstonerapporten om Israels månadslånga attack av Gaza 2008–2009. DavisAspegren rapporten lämnades i våras till FN. Men den 31 augusti 2011 konstaterar Lennart Aspegren att inget nytt hänt sedan dess. – Det verkar tills vidare som om generalförsamlingen ska prioritera själva Palestinafrågan, säger Lennart Aspegren.

– Hur mår du? – Baisse.

Jonas Redmo in memoriam w En ung man, 33 år, går tragiskt bort i förtid. Överkörd på gatan av en bil. Det berör oss som kände honom och det berör tidningen Folket i Bild. Jonas var en av många ungdomar som under senare år bidragit till tidningen, som redaktörer, praktikanter, frivilliga medarbetare. Han kom till oss som skrivande praktikant från Södertörns journalistutbildning för två år sedan. Trivdes så bra att han efter praktiktiden gärna fortsatte som vald ledamot i redaktionskommittén i ytterligare ett år när han blev tillfrågad. Jonas var mycket social och hade breda intressen. Förutom musicerandet, som var väl så viktigt som skrivandet, hade han studerat etnologi. Han kunde skriva om vitt skilda ämnen i Folket i Bild såsom planerad uranbrytning i Jämtland, Natoövningar i Norrbotten, åldringsvård i Danmark och livet i en bingohall i Sundbyberg. Under bokmässan förra året arbetade Jonas i FIBs monter tillsammans med oss andra. Han hade lätt att få kontakt med människor och var rolig att jobba tillsammans med. Vem skall nu skriva om båtbyggaren i Östhammar? Som han många gånger sa sig vilja göra.

lars-ivar juntti

Davis/Aspegrenrapporten har följt upp Goldstonerapporten och undersökt om parterna i Gazakriget har utrett och beivrat krigsförbrytelser. Rapporten lämnades till FN:s Råd för mänskliga rättigheter i Genève den 21 mars 2011 och antogs för vidare behandling i generalförsamlingen i New York under hösten. Formellt sett är det fortfarande samma kommitté som står också för bägge rapporterna. New York Times avslöjade nyligen att FN i en ny rapport slår fast att Israel använde överdrivet mycket våld när man attackerade Ship to Gazas fartyg med aktivister på väg mot Gaza förra året. Rapporten har försenats i flera månader, totalt har det tagit mer än ett år för FN att få ur sig rapporten men den kommer nu att bli offentlig. Frågan är hur FN behandlar Goldstonekommissionens arbete och Davis/Aspegrenrapporten. Kommer rapporterna att bli en hyllvärmare som försvinner i glömska? – Jag hoppas att generalförsamlingen kommer att se positivt på vår rapport och föreslå några åtgärder, säger domare Aspegren.

nils lundgren journalist


fib

fib 9

»

Behandlingen är korrekt och de är mest bekymrade för oss här hemma.

Folket i Bild nummer 8 2011.

Martin Schibbye och Johan Persson som sitter i etiopiskt fängelse i Addis Abeba ställdes inför domstol tisdagen den 6 september. De anklagades för terrorbrott och för att illegalt ha tagit sig in i landet. Nästa domstolsförhandling skall enligt pressuppgifter äga rum i mitten av oktober.

A

mbassaden i Addis Abeba skall tillsammans med de etiopiska advokaterna analysera åtalet. Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling säger i ett pressmeddelande att ”de har tagit sig in i ett område som är stängt och det ingår i det journalistiska uppdraget att ta sig in och skildra även i stängda områden. Det är inte terrorism utan ren och klar journalistik.” Jesper Bengtsson, ordförande för Reportrar utan gränser, säger att ”nu måste den svenska regeringen överväga om den tysta diplomati man hittills använt verkligen är rätt metod för att få dem fria”. Anders Jörle, presschef på UD i Stockholm, bekräftade ett par dagar före tillkännagivandet att ambassadpersonal träffat Martins och Johans familjer och att

Martin och Johan fått adekvat vård och behandlas korrekt. Jag träffade Anna Roxvall, Johans och Martins arbetskamrat , fredagen veckan innan åtalet offentliggjordes. Hon hyste då en försiktig optimism. Anna har regelbunden kontakt med ambassaden i Addis Abeba som träffar Martin och Johan varje fredag. Då överlämnas breven hemifrån. – De delar rum och har en halvtimmes rast om dagen. Då är de ute och tränar och försöker också att få med sig de andra fångarna. Dessutom får de in litet luft och solljus genom celldörren. För en tid sedan fick de ner snus till Johan, böcker, kläder och litet hållbar mat och en iPod med inspelade ”Sommarprogram” och litet annat. Och skrivblock och pennor. – De har fått sovsäckar från ambassaden, nätterna är kalla. Deras skador är helt läkta och enligt de meddelanden vi får är de mest bekymrade för oss här hemma. Men det är klart att de har mycket tid att fundera. Anna hälsar från dem att de blir mycket uppmuntrade och glada över varje hälsning de får.

solveig giambanco frilansskribent Enligt Reportrar utan Gränser har 110 000 kronor samlats in för att täcka eventuella juridiska kostnader. Bankgiro till Reportar utan gränser 5567-3818. Märk inbetalningen med Johan och Martin.


fib

Building No. 5 speglar Twin Towers i varje fรถnster.


fib 11

» Före 9/11

Nu ser jag Twin Towers genom denna skyskrapa och förundras över de märkliga mönstren.

J

ag och min vän Magnus skulle på en kort semester till New York. Två guideböcker i pocketformat hade vi köpt; det var så man förberedde sig inför en resa för tolv år sedan. Vi bläddrade och markerade ut de platser som skulle besökas och försökte göra oss en bild av hur stort och högt allt skulle kunna vara. När vi klev ur vår taxi vid World Trade Center förvandlades jag åter till en pojke. Jag stod länge och tittade rakt upp åt olika håll. De omkringliggande skyskraporna var ofantligt mycket större än i guideböckerna och i de filmer jag sett som utspelas i staden. Intill mig har jag Twin Towers, World Trade Center, då världens högsta byggnad, fyrahundraelva meter...nästan dubbelt så höga som de övriga. Det blir för mycket att ta in i mitt medvetande. Vi är på Manhattan och har hamnat för nära allt detta stora för att kunna förstå. Jag får också väldigt ont i nacken. När jag till slut tar fram min kamera har jag sett och valt ut något som är mer begripligt att dokumentera. Jag har vänt mig om och upptäckt en parkerad limousine, där de karaktäristiska betongpelarna på World Trade Center avspeglar sig, likt ”betongränder” på bilens buktiga sidoruta. Jag tar en bild. Vänder sedan blicken snett uppåt mot den byggnad som kom att kallas Building No. 5. Nu ser jag Twin Towers genom denna skyskrapa, som står mittemot dessa enorma torn. Jag förundras över de märkliga mönster som syns så tydligt. Betongfundamenten från World Trade Center avtecknas och återges i varje enskilt fönster, som vore det hundratals små tavlor tätt intill varandra. Allt blir plötsligt begripligt för mig. Det är så här jag får plats

med allt i min kameralins. Mikro i stället för makro. Jag tar min andra bild. Det ser nästan overkligt ut, men det föreställer och är två huskroppar med himmel emellan. För att jag ska förstå att det hela är en skyskrapa vid en gata i verkligheten tar jag också ett tredje foto där även trafiken syns. År 1999 är det långt före digital teknik och jag vill inte slösa med kamerafilm. Vi har just kommit till Staden som aldrig sover och det finns annat intressant att fotografera. Min reskamrat Magnus kommer strax emot mig och undrar om jag är klar. När vi tittade på våra diabilder efter vår tripp, minns jag att jag förvånades över att jag ändå inte hade någon enda bild av World Trade Center, med kameran riktad direkt mot tornen. Jag kunde bara se dem ur min synvinkel, indirekt.

mikael jonsson text & foto

Betongpelarna på WTC avtecknades i bilens sidoruta.


fibutrikes

Minnet av militärkuppen lever ännu Manuel Gutiérrez Reinoso, 16 år, går tillsammans med sin rollstulsbundne bror ut för att se på demonstrationerna i Macul. En polisbil stannar till och poliserna fyrar av tre skott. Ett skott träffar Manuel Gutiérrez Reinoso i bröstet. Hans liv går inte att rädda. Brodern är det ende vittnet. Polisen nekar.

Manuel Gutiérrez blev 16 år. FOTO: Okänd

När polisen kör på en ung studerande utanför en skola i Santiago, slår honom och sedan flyr fältet, visar det ännu en gång polisens våldsamma förtryck av de unga demonstranterna. Protesterna är de största sedan Chile åter blev demokratiskt 1990. Ungdomarna gör uppror mot det nyliberala arvet efter Pinochet och Milton Friedmans ”reformer”, som fortfarande hemsöker Chile. Minnet av general Augusto Pinochets militärkupp den 11 september 1973 lever. Under diktaturen dödades, torterades eller försvann minst 40 000 människor.

»

nils lundgren journalist

Jag tar en promenad. Det jag hittar gör mig förtvivlad. Pavel Mejías 21 år,  studerar vid Santiagos katolska universitet. Läs hans personliga berättelse om kampen i Chile som börjar på nästa sida.


fib 13

»

Folkrörelsen är en mänsklig lavin som engagerar nästan hela landet.

Chile, augusti 2011 Vi vill uppleva en riktig demokrati i Chile, den som våra föräldrar kämpade för.

svagaste genom politiska, ekonomiska och även militära medel.

Om folkrörelsen för en reform av det chilenska utbildningssystemet

I Chiles historia finns det flera tillfällen då samhällets naturliga processer avbrutits av enskilda aktörer. Det är därför som grunden till alla diskussioner återfinns i kampen mellan äkta demokratisk delaktighet och påtvingade auktoritära system. Mellan folklig suveränitet och de styrandes öppna eller dolda likgiltighet. Historiska processer versus auktoritarism. Självbestämmande versus kolonialism.

D

okument, intervjuer, tidningsklipp, arkiv, bilder och siffror om det chilenska utbildningssystemet visar på den konflikt som vi går igenom på grund av den kris som utbildningssystemet befinner sig i. En konflikt som är 30 år gammal och som började visa sina första knoppar i mitten av 2000-talet. Jag tar en promenad bland ideologiska visioner, antaganden om människan och samhället, utbildningen, produktionen och ekonomin. Det jag hittar gör mig förtvivlad, när jag ser hur saker och ting har misskötts. Å andra sidan ser jag en folkrörelse som växer fram som ett svar på det chilenska samhällets väldiga problem, vars rötter går att finna i Augusto Pinochets diktatur och hans grundlag från 1980. En uppsjö av makroekonomiska modeller och en logik som är sprungen ur ideologier som tvingats på det chilenska samhället med våld. Som kritisk åskådare och ödmjuk deltagare i de historiska processerna som just

Pavel Mejias, student i Santiago. FOTO: Pavel Mejías

nu äger rum i landet, kan jag ibland känna uppgivenhet och misstro inför avtalen, löften och kompromisserna – alltid halvhjärtade – som regeringen erbjuder. Det finns så många exempel på goda initiativ som blivit till intet i förhandlingar mellan ojämlika parter. Det är inte ovanligt att den starkastes argument tvingas på de

Den nuvarande folkrörelsen för en reform av det chilenska utbildningssystemet, även kallad ”för återställandet av den allmänna utbildningen”, började som ett initiativ av CONFECH – Chiles förenade studentkår. Så småningom hakade andra aktörer på, såsom Lärarnas riksförbund, studentkår från privata universitet, olika arbetarförbund och även rektorer för diverse universitet. Bland dessa har CRUCH (ett råd som består av rektorerna för de gamla anrika statliga universitet, som skiljer sig från de nya privata, vilka har vuxit upp som svampar sedan 1981), haft en framträdande roll. Lite i taget började rörelsen anta formen av en veritabel mänsklig lavin som i dag engagerar så gott som hela landet. Man säger att rörelsen har pågått i åtta veckor,

w


fibutrikes

kanske för att man räknar ockupationen av Chiles universitet i Santiago som dess början. Men egentligen har studentrörelsen demonstrerat i drygt fyra månader. Massdemonstrationen som ägde rum den 12 maj kom som en överraskning för de flesta, även för mig. Den dagen samlades cirka 50 000 människor på Plaza Italia, Santiagos traditionsfyllda torg. Därifrån tågade vi till Paseo Bulnes, en gågata som ligger två kvarter från presidentpalatset. Organisatörerna räknade med högst 20 000 deltagare, utifrån tidigare demonstrationer. Mediorna kalasade på händelsen och utbildningsministern Joaquín Lavín lovade en kommentar samma dag. Det var svårt för mig och mina kamrater att komma fram till demonstrationen, eftersom jag bor långt från centrum och de närmaste tunnelbanestationerna stängdes helt sonika. Samma scenario har upprepats flera gånger inför de olika demonstrationerna, som senast den 4 augusti, då endast personer över 30 år tilläts åka tunnelbanna!

hade aldrig tidigare varit med om något liknande! Det mest framträdande var feststämningen som rådde. En länge förtryckt glädje, som vaknade till liv bland sånger och talkörer. En urkraft som doftade starkt av längtan och framtidstro.

Det är märkligt att man anklagar oss för att vara våldsamma när vi själva blir utsatta för våldsam och oförklarlig diskriminering. Jag skulle kunna ge oräkneliga exempel på detta men att beklaga mig är inte meningen med denna artikel.   

Grannarna öppnade sina fönster och applåderade. De lyfte armarna och sjöng med oss, medan demonstrationståget långsamt rörde sig mot presidentpalatset. Alla. Tillsammans. Jag kan inte minnas någon som inte delat energin, kanske för att jag

I stället vill jag återgå till den 12 maj. Jag och mina kamrater kom något försenade till samlingsplatsen, som några av de sista. Man blev alldeles häpen över det enorma antalet människor som befann sig där. Jag

själv blev en del av den. Alla tillsammans, för det som är vårt. Samma scener har upprepats gång på gång under snart fem månader. Enligt olika undersökningar stöds rörelsen av

”Den dagen samlades 50 000 människor på Plaza Italia, Santiagos tradifionsfyllda torg.” FOTO: Ariel Marinkovic

cirka 70 procent av Chiles befolkning. Längs hela landet, i varje stad, samlas människor i alla åldrar, hela familjer, för att samtala om Chiles framtid och rörelsens krav. För att visa sitt stöd med ”ungarna”, som de kärleksfullt kallar oss. Det stora folkliga stödet är ingen slump utan frukten av en långvarig process. Kraven från studentrörelsen är historiska krav från det chilenska samhället som äntligen ställs med den styrka de förtjänar. Regeringens bristande svar på rörelsens krav är anmärkningsvärt. Deras deklarationer färgas av starka ideologiska nyanser och utgör inte en dialog med folket utan en monolog med sig själva om den egna ekonomiska modellen. Bara det att vi, folket, konfronterar reger-


fib 15

»

Jag hyser stora förhoppningar om att kampen inte kommer att vara fruktlös.

ingen är i sig ingen bagatell. För första gången på mer än 20 år används massdemonstrationen som ett legitimt sätt att uttrycka folkets vilja. Det vi ser är framväxten av en äkta demokratisk kultur, som tidigare inte fanns i Chile. Så, vilka är rörelsens krav? Till att börja med vill vi se förändringar i finansieringen av utbildningen. Vi kräver: • En ökning av andelen av BNP som satsas på utbildningen, motsvarande den i övriga OECD-länder. • Fri allmän utbildning på alla nivåer. • En lösning av skuldfrågan (eftersom all högskoleutbildning är avgiftsbelagd tvingas studenterna ta banklån för att betala terminsavgifterna. Föräldrarna får sörja för kost och logi). • Avskaffandet av självfinansieringskravet för universiteten (varje universitet tvingas bära alla sina kostnader, på grund av av det låga statliga stödet). • Förbud mot inblandning av privata vinstdrivande aktörer i finansieringssystemet. • Avskaffandet av systemet med statligt stöd till universiteten som väljs av eleverna med de högsta betygen. Vi kräver också en demokratisering av utbildningssystemet, nämligen: • Att besluten som rör varje universitet fattas av lärare, elever och ledningen tillsammans. Samt en demokratisk process vid tillsättande av ledningen för varje universitet. • Fullständig och oinskränkt yttrandeoch föreningsfrihet för studenter, lärare och övrig personal.

Vidare kräver vi en förändring av utbildningssystemet enligt följande: • Förbud mot vinstdrivande intressen i hela utbildningsväsen. • Ett nytt ackrediteringssystem för privata universitet, transperent och med likvärdiga villkor. • Att staten värnar rätten till utbildning genom att införa den i grundlagen, i enlighet med de internationella överenskommelser som Chile har ratificerat gällande mänskliga rättigheter. Slutligen kräver vi förändringar när det gäller tillgången till högskoleutbildning genom: • Avskaffandet av högskoleprovet som ”filter” mot högskoleutbildning (i Chile är högskoleprovet obligatoriskt och dess resultat väger tyngre än betygen från gymnasiet). • Införande av andra ingångar mot högskoleutbildning som tar hänsyn till de stora socioekonomiska skillnaderna elever emellan. • Stöd till eleverna med särskilda behov (såsom till exempel dyslektiker). Det vi kräver är inte att få gratis utbildning bara för att vi inte önskar betala. Våra krav grundar sig i behovet av respekt för de mänskliga rättigheterna i Chile. Vi vill inte att staten ska ta större ansvar för utbildningen bara för att vi vill det – inte heller enbart för att det är bevisat att de statliga universiteten har bättre resultat än de privata. Det vi kräver är i stället i grund och botten inte mindre än skapandet av ett eget projekt för landet. En vision för det

som vi som land vill för vår framtid, utifrån vår egen verklighet och våra egna sociala, kulturella och politiska omständigheter. Chile behöver begrunda sin verklighet och komma fram till det som är essensen i studentrörelsen, nämligen: vad är det för sorts land vi vill ha? Vad är det för samhälle vi önskar bygga? Jag hyser stora förhoppningar om att vår kamp inte kommer att vara fruktlös. Vi har lärt oss av tidigare erfarenheter, som har fått rörelsen att mogna. Numera har vi större stöd från bredare delar av samhället. Vi har lärt oss att avkräva garantier så att vi inte blir lurade igen. Vi har lärt oss att inte vara naiva, att kräva skriftliga besked, att avslöja lögnen och undanflykterna. Detta för att vi är samma generation som reste sig 2006 och som då blev lurad med löften som fortfarande inte infriats. Kraven vi ställde redan då försvann bland obskyra utredningar och urvattnade pseudolösningar, som inte motsvarade det vi kämpade för på gator och torg. Vi levde inte under diktaturen men är inte heller beredda att fortsätta leva i dess skugga. Vi vill uppleva en riktig demokrati, den som våra föräldrar kämpade för, en dröm som vi tänker försvara till vilket pris som helst!

pavel mejías 21 år,  studerande vid santiagos katolska universitet och engagerad i kampen. elena martinez wahlgren översättare


fibböcker

Titanics öde på väg att upprepas Världens sju miljarder människor gör i dag av med naturresurser i en takt som är 1,4 gånger högre än de kan förnyas. Förbrukningen sker mycket ojämnt. Om alla skulle leva som nordamerikaner skulle det behövas fem jordklot för en hållbar utveckling. Dessutom beräknas vi vara två miljarder till på jorden om 50 år.

D

etta håller inte i längden, men det finns ingen organisation, stat eller institution i världen som rår på den utvecklingen. Situationen blir allt allvarligare. Den är unik för vår tid och en viktig orsak till att kapitalismens kris är värre än någonsin. Eller med Pål Steigans liknelse i En gång skall jorden bliva vår – strategi för en ny värld: ”Titanic styr rakt mot isberget och orkestern fortsätter att spela”. Steigan analyserar i sin bok den ekologiska krisen på sju områden: klimat, olja, biologisk mångfald, kväve/ fosfor, färskvatten, jord/mat samt världshaven. Han knyter ihop delarna till en helhet och diskuterar de tekniska möjligheterna att ersätta de resurser som är på upphällningen. Men en framskrivning av utvecklingen pekar entydigt mot ett sammanbrott inom ett fåtal decennier. Det är ingen ödesbestämd profetia men gör det mycket troligt att om inte kursen läggs om mot en förnuftig hushållning av jordens resurser är det snart slut på det levnadssätt som vi numera är vana vid. Dagens unga lär inte undgå att påverkas dramatiskt. Steigan skiljer sig från gängse ekologiska skribenter

Pål Steigan, norsk författare och politiker. foto: Leopard Förlag

dels genom helhetsgreppet och dels genom att identifiera drivkraften och orsakerna till utarmningen av


fib 17

fakta Pål Steigan satt i ledningen för AKP (m-l) i Norge åren 1970–1984 och har sedan varit verksam som förlagsredaktör och inom kultur- och informationsteknologiområdet, bland annat återupplivat Parkteatret i Oslo. Han utkom nyligen med boken En gång skall jorden bliva vår – strategi för en ny värld (Leopard förlag) med förord av Henning Mankell och i översättning av Inge Knutsson. FiB/K nr 3 2011 innehöll en artikel av Pål Steigan om Peak oil (”Toppen är bruten”)

jordens resurser. Kapitalismens ständiga behov av att ackumulera, det vill säga sätta sitt kapital i rörelse i vinstsyfte, förstör under processen både naturen och sitt eget kapital. Marx såg dessa tendenser men fenomenet var under hans tid närmast försumbart. I dag är det en avgörande fråga för mänsklighetens framtid. Steigan drar slutsatsen att den katastrofala utvecklingen bara kan ändras väsentligt om dess drivkraft elimineras eller åtminstone tyglas till den grad att

samhällen kan organiseras för en bättre och mer rättvis hushållning av resurserna. Om det leder till socialism, kommunism eller något annat är upp till praktiken och de framtida aktivisterna att avgöra. Men det förutsätter folkliga politiska rörelser som vänder sig mot och upphäver kapitalismens ekonomiska drivkrafter på avgörande områden.

foto: Gösta Elmquist

Miljoner människor oroar sig med rätta för rovdriften på jordens resurser, men alltför många sätter sin tilltro till FN-resolutioner, konferenser och uttalanden från politiker. Tyvärr har miljöaktivister som inte kopplar frågorna till kapitalismen likaväl som marxister som inte ser att världen förändrats sedan Marx tid små möjligheter att påverka utvecklingen i någon högre grad. Men Pål Steigan studerar verkligheten konkret och globalt, använder en dialektisk materialistisk metod för att förstå den och tänker på sina barnbarn. Därför är hans bok oumbärlig för varje samhällsengagerad medborgare och en given utgångspunkt för att diskutera miljörörelsens politik.

åke kilander frilansskribent

läs vidare

w


fibböcker

Utdrag: Avsnittet ”Jord och mat” (sid.177-178)

Jord och mat Matjorden försvinner 10 till 40 gånger så snabbt som den byggs upp igen. Det betyder att för jorden som helhet är vi inne på samma kurs som grekerna var på Platons tid, då många av de grekiska öarna förstördes genom kalbetning. Folk har undrat varför invånarna på Påskön kunde hugga ner alla träd och därigenom göra ön obeboelig. Men det är samma sak som händer i stor skala på jorden i dag. Kolonisatörerna som kom till Kuba brände ner skogen för att göra det lättare att odla sockerrör. Det gav rika skördar ett par år. Därefter var jorden utarmad, och utan skog, rötter och undervegetation sköljdes jorden snart bort av tropiska stormar. USA, som är en av världens stora kornbodar, förlorar matjord tio gånger så snabbt som den återställs. Men i Kina och Indien är det värre. Där försvinner matjorden 30–40 gånger snabbare än den byggs upp igen. Och tillsammans har dessa två länder 2,5 miljarder munnar att mätta. Indien, som är på god väg att hinna upp Kina beträffande folkmängden, har en allvarlig jordbrukskris som bara ökar i omfattning. Den indiske journalisten Palagummi Sainath, som har studerat indiska lantbruk i många år, anser att så många som 200 000 indiska fattigbönder har tagit livet av sig under det senaste decenniet därför att de inte längre lyckas livnära sina familjer på jorden de har. Han hänvisar till tre faktorer som har bidragit till detta, nämligen en dramatisk förändring av klimatet, liberalisering av lantbruket och införandet av Monsantos genmanipulerade frösorter. (Not 1) Om jorden sköljs bort, försvinner också mycket av jordens förmåga att behålla vatten. Det blir fler översvämningar. Och mer torka. Jorden förmår också allt mindre att ge levnadsförutsättningar för djur, växter och andra organismer. Den biologiska mångfalden försvinner. Dessutom får alltmer matjord ge vika för asfalt, industrier, bostäder och infrastruktur.

Noter 1. India’s hidden climate change catastrophe, The Independent 2/1 2011, http://www.independent.co.uk/environment/climate-change/indias-hiddenclimatechange-catastrophe-2173995.html 2. Susan S. Lang: ’Slow,insidious’ soil erosion threatens human health and welfare as well as the environment, Cornell study asserts, http://www.news.cornell.edu/ stories/march06/soil.erosion.threat.ssl.html 3. New York Times, http://www.nytimes.com/2010/10/14/world/middleeast/14Syria.html


fib 19

På 40 år har 30 procent av lantbruksjorden i världen blivit improduktiv. Men 1970 var det 4 miljarder människor på jorden, nu är det 6,9, och om ytterligare 40 år är det kanske 9 miljarder. Om folkmängden fördubblas på 80 år och matjorden halveras, säger det sig självt att det kommer att bli svårt, mycket svårt att skaffa fram tillräckligt med mat. Vid den tidpunkten kommer det inte heller bara vara att sprida ut mer konstgödning för att upprätthålla produktiviteten, för det kommer inte att finnas tillräckligt med olja för att producera denna enorma mängd konstgödning. Under årtusenden har mänskligheten levt med svälten på tröskeln. Personer i min ålder i Italien upplevde svält när de var barn och fick lära sig allt om att samla det som är ätbart i skogen. I stora delar av världen är det fortfarande så. Den sista stora hungersnöden i Västeuropa var katastrofen på Irland 1847, då upp emot en miljon människor dog. Den moderna västerländska människan har i ett par generationer trott att svält inte längre är något som angår henne. Om en generation kommer man att inse att detta var en lycklig illusion. Med dagens politik, dagens ekonomi och dagens jordbrukssystem kommer livsmedelsförsörjningen att bryta samman under innevarande sekel, mest sannolikt under dess förra hälft. (Not 2) I forntiden var jordbruket vid Eufrat och Tigris, där Syrien och Irak nu ligger, så fruktbart att det frambringade de första stora stadskulturerna. Där uppstod vetet och rågen genom långvarig kultivering av enklare arter, och där uppstod den skriftkultur som vi är en del av. Ända fram till vår tid kallades området ”den fruktbara halvmånen”. Nu drabbas Syrien och Irak av en katastrofal torka. Från 2006 till 2010 har det drivit in mellan två och tre miljoner människor i extrem fattigdom. Byar täcks av sand och folk flyr in till städerna. (Not 3)

Här finns boken

En gång skall jorden bliva vår. Strategi för en ny värld. Pål Steigan. Leopard Förlag. www.leopardforlag.se


fibpalestina

”Tystnadens konspiration?” Den palestinska filmaren Maryse Gargour grävde under tre år i de israeliska arkiven. Hon fann hittills opublicerade dokument och citat av sionismens ledare. Fynden visade hur ledarna planerade att skapa Israel av Palestina och hur de skapade myten ”ett land utan folk, till ett folk utan land”. Maryse Gargour intervjuar i filmen Marken talar arabiska palestinier som överlevt fördrivningen, ögonvittnen från tiden före 1948. Filmen kan ses av Sveriges skolelever. Nu vill författaren och filmaren May Gauffin att filmen sänds i Sveriges Television.

I

Maryse Gargour. FOTO: SHASHAT

FiB nummer 8 berättade vi om den palestinska filmen Gazas tårar. Filmen sändes 2010 i norsk TV men i Sverige måste enskilda arrangera visningar sedan SVT tvekat. Nu upprepas mönstret när ytterligare en palestinsk film är aktuell. Den här gången gäller det Marken talar arabiska. För egna pengar har May Gauffin arrangerat en visning av filmen på Bio Rio vid Hornstull i Stockholm efter att ha sett filmen i Frankrike. – Jag befann mig på en festival i Biarritz där jag fick se Marken talar arabiska och jag tyckte att jag lärde mig något som jag inte tidigare tänkt så mycket på. Jag tyckte helt enkelt att det verkligen var en film som borde få spridning. På festivalen var det många som blev upprörda när filmen visades. Man tyckte bland annat att det inte går att visa en sådan här film utan att samtidigt visa något som skulle betraktas som ”den andra sidans berättelse”. Filmen kritiserades för att den var gjord av en palestinska för att visa den palestinska sidan av berättelsen om Israel. Själv sa Maryse Gargour att det var just det hon ville, att visa den palestinska berättelsen om hur det gick till. – Efter mötet i Biarritz bestämde jag mig för att ordna en visning i Stockholm. Jag trodde att det skulle kunna skapa en opinion som kanske skulle kunna få

SVT att intressera sig för filmen. Tyvärr blev det inte så. SVT sa sig inte vara intresserat, säger May Gauffin som sedan dess har översatt delar av filmen till svenska. Men hon understryker nogsamt att hon inte betraktar sig som ansvarig i Sverige för filmen Marken talar arabiska. Skolornas AV-centraler och Medieteket köpte rätten


fib 21

att sprida Marken talar arabiska efter att flera personer hört av sig. Filmen kan nu beställas av lärare för att visas för landets skolelever. – Att Medieteket tagit sig an filmen är inte min förtjänst. Jag har efter detta inte haft någon mer kontakt med SVT om filmen och jag har inte heller aktivt bidragit till de visningar som senare har skett på olika

platser. Allt detta är andra engagerade människors förtjänst, säger May Gauffin. Marken talar arabiska handlar om hur den politiska minoritetsrörelsen sionismen dök upp på den internationella arenan i slutet av 1800-talet. Sionisternas ledare ville skapa en judisk stat någonstans i världen

Varje person som försöker passera eller förstöra stängslet i muren, riskerar livet. Dödlig fara, står det på hebreiska, arabiska och engelska. FOTO: Nils Lundgren

w


fibpalestina

Nationalismen är en stark drivkraft för ett folk som är ockuperat. FOTO: Nils Lundgren

och helst i Palestina. Men sedan tusentals år tillbaka var Palestina bebott av araber, palestinierna. För att de sionistiska ledarna skulle lyckas med sina politiska ambitioner skapade de myten om ”ett land utan folk, till ett folk utan land”.  Med hjälp av citat från sionisternas ledare, tidigare opublicerat arkivmaterial, tidningsartiklar, officiella dokument, intervjuer med historiker och palestinska ögonvittnen om tiden före 1948, återger filmaren Maryse Gargour den palestinska sidans syn på vad som hände i Palestina före 1948. TV France 5 köpte snabbt dokumentären. Men efter några månader blev det stopp. Den visades aldrig. Sveriges Televisions inköpare rekommenderade också filmen. Men den köptes aldrig in, avslöjade Sveriges Radios program Publicerat. – En ”tystnadens konspiration”? Tv-kanalerna är rädda för att chocka tittarna och skapa uppståndelse, tror filmaren Maryse Gargour. Hon hoppas fortfarande att filmen ska visas. Den bygger, enligt Gargour, helt på opublicerat material från israeliska arkiv. Gargour anser att västs tittare har rätt att få båda sidors beskrivning av vad som hände första halvan av 1900-talet. Inte bara den israeliska.

»

SVT kan inte sända alla dokumentärer som föreslås. Under tre år grävde Maryse Gargour i arkiv där hon hittat citat av flera av  sionisternas kända ledare som till exempel David Ben-Gurion och Chaim Weizmann. De blev senare Israels förste premiärminister respektive president. Trots det dokumentära materialet sa SVT:s projektledare Otto Fagerstedt år 2009 nej  till filmen. – Varenda dokumentär innehåller opublicerat material och säkert också denna film. Men det är svårt att veta vilket arkivmaterial i Marken talar arabiska som använts också i andra filmer. Antagligen är det material regissören själv har filmat mindre känt än arkivdelarna. Palestina – den första intifadan innehöll liknande arkivmaterial från tidigt 1900-tal, säger Otto Fagerstedt. Han menar att viktiga argument klipptes bort i radioprogrammet Publicerat. – De filmer som hade sänts det senaste året med bäring på konflikten i Mellanöstern men som klipptes


fib 23

bort i Publicerat var: Ett hjärta i Jenin, Shining stars, Gaza/Siderot, Unge Freud i Gaza och Mitt Gaza. Den film som hade ett längre historiskt perspektiv likt Marken talar arabiska var Palestina - den första intifadan. Den skildrade den första judiska immigrationen, Teodor Herzl och 1800-talssionismen, första världskriget, britternas ockupation, markkonflikterna och intifadan på 1930-talet. – SVT kan inte sända alla dokumentärer som finns eller föreslås. SVT måste välja och så här valde vi förra året, säger Otto Fagerstedt. Flera av de dokumentärer som SVT har sänt om konflikten och som Otto Fagerstedt ser som motargument för att inte sända Marken talar arabiska är gjorda av israeliska filmare. Två filmer är av svensken PeÅ Holmqvist. Marken talar arabiska är gjord av en palestinsk filmare. I filmen har en palestinsk historiker en huvudroll, filmen är uttalat partisk, den visar palestiniernas perspektiv. Att tv-kanalen Al Jazeera visat Marken talar arabiska och att skolornas AV-centraler sprider filmen, påverkar inte SVT:s nej till att sända filmen. Avgörande för SVT är att det inte går att visa en sådan här film utan att samtidigt visa något som skulle betraktas som ”den andra sidans berättelse”. – SVT bör vid en sändning på något sätt ge publiken tillgång till motsidans argument och ge ett underlag för diskussion om filmen. SVT bör peka på behovet av källkritik som betraktaren bör bli medveten om. Och det menar jag att man kan göra vid en utsändning. Jag anser att Marken talar arabiska kan visas av SVT på de grunder som jag sagt, säger Otto Fagerstedt. Därmed har hans ”nej” från 2009 i dag närmat sig ett ”kanske” eller till och med ett ”ja”. Men hans villkor och ståndpunkt påminner om argumenten i debatten på filmfestivalen i Biarritz: ”Måste man ta upp hur illa judarna behandlades under andra världskriget för att kunna visa en film typ Marken talar arabiska? Den uppfattningen väcker också frågor som: ”Är det så att den palestinska sidan har svårare att nå ut med sin version av vad som hände då? Kan den sidans version inte visas utan efterföljande debatt? Råder det därmed en sorts tystnadens konspiration, som Maryse Gargour antyder?” I nästa nummer av FiB: SVT tog bort filmen Palestina, min älskade från sin tablå tre gånger. Därefter försvann den. För gott?

nils lundgren journalist

May Gauffin, filmaren som för egna pengar hyrde Bio Rio för att publiken skulle få chansen att se Marken talar arabiska, och själv ta ställning till vad Maryse Gargour visade i filmen: De unika dokumenten som hon under tre år grävt fram ur israeliernas egna arkiv. FOTO: GLOBIANS

SVT ändrar sig och sänder Gazas tårar Enligt SVT:s tv-tablå kommer Gazas tårar att sändas i SVT1 den 20 och 21 september. Äntligen vågar därmed SVT visa publiken i Sverige Israels månadslånga attack av Gaza 2008–2009 och krigets mest brutala konsekvenser. Ett års opinionsarbete i Sverige har gett resultat. Det är SVT 1 Dox som sänder Gazas tårar. I tv-tablån sägs att filmen innehåller ”unika bilder inifrån Gaza under Israels bombardemang. Filmaren Vibeke Løkkeberg tar barnens perspektiv”. Riktigare vore att säga ”palestiniernas perspektiv”. Som FiB berättade i nr 8 dokumenterades Israels anfall av palestinska filmare som var instängda tillsammans med befolkningen i Gaza. Det blev filmer som publiken i väst inte fick se i sina länders tv-kanaler. Men den norska regissören Vibeke Løkkeberg ställde samman palestiniernas filmer till den flerfaldigt prisbelönta dokumentären Gazas tårar. Filmen sändes av norska public service-kanalen NRK redan i april 2010 och filmen finns på NRK:s hemsida i två år framåt, ända till 8 december 2013. Självklart bör Gazas tårar finnas på SVT Play lika länge som på NRK:s hemsida.

nils lundgren journalist


fibreportage

Arbetarrörelsens historia sparkas ut Utan pengar inga lokaler. Ut åker Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och in kommer – förmodligen – ett välbeställt hotell. Det är resultatet när pengarna sinar för LO som nu har sagt upp hyreskontraktet med arkivet och biblioteket vid Norra Bantorget i Stockholm.

A

tt folkbiblioteken har sitt ursprung i de tidiga folkrörelsernas bibliotek är välkänt för många. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek är en institution som i dag håller denna förbindelse vid liv. Arkivet och biblioteket är det enda i sitt slag i Sverige. Det drivs som en stiftelse med LO, Socialdemokraterna och staten som formella ägare.

Sedan FIB/Kulturfront skrev om arkivet och biblioteket i våras nåddes vi av ryktet om att arkivet och biblioteket är uppsagda från sina lokaler. Att arkivets och bibliotekets mer än hundraåriga existens är hotad. Fastigheten där arkivet och biblioteket är beläget ägs av LO. Nu har fastigheten sålts till AB Folkets hus som även det ägs av LO. Hyreskontraktet är uppsagt och arkivet och biblioteket måste lämna lokalerna vid Norra Bantorget senast första oktober 2012, alltså inom ett år. Ingen ny lokal finns i sikte. Enligt uppgift är det ett närbeläget hotell som vill hyra lokalerna där arkivet och biblioteket finns. Risken är uppenbar att det unika arkivet och biblioteket upphör som självständig verksamhet. På sin höjd kommer arkivet att i en eller annan form bevaras medan bibliotekets samlingar uppgår i Kungliga Biblioteket eller överlämnas till något högskolebibliotek. Eftersom inget annat bibliotek i Sverige har i uppgift att följa och täcka den svenska och internationella litteraturen och tidskrifterna om arbetarrörelsen och socialismen, riskera man att den uppgiften kommer att omintetgöras.

Här har åtskilliga studentuppsatser tagit form.

Arkivet och biblioteket är unikt även i så motto att det är den enda institutionen som har dokumenterat omvandlingen av det gamla överhetssamhället i protokoll, dokument, skrifter och fanor, som speglade denna kamp. Härigenom riskerar ett av våra omistliga kulturarv att försvinna. Det är inte bara en historia om


fib 25

ARAB är en mötesplats för forskare från både Sverige och utlandet.

en förfluten kamp som här har dokumenterats. Det är också en historia att lära av och använda sig av i dag och i framtiden. LO har stött arkivet och biblioteket genom att inte ta ut någon hyra. Nu vill LO öka hyresintäkterna och därmed sades hyreskontraktet med arkivet och biblioteket upp. De första ryktena om att arkivet och biblioteket skulle flytta nådde personalen för två år sedan. De svävade länge i ovisshet och deras frågor om framtiden fick motstridiga svar. Nu är det dock klart att nya lokaler ska vara iordningsställda inom ett år. Dessutom måste de nya lokalerna vara billigare än marknadsvärdet för de nuvarande har LO bestämt. Mycket tyder på att det inte finns någon stark vilja varken hos LO, Socialdemokraterna eller staten att bevara arkivet och biblioteket som den unika och självständiga institution som det är. Ledningen är uppgiven. Ingen tycks orka driva frågan. Personalen har förhandlat med LO:s kanslichef, Kjell Ahlberg, tidigare ekonomichef i moderatstyrda Nacka kommun och headhuntad för att ”städa upp” LO:s ekonomi. Det är detta som arkivet och biblioteket nu drabbats av. LO gjorde stora ekonomiska förluster i finanskrisens spår på 1990-talet och förlorade tiotusentals medlemmar i samband med att den borgerliga regeringen avskaffade avdragsrätten för den fackliga medlemsavgiften. Personalens argument har hela tiden ignore-

rats. Svaren har ständigt varit ett och detsamma: ”Det finns inget att diskutera”. Just detta är Kjell Ahlberg anställd att göra och säga. Det historiska minnet är kort. Kastas arkivet och bibliotekets unika samlingar bort eller görs oåtkomliga har något omistligt gått förlorat och en stor kulturskatt försvunnit. Enda hoppet är nu att kunna skapa en så stark opinion att arkivet och bibliotekets fortsatta existens och självständighet kan garanteras. Att den borgerligt styrda staten inte visar någon överdriven vilja att säkra arkivet och bibliotekets fortsatta existens är inte förvånande. Men att LO och Socialdemokraterna inte är beredda att säkerställa dess existens är som att förinta rötterna till den egna historien. Detta sker i det ögonblick då världens folk rest sig mot diktatur, våld och nyliberalism i en omfattning som vi inte har sett tidigare. Lars Starkerud, ordförande i stiftelsen för Arbetar rörelsens arkiv och bibliotek, säger att stiftelsen söker ny lokal för att bedriva verksamheten i nuvarande form och tillägger: – Styrelsen har inga informationer som innebär att stiftelsen och dess verksamhet riskerar att ändras. Trovärdigheten i detta är det många som tvivlar på och befarar att det som nu sker är början till en upplösning av ett självständigt arkiv och bibliotek.

jan bergsten journalist eva wernlid fotograf

läs vidare

w


fibreportage

Arbetarrörelsens minne lobotomeras

Starka skäl hålla samman hela ARAB

FOTO: Lotta Törnroth

lars ekdahl, professor i historia vid södertörns högskola, ingår i forskningsrådet vid arab: Arkivet har en avgörande betydelse för forskningen – här finns ju huvuddelen av arbetarrörelsens historia arkiverad. Här finns också litteratur om både svensk och internationell arbetarrörelse som inte finns på annat håll. Arkivet har utvecklat en framgångsrik konferens- och seminarieverksamhet, både nationellt och internationellt och därmed haft stor betydelse för forskningen både inom och utom landet. Som lärare vid en högskola vet jag också att arkivet har varit viktigt för uppsatsskrivande studenter. Det finns starka argument för att arkivet, biblioteket och den utåtriktade verksamheten även i fortsättningen hålls samman och ligger centralt i Stockholm.

göran greider, författare, chefredaktör dala-demokraten: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har en oerhörd betydelse. Jag har varit där själv och använt det. Seminarierna i deras regi är bara ett exempel på vad deras arbete betyder. Arbetarrörelsen får inte göra sig av med det eller försvaga det. Det används av både forskare och allmänhet. Skulle det försvinna är det som om arbetarrörelsens minne skulle lobotomeras och dess röst försvagas. Det skulle minska arbetarrörelsens närvaro i samhället.

Utan arkiv blir det inga källstudier bill sund, professor i arbetsmarknadskunskap vid stockholms universitet: Utan arkivmaterial finns knappast några historiska källstudier. ARAB har haft en enorm betydelse för forskningen såväl för doktorsavhandlingar som för mer seniorforskning och utbildningen i forskning. Jag har använt ARAB vid studier av arbetarskyddets historia men även för studier av olika yrkesgrupper. ARAB är också en viktig mötesplats både för seminarier och för att exempelvis träffa kolleger.

Ovärderligt för samhällsdebatten

»

kjersti bosdotter, tidigare kulturombudsman if metall:

Det är viktigt att ARAB får fortsätta leva sitt aktiva liv. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek lär vara det äldsta som finns som innehåller hela arbetarrörelsens historia, i vid mening. Där finns de centrala fackförbunden, LO, SAC, de politiska partierna, ungdoms- och kvinnoförbunden inom arbetarrörelsen, många stora, viktiga och intressanta personarkiv, arkiven för arbetarpressen, förlagen och en stor mängd av solidaritetsrörelserna som verkat i vårt land. Alltså är det av stor vikt att ARAB får leva och leva det aktiva liv som det kunnat göra hittills. Institutionen är ovärderlig för att dagens samhällsdebatt ska kunna föras med kunskap och perspektiv. Det är viktigt att ARAB finns centralt om det ska kunna fortsätta att spela denna viktiga roll. De enormt stora arkiven har inte på många år kunnat hållas samlade på en plats, vilket naturligtvis är logistiskt besvärligt men inget nytt i ARAB:s historia.


satirarkivet

Numrets bildskapare: Anders Forsberg 1871 – 1914 Uppvuxen i Karlstad. 1890-1893 gick Forsberg på Tekniska skolan (nuvarande Konstfackskolan) i Stockholm och avlade examen vid Teckningslärarinstitutet. Efter några år som lärare i Karlshamn återvände han 1896 till Stockholm och en tjänst som överlärare vid Tekniska skolan. 1896 inträdde han i redaktionen för Albert Engströms Strix där han bidrog med många teckningar fram till 1906. Han medverkade också i skämttidningen Puck. Boken Från svenska hem, som kom ut 1902, blev en stor framgång med sina satiriska bilder av borgerlighetens överlastade rumsinteriörer. Forsbergs liv präglades av tungsinne och i maj 1914 ändade han sitt liv med ett pistolskott i LillJansskogen i Stockholm.

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bildskapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska. Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fib 27


fibkultur

Sj채lvportr채tt, tr채snitt 1967


fib 29

Nyligen publicerades boken Torsten Billman – bildmakaren, en imponerande tegelsten på 464 sidor. Ett tjugotal skribenter med Dan Lennervald som redaktör gör i boken en bred presentation av konstnären Torsten Billman (1909 – 1989). Torsten Billman – bildmakaren innehåller också många av Billmans verk: träsnitt, fresker, skisser, bokomslag och exlibris. Bland annat det träsnitt Torsten Billman gjorde som omslag till det första numret av Folket i Bild/Kulturfront 1972. Folket i Bild publicerar här ett av kapitlen i boken – Arbetarrörelse, engagemang och politik av Margareta Ståhl. Texten är av utrymmesskäl nedkortad.

w

TORSTEN BILLMAN - BILDMAKAREN Tjugo olika skribenter behandlar Billmans olika verksamhetsfält som: träsnitten, grisailleträsnitt, litterära illustreringar, freskomåleri, diktillustrering, tidsbilder för dagspressen etc. Boken är ett kraftigt svart klotband på 464 sidor i formatet 28,5 × 23,5 fylld av bilder på konstnärens träsnitt, grisailleträsnitt, målningar, teckningar osv. från privata samlare och olika museer. Torsten Billmans alla monumentalmålningar finns med på hela uppslag. Exempelvis den berömda fresken i fd Sjömanshemmet vid Masthuggstorget i Göteborg. Också den långa (13,7 meter) och berömda Norrahammarfresken finns som särskilt utvik i boken.

Jag beställer st av konstboken Torsten Billman Bildmakaren till ett pris av 450:-/st (ordinarie pris 495:-/st). Frakt tillkommer. ABF

Erbjudandet gäller så långt lagret räcker och endast i Sverige.


fibkultur

»

Kamratskapet och solidariteten inspirerade till att teckna av arbetskamraterna.

Arbetarrörelse, engagemang och politik margareta ståhl text

I

september 1927 blev den 18-årige Torsten Billman medlem nr 1648 i Svenska Eldare-Unionens Göteborgsavdelning sedan han mönstrat på som kollämpare på s/s Valencia. Sjöfolket har alltid präglats av ett starkt politiskt och internationellt engagemang och som ivrig läsare av Eldare-Unionens tidning Eldaren kom han i kontakt med den fackliga och politiska ideologin. Det var också i Eldaren han debuterade som konstnär 1930. Politiskt kallade sig Torsten Billman för socialist, men anslöt sig aldrig till något politiskt parti. Efter värnplikten 1929–1930 gick han arbetslös i 16 månader. Under den här tiden påbörjade han Slöjdföreningens tecknarutbildning i Göteborg 1931. Vårterminen 1933 började han studera på Valands konstskola i Göteborg och arbetade därefter som konstnär i hela sitt liv. Torsten Billman använde bilden som ett

medel i den fackliga och politiska kampen för rättvisa och mot förtryck. Redan hans första illustreringsarbeten för tidningarna Eldaren och Västsvenska Kuriren från 1930 respektive 1931 är engagerade kommentarer till aktuella händelser. Inspiration till tidsbilder i mitten av 1930-talet hittade han i Clartés tidskrift Mänsklighet. När världsläget successivt skärptes mot slutet av 1930-talet blev hans budskap allt mer tydligt. En av hans bilder visar japanernas grymheter mot civilbefolkningen under det så kallade ”slaget om Shanghai” 1937 då staden utsattes för massiva flygbombningar. Med skriften I dag Spanien (1939) hyllade ord-, bild- och tonkonstnärer de Spanienfrivilligas insatser i det spanska folkets frihetskamp. Torsten Billman meverkade med det hårda svart-vita träsnittet Förbannelse över fascismen, som visar en mor som står bland ruinerna med sitt döda barn under armen. Hon höjer sin knutna näve och skriker ut sin förbannelse

fakta Torsten Billman föddes 1909 i Kullavik i Halland, dit föräldrarna flyttat från Göteborg. Hans konstnärliga begåvning visade sig tidigt, och han gick ut sjätte klass med stort A i teckning. Förutom grafiken och monumentalmålningarna blev hans bokillustrationer mycket lovordade, bland annat till utgåvor av Harry Martinsons Nomad och Fjodor Dostojevskijs Brott och straff. 1974-75 var han lärare vid Valands konstskola i Göteborg.

över fascismen. Bombplanen flyger över henne och en ambulans syns i bakgrunden. Träsnittet skars ursprungligen till ”Utställning till förmån för Spaniens barn” på Göteborgs konstmuseum i december 1938. I skriften fanns också tre tuschteckningar där han illustrerade Nils Ferlins dikt Här kommer ett skepp. Nazitysklands modernaste vapen skeppades till general Francos


fib 31

Torsten Billman renoverar fresken ”Samhällsutveckling” i Gävle Folkets Hus 1983. Foto Stefan Tkatjenko

trupper för att användas mot det spanska folket. 1938 gjordes träsnittet Nazismen på marsch där soldater marscherar med armarna höjda till Hitlerhälsning medan de passerar en lång rad av galgar med avrättade motståndsmän. Framför står passiva åskådare. Det råa träsnittet bars fram av en insikt och omutlig ärlighet som var så provoce-

rande att ingen dagstidning vågade trycka bilden. Först tio år senare publicerades den. Han följde alltid noga med i dagstidningarnas samhällsrapportering. Under andra världskriget klippte han systematiskt under åren 1939–1942 ut artiklar om krigsutvecklingen. Klippböckerna, kallade ”Blodig krönika”, utgörs av ett tiotal voly-

mer med artiklar om politiska toppmöten och partikongresser, frontreportage, kartor, flyktingreportage, korrespondenters rapporter, I dag-spalter av Torgny Segerstedt med mera.. Billman var således mycket medveten om händelseutvecklingen när han gjorde sina bildkommentarer. Ett exempel är träsnittet Våldtäkt på demokratin, där Hitler våldför sig på freden och demokratin i form av en ung kvinna.

w


fibkultur

Omslag till Folket i Bild/Kulturfront 1972:1. Tr채snitt 1971


fib 33

”Folk i Halland” , alfrescomålning, 1950. FOTO Eva Wernlid

Det skars 1940 och inte heller nu vågade någon tidning publicera bilden. Han gisslade också med en annan teckning Sveriges undfallande hållning gentemot Nazityskland. Kulturfront mot nazismen. 1936 gav föreningen Kulturfront ut två nummer av en tidskrift med samma namn. Albin Amelin och Henry Peter Matthis var redaktörer för det första numret och Erland von Hofsten för det andra. Föreningen upplöstes dock 1939 på grund av oenighet om synen på MolotovRibbentroppakten mellan Sovjet och Tyskland. 1941–1944 återkom tidskriften, som nu gavs ut av en grupp intellektuella. Dess

syfte var att samla olika grupper med antinazistiskt inställda och att vara ett organ för dem. Två av dem som stod bakom tidskriften var C-H Hermansson, senare partiledare för VPK, och författaren Arnold Ljungdahl. I Kulturfront nr 2 1943 publicerade Torsten Billman två träsnitt med den korta bildtexten Sovjetsoldaten i vinterkrigspropagandan … och nu. Träsnitten heter Vad propagandan gjorde ryska soldaten till samt Leningrad håller. Konst för folket. Föreningen Konsten och folket bildades 1940 och ville utveckla kontakten mellan konsten och de breda folklagren. Föreningen hade kontakt med representanter för folkrörelser som Folkets Husföreningarnas Riksorganisation (FHR),

LO, ABF och Folket i Bild. 1945 började föreningen ge ut månadstidskriften Konst och kultur. Redan i tidskriftens första nummer återgavs delar av Billmans artikel Konstnären och samhället som tidigare hade publicerats i Ny Dag. I nästa nummer trycktes hans artikel Konst och värdesättning och man informerade om träsnittet Eldaren inför en kommande grafikportfölj. Möter Folket i Bilds läsare. Ombudsmannen i Svenska sjöfolksförbundet Knut Ring presenterade 1937 Torsten Billman i Folket i Bild under rubriken En sjöman började teckna… Ring menar att Billman är den förste att verkligen ha tecknat sjömännens hårda slit i fartygen w


fibkultur

”Framför Smålands Taberg” i Norrahammars Folkets hus, 1949. FOTO Eva Wernlid

utan romantik. Mot slutet av 1940-talet publicerade Billman själv teckningar i tidskriften. 1949 presenterades tolv grafiker i föreningen Folket i Bilds serie Svenska grafiker av i dag. Torsten Billman är en av dem. Han berättar själv hur arbetet som sjöman blev upptakten till hans konstnärskap, där kamratskapet och solidariteten i skansen inspirerade honom att teckna av sina arbetskamrater, ibland med krita på sotsvarta skott, ibland med blyertspenna på någon tidning. Även på sjömännens arbetsförmedling i Göteborg ritade han av dem som ropade ut jobben. Fackförbundstidningen Förbundet recenserade skriften under rubriken ”Svensk mästargrafik i stället för hötorgskonst” och publicerade Billmans De nymönstrade. Att grafikutgivningen var betydelsefull konstaterades i artikelns slutord: ”Grafiken är, inte minst genom sin prisbillighet, väl lämpad som en stöttrupp i kampen mot den dåliga hötorgskonst, som hotar att översvämma de svenska hemmen. FIB:s grafikutgivning är därför ett initiativ av största betydelse.” När Torsten Billman fick föreningen Folket i Bilds grafikerstipendium 1951 pre-

»

Billman engagerades trots att kostnaderna blev högre än man tänkt sig. Det krävdes extra lotterier och insamlingar. senterades hans liv och verk självfallet också i tidningen. Ett nytt arbetsfält. 1943 började Torsten Billman som oprövad freskomålare arbetet med Till sjöfolket – Havets arbetare i Nya Sjömanshemmet i Göteborg. Uppdragen blev snart fler. 1947 hade han påbörjat arbetet med fresken Samhällsutveckling för Folkets hus i Gävle. Ungefär samtidigt kom en förfrågan om att utföra en fresk till Norrahammars Folkets hus utanför Jönköping i Småland. Folkets hus i Norrahammar byggdes 1927, men då hade föreningen inte råd att bekosta några konstverk. 1943 bildade folketshusföreningen tillsammans med ABF en konstfond som samlade in medel för att smycka lokalen. Styrelsen skrev till Folkets Husföreningarnas Riksorganisation, FHR, och bad om råd. Karl Kilbom på FHR:s centralstyrelse i Stockholm och intendenten Carl Nordenfalk på Nationalmuseum rådde föreningen att anlita Torsten Billman. Sedan

ett par personer från Norrahammars konstfond sett utställningen ”God Konst i hem och samlingslokaler” på Nationalmuseum 1945, där Billmans skisser till fresken Samhällsutveckling visades, var man benägen att följa rådet. Billmans fresk i Göteborgs sjömanshem kunde också beskådas och bidrog till att Norrahammars folketshusstyrelse valde att anlita Billman. Han besökte Norrahammars Folkets hus i maj 1946 men ville inte göra någon utsmyckning i A-salen. Däremot ville han pryda B-salens långvägg med fresker. Dyrbara grundarbeten måste göras på väggen innan måleriet kunde utföras. Billman engagerades trots att kostnaderna blev högre än man tänkt sig och sedan hans skisser vunnit lovord från docent Nordenfalk. Konstnärens arvode var 12 000 kronor och stuckatörarbetet kostade ytterligare 4 000 kronor. I mars 1948 fanns över 10 000 kronor insamlade men det krävdes extra lotterier och insamlingar för att få ihop till hela summan.


fib 35

Utsnitt ur ”Framför Smålands Taberg” FOTO Eva Wernlid

w


fibkultur

”Samhällsutveckling” i Gävle Folkets Hus. FOTO Eva Wernlid

»

Han hade stora kartonger där han under vintern målat sina motiv.

Torsten Billman renoverar fresken ”Samhällsutveckling” i Gävle Folkets Hus 1983.  Foto Stefan Tkatjenko

Det kom att dröja till 1948 innan Billman på allvar började arbeta med fresken. I april besökte han Norrahammars Bruk och i början av maj skickade han ett motivförslag för den långa väggen i B-salen. Ett år senare, på våren 1949, kom han så tillsammans med den italienske stuckatören Antonio Piovesana till Norrahammar Folkets hus. Billman hade med sig stora kartonger där han under vintern målat sina motiv. Han hade provhängt kartongerna på väggarna tidigare, och nu var det dags att förverkliga det han började plane-


fib 37

ra redan 1945. Billman och Piovesana hyrde varsitt rum i Folkets hus och arbetade sida vid sida under två intensiva sommarmånader 1949. Folketshusrörelsens tidning Scen och Salong skrev att fresken var en hymn till arbetet i Tabergsbygden, en storartad hyllning till arbetets män och kvinnor i en monumental komposition där forntid och nutid knöts samman på ett utomordentligt sätt. Tidningen ansåg att konstverket var den bästa arbetsskildring som gjorts av en svensk konstnär: ”de gamla arbetartyperna träder oss så levande till mötes, som om de skulle ha varit ditflyttade direkt från arbetsplatsen.” Den 3 augusti 1949 var fresken färdig och den 3 september invigdes den av Karl Kilbom från FHR i Stockholm. Konstnären

var närvarande tillsammans med ledningen för köpingen, föreningslivet och representanter för bruket. Jönköpings-Posten berättade om invigningen och hyllade ”den ambitiösa ansträngningen att värdigt smycka en livligt frekventerad samlingssal”. Smålands Folkblad beskrev fresken som ”en hymn till arbetets ära i en bygd, där arbetet alltid hållits högt i ära”. Torsten Billman ansågs ha åstadkommit ett fulländat mästerverk. Varje detalj utstrålar konstnärens inspiration under arbetet. Själv medgav han, att han tyckte sig denna gång ha ”särskilt grepp om det hela”. Enigheten var stor om att fresken i alla avseenden var hans mognaste och i alla avseenden konstnärligaste verk. Skisserna finns bevarade på Skissernas museum i Lund.

Torsten Billman samarbetade med arbetarrörelsen och tog ställning för dess värderingar i sin konst. Med tidnings- och tidskriftsillustrationer, grafik och monumentalmåleri kunde han nå ut till en publik som sällan hade möjlighet att ta del av konst. Han skildrar och berättar med självupplevd auktoritet om den arbetande människans liv och villkor. Hans konstnärliga gestaltning äger en sällsynt förening av fantasieggande poetisk kraft och saklig kärvhet.

margareta ståhl är fil dr i visuell kommunikation och har publicerat flera böcker om fanor, folkets hus och om arbetarkonst. under 30 år var hon arkivarie på arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.


fibrecenserar Då nu är jag Elsie Johansson Albert Bonniers förlag

Till mamma på mors dag Doris Dahlin Ordfront

Doris Dahlin gör en djupdykning under medelklassens trevliga yta och visar liksom Buñuel i sin film att det egentligen inte är mycket bevänt med ”borgarklassens diskreta charm”. Fast det är väl likadant med alla samhällsklasser. Samma problem fast i olika grad och alla tror att andra har det bättre och tittar avundsjukt på människorna på andra sidan sociala stängslet. När det blir kris i familjen kan det hända att mörka hemligheter kommer upp till ytan och måste bearbetas för att vi ska förstå våra till att börja med obegripliga reaktioner. Märkliga relationer vi har

foto: Anna-Lena Ahlström

Elsie Johansson är naturligtvis mest känd som författare av romaner (Nancy, Glasfåglarna), men återvänder nu dit där hon började: till poesin. Den nya volymen med den elegant flertydiga titeln Då nu är jag innehåller både nya och tidigare utgivna dikter. Boken har en intressant uppbyggnad. Gammalt varvas med nytt, man anar ett tematiskt tänkande bakom kapitel och konstellationer, och som någon sorts ram löper ett antal brev där Johansson går i dialog med Henry David Thoreau och dennes amatörfilosofiska naturbetraktelsebok Walden från 1854. Intresset för Thoreau är lätt att dela, för framstegspessimismen

och artonhundratalsvärldsbilden till trots är han något väldigt sympatiskt på spåren; han försöker se människan bakom konventionerna och nyttotänkandet. Och en stark känsla för människans värde och värdighet är det tydligaste återkommande temat hos Elsie Johansson. I en volym som denna blir det väldigt tydligt vilken konsekvent poet hon är. Ända sedan debuten Brorsan hade en vevgrammofon 1979 har hon utforskat i första hand

Upplands landsbygd, den smärtsamma närheten människor emellan och den plats man tilldelas i klassamhället. Och Då nu är jag må rymma mer poesi än prosa, men Elsie Johansson förblir en berättare. Rentav en berättare som, om vi så låter oss förnedras eller bleknar jämte historien och naturen, lyckas se människan i hennes fulla stor- och litenhet.

till barn och föräldrar, varifrån kommer de? Boken är full av skarpa iakttagelser och besvärliga pinsamheter. Huvudpersonerna – för författaren behöver byta perspektiv för att kunna greppa helheten – har fullt upp med att visa upp fasaden med sina attityder och prylar och hålla rent mot underklassens undermålighet i såväl beteenden som konsumtionsmönster. Läsarna kan också se att god ekonomi, akademiska studier och intressanta, utvecklande arbeten inte har någon betydelse; för de flesta kommer ändå ögonblicket när barnen inte behöver sina curlingföräldrar och den äldre generationen krymper och beter sig underligt och inte går att nå. Då hjälper det inte med Pradaväskor och grekiska matröror. Inte ens med latte. En intressant iakttagelse är kritiken mot den andra parten som kommer med åren i ett förhållande. Det som till att börja med är charmigt och tilldragande kan vändas till dess motsats när ledan kommer smy-

Dahlins text är trovärdig och väl avvägd. Kvinnoporträtten är komplicerade och intressanta.

»

joel landberg

gande: ”Jag vet inte när Gustav började se annorlunda ut. Plötsligt, när jag en dag såg honom över tekoppen … Allt detta irriterade mig och irriterar mig också nu otroligt mycket.” Författaren visar också hur den kritiska personen till synes ologiskt blir svartsjuk och hämndlysten när Gustav samtidigt faller för en annan kvinna. Boken kan bitvis kännas tung på grund av ämnena, men Doris Dahlins text är trovärdig och väl avvägd. Kvinnoporträtten komplicerade och intressanta.

stefan estby


fib 39

Badskumt Katarina Johansson Ordfront

GAZA – fotnoter till ett krig Joe Sacco Ordfront Gaza – fotnoter till ett krig av journalisten och serietecknaren Joe Sacco, handlar om en bortglömd eller kanske rent av undangömd massaker, ett massmord på civila palestinier i städerna Kahn Younis och Rafah i november 1956 under Suezkrisen. Israelisk militär ockuperade dessa två städer på Gazaremsan, drev ut alla män ur deras hem, misshandlade, torterade och sköt ihjäl dem uppradade vid en mur. Dessa båda blodbad noterades endast som en fotnot till en FN-rapport. Joe Sacco åker till Gaza för att försöka få

Förutom att ge konkreta köpråd ger boken dig chansen att ompröva ditt förhållande till några av ditt badrumsskåps favoriter. Visste du till exempel att ditt vaselin inte har många olikheter med smörjoljan till din cykel eller att din deodorant troligtvis innehåller aluminium som täpper till dina hudporer? De stora jättarna inom hygien- och kosmetikaindustrin är inte på något sätt döva för kundernas efterfrågan av ”naturliga” produkter, här finns ju pengar att tjäna. Problemet är bara att de nya ”naturliga” produkterna ofta har hetsats ut på marknaden och därför inte testats ordentligt. Ett av Johanssons ledord är därför ”naturligt är inte det samma som ofarligt”. Så får vi bara hyttande fingrar för slantarna när vi köper Badskumt? Nej då, visst får vi en hel del konkreta tips. Råd som

klarhet i vad som egentligen inträffade. Det visar sig vara svårt att efter femtio år hitta vittnen. De mördade männens änkor eller mödrar är gamla och pojkarna som klarade sig undan för att de var barn är nu medelålders män. Och hur tillförlitligt är minnet efter så många år, frågar sig författaren. Dock utkristalliseras sakta en överensstämmande bild. Berättelsen – som är i tecknad serieform – växlar mellan Joe Saccos egen vistelse i Kahn Younis och Rafah 2002 och 2003 då han letar efter palestinier som minns massakern och återgivningen av människoslakten 1956. Att på detta sätt interfoliera nutid med dåtid tydliggör bilden av att palestiniernas situation egentligen är densamma idag som den gången. Det framkommer också att många av de Gazabor som Sacco möter, anser att han borde skildra dagens Gaza snarare än det som hände för så länge sedan.

foto: Gustaf Waesterberg

Som dokumentärfilmare har Katarina Johansson behandlat ett brett spektrum av ämnen som stormen Gudrun och gömda flyktingbarn. På senare år har hon ägnat sig åt miljöjournalistik och den effekt vår konsumtion har på ett hållbart samhälle. Badskumt är en heltäckande konsumentguide om kända och mindre kända risker med våra hygien- och kosmetikprodukter. Johansson har en resonerande ton i sitt berättande vilket gör boken möjlig att läsa från pärm till pärm. Boken täcker både in risker för dig själv och miljön, dessutom sätter den fokus på den direkt osunda industrin med produkter för de allra minsta.

»

...naturligt är inte det samma som ofarligt.

både kommer till sin rätt i butiken och, för de lite mer husliga, hemmavid i form av recept på både ansiktsmasker och hudkrämer. I butiken så bör du hålla utkik efter produkter med få ingredienser, ingredienser som är lätta att uttala och skippa alla former av sprayer inklusive rakskum. Så mitt beting blir att hitta raktvålen i min butik, vilket blir ditt?

charlie aronsson

Vad som är speciellt är bokens framställningsform – en seriebok. Joe Sacco är en redan väletablerad serietecknare och en skicklig sådan. Hans förmåga att förmedla känslor som sorg, vrede, hat, förtvivlan och uppgivenhet via bild är fulländad . Personligen är jag en ovan serieläsare och kände till en början viss tveksamhet inför hans val att presentera detta viktiga dokument i serieform. Under läsningens gång uppslukades jag dock av de suggestiva teckningarna och att ta del av boken blev snarare som en filmupplevelse än en läsupplevelse. Boken avslutas med tjugofyra sidor appendix där författaren presenterar dokument och källor från 1956 samt uppgifter om den demolering av palestiniers bostäder som ständigt pågår. Även detta mycket intressant och angeläget att ta del av.

agneta willans


fibrecenserar Strejk i paradiset Lucas Stark KAKACD003 Lucas Stark heter en ung musiker med förankring kanske mest i västra Sverige. Tillsammans med Bruksorkestern har han tidigare givit ut två cd-plattor – en med skillingtryck och en med sjömansvisor. Och här ligger den mer kände Håkan Hellström i lä … Och i början av 2011 gav han ut en ny skiva med sånger av den legendomsusade Joe Hill. Plattan tillägnas kampanjen Ship to Gaza. Vi som var med på 1960-talet minns Fred

Jordpäron – svensk ekonomihistorisk läsebok Anders Björnsson och Lars Magnusson (red) Atlantis Jordpäron innehåller historiska texter om Sverige ur ett ekonomiskt perspektiv. Exemplen är hämtade från medeltid till 1800-tal. Förlaget beskriver boken som en pendang till Gyllene äpplen – svensk idéhistorisk läsebok från 1992. Bland författarna dominerar akademiker och statstjänstemän. Som redaktörerna skriver försiggick en stor del av den tidens ekonomiska debatt inom statens reglerade verksamheter. De citerade kvinnorna är få. Visst kontrollerade männen pengarna, men kvinnors arbete var ju lika nödvändigt, om än ofta obetalt. Jordpäron ger ändå en möjlighet att förstå hur litet som är nytt under solen. I vår tid hyllar ekonomerna entreprenörer och

»

Rakt och starkt melodiskt, med mycket tanke och solidaritet. Åkerströms legendariska tolkningar av Joe Hill. Det var på LP:n Dagsedlar åt kapitalismen (1967) vi kunde höra Luffaren och Prästen och Slaven. Båda dessa sånger är med på Starks CD. Nyligen kom förresten också en skiva med Sven Wollter som också lyfte fram Joe Hill. En trend i vardande? Allt som allt spelar Lukas Stark tretton sånger – flera med ordentligt gung, även om visorna dominerar spåren. Rakt och starkt melodiskt, med mycket tanke och solidaritet. Albumet innehåller en kort resumé

»

i seriestrippens form av Gävlesonen Joe Hills liv eller Joel Hägglund som han var döpt till. Än i dag är det omstritt om han föll offer för ett justitiemord eller om han var skyldig till ett rånmord. I vilket fall som helst orsakade och byggdes hans genialitet och stora popularitet i USA och dess syndikalistiska fackföreningsrörelse IWW (Industrial Workers of the World) just genom att knyta an till religiösa sånger och sätta texter med här och nu-problematik – i ett klassperspektiv. Och även i ett annat perspektiv är cd:n väl förankrad, jag räknade till över fyrtio personliga tack. Och än en gång kan konstateras: det gamla ordspråket ”Ju fler kockar, desto sämre soppa” håller inte i alla lägen!

kjell martinsson

Att se till helheten i ekonomi och historia är en bra ledstjärna men det gäller att samtidigt inte förringa. småföretagande. Redan 1779 kunde Johan Fischerström svara: ”Små och medelmåttiga snillen tror sig göra tillfyllest, när de kan uppfinna för någon tid gällande utvägar, eller när de kan förskaffa några smärre tillgångar; men sådana känner icke vetenskapen om den allmänna hushållningen, vilken är en statskunskap som omfattar allt, som sträcker sig till ursprunget av rikedomarna, dem förökar, styr, använder, utdelar.” Att se till helheten både i ekonomi och i historia är en bra ledstjärna, men då gäller det samtidigt att inte förringa, vilket kan vara en svår balansgång. Tyvärr finns några bottennapp. Finansmannen Louis De Geer beskrivs som ”ett gott exempel på hur utländskt kunnande och kapital bidrog till moderniseringen av Sveriges näringsliv”. Detta skrivs okritiskt om mannen som låg bakom återinförandet av slaveriet i Sverige.

Självklart ska De Geers roll för Sveriges industrialisering beskrivas, men varför har det ända in i våra dagar rests statyer och döpts byggnader efter slavhandlaren? Med ett minimum av anständighet kan man i alla fall inte ensidigt utmåla honom som ”moderniseringens” frontfigur. Slavhandel är nämligen inte modernt. Flera kapitel längre fram beskrivs socialisten Hinke Berggrens tidskrift Under röd flagg som tillhörande ”vänsterns ytterkant”. Okej för det, men då bör man nog även beskriva en slavhandlare som extremist. Mycket i boken är ändå läsvärt och eftertänksamt. Som titeln Jordpäron antyder handlade en stor del av ekonomidebatten om hur jordbruket skulle effektiviseras. Här finns paralleller till andra delar av ekonomin och till vår tid. Rationalitet är all ekonomis ledstjärna eller bör vara det.

olof rydström


fib 41

Maffia på Export Francesco Forgione Historiska Media

Kroppens geni Sverker Sörlin Weyler En författare hittar sitt ämne. Så vill jag sammanfatta Sverker Sörlins djupt fascinerande skildring av det norska skidundret. Aldrig tidigare har jag läst något så tillnärmelsevis roligt och passionerat av idéhistorikern Sverker Sörlin som denna bok. Envar som någon gång har börjat läsa en idrottsbiografi vet hur torftigheten kan te sig. Hjälteberättelser skrivna på det mest knaggliga språk. Men detta är något helt annat. Sverker Sörlin, född 1956, med ett förflutet som skidåkare, reste till Norges Tröndelag, epicentrum för det norska skidundret, med en fråga: hur fort kan man

foto: Historisk Media

När jag läser faktaböcker om brottslighet drabbas jag ofta först av en känsla som nog bäst kan beskrivas med vad Travis Bickle säger till den politiska kandidaten i Martin Scorseses film Taxi Driver: ”I think that the President should just clean up this whole mess here. You should just flush it right down the fuckin’ toilet.”. Ger man problemet brottslighet och i det här fallet organiserad brottslighet mer än fem sekunders eftertanke kan nog en normalbegåvad person inse att man inte kommer åt problemet med att bara slå ihjäl alla ”dumma människor”. Det är mer komplext än så,

ofta på en djup socioekonomisk nivå. Ska man vara ärlig är det väl inte en helt ny företeelse att emigrerande italienare är inblandade i maffiaverksamheter över hela världen. På film har man ju kunnat se det sen 1930-talet. Maffia på export är en sammanställning över olika maffiarelaterade brott som begåtts under de senaste 40 åren. Det är väldigt lite som håller ihop berättelsen, kapitlen slutar tvärt och så börjar rabblandet av ett nytt fall för att

sedan sluta lika tvärt. I slutet försöker författaren sno ihop en sammanfattning med åtgärdsplan på 10 sidor. Vill du läsa en vettig bok om kriminalitetens globalisering tycker jag du ska läsa Loretta Napoleonis Skurkkapitalismen – hur bedragare, hallickar och maffiakungar påverkar världsekonomin. Den är betydligt bättre.

åka när man åker som fortast? En fråga som en nyfiken tioåring skulle kunna fråga. Sörlin har i denna bok verkligen släppt fram barnets nyfikenhet. En nyfikenhet och vetgirighet som har frigjort en närmast euforiskt smittande språk. Trots att jag har saknat allt djupare intresse för de norska skidfantomerna, har jag läst den här boken med just en tioårings iver. Ämnet kräver sin man och Sverker Sörlin reste på träningsläger för att träna tillsammans med de norska åkarna. Hans förberedelser inför uppgiften var lika minutiösa som träningen var hård. Hans föresats var att utröna hur det kom sig att de norska skidlöparna haft så utomordentliga framgångar i skidspåren och varför nästan alla norska mästare kommer från Tröndelag. En av förklaringarna till de norska framgångarna finner Sörlin i den bondekultur med egna gårdar som i mycket högre grad ännu lever kvar i Norge. Gårdar med plats för träning, med få nöjen runt omkring och där skicklighet i skidåkning har räknats

som en av de mest betydelsefulla egenskaperna. En kultur där barnen tidigt lärt sig självständighet och målmedvetenhet och betydelsen av fysiskt arbete. Överfört till idrotten är detta omständigheter som har belönat fysisk ansträngning och befrämjat motivation och långsiktig träning. Sörlin nämner en norsk skidmästare som tyckte att skidåkningen var avkoppling i jämförelse med skogshuggning. I samma ögonblick man når den absoluta gränsen för sin förmåga upphör man på ett visst sätt att finnas till, när hjärnan har tömts på tankar, skriver han. Det låter mycket intressant. Ett tillstånd av hänryckning, explosion och uttömning, som man skulle kunna kalla lycka. Det har varit en ren fröjd att läsa Sverker Sörlins passionerade och glädjefyllda skildring, som ställer det mesta av idrottslitteraturen i skuggan. Man kan bara konstatera att det är så här det ska gå till.

peter karlsson

jan bergsten


fibfilm

»

Någon som inte älskar oss håller på att förändra vårt land. (Konspirationsteori av Maria-Pia Boëthius på 1990-talet,  nu synbarligen bekräftad.)

Konspirationer?

E

n konspirationsteori är en teori som må vara helt sann eller uppåt väggarna, men som tydligt avviker från den beskrivning som gängse vetenskap och eller mening ger av historiska eller aktuella skeenden eller förhållanden. Dessa påstås vara resultat av en hemlig sammansvärjning mellan en begränsad grupp ondsinta konspiratörer.

Det ligger i sakens natur att de flesta populära konspirationsteorier inom fiction och film gör anspråk på att slå ”uppåt” genom att utpeka redan mäktiga i samhället. Allra mest ”radikala” tycks filmer som Matrix 1–3 (1999–2003) därvid vara, där Överheten är en dator, dit de enskilda människorna, som ligger i kokonger, är inkopplade för att ge systemet dess energi. Med en generös tolkning ger man här en metafor för det kapitalistiska marknadssamhället, som inte står Marx egen efter, då han liknar arbetaren under kapitalismen vid en silkeslarv som spinner för att förbli puppa. Också i Truman Show (1998) är det elektroniska medier som är den konspirerande överheten. I denna film börjar hjälten ana att hans liv är en dokusåpa som han är född in i och som televiseras i en kolossal ostkupa, där han är fången. I Pleasantville  (1998) sugs två 90-talsbarn in genom tv-skärmen (personligen

hade jag länge befarat att något sådant skulle ske) och kom (liksom barnen i Narnia) ut i ett annat samhälle – nämligen i 1950-talets USA och i tidsenligt svart-vitt. Gemensamt för dessa filmer är att de främmandegör det moderna och försöker gestalta ett kollektivt slaveri under det elektroniska samhället, tyvärr utan att explicit vilja namnge någon personlig överhet som konspiratör. Filmer, som utpekar existerande myndigheter, i synnerhet militär och underrättelsetjänst, som agenter i konspirationer är legio i Hollywood. Till exempel sker det i de filmer som bygger på den alltför välkända tv-serien The X-files (Arkiv X), framför allt då i The X-files (1998). Denna var tydligt inspirerad av en UFO-skröna om ett flygande tefat med döda marsianer som skulle ha kraschat i Roswell, New Mexico, 1947 vilket påstods ha undanhållits allmänheten, och gav upphov bland annat till en tv-film, Roswell (1994). Var tredje USA-medborgare tycks än i dag tro på Roswellskrönan, att vi varit/är invaderade från Mars – och därtill att någon månlandning av levande astronauter kanske aldrig har ägt rum. I Capricorn One (1978) får vi veta hur vi kan föras bakom ljuset av Nasa och tv: tre Marsfarare filmas på jorden naturtroget i studie med en massa klippor och ökensand. Tyvärr brann den tomma farkosten

upp framför tv-kamerorna vid inträdet i atmosfären. Detta utsatte omedelbart de stackars fejkade astronauterna för långt större risker än om de verkligen fått följa med på färden, ty om presidenten påstår att du är död är det säkrast att vara det. Vi väntar nu på den oundvikliga Hollywoodfilmen om bin Ladens död.  Meddelandet om att US Navy Seal team 6 efter tio års krig till slut i våras lyckas skjuta en obeväpnad bin Laden inför hans familj hälsades med sång och dans på New Yorks gator.  De dansande hade växt upp med i genomsnitt 80 tv-mord per dag dygnet runt och under snart 50 år sett repriser av Jack Kennedy med delar av huvudet bortskjutet. De ansågs nu inte starka nog att se chefsterroristens perforerade lik. I stället sänktes detta enligt uppgift på säkert ställe i havet. Hur det än förhöll sig med fakta, borde man hos USA:s regim och militärledning kunnat inse, att liket knappt hunnit kallna förrän spekulationerna kring händelsen satte igång i hela världen. Filmer som Green Zone (2010) och In the Loop (2009) handlar om hur statsledningarna i USA och Storbritannien fabricerar falska bevis för att för världen legitimera invasionen i Irak 2003 – filmerna kanske hade kunnat påverka historiens gång om de inte haft sina premiärer långt efter invasionen. När kommer filmen om hur vi lurades att delta i Libyenkriget? Mordet på Kennedy har för övrigt självfallet gett upphov till en uppsjö av


fib 43

mer eller mindre plausibla hypoteser. Exempelvis den som framfördes av Oliver Stone i JFK (1991) och som tvärt emot Warrenkommissionen hävdade att det var högerkrafter, det vill säga sydstatskapitalister, maffian, exilkubaner och möjligen folk från CIA och FBI – och rent av vicepresident Lyndon B Johnson – som stod bakom skotten – inte en ensam, förvirrad Castroanhängare, som påpassligt och prompt dräptes av en kräftsjuk mafioso. Den enda icke-engelskspråkliga filmen i detta begränsade urval på sökordet ”konspiration”  bland de över 1 100 på ImDb är Sista kontraktet (1997) i regi av Kjell Sundvall. Filmen anger försiktigt en konspiration av svenska kapitalister, säkerhetstjänst och polis som huvudman för en brittisk hitman, som efter fullgjort Palmemord snart togs av daga, och där en Petterssonfigur utplanterades på plats som en svensk Lee Harvey Oswald. Alla konspirationsteorier handlar dock inte om hur det är Överheten som för oss bakom ljuset. Dan Browns bästsäljande skrönor (som hittills har filmats som da Vincikoden (2006) och Änglar och demoner (2008) hämtar sitt material från historiskt delvis faktiskt existerande hemliga sammanslutningar inom eliten. Tilliten hos massorna till överheten, dess institutioner och till politiska partier i väst, befinner sig mer eller mindre i fritt

fall. Detta är högst välförtjänt, men har som allt annat en baksida. Allmänhetens misstro mot en elit präglar sannolikt de flesta moderna konspirationsteorier, vilka inspirerar diverse  så kallade missnöjespartier. Högerextremister i väst har numera i allmänhet  övergett föreställningen att vi är föremål för en judisk sammansvärjning och intar i stället en militant antimuslimsk och proisraelisk hållning: Marine le Pen, ledare för Front National, säger nu att partiet ”alltid har varit sionistiskt”.  Nick Griffin, ledare för det före detta antisemitiska British National Party skryter om att hans parti var det enda som stödde Israels anfall på Gaza 2009. Den kristna högern i Sverige, Sverigedemokraterna, norska Framskrittspartiet, holländska PVV och Dansk Folkeparti med flera är alla proisraeliska och omfattar visionen om Eurabien – i dag den mest spridda konspirationsteorin, som för reaktionen har ersatt Zions Vises Protokoll som en gång ursprungligen uppdiktades av tsarens Ochrana för att legitimera pogromerna i Ryssland vid förra sekelskiftet. Eurarabisterna hävdar att Europa håller på att islamiseras och på sikt bli ett kalifat med ökat kvinnoförtryck och sharialagar. Instrumenten är invandring, byggande av moskéer, hög nativitet bland muslimer samt aningslöst stöd från ”kulturmarxister” – termen är Anders Behring-Breiviks, från hans Manifest, där Eurabienfantasin ligger

i grunden. Bar Ye´or (Gisele Littman) populariserade ”teorin” genom boken Eurabia: The Euro-Arab Axis, där hon beskriver en framtida union mellan Europa och arabvärlden med udden riktad mot Israel och USA. Men om konspirationer existerar så driver de sällan historien. De påverkar den i marginalen då och då...(men) historien drivs fram av breda krafter och av stora, kollektiva strukturer av människor (Bruce Cumings, historiker). Misstron är således mera orsak till än resultat av konspirationsteorierna. Konspirationsteorier som förefaller att slå uppåt utsätter oss många, som redan på högst politiska grunder misstror de styrande, för frestelsen att kritiklöst omfatta dem eller att försöka eller skapa egna konspirationsteorier. Härigenom försöker man möta fienden i ett spel som man är dömd att förlora. Om inte annat bör lärdomen från åtta års Bushstyre i USA mana till eftertanke. Bush gav vänstern ett så publikknipande hatobjekt, att vi inte behövde tänka djupare. Detta straffade sig strax genom förlamningen och förvirringen bland mjukvänstern, som utbröt sedan dess vita riddare Obama handgripligt återigen visat att världspolitiken ”drivs fram av breda krafter och av stora, kollektiva strukturer av människor” – inte främst av personliga egenskaper hos skurkar eller hjältar.

hans isaksson är läkare och filmskribent.


fibskriftställning

Lockad av folkmord

D

et är inte så enkelt som att folkmordsideologi var en typiskt tysk företeelse. Det blev de tyska nazisterna som i Europa genomförde de största folkmorden. Men britterna sysslade med överlagt folkmord i Indien. Och – vad som inte bör glömmas – folkmordsföreställningar fanns också på oväntat håll bland intellektuella på vår sida. Boken utgavs 1943 av Crown Publishers. New York.

Här ett exempel: I januarinumret av Bonniers Litterära Magasin år 1943 står under rubriken ”Nya utländska böcker”: ”Men at War: The Best War Stories of All Times.” Utgivna av Ernest Hemingway. Crown Publishers. New York. $3:-. En tusensidig antologi krigsskildringar från David och Goliath till de bästa reportagen från Världskriget II. Inledning av Hemingway.” Redan den 8 november 1942, när Förenta staterna gick in i sitt krigs andra år hade Herbert Gorman i The New York Times hyllat Ernest Hemingways 31 sidor långa inledning till den 1 072 sidor tjocka antologi för vilken han varit redaktör och som William Kozlenko gett idéen till. (Kozlenko ställs ofta åt sidan när boken tas med bland Hemingways verk.) Denna hans bok var sedan med fyra gånger på New York Times bästsäljarlista. De 82 berättelserna är uppställda i nio avdelningar, vart och ett inlett med ett längre citat ur Carl von Clausewitz Om kriget. Redaktören, Hemingway, var en veteran (med tre söner) som hatade krig men fann det pågående kriget nödvändigt att föra till slutseger. Han ville därför ge en ny ung generation amerikaner som skulle gå ut i krig sanna bilder av vad krig var. Många av de valda styckena tillhör vad som kallas världslitteraturen, andra är aktuella reportage. Kritiken var blandad, en och annan fann urvalet tveksamt och Hemingways förord ostrukturerat; det lärde visserligen inte ungdomen att dö men berättelserna ”tillfredsställer Mr. Hemingways märkliga fixering vid

döden” som H. M. Jones skrev i Saturday Review of Literature i december 1942. Det var en typisk beredskapsbok. En som i det kriget också blev mycket läst och omtyckt i Förenta staternas krigsmakt. Men den som kom med en allvarlig kritik var Alvah Bessie i New Masses 17 november 1942 (s. 24/25.). I och för sig ifrågasatte han urvalet. Inte bara sovjetiska författare utan även en hel rad då givna namn som skildrat ”men at war” från Henri Barbusse till Arnold Zweig (över Malraux, Reed, Remarque, Renn och vidare) var utlämnade. Därtill med skruvade motiveringar. Hemingway förklarade i inledningen att han inte tagit med det stycke ur Malraux Erövrarna som han först valt ut för att det skulle störa förbindelserna med Förenta staternas allierade Chiang Kai-shek; därtill hade han personlig erfarenhet av Malraux från kriget i Spanien vilka gjort honom misstänksam mot dennes trovärdighet. Just skildringarna från Spanienkriget inskränktes för övrigt till ett svagt stycke av Dorothy Parker och två av Hemingways egna texter. Men huvudsidan av Alvah Bessies kritik var en annan. Det var inte tu tal om att Hemingway var antifascist, påpekade han. Dock var det Hemingway i förordet skrev om tyskar som folk ett helt igenom fascistiskt resonemang. Alvah Bessie citerade utförligt från sidorna XXIII och XXIV i Hemingways förord (till första upplagan - i andra upplagan tio år senare hade detta strukits). Alvah Bessie hade rätt. Ty vad skriver Hemingway där? ”Dock när detta krig har vunnits borde Tyskland förstöras så ordentligt att vi inte skulle behöva kämpa mot det på hundra år, eller, om det görs grundligt, aldrig mer. Detta kan troligtvis endast ske genom sterilisering. Denna kan genomföras med ingrepp knappt mer märkbara än vaccinering och på samma sätt göras obligatoriska.” Det skrev han om nazister. Men det är inte bara nazisterna i Tyskland det gäller utan:


fib 45

»

den.

Vi kommer att ta er ras och tillintetgöra

”Under de senaste två åren har ryssarna ordentligt minskat antalet tyskar. Om allt går som planerat kommer vi att själva starkt öka denna befolkningsreduktion. Men att reducera ett lands befolkning genom krig är som att beskära ett träd. Rötter och frön måste förintas om det någonsin skall kunna bli varaktig fred i Europa. Svaret på det nazistiska påståendet att tyskarna är en överlägsen ras och att andra raser skall vara deras slavar är att säga och att mena: Vi kommer att ta er ras och tillintetgöra den.”(s.XXIII/XXIV). Ernest Hemingway var inte ensam om att uttrycka sådana tankar om tyskarna som folk. Till de mer kända hörde Theodore Newman Kaufman med Germany Must Perish! från 1941. En skrift som blev känd först då den tyska propagandan under kriget använde den för att stärka den tyska sammanhållningen under det totala kriget. Det tänkande Hemingway gjorde sig till tolk för när han skrev om att sterilisera och förinta och tillintetgöra tyskar var entydigt fascistiskt. Att han samtidigt – som Alvah Bessie skriver – var känd som antinazist gör exemplet lärorikt. Det blir dubbelt lärorikt om man ställer Hemingway mot Alvah Bessie. Denne var då inte bara romanförfattare med en bakgrund som översättare av fransk lyrik (och även av Pierre Louÿs) och medarbetarskap i New Yorker. Han hade varit frivillig i Internationella Brigaden under kriget i Spanien och där känt Hemingway. Om detta krig hade han 1939 gett ut boken Men in Battle om vilken Hemingway då berömmande skrivit: ”En sann, hederlig, fin bok. Bessie skriver sant och fint om allt han kunde se ... och han såg tillräckligt.” 1939–1943 var han teater- och filmkritiker i New

Masses. Därefter arbetade han som framgångsrik och kritikerrosad filmförfattare i Hollywood åt Warner Brothers. Men i september 1947 när Kommittén för oamerikansk verksamhet började sina undersökningar i Hollywood anklagades han för att ha vänsteråsikter. Samman med Herbert Biberman, Lester Cole, Albert Maltz, Adrian Scott, Dalton Trumbo, Edward Dmytryk, Ring Lardner Jr., Samuel Ornitz och John Howard Lawson hävdade han då att första tillägget till Förenta staternas konstitution förbjöd honom att svara på sådana frågor. För detta trots dömdes han senare till tolv månaders fängelse och 1 000 dollar i böter. Samtidigt svartlistades han i Hollywood. Efter det att han släppts ur fängelset fortsatte han att skriva artiklar och romaner fram till sin död vid 54 års ålder den 21 juli 1958. Alvah Bessie var en bra författare. Men Hemingway var större som författare trots att hans texter stördes av att han hade en anpasslig spricka i karaktären.

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.

Ernest Hemingway hade en anpasslig spricka i karaktären. foto: okänd


fibrätt&rådligt

Vad är egentligen yttrandefrihet?

I

somras blev jag tillfrågad om jag ville medverka i en debatt i Riksteaterns regi om graffiti och Stockholms stads policy mot klotter och liknande skadegörelse. Det var särskilt punkt 9 i denna policy som arrangören ville skulle ställas under diskussion: ”9. Staden ska inte medverka till eller stödja verksamheter eller evenemang som inte klart tar avstånd från klotter, olaglig graffiti och liknande skadegörelse. Staden ska inte heller medverka till verksamheter som på något sätt kan väcka intresse för och leda till klotter, olaglig graffiti eller liknande skadegörelse.” – Är inte detta ett av myndighet utfärdat bud om en i grunden estetisk fråga? Ska och får myndigheter blanda sig i sådana frågor? Vad är skillnaden? frågade mig en representant för arrangören, mellan detta och exempelvis den politiskt deklarerade repression mot så kallad entartete Kunst som genomfördes i Tyskland under nazitiden? Enligt min mening är det självklart både lagligt och lämpligt att staden genom sin policy försöker komma till rätta med brott. Staden måste naturligtvis vara i sin fulla rätt att inte stödja verksamheter som inte distanserar sig från brottslighet. Detta uttrycks i den första meningen i punkt 9. Men är den andra meningen egentligen mer problematisk ur yttrandefrihetssyn-

punkt? Att staden ”inte medverkar” till verksamheter som kan väcka intresse för och leda till brottslighet betyder att staden inte ställer personal, lokaler, pengar eller andra nyttigheter till förfogande för den som bedriver sådan verksamhet. Det är inte detsamma som att förbjuda någon att bedriva sådan verksamhet. Stöd från det allmänna för att bedriva opinionsbildning eller utöva konstnärlig verksamhet är ju inte något som ingår i yttrandefriheten, såsom vi känner den från svensk lag eller internationella konventioner. Så här heter det i regeringsformen (RF) 2 kapitlet: ”1 § Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad 1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.” Att envar är ”gentemot det allmänna” garanterad yttrandefrihet betyder ju att stat och kommun inte får hindra någon att yttra sig utan i stället måste tåla att så sker. Vissa grundlagsfäder till 1974 års RF beskrev därför friheter som dessa som ”negativa rättigheter”. Detta är det normala perspektivet i en borgerlig demokrati. Men det är lätt hänt att perspektivet missförstås, eftersom vårt kulturliv är genompyrt av stöd från det allmännas sida i olika former. Verksamhetsstöd, presstöd, subventionerade hyror för ateljéer och andra lokaler, affischtavlor med mera. Så kallade fria teatergrupper, yrkesverksamma konstnärer, studiecirklar, andra former av fritids-

»

FiB/Kulturfront är hellre beroende av läsare och sympatisörer. aktiviteter och ideella föreningar drar på olika sätt nytta av detta. När staden – med eller utan fog – börjar dra öronen åt sig och vill undersöka i vad mån en viss planerad aktivitet, som åtnjuter kommunalt stöd i någon form, ”kan väcka intresse för och leda till” brottlighet, så kan staden gå tillväga på ett sätt som kan verka oförenligt med lagens regler om censurförbud. ”Vad tänker föreläsare X säga på ert möte i stadens lokal”, kanske frågan ställs från staden, ”är inte X en notorisk förespråkare för olaglig graffiti?”. Den som är missnöjd med att staden blandar sig i på det här sättet bör naturligtvis se till att skaffa en annan lokal som han betalar ur egen ficka till sista kronan. Då kan varken kommun eller polis censurera på förhand. Folket i Bild/Kulturfront tar inte emot stöd från det allmänna i någon form. Vi är hellre beroende av våra läsare och sympatisörer.

ingemar folke är advokat verksam i stockholm, medlem i föreningen fibjuristerna (tffr.org)


fibförening

fib 47

NI NG EN ? VA D HÄ ND ER I FÖ RE W. FIB .SE SE VÅ R HE M SI DA W W

Här köper du FiB:

FiB på bokmässan w FIB/Kulturfront har under flera år deltagit med egen monter på bokmässan i Göteborg - så även i år, och i montern framträder ett antal intressanta författare.

illustration: Lindström

Sista helgen i september arrangeras bokmässan i Göteborg. Mässan som pågår i fyra dagar brukar besökas av cirka 100 000 personer och är därmed Nordens största mötesplats för bok- och biblioteksbranschen. I år möts besökarna i FIBs monter av bland andra Jan Myrdal och Pierre Schori. Besökarna får också möta FiB-medlemmar och ta del av Robert Nybergs och Hans Lindströms teckningar som ställs ut i montern (monternr: B08:69). Besök FiB på mässan som genomförs mellan 22 och 25 september. Hela mässprogrammet finns på http://www.bok-bibliotek.se/sv/

Tolv år för 500 kronor En samling av  de första tolv årgångarna (från 1972 och framåt) av Folket i Bild/Kulturfront finns att köpa. Samlingen är komplett och i bra skick. Pris 500 kr. Om du är intresserad kontakta säljaren Pia Sondell, tfn 0552-418 55 eller mobil 070-219 26 06.

Nästa nummer kommer den 13 oktober. Prenumerera! Läs mer på www.fib.se.

DANDERYD: Danderyds Bokhandel, Nora Torg 5 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26, Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen, Pressbyrån, Nordstadstorget, Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58, Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, CentralhallenKnutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 KIRUNA: Direkten Simhallskiosken, Adolf Hedinsvägen 39 B LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen, Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Pressbyrån, Centralstationen Glashallen, Röda Stjärnan, Norra Grängesbergsgatan 42, Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NACKA: Press Stop, Forumvägen 12 NORRKÖPING: Röda Stjärnan, Hörngatan 3 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28, Handel & Vandel,Östgötagatan 33, Pressbyrån, Odenplan T-bana, Pressbyrån, Stora hallen, Centralstationen, Press Stop, Götgatan 31, Press Stop, Västermalmsgallerian, Alströmergatan 1 STRÖMSUND: Bokhandeln Karamellen, Bredgårdsgatan 2 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45, inre gården, Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Direkten Sunne, Järnvägsgatan 17 TORSLANDA: Torslanda bokhandel, Torslanda Torg 3 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98, Press Point, Mvg-gallerian, Kungsgatan 54 UPPSALA: Gunsta Krog & Livs, Gunsta Villaväg 3, Pressbyrån, S:t Persgallerian, Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 VARBERG: Pressbyrån, Busstation


posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se


FiB 9-2011