Page 32

NOVELL – Kvällspatrullen Kerim här. Vad har du i hjärtat Frida? Kerim böjer sig fram över bordet för att nå pärmen där namnen på de pensionärer vi har ansvar för finns. Du har kvällshjälp? Vänta lite jag ska.... Kerim tar luren från örat och mimar: Har Frida kvällshjälp? Lee nickar. – Vänta, jag ska skriva här: Mandelkaka och strumpbyxor...mm..storlek large. Kerim är snäll. Egentligen kan vi inte handla på kvällarna, det finns det inte tid för, men någon småsak går ju oftast att köpa med sig på vägen. – Då jag kommer med strumpor och kaka till dig. Kerim ser på oss där vi uppmärksamt följer hans samtal. Klockan tickar fram mot avgångstid. Vi samlar ihop våra nyckelknippor, pärmar och ställer våra kaffemuggar på diskbänken. 16.45 Vi skingrar oss i fyra väderstreck utanför

hemtjänstens surrande glasdörr. Solen värmer. Jag går förbi flera uteserveringar. Överfulla. Afterworkträffar för folk med vanliga arbetstider. Det skrattas och skålas. Utanför den grekiska närbutiken står innehavaren och plockar bland grönsakerna. En landsman sitter bredvid på en pall och tittar på. En ensam man på en utebar ler mot mig när jag går förbi. Stolen mitt emot honom är den enda inte upptagna. Jag sneglar på honom, sneddar över gatan och tar trapporna upp mot Södra Latin. Här är tyst, sommarsurret från gatan är dämpat. Upp med pärmen för att läsa portkoden, sedan ner med den i väskan igen. In i porten, fram med nyckelknippan, hitta rätt av fjorton nyckelknippor. Fram med lappen där nyckelnumren står utan adress och efternamn. Oändligt försiktigt låser jag upp Aldas dörr. Förfib 32

söker att inte prassla när jag sätter på mig ett par blå skoskydd som ligger i en korg på golvet. Går in i vardagsrummet där hon sitter vänd mot teven. Hennes korta svarta hår växer glest i den bleka hårbottnen. Kroppen är konstigt spänd och lealös, samtidigt. Mattan jag går på är ljudlöst äkta. – Allåå-ååå. Hon ser ner på mina fötter och sträcker ut en hand. Slår till mig på smalbenen. Oj, förlåt har jag gått för nära tänker jag och backar. Hon pekar på skåpet bredvid; vill hon att jag ska hämta något? Jag tycker hon säger ja och böjer mig ner mot skåphandtaget. – Aaah, Fi faaan. Hon rullar bakåt och slår mig ännu en gång på smalbenen. Plötsligt minns jag något om hennes hat mot skoskydd. Jag går ut i hallen och tar av mig skorna och lägger tillbaka skoskydden i sin korg i hallen. Smyger i strumporna över vardagsrummet bort mot köket i den öppna planlösningen. Öppnar skåpluckor försiktigt. Studerar skissen som sitter på kylskåpet: så ska smörgåsarna ligga på assietten och strecket som är markerat på ett ritat glas visar mängden cider som ska slås i glaset. Mer eller mindre och hon blir arg. Plötsligt råkar jag tappa greppet om en skåplucka lite för tidigt, dess tekniska konstruktion drar den obönhörligt ur min hand och den slår med en smäll emot skåpstommen. Det blir omedelbar reaktion i form av ett vrål från vardagsrummet. Jag bär ut en bricka med det önskade. Mattan är tjockt mjuk, skön att gå på. Aldas rygg är hård,

FiB 3-2012  

SYRIEN Vem drar i trådarna? NOVELL Följ med på hemtjänstpass ISRAEL Mordet på Folke Bernadotte

Advertisement