Page 1

Filbornaskolan - skrivarantologi 2013


Filbornaskolans Skrivartävling 2013 Under vårterminen 2013 anordnade Biblioteksrådet en skrivartävling på temat ”Mångfald”. Tävlingen var öppen för alla Filbornaskolans elever. Extra mycket inspiration ville vi ge eleverna den 25/1 när skolan fick besök av författaren och spokenwordartisten Marcus Priftis. Totalt 21 elever skickade in tävlingsbidrag. En jury bestående av både personal och elever läste och utsåg tre vinnare (se respektive motiveringar). Ytterligare fyra texter har fått hedersomnämnande. Alla dessa sju texter finns publicerade i antologin. Skrivarantologins omslag är gjort av Nebojsa Kalinovic NVID 4 som vann affischtävlingen inför Skrivartävlingen. Stort grattis till vinnarna!!

1:a pris Svarta får av Moa Svensson BFPP 3

sid

3-4

2:a pris Morgonträningen en plåga. Fotboll. En värdelös rad av Sofia Malmsten SA 1

sid

5-6

3:e pris Mångfald av Arta Tahiri SA 1

sid

7-8

Tågresan av Johanna Holm SA 1

sid

9-10

Hoppet är borta av Emma Henningsson BF 1

sid

11-12

Mångfald av Marinel Walfridsson SA 2b

sid

13-14

Mobbare av Jesper Sjöström SA1

sid

15-17

Övriga 4 texter får hedersomnämnande (OBS! Utan inbördes rangordning)

Stort TACK till alla deltagare i tävlingen och alla i Juryn och Biblioteksrådet! Samt TACK även till särskolans elever och personal som trycker boken! Ing-Marie


Svarta får Eowyn Parker kör handen genom sitt ljuslila, nästan silvriga, hår med en suck. Det är dags för ännu en dag med uniformklädda robotar som ska föreställa lydiga och snälla elever. Själv har hon valt att vara så olik alla andra som möjligt, dvs. ett svart får. Det är hon genom att ha håret färgat i en onaturlig färg, klippt det kort på ena sidan och behållit det långt på andra, skaffat gula linser som får hennes gröna ögon att se ut som ögonen hos en reptil och har aldrig på sig skoluniformen ordentligt. Hon går nästan jämt barfota, till och med på vintern ibland, har ena armen slarvigt uppvikt på skjortan, som hon dessutom aldrig stoppar ordentligt innanför kjolen, och slipsen hänger ofta löst runt halsen och de få gånger som hon har den knuten är det då hon använder den som ett pannband. De är en liten grupp, hon och hennes vänner, på fyra personer som är skolans svarta får. Tjejtjusaren Sony Turpin, som jämt håller sitt mörka hår rufsigt med en halv burk vax, trots att standarden på skolan för killarna är att ha kort och slätt hår, utan några hårprodukter. Fjortisen Ellen Smith, som jämt ska ha tre lager makeup i ansiktet och kjolen avklippt så att man nästan kan skymta hennes trosor under. Musiknörden Zinan Koyuki, som kom hit med sin familj från Japan som skapar musik med nästan allt han kan komma åt och som man nästan aldrig ser utan headset. Sist men inte minst har de Eowyn, och trots sina många olikheter har de några gemensamma ämnen. De ifrågasätter nästan alltid lärarna, planerar olika små spratt, har aldrig på sig sina uniformer ordentligt och kommer aldrig att bli utkastade från skolan oavsett hur mycket problem de orsakar. Varför? Därför att deras föräldrar är snuskigt rika. Antingen kommer man in på skolan genom betyg eller på pengar, de tillhöra alla i den senare kategorin, och deras föräldrar betalar dem alldeles för mycket för att de ska kunna göra det. Dessutom så har deras föräldrar inget emot att de försöker vara annorlunda, det är snarare motsatsen för Eowyn som fått sitt namn från den ovanliga och självständiga tjejen i sagan om ringen. Eowyn gör bryggan på matbordet mitt i matsalen, deras bord. Ingen vill sitta med dem för att inte få problem hos lärarna. ”Kolla in nykomlingen!” säger Sony med armen runt Ellen och pekar på en förvirrad tjej med ljusbrunt hår som försöker balansera sin matbricka samtidigt som hon håller ett nedkladdat häfte under armen. Eowyn vrider på huvudet för att se henne. Hon har håret utsläppt, till skillnad från de andra tjejerna som har det uppsatt, som man egentligen ska. Hon ser sig omkring med osäkra ljusblå ögon i matsalen efter en plats att sitta på, men hittar ingen plats eftersom robotarna sällan välkomnar främlingar i sina grupper. ”Hon är ju en riktig snygging” fortsätter Sony. ”Även om hon mest ser ut som en skrämd hare” ”Jag ser inget särskilt med henne” säger Ellen smått avundsjuk och lutar sig närmare Sony. ”Jag tror att hon började i vår klass förra veckan, eller nått sådant” säger Eowyn och sätter sig i skräddaren på bordet.”Davies eller något sådant är det hon heter” ”Va?” säger Sony förvånat. ”Börjar det en ny tjej i din klass och du säger inget till mig, förrän nu?” ”Vi borde presentera henne för vår grupp innan hon blir för mainstream som alla andra” säger Zinan som otroligt nog pluggat ur sitt headset och ser mot tjejen. ”Då ordnar vi väl det” säger Eowyn och hoppar av från bordet och går fram till den vilsna tjejen utan att vänta på de andras svar. ”Tja ritblocket! Vill du sitta hos oss? Vi har gott om plats” Tjejen vänder sig mot Eowyn och ryggar ofrivilligt undan när hon ser hennes ögon, men det är inget som Eowyn bryr sig om. Näst intill alla på hela skolan reagerar på samma sätt. ”Hos er?” frågar hon osäkert och ser sig om. ”Ja, hos oss, de svarta fåren” svarar Eowyn och pekar bak sin rygg åt deras bord. Tjejen sneglar över Eowyns axel, som själv vänder blicken mot gruppen. Ellen sitter med gaffeln i handen och petar äcklad i maten, Sony vinkar åt dem att komma samtidigt som han ger ett av sina charmiga leenden till tjejen, som får en aningen rödare färg om kinderna. Zinan har återigen pluggat igen öronen med sin musik men nickar till dem när han märker att de tittar på honom.


”Så vad säger du?” frågar Eowyn och vänder tillbaks blicken på tjejen. ”Jag lovar att de inte bits, och att ingen av dem är galnare än mig. Zinan kanske är det, men han är för det mesta bara tyst och håller på med sin musik, så ingen vet säkert” Under tiden som hon pratat hade Eowyn dragit med sig tjejen till deras bord och satt henne mellan sig själv och Zinan. Hon presenterar dem i turordning och vänder sig sedan till tjejen igen. ”Så vem är du och vad gör dig speciell?” frågar Sony. ”Förutom att du är riktigt snygg. Vi kan behöva fler sådana i vår lilla grupp. De här är inget speciellt att titta på” Han hinner knappt avsluta meningen innan både Eowyn och Ellen slår till honom, med varsin tom matbricka. ”Eh…” börjar hon och ser blygt ner i sin egen bricka med knallröda kinder. ”Hon heter Olivia Davies och håller bland annat på med kalligrafi” säger Zinan som håller huvudet på sned för att kunna se vad hon skrivit på sitt häfte. ”Skulle inte förvåna mig om hon är en duktig tecknare också” ”Idiot!” säger Ellen och ger honom en smäll bak i nacken. ”Låt henne svara själv! Du gör ju henne ännu nervösare nu” ”Det är lugnt” säger Olivia blygt. ”Bra” säger Sony. ”Då käkar vi. Välkommen in i gruppen Olivia Davies” ”Tja Ritblocket!” säger Eowyn och sätter sig i gräset bredvid Olivia och Zinan. ”Tja Galning!” svarar hon och lägger ner häftet för att ingen ska se vad hon tecknar. ”Var är Sony och Ellen?” ”Sist jag såg dem så klängde de på varandra bakom nått träd” svarar Eowyn och rycker på axlarna. ”Men oroa dig inte. Vi kommer komma iväg i tid” Under tiden som de sitter och pratar försöker Zinan tjuvkika i Olivias häfte, men hon slår flinande bort hans hand, och han flinar tillbaka som svar. Hon har förändrats mycket under de få veckor som de lärt känna henne. Hon är långt ifrån lika tillbaka dragen som hon var under de första dagarna, och kommer nu mera alltid till skolan med färgstänk över händer, armar och kjol. Ofta har hon dessutom kommit till skolan med udda färgade slingor i det ljusbruna håret, idag är de i ljusblå och gröna. Hon verkar dessutom vara den enda som kan få Zinan att komma ut till den verkliga världen. Innan hon dykt upp var det enskilda tillfällen som man hört honom prata, men sedan hon kom har han pratat oftare och dessutom skrattat. Ingen hade hört honom göra det förut, men hon lyckades få honom till det och nu var det ett av de vanligare ljuden som gruppen hörde. Olivia har däremot inte varit med på så många av deras planerade spratt, eftersom hon kom in på betygen och måste sköta sig bättre än dem. ”Jag måste fråga dig om en sak” säger Olivia plötsligt medan de väntar på Sony och Ellen. ”Vad då?” frågar Eowyn nyfiket och ställer sig på händerna. ”Varför bjöd ni in mig i er grupp?” frågar hon allvarligt. ”Därför att det skulle vara synd om någon med ett så kreativt huvud skulle gå förlorad till att bli en av robotarna” svarar Eowyn som samtidigt tappar greppet med händerna och landar på huvudet, men sätter sig snabbt upp igen. ”Vi försöker inte få andra att bli kopior utan hjälper istället varandra att utvecklas och uppmuntrar varandra till att vara olika. Vi välkomnar mångfalden istället för att stöta bort den. Det är därför de ser oss som de svarta fåren här på skolan” ”Vad är mångfald?” frågar Olivia oförstående, som får Eowyn att börja små skratta. ”Mångfald är det bästa som finns” svarar hon leende. ”Det är oändlig variation och olikheter. Jag hoppas du märkt att jag gör nästintill allt för att få vara mig själv, så olik alla andra som möjligt” ”Jo, jag märkte det” svarar hon. ”Och jag måste erkänna att jag själv hellre är mig själv, som ett svart får, än som alla andra, robotar” ”Tänkte väl det” svarar Eowyn leende samtidigt som Zinan ger Olivia en hård kram bakifrån.

1:a pris Svarta får av Moa Svensson BFPP3 - En stilistiskt säker novell där mångfaldens budskap är välintegrerat i berättelsen.


Morgonträningen en plåga. Fotboll. En värdelös rad Morgonträningen var en plåga. Fotboll. Ibland tänker jag och undrar om jag verkligen valde rätt liv. Är fotbollen det jag vill hålla på med? Eller var det inte musiken jag var helt galen i som liten? Värdelösa tankar. Det är ju fotboll jag brinner för! Hur skulle jag kunna lämna mina killar, mitt lag? Så mycket som vi kämpar tillsammans. Men tankarna kommer tillbaka igen. Morgonträningen en plåga. Mina tränare skäller på mig för jag inte är på plats i tid. Under passet är mina tankar någon annan stans och inte där, på planen med mina grabbar. Jag börjar tänka på musiken igen. En låt som snurrar runt i huvudet hela tiden. ”Man ska unna sig när man är ung” ”Låtsas som inget hänt, låtsas som inget hänt, låtsas som inget hänt” ”Jag vill inte vara den som är den” ”Jag vill inte vara den som är den”, det säger mig något. Jag vill inte vara den fotbollstönten som samhället ser mig som. Förr var jag gitarrist i ett skitcoolt band. Jag var självlärd. Jag hade axellångt svart hår och en egen stil. Jag hade kompisar men inte allt för många. Jag var trots allt en av de populära killarna på skolan ändå, men inte som den skitsnygga ” badboy” som alla tjejerna vill ha. Jag var omtyckt på grund av min stil och hur jag såg ut. Jag stack ut från alla andra killar. Jag var speciell. Nu har jag blivit precis som alla andra. Som samhället tycker att man ska se ut. Färgat mitt hår blont och har exakt likadana kläder som alla andra i samhället. Märkeskläderna tar över mer och mer i samhället. Snart kommer alla se likadana ut! Jag har dessutom blivit en av skolans populäraste killar, precis som innan, men på ett helt annat sätt. Nu är jag omtyckt för min talang i fotboll och för jag nu har blivit ”snygg”. Jag blir less. Blir less på allting. Låten snurrar mer och mer i huvudet. ”Jag vill inte vara den som är den”. Detta är inte jag. Denna person vill jag inte vara. Förr lyssnade jag på all sorts musik som fanns. Musiken var verkligen något jag brann för. Det gör jag fortfarande, men inte alls på samma sätt. Förr kunde jag lyssna på all sorts musik. Pop, R&B, rock, punk, schlager, klassiskt, visor och ja, till och med dansband tyckte jag om förr. Dansband har alltid hängt med mig, ända från barndomen. Mina föräldrar är helt galna i dansband så det har liksom präglat mig oerhört mycket. Hur kunde allt detta förändras på så kort tid?


Från att vara musiktönten blev jag fotbollstönten. Allt de andra fotbollskillarna gjorde eller lyssnade på, gjorde jag. Från att lyssna på alla dessa musikstilar bytte jag rent av. Endast Techno och house lyssnade jag på till slut. Ännu en gång blev jag präglad och denna gången av fotbollskillarna. Jag börjar tänka på mitt liv och mina tankar är helt borta. Jag är på en helt annan plats än där, på planen med fotbollen i högsta hugg. Jag blir mer och mer less. ”Jag skiter i detta” tänker jag. ”Jag skiter i allt som har att göra med fotboll, att vara den populära och att se bäst ut”. Mina tränare börjar skrika på mig: ”VAD FAN SYSSLAR DU MED? KOM IN I MATCHEN FÖR HELVETE JOHAN!!” Jag blir lack. Jag blir så sjukt lack! Jag sliter av matchtröjan, går fram till mina tränare som precis har skrikit på mig. Jag slänger matchtröjan rakt upp i huvudet på de. ”JAG SLUTAR!” säger jag och springer ut från plan. Jag springer in i omklädningsrummet. Slänger upp min väska på ryggen och 2 minuter senare sitter jag på cykeln trampandes hem. ”Låtsas som inget hänt”. Låten kommer upp i huvudet igen. Det är PRECIS vad jag ska göra. Jag tar fram telefonen letar upp frisörens nummer och ringer upp. Någon svarar i andra luren. ”Jag vill bli mig själv igen” Säger jag. Dagen efter när jag kommer till skolan får jag många blickar. Ryktet har spridit sig. Att jag slutat på fotboll. Eller är det för jag är svarthårig igen? Både och kanske. Sångaren i mitt förra band ringer mitt under lektionen. De har hört ryktet. ”KLART att jag vill vara med igen” Säger jag. Låten som jag haft i huvudet två dagar i rad nu, kommer upp igen. ”Låtsas som inget hänt”. ”Jag vill inte var den som är den”. ”Nu är jag nöjd” Säger jag högt i klassrummet. Jag får många undrande blickar mot mig och många tänker nog just nu ”den där killen har slagit i huvudet eller något” men det skiter jag i. Utan jag säger det högt och tydligt igen: ”Nu är jag nöjd!”

2:a pris Morgonträningen en plåga. Fotboll: En värdelös rad av Sofia Malmsten SA1 - Texten har ett bra språk som genom sin styrka och drivkraft känns äkta och trovärdigt.


Mångfald Hur hade du reagerat ifall du hade sett en kille komma i högklackade glitterglimmande skor, en svart figursydd kappa och en halsduk för håret? De flesta hade nog svarat att han hade varit homosexuell/bisexuell eller bara velat ha uppmärksamheten. Du kanske till och med hade utmanat honom? Häromdagen satt jag med hörlurar i öronen och väntade på bussen. Jag tittade mig omkring och såg människor göra sina plikter och leva sitt egna liv samtidigt som de kanske kommunicerade med andra medan de väntade på bussen. Vissa var stressade för att hinna med bussen eller tåget de skulle ta, medan andra skulle in på Pressbyrån och handla något att äta eller dricka. Några var helt fastklistrade i sina böcker. Alla var uppe i sina egna problem och plikter för dagen. Helt plötsligt hände något som drog allas uppmärksamhet från deras lilla värld de levde i, till verkligheten. Jag verkligen märkte hur allt stannade upp och alla vände sig om för att kolla på den här personen som drog till sig allas blickar. Jag drog ut mina hörlurar från öronen och verkligen hörde tystnaden i knappt en sekund förrän folk började viska. Folk som hade bråttom till bussen eller tåget stannade till eller sprang samtidigt som de stirrade på den här enligt samhället, ovanliga personen. De som skulle in på Pressbyrån stannade till för ett tag och bara stod och stirrade. De som var fastklistrade i sina böcker höjde till och med blicken. Ifall en rosa elefant hade kommit flygandes tror jag inte de hade släppt böckerna och kollat, men det här var annorlunda. Där kom han. Gående med en fast blick mot utgången. Det var som att han gick en catwalk för att visa upp sig, men så var det ju inte. Han levde bara sitt liv. Med sin egen stil och egen personlighet. Men det verkar ju inte vara normalt för samhället. Blickarna, tystnaden och viskningarna svarar på frågan om normalitet. Men där gick han med attityd och hakan uppåt, han siktade mot att bara ta sig därifrån, det såg man på hans ansiktsuttryck när han tappade siktet på utgången av alla andra blickar. Han hade svarta struprörsjeans. En kappa som figurformade hans smala kropp. Ett par glitterglimmande skor som gjorde att hans smala ben blev ännu smalare, längre och eleganta. Hans halsduk täckte hans korta hår. Det enda man kunde se var hans korta, blonda lugg. Den här killen var sminkad. Hans ansikte var finlemmat och sminket var fint satt på hans ansikte. Huden såg len och mjuk ut. Väldigt noggrant rakad. De små noppade ögonbryn var ifyllda och hans långa, målade ögonfransar nådde nästan upp till hans ögonbryn. Han tog upp sin hand och rättade till sin halsduk så generad av allas blickar. Händerna var eleganta och de smala fingrarna hade ringar som glänste av glitter och naglarna målade av svart.

-

BÖG!


Där kom det. Det var nålen som satte hål i alla andras bubblor runt den här ovanliga personen. Folk kollade nu på killen som skrikit. Han hade en keps, hängiga byxor en tjock svart jacka. Hans ciggpack hade satt avtryck på hans lortiga jeans. Man verkligen såg hur desperat den här patetiska killen sökte en smula uppmärksamhet. Han hade antagligen inte fått ligga och ville visa sig stor och mäktig för tjejerna som var där. Vissa började skratta, andras blickar dök ner i golvet och visste inte vad de skulle ta sig till. Men den här killen, den ovanliga personen fortsatte att gå. Med ett leende på läpparna. Det leendet fick mig att tänka efter. Det var ett leende av stolthet. Han verkade vara stolt över att han blivit kallad för bög. Han verkade vara stolt för den han var. Det är starkt, verkligen fascinerade. Oavsett hur många gånger en person som är stolt över sig själv blir kritiserad så räcker det inte för att dra ner stoltheten. Den här killen gav mig en helt annan syn på samhället. Är man nöjd med sig själv, stolt över den man är så räcker det! Där är för många osäkra personer som bara tänker på vad omgivningen tänker om en. Medan folk som är stolta över sig själva behöver inte känna sig påverkade av omgivningen för att kunna må bra. Det är viktigt att vara stolt över dig själv. För du är den du ska leva med i resten av ditt liv. Är inte du säker, nöjd eller stolt över dig själv, vem annars ska då vara det?

3:e pris Mångfald av Arta Tahiri Sa 1 - Tänkvärd text som fint illustrerar temat mångfald.


Tågresan Tåget var tjugo minuter försenat när allt folk gick på vagnarna. Människor var stressade och irriterade när de trängde sig igenom dörrarna på tåget. Barnen var högljudda och lika bekymmerslösa som alltid. Pensionärerna kom in sist genom dörren. Muttrande över dagens ungdomar. Och sedan var det vi ungdomar. Sittandes med hörlurarna i öronen med för hög musik på. Enligt pensionärerna. Pendlarna tyckte att vi störde deras arbete på tåget, vi pratade för högt. Barnfamiljerna tyckte vi var oförskämda, vi använde fula ord. Allt var som vanligt på tågresan. Barnen började bli trötta och tjuriga. Skrikandet blev värre. Pensionärerna suckade, muttrade, klagade och byte plats för tredje gången. Pendlarnas tålamod började smått försvinna och de blev otrevligare och surare. Allt som hände på tåget just då var ungdomarna fel. Det bara var så. Det är en oskriven regel. Allt är precis som vanligt. Tåget når nästa station och det kommer in en man i medelåldern. Hans kläder är smutsiga och slitna. Lukten av svett sprids i tågvagnen. Han börjar gå igenom vagnen, haltandes med blicken ner i marken. Mannen börjar dela ut små papperslappar med ett budskap på. Han går igenom hela tågvagnen och lägger en papperslapp i varje bås. Nu kommer det en jäkla tiggare igen. Lägger ut massa papperslappar om hur dåligt hans familj mår och att han behöver hjälp. Skaffa ett jobb! Då kan jag lova honom att livet kommer bli så mycket enklare, garanterat! Varför ska jag ge honom något av min inkomst? Han kanske bara ljuger, kanske han har ett jobb och kanske hans familj mår hur bra som helst. Om han nu har någon familj. Nej, detta skit måste bort från tågresan. Hur ska jag kunna koncentrera mig på mitt arbete när han står bredvid och ber om pengar. Skaffa ett jobb och sluta förstöra min mornar. Mannen har lagt ut alla lappar i tågvagnen och ska nu förbereda sig för att gå den långa vägen tillbaka och samla upp lapparna. Det brukar oftast inte ligga ett enda mynt som skulle kunna hjälpa honom genom ännu en dag på gatan. Snart kommer han nog tillbaka till mitt bås. Jag åker ju tåg varje morgon så jag är van vid att se honom. Jag måste vara ärlig mot mig själv. Jag är inte en människa utan hjärta. Det är synd om honom. Att se honom med kläderna han bär dag in och dag ut det gör att jag vill köpa nya kläder till honom. Att känna lukten av svett så fort han sveper förbi och att se i hans ansikte att han behöver vård, det gör ont inombords. Och när jag läser om hans familj, hur pass dåligt hans minsta dotter mår. Och att läsa att hans fru gått bort detta år, det gör mig orolig. Speciellt för hans dotter om de bor på gatan. Jag börjar fundera över om de har någonstans att sova om nätterna? Han behöver hjälp. Jag ser alla andra människors ansiktsuttryck. Hur de föraktar honom och vad han gör. De skakar på huvudena och suckar. Tänker säkert, ’’vart är världen på väg’’. Han kanske inte har något val? Det vet ingen. Det är som om det är farligt att hjälpa


andra. Alla är så rädda för att vara snälla. Om någon visar vänlighet och att man vill hjälpa till så är det som om någon just skjutit ner tretton personer på ett köpcenter. Mannen kommer gåendes mot det sista båset. Han har samlat in alla sina papperslappar. Det är ingen som sitter kvar i båset men på papperslappen ligger en hundra-lapp. Han tar upp den långsamt, han slänger en blick runt omkring sig. Han tänker, ’’är det min?’’, ’’har någon gett mig hundra kronor?’’. Han sätter sig ner i sätet och kollar på pengarna, han kan inte tro sina ögon. Bredvid honom i sätet hittar han en lapp. Det står en kort mening på den som gör att tyngden på hans axlar långsamt släpper för en kort sekund. ’’Livet är tungt men det blir bättre, kämpa.’’ Människor är rädda för att hjälpa andra. Rädda för vad alla tycker och tänker. Rädda för att inte vara som alla andra. Rädda för att vara annorlunda.

av Johanna Holm SA 1


Hoppet är borta! Det är mörkt, fast det är mitt på ljusa dagen. Den positiva lilla tjejen är försvunnen, 40 kg lätt ställer hon sig framför spegeln och pekar ut sina fel. Allt det positiva hon tidigare sett är nu borta. Hon fäster blicken mot sitt ansikte och fortsätter sedan längre och längre ner. Hon skapar sig en egen fiende och känner hur hatet mot sig själv växer inom henne. ”Jag vill ut härifrån”. Hon gråter sig igenom natten och kämpar för att komma upp på morgonen. ”Varför just jag? Varför ser jag ut så här och ingen annan?”. Hon är helt omedveten om att det bara är hennes tankar som spelar henne ett spratt. Första skoldagen har kommit, en helt ny klass ska bildas. Taggad och nervös sitter hon på bussen med sina två närmsta vänner. De kliver av bussen och beger sig mot den nya skolan, de ser sig omkring på allt folk som är på väg till samma ställe och försöker gissa vem som ska börja i deras klass. När de väl kommer in på skolan rasar självförtroendet, tankarna börjar snurra, hon känner hur alla stirrar på henne ”Vad tänker de? Är det mig de snackar om?”. Eleverna får reda på vart de ska ta vägen och följer med sina nya lärare, nu är det dags att hälsa på den nya klassen. Det känns bra… hon hör hur två killar börja småviska bakom henne: ”Haha kolla på henne”. Nu känns det inte bra längre. Tankarna kommer tillbaka. ”Var det mig de snackade om? Eller tjejen med mörkt kort hår framför mig?”. Så här fortsätter det de första veckorna i skolan, hon söker bekräftelse genom att försöka få ögonkontakt. Hon har ingen aning om att de tycker hon är vacker, hon är låst i sin egen värld. Tiden går och hon mår sämre och sämre, hennes vänner börjar märka att hon är deprimerad och tröttnar långsamt på hennes beteende. Nu har hon nått botten, hon hittar fler och fler fel på sig själv. Nyduschad ställer hon sig framför sin spegel, som är längre än henne själv, nu ser hon bara sina brister. Allt är fel! Hon springer till köket, drar ut lådan där hon vet att det finns olika slags mediciner. Hon tar den första burken hon ser, skruvar av locket, lägger ett antal piller i munnen och sväljer. Hon går gråtandes till sängs, men mår på något sätt bättre. Några timmar senare känner hon en svag smärta i nedre delen av ryggen ”Inget hände, tabletterna gjorde ingen skillnad”. Vad hon inte visste var att hennes ena njure hade skadats av de starka tabletterna. Nästa dag vaknar hon av en ännu starkare smärta i ryggen, på höger sida, då förstår hon att det är njuren. Hennes mamma kommer in i rummet ”Vet du var mina värktabletter är?” Flickan tog ett djupt andetag och svarade ”Jag har svalt dem”. Mamman trodde först att hennes dotter skämtade med henne, men när hon såg tårarna som började sippra ner på hennes kind så förstod hon att det var på allvar.” Hur kan du vara så korkad och skada dig själv på det sättet? Vet du hur farligt det är?” Mamman var helt omedveten om hennes dotters sorg och depression, och det var svårt för flickan att förklara det för hennes mamma ”Jag hatar mig själv, vill inte vara kvar i denna kropp längre”. Mamman kunde inte förstå att en sådan fin tjej kunde känna sånt hat mot sin kropp, så hon gick iväg för att ringa till akuten och flickan blir


inlagd. Hon åker in på röntgen, men inget fel visas. Hon märkte att personalen var väldigt stressad eftersom de sprang omkring och betedde sig oprofessionellt med de dem höll på med. Hon hade varit här förr men hade aldrig känt sig så här ovälkommen. De skickade hem flickan utan att ge henne hjälp eller någon att få prata ut med. Hon är en väldigt smart tjej som nu själv har insett att hon måste få hjälp, döden hjälper inte. Hon har världens bästa vänner som försöker hjälpa henne och berätta för henne hur fin hon är, men det är som hon har en mur framför sig, inget kan ta sig igenom den muren. Flera månader har nu gått, flickan har nu lärt känna sin klass och fått fler vänner. Hennes självförtroende och brister förföljer henne fortfarande varje dag, men hon har förbättrats. Hon har lärt sig att synas och bli hörd, nu får hon den bekräftelse som hon behöver. Hon lär sig att ta åt sig av de komplimanger hon får. Men smärtan finns ändå kvar, att vara missnöjd med sig själv är svårt att bli av med. ”Man måste ha varit på botten för att kunna nå toppen”.

av Emma Henningsson BF 1


Mångfald Hej jag är nyfiken så jag gör ett försök. Ett jävligt enkelt faktiskt. Frågan är om jag kan få ner det på papper utan att det blir tvärtom, alltså totalt misslyckat. Sådant gillar jag inte. Jag gillar däremot när det blir rätt vilket betyder att det inte blev fel. Mina tankar är som bubblor, jag måste få ned dem på papper innan de spricker. Jag är långt ifrån lång utan att vara kort. Vågen gör mig nöjd de få tillfällen jag står på den. Jag väger tungt utan att passera 58. Jag har precis varit på tropikariet och jag klappade djuret intill ”rör ej skylten", eftersom jag kände för det. Jag är inte säker om du märkte men jag har skrivit JAG för elfte gången. Få idioter hade fortsatt texten eftersom det inte är en text utan ett försök. Första försöket är nu slut.

Om du inte är född i en brödburk där alla kanter ser lika ut borde vi vara överens att överstående personlighet kan dra åt helvete. Kan du inte få nog utan vill utveckla idioten ovan är det bara att, likt de flesta käringar som har 50 års kris och behöver hitta sig själva, gå till närmsta bokhandel. Där finns fullt av mögliga böcker om hur du hjälper dig själv och sakta men säkert blir en odräglig k#k. Ett annat ord för k#K är individualist. Idag är vi så självcentrerade att vi spyr på allt som inte liknar oss, vi ser det som ett hot. Vi håller oss till rikets gränser, tror det blir lättast så, just keep it simple. Förlåt mig nu men det blir inga fler försök. Vi håller oss till individualisten men går rakt in på mångfald. När jag har tråkigt, ibland dock inte ofta, brukar jag låtsas en jävla massa. Ibland kan jag flyga, ibland är jag 007 men oftast bara allsmäktig. Tror och vet att jag vet allt. Jag är av uppfattningen att mångfald inte bara är Mahmoud, Hazan och hans femtioelva bröder utan så mycket mer. Likt en Aladdinask med den där mögelhåriga likörpralinen som ingen vill äta är relationen till ordet mångfald något man helst undviker. Man orkar inte sätta sig in i ordets innebörd, utan kör istället till activerum för att hålla "Jag kan bilden uppe". Och ni är grymma, ni gör något för er själva och det är så satans positivt. Fast utan en mångfald av mat och stillasittande framför Tv hade de där extra kilona som svettar ner er funktionströja, köpt på stadium under extrapris, inte existerat. Istället hade ni suttit ned och efter timmar av diskussion kommit fram till just innebörden av mångfald. Att den är så varierande likt de nyinköpta frukterna som skänker friskhet med sina olika färger ifrån fruktskålen. Äter man inte upp frukterna i tid tappar de sin färg och övergår till brunkräkäckliga nyanser som snabbt kastas. Energi försvinner aldrig den bara skiftar form. Det är vårt ansvar, för vi vet, att tänka på alla de som inte har den valbarhet som vi har. Den valbarhet som alla smällfeta pralintuggare debatterar om är inte gratis. Den har aldrig varit och kommer aldrig bli det. Vi betalar ett


osynligt pris. Otacksamhet. Ingen handlar från varken mjölk, frys, chark, grönsak, godis och brödavdelningen om datumet gick ut igår. På andra sidan globen finns hopp om ett bättre liv som passerade bäst - före- datumet dagen du föddes. Deras mångfald sträcker sig inte längre än ditt egenkära förnuft. Mångfald är en gåva få förunnat. När vi ger en gåva till någon är det för att vi vill visa något. Mångfald är så mycket mer än Hamzas svettiga pommes frites med Bearnaise, så mycket mindre än den kraft som förstör den. Mångfald är individuellt men konsekvensen av den dumheten med andra ord otacksamhet, drabbar oss alla. Så snälla, kliv av löpbandet och ta med dig medmänniskan bredvid ut i närmsta skog. Spring för varandra och upplev den mångfald som innan var dig osynlig. "De dödas synd är de levandes klagan ty så kommer mångfalden för evigt dö ut, likt en övervattnad blomma som får för mycket av det som en gång höll det vid liv" nyfikenhet

Av Marinel Walfridsson Sa2b


MOBBARE Jag var så trött så ögonen inte kunde öppnas helt, det kändes som ett klister satt mellan ögonlocken. Det tog ovanligt lång tid att vänja sig vid ljuset i köket. Mjölken i glaset skvätte på duken när det hälldes upp. Jag skulle sträcka mig efter O´boyen som stod mitt på bordet när armbågen stötte till glaset med mjölk och föll till marken. Det tog nog inte fem sekunder innan farsan var framme och skrek mig i ansiktet. Det var svårt att hålla ögonkontakt med honom när han spände ögonen i en, hans högerhand skakade av ilska. ”HUR FAN TÄNKER DU, ÄR DU HELT JÄVLA VÄCK I HUVUDET!?” Jag förblev tyst, det är lönlöst att försvara sig i det här läget. Jag nickade instämmande och gick hurtigt fram till vasken och tog en disktrasa att torka upp med. Innerst inne var jag rädd för att jag ännu en gång skulle få en smäll. Min rostiga cykel stod som vanligt och lutade på den trista gråa betongväggen i cykelförrådet. Vägen till skolan är rätt underhållande att cykla igenom, särskilt om man tar en liten genväg genom en liten dunge som finns lite i utkanten.

”God morgon” sa läraren utan respons från någon, hon upprepade ”god morgon sa jag!” Ett mummel av trötta elever som inte fått fram talförmågan än, gick som ett sus genom det stereotypiska klassrummet. Läraren som kallas Maggie, men heter egentligen Margareta satte igång med dagens första lektion. Det var som vanligt Historia på torsdags morgnarna. ”Vet alla vad en pyramid är?” sa Maggie Alla i klassen nickade, men Maggie förklarade för säkerhets skull. ”Jo det ser ungefär ut som en glasstrut, fast är lagd åt fel håll” Jag såg min chans! ”David är också lagd åt fel håll, är han en pyramid då?” Ett gapskratt fyllde hela klassrummet, medan David kurade ihop sig på sin plats med röda kinder. ”Erik! Inga sådana onödiga kommentarer under min lektion tack!” skrek Maggie


Jag log retligt och triumferande, tog en penna och låtsades som att jag antecknade. Fast det många inte visste var att jag var beredd på att kläcka nya dräpande kommentarer. Det uppstod inga fler chanser på historian, men kanske att jag under matten kunde hitta det rätta tillfället. Egentligen vet jag inte varför jag håller på som jag gör mot David, han är bara allmänt ful och är bara helt enkelt irriterande att ha i sin närhet. Ingen bättre förklaring, det bara är så. Det har blivit en vana sen fyran bara. Det hade nu gått en knapp halvtimme av mattelektionen när Maggie brister ut. ”Om man ska räkna omkretsen på en garderob, hur gör man då?” Åh, där kom den! ”Fråga David, han har ju precis kommit ut ur en!” Samma skratt uppstod, och flickorna i klassen kollade på mig med deras söta leenden. Men en sak var annorlunda, när han skulle se sig vilka i klassen som uppskattade hans humoristiska kunskaper. Så var David inte på sin plats!? Mitt huvud snurrade runt, jag ville ju se Davids reaktion mest av allt! Han hade hunnit låsa in sig på toaletten den jäveln. Maggie hade tröttnat på mina kommentarer och skickade ut mig till studierummet. Det tog knappt en kvart sen var det dags för rast. Jag gick där jag alltid går när det är rast, sten-fotbollsplanen. Jag var kung på fotboll, det var ingen som var i närheten av min klass. Tyvärr för tillfället verkade det som att ingen förutom jag var taggad för fotboll. En tjej från klassen kom springande i mot mig, och där efter hela klassen som en ända stor klunga, med David i mitten. ”David ska slå dig” sa Kajsa med uppspelt röst. Jag skrattade för mig själv, och väntade in tills klassen samlats som en cirkel runt mig och David. Vi stod öga mot öga och stirrade på varandra, båda väntade på ett slag från den andra, så båda var mycket spända. ”Törs du inte slå mig, fitta?” sa jag tufft. ”Din mamma!” sa David med hans störigt pipiga röst.


SMACK!! Allt i hjärnan bara tömdes och fylldes med mörker. I flera sekunder var jag borta, och det kändes i kroppen som att jag var oövervinnlig. Rörelserna var det inte jag som styrde kändes det som. Mitt adrenalin hade kickat in. Mitt medvetande kom tillbaka, och under mig låg David med en bruten näsa och ett spräckt ögonbryn. Jag minns fortfarande inte vad som hände. Men har fått berättat för mig i efterhand vad som hände. Jag hade blivit galen helt enkelt, och vevat knogarna tills Davids armar inte orkat hålla i mot längre.

En lärare hade tagit in mig och David på rektorns kontor. David satt hukande och snyftande på sin stol och jag satt och skakade av att adrenalinet äntligen hade släppt, det gick inte att sitta still. Det var det gamla vanliga snacket från rektorns sida. Jag hade varit med om detta innan det var bara att nicka medhållande, och be om förlåt, och ta i hand sen var allt glömt. Eller ja i skolan var allt glömt iallafall, nu väntade samtalet där hemma. ”Du är ju helt makalös, har du ingenting innanför pannbenet din jävla idiot?! Vad tror du mamma skulle säga?!” skrek farsan med sin grövsta stämma Jag fick en fet örfil. Det ringde i öronen i flera minuter. När jag torkat av mina tårar på mitt rum så satte jag mig upp i sängen och tänkte.

Det var två år sedan mamma gick bort, det var en hemsk tid. Jag har fortfarande drömmar om att hon står i köket och röker under fläkten, med en kopp kaffe på diskbänken. Jag och pappa tog det väldigt hårt och har haft svårt att komma överens sedan dess. Vi reagerar på samma sätt när vi blir upprörda, tyvärr är det med våld.

Av Jesper Sjöström, SA1


Skrivarantologi 2013  

Texterna som vann Filbornaskolans skrivartävling 2013.

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you