Hälsostationen prövades under pandemin

Pandemin blev ett eldprov för den nya chefsläkaren

Dragsvik hälsostation prövades rejält när coronapandemin härjade i januari. För den relativt färska chefsläkaren Sam Sivén blev tiden den mest arbetsdryga i hans karriär.

För Sam Sivén slöts en cirkel för drygt två år sedan. Han kom då tillbaka till Dragsvik efter att han fjorton år tidigare hade tjänstgjort som beväring vid Nylands brigad.

–Jag har bara goda minnen från min tid som beväring, jag var på GRKK år 2007. Som barn pratade jag svenska hemma, men sedan bytte vi till finska och jag gick i finskspråkiga skolor. Det var en givande erfarenhet att som beväring upptäcka den mångfald av svenska som talas i Finland. Jag lärde mig nästan också att förstå de österbottniska dialekterna, minns Sivén.

Att Sam Sivén i dag är chefsläkare vid Dragsvik hälsostation beskriver han som “oplanerat”. Sivén jobbade som militärläkare i Säkylä när han fick syn på en ledig tjänst som militärläkare vid Dragsvik hälsostation. Han fick jobbet och sedan gick det snabbt. För ett drygt år sedan blev han stf. chefsläkare och i maj utnämndes han till chefsläkare.

Dragsvik hälsostation hör organisatoriskt till Centret för militärmedicin i Riihimäki. Det betyder i klartext att Sivéns chef sitter i Riihimäki, men i praktiken finns de närmaste samarbetspartnerna vid Nylands brigad.

–En militärläkare har i grunden samma läkarutbildning som alla övriga civila läkare. Utbildningen kompletteras sedan med en specialutbildning i fältmedicin som man får av Försvarsmakten, säger Sivén.

En bred arbetsbild

På Dragsvik hälsostation jobbar tolv personer: Två läkare, åtta sjukskötare, ett sjukhusbiträde och en byråsekreterare.

–Vi har en bred kompetens i personalen, men uppgifterna är också många. En i teamet är specialiserad på psykisk och mental ohälsa och en del av våra sjukskötare jobbar också som fältsjukskötare med utbildning av beväringarna i fältmedicin och akutvård i terrängförhållanden, berättar Sivén. Hälsostationen i Dragsvik har öppet på vardagar mellan klockan 7 och 15.

–Vi samarbetar också med Raseborgs sjukhus. Det betyder att vi har akutmottagning under våra öppettider medan Raseborgs sjukhus har jour under kvällarna och veckosluten. Vi har tur att Raseborgs sjukhus finns så pass nära, det finns många truppförband som har en lång väg till närmaste civila sjukhus, säger Sam Sivén.

För Sivén var det en stor utmaning att ta över chefskapet. Till jobbet hör att ansvara för personalen och att ansvara för den breda verksamheten. I praktiken betyder det att Sivén administrerar mottagningen och ser till att det finns personalresurser också för uppdrag på fältet. Ett nyckelord i Sivéns arbete är planering.

–Det både bästa och samtidigt svåraste med jobbet är mångsidigheten. Som chef får jag sätta mig in i många nya administrativa processer, säger Sivén.

Under normala omständigheter är undersökningen av beväringarna vid inryckningen och vid hemförlovningen de största topparna i arbetet. När en beväring inleder sin tjänstgöring görs en större granskning av bland annat hörseln och synen. Alla beväringar intervjuas också av en sjukskötare och de beväringar som har problem med sin hälsa besöker även en läkare.

Alla beväringar undersöks också vid hemförlovningen för att granska om det har skett förändringar i hälsan under tjänstgöringen.

Polariserad hälsa

Förutom de lagstadgade undersökningarna vid ankomsten och hemförlovningen besöker beväringarna hälsostationen främst när de har smärtor i fötterna, benen eller ryggen.

–För en del beväringar kommer den fysiska ansträngningen som en överraskning. Om man inte är van vid belastningen kan en marsch på några kilometer ställa till

problem i början av tjänstgöringen. Men det här är ofta övergående saker, när kroppen vänjer sig vid en högre ansträngningsnivå försvinner också symptomen, säger Sam Sivén.

Hur ser du allmänt på beväringarnas hälsa i dag?

–Som läkare ser man ju mestadels de beväringar som har problem med hälsan, men man ska också komma ihåg att de som har riktigt stora utmaningar med sin hälsa är befriade från tjänstgöringen. Man kan därför säga att de pojkar och flickor som tjänstgör är friskare än medeltalet för en årskull, säger Sivén.

Sivén tycker sig också se större kontraster mellan beväringarna idag. De finns en grupp som är kärnfriska samt har en mycket god kondition och så finns det en grupp med sämre kondition och det leder i sin tur till andra utmaningar med hälsan. Sivéns iakttagelser stöds till exempel av statistiken för coopertestet, där man över tid kan se den här polariseringen.

–För många beväringar innebär tiden i militären även första gången de är borta hemifrån en längre tid. Den här förändringen tar sig uttryck i psykisk ohälsa för vissa. Jag antar att det alltid har varit så här men tröskeln är kanske lägre nu att söka hjälp, men också att avbryta tjänstgöringen för att man inte klarar av den stora förändringen, säger Sivén.

För chefsläkare Sam Sivén innebar pandemin en stor utmaning. Han betonar att det inte var en hälsokris vid Nylands brigad, men nog en mycket arbetsdryg period. Foto: Axel Bondestam. Pandemin skakade om

De första 18 månaderna med coronapandemin var relativt lugna vid Dragsvik hälsostation. Antalet smittade beväringar vid Nylands brigad var lågt i jämförelse med många andra brigader i landet. Men när kontingent 1/22 ryckte in i januari exploderade antalet smittade.

–Läget var mycket krävande och svårt att få under kontroll när omikron-varianten spreds mycket lättare än de tidigare varianterna, men med bra samarbete mellan brigaden och hälsostationen lyckades vi. Samtidigt utförde vi ankomstgranskningarna av rekryterna, vilket även i normala förhållanden är arbetsdrygt för vår personal, säger Sivén.

För Sivén och hans kollegor har tiden inneburit att ständigt följa med de direktiv som ges av Försvarsmakten.

–De direktiv vi följer är något strängare än i det civila samhället. Vi måste till exempel beakta att många beväringar sover i samma stuga, vilket höjer risken för att sjukdomen sprids, säger Sivén.

I praktiken har alla beväringar med symptom testats. De med positiva testresultat har placerats i karantänsliknande förhållanden skilt från de med negativa testresultat. Alla som har exponerats för smittan skiljs också åt från de som inte har exponerats.

Tiden i karantänsliknande förhållanden var först 14 dygn men förkortades sedan till sju dygn, om testresultatet då visade negativt. I början av året förkortades också tiden i isoleringsliknande förhållanden till sju dygn, med kravet att det sista dygnet hade varit symptomfritt.

När pandemin härjade som värst hade man närmare 300 beväringar i karantänsliknande förhållanden.

–Vårt reservsjukhus här invid höll på att fyllas till 100 procent, men sedan när vi tog i bruk andra byggnader på brigaden lättade trycket här. Efter den stora toppen i mitten av januari har situationen nu lättat betydligt, säger Sivén.

Är den här tiden den största kris du varit med om som läkare?

–Om jag ser det nationellt och till antalet svårt sjuka och döda i samhället så är svaret ja. Men glädjande är att de smittade beväringarna här har haft endast lindriga symtom. Det har inte varit en hälsokris vid Nylands brigad, men för mig har det varit en exceptionell tid på jobbet. För mig har det varit mängden av arbete som varit den största utmaningen, säger Sivén.

Hektiskt arbete inom näringsunderhållet

Coronaläget har påverkat livet på brigaden i stor utsträckning och garnisonsrestaurangen Creutz är inget undantag. Vare sig det handlar om att packa terrängmat åt beväringar i karantän eller förbereda matsalen för endast en enhet åt gången, kommer maten alltid att serveras, säger kökschef Nina Johansson.

Personalen på garnisonsrestaurangen arbetar långa dagar för att säkerställa att alla beväringar får näring. De första på plats anländer redan klockan fem på morgonen för att börja förbereda morgongröten samt matsalen för de tre måltiderna som för tillfället serveras i garnisonsrestaurangen. Redan en timme senare har de fått sällskap av fler kollegor och förberedelserna för lunchen är i full gång.

Under dagen arbetar en del av personalen i köket, där de förbereder dagens restaurangmat samt terrängmaten. Båda tillreds i samma kök, men restaurangmaten serveras i garnisonsrestaurangen medan terrängmaten packas av personalen för att sedan distribueras av beväringar till enheterna. Resten av personalen arbetar vid disken eller i restaurangssalen under dagen. De som arbetar kvällsskift lämnar restaurangen klockan nio på kvällen.

-Ganska fartfyllt är det under dagen! skrattar Nina Johansson och medger att dagarna kan bli långa.

Beväringarna äter mat från alternerande listor som planeras centralt av Leijona Catering, företaget som driver alla Finlands garnisonsrestauranger. -Alla garnisonsrestauranger äter samma mat. Näringsinnehållet i maten är strikt planerat enligt näringsrekommendationerna, och detta framgår av listorna som man följer i köket. En normal dagsportion på garnisonsrestaurangen innehåller 3500 kilokalorier. I terrängen ökar antalet eftersom mängden motion och ansträngning ökar i samma grad, förklarar Johansson.

Förutom näringsinnehållet i maten är även beställningen av råvaror och livsmedel starkt bunden till de alternerande listorna. Varje garnisonsrestaurang får och bör dock självmant ansvara för att lagren inte blir tomma eller alternativt för fulla. Leijona Catering har även under de senaste åren medvetet ökat på användningen av inhemska råvaror samt livsmedel i den mat som serveras. Vissa varor går dock inte alls att få som inhemska, poängterar Johansson. Till exempel aprikossylt eller mandariner och bananer är det klent av i hemlandet, så man använder utländskt producerade produkter.

Coronaläget har medfört snabba och oförutsägbara svängningar i garnisonsrestaurangens verksamhet, men personalen och verksamheten har lyckats bra med att anpassa sig till den nya vardagen med restriktioner och bestämmelser. Den synligaste förändringen är helt klart den tomhet som tidvis råder i själva matsalen, då hela enheter äter terrängmat.

-Egentligen har verksamheten inte ändrats så mycket, endast den fysiska platsen där maten serveras har ändrats. Vår uppgift är att förse alla beväringar med mat, och det spelar inte så stor roll om maten serveras i matsalen eller som terrängmat på enheten. Om det under en dag uppkommer fem sjukdomsfall ändras bokstyrkan ändå inte. Vänta ett tag så packar vi maten åt er, ler Johansson.

Det som Johansson själv saknat mest är att se beväringarna dagligen. Det mest givande med att leda verksamheten på en garnisonsrestaurang är den spontana feedbacken man får från sina kunder, alltså beväringarna, samt det glada sorlet av prat som man hör under måltiderna. Det har saknats under de exceptionella omständigheterna som orsakats av pandemin, men Johansson ser hoppfullt på framtiden.

-Hemförlovningsdagen är den bästa. Man ser alla så glada och leende, och då de militära kläderna byts till civilkläder tänker man att är det så här de här människorna ser ut på riktigt!

När brigaden åker på övning blir det tyst i garnisonsrestaurangens matsal. Kokskjulet däremot är fullt av liv då ett tiotal beväringar lagar mat åt hela truppförbandet. Foto: Anton Holmberg Hektiska dagar i kokskjulet

Under övningar lagas terrängmaten av beväringar, i synnerhet av de underofficerare som gått underhållsunderofficerskursen i Parola nära Tavastehus. Matlagningen sker i kokskjulet i Syndalen, där ett tiotal beväringar arbetar med att förse hela brigaden med mat. Verksamheten i kokskjulet övervakas av en medlem av garnisonsrestaurangens personal, som likt beväringarna sover inom Syndalens lägerområde.

Bland de underofficerare som arbetar i kokskjulet under grundövningen är undersergeant Leonard Wiksten från Granatkastarkompaniet och undersergeant Leo Österås från 1. Kustjägarkompaniet. De har båda gått underhållsunderofficersutbildningen och berättar att den egentliga underhållsutbildningen började först i AUK2, efter en AUK1-period som fokuserade på färdigheter i både anfall och försvar.

-Parola var nog en bra upplevelse, det var roligt att se hur vardagen fungerade på en finsk brigad som är mycket större än Nylands brigad. Jag kan själv finska från förut, men det var ändå lärorikt att gå ledarutbildningen på finska och få ett annat perspektiv på militären, berättar Österås.

Verksamheten i kokskjulet är relativt fri. Beväringarna får sinsemellan bestämma om arbetsfördelningen och har enligt gemensam överenskommelse försökt cirkulera uppgifterna så att ingen sysslar med samma uppgift dagarna i ända. I själva matlagningen följer de recept som förberetts av Leijona Catering, men beväringarna har fria händer att smaksätta maten enligt eget tycke. Det som är viktigast är att maten smakar gott.

Under grundövningen är arbetsbördan stor för de som arbetar i kokskjulet, eftersom de ska förse hela brigaden med mat under övningen. Det medför att övningen för de som lagar terrängmat varar i nio dagar, till skillnad från de fem dagar andra enheter tillbringar i Syndalen.

-I den här uppgiften gäller det att känna till sitt ansvar. Allt som allt lagar vi ungefär tiotusen portioner mat under hela övningen, och under de mest hektiska dagarna lagar vi lite på 600 portioner enbart under lunchen, säger Wiksten.

Luukas Lammi Jägare och redaktör

Anne-May Asplund leder utvecklingen av landets soldathem

Anne-May Asplund (till vänster) valdes i fjol till ny ordförande för det nationella soldathemsförbundet. Här är hon på jobb i Rovajärvi tillsammans med den tidigare ordföranden för förbundet Kirsi Patrikainen. Foto: Anne Niska.

Soldathemmen vill vara en oas för beväringarna. Soldathemsförbundets nyvalda ordförande Anne-May Asplund säger att grunduppdraget för soldathemmen består, men att de ständigt måste utvecklas i takt med tiden. Trots att pandemin har slagit hårt mot verksamheten ser Asplund med tillförsikt på framtiden.

–Jag var bara några månader gammal när vi flyttade in i en tjänstebostad på garnisonen. Pappa har berättat att jag i samband med flytten låg i en barnvagn på flaket till en av militärens lastbilar med alla andra saker som skulle flyttas. Några beväringar som hjälpte till med flytten stod på flaket och höll i vagnen. Vi flyttade då in några hundra meter från soldathemmet i Dragsvik. Så inte har jag kommit så värst långt på 50 år, skrattar Anne-May Asplund.

Pappan, som Anne-May Asplund nämner, är Ingmar Asplund, som i många år var chef för underofficersskolan och kommendör för artilleriet vid Nylands brigad. Närheten till Nylands brigad har från första början präglat Anne-May Asplund som människa.

–Brigaden är en del av min identitet, jag skulle helt enkelt inte vara den jag är i dag utan Nylands brigad. Då i början av 1970-talet skapades en helt egen gemenskap bland alla de familjer som bodde på området. Officersmässen var ett ställe där vi umgicks, mamma Aila grundade i tiderna ett tvåspråkigt dagis på området och jag fick till och med vara brigadens lucia. Det var som ett eget litet samhälle på den tiden, minns Asplund.

Därför var det också helt logiskt att Asplund började sommarjobba i Dragsviks soldathem. Hon jobbade där somrarna 1988-1992 och efter det har hon mer eller mindre varit engagerad i verksamheten kring soldathemmen. Hon blev ordförande för soldathemsföreningen i Dragsvik 2016, invald i det nationella förbundets styrelse 2017 och i fjol valdes hon till ordförande för det nationella soldathemsförbundet. –Egentligen har det gått helt naturligt. Att vara ordförande i Dragsvik var en bra skola, det var som ett vd-uppdrag med sju anställda och en ordentligt stor omsättning på verksamheten. I mitt huvudsakliga jobb är jag dessutom HR-chef så att leda andra är inte främmande för mig, säger Asplund.

100 år av soldathem

Soldathemmen landsteg i Finland tillsammans med jägarna från Tyskland år 1918. Jägarna hade fått upp ögonen för verksamheten i Tyskland och ville ha motsvarande soldathem i Finland. Det är också därifrån den gröna färgen på soldathemsdräkterna härstammar.

Några år senare grundades soldathemsförbundet, och de gemensamma reglerna för de olika soldathemmen skapades. I fjol firade förbundet sitt 100-årsjubileum.

–En sak i vår historia som ofta glöms bort är verksamheten under krigen. Vi hade 1 000 små soldathem som drevs av 3 500 systrar vid fronten. En av många tragedier under krigen var att förbundets dåvarande ordförande Toini Jännes stupade i Murtovaara 1942 när den bil hon färdades i attackerades av partisaner, berättar Asplund.

En orsak till att soldathemssystrarnas insats under krigen ofta glöms bort kan vara att de blandas ihop med lottorna, tror Asplund. Kläderna var snarlika och på svartvita foton är det svårt att se skillnaden mellan lottornas gråa och soldathemssystrarnas gröna kläder.

Några år efter freden grundades sedan soldathemsföreningen i Dragsvik. Stadgarna för soldathemsföreningen undertecknades 1951. Föreningen firade med andra ord sitt 70-årsjubileum i fjol.

Från pilsner till energidrycker

Under drygt 100 år av soldathem i Finland har mycket förstås förändrats, men grundtanken och bassortimentet kvarstår.

–Kaffe, bröd och sött har alltid funnits i soldathemmen, men annars har utvecklingen följt det övriga som sker i samhället. När jag började sommarjobba i soldathemmet i Dragsvik såldes mycket snus och pilsner, i dag är det mest olika energidrycker som går åt. Jag kan också se den tekniska utvecklingen under den tid jag har varit aktiv. På 30 år har vi gått från telefonkiosker, via datorer till wifi-uppkopplingar för beväringarna, säger Asplund.

Soldathemmet i Dragsvik fick också en rejäl ansiktslyftning för några år sedan då det gamla biblioteket totalrenoverades. Dragsvik soldathemsförening tog hjälp av Raseborgs stadsbibliotek och tillsammans sorterade de bort cirka 5 000 gamla böcker, och med stöd från Svenska kulturfonden kunde man köpa in hundratalet nya böcker.

På samma gång gjorde man om hela konceptet på biblioteket. Man planerade om utrymmet och skapade ett “vardagsrum” med soffor och bord. Man frångick också de bemannade öppettiderna och gick över till fri självbetjäning för beväringarna.

–Före förändringen var det ganska dött på vårt bibliotek, nästan ingen lånade de gamla böckerna. Men nu är det glädjande att se hur utlåningen har ökat. Det som också gör mig glad är att beväringarna nu önskar sig olika brädspel till biblioteket. Vi utvecklar hela tiden utbudet utifrån det beväringarna önskar, vi finns ju till för dem, säger Asplund.

Hela familjen Asplund har i årtionden varit engagerade i verksamheten vid Nylands brigad. På bilden ser vi Aila, Ingmar och Anne-May Asplund när de jobbade med ett “pop-up”-soldathem i Dragsvik. Foto: Privat.

Pandemin har slagit hårt

Att driva soldathem är en ständig kamp med små ekonomiska marginaler. Största delen av omsättningen kommer från försäljningen och resten handlar om mindre understöd från olika stiftelser och fonder. Till exempel soldathemsförbundet har några fonder, som de olika föreningarna kan söka om pengar från för exempelvis nya inventarier eller för vidareutbildning. Samarbetet med Försvarsmakten är också avgörande i och med att de står för utrymmena och för största delen av inventarierna.

–Men själva verksamheten ska vi driva med försäljningen och med de priser vi har på våra varor säger det sig självt att marginalerna är verkligt små. Om det blir en vinst från verksamheten så investerar vi den i något nytt för beväringarna, till exempel för några år sedan kunde vi köpa ett nytt biljardbord till soldathemmet i Dragsvik, säger Asplund.

De senaste två åren har varit extra utmanande på grund av pandemin. Försäljningen har sjunkit drastiskt och de anställda på soldathemmet i Dragsvik har alla varit permitterade på deltid. Soldathemsverksamheten har inte heller beviljats statligt stöd under pandemin.

–Pandemin har varit en kaotisk tid för vår del. Till en början fick vi inga entydiga svar. Skulle vi följa THL:s allmänna regler eller Försvarsmaktens regler? Vi har gått igenom en massa olika skeden, allt från att ha soldathemmen helt stängda, via take-away från kassan till service enbart från soldathemsbilar, suckar Asplund.

Förutom de akuta ekonomiska konsekvenserna kan pandemin också leda till andra negativa konsekvenser på längre sikt. Till

exempel i Dragsvik är verksamheten beroende av de tiotals volontärer som spelar en avgörande roll i verksamheten. De här volontärerna ställer upp när det exempelvis ordnas Öppna portarnas dag eller när det behövs personal till soldathemmen på olika skogsläger.

–Många av våra frivilliga är dessutom över 70 år, de befinner sig med andra ord i riskgruppen. Vi har på grund av pandemin inte kunnat aktivera volontärerna på cirka två år och jag är bekymrad för hur det här påverkar vår verksamhet när vi förhoppningsvis snart kan återgå till en normalare tillvaro, säger Asplund.

Trots de tunga åren vill Asplund ändå också se något positivt med pandemin. Till soldathemmens uppgift hör även att bedriva sin verksamhet under kristider.

Anne-May Asplund önskar att soldathemmen i framtiden kunde spela en större roll i beväringarnas mentala välmående. Foto: Mikko Mäntyniemi.

–Nu har vi fått öva på riktigt i undantagsförhållanden. Vi har tvingats att tänka kreativt och försöka hitta nya lösningar. Vi har till exempel nu i början av 2022 testat på nätförsäljning och packat kassar till de beväringar som vistats i karantän, säger Asplund.

Fokus på välmående

Som nyvald ordförande för det nationella soldathemsförbundet vill Asplund både bevara och förnya. Hon ser att själva grunduppdraget för soldathemmen är detsamma som det var för 100 år sedan. –Vi ska vara en oas för beväringarna och den plats på brigaden som påminner mest om det civila livet. Soldathemmen är en neutral plats där det varken finns vapen eller gradbeteckningar. Det är platsen där man som beväring får vara sig själv, säger Asplund.

En viktig uppgift för Anne-May Asplund blir nu att minimera skadorna av pandemin genom att bygga upp nätverket av volontärer på nytt.

–Vi har inte kunnat engagera våra frivilliga på två år, därför blir ett viktigt uppdrag att knyta kontakten och engagera de här trotjänarna på nytt. Minst lika viktigt blir arbetet med att rekrytera nya volontärer. För att lyckas med det måste vi vara synliga på olika tillställningar och göra vår verksamhet mer känd bland allmänheten, säger Asplund.

Asplund ser också att förbundet under det kommande året ska jobba mera med olika former av hållbarhet. Hon betonar att verksamheten ska bygga på alla de tre delarna av begreppet hållbarhet. Hon vill att soldathemmen i framtiden i högre utsträckning än nu ska vila på ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbara lösningar.

Sist men inte minst önskar Asplund att soldathemmen i framtiden kunde fokusera mera på beväringarnas mentala välmående. Hon påpekar att soldathemmen inte vill börja konkurrera med Försvarsmaktens socialkuratorer utan snarare fungera som ett komplement till den här funktionen.

–Vi kunde spela en roll i beväringarnas liv i frågor som handlar om rent mänskliga saker och beväringarnas vardagliga liv, visionerar Asplund.

Via sitt jobb som HR-chef ser hon hur den mentala ohälsan ökar bland speciellt unga vuxna i samhället. Hon nämner också att soldathemsförbundet i Sverige nu har valt att lägga mera fokus på frågor om beväringarnas välmående.

–Jag ser framför mig att vi kunde skapa någon form av “sode-mommon”, som kunde fungera som samtalspartner för beväringarna. Jag vet av erfarenhet att många unga i dag saknar äldre personer att samtala om livet med. Jag hörde för ett tag sedan en volontär i ett soldathem berätta att en beväring hade frågat av henne hur han ska göra när han har tänkt fria till sin flickvän? Det här är ett bra exempel på de frågor där vi inom soldathemmen kunde fungera som både stöd och bollplank, säger Anne-May Asplund.

Jens Berg Chefredaktör

Beredskapsenheten inledde året intensivt med mångsidiga övningar

Nylands brigad utbildar en av Marinens beredskapsenheter. Utbildningen är långt byggt på det som tidigare kallades ATU (Ampibius Task Unit). Beväringarna i beredskapsenheten tjänstgör alla 347 dygn och väljs årligen från båda kontingenterna.

En av Marinens uppgifter är att flytta trupper och material i skärgården, och detta övas regelbundet. Nylands brigads beredskapsenhet förflyttar sig med Pasi-vagnar och landstigningsbåtar (Jehu och Jurmo) och därtill övar enheten regelbundet transport med t.ex. fartyg, helikopter och flyg. Beredskapsenheten övade i januari i- och urlastning av fordon och material tillsammans Kustflottans minfärja Pyhäranta. Minfärjorna har förmågan att, förutom minering, förflytta material och soldater. Beredskapsenhetens utbildning under januari och februari har även fokuserat på vinterkrigföring. Utbildningen inom vinterkrigföring har innehållit allt från individuell överlevnad vintertid och vakutbildning till stridsutbildning med skarp ammunition samt samverkan med helikopter i Uttis Jägarregemente. Beredskapsenheten karaktäriseras av sina olika prestationsförmågor och en av dem är förmågan att strida i subarktisk miljö.

Hanna Tallberg Informatör

De beväringar som tjänstgör på beredskapsenheten vid Nylands brigad har i januari och februari fått delta i mångsidiga övningar som fokuserat på vinterkrigföring och överlevnadskunskaper i form av till exempel vakutbildning samt stridsutbildning med skarp ammunition. Övningarna ordnades i samarbete med Kustflottan samt Uttis jägarregemente. Foto: Anton Holmberg

På VYKS-övningen lastades också Pasin till minflottan Pyhäranta. Foto: Patric Westerlund

Bevärings BLOGGEN

Värnplikten ur två olika perspektiv

Mitt år började med att jag hamnade i karantän. Vi nyblivna chefer hade åkt på permission över nyåret efter att ha spenderat ungefär en vecka på brigaden för att förbereda oss för inryckningen. Några timmar efter att jag kommit hem meddelade en av cheferna att han testat positivt på ett hemmatest, vilket ledde till att alla chefer på Stabs- och signalkompaniet, som varit på plats före nyår, blev satta i en veckas hemmakarantän.

Då de nya beväringarna ryckte in fanns det endast en undersergeant på plats och ett antal jägare. Ingen annan av cheferna hade som tur blivit smittade så vi kunde alla återvända till tjänst knappt en vecka efter inryckningen. En vecka ensam i en höghuslägenhet blev lite trist så det var riktigt skönt att igen vara bland människor och äntligen träffa sin egen stuga full med rekryter och på riktigt börja anpassa sig till sin nya chefsuppgift. Jag kunde även börja mitt arbete som enhetens byråunderofficer.

Vi nyanlända chefer fick dock sova i våra egna stugor endast en natt, eftersom genast nästa morgon visade sig en rekryt vara covid-positiv. Det ledde till att hela Stabs- och signalkompaniets nedre våningen, förutom cheferna, hamnade i karantän. Vi undersergeanter fick ta vårt pick och pack och flytta in i en tom stuga på övervåningen. Som vi redan blivit vana med under vårt halva år i tjänst, ändrades karantänreglerna lite hela tiden och man kunde förvänta sig att vi kommer ha helt nya arrangemang redan följande morgon. Som tur kunde jag fortsätta som vanligt med min uppgift som byråunderofficer, även om rekryternas utbildning pausade i några dagar. Som tur kunde vi börja hålla utbildningar anpassade enligt coronaläget relativt snabbt, trots karantänen.

Efter en vecka hade jag kommit ganska bra i kapp med alla projekt på kontoret och jag tänkte att nu kan jag vara lite mer med på rekryternas program. Den morgonen råkade det stå hälsogranskning på schema och alla blev testade för corona när vi anlände till hälsostationens gård. Det blev en handfull positiva och bland dem jag själv. Så just då jag börjat vänja mig vid mina nya uppgifter och chefsrollen fick jag igen en gång packa mina saker och flytta. Den här gången till reservsjukhuset i Underofficersskolan. Första tankarna över att flytta till rivningsfärdiga UOSK var inte direkt positiva. Men det visade sig vara nästan bättre att spendera en vecka där i sällskap än ensam i en liten höghusetta. Eftersom hela enheten var till för de som testat positivt hade man ganska mycket mer utrymme att röra sig i än endast sin egen stuga. Dessutom fanns det lite spel man kunde låna, det ordnades bykesbyte till oss samt sodetaxi och vi fick rösta i välfärdsområdesvalen fastän vi var i karantän.

Men nog var det skönt att slippa ut i det fria. Det jobbigaste i karantänen var att man ändå var instängd i byggnaden. Visserligen fick vi gå under dagarna utanför dörren och röka eller bara stå och det gick att ordna korta ledda promenader. Men man fick ingen frihetskänsla av det. I synnerhet då de enda symptomen jag fick var lite snuva och luktsinnet försvann, blev man lite rastlös av att ligga i sängen så mycket.

I slutet av januari hade jag varit ungefär lika mycket i karantän som utanför. Nu har en stor del av enheten insjuknat i corona och tillfrisknat, så kanske vi kan undvika liknande karantänmängder åtminstone för en liten tid framöver.

Meri Piippo Undersergeant Stabs- och signalkompaniet

Foto: Anton Holmberg Jägare och grafiker

Kamratskapet i stugan förgyller beväringstiden

Den första veckan på rekrytskedet var psykiskt väldigt tung eftersom allting var så nytt. De nyfunna kompisarna och den goda stämningen i stugan fick dock snabbt tjänstgöringen att kännas betydligt mer uthärdlig.

Att inleda militärtjänstgöringen var, precis som för många andra, väldigt utmanande för mig. Plötsligt gick man från att kunna gå vart man vill, sova på morgnarna och stänga en dörr om sig när man ville vara ifred till att bo tillsammans med ett tiotal främmande människor på ett område man inte får lämna och där man tvingas vakna tidigt varje morgon för att hinna med en lång dag fylld av olika utbildningar i totalt obekanta saker.

Dessutom var man tvungen att lära sig den militära disciplinen och se till att hela tiden ha utrustningen i skick och hålla sig till tidskraven. Till en början hade jag svårt att föreställa mig hur jag skulle stå ut med allt detta under en längre tid.

En annan utmanande aspekt med rekrytskedet för kontingent 1/22 är att väldigt många av oss, däribland jag och mina stugkamrater, missade väldigt många utbildningar på grund av karantän och isolering på grund av coronaviruset. Tiden i karantän var inte så farlig, men vi blev oundvikligen efter på många viktiga områden eftersom vi gick miste om utbildningarna i fråga. Exempelvis blev jag jägare utan att någonsin ha skjutit med mitt stormgevär, något som självklart inte är meningen.

Trots allt det nya och främmande, det svåra och det man blev efter i på grund av tiden i karantän har det också funnits väldigt många goda stunder under rekrytskedet.

De flesta av dessa har varit möjliga tack vare att jag lärde känna mina nya stugkamrater och vi började ha roligt tillsammans. Det har varit väldigt spännande och värdefullt att få stifta bekantskap med människor från olika håll i landet, och den goda gemenskapen i stugan har gjort att kvällarna ofta fylls med prat och skratt.

Det blir betydligt lättare att ta sig igenom tuffare dagar när man hjälper varandra och tar vara på de goda stunderna som ryms med under dagarna.

Ifall någon i stugan har problem med någonting kan han lita på att någon annan hjälper till. På kvällsfritiden kan man skratta åt dagens ansträngningar och koppla av med musik, dåliga skämt och avslappnad samvaro.

Med humor och samarbete kan man se till att militärtjänstgöringen är mycket mer än bara jobbig.

Einar Zilliacus Jägare

Foto: Anton Holmberg Jägare och grafiker

Hänt på brigaden

Kontingent 1/22 ryckte in

Den nya kontingenten ryckte in den 3 januari 2022 i vintrigt väder. Under inryckningsdagen kvitterade man ut material från rustförrådet och bekantade sig med sin nya enhet samt sin stuga och sina stugkamrater. Rekrytperiodens första vecka innehöll inledande lektioner och övning i den militära livsstilen.

Förhandsröstning på brigaden

För att säkerställa att alla röstberättigade beväringar vid Nylands brigad hade möjlighet att rösta i det första välfärdsområdesvalet i landets historia ordnade man förhandsröstning i soldathemmet 17-18.1. Även beväringar som var i karantän på grund av smitta eller exponering fick möjligheten att rösta.

Faneden för kontingent 1/22

Den 12 februari hölls faneden för kontingent 1/22 och rekryterna utnämndes av brigadkommendör kommodor Juha Kilpi utnämnda till jägare. Som förestavare för edgången fungerade Raseborgs stadsstyrelseordförande Anita Westerholm. På grund av pandemiläget kunde inte familjemedlemmar och vänner delta i faneden, men man kunde följa med Yles livesändning av tillställningen via Yle Arenan.

Grundövningen

Grundövningen för kontingent 1/22 hölls i februari i Syndalen. Det var den nya kontingentens första längre övning, då alla enheter i tur och ordning tillbringade fem dagar i skogen. Under övningen fick beväringarna för första gången öva på stridsskjutningar med skarp ammunition, handgranatkastning med skarpa granater samt skjutning med 66KES 12-pansarskott.

Gillet har ordet

Resiliens, försvarsvilja och hemförråd

Då det sker kriser i världen och i vårt närområde påminns vi om hur sårbart samhället är. Det som sker i Ukraina i skrivande stund kunde likväl hända ett närmare grannland men även oss. Det lägger saker i perspektiv och saker i viktighetsordning.

Jag skrev i min kolumn i Fanbäraren 4/21 redan om skapande av resiliens och det är nåt vi finländare är bra på, både i och utanför kriser. Vi har en bra, fri och rättvis media som återspeglar verkligheten som hjälper oss att skapa resiliens då vi vet vad vi kan lita på i vår oberoende nyhetsrapportering. Vi är också bra på resiliens på många andra sätt.

Tillhörande resiliensen är också det att vi har en stark försvarsvilja i Finland, det har påvisats i otaliga undersökningar under de föregående årtionden. Delvis beror vår starka försvarsvilja på vår allmänna värnplikt som gör att vi får ett starkt försvar. Delvis beror den antagligen också på vår historia och allt det våra förfäder och de som deltog i krigen fått genomgå för att försvara så vi idag har ett självständigt land.

Denna höga försvarsvilja ökar naturligtvis starkt också resiliensen inom vår befolkning. Man kan stå ut med lite mer för det gemensamma goda och man litar på att det gemensamma är värt att försvara. Det kan också bra förklara delvis finländarnas goda förhållning till coronarestriktioner och vaccinet, i jämförelse med många andra EU-länder.

En god sak i vårt land i tider av kriser är då våra goda resiliens men också vår förberedelse för sämre tider. Andra europeiska länder har många gånger varit avundsjuka på vårt goda arbete inom detta område. Försörjningsberedskapscentralen (FBC) gör ett gott jobb och förbereder alltid för sämre tider och gör ett i normala tider osynligt arbete men direkt när det är kris så syns arbetet allt tydligare. FBC har alltid ett lager med nödvändiga förnödenheter för att hålla samhället igång i krissituationer.

Vi har också en stark frivillig sektor, både inom det frivilliga försvaret men också inom allmän beredskap för kriser som fint utbildar våra invånare i vad som kan krävas i en kris. Ett bra exempel är kampanjen 72-timmar (https://72tuntia.fi/) där myndigheter och organisationer gjort upp rekommendationer om vad som kunde behövas hemma i en krissituation t.ex. under ett strömavbrott eller ett värre oväder. Enligt kampanjen bör man i hemmen förbereda sig att klara sig på egen hand i minst tre dygn vid en störningssituation. På detta sätt hjälps vi åt att hålla igång samhället i en kris.

Christoffer Hällfors Gillets ordörande

När kriget i Ukraina oroar - vi listar nio saker du kan göra som reservist

Ett av Gillets syften är att främja det frivilliga försvarsarbetet och försvarsandan. Vi har efter att Ryssland anföll Ukraina fått en hel del förfrågningar om hur man som reservist kan aktivera sig och var man kan hitta kurser för att repetera det militära. För Gillet är det viktigt att främja den här försvarsandan samt att hjälpa till att hitta kurser för våra aktiva. Därmed så repeterar vi de allmänna direktiv för reservister som Försvarsmakten publicerat 4.3.2022.

Allmänna direktiv för reservister. Det är bra att säkerställa kontakten med Försvarsmakten samt personlig beredskap som reservist. 1. Kolla in Försvarsmaktens webbplats för reservister (https://intti.fi/sv/i-reserven) och till exempel landskapskompaniernas verksamhet (https://intti.fi/sv/lokala-trupper). Du som reservist som känner till ditt område kan du anmäla ditt intresse till Försvarsmaktens regionalbyrå.

2. Vid behov kan du ta reda på din placeringsinformation genom att personligen besöka din regionalbyrå (https://intti. fi/sv/fragor-). Dina personuppgifter från värnpliktsregistret lämnas inte ut via telefon eller e-post.

3. Se till att Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata har dina nuvarande yrkes-, adress- och kontaktuppgifter. Därifrån uppdateras uppgifterna automatiskt i Försvarsmaktens värnpliktsregister.

4. Försvarsmakten utbildar reservister enligt plan. Om du får post eller meddelanden från Försvarsmakten, en repetitionsutbildningsorder eller en inbjudan till en frivillig övning, agera enligt instruktionerna i ordern eller inbjudan.

5. Kom ihåg operationssäkerhet och informationskompetens – var kritisk. Kontrollera vid behov riktigheten i informationen och rapportera misstänkt information till din regionalbyrå (t.ex. information som tidigare visats i media om falska meddelanden som skickats i Försvarsmaktens namn).

6. Ta hand om dig själv och dina nära och kära, det är bra att upprätthålla och utveckla din fysiska och mentala förmåga att fungera i alla situationer. Du kan till exempel få träningstips med Försvarsmaktens Marsmars-app (https:// marsmars.fi/).

7. Se till att du 72 timmars beredskap i hemmet (https://72timmar.fi/).

8. Du kan bekanta dig med Försvarsutbildningsföreningens kurskalender, och anmäl dig med (https://koulutuskalenteri. mpk.fi/Koulutuskalenteri).

9. Du kan bekanta dig med försvarsföreningarnas verksamhet (https://intti.fi/vapaaehtoinen-maanpuolustus).

Gillet är en av medlemsorganisationerna i Försvarsutbildningsföreningen (MPK) och påverkar därmed också utbildningen och utbuden. Under våren kommer Gillets nyligen tillsatta verksamhetsutskott att fundera på verksamhet för medlemmarna som hjälper att hålla medlemmarna i god kondition men också hjälpa att hitta rätt kurser för repetition. Håll därmed koll på vår facebook-sida, twitter och hemsida.

Christoffer Hällfors Gillets orförande