färgskala i sin fjäderdräkt, vilken likväl påminde om hanarnas. Honorna saknade hanarnas ljusröda övernäbb och nöjde sig med mörkgrå över- och undernäbb. Kinaparakitens läte är högt och skränigt och kan lätt störa känsliga grannar. Utbredningsområde och biotop Kinaparakiten är utbredd i sydvästra Kina, sydöstra Tibet och i delstaten Arunachal Pradesh i nordöstra Indien. Kinaparakitens hemvist är bergstrakternas svala barr- och poppelskogar, med höga rododendron- och bambusnår ibland ända upp till 4000 meters höjd. Där häckar Kinaparakiterna först i mitten av juni, vilket är förhållandevis sent och beror på klimatet på denna breddgrad och höjden över havet. Snö och kyla är ingen ovanlig företeelse i denna biotop. Fåglarna drar fram i skräniga flockar på jakt efter popplarnas knoppar och barrträdens kottar, vars frön utgör parakiternas huvudföda. Olyckligtvis gör de ofta plundringsräder till låglandets fruktodlingar där flockar upp emot 50 fåglar plundrar odlingar på majs, paddyris och persika. Historik Först år 1850 blev denna vackra ädelparakit importerad till Storbritannien och vetenskapligt dokumenterad av den brittiske zoologen och djursamlaren Louis Fraser. Artens engelska namn är Derbyan parakeet eller Lord Derby´s parakeet, namngiven till minne av Edward Smith Stanley, 13th Earl of Derby. År 1899 fanns två honor i Walter Rotschilds samling av papegojor i Storbritannien. Samtidigt fanns ett par i Berlin Zoo, förmodligen komna från samma import.
Kinaparakiterna har som holkungar hornfärgad näbb som övergår till ljust orange när det blir dags att lämna holken. Foto Mats Wettergren
Först år 1933 blev arten uppfödd i fångenskap av Alfred Ezra i Storbritannien. Kinaparakiten är numera inte direkt vanlig i Europa, men föds upp emellanåt och saluförs sporadiskt. Voljärer Våra Kinaparakiter var till en början inhysta i vår parakitanläggning utanför Höganäs, vilken huvudsakligen var avsedd för våra större australiensiska parakiter. Parakitanläggningens inomhusdel bestod av en fodergång framför tio mindre inomhusvoljärer med varsin utgång, via fluster, till respektive trädgårdsvoljär. Inomhus fanns foder, värme och lysrör med klockströmbrytare. Utomhusvoljärerna var likaså tio till antalet, vardera fyra meter långa, en meter breda och drygt två meter höga. En tredjedel av taket täcktes med korrigerad plast fastspikad på kraftiga reglar. Marken var beströdd med grovt grus. Kinaparakiterna var flitiga gnagare vilket krävde voljärramar i metall och kraftigt voljärnät. Parakitanläggningen var avsedd för åretruntbruk så att parakiterna själva kunde välja om de ville vistas utomhus under dagtid, även på
vintern. Kinaparakiter och större arter av australiensiska parakiter lämpar sig för åretruntvistelse i denna typ av voljäranläggning. Förvisso är Kinaparakiter mycket härdiga och tål kyla, men de ska alltid ha tillgång till ett uppvärmt skyddsutrymme med inomhustemperatur på lägst +6 grader C. Där ska fåglarna vistas under extremt kalla perioder vintertid, men framför allt under långa kalla vinternätter, vilket är av stor vikt. Detta för att förhindra att någon fågel dröjer sig kvar i utomhusvoljären vintertid och hänger upp sig i ett hörn på voljärnätet. Fågeln riskerar då att frysa fast på nätet och biter därefter av sina egna tår för att undkomma sin prekära och olyckliga situation. I våra parakitvoljärer monterade vi stadiga grenar i vardera änden av voljärerna, allt för maximal flygsträcka. Några kvistar av pil eller sälg fick tjänstgöra som sysselsättning s.k. gnagkvistar. Som tidigare nämnts var Kinaparakiterna flitiga gnagare, på några få dagar kunde de lätt splinta upp tjocka trädgrenar med sina kraftiga näbbar. Väl på Madeira höll vi våra Kinaparakiter i en utomhusvoljär 15