Page 1

Herrnhuts Brödramission Albanien - ett land i förändring sid. 6 Korsets budskap är kristendomens kärna sid. 3

1

Nr 3 2016


Herrnhuts Brödramission utkommer med fyra nummer per år. Ansvarig utgivare: Klas Lindberg, präst, tel. 0708 54 03 00 Layout: Christel Espenkrona Foto: Klas Lindberg, Christel Espenkrona, Annie Spratt / Unsplash, Wikipedia Commons, Linda Johansson, Minna Serholt. Göteborgs Stadsmuseum, skampall: http://62.88.129.39/ carlotta/web/object/37483 Omslagsbild: Christel Espenkrona, Klas Lindberg (baksida)

2


Om det inte vore för korset skulle vi vara förlorade… Är det särskilt klokt att påstå något så tvärsäkert i vår tid? Klokt och klokt? Frågan om vad som är sant borde rimligen vara viktigare än vad som är klokt. Men korset, det gamla avskyvärda avrättningsredskapet som till och med Cicero skämdes för – har det verkligen något att säga oss idag? Borde vi inte ha lämnat antikens blodiga strafftänkande bakom oss och istället fokusera på hur vi ska uppnå fred och en bättre värld för alla? Det märkliga är att dessa frågor faktiskt hör samman och att betydelsen av Kristi korsdöd på nytt behöver belysas. Vad hände egentligen på korset i Jerusalem för snart tvåtusen år sedan, där Jesus mördades och vad har det för betydelse för oss idag? Paulus har insett korsets betydelse: ”Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft.” (1 Kor:1:18) Och inför sitt andra besök i Korint bedyrar han att: ”det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus.” (2 Kor. 2:2) I Guds värld förhåller sig det mesta tvärtom gentemot hur det står till i vår värld. Här premieras högmod, makt, styrka och våld. Vår inre personlighet beter sig som en överaktiv hund som aldrig blir nöjd utan hela tiden hugger efter att mer. Inre och yttre konflikter är vad vi dagligen äter. Det gör oss alltmer sjuka, ensamma och olyckliga. I Guds värld 3


vilar allt istället på den självutgivande kärleken. Ödmjukhet och sanning är alltid närvarande. Trots att människan med sina handlingar avlägsnade sig från Gud slutade han inte att älska henne. Hon var fortfarande hans ögonsten. Något radikalt måste göras för att rädda människan från både henne själv och de olyckliga konsekvenser som hennes ondska skapat. Hur skulle Gud gå tillväga? Han väljer den enda vägen som samtidigt är den mest kostsamma. Eftersom människan förlorat möjligheten att rädda sig själv tvingas Gud själv gripa in och bli en av oss och gå in under människans alla begränsningar. På alla plan liknar han oss förutom ett. Den nya människan måste vara ren på insidan. Jesus visar med alla sina handlingar att han håller måttet. Se där! Äntligen någon som lever som Gud ursprungligen ville att vi alla skulle leva. Åren går och en dag är det dags för det största hjältedådet i historien. Jesus som älskade att kalla sig själv Människossonen, ska, av solidaritet med oss nu inte bara gå in under vår yttre mänskliga begränsning. Nu är det dags att ta itu med vårt inre mörker – det som skilt oss från Gud. I Getsemane dricker han bägaren med all vår smuts, all synd, död och förbannelse. Denna handling, som skapar stor ångest, innebär att Jesus av fri vilja tar in vårt ”gift”

4


i sin egen kropp. Han blir som en magnet som drar till sig allt ont på jorden. Samtidigt tar han frivilligt på sig straffet för vårt misslyckade uppror mot Gud. Jesus blir fråntagen all värdighet, döms oskyldig till döden, upplever brutal förnedring och intensiv smärta under den tortyr som en korsfästelse innebär. Ett mörker som varar i tre timmar avslutas med orden ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Ingen kan föreställa sig vilken ångest Jesus upplevde i det mörkret. I dessa skälvande minuter är det som om himlen och jorden håller andan. Ska räddningsoperationen lyckas? Räcker det med det pris som Jesus är i färd med att betala för oss med sin död på korset? Svaret kommer på tredje dagen! Gud uttalar de förlösande orden: ”Du är min son, jag har idag fött dig!” Jesus reser sig ur graven och människans sista boja sprängs. RÄDDNINGSPLANEN LYCKADES! MÄNNISKAN HAR BLIVIT FÖRSONAD MED GUD! HIMLEN OCH JORDEN KAN ÅTER MÖTAS I EN OÄNDLIG OMFAMNING! Gud investerade all sin kärlek i den självutgivande handling som korset innebär. Mörkrets rike besegrades inifrån. Nu finns en väg tillbaka till Gud, via korset, för var och en som vill ta emot den förlåtelse som Jesus erbjuder. Kristen tro handlar inte först och främst om vilka regler vi ska följa. Tvärtom beskriver den vad Gud gjort i vårt ställe, för oss, genom Jesus Kristus. Här skiljer sig kristen tro från alla andra livsåskådningar. Den lyfter fram vad Gud gjort för oss. Korset är själva centrum. Det står som en lodrät kanal mellan himmel och jord och en global omfamning där Jesus Kristus vill sluta in dig i sin kärlek. Med utsträckta, blodiga armar, väntar han på få att sluta in också dig i sina armar. Vill du bli omfamnad av honom? Säg då ja till allt som korset ger! Med en önskan om mycket kraft och kärlek från Gud.

Klas Lindberg, präst i Evangeliska Brödraförsamlingen i Stockholm 5


Albanien – ett land öppet för förändring Det var med en känsla av förväntan som ett team på fem personer från Evangeliska Brödraförsamlingen i Stockholm begav sig iväg till lägergården i Pogradec för årets stora begivenhet i den Luthersk-Herrnhutiska kyrkan i Albanien. Text: Klas Lindberg

115

personer, barn, ungdomar och vuxna hade samlats från hela landet för ett fyra dagar långt bibelläger. Mike Boije med familj, från Göteborg fanns också med. Deltagarna bodde i tält, skänkta av Erikshjälpen som även bidragit med sovsäckar. Ett nytt volleybollnät och ett nytt bordtennisbord som köpts in för pengar från Brödraförsamlingen i Stockholm medverkade till att skapa en fin gemenskap på fritiden. Hela lägret möjliggjordes för

övrigt genom Brödraförsamlingen i Stockholms försorg. Deltagarna hade bara möjlighet betala en bråkdel av kostnaderna för mat, husrum, transporter m.m. Du bidrog alltså som givare till vår mission till detta. Tack! Denna gång var temat ”Du är aldrig ensam”. Bibelstudierna varvades med mindre samlingar för olika åldersgrupper och olika ”workshops” där man arbetade praktiskt. Barnen hade sitt eget läger. Alla 6


redovisade sina alster på lördagskvällen. Kors tillverkades och armband och bilder på träd som bar olika slags frukt, m.m. Det var väldigt uppmuntrande att se hur glädjen i att vara tillsammans hela tiden växte. Guds Ande verkade mer och mer och under lördagen kom tre unga personer fram till mig och bad om att få bli döpta. De hade bestämt sig och längtade efter att få visa alla att de ville vara kristna och leva sina liv som Jesu efterföljare.

upp i en miljö där kristen tro varit långt ifrån en självklarhet. Ateism, kommunism eller islam har ofta dikterat livsvillkoren i Albanien. Glädjen blev därför stor i söndagens gudstjänst då dessa människor döptes. Kanske var det första gången en svensk präst fått döpa albaner till Kristus? Hursomhelst kändes det smått historiskt och verkligen som ett privilegium att, om än på ett litet hörn, få vara med och bygga upp den yngsta lutherska kyrkan i Europa.

En sådan önskan får man inte ta lätt på, särskilt inte då alla tre vuxit

De svenska deltagarna fungerade som ledare i olika grupper och tog stort ansvar för lägrets genomförande. Alla gav rejäla bidrag vilket uppskattades mycket och vi har all anledning att känna stolthet över den insats som teamet gjorde. Efter att det intensiva lägret var över, dröjde sig teamet kvar i Albanien för några dagars välbehövlig semester. Vi åkte till Sarranda som blivit något av Albaniens Riviera. Allt fler svenskar har upptäckt denna pärla som tyvärr håller på att bli

Linda, Kerstin, Christel, Minna och Klas från Stockholm 7


Sarranda, en blomstrande turiststad nära gränsen till Grekland

totalt överbelamrad av hotell. Vattnet är dock kristallklart och maten enastående god och billig! Överhuvudtaget är Albanien som turistland väl värt en vistelse. Ett mycket intressant besök i ruinstaden Butrint, ett av Unescos världsarv påminde oss om en vindlande historia där kristen tro mycket tidigt slog rot, men sedan bekämpats i omgångar för att återigen komma tillbaka. Ett märkligt sammanträffande var att det vackra mosaikgolvet i baptisteriet som endast avtäcks vart femte år, oannonserat och endast under två veckors tid var öppet till beskådande just då vi kom. Det blev som en liten uppmuntran uppifrån. Vi får vara en liten länk i en lång kedja av kristen mission i detta land.

Några avslutande reflektioner efter denna missionsresa: 1. Albanien är öppet för evangeliet idag. Många vet mycket lite om vad kristen tro handlar om och vill veta mer. 2. Den unga lutherska kyrkan i Albanien behöver fortfarande vår

8


Mosaikgolvet i baptisteriet i Butrint

4. Arbetet i Albanien behöver våra förböner. Be för Dena Grillos teologiska studier. Hon önskar bli prästvigd. Det är en stor och viktig uppgift som väntar henne. Hon kommer att bli den första albanska prästen i den Herrnhutiskt-Lutherska kyrkan i Albanien. Be för kyrkans 3. Vi bedriver ett pionjärarbete i egen ekonomi. Be för ungdomarna Albanien. Det innebär att få vara att de kan gå in i olika ledaruppgifter med och forma något som är under och inte bara försvinna i egna utveckling. I ett fattigt, tidigare karriärer. Be för den första ateistiskt land får vi ge ekonomiskt pionjärgenerationen som nu är runt bistånd, andlig vägledning och 60 år att de ska få efterföljare som i ledarutbildning och tillsammans med sinom tid kan leda kyrkan vidare in andra skandinaviska präster förvalta i framtiden och att överlämnandet sakramenten m.m. Det innebär ett av ledarskap sker smärtfritt. Be för stort ansvar och är samtidigt ett att kyrkan blir ännu mer utåtriktad. privilegium. Vår attityd får aldrig Be för det diakonala arbetet att det vara mästrande. Vi måste tjäna lyhört får bära mycket frukt! Dina böner är och hela tiden be att få vara ledda av viktiga! Guds Ande. hjälp, både andligt och ekonomiskt. Det samarbete som vi har idag har visat sig vara lyckosamt för alla parter. En nyckel för fortsatt goda relationer i framtiden är partnerskap med ett ömsesidigt respektfullt lyssnande.

9


Tankar efter ett första möte med Albanien Text: Minna Serholt

D

et är främst två saker som lever kvar i mina tankar och mitt hjärta en månad efter resan till Albanien. Det ena att Gud skapat oss till dem vi är, unika personer, och att han vill att vi ska blomma och inte gömma vår färgskala. Vi var fem personer som reste från Evangeliska Brödraförsamlingen i Stockholm, fem olika personer med olika gåvor, temperament och personlighet. Någon vecka innan resan läste jag en bok av Liselotte J Andersson: ”Alla paradis är inte stängda”. Hon skriver om en vacker trärelief i fonden i en kyrka som föreställer en ensam kvinna som står i profil och ser mot korset iklädd en grå klänning. Konstnären förklarar färgvalet till

klänningen med att kyrkan ska få vara en viloplats där man får vara hur grå som helst. Liselotte menar att detta är bra, men säger att kyrkan samtidigt ska vara en plats där man även får vara hur färgstark som helst de dagar livet bjuder på en frikostig palett. Vi har olika färger och strålar ut dem på olika sätt och så ska det få vara. Gud har skapat oss så. Detta innebär att vi inte ska eller behöver jämföra oss med varandra. Vi är de han vill att vi ska vara. Vi alla människor är unika och har olika färgskalor; cerise med orange inslag, ljusgula, koboltblå, dimrosa och beigegrå. Alla väldigt fina på sina sätt. 10


Vi som reste från Sverige deltog i olika uppgifter under lägret. Det var fint att se hur vi fick bidra med det som var vi, var och en på sitt sätt. Och ändå kom jämförelsen ibland och knackade på axeln. ”Tänk om du ändå vore lite mildare, eller lite mer tystlåten, eller helt enkelt inte så intensivt.” Och säkert fanns det andra som fick en annan knackning på axeln som sa: ”Om du ändå tog för dig lite mer och tog lite mer plats.” Men Gud har gjort oss till dem vi är och vi får visa vår egen färg, inte någon annans, utan den Gud gett oss. Christel talade på en morgonsamling om just detta, att vi inte ska jämföra oss, och att Gud vill ha oss på de platser där han satt oss, för just där behövs vi.

Så, vi ska inte förakta eller se ner på dem som Gud skapat oss att vara, vi ska stråla med de färger, den personlighet vi fått och ära Gud med dem vi är. Och i och med detta, så ska vi ju inte heller se ner på andra han skapat, utan tacka Gud för mångfalden och rikedomen i att vi får vara unika. Det andra som lever kvar i mig är ett besök i Butrint Nationalpark i södra Albanien. Platsen är en arkeologisk fyndplats och ett världsarv. Man påbörjade utgrävningar här på 1920-talet och har funnit byggnader ända ifrån 800 f Kr. På 500-talet var platsen ett biskopsstift med en basilika och ett baptisteri. På detta ganska lilla område, en udde, ut 11


mot vattnet vid Vivarisundet fanns denna stora kyrkobyggnad. Jag föreställde mig hur en fullsatt kyrka firade mässa tillsammans för 1500 år sedan. Med nattvard, lovsång och bön till samma Fader vår som vi idag tillber i Brödraförsamlingen i Stockholm. Några dagar tidigare hade vi varit på lägret i Pogradec. Även där firade vi gudstjänst tillsammans. Troende i Albanien idag, som tillber, delar nattvard och ber till samma Far. På denna gudstjänst i Pogradec var det även dop av tre unga människor som valde att överlämna sina liv till Gud och följa honom. I Butrint

låg baptisteriet nära basilikan och användes även det på 500-talet. Hit kom människor för att låta döpa sig och följa Gud. Då jag gick vidare i skogen, bland myggor och flera antika gamla utgrävningar sjöng en sångstrof inom mig: ”Vi står på helig mark…” Vi finns med i något som är så mycket större än vi själva. Något som pågått sedan Gud skapade jorden och som kommer att leva vidare i evighet. Gud, vår Far är helig och hans rike är ett evigt rike som står fast även då kungariken, härskare och diktatorer kommer och går och då vår värld skakar. Vi är med i ett rike som är större och en dag ska vi få fira den stora mässan tillsammans med allt Guds folk från alla tider och från alla nationer och folkslag. Då ska vi få tillbe Honom som är vår Far och Gud.

Minna Serholt 12


Pietistiska föregångsmän i Sverige Två pietistiskt influerade präster i väckelsens tjänst i Sverige under 1700-talet. Text: Klas Lindberg

Stockholm från östra sidan, från “Suecia antiqua et hodierna”, från ca 1700

S

om vi kunde läsa i förra numret spreds den framväxande pietismen främst av olika skrifter som ofta översatts från tyskan. Den starka längtan efter andlig förnyelse som fanns i folkdjupen gav upphov till konventiklar, dåtidens bibelstudie- och bönegrupper, som ofta leddes av lekmän. Detta förhållande ogillades starkt av flertalet prästmän. Man önskade kontrollera sina församlingsbors andliga förehavanden i detalj. 1726 inrättades det så kallade konventikelplakatet, en kunglig förordning som förbjöd enskilda sammankomster av andlig karaktär

som inte leddes av en präst. Konventikelplakatet fick både avsedd och motsatt effekt. Å ena sidan försvårades spridningen av den nya rörelsen eftersom dess anhängare ofta fick betala ett högt pris i form av förföljelser, höga bötesstraff eller till och med fängelse eller landsförvisning. Å andra sidan bidrog det till att skapa ännu mer medvetna och beslutsamma kristna som inte böjde sig för överhetens oskäliga krav på inskränkningar i deras trosfrihet. Det mod som väckelsens företrädare uppvisade attraherade många och den andliga frihet de erbjöd mottogs med glädje. 13


Vy över Umeå från “Suecia antiqua et hodierna”, från ca 1700

Pietistfaran diskuterades ofta inom prästståndet i riksdagen under 1720-talet. Man ondgjorde sig över de pietistiska predikningarnas kompromisslösa förkunnelse mot kyrkans falskhet och hyckleri. Pietisternas predikningar uppfattades som hårda fördömanden av deras egna aktningsvärda församlingar. De anklagades för svärmeri. Den förvirring som detta nya svärmiska väsende ledde till skapade oro bland hederliga församlingsbor. Den pietistiska surdegen måste rensas ut! En av dem som ”smittats av denna farsot” var prästen Nils Grubb (1681-1724). Han anses vara en av de allra tidigaste pietistprästerna och kanske den mest färgstarka förkunnaren av dem alla. Som ung student med två och ett halvt år vid universitet i Halle fick han gedigna kunskaper i teologi och stor förtrogenhet med Halle-pietismen. Den högste kyrkoledaren över

svenskprovinserna hette Mayer. Han hade redan från början ett ont öga till den unge teologen och försökte på alla sätt stoppa honom. Att förhindra att han blev professor i historia vid universitet i Greifswald låg dock utanför hans befogenheter. Ganska oväntat, och fortfarande utan att vara prästvigd kallades Grubb från professorstjänsten i Greifswald till kyrkoherdetjänsten i sin hemstad Umeå. Även där försökte Mayer sprida anklagelser mot Grubb för att förhindra tillsättningen av honom. Ärkebiskop Haqvin Spegel blev inkopplad på fallet men han såg ingen annan utväg än att godkänna Grubb för prästvigning. Kort därefter prästvigdes Grubb för tjänst i Härnösands stift. 1713 började han en verksamhet som kännetecknades av ett nit som saknade motstycke. Han genomförde bl.a. katekesförhören 14


Pietistisk konventikel

individuellt vilket fick till följd att den allmänna kunskapsnivån i den kristna tron höjdes väsentligt. Folket blev undervisat i lag och evangelium, fick kunskap om trons och gärningarnas betydelse och blev medvetna om känslans respektive den teoretiska kunskapens plats i det kristna livet. All undervisning skedde med en intellektuell skärpa och andlig kraft som berörde dem djupt. Otaliga omvändelser skedde och den andliga hungern grep omkring sig. Konventikelplakatet tillät bara husandakter och förbjöd att man gick till ”grannens hus”. Det var svårt att stå emot strömmen av väckta som längtade efter undervisning. Samma invasion av

folk från ”andra hus” fick särskilt dugliga lekmän uppleva vilket snart gav upphov till anmälningar till konsistoriet i Stockholm med beskyllningar för att ha anordnat ”olovliga sammankomster”. Grubb som en period var riksdagsman i Stockholm fick ägna mycket tid i konsistorieförhör, från 1718 och framåt, där han tvingades försvara sig, alltmedan väckelsen pågick därhemma under öknamnet ”Umeåväsendet”. Till slut tillsattes en regeringskommission vars oberoende prövning fann att anklagelserna mot Grubb var ogrundade och innehöll mycket ovilja och missunnsamhet. 15


Istället fann man en prästman med ovanligt rik och fruktbärande tjänst, både andligt, socialt och kulturellt. Man avsåg att helt fria honom men hann inte göra det eftersom Grubb den 2 oktober 1724 avled i en lungsjukdom. Hans vänner som också stod anklagade inför konsistoriet varnades för att ha gått till överdrift i sin predikan och bibelutläggning, men släpptes fria.

Skampall (Göteborgs stadsmuseum)

Bland Grubbs rikspolitiska utspel kan nämnas att han försökte få bort pliktbänken (eller ”skampallen”) ur kyrkorna och förbjuda brännvinet helt. Han rönte ingen framgång med någotdera förslaget utan allt fortsatte som det varit. Däremot hade frön

såtts under hans korta livsgärning som skulle bära frukt i framtiden. Eric Tolstadius (1693-1759) blev mest uppmärksammad bland de pietistiskt influerade prästerna i Stockholm. I samband med riksdagens öppnande i januari 1723 höll kyrkoherde Johan Possieth en predikan som innehöll hårda angrepp på det pietistiska svärmeriet. Erik Tolstadius Pietisterna blev kallade rövare, villoandar, löpare och smygare som överallt spred sitt ”pietistiska och kätterska gift”. Bland åhörarna fanns pastorsadjunkten i Jacobs församling Eric Tolstadius. Inom honom tändes en helig eld som flammade upp i nästkommande söndags högmässopredikan där de ogudaktiga prästernas utsvävande liv gisslades. Han pekade särskilt på biskoparnas ansvar att tillsätta rättsinniga präster som var villiga att både predika och leva efter kyrkans lära. Annars riskerades den kristna tron att behandlas vårdslöst och de troende kunde föras vilse. Reaktionerna lät inte vänta på sig, 16


Holmskyrkan, som brann den 12 juni 1822, stod där Nationalmuseum är idag

särskilt eftersom han ifrågasatt biskoparnas brist på prövning av prästkandidaterna innan de vigts till kyrkans tjänare. Konsistoriets förhör ledde till att den unge Tolstadius ansågs, på ett otillbörligt sätt, ha angripit gamla beprövade män som hela tiden beflitat sig om en rättskaffens vandel. Tolstadius bedömdes vara förtjänt av en ”allvarsam tuktan”. Hans kyrkoherde vägrade dock hålla i yxan, men efter en månad hade Tolstadius blivit avskedad och stod utan tjänst till många av kollegornas glädje. Deras glädje blev dock inte långvarig. Redan i september samma år inträdde Tolstadius i sin nya tjänst som kyrkoherde i Skeppsholms församling på Skeppsholmen. Skeppsholms församling var en amiralitetsförsamling och där hade militären sista ordet, inte biskoparna.

Den lilla träkyrkan Holmskyrkan (som brann 1822) blev ett andligt centrum för en pietistisk väckelse i huvudstaden som också berörde många från landsorten. Man ville gärna höra den storvuxne predikanten som både predikade omvändelse och tröst. Även böneoch bibelstunderna blev mycket populära. I sin förkunnelse hade han lovordat Spener och också talat positivt om konventiklarna vilket gav upphov till en oändlig mängd konsistorieförhör. Till slut fick en kunglig kommission lösa problemet. Den frikände Tolstadius helt. Över 3960 sidor protokoll hade avfattats i målet. Tolstadius har ibland kallats ”Sveriges Francke” även om han läromässigt höll sig närmare Spener. Likt Francke startade han skolor, om än i långt mindre omfattning. 1728 startades en barnskola på Skeppsholmen. Det var 17


Jacobs kyrka i Kungsträdgården

en fattigskola där barnen förutom undervisning fick mat, kläder och husrum. 1734 grundades en pojkskola med 15 elever, av vilka 10 kom från mycket usla förhållanden. Oftast saknades båda föräldrarna.

Även bland dödsdömda fångar gjorde Tolstadius en betydande insats. Ibland fick han hjälpa fångarna att skriva en nådeansökan, ibland förbereda dem för den sista resan.

Även dessa skolor ifrågasattes i de många rättsprocesserna. Man misstänkte att barnen skulle utsättas för en farlig påverkan av de pietistiska lärarna. För Tolstadius var huvudmotivet dock först och främst att ta sig an dessa utsatta barn. Det var en kristens plikt, ansåg han.

Tolstadius kallades till många dödsbäddar, till och med till kung Fredrik I som dog 1751. Han lär ha ropat till Gud om nåd och förbarmande medan Tolstadius satt tröstande vid hans sida.

18


De sista 12 åren av sin livsgärning fick Tolstadius ge som kyrkoherde i Jacob. Långt in på ålderns höst fortsatte Tolstadius att hålla sina tidiga morgonandakter med åtföljande förhör. Dagarna fylldes med hembesök, själavård och diakonalt engagemang. Antalet kyrkobesökare minskade inte trots att hans röst blev svagare med åren. Greve Carl Gustaf Tessin (1695 – 17170) tecknar följande bild av Tolstadius i sin dagbok: ”Guds kärlek lyste genom hans glada ögon. Han talade sällan om Gud utan att fälla glädjetårar. Han var vänlig mot alla, givmild mot de fattiga, nitisk

Carl Gustav Tessin, pastellporträtt från 1760 av Gustaf Lundberg

om Herrens lära, vältalig, skarp, uppbygglig i sin predikstol och oklanderlig i sin livsföring.” Tyvärr motsattte sig Tolstadius den framväxande herrnhutismen, men eftersom han var fridsam till sin natur ägnade han sig inte åt polemik från predikstolen. Det fanns dock en viss spänning mellan de båda väckelserörelserna. Fortsättning följer i nästa nummer.

Fredrik I av Sverige 19


PROGRAM FÖR OKTOBER OCH NOVEMBER Ons 19 oktober kl. 15 Bibelsamtal Klas Lindberg, Johannesevangeliet Sön 23 oktober kl. 15 Temagudstjänst ”Lettland i fokus” Gundars Ceipe, Klas Lindberg Sön 30 oktober kl. 15 Nattvardsgudstjänst ”Förlåtelse som befriar” Klas Lindberg Ons 2 november kl. 15 Bibelsamtal Klas Lindberg, Johannesevangeliet Fre 11 november – Sön 13 november Höstkonferens i S:ta Clara kyrka ”Behöver vi en ny reformation?” med bl.a. Elise Lindqvist, Inga Pagréus, Iwan Giertz, Klas Lindberg. Ur programmet: Lör kl. 10 ”Rensa källflödena –erfarenheter från S:ta Clara kyrka”, Iwan Giertz, lör kl. 14 ”Den modige munken som förändrade världen”, Klas Lindberg. Fullt program se www.klarakyrka.se Sön 13 november kl. 15 Nattvardsgudstjänst ”Människosonens återkomst” Klas Lindberg Ons 16 november kl. 15 Bibelsamtal Klas Lindberg, Johannesevangeliet Sön 27 november kl. 15 Adventsgudstjänst ”Glädjebud till alla fattiga” Klas Lindberg

Varmt välkomna!

20

Herrnhuts Brödramission nr 3 2016  

Herrnhuts Brödramission nr 3 2016

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you