Page 1

HERRNHUTS BRÖDRAMISSION Snabb hjälpinsats i Albanien sid. 8

Mission utan frukt? sid. 10

Nr 1 2015


Uppståndelsens verklighet Jag samspråkade en gång med en äldre kvinna om himlen och vad vi kan se fram emot efter döden. Hon hade funderat mycket över hur det livet skulle gestalta sig och i vilken form vi skulle leva våra liv i evigheten. Hur mycket av livets prövningar skulle vi bära med oss, som märken efter sjukdomar eller handikapp? Vilken ålder, rent mentalt och utseendemässigt kommer vi att ha i himlen? Hon hade många, fullt legitima frågor och jag försökte ge så kloka svar jag kunde. Ganska snart insåg jag att jag inte hade svar på alla frågor och till slut sa jag: ”Kära du, vad som än händer, tror jag att du kommer att bli alldeles nöjd.” Det visade sig att dessa ord tröstade henne. Långt efter att jag glömt vårt samtal fick jag veta att detta enkla svar var precis vad hon behövde. Vi vet inte allt. Men vi vet tillräckligt mycket för att vi ska kunna känna oss trygga och glada då vi tittar framåt in i evigheten. Påskens budskap om Jesu seger över allt ont, inklusive döden är så överväldigande att ingen av oss helt kan fatta det. Kristen tro handlar först och främst om tillit, inte alltid om intellektuell förståelse. Vissa saker, som hur Gud kunde uppväcka Jesus från de döda, kommer vi aldrig att förstå, men vi får tro att han gjorde det. Varför då? Jesus var verkligen död då han togs ned från korset. Hade han bara varit skendöd hade bödlarna både förlorat sina jobb och sina liv. Då Jesus lades i graven, som var beseglad med kejsarens sigill var det uteslutet att någon med lägre rang än kejsarens kunde bryta sigillet och rulla bort stenen. Graven var ju dessutom bevakad av kraftigt beväpnade soldater. Hur skulle de enkla kvinnorna som kommit för att balsamera Jesu kropp själva kunnat jaga iväg dessa soldater och sedan rulla bort stenen. Otänkbart. Jesus visade sig efter sin uppståndelse visade sig för ett många personer. En gång var det över 500 ögonvittnen som såg den Uppståndne. Det stora flertalet av dem levde fortfarande då Paulus skrev sitt första brev till Korinthierna. De kunde alla intyga att de sett Jesus med egna ögon efter hans uppståndelse. Tomas, som tvivlade fick inte bara se på Jesus, utan också ta på honom. Lärjungarna åt stekt fisk med Jesus efter hans uppståndelse. Och listan på ögonvittnen kan göras längre.


Men det kanske allra största indiciet som klart pekar på att uppståndelsen verkligen ägt rum är den enorma förändring som lärjungarna genomgick. Från att ha varit rädda, och osäkra förvandlades de successivt till att bli världserövrare. De for aldrig fram med våld, utan vann sina segrar på kärlekens väg. Efter 300 år hade deras efterföljare inifrån lyckats besegra en av världens mest brutala stormakter, utan att utdela ett enda dödande slag. Däremot hade de själva utsatts förr omänskliga förföljelser och enorm grymhet under alla dessa år. Den kärlek som gjorde Jesus villig att ge sitt liv på korset hade motiverat dem att fortsätta i samma anda och ett efter ett hade majoriteten av en hel kontinents hjärtan vunnits! Denna kärlekens revolution saknar motstycke i historien och skulle behöva upprepas än en gång. Med sin uppståndelse underströk Jesus slutgiltigt att allt vad han sagt och gjort var sant. Gud accepterade hans liv som det slutliga offret för mänsklighetens synd och visade genom Jesu uppståndelse att nu var vägen vidöppen igen för människan att ha gemenskap med Gud. Det nya förbundet som bygger på nåd från Guds sida och tro från vår sida var etablerat. Alla som tror på hans namn ska få evigt liv och redan här på jorden få njuta av gemenskapen med Gud. Himlen är en underbar dimension, men redan här och nu får vi leva i uppståndelsens glädje och hopp.

Du tillönskas en riktigt glad påsk, Klas Lindberg, präst i Evangeliska Brödraförsamlingen i Stockholm

Herrnhuts Brödramission utkommer med fyra nummer per år. Ansvarig utgivare: Klas Lindberg, präst, tel: 070 854 03 00 Layout: Christel Espenkrona Foto: Klas Lindberg, Christel Espenkrona, Wikipedia, Kisha Luterane Moraviane Shqiperi

Omslagsbilden: Christel Espenkrona


Ingemar Holmquist i predikotagen i S:ta Clara kyrka

Årets Vinterkonferens i början av februari lockade många Temat för vårens konferens var ”Närvaro” och handlade om vikten av att leva närvarande i sitt eget liv, men också om att vara medveten om Guds närvaro i sitt liv. Text: Klas Lindberg

K

onferensen fick sin upptakt i Hammarbykyrkan med en predikan av engelsmannen Roger Ellis om Andens närvaro och hjälp i vardagen. Roger Ellis är något av en förgrundsfigur i den Engelska kyrkan när det gäller församlingsplantering och en av ledarna för en bönerörelse med rötter i

Herrnhut som kallas 24/7-bönen, som uppmuntrar till bön dygnet om. Med drastiska och levande bilder uppmuntrade han oss att se bort från våra olika samfunds traditionella synsätt på hur Anden verkar och istället bejaka Andens önskan att vägleda och hjälpa oss alla på ett personligt sätt i vardagen.


Nästa dag fortsatte konfer ensen i Betlehemskyrkan med att hans hustru Maggie Ellis talade om vikten av att hitta sin innersta kärna, sin unika personlighets centrum, det jag som Gud skapade en gång med en alldeles speciell avsikt. Hennes kärleksfulla och insiktsrika föredrag togs emot med stor entusiasm. Många hade velat höra mer om hur vi kan bejaka den speciella personlighet vi fått och utveckla de gåvor Gud gett oss utan att låta oss bli styrda och hämmade av vår omgivning. Hon öppnade dörrar till en djupare självkännedom och självbejakelse utifrån en trygg gudsrelation. Peter Halldorf tog vid efter kaffet och talade på ett lysande sätt om nattvardens djupare realiteter utifrån Johannesevangeliet 6. Han började med att lugnt och stilla läsa 57 verser. Det är ganska ovanligt i dag att någon läser högt ett så pass långt textavsnitt utan en paus. Vi tvingades att stanna upp och lyssna till Guds ord mitt i våra stressade vardagsliv. Det blev till slut som en meditation och så öppnade han djupen för oss med sin initierade och insiktsfulla undervisning. Peter Halldorf använder inte de stora gesterna då han undervisar, men han går på djupet och hans ögon är brinnande då han utlägger Guds Ord. Eftermiddagen avslutades med tr e olika seminarier. Maggie Ellis, som är legitimerad sexterapeut talade om bibelns syn på sexualiteten Hon var rakt på sak och tog först upp Guds goda planer för sexualiteten. Sedan vidrörde hon hur människan har förvrängt det som var gott, vad det kan leda till och hur vi kan återvända till ett sunt sexliv, inramat av kärlek och trohet. I slutet fick var och en ställa anonyma frågor som hon besvarade. Det handlade om otrohet, onani, olika sexuella läggningar och sexuella beteenden o.s.v. Uppenbarligen mötte denna frågestund ett stort behov hos oss kristna. Maggie Ellis svarade uppriktigt på

Maggie Ellis tar igen sig efter sitt seminarium alla frågor och väjde inte för någonting. Hon var också tydlig med hur viktigt det är att barmhärtigheten får ha en röst med då vi talar om dessa djupt personliga ämnen. Hennes seminarium var mycket uppskattat, både av yngre och av äldre. För somliga var det första gången man tog upp dessa ämnen i en kyrka. Roger Ellis seminarium handlade om bön. Han talade om hur vi kan be oss igenom olika ”årstider”, eller faser i våra liv. Vi är oftast mest fokuserade på sommaren då allting blommar och är uppåt i det kristna livet. Vinterns vila och skenbara död vill vi helst inte tala om, men den är en förutsättning för att kraften till blomning ska kunna komma fram. Också höstens nedbrytningsprocesser, plöjandet och förberedandet för skörden är viktig. Liksom vårens långsamma uppvaknande. Vi är människor och går igenom alla olika faser på olika sätt. Det


Peter Halldorf lägger ut Guds ord gäller att inse var jag befinner mig och samarbeta med Gud, inte försöka forcera fram något. Även Peter Halldorf höll ett mycket uppskattat seminarium om bön. Han talade om den kontemplativa och meditativa bönen, som en andningspaus och en möjlighet att få rätt fokus igen. Denna intensiva lördag avslutades med ytterligare en samling där Peter Halldorf talade. Ämnet var ”Landet där tankarna funnit ro”. Peter var inspirerad av ökenfadern Isak Syriern och utgick från dennes skrift med samma titel. Ökenfädernas spiritualitet är v rannsakande och ofta sammanfattade man djupa sanningar i enkla sentenser som hos Isak Syriern: När du råder över din själ, råder du över allt.” eller ”Den renhjärtade bär i sitt inre ett andligt land.” eller ”Närma dig Gud med ett barns hjärta.” Det är viktigt att dessa korta meningar får tid att sjunka in och bli en del av vårt inre. Ökenfädernas skrifter ska läsas långsamt och i korta avsnitt. De utgör i all sin enkelhet ett koncentrat av mångårig bön och intensivt umgänge med Gud. Peter avslutade med att ställa frågan: ”Hur vet

man att ens hjärta är rent? Svar: ”Då man älskar sina fiender.” Konferensen avslutades i en fullsatt S:ta Clara kyrka. Den tidigare Tanzaniamissionären Ingemar Holmquist talade utifrån söndagens texter om Hanna och Symeon i templet. Inte minst de äldres viktiga tjänst i Guds rike blev uppmärksammad. Gud räknar med alla och vill använda oss hela livet. I gudstjänsten medverkade också körer från Betlehemskyrkan och Hammarbykyrkan. Omdömena om konferensen blev oftast mycket positiva och många ansåg att detta var den bästa konferens vi haft hittills. I det ligger en antydan om att vi bör fortsätta arrangera dessa Vinterkonferenser även i fortsättningen. Vi som stod som arrangörer var Betlehemskyrkan, Hammarbykyrkan, S:ta Clara kyrka, EFS Mittsverige, SENSUS och Evangeliska Brödraförsamlingen.


Kvinnorna i kyrkan i Tirana

Internationella Kvinnoböndagen På den internationell kvinnoböndagen den 6 mars samlades unga och äldre kvinnor i vår systerkyrka i Tirana för att be. Text: Klas Lindberg

D

essa böner omfattade hela jorden, men denna gång bad man särskilt för kvinnorna på Bahamas, de utmaningar de står inför och de möjligheter som landet ger dem. De fick en god inblick i landets historia och

kulturarv. Böndagen leddes av Dena Grillo och Elona som är assistent i kyrkan. De var en stor glädje för dem att kunna samlas så här öppet och be för kvinnor i andra länder, någonting som ju varit helt omöjligt för 30 år sedan.


Vattnet steg högt i Pogradec och på många andra platser

Svåra översvämningar i Albanien Framförallt södra och sydöstra Albanien drabbades av mycket svåra översvämningar i februari. Text: Klas Lindberg

D

et snöade och regnade mer än det gjort på över 50 år. Detta fick till följd att tusentals familjer tvingades lämna sina hem och ställde till med stor skada på hus och annan egendom. Bland annat skadades området runt vår fina lägerbyggnad i Pogradec. Tack och lov stannade vatten nivån 1,2 meter under gräsplanen där tälten ställs

upp på sommaren. Staketet förstördes och vägen dit blev mycket svårframkomlig. Vår man på plats, Beni arbetade i fem dagar med olika team av frivilliga för att röja upp. Elektriciteten slogs ut i Bathore, en plats i ett mycket fattigt område där vi bedriver arbete tillsammans med vår


Många djur omkom tyvärr i översvämningarna systerkyrka i Albanien. Entrén till kyrkan i Burrel vattenfylldes men i övrigt klarade sig våra systerförsamlingar relativt väl. Däremot drabbades många fattiga mycket hårt, särskilt de som tvingades lämna sina hem och fick se bohag och tillhörigheter förstöras. Vi beslöt därför snabbt att svara på en vädjan från våra kristna syskon och skickade ner en gåva för att hjälpa 50

familjer i Bucimas med det allra nödvändigaste. Denna ort ligger nära vår lägergård i Pogradec och folket är mestadels muslimer, men vi hoppas att denna kärleksgåva ska hjälpa till att öppna deras hjärtan för evangeliet. Be gärna för dessa människor!


Greve Zinzendorf manar till hängiven mission

När det inte blev som man tänkt sig Herrnhutismens missionshistoria fortsättning. Sammanställt av Klas Lindberg

O

ftast vill vi helst uppehålla oss vid framgångarna i vår historia, det vi kan känna oss stolta över och som stärker vår identitet. Den herrnhutiska missionshistorien rymmer dock många exempel på motgångar och misslyckanden. Det går dock inte att ta miste på den enorma iver att nå hela världen med evangelium, som präglade de första herrnhutarna. Enbart under greve Zinzendorfs livstid hade 226 missionärer sänts ut i världen, ut i ett ständigt växande

missionsfält. Själva spridningen av missionärernas arbete kunde verka lite planlös men det fanns en övergripande plan. Zinzendorf närde en dröm att nå Asiens hjärta, Indien och Kina med evangelium och var därför mycket intresserad av att sända ut missionärer till Ryssland, Egypten, Persien (Iran) och Valakiet (Norra Rumänien).


Gammal karta över Asien Så valdes missionärerna ut Vid själva utväljandet av vilka missionärer som skulle sändas ut litade man först och främst på Guds ledning förutom att man tog hänsyn till lämplighet och personliga kvalifikationer. Varje kandidat måste själv först ansöka om att bli antagen. Självklart måste vederbörande vara medlem i församlingen. Därefter ställdes en mängd frågor till den sökande, både om yrkeskompetens, personliga livserfarenheter och kunskap om landet dit de önskade bege sig. Missionärskandidaterna fick också frågor om hur de kunde tänkas bete sig i olika tänkta situationer, hur de skulle tackla tropiska sjukdomar, hur de skulle agera om de blev ensamma, om de var beredda att dö på missionsfältet och liknande

frågor. Man ville sålla bort äventyrarna och lycksökarna från dem med uppriktig missionskallelse. Men det räckte inte med detta. Herrnhutarna begagnade sig av lottens hjälp för att få den helige Andes sanktion till vem skulle skickas ut. Detta skedde i barnslig tillit till att Anden ledde församlingen på det viset. Idag använder man sig av lotten endast då man väljer ut de gammaltestamentliga bibelorden till Dagens Lösen. Ibland ledde lottdragningen till att somliga med mycket goda missionärsegenskaper inte sändes ut eller att missionärer sändes till platser som de först inte tänkt sig.

Trots att kvinnorna hade en mycket mer självklar och bättre ställning i den herrnhutiska kyrkan än i någon annan evangelisk kyrka vid den här tiden skickades de aldrig ut ensamma. De


sändes ut i egenskap av sina mäns hustrur och delade på det sättet det slitsamma arbetet med sina män.

ägde är en mycket gripande läsning. Som sagt var det långt ifrån alla missionsförsök som slog väl ut. Här ska nämnas några.

Ofta var det enkla hantverkare och outbildade personer som sändes ut. Den store evangelisten Christian David som till yrket var en skicklig timmerman lärde sig inte att läsa och skriva förrän i vuxen ålder och lärde sig aldrig använda annat än stora bokstäver (versaler). Denna brist på utbildning ledde till svårigheter ibland, men herrnhutarna vann förtroende framför allt genom sin livsstil och sitt kärleksfulla förhållningssätt. Med språkbegåvningen var det också väldigt ojämnt bevänt och Zinzendorf lär ha sagt en gång 1757 att predikningarna på de främmande språken ofta var så medelmåttiga att man sade nej istället för ja och man talade som om man hade haft gröt i munnen, men den helige Ande fyllde i vad som fattades.

Tre bröder begav sig iväg till Ryssland år 1742. Den ene ämnade fortsätta till Kina. De två andra hade för avsikt att arbeta bland kalmuckerna, ett mongolfolk, bosatt i den europeiska delen av Ryssland. De åkte till Sankt Petersburg för att skaffa pass för den vidare färden, men där blev de gripna av polisen. De litade inte på att dessa olärda män var i stånd att undervisa hedningar och istället för att skicka iväg dem, häktades de och döms, trots att en undersökning bevisade deras oskuld. De dömdes till fem års fängelse, varefter de skickades tillbaka till Tyskland.

Misslyckade missionsförsök Det var då verkligen inget fel på ivern hos dessa pionjärer och att läsa om hur villigt de satsade sig själva och allt de

Isaacs Kyrkan i S:t Petersburg

En annan broder från Her rnhut ledde en expedition till Persien 1747. Fem är senare får han tillsammans med en medlem av Brödraförsamlingen i Egypten ett uppdrag att upprätta en ny förbindelse in i Etiopien. Han lärde sig arabiska och vann den koptiske patriarken Markus den etthundrasjättes vänskap och respekt. Då han överlämnade en skrivelse till honom


Koptiska munkar från greve Zinzendorf svarade patriarken Zinzendorf med att säga att detta brev var en bit av hans kärlek till alla kristna och han försäkrade Zinzendorf att han ville vara hans vän. Med patriarkens hjälp försökte man fullfölja Zinzendorfs plan för Etiopien. Men då missionärerna efter många besvärligheter äntligen lyckats få ett turkiskt pass för att kunna fara över Röda havet dog storvisiren och passet blev ogiltigt. Ytterligare ett försök, 1756, att komma in i Etiopien misslyckades också eftersom skeppet som missionärerna färdades i över Röda havet förliste. Som genom ett under överlevde de, men rånades istället av araber. De hade tänkt starta en läkarmission men utan några mediciner tvingades de återvända hem med oförrättat ärende. Skam den som ger sig! 1768 görs ett tredje försök. Tyvärr måste man slå bort tankarna på att börja ett nytt arbete i

Samojedfamilj

Samojed, klädd för bistert klimat Etiopien ännu en gång. Alla vägar hade spärrats av. Istället intensifierade man arbetet i Egypten som börjat framgångsrikt. Man åtog sig att försöka väcka liv i den urgamla koptiska kyrkan som stelnat och fått en mycket lagisk framtoning. De vann gehör för sin varma kristendom, men de yttre förhållandena försvårade arbetet. En av dem föll offer för ett rövarband som försökte pressa pengar av dem. Den olycklige togs till en jordhåla där han utsattes för en ohygglig misshandel med piskor och käppar. Han överlevde, men blev så illa tilltygad innan han släpptes att han i åratal plågades av men från misshandeln. Då de herrnhutiska missionärerna en tid efteråt lämnade Egypten fanns bara den andliga påverkan kvar som de lämnat efter sig bland de människor de mött i den koptiska kyrkan.

Även missionsansträngningarna bland samojederna, en folkgrupp i Ryssland som bodde runt floden Ob, kom på skam. Först mottogs de vänligt av några samojeder


Nikobarer, ett grannfolk till andamanerna som bad dem följa med dem norrut för att verka bland deras folk. Då de skulle ge sig av blev de häktade och fördes till Sankt Petersburg. Någon hade kastat fram misstankar att de var svenska spioner. Ganska snart stod det klart att det rörde sig om falska anklagelser och de släpptes fria, men eftersom deras pass inte var i ordning förvisades de för alltid från Ryssland. Därmed dog deras planer på att försöka nå samojederna. Det finns oerhört mycket mer att berätta om när det gäller herrnhutarnas ivriga försök att nå ut i hela världen med evangeliet, försök som misslyckades, men här finns inte plats för all denna historia. Man försökte upprätta arbete bland samerna i Lappland, ibland rumäner i Valakiet, bland kalmucker och tartarer vid Volgas stränder och man försökte nå Akrastammen i Guinea. Många fick ge sina liv i nuvarande Ghana utan att det bar någon frukt. Flera begravdes i Sydindiens jord i den tidigare danska handelskolonin, Trankebar, numera Tharangambadi, och man upplevde missräkningar på Sri Lanka, i Sydamerika och bland de svarta slavarna i Nordamerika.

Nikobarerna En plats där man gjorde sär skilt stora ansträngningar utan att det gav något bestående resultat var ögruppen Nikobarerna, inte så långt bort från Sumatra i Indonesien. Där landsteg år 1768 de första missionärerna från Brödraförsamlingen. Man avsåg att bedriva mission bland de mycket primitiva invånarna på ön utifrån den danska handelsstationen. Knappt hade missionärerna anlänt förrän det danska handelskompaniet återkallade sina affärsmän på grund av bristande lönsamhet och överlämnade allt till herrnhutarna. Ganska snart lade man helt ner stationen. Det innebar att den regelbundna båtförbindelsen man haft med Trankebar upphörde och dessa hängivna missionärer blev helt lämnade åt sitt öde. De lyckades aldrig lära sig språket och hade inget skydd mot de tropiska sjukdomar som hemsökte dem. Det kunde gå år mellan underrättelserna de fick hemifrån. Någon enstaka gång sändes förstärkning hemifrån, men eftersom de tropiska febersjukdomarna hela tiden skördade liv förblev den trogna skaran


Fästningen på Trankebar ganska liten. I början visade invånarna på öarna visst intresse för missionärerna, men då de märkte att deras egna, läs de vita, drog sig undan dem, tappade de snart intresset. Då missionärerna försökte bygga ett stenhus för att få bättre levnadsförhållanden trodde infödingarna att de upprättade en högborg för att lättare kunna underkuva dem. Ett uppror uppstod.

förhandlade med den danska regeringen som lovade ett starkare stöd till kolonin. Det var löften som bröts. År 1788 tvingades man ge upp detta missionsförsök. De flesta missionärerna hade dött. Av 23 återvände endast 10, nästan alla med bruten hälsa. Under dessa tjugo år hade ingen döpts. Det enda som återstod av arbetet var missionärernas gravar.

Tolv år efter den första ilandstigningen lyckades de sända över en skrivelse till Herrnhut där de beskrev de svåra omständigheter som de befann sig i. ”Det är ett under att vi fortfarande lever. Vi går omkring som vandrande skelett med gula ansikten.” Några skor eller stövlar hade de inte kvar. Hyddorna de bodde i var så bristfälliga att sängarna ruttnade under dem. Lite grovt linne hade de kvar, men ingen tråd att sy med. De saknade både tvål och brännolja och tvingades sitt i kolmörker tolv timmar om dygnet. Gikt, feber och spikbölder plågade dem.

Det är gripande att se hur dessa kämpar gav allt för evangeliet. Självklart ifrågasatte man hemma hur man kunde försvara dessa stora offer som ändå gav så minimala resultat. Dock var det aldrig någon tvekan. Kärleken till Mästaren och den värld han dött för gav herrnhutarna en aldrig sinande motivation att ställa in sig i ledet och fortsätta att gå till världens ändar med det kristna budskapet. De var i sanning Kristi ambassadörer och sällsynt orädda pionjärer i Guds rike!

Året därpå kom biskop Reichel för att besöka den lilla tappra skaran och uppmuntrade dem att inte ge upp. Han


Tackbrev från Albanien Alldeles innan vår tidning gick i tryck fick vi ett tackbrev med dessa bilder från Albanien som visar hur man snabbt distribuerade ut hjälpen till 100 fattiga familjer i Elbasan och Bucimas som drabbats hårt av översvämningarna. Dessa familjer hade förlorat i stort sett allt och tacksamheten var stor över sändningarna med mat och kläder. Inga andra hjälporganisationer än Herrnhuter

Missionshilfe och Evangeliska Brödraförsamlingen i Stockholm bistod dessa drabbade och vi är glada över att vi kunde agera så snabbt. Våra samarbetspartners i Tirana, Eduard Mazi och övriga i församlingsledningen kontaktade de statliga myndigheterna och underrättade dem om vår hjälpinsats. Tack för din generositet!


Vårutflykt 2015 Den 23 maj kl 9:30 bär det av till Nynäs slott och Trosa!

Kostnad 300kr för vuxna, 150kr för barn. Anmälan kan göras via info@evangeliska.nu eller på listan i kyrkan. Utförligt program kommer senare.


Husfar... Namn: Meeha Ålder: 39 Familj: Fru Sheba & dotter Amy Kommer ifrån: Madurai i södra Indien

F

örsta gången jag träffade Klas var förra året under en gudstjänst i Hammarbykyrkan. Han predikade om en åsna ur bibeln och jag blev genast intresserad eftersom jag själv hade studerat samma ämne just då. Under kyrkkaffet pratade jag med Klas och fick höra talas om Brödraförsamlingen och det som händer här, och jag erbjöd mig att hjälpa till vad det än gällde som kyrkan behövde hjälp med. Så hamnade jag här och nu hjälper jag till med att laga maten till Alpha och kyrkkaffe till alla andra gudstjänster och samlingar. Jag kommer från Madurai i södra Indien och jag hamnade i Sverige eftersom min fru Sheba, som är programmerare, fick ett jobb här. Vi flyttade hit med vår dotter Amy. Trots att jag är född och uppvuxet i ett kristet hem med mycket missionsaktivitet så levde jag inte mina första 37 år på ett

genuint kristet sätt, utan gömde mig bakom en kristen fasad. Men under hösten 2012 fann jag Gud och genom Guds nåd fick jag uppleva sann försoning och min tro började växa. Från den dagen började jag be att jag skulle få uppleva det som står i Matt 13:23; ”Men den goda jorden liknar den människas hjärta, som lyssnar till budskapet och förstår det och går ut och för trettio, sextio eller till och med hundra andra in i Guds rike. ” Och att jag skulle bevittna och älska Jesus, precis som i John 14:23; ”Jesus svarade: Jag ger mig till känna bara för dem som älskar mig och lyder mina ord. Fadern ska också älska dem, och vi ska komma till dem och stanna hos dem. ”


...och assistent Namn: Christel Espenkrona Ålder: 28 Familj: Mamma, 2 bröder med familj, moster & mormor Kommer ifrån: Bovallstrand i Sotenäs

F

ör ungefär ett år sedan började jag fundera på att hitta en kyrka att gå till i Stockholm. Livet var lite rörigt och jag kände att jag behövde någonstans att höra hemma, och via nätet hittade jag evangeliska.nu och Alphakursen. Jag anmälde mig direkt, trots att det var flera månader tills det var dax att börja. Men tidigt på hösten satte jag min fot på Sibyllegatan 13 för första gången, på en plats där jag tidigare inte hade insett att det fanns en kyrka. Det varma välkomnandet och atmosfären fick mig verkligen att trivas! Jag är uppvuxen i Bovallstrand i Bohuslän och kommer från en familj med en ensamstående mamma, som har varit kristen sedan -95, men själv tog jag inte steget mot Gud förens i augusti 2014. Det var hög tid att ge vika för Guds kärlek och ge med sig efter många år av att tjurskalligt inte vilja lyssna till vad jag egentligen visste var sant. Men sedan augusti har det gått fort framåt! Senare under hösten sökte jag jobbet som assistent i församlingen, och efter några dagars fantastisk introduktion med Therese så började jag i januari.

När jag inte sitter på kontoret kan man hitta mig på turistinformationen på Djurgården, belägen i restaurangen Sjöcafeet där jag också jobbar, eller hemma vid med en pensel i handen. Min stora passion är konst och jag har pluggat det i olika varianter under nästan 5 år, men jag har även jobbat inom handel och som personlig assistent. Jag ser väldigt mycket fram emot att få träffa och lära känna er under våren som kommer!


Välkommen till Evangeliska Brödraförsamlingen Ons 1 april kl. 15 Bibelsamtal, Klas Lindberg, Johannesevangeliet PÅSK I BRÖDRAFÖRSAMLINGEN: Tor 2 april kl. 17 Skärtorsdagsmässa ”Han vill tvätta våra fötter” Klas Lindberg Fre 3 april kl. 13.30 Ekumenisk korsvandring i Stockholms innerstad med fyra bönestationer. Start: Klarabergsgatan mittemot Åhléns

Kl. 15 Långfredagsgudstjänst på Sergels Torg, predikan domprost Hans Ulfvebrand

Sön 5 april kl. 8.30 Påskotta ”Från tårar till jubel” Klas Lindberg OBS! Ons 8 april kl. 17.30 Öppen bibelskola Klas Lindberg Kolosserbrevet Tis 14 april kl. 17.30 Festlig Alphaavslutning, Bjud med dina vänner! Klas Lindberg m. fl.

Ons 15 april kl. 15 Bibelsamtal Klas Lindberg, Johannesevangeliet Sön 19 april kl. 15 Nattvardsgudstjänst ”Liv i överflöd” Klas Lindberg

OBS! Ons 22 april kl. 17.30 Öppen bibelskola Klas Lindberg Kolosserbrevet Sön 26 april kl. 11 Gudstjänst ”Ingen skall ta er glädje ifrån er!” Kåre Strindberg Ons 29 april kl. 15 Bibelsamtal, Klas Lindberg, Johannesevangeliet

Varmt välkomna!

Herrnhuts Brödramission nr 1 2015  

Årets första nummer av Herrnhuts Brödramission.

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you