Herrnhuts Brödramission Montmirail - en schweizisk oas sid 6 Missionens orädda ledare sid 11
Var tar vägen slut? sid 2
Nr 3 2015
Var tar vägen slut? Bilden på tidningens framsida visar en sommarväg vid När på Gotland. Himlen är lätt beströdd med små, tunna sommarmoln. Bilden andas harmoni och lugn. Vi ser inte var vägen fortsätter vid horisonten men känner tillförsikt att den för oss hem till slut. I tider av spänningar, krig och stora folkomflyttningar som nu, undrar många var allt ska sluta. Vi möts dagligen av rapporter och bilder från oroshärdar och desperata flyktingar som istället för värme och utsträckta händer möts av taggtråd. Lite till mans frågar vi oss: Vart kommer dessa människors vägar att föra dem? Får de någonsin uppleva något som kan kallas ”hemma” igen? Kommer våra vägar någon gång att mötas? Kanske har vi redan mött dem genom televisionens och radions nyhetssändningar och tidningarnas bilder och texter… Hur påverkade det oss i så fall? Har synen på vår livsväg förändrats? För det första vill jag stryka under att vi som kristna är ska vara oändligt tacksamma över att vi har en livsväg med ett slutmål som är underbart: ”Gud skall själv vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” Upp. 21:3-4 För det andra inser vi att inte bara målet utan också vägen dit är bättre än alla andra. Jesus sade: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Joh. 14:6. Att följa honom är att följa vägen. Vandringen erbjuder många tillfällen att lära känna honom som är Vägen. Vi kommer att slås av hans kärlek och omsorg om oss. Ur den kärleken kan vi sträcka oss ut till andra människor som har det svårt, inte minst alla flyktingar idag. Vi blir aldrig fattigare då vi ger. Det vill Jesus lära oss. Ju mer vi lär känna honom desto mer upptäcker vi av livets rikedomar. Han vill inte begränsa oss, bara stötta och uppmuntra. I Evangeliska Brödraförsamlingen i Stockholm vill vi erbjuda möjligheter att lära känna Honom som är Vägen, Sanningen och Livet. Vi gläder oss över att ha 20 deltagare på Alphakursen i höst som ska få en möjlighet att lära känna Honom som är Vägen, Sanningen och Livet.. Du är varmt välkommen att vara med i våra gudstjänster och våra öppna bibelstudier varannan onsdagseftermiddag kl. 15 (jämna veckor) och varannan torsdagskväll kl. 17.30 (udda veckor). Med en önskan om Guds rika välsignelse,
Klas Lindberg, präst i Evangeliska Brödraförsamlingen i Stockholm
Alla deltar i diskussionen
Pastorssamling i Schweiz i juni Under veckan efter midsommar samlades ett trettiofemtal präster och pastorer från Brödrakyrkan i norra Europa, somliga med sina respektive till en veckas gemenskap, uppbyggelse och fortbildning på det vackra slottet Montmirail utanför Bern i Schweiz. - Klas Lindberg emat för denna vecka var beteende i vår förkunnelse? Hur ”Konflikthantering”. Vi kan vi minimera konflikterna i våra lyssnade på och samtalade egna liv utan att ge upp vår integbland annat om: ” Vad orsakar ritet? Hur får vi relationerna på konflikter? Hur agerar vi i konflikvår arbetsplats att fungera på bästa ter? Hur kan vi konfrontera oönskat sätt?” Alla föredrag eller diskus-
T
3
Allvar blandas med spex sioner skedde på tyska eller holländska med tolkning. Den öppna och ärliga atmosfären i samtalet som följde efter de olika föredragen gjorde att vi både lärde känna varandra bättre och kunde dela viktiga erfarenheter med varandra, både av misstag och av framgångar.
som man befunnit sig i eller befann sig i. Sedan bestämde man sig för en särskild konfliktsituation som uppfördes som ett rollspel för hela gruppen. Förutom att många dramatiska talanger avslöjades gav detta arbetssätt nya infallsvinklar och insikter.
Det blev med andra ord några upplyftande dagar tillsammans med våra kollegor från Danmark, Tyskland, Nederländerna och Schweiz. Diskussionerna varvades med kreativa inslag. En dag lärde vi oss danser som fick alla på gott humör. Vid ett annat tillfälle fick deltagarna i mindre grupper redogöra för en personlig konflikt
Eftersom vi i år firar 600-årsminnet av förreformatorn Jan Hus död (han brändes på bål den 6 juli 1415 i Konstanz) ägnades ett pass åt hur han var som förkunnare och vad hans förkunnelse fick för konsekvenser. Andaktsstunderna skapade en ryggrad åt dagarna. En stor 4
swimmingpool och ett jättelikt jordgubbsfält bidrog till att förgylla den lilla fritid som gavs. Veckan avrundades med en festkväll som avslutades med flera komiska inslag. Allra sist dracks förbundskalken – en gammal herrnhutisk form av kärleksmåltid. Brödrakyrkan består av många oerhört genuina och ödmjuka personligheter. Det är lätt att komma in i gemenskapen och en förmån att få tillhöra en sådant sammanhang. Och platsen som vi bodde på och den kristna kommuniteten ”Don Camillo” som drev verksamheten förtjänar en egen artikel.
Montmirail - en idyll 5
Montmirail sett från ovan
Historien om Montmirail Idag erbjuder detta vackra slott tillfällen till rekreation, stillhet och en varm kristen gemenskap med möjlighet till övernattning i stora fräscha rum för längre eller kortare tid. - Klas Lindberg
N
amnet ”Montmirail” betyder ungefär ”det underbara berget” och är vackert beläget på en kulle i ett böljande landskap precis på gränsen mellan den tysk- och den fransktalande delen av Schweiz. Slottet byggdes 1618 under fursten av Neuchâtels regering av officeren Abraham Tribolet. Efter ett antal olika ägare kom det 1722 i familjen
von Wattenwyls ägo. Denna familj var påverkad av dåtidens väckelserörelse pietismen och sonen i familjen, Friedrich, hade blivit god vän med Nikolaus von Zinzendorf under den gemensamma skoltiden i Halle på August Hermann Franckes välkända skola. Disciplinen där var mycket hård, men de båda vännerna kom varandra nära och fick uppleva en livslång vänskap. 6
Del av huvudbyggnaden av Montmirail Nikolaus von Zinzendorf hade samma år 1722 gift sig med Erdmuth. Hon blev en viktig person vid Nikolaus’ sida. De fick 12 barn varav 9 dog i unga år och en son vid 25 års ålder. I sorgen stöttade de varandra. Erdmuth införde jämlikhet mellan könen då det gällde att rösta om olika angelägenheter i församlingen.
”karismatiska” grupper hade samlats och greven organiserade tillsammans med sina medarbetare en kristen koloni som fick namnet Herrnhut som betyder ”Herrens beskydd”. Eftersom han också, utan att vara prästvigd, hade organiserat gudstjänster där han också själv predikat blev han landsförvisad från Sachsen.
Greven hade öppnat sitt gods Berthelsdorf i Sachsen för flyktingar som vällde in från Böhmen, Mähren och andra delar av Tyskland. De böhmiska bröderna hade upplevt svår förföljelse från det Habsburgska kejsardömet. Lutheraner, reformerta och olika
Efter sin fördrivning 1739 besökte han sin vän Friedrich von Wattenwyl på slottet Montmirail och föreslog att man också i Schweiz skulle starta en kristen gemenskap för att ta emot framförallt hugenotter och waldensare som befann sig på 7
Altaret i kapellet flykt. Sagt och gjort, 1742 bodde 34 personer på Montmirail. I Schweiz, liksom i Sverige skapades ”societeter”. Ordet betyder inte ”överklass” utan betecknar snarare en friare sammanslutning än de mer kyrkligt organiserade herrnhutiska församlingarna eller övriga evangeliska församlingar, en slags ”vänkrets i herrnhutisk anda”. Det dröjde inte längre än till 1748 förrän det uppstod problem. Prästerna i Neuchâtel accepterade inte en ny kyrka inom deras pastorat och anklagade den nya gudstjänstfirande gruppen för att vara en sekt. Dessa stackars herrnhutare tvingades återigen på flykt. Med båt färdades de på floden Idyll nära Montmirail 8
Main till Frankfurt och därifrån med häst och vagn till Herrnhaag nära Büdingen i Tyskland där de upprättade en ny koloni efter herrnhutisk modell. Von Wattenwyl blev återigen formell ägare av Montmirail för att nya kontroverser skulle undvikas. För Brödrakyrkan har utbildning alltid varit viktig. Man har grundat många skolor för pojkar och flickor över hela Europa. I Montmirail grundades den första internatskolan för flickor 1766. Man började med 2 flickor och två lärare. Som högst låg elevantalet och lärarantalet på sammanlagt 150 personer. Under 222 år, ända fram till 1988 har där undervisats i franska,
hemkunskap och de vanliga skolämnena inklusive kurser i vett och etikett samt religionskunskap, företrädesvis kristendom. Andra världskriget medförde svårigheter för skolan och elevantalet började sjunka. 1988 då skolan slutligen stängt behövdes en ny ledning för Montmirail och kommuniteten ”Don Camillo” som hyrt stora delar fastigheten för att kunna använda tillgängliga lokaler som övernattningsrum fick frågan. Två familjer flyttade in. Då också en jordbrukarfamilj tillkommit innebar det att man återigen kunde använda marken för sitt forna syfte.
övernattningsnätter. Priserna ligger på schweizisk nivå, cirka 1000 kronor för ett dubbelrum, men rummen är stora och fräscha och köket utomordentligt.
Don Camillo Namnet härrör från Giovannino Guareschis älskade romankaraktär Don Camillo, en katolsk präst med stort hjärta och mycket humor som gör allt för sina älskade församlingsbor i oavbruten konflikt med borgmästaren, kommunisten Peppone. Namnet antogs som en ständig påminnelse om att då man söker förändra saker till det bättre uppstår inte sällan konflikter. Då gäller det att upprätthålla samma goda humör, påhittighet och framåtanda som Don Camillo alltid utstrålade.
Mellan 1999 och 2001 genomgick den stora byggnaden en pietetsfull renovering med hjälp av många sponsorer och frivilliga arbetare. Påsken 2001 återöppnades slottet. Sedan dess har man haft tusentals
Underbara trädgårdar runt slottet
9
Kommuniteten grundades 1977 av en grupp ungdomar i den i Schweiz dominerande, reformerta kyrkan. Man ville utgöra ett brödraskap av Kristusbärare och leva utifrån evangeliets intentioner. Ett liv i gemenskap innebar för dem ett liv i bön, med gemensam ekonomi och ett gemensamt sökande efter Guds vilja. 1988 erbjöds Don Camillo att flyta in i Montmirail. Detta möjliggjorde för dem att förverkliga en dröm att ge husrum åt människor i nöd. Förhoppningen är att både gäster och bofasta skall finna den frid som tillåter nya möten med Gud.
erbjuder man ett stort antal kurser och retreater, som konfirmandundervisning, äktenskapskurser och gemenskapsdagar kring de stora kristna högtiderna. Det går också bra att ta en kurs i dans, eller snöskohantering, dataspel, pappa–son-relation, måleri, ignatianska övningar, sorgbearbetning och själavård m.m. De dagliga morgon-, middagsoch eftermiddagsbönerna i kapellet inbjuder till avbrott i vardagen med tillfällen att lyssna till den stilla rösten som vill vägleda oss och ge oss ny kraft.
År 2006 bodde en ensamstående kvinna och tio gifta par med tillsammans 29 barn på slottet. Ytterligare en familj med 4 barn var medlem av kommuniteten, men bodde då i Basel. Kommuniteten är en del av den reformerta kyrkan i Neûchatel men inriktningen är helt ekumenisk och man syftar såväl till att bygga broar mellan alla kristna kyrkor som att överbrygga olika språkbarriärer mellan människor. Man bedriver gästhemsverksamhet, jordbruk och renoverar gamla fastigheter. Dessutom Idyllen runt Montmirail 10
Herrnhutisk missionshistoria: Missionens ledare Den herrnhutiska missionsivern som föddes ur den starka upplevelsen av Guds kärlek på godset Berthelsdorf den 13 augusti 1727 hade sin självklare ledare i greve Nikolaus von Zinzendorf. Greve von Zinzendorf
H
an valdes inte till ledare för missionsarbetet men hans starka ställning inom församlingen i Herrnhut gav honom på ett naturligt sätt ansvaret för alla missionsföretag som utgick från Herrnhut. Han var den självklare ledaren som åtnjöt ett grundmurat förtroende från alla som arbetade runt honom och med honom. Ibland kunde han vara oberäknelig och ställa sina medarbetare i svåra situationer. Ibland blev han obekväm. Genom sitt eldiga temperament fällde han stundtals förhastade omdömen eller fattade beslut som man endast motvilligt följde, men det djupa grundförtroendet för honom rubbades aldrig. I all kamp som
-Klas Lindberg
man tvingades utkämpa under årens lopp återkom de stunder då greven lyckades sätta alla hjärtan i brand för missionens sak. Under dessa förtätade ögonblick stärktes banden mellan alla som var involverade i arbetet. Ett sådant tillfälle var den 3 juni 1739 då greven hade återvänt från sitt första besök från S:t Thomas. Han stod framför de sina i församlingen och redogjorde för upplevelserna från deras första missionsfält. Det gjorde ett starkt intryck på alla som lyssnade. ”S:t Thomas är ett större under än Herrnhut”, sade han, kraftigt märkt av alla strapatser han utstått. En levnadstecknare 11
Panoramavy över ö i Västindien som var med vid detta tillfälle, Schrautenbach, beskriver honom som mycket sjuk, infekterad av det karibiska giftet, malaria. Hans kropp var täckt med bölder och axlarna var såriga av alla böcker och allt papper som han burit i sina fickor. Greven var snarare en bild av lidande än glädje. Alla måste ha undrat över vad som fick denne högadlige aristokrat att överge ett bekymmersfritt liv i överflöd för ett liv fyllt av kamp och plågor. Just denna konsekventa samstämmighet mellan lära och liv skapade detta djupa förtroende. Greven var inte bara en ordens man utan även handlingens! Han var högt älskad och många kallade honom ”pappa”.
Herrnhutiskt missionsskepp
Hela tiden bar han missionen på sitt hjärta. Mängden av brev som han skrev för att uppmuntra kämparna ute i världen är enorm. Man beräknar att portokostnaden under ett år motsvarade 23 pund, en ansenlig summa. Ofta skrev han fort, vilket gjorde breven svårlästa. Han använde också gärna de eleganta men svåra ord som adeln använde i sin korrespondens, vilka få bland de enkla hantverkare som sändes ut förstod. Ingen tvivlade dock på hans genuina omsorg om var och en. Så fort någon kom hem från ett missionsfält var han ivrig att lyssna till rapporterna om vad som hänt. I församlingen blev det högtidsstunder då de hemvändande missionärerna delgav sina berättelser om motgångar och segrar i pionjärarbetet. Det var alltid Zinzendorf som fick ta på sig ansvaret för de tragedier då de utsända missionärerna dukade under i arbetet. Fler än en gång anklagades han för att vara oansvarig och utnyttja människors ungdomliga iver. 12
Han sysselsatte sig ofta med tankar om missionens mål och metoder, men då någon sändes ut gav han dem inte mer utförliga instruktioner än att de skulle vara noggranna med att låta sig ledas av Jesu Ande. Detta sätt att arbeta på förutsatte att man avsatte mycket tid i bön. Man vågade helt enkelt inte åka till en ny plats om inte Guds Ande hade varit
August Gottlieb Spangenberg där innan och förberett marken. Detta beroende av Gud innebar att man kände ett stort behov av att be också hemma i Herrnhut för allt som skedde över hela världen. Det
bildades grupper som i en stafettliknande form bad en timme åt gången, dygnet runt. Denna böneform har fått ett starkt uppsving på senare tid över världen och kallas för 24-7-bönen. Ingen missionär sändes ut som inte först kände sig kallad. I början sökte man bekräftelse på denna kallelse genom bön och lottkastning. Emellertid började ett visst missbruk av lottkastningen äga rum så man beslöt efter hand att avstå från den då man avgjorde vilka som var lämpliga missionskandidater. Hela tiden inskärpte von Zinzendorf hos missionärerna vikten av att predika om Lammet och vad han har gjort för människorna. Att förkunna denna kärlek i världen, för världen, var grevens passion. ”Hela världen är vårt arbetsfält. Vi är världsmedborgare”, kunde han utropa. Den som kom att uppta manteln för missionsarbetet efter Nikolaus von Zinzendorf var August Gottlieb Spangenberg, en rikt begåvad man 13
Godset Berthelsdorf som varit med i den herrnhutiska rörelsen ända från början. Han hade som ung haft en stark längtan att bli missionär. Det var med stor självövervinnelse som han tvingade sig att stanna kvar i Jena för att fullfölja sina vetenskapliga och teologiska studier i syfte att förbereda sig ordentligt för missionskallet. Han var beredd att ge sitt liv för sin mästare, att hungra eller törsta ihjäl eller till och med låta sig bli martyr om så krävdes. Inget kändes viktigare för honom än att gå ut till
hedningarna med budskapet om den lidande Frälsaren som gett sitt blod för dem. Då han vid 88 års ålder stod inför slutet av sitt liv och för sista gången satt bland sina medarbetare runt konferensbordet på godset Berthelsdorf bad han dem innerligt: ”Barn, glöm inte Afrika. ” Om Zinzendorf var den store missionsmannen, ja rentav missionsgeniet, som många velat kalla honom kom Spangenberg att komplettera honom på ett mycket framgångsrikt sätt. Spangenberg var den duglige ledare och organisatören och efter några år blev han Zinzendorfs högra hand. Utan hans insats är det tveksamt om missionsarbetet som utgick från Herrnhut hade bestått. 14
Under många år ledde han arbetet i Brödrakyrkans församling i Bethlehem i Pennsylvania. Den utgjorde ett centrum för missionsarbetet i Västindien, Nordamerika och Surinam. Arbetet bland indianerna hade honom som upphovsman. Han ordnade utbildningen för missionärerna och såg till att de sändes ut till lämpliga fält. Den myckna korrespondensen låg på hans bord, liksom alla tidskrävande förhandlingar med myndigheter och kyrkor. Det var på honom som ansvaret för hela missionsarbetets och församlingens ekonomi vilade. Han hade en skarp analytisk förmåga och hans klokhet ingav respekt. Spangenberg var den gode ledaren som förmådde leda människor utan tvång. Han var lugn och jämn i humöret och lät sig inte ryckas med i något våldsamt känslosvall. I de svåraste situationerna fann han sig alltid väl tillrätta. Vid Zinzendorfs död befann han sig i Nordamerika. Nu behövdes han hemma och han kallades tillbaka till Herrnhut. Han gav församlingen en ny författning. Fram till dess hade den mestadels styrts av Zinzendorf själv.
Bethlehem i Pennsylvania, 1836 Finanserna behövde ordnas. Utan hans insatser hade förmodligen inte Brödraförsamlingen funnits idag. Han skapade ordning och sammanhang och systematiserade de erfarenheter man gjort inom missionsarbetet i boken ”Om Brödraförsamlingens arbete bland hedningarna”. Den andra boken ur hans hand var en lärobok i mission, den första evangeliska missionsläran. Genom Spangenbergs kloka ledarskap kunde Zinzendorfs missionsarbete fullbordas och inte minst få en struktur och en sammanfattning som inspirerat otaliga generationer av evangeliska kristna att ge sina liv i missionens tjänst.
15
Henning Schlimm och hans hustru Ann
Henning Schlimm - en andlig fader Få personer, enligt min mening, förkroppsligar det bästa inom herrnhutismen idag så väl som biskop Henning Schlimm och hans hustru Ann. Jag vill i denna lilla artikel försöka teckna ett snabbt porträtt och samtidigt rikta ett varmt tack till en person vars genuina omsorg och stöd betytt mycket för många, även för mig.
I
- Klas Lindberg
nom Brödrakyrkan har biskoparna en helt annan roll än i exempelvis Svenska kyrkan. Att vara biskop inom Brödrakyrkan innebär att man mottagit ett hedersuppdrag i slutet av sin aktiva tjänst där man huvudsakligen förväntas ägna sig åt själavård och
förbön. Denna uppgift har Henning Schlimm tagit på djupaste allvar. Första gången jag mötte Henning var för ungefär fyra år sedan i Herrnhut på ett möte för präster och församlingstjänare. Trots sin ålder och lite skröpliga yttre gjorde 16
han ett mycket starkt intryck. Vissa människor är genomlysta av ett inre ljus och en vänligare och mer engagerad person än Henning Schlimm får man leta efter. Redan från första stund gav han uttryck för ett genuint intresse, en omsorg som inte har minskat med tiden, tvärtom. Det har för mig varit mycket värdefullt under dessa år att kunna samtala om allt med en äldre kollega med lång livserfarenhet som fortfarande lever så starkt i sin kallelse. Många gånger har han ringt upp mig, undrat hur det går och uppmuntrat mig. Varje födelsedag kommer en varm hälsning med posten. Detsamma får min fru. Under 25 år tjänstgjorde Henning som missionär i Sydafrika. Där mötte han sin fru Ann som också verkade som missionär. De har nu varit gifta i närmare 45 år. Henning har också varit präst i Königsfeld, och knuten till arbetet i Montmirail under 8 år då hans fru arbetade som lärare där.
Trots sjukdomar som gjort honom bunden vid hemorten har han inte mattats av i sin iver att hålla kontakt med otaliga präster och församlingsarbetare som alla har sin kamp att utkämpa. Henning Schlimm har blivit en andlig fader för en stor del av Brödrakyrkans präster. Han är tillsammans med sin Ann mycket älskad och aktad. Då vi skildes efter vårt senaste möte i Bad Boll sade jag till Henning att jag tror jag aldrig träffat en person med ett så opassande efternamn som du. ”Schlimm” på tyska betyder ju ”usel, ond”. Då skrattade han och sade: ”Vet du att en gång då jag tjänstgjorde som präst i en församling i Tyskland hade vi en kantor som hette Schlecht i efternamn. (”Schlecht” på tyska betyder ”dålig”.) Det lät ganska märkligt då vi presenterade oss för varandra. ”Schlimm” und ”Schlecht”. ”Usel och ”Dålig”.
17 Den afrikanska savannen nära staden Pietermaritzburg
Deltagare på missionskonferensen i Bad Boll
Rapport från missionskonferens i Bad Boll
D
eltagare från Tyskland, Schweiz, Danmark, Holland, Lettland, Storbritannien, USA och Sverige samlades i den tyska staden Bad Boll, ca 40 km från Stuttgart för tre dagars överläggningar, information och samtal om
Brödrakyrkans världsvida mission. De olika europeiska länderna har alla sina olika tyngdpunkter i sitt missionsarbete. Det danska arbetet är mycket omfattande genom BDM, Brödrakyrkans, Danska Mission som också stöds av många medlemmar i den 18
danska kyrkan och är särskilt koncentrerad till Afrika, framförallt Tanzania. Holländarna har sitt fokus på den gamla kolonin Surinam med omkringliggande länder, engelsmännen stöder arbete framförallt i Indien och Nepal. Tyskar och schweizare i Afrika och så vidare. Det har ett stort värde att då mötas på detta sätt och diskutera svårigheter och utmaningar som rör arbetet. Dessa samlingar hålls i en anda av stor öppenhet och det förutsätter också naturligtvis att vissa känsliga uppgifter som kommer upp på dagordningen stannar inom gruppen.
Arbetet är oerhört mångskiftande. Givandet är överväldigande och man slås av hur en liten kyrka ändå förmår stödja så många viktiga projekt. Otaliga har fått sjukhushjälp, utbildning och därmed sina liv förvandlade. Behovet av utbildning på alla nivåer, inte minst bland de framtida prästerna och kyrkans medarbetare är stort. Vi är glada att vi kan få vara med och spela en liten roll i ett stort sammanhang. Tack till alla givare! För Evangeliska Brödraförsamlingen i Stockholm, Klas Lindberg
Brödramission utkommer med fyra nummer per år. Ansvarig utgivare: Klas Lindberg, präst, tel. 0708 54 03 00 Layout: Christel Espenkrona Foto: Klas Lindberg, Wikipedia Commons, Don Camillo at Montmirail Omslagsbilder: Klas Lindberg Vill Du eller någon Du känner få reda på mer om Evangeliska Brödraförsamlingen och få ta del av våra utskick? Maila oss på info@evangeliska.nu Ring Klas på 0708 54 03 00 Eller besök vår hemsida på www.evangeliska.nu
19
PROGRAM FÖR OKTOBER OCH NOVEMBER 2015 Ons 30 september kl. 15 Bibelsamtal, Minna Serholt, Johannesevangeliet Tor 8 oktober kl. 17.30 Öppen bibelskola, Klas Lindberg, 2 Korinthierbrevet Sön 11 oktober kl. 15 Gudstjänst med Tema ”Lettland”, Gundars Ceipe med familj, Klas Lindberg Ons 14 oktober kl. 15 Bibelsamtal, Klas Lindberg, Johannesevangeliet Tor 22 oktober kl. 17.30 Öppen bibelskola, Klas Lindberg, 2 Korinthierbrevet Sön 25 oktober kl. 15 Nattvardsgudstjänst ”Vad tillhör Gud?”, Minna Serholt, Klas Lindberg Ons 28 oktober kl. 15 Bibelsamtal, Klas Lindberg, Johannesevangeliet Tor 5 november kl. 17.30 Öppen bibelskola, Klas Lindberg, 2 Korinthierbrevet Sön 8 november kl. 15 Gudstjänst ”Att bli överens”, Klas Lindberg Ons 11november kl. 15 Bibelsamtal, Klas Lindberg, Johannesevangeliet Tor 19 november kl. 17.30 Öppen bibelskola, Klas Lindberg, 2 Korinthierbrevet Sön 22 november kl. 15 Nattvardsgudstjänst ”Får och getter”, Klas Lindberg Ons 25 november kl. 15 Bibelsamtal, Klas Lindberg, Johannesevangeliet Sön 29 november kl. 15 Adventsgudstjänst ”Jesus vill äta med oss”, Klas Lindberg
Varmt välkomna!
20