Page 1

Herrnhuts

Brödramission Stort julnummer!

Hälsningar från Lettland sid. 4 Tema Sydafrika sid. 14

Nr 4 2017


Glad Jesu födelsedag! Inte alla ser fram mot julen. Den ensamme, den sängliggande, sjuke eller den hemlöse kanske helst skulle vilja hoppa över juldagarna eftersom de i så hög grad påminner om allt som saknas: gemenskap, familj, värme och närhet. Ändå var det just till dessa som Jesus kom en gång. De hemlösa uteliggarna, herdarna var de första som nåddes av julens glädjetoner. Hela himlen öppnade sig för dem och de fick höra den vackraste musik som någonsin träffat ett mänskligt öra. Fulla av förväntan och spänning sprang de till stallet där den nyfödde pojken låg, lindad i en av djurens matho. De fick bevittna undret att Gud blivit människa. Världens Frälsare hade fötts i ett enkelt stall i Betlehem. Nu finns hopp för alla människor! Gud har gett oss en väg tillbaka till honom. Genom tron på Jesus får vi del av alla himmelrikets nycklar. Det är den största julgåvan och kan inte jämföras med några julklappar. Allt vårt julfirande, all julmat och alla julklappar har egentligen som enda syfte att peka på honom för vars skull vi firar jul. Vi gläder oss över hans kärlek, vi ger varandra generösa gåvor och vi firar kärleksmåltider till hans ära. Åtminstone borde vi göra det! Och kanske tänka på den som sitter ensam eller haft det svårt under året som gått. Låt oss ta med alla in i julens värme och gemenskap. Min käre far som var ingenjör och uppfinnare önskade aldrig någon en god jul. Istället sade han: ”Glad Jesu födelsedag!” Det fick många att haja till och fundera lite extra över varför vi firar jul. Jag önskar er alla, kära läsare av Herrnhuts Brödramission ett välsignat Jesu födelsedagsfirande och ett gott nytt 2018

Klas Lindberg, präst i Evangeliska Brödraförsamlingen


Rapport från församlingsledarkonferens på Flensunger Hof i Hessen Text: Klas Lindberg

U

nder fem dagar i oktober, mellan den 9 och 13 samlades dryga sextiotalet församlingsanställda, företrädesvis präster med respektive och familjer från Brödrakyrkans fastlandsprovins. Den omfattar, förutom Tyskland och Holland också Skandinavien och de baltiska staterna. Temat för dessa dagar var ”Församlingstjänare – församlingshjälpare?” och berörde spänningen mellan att leda och att tjäna. Ingångstexten var hämtad från 1 Tim. 1:6–14 där Paulus uppmuntrar Timotheos att blåsa liv i sin nådegåva och inte skämmas för vittnesbördet om Jesus Kristus. Han påminner Timotheos om att tjänsten innebär lidande, men att Gud ger kraft att föra ut evangeliet om att Kristus har utplånat döden och dragit liv och oförgänglighet i ljuset.

Brödrakyrkan i Tyskland och i Europa krymper togs också upp. Det finns en spänning mellan tradition och förnyelse som behöver luftas. Vi var ense om vikten av att lyssna på varandra och försöka hitta vägar för framtiden. Som alltid är trösklarna låga och samtalsnivån uppriktig i dessa sammankomster. Sista kvällen bjöds vi på festmiddag med efterföljande spex med många dråpliga och musikaliska inslag. En gemenskap för kollegor av detta slag med präster som verkar i olika sammanhang är mycket värdefull, inte minst med tanke på den värme som finns i relationerna. För mig som är relativt ny i sammanhanget känns det som en förmån att få vara med på tåget.

Dagarna innehöll föredrag och informationsträffar som varvades med bibelarbete i mindre grupper och många tillfällen till samvaro. Vi samtalade om vår ledarroll, vår egen identitet som tjänare av församlingen och förväntningarna som finns på oss. Den känsliga frågan om varför 3


Brödraförsamlingen i Lettland Gundars Ceipe (översättning Agneta Rydström) Redigerad av: Klas Lindberg

B

rödraförsamlingen i Lettland har aktiviteter under hela året. Under oktober – maj är det varje vecka bibelstudier, och den andra lördagen i månaden bjuds in till ett kulturellt möte i Rigas nybyggda bibliotek. Utfärder ordnas också, en på våren och en på hösten. Sommartid är det läger och ”Herrnhutdagar” i form av konferenser. Varje sommar, i senare delen av juli, är det söndagsskoleläger för barn och ungdomar. Lägret genomförs på olika platser varje år för att på så sätt inspirera den lokala församlingen. Oftast andra veckan i juli är det ett läger i Mazirbe, vid

havet i den nordvästra delen av landet, för söndagsskollärarna, som då får möjlighet att vila och förbereda sig för årets söndagsskoleläger. I år hölls det i Vijciems, i norra Lettland vid floden Vijas strand, 24-28 juli. Mottot för årets läger var ”I dina stadgar har jag min lust” (Ps 119:16a). Målet var att under veckan lära sig 10 Guds bud och framför allt kärleksbudet, som Jesus framhöll som det allra viktigaste budet. På lägret deltog sammanlagt ca 85 personer, bl. a. funktionshindrade och barn i fattiga familjer, från olika platser i Lettland. Som vanligt hade programmet stor spännvidd. 4


Cellokonsert i kyrkan

Före lunch deltar alla i bibelstudier, efter lunch är det olika workshops, t ex sång, idrott, att tillverka enkla hattar i pappkartong etc. Innan måltiderna är det andakt. Vi blev i år anförtrodda nyckeln till Vijciems lutherska kyrka, vilket vi använde oss av nästan

dagligen. Under lägerveckan var det fyra konserter: cellospel, kristna sångare och avslutningskonsert med lägrets barn, där några till och med sjöng solo. En dag vandrade vi till den uråldriga lettiska slottsskogen – Celiskalns, där både stora och små kunde njuta av både smultron och blåbär. En annan dag gick utflykten till den mer än hundra år gamla platsen för mekanisk torkning av kottar, som finns just i Vijciems, den enda i hela världen. Under lägerveckan var det, liksom varje år, en nattlig lagtävling, där 5

Tjusig i en hatt av papper


de äldre ungdomarna är lagledare och funktionärer vid olika stationer. Det är ett fint samarbete mellan barn, unga och vuxna. En kväll firades också – som vanligt – en sen kvällsgudstjänst med efterföljande vandring i mörkret där man lyste sig fram med enkla lyktor genom det lilla samhället, stannade vid olika ställen och bad till Gud för arbetsplatserna i Vijciems och för hela världen. Varje ”station” hade i förväg utsmyckats med levande ljus av ungdomarna på olika sätt.

den grät många. Man ville inte lämna gemenskapen, där Jesus Kristus på ett speciellt sätt varit närvarande mitt ibland oss. Både stora och små kände påtagligt den närvaron.

På lördag morgon avslutades lägret med en gudstjänst. Efter Andakt i natten

6


Pietismen i sydöstra Sverige under 1700-talet Vi fortsätter här serien med kyrkohistoriska tillbakablickar med en artikel om pietismen i Skåne och Blekinge under 1700- och 1800-talet. Redigerad av: Klas Lindberg

P

ietismen var en fromhetsrörelse som kom att påverka det andliga livet i Sverige, trots svårt motstånd från många av Svenska kyrkans präster. Den var en förelöpare till den herrnhutiska väckelserörelse som blev grunden till den världsvida Brödrakyrkan. Pietismen hade sitt ursprung runt Hermann August Francke i Halle. Nikolaus von Zinzendorf bevistade som barn den berömda skolan i Halle och var en tid god vän med August Hermann Francke, men reagerade mot den rigorösa disciplinen, det flitiga bruket av kroppsaga och den lagiskhet som efterhand uppstod inom rörelsen. Relationen slutade med att Nikolaus von Zinzendorf fördes upp på Franckes kättarlista.

Brödramission och vi vill med detta tacka för att vi får använda oss av det. Tyvärr fanns inte artikelförfattarens namn med i artikeln, vilket vi beklagar.

Inledning och bakgrund

Pietismen fördes till Sverige av återvändande svenska krigsfångar som efter det ödesdigra slaget vid Poltava 1709 hade hamnat i västra Sibirien. Under den hårda fångenskapen möttes de av en kärleksfull och osjälvisk omsorg från pietister, vilket gjorde ett outplånligt intryck. De hade inte bara fått tröst i sin svåra belägenhet utan också en helt ny livsinriktning. En del slog sig ner i Skåne och Göingebygden vilket påverkade fromhetslivet där i slutet på 1700- och början på 1800-talet. I Allerum verkade prästen Johan Sundius, stödd av Det ska dock erkännas att den innerliga fanjunkaren Diederic Christian Conov och uppriktiga längtan som pietismen som ägde Kulla Gunnarstorps slott. bar på, att låta lekmännen komma till sin rätt och skapa vardagsgemenskaper där bibelns ord efterlevdes, har haft Kristianstad stor betydelse för kyrkans inre liv sedan dess. Pietismen spred sig också till Denna artikel är ett redigerat Kristianstad och Karlskrona. I bidrag från en läsare av Herrnhuts Kristianstadtrakten verkade pietisten 7


och provinsialläkaren Sigfrid Leopold Bohus fästning i Kungälv (1640-1722). Han ägde Snäckestads att bibeln borde få läsas i hemmen gård i Vånga och var engagerad i de och att alla människor skulle tillåtas skånska salpeterssjuderierna. Han var att samlas till bönesamlingar utan gift med dottern till en till Tyskland medverkan av präst ifrån Svenska utvandrad engelsk vetenskapsman, kyrkan. För dessa åsikters skull Thomas Broome, vid namn Helena tvingades han tillbringa flera årtionden Broome. Äktenskapet blev barnrikt i fängelse, varav den sista tiden under och en av sönerna, Owe Leopold, svåra förhållanden på Bohus fästning, gick i faderns fotspår och blev läkare. Under pestens svåra härjningar i början där han också avled. av 1700-talet i Skåne tjänstgjorde han Sigrids son, Carl Gustaf Leopold, som frivillig läkare i Lund. (1756-1829) blev tullförvaltare Sigfrid Leopold lät anställa och adlades under namnet studenten Adam ”af Leopold”. Han valdes Schröder som in i Svenska Akademien informator åt sina och blev en av Gustav barn. Han hade III:s favoritskalder. en konservativ pietistisk åskådning Familjen Leopold hade och blev senare också anknytning till biskop i Kalmar. Blekinge. Sigfrid var Sonen Thomas husläkare åt amiral Leopold (1693Hans Wachtmeister 1771) påverkades i Karlskrona, ett särskilt starkt av sin viktigt centrum för den informator och blev Carl Gustaf Leopold tidiga pietismen. För radikalpietist. Han ansåg 8


den intresserade finns omfattande information på nätet om Thomas Leopold. Mats Petterssons artikel ”Litteratörer och läkare, guldmakare och kättare från Snäckestad – anteckningar om släkten Leopold i Vånga på 1700-talet” (Handlingar ang. Villands härad 1993) innehåller många intressanta fakta om släkten Leopold.

Pause och Johann Schade kom från Halle och besökte familjer i staden där de läste, sjöng och bad. En våg av pietism spred sig bland stadens köpmans- och hantverkarfamiljer. Tyvärr blev deras verksamhet kortvarig. Pastor Julius J. Kristoffer Hauswolff, i den tyska församlingen, var en nitisk försvarare av luthersk ortodoxi. Han lyckades snabbt få de bägge pietistiska lärarna utvisade från Sverige. Pietisterna gav sig dock inte så lätt. Redan 1703 anlände näste lärare från Halle, Kristoffer Ernst Scultetus. Hans arbetsgivare var den förmögne affärsmannen Claus Saur. 1705 landsteg magister Johann Hübener, enligt Hauswolff en riktig ”ärkepietist”.

Karlskrona Örlogsstaden Karlskrona som idag är ett av Unescos världsarv, grundades 1680 och fick ta emot sina första pietister från Tyskland i början av 1700-talet. Huslärarna Johann Werner

Den förste svensken som anslöt sig till pietismen i Karlskrona var fältskär Starck vid amiralitetet. Enligt protokoll misstänktes han för att ha läst tysk pietistisk uppbyggelselitteratur. Han kom undan med en varning. Sammanfattningsvis kan sägas att den vetenskapliga forskning som bedrivits om pietismen främst varit inriktad på Stockholmsområdet och i viss mån på Dalarna och Norrland. Däremot har forskningen inriktad på sydöstra Sverige varit knapphändig. Denna korta artikel har varit ett försök att i någon mån motverka denna brist. 9


10

Den helige Fransiskus


Andliga strömningar som påverkade reformationen. Text: Klas Lindberg

R

eformationsåret 2017 går mot sitt slut och vi har vid flertalet tillfällen i år påmints om vikten och följderna av det som skedde den 31 oktober 1517 då Martin Luthers spikade upp sina 95 teser i Wittenberg med avsikt att argumentera mot avlatshandeln. Luther hade aldrig för avsikt att splittra kyrkan, bara reformera den. Nu blev det inte så. Den största kyrkosplittringen efter att den västra katolska kyrkan och östra ortodoxa kyrkan gått skilda vägar 1054 blev snart ett faktum. Idag står de gamla kyrkorna närmare varandra än någonsin och hade Luther uppträtt i våra dagar hade kyrkan kanske kunnat behålla sin enhet. Hursomhelst har vi ägnat Martin Luther, Philip Melanchton, Jean Calvin och de övriga reformatorerna stor uppmärksamhet. Däremot har vi ägnat mindre intresse åt de personer och andliga strömningar som påverkade reformatorerna och som inspirerade dem att ge sina liv för att återigen lyfta fram de livsviktiga bibliska grundsanningarna om tro, rättfärdiggörelse och frälsning.

Thomas a Kempis Den helige Fransiskus av Assisi (11811226) med sin osjälviska och hängivna Kristusefterföljelse inspirerade Martin Luther, liksom Thomas a Kempis (1380 – 1471), den tyske mystikern och författaren med sin oerhört spridda skrift Imitatio Christi, Om Kristi efterföljelse. Dessa ljusgestalter hade med sina liv och sin lära lyst upp den mörka medeltiden och skänkt många uppriktiga kristna tröst i besvikelsen över kyrkans djupa förfall. 11


John Wycliffe En kanske ännu starkare påverkan på Luther hade indirekt den förreformatoriske författaren John Wycliffe (1324 – 1384) som översatte bibeln till engelska, folkets språk, och som till slut brändes på bål av den katolska kyrkan. Hans klara förkunnelse av evangeliet och frälsning endast genom tron på Kristus hade via drottning Anna som var född i Böhmen förts vidare till Prag där Jan Hus (1369 -1415) var rektor vid universitetet. Hans frimodiga och vägledande undervisning om hur kyrkan borde fungera och om en radikal kristen livsstil med omvälvande sociala reformer blev snart till en nagel i ögat för den katolska kyrkan. Även han fick sluta sina dagar som martyr på bålet, men hans vision och arbete fördes vidare av broder Gregorius, en munk med adlig härkomst. Han samlade omkring sig en grupp utvalda personer som kallade sig själva ”Bröderna

som följer Kristi lag.” Namnet visade på den rörelsens inriktning att både verka för ett liv i personlig kristen efterföljelse och viljan att ta ett stort samhällsansvar. Denna grupp utgjorde fröet till de Böhmiska bröderna, på latin: Unitas Fratrum som grundades 1457. Denna gemenskap tvingades till stora delar leva som en underjordisk kyrka och kallade sig ibland den ”Gömda säden”. Man räknade aldrig med att bli en till antalet stor kyrka i vetskap om att påvens godkännande av rörelsen var otänkbart. De erkände ju endast bibeln som rättesnöre för tro och liv. Rörelsen organiserades som en biskopskyrka, men biskoparna hade betydligt mer ”andliga” uppgifter än biskoparna i många lutherska kyrkor har idag. Deras ansvar var medlemmarnas andliga väl och de tillbringade mycket tid i bön 12


och bibelläsning. Martin Luther talade alltid väl om de Böhmiska bröderna och läste gärna deras skrifter. Det var bland annat dessa radikala texter och inte minst de kloka råd Martin Luther fick av sin själasörjare von Staupitz kloka råd då han var helt förtvivlad som blev helt avgörande för Martin Luther. Genom von Staupitz fick Luther hjälp att upptäcka att Gud gav syndernas förlåtelse genom tron och inte genom gärningar. Johan von Staupitz hade påverkats av den helige Bernhards innerliga mystik och höll ett vakande öga på Martin Luther då han hade det som svårast. Det var också han som öppnade dörren för Martin Luther till en större framtid då han hjälpte honom att nå professorsstolen i Wittenberg. Martin Luther erkände att von Staupitz var den som räddade honom och som gjort honom en större tjänst än någon annan. Han sade: ”Om det inte varit för doktor Staupitz hade jag ramlat ner i helvetet.” Slutsatsen blir alltså att kyrkan alltid har räddats av människor som varit angelägna om att leva i en innerlig trosgemenskap med andra kristna i en uppriktig Kristusefterföljelse. Den formella kyrkan som enbart förespråkat trons intellektuella innehåll och som styrts av en makthungrig elit har alltid utgjort det största gisslet för de troende. Samtidigt har förföljelserna tvingat fram en allt mer radikal efterföljelse som i sin tur återgett

kyrkan dess verkliga innehåll. Den underjordiska rörelse som blev vägledande för Martin Luther fanns också med tvåhundra år senare då man tillsammans med andra förföljda kristna från den lutherska och reformerta kyrkan fick en fristad från alla förföljelser på greve Nicholas von Zinzendorfs gods Ebersdorf. Platsen för den nystartade kolonin fick namnet Herrnhut som betyder ”Herrens beskydd”. Efter en djupgående konflikt mellan de olika rörelserna som slutade i försoning och ett ”bad av Guds kärlek” den 13 augusti 1727 bildades den Evangeliska Brödrakyrkan. Som få andra rörelser har den världsvida herrnhutiska kyrkan inspirerat till en personlig och innerlig relation med Jesus Kristus och till djärv och helhjärtad mission. Den Evangeliska Brödraförsamlingen i Stockholm och Göteborg är en del av denna rörelse och förhoppningsvis kan denna lilla kyrka fortsätta att inspirera och väcka till mission.

13

Vårt lamm har segrat... på afrikaans


Banden mellan Sydafrika och Sverige har en lång historia Det var med stor förväntan som Klas och Kerstin Lindberg i november 2017 anträdde resan till Kapstaden. Syftet var dels att sondera möjligheterna för att starta ett nytt missionsprojekt i Sydafrika, dels att närvara vid den stora internationella Missionskonferens som den världsvida Brödrakyrkan anordnade i Kapstaden. Text: Klas Lindberg

R

edan mellan 1817 och 1840 verkade Hans Peter Hallbeck (1784-1840) som svensk missionär i Sydafrika. Han räknas som den första svenska missionären i Afrika. Enligt förespråkare för den sydafrikanska Brödrakyrkan är han den mest framgångsrika missionär man någonsin

haft. Hans Hallbeck grundade 67 församlingar i Sydafrika och verkade särskilt för utbildning av de infödda. Han lämnade Malmö 1817 för att aldrig mer återvända. Hans grav ligger i Genadendal. Hans liv och gärning förtjänar en egen artikel i ett kommande nummer. 14


Vid ankomsten till flygplatsen möttes vi av Joy Faith Kronenburg, prästen i församlingen i Pella, som tillbringat två år som präst i Malungs församling i norra Dalarna. Joy talar svenska och har sedan länge haft kontakt med Evangeliska Brödraförsamlingen i Stockholm. Direkt efter att vi ordnat med hyrbil bar det iväg mot kåkstaden Llanga. En mycket kort natt på flyget, kombinerat med ovana att köra på vänster sida av vägen gjorde att resan gick i ett makligt och ganska vingligt tempo den första tiden. Vi lyckades pricka in sommaravslutningen på den skola som Joy varit med och grundat och som Brödraförsamlingen tidigare stöttat. Idag har man en hållbar ekonomi och en väl fungerande skola. Vi möttes av hängivna lärare och förstaklassare fullt utstyrda i examenskostymer som på amerikanska universitet. Varje barn framförde en sång helt utan att

Förenade i Kristus blygas och med en stark inlevelse. Föräldrar och syskon jublade. Alla blev godkända. Efteråt festades det på friterad kyckling och pommes frites. Denna skola har gett hopp till många fattiga i kåkstaden. Drömmar om ett bättre liv har fått bränsle hos fler än en. Den egna köksträdgården gav både mat och möjligheter att få praktiska kunskaper i trädgårdsskötsel och näringslära.

15


Kriminaliteten är också ett stort problem. Alla råddes att hålla sig inomhus efter mörkrets inbrott. Den närliggande staden Atlantis med stora fabriker hade drabbats av omfattande arbetslöshet, inte minst bland ungdomar. Många hade sökt sig undan hopplösheten med hjälp av droger. Det alarmerande drogmissbruket och den utbredda fattigdomen har fört med sig en allt allvarligare kriminalitet.

Vårt värdpar i Pella, Abe och Francis Booysen Resan fortsatte mot Pella, ungefär en dryg timmes bilfärd nordväst om Kapstaden. Vi fick bo hos ett pensionerat lärarpar. Mannen hade varit rektor och hette Abe Booysen. Han fru Francis hade undervisat på bl. a. mellanstadiet och var pedagog ut i fingerspetsarna. De visade oss stor gästfrihet och vi fick en god inblick i det politiska och andliga läget i Sydafrika just nu. Tyvärr har man drabbats av den värsta torkan på hundra år och varje droppe vatten var värdefull. Man befarar att vattnet på Kaphalvön kan ta slut i april nästa år. Då är risken stor att upplopp bryter ut.

Undertecknad fick själv uppleva den på nära håll. Vid en middag med några vänner i slutet av resan fick jag plötsligt ett sms från Sverige från mitt kreditkortsföretag. ”Vi misstänker bedräglig aktivitet på ditt konto”, stod det. ”Kontakta oss omgående!” Någon hade försökt föra över 21 540 SEK från mitt kort. Tack och lov kunde jag komma i kontakt med kreditkortsföretaget och intrånget avvärjdes. Det blev till en obehaglig påminnelse om att säkerheten i landet inte har förbättrats sedan Nelson Mandela lämnat regeringsmakten. Tvärtom anser fler och fler att regeringen misslyckats och önskar sig ett nytt och bättre ledarskap. På söndagen var det dags för gudstjänst. Det var uppmuntrande att se alla människoer i alla åldrar som banade sig väg till kyrkan. 16

Ung flöjtblåsare


Barnen och ungdomarna hade en egen vaktparad. Fyrtiofem minuter innan gudstjänsten började, tågade man iväg i en perfekt marschordning där barnen längst fram spelade flöjt, de äldre alla slag instrument och längst bak gick ett batteri av trummor. Man inbjöd alla till kyrkan. Väl framme gjordes en avslutande exercis, sedan ”Lediga!” och så intog man sina platser i kyrkan som nästan

Del av brigaden i Pella fylldes. Stämningen var mycket god och det var en stor förmån att få predika i en så levande församling. Man hade lyckats kombinera många olika musikstilar och många gudstjänstdeltagare hade en uppgift i gudstjänsten. Kyrkan utför ett viktigt arbete, inte minst för ungdomarna. Behovet av Församlingen i Pella

17


en större lokal för olika aktiviteter för de unga som också kan användas av skolan och det övriga samhället är stort. Vid det avslutande besöket på skolan i Pella fick vi stifta bekantskap med en synnerligen driftig person, den kvinnliga rektorn som lagt ner hela sin själ på att göra skolan till en mönsterskola. Hon hade förstått vikten av utbildning och satsade särskilt på skolans bibliotek som hade uppmuntrade deviser på väggarna. Utanför varje skolsal hade man anlagt vackra planteringar. Trots fattigdom och problem ville hon att alla skulle få känna sig viktiga och sedda och få vistas på en vacker plats där goda

Kyrkan i Pella ordningar och tydliga regler rådde. En stor grupp barn hade på kort tid lärt sig spela blockflöjt och framförde några stycken för oss med bravur. På detta sätt lärde sig barnen både disciplin och att ta hänsyn till varandra. Pella kallades ”de utstöttas församling” eftersom den bildades en gång av slavar som inte fick vara med i den lite ”finare” församlingen Mamre som låg en bit därifrån. Vi återkommer till denna historia senare. Hursomhelst kände vi oss mycket hemma där och ser fram mot en framtida kontakt. 18


Den internationella missionskonferensen i Kapstaden blev resans höjdpunkt. Text: Klas Lindberg

S

yftet med denna konferens var först och främst att samtala om behovet av mission idag och om hur vi ser på begreppet mission. Förhoppningen var att i slutet kunna avge ett gemensamt utlåtande som vi alla kunde enas om. Under processens gång fick vi rika möjligheter att dela erfarenheter och samtala om de skilda livsvillkor vi lever under och om hur de påverkar vår mission. I avslutningen gavs möjligheter att komma med förslag på viktiga åtgärder som vi behöver vidta för att fortsätta att vara en missionerande kyrka. Dessa förslag redovisades av de grupper som vi indelats i. De många intressanta föredragen gav hela tiden en viktig bakgrund till vårt arbete. Vi

hämtade ofta ny inspiration av våra föregångares hängivna missionsiver. Närmare 200 delegater från 35 olika länder samlades på ett hotell nedanför Taffelberget i sex dagar. Att få mötaså många trossyskon från så många platser över hela jorden var mycket berikande. Dagarna fylldes av gudstjänster, föredrag och samtal. Vi satt en gång och samspråkade med en inuit från väglöst land i norra Alaska. Han berättade om hur de svåra levnadsvillkoren gjort att många tar till flaskan. Han hade ofta fått öppna sitt hem och lyssna på de mest sorgliga livsberättelser från överförfriskade 19


personer. Vintern i norra Alaska varar från början av september till slutet av maj, så det är inte konstigt att människorna blir deprimerade och lätt tar till flaskan.Att finnas där med ett tröstande ord till sina medmänniskor var en nog så viktigt mission. En kvinnlig pastor från Labrador berättade om hur de hårda livsvillkoren gör att många inte ser något hopp

Grupparbete utan tar sitt liv. Arbetslösheten är stor och lönerna låga. Hennes arbeteinnebarmånga begravningarsom orsakats av tragiska händelser. Det indiska paret som upplevde Guds kallelse att starta nya församlingar i hjärtat av Indien var några av de modigaste människor jag mött. De visade en video om hur militanta hinduer skadade eller slog ihjäl kristna med påkar och sparkar tills de var helt nedblodade. De tvingades verka i det fördolda och deras namn fick inte uppges. Vi var många som beslöt att regelbundet be för dem om beskydd. Kyrkorna i Västindien och i Centralamerika hade lidit stora skador av de fruktansvärda orkaner som dragit fram. Särskilt de öar där Brödrakyrkan startade sin mission, Saint Thomas och Saint Croix hade drabbats svårt. Tacksamheten var stor över de bidrag till återuppbyggnad som flutit in från Brödrakyrkor i hela världen. 20

Inuit från norra Alaska


Tanzanierna hade flest representanter, eftersom kyrkan där är störst. Behoven är enorma och många bad om hjälp. I Afrika är Brödrakyrkan på frammarsch. Vi mötte delegater från Sydafrika, Angola, Burundi, Uganda, Kongo, Zambia, Zimbabwe, Malawi, och många fler platser. Framåtandan är stor, trots begränsade resurser. Vi mötte också Knud Knudsen, den danske missionär som blivit utslängd från Tanzania efter att ha verkat där i 17 år.

Från konferenssalen gjorde en mycket gedigen insats, liksom biskop Sam Gray från USA som visade sig vara en multikonstnär. Vi vände tillbaka från ett soligt och varmt Sydafrika till den kalla snålblåsten i Sverige fulla av intryck och mycket tacksamma.

Arrangemanget sköttes på ett utmärkt sätt av Brödrakyrkan i Sydafrika som visade sig ha en uppsjö av mycket väl utbildade och skickliga föreläsare. Vi återkommer i ett senare nummer till några av föredragen. Också Joergen Boeytler från Danmark som administrerade hela konferensen Missionärer i Indien 21


Givandets glädje Text: Klas Lindberg

J

ultiden är en av årets absoluta höjdpunkter. Som få högtider är julen förknippade med förväntan och glädje. Jag upptäckte ganska tidigt att det var minst lika roligt att ge bort julklappar som att få. Vid sju-åtta års ålder hade jag en veckopeng på 25 öre, motsvarande kanske tio kronor i dagens penningvärde. Jag började spara pengarna till julklappar redan på sommaren. I slutet av september hade jag redan köpt färdigt alla julklappar. Jag kunde leta i timmar i butikerna tills jag hittade en lämplig present till någon av mina släktingar. De fick inte vara för dyra, men alla skulle få något, även fastrar och mostrar. Ett litet paket med rakblad för 25 öre blev en utmärkt julklapp till farbror Lars. Hans fru Gudrun fick en liten behållare med tandpetare för 20 öre och faster AnnMarie en specialpresent som jag lade ner flera dagars letande på innan jag hittade något som jag blev nöjd med: en konservburk med

grodlår! Jag hade valt mellan grodlåren och en burk myror i choklad. Den kostade över en krona! När sedan hela släkten träffades på julaftonens eftermiddag kunde jag knappt bärga mig till julklappsutdelandet. Tyvärr råkade farfar alltid försvinna ut för att köpa en kvällstidning då tomten kom på besök. Min lillasyster blev rädd och började gråta då hon såg tomtens stela ansikte och stirrande blick. Vi fick alla en stor marsipangris doppad i choklad av tomten. Sedan delades de övriga presenterna ut. Jag var sprickfull av nyfikenhet över att få höra vad alla tyckte om de julklappar jag 22


gett. Farbror Lars gjorde mig inte besviken. Han blev jätteglad och sade att han önskat sig nya rakblad länge. Jag fick nästan tårar i ögonen över hans tacksamhet. Tänk att jag lyckats hitta den perfekta presenten till honom! Faster Gudrun blev också glad över tandpetarna, men däremot kunde jag inte förstå faster Ann-Maries reaktion. Hon skrek rakt ut då hon öppnat mitt paket. Det var ju min dyraste julklapp. Hon som var folkskolelärarinna borde väl tycka att det var jätteintressant att få smaka en ny och spännande maträtt. Nej, det var inte alltid så lätt att

förstå hur de vuxna tänkte. Alla tackade dock för sina julklappar och jag fick berömmande ord för de julklappsadresser som jag tillverkat alldeles själv. Jag bestämde mig för att det trots allt var ”saligare att giva än att taga”.

Herrnhuts Brödramission utkommer med fyra nummer per år. Ansvarig utgivare: Klas Lindberg, präst, tel. 0708 54 03 00 Layout: Christel Espenkrona Foto: Klas Lindberg, Wikipedia commons, upsplash.com, Brödraförsamlingen i Lettland Illustrationer: Christel Espenkrona Omslagsbild: Jon Flodbrant, unsplash.com 23


PROGRAM FÖR DECEMBER 2017 OCH JANUARI 2018 Sön 24 december kl. 8.30 Julaftonsotta ”Hell dig julafton!” Klas Lindberg Sön 31 december kl. 17 Nyårsbön med nattvard ”Drick, du som är törstig! ”Klas Lindberg Lör 6 januari kl. 15 Missions- och musikgudstjänst ”Stjärnklart!” Klas Lindberg, Margareta Bengtsson, harpa och sång Ons 17 januari kl. 15 Terminsstart bibelsamtal, Klas Lindberg, Jakobs brev Sön 21 januari kl. 15 Nattvardsgudstjänst ”Tro som gör under” Klas Lindberg, Tis 23 januari kl. 17.30 Alpha-kursstart! Fre 26 – sön 28 januari VINTERKONFERENS tema: ”Tillbaka till friheten!”. För program se www.evangeliska.nu Ons 31 Januari kl. 15 Bibelsamtal Klas Lindberg Jakobs brev

Stort tack för alla missionsgåvor under året! Alla kära läsare av Herrnhuts Brödramission önskas

en riktigt god jul

och ett gott nytt år!

Herrnhuts Brödramission nr 4 2017  

Herrnhuts Brödramission nr 4 2017

Herrnhuts Brödramission nr 4 2017  

Herrnhuts Brödramission nr 4 2017

Advertisement