Page 1

Vad Specieriksdalern blev värd – om tillkomsten av Ersta kapell/kyrka och dess fortsatta historia


Intresset för Ersta diakonisällskaps och diakonins historia har drivit mig till ett ganska intensivt studium av dokument och tidskrifter tillhörande Ersta diakonis arkiv och bibliotek. I detta häfte är det Ersta kyrkas tillblivelse och historia som skildras. Ett eget kapell var tidigt ett önskemål och därmed ett böneämne för Diakonissanstaltens systrar och ledning. När kyrkan stod färdig blev den platsen för tillbedjan och lovsång och Gudsmöten. Där vigdes systrarna till sin tjänst, där firades kyrkoårets alla gudstjänster och där fick man fira Herrens Heliga Nattvard. Historien om vår kyrka börjar med en ”speciedaler”. Dess betydelse för Ersta diakonisällskap blev omätlig och är så än idag. Diakoni och liturgi hör tydligt samman. Också idag har kyrkan, Herrens hus, med sin inbjudan till andakt, stillhet och böne-gemenskap sin givna plats i det dagliga diakonala livet på en diakoniinstitution i ”tiden”. Denna berättelse har berett mig mycken glädje och förundran över människor tro och trofasthet, och nu vill jag hoppas att fler blir fascinerade av utvecklingen här. Samtliga foton finns i Ersta diakonis fotoarkiv. De tecknade illustrationerna har välvilligt ställts till vårt förfogande av konstnären Björn Berg. Ulla-Britta Wadstedt har bidragit med framsidans ”backspegel”. Ersta diakonis ledning har uppmuntrat arbetet och genom direktor Thorbjörn Larssons försorg möjliggjort utgivningen. Varmt tack! Ersta diakoni i november 2005 Gudrun Persson


Johan Christoffer Brings tid 1862 – 1898

S

ommaren 1865 berättade Johan Christoffer Bring för en av sina vänner om sin och många andras önskan om ett eget kapell på Ersta. Visserligen hade man i den gemensamma samlingssalen i dåvarande sjukhusets bottenvåning varje söndag firat en enkel gudstjänst, men den ”sköna Herrans gudstjenst” med den heliga nattvarden kunde inte firas där. Dessutom var det ofta så fullt i salen att några fick återvända utan att ha fått lyssna till Guds ord. Diakonissanstalten låg på den nyförvärvade tomten Stora Ersta i Katarina församling med dess stora 1600-tals katedral. Församlingen hade vid denna tid ca 20.000 invånare och endast ett gudstjänstrum. Därför vågade man nu tala om nödvändigheten av ett kapell och att det inte kunde anses överflödigt med detta komplement. Dessutom var Diakonissanstalten redan – genom en konsistorieförordning – på visst sätt en egen församling. Det var t.ex. föreståndarens uppgift att sköta kyrkobokföringen av de ca 150 personer, som på olika sätt tillhörde anstalten, samt att vara deras ”pastor” och erbjuda dem tillgång till den heliga nattvarden. Det visade sig också att tidigare patienter på Diakonissanstaltens sjukhus gärna återvände och deltog i andaktsstunderna och gudstjänsterna där. Många av dessa patienter bodde i närheten av Diakonissanstalten och man förmodade att dessa lättare skulle ”dragas till en bönesal eller ett mindre kapell i närheten än till den stora, något, om ej wisst långt aflägsna kyrkan”. Det fanns alltså flera skäl till pastor Brings önskan och när en god vän skänkte en specie-riksdaler som en grundplåt till kapellet och en diakonissa lämnade 50 R:dr med påskriften ”Ett beder jag af Herren, det hade jag gerna, att jag i Herrens hus blifva må i alla mina lifsdagar, till att skåda den sköna Herrens gudstjenst och besöka hans tempel”, Psalt. 27:4, då kom en insamling i gång. Efter några månader redovisas att det ”Till kapell-byggnaden” influtit en summa av 551:90 R:dr. Värdet av specieriksdalern har då räknats till 4 R:dr. Någon har skänkt 50 R:dr till ”en sten i kyrkan”, en änka har via en 1-öre-insamling skänkt 1 R:dr. Betydelsefullt blev också det som hände vid 1866 års riksdag, då det församlade prästståndet i en skrivelse till rikets ”presterskap” uppmanade till att aktivt stödja den påbörjade insamlingen till ett kapell vid Diakonissanstalten.

1


Johan Christoffer Brings tid 1862 – 1898

2

Samma år, 1866, bestämmer man sig för att köpa en tomt för kapellbygget till en kostnad av 800 R:dr. ”Dessa penningar hafwa wi och något mera” står det i Olivebladet 1866/4. ”En wackrare och lämpligare plats för kapellet kunde wi knappast tänka oss. – Det är en bergsplatå till hwilken man från anstaltens gård stiger upp på några terrasser. Till samma plan finnes ock uppgång ifrån gatan.” Tomten var skild från anstaltens ägor av en hög mur. Det hände att husets ungdom på vår- och sommarkvällar gick dit ut för att njuta av den härliga utsikten, plocka vilda blommor och klättra på berget. Nu blev tomten anstaltens egendom och till stor daglig glädje. Gåvoinsamlingen fortsätter, stora och små penningsummor redovisas tillsammans med försäljning av diverse nipper och smycken, silver och guldkors, guldörringar och guldbroscher, men det kommer att dröja ganska många år innan man vågar fatta några ytterligare beslut. Dessutom var det ett oerhört svårt missväxtår 1867-68, vilket innebar en ökad fattigdom också i storstaden och en stor belastning för fattigvården. I samband med redovisningarna av insamlade medel påpekas gång på gång att ingenting har tagits från gåvorna till anstaltens arbete blad de sjuka och nödställda. 1870 bestämmer man sig för att begära förslag till ritningar. Det första – en långkyrka med plats för ca 800 personer gjordes av arkitekten Axel Kumlien. Det andra – en rundkyrka – gjordes av arkitekten Per Ulrik Stenhammar och blev det som antogs. (Båda ritningarna finns på Ersta-museet). 1871-72 blir intensiva år i kapellets historia. Insamlingarna fortsätter och inbringar mer än vanligt i reda pengar, men också gåvor i form av byggnadsmaterial: kalk, tegel, timmer m.m. Vid årsfesten 1871 anser man sig ha tillgång till större delen av byggnadssumman och beslutar därför att anta byggmästare Elfling, som gett det bästa anbudet. Drygt en månad därefter, den 25 juli, tas de första spadtagen. Det gjordes i samband med hela anstaltspersonalen gemensamma morgonbönen. Man hade samlats uppe på ”bergsplatån” och sjöng sv.ps. 33:1 ”Jag lyfter mina händer upp till Guds berg och hus” och därefter påbörjades grundläggningsarbetet och byggandet. Och nu gick det otroligt fort. Redan i årets sista nummer av Olivebladet (1871/6) berättas ”Kapellbyggnaden har nu, oaktadt smärre swårigheter, förorsakade af wäderleken, kommit så långt, att i dessa dagar taket blir färdigt…” Redan nu tecknas en brandförsäkring på 25.000 R:dr. och på taket sätts åskledare upp. När bygget var klart höjdes försäkringssumman till 45.000 R:dr. De gamla protokollen berättar att arkitekten Stenhammar avstod sitt arvode på 300 R:dr och fick i stället ett ritbestick till en kostnad av 25 karo-


Johan Christoffer Brings tid 1862 – 1898

liner, dvs 180 R:dr (1 karolin = 7 R:dr 20.) Byggmästare Elfling fick en silverskål till en kostnad av 90 R:dr och verkgesällen Holmberg avtackades med 1/2 dussin matskedar i silver till en kostnad av 58 R:dr. ”Kapellet är till formen åttakantigt och hållet i en enkel götisk stil. Dess centrala form och höga, luftiga hwalf, uppburet af åtta lätta pelare, hwilka tjena till stöd för ett kring hela kyrkan gående galleri (eller läktare) tillika med det skönt ornerade altaret ger ett upplyftande intryck. Det innehåller omkring 800 sittplatser, så att utom anstaltens personal en ej så ringa del af allmänheten kan få deltaga i gudstjensten. I regel ämnar man twenne söndagar å rad hålla högmässo- och den tredje aftonsångsgudtsjenst. Kapellets yttre har warit föremål för mycket klander, isynnerhet kapellets torn. Möjligen gör det höga läget (120 fot öfwer wattenytan) att tornets dimensioner synas för små i förhållande till det hela. Sedt från diakonissanstaltens gård tager emellertid äfwen hela det yttre sig ganska wäl ut, och wi hafwa icke skäl till annat än glädje och tacksamhet för den stora gåfwa som med kapellet blifwit oss beskärd. Der få wi nu fira den sköna Herrens gudstjenst och begå den heliga Herrans nattvard. Herren ware tack och lof!” (Olivebladet 1873/1) I insamlingsredovisningarna från år 1871 och framöver tillkommer ett par rubriker: ”Till ett tornur” och ”till gasbelysning i kapellet”. Kapellet beräknas kosta omkring 40.000 R:dr. Man saknar nu ca 10.000 R:dr och är beredd att sätta sig i skuld för motsvarande summa. I sitt Rundbrev nr 41, i december 1872 skriver Bring: ”Med kapellet har det nu framskridit så, att det om Gud will, kan invigas Sönd. efter jul. Hur gerna såge wi icke wid detta tillfälle alla våra systrar hemma, att med oss bedja och tacka…att Herren sjelf wille den dagen och städse, wälsigna detta tempel med sin närvaro och att hjertan der måtte wara inredda till tempel åt Honom.” Den 13 dec. 1872 hade ” Kongl. Maj:t i nådig skrifvelse beviljat, att kapellet finge för offentlig gudstjänst med nattvardsgång och öfriga kyrkliga förrättningar invigas”. Vid denna tid var Gunnar Wennerberg ecklesiastikminister. Risken att anstaltens andaktsliv skulle betraktas som konventiklar hade varit stor. Hur skulle det gått om Kungl. Maj:t vägrat kapellets kyrkliga invigning? För Bring var det viktigt att anstalten och dess systrar skulle få en plats inom kyrkan. Han ville att kapellet och dess regelbundna gudstjänstoch andaktsliv skulle prägla den gemenskap, som växte fram runtomkring helgedomen. Han var mycket nogräknad när det gällde att avstyra separatistiska avarter i det kristna livet.

3


Johan Christoffer Brings tid 1862 – 1898

4

Så blev det då invigningsdag, Söndagen efter Jul 1872, då ärkebiskop Anton Niklas Sundberg assisterad av fem präster – alla iklädda mässkrudar – förrättade invigningen och talade utifrån ordet i 1 Mos. 28:17 ”Detta måste wara ett heligt rum, ty här bor wisserligen Gud och här är himmelens port”. Invigningstalet omgavs av psalmerna ”O, huru ljuflig är din boning, Herre kär” och ”Nu tacker Gud allt folk”. Så var Diakonissanstaltens nya kapell invigt ”till hållande af gudstjenst efter wår kyrkas ritual”. Den första högmässogudstjänsten förrättades därefter av pastor Bring. Kapellet var till trängsel fyllt av gudstjänstfirare och ändå rådde stor stillhet och högtidlighet. Just ”stillhet” var och blev ett viktigt ord. I kapellet rådde stillhet, stora skaror kunde samlas i stillhet. Den yttre ”stillhetens hvila” var viktigt för gudstjänsten. Senare i aftonskymningen samlades anstaltens systrar, personal och vänner till en andaktsstund fylld av lovsång och tacksägelse. Kapellinvigningen blev inledningen till någonting nytt. Nu kunde Diakonissanstaltens systrar och personal tillsammans med många andra ”genomlefwa Kyrkoårets herrliga fester och söndagar…deltaga uti gudstjenstlig tillbedjan…af Herren föras på Ordets gröna äng och till det friska watten, som uppwäller ur Herrens heliga Sakramenter…detta kan icke annat än wälsignande återwerka på dem, som hafwa till sitt kall att tjena den christna församlingen medels wård af de sjuka.” I samband med påsken 1873 fick kyrkan flera gåvor, bl.a. ”kommunionskalk och kanna i silver samt svart kläde till altarringen”. Dessutom levererades en nybyggd orgel, byggd av Åkermans. Den har nio stämmor och fick mycket gott vitsord av sakkunniga musiker. Som orgelspelare fungerar under de första åren arkitekten Per Ulrik Stenhammar. Orgeln bekostades av


Johan Christoffer Brings tid 1862 – 1898

Diakoniss-arbetsföreningen. Priset var 4.750 R:dr. Högtidlig orgelinvigning förrättades i samband med högmässan 1:a söndagen efter påsk. Planerna att installera gaslampor fick avbytas på grund av de höga kostnaderna för förbindelsen till stadens gasledningar. I stället tvingades man att skaffa fotogenlampor. ”Dessa uppfylla nu, tills widare, ganska wäl sitt ändamål”. Det tilltänkta kyrkuret fick också anstå eftersom de insamlade medlen inte räckte, men redan på hösten 1873 kunde uret sättas på plats ovanför porten till kapellet, ”ej blott till prydnad utan också till gagn för hela diakonissanstalten”. Då hade även pengar till urtavlan samlats in! Men inskriptionen med texten ur 1 Tim.2:3-4, som i förgyllda, upphöjda bokstäver ännu idag står att läsa på läktarens bröstvärn gjordes färdig under sommaren 1873. ”Gud will att alla menniskor skole frälste warda / och tillsanningens kunskap komma: ty det är / en Gud och en medlare emellan Gud och menniskor / nemligen den menniskan Christus Jesus / hvilken sig sjelf gifwit hafwer / för alla till återlösen, att sådant skulle i sin tid / predikat warda.” Vid den här tiden fick kapellet även som gåva bl.a. ett broderat altartäcke, ett guldbroderat bokstöd, ett par silverljusstakar, ett schatull för förvaring av kyrksilvret, altarljus, servetter och en ”basrelief ”. ( Detta skulle gissningsvis kunna vara den nedersta trädelen på altartavlan som nu har texten: Se Guds lamm!, men som enligt tidiga bilder endast hade ordet Jehova). Några anteckningar om det stora krucifixet på altartavlan finns inte, men det sägs vara ett Oberammergau-krucifix. I boken Anna-Nora Mannerfelt, skriven av Anne-Margrethe Murray, finns följande text i ett brev till AnnaNoras mamma, daterat i maj 1873: ”Mamma kan ej tro, hur vackert kapellet är till sin insida, så fint och ljust med ornering i götisk stil, över altaret ett uppskakande skönt krucifix, där Herrens kors och lidande är starkt avspeglat”. Anna-Nora Mannerfelt tillbringar ett år som extraelev på Ersta 1873-74 och den nämnda boken innehåller ett stort antal brev skrivna till modern på Trestena fideikommiss borta i Västergötland. Hon berättar om allt hon upplever på Ersta, både det goda och det svåra. Kapellet på Ersta var helt nytt, när Anna-Nora kom till Stockholm i april 1873. Hon talar ofta om andaktsstunderna och bibelförklaringarna som hölls i kapellet, om undervisningen och om kyrkoåret som bedrevs, inte minst under Adventstiden och då som en förberedelse till julen. Anna-Nora är mycket betagen i Pastor Bring och anser att han tillhör ”de modernaste, de lugne, som prövar allt och behåller det gott är. Hans framställning av kristendomssanningarne äro så lärorika och så outsägligt dyrbara

5


Johan Christoffer Brings tid 1862 – 1898

6

för mig, att jag känner intet begär att höra någon annan. Guds ord blir därigenom så kraftigt och helt…” Hon får erbjudande att följa med till Fosterlandsstiftelsens möte, men skriver då: ”…det som bjudes är så motsatt Pastor Bring, och då jag nu här i hans föredrag finner vila för min själ, är det mig ingen lockelse att söka något nytt i den vägen”. Men när pastor Bring predikar i Slottskapellet följer hon med. ”Jag hade aldrig varit utom anstalten förut till någon gudstjänst…Slottskapellet är frappant vackert, målningarne i taket så fina. Pastor Brings predikan var mycket god.” I något av de sista breven, april 1874, berättar Anna-Nora om påskfirandet. ”På påskdagen predikade pastorn…Högmässan var mycket anslående. Först vad själva kapellet beträffar. Altaret och predikstolen hade varit klädda i svart hela fastan. Nu till påskdagen var detta borttaget och det högröda var åter synligt. Direktör Stenhammar hade inövat barnen från hemmen och de sjungande systrarna i koralsång efter nutidens smak i fortare takt…Detta gjorde att den liturgiska delen i gudstjänsten fick en egen, för sin ovanlighets och nyhets skull, högtidlig och tilltalande prägel. Pastorn ville påminna om församlingslivet uti kyrkan genom användande av det sedvanliga kyrkobruket. Han ville höja ritualen till jämbredd med predikan. Och på vad mig ankommer, så lyckades det, ty jag känner, att jag i mitt inre följer med uti den ledning, som han här giver vid handen…” Från och med 1873 firas Årsfesten hemma på Ersta i kapellet i stället för som förut i Blasieholmskyrkan. Anna-Nora Mannerfelt berättar om diakonissupptagningen i november 1873 att ”den skedde vid ljus i kapellet”. Vid Årsfesten 1874 firades Diakonissanstaltens 25 årsfest med inbjudna gäster från de nordiska diakonissanstalterna i Danmark, Norge och Finland. Kapellet var för högtiden extra vackert prytt med vita liljor, rosor och cypresser. I trappan från gården upp till kapellet stod en båge ”klädd i den friska grönskans högtidsdräkt”. På väg upp mot kapellet möttes man också av texten ”Tacker Herranom!” och på väg tillbaka från kapellet med blicken riktad mot framtiden av orden ”O, Herre, hjelp!”. Inför gudstjänsten på seneftermiddagen hade man fått bud ”att H.M. Konungen war att wänta jemte Drottningen och Kronprinsen” (Det var Oscar II, Drottning Sophia och Kronprins Gustav – sedermera Gustav V). De deltog i gudstjänsten i kapellet, besökte sjukhuset och diakonisshuset och beundrade den sköna utsikten. På vintern 1874-75 avlider arkitekten P.U.Stenhammar. Han hade betytt


Johan Christoffer Brings tid 1862 – 1898

mycket för Diakonissanstalten och dess ledning. Han hade varit rådgivare vid byggprojekt och egendomsköp, han hade både ritat kapellet och varit med vid dess byggande – och då vid ett tillfälle varit nära att mist livet. Inte förrän i Febe 1915 berättades det att Stenhammar under byggnadstiden störtat baklänges ned från yttermuren, som då hunnit ett stycke över läktarhöjden. Skadan som han ådrog sig inskränkte sig till några brutna revben. Det blev stor uppståndelse, men också stor tacksamhet att ingenting värre hände! Stenhammar hade skött orgelspelningen och lett psalmsången vid gudstjänsterna och aldrig låtit ”wägens längd, storm, regn eller köld afhålla sig, och detta allt utan tanke på någon annan ersättnig än den hans eget intresse gaf honom. Honom sakna ej blott wi, utan ock församlingen. Men Gud wilja wi tacka för hwad wi hafwa haft i honom!” Som organist och kyrkosångsledare fungerade nu hofrättssekreteraren E. Björkman under några år fram till 1892 och därefter nämns en fröken Hilda Waller som sångledare och fröken Mary Brunner som organist. Stor glädje och tacksamhet för kapellet kommer till uttryck i orden ”Ännu ett hem, en tillflyktsort hafwa wi `der fogeln kan finna ett hus och swalan sitt bo´, nemligen wårt kapell med dess hjertpunkt – altaret. Ofta wederqwickas wi der. Under de blida sommarmånaderna samlas man der hwarje morgon.” Det dröjde nu inte länge innan man började tala om önskan att en kyrkklocka skulle ringa in till gudstjänst i kapellet. Snart fanns en liten summa som en grundplåt för inskaffandet. Under två års tid inkom ca 975 kr – varav 500 kr från Diakoniss-Arbetsföreningen. Redan 1:a söndagen i Advent 1877 ljöd den nya kyrkklockans toner för första gången och nu infördes en regelbunden ringning varje morgon kl. 6 och varje afton kl. 20. Dessutom ringdes till helgesmål på lördagarna kl. 16 på vintern och kl. 18 på sommaren. Men vid denna tidpunkt var klockstapeln ännu inte betald, varför insamlingen fortsatte. Under sommaren år 1877 kommer pastor Robert Kihlberg som biträdande präst till Ersta för att ”med föreståndaren dela predikningar, systrarnes undervisning, de sjukas själawård m.m.” Detta var ett behov, som funnits länge och som skulle betyda arbetslättnader för pastor Bring. I Rundbrev 61, skrivet i december 1877 berättar Bring att man haft ett uppskattat besök av Doktor Fjellstedt, (1802-1881) den man som varit med från anstaltens början och visat stort intresse för diakoniss-saken. Vid en samling i kapellet hade den nu gamle mannen ” talat uppmuntrande ord”. Men skulderna på kapellet är ett bekymmer ännu några år framåt. Man

7


Johan Christoffer Brings tid 1862 – 1898

8

gör vad man kan för att klara avbetalningar och räntekostnader. Bland annat införs ”bänkhyror” och man fortsätter att vädja om gåvor. Under år 1878 utgjorde summan av gåvor, bänkhyror och kollekter 2.945 kr. När utgifterna för bränsle och belysning betalats, kunde kapellets skuld till Diakonissanstalten minskas med 1.000 kr och utgjorde därmed 1.500 kr. På grund av nödvändiga förbättringar, t.ex. ny ugn i kapellet, ökar skulden, men man uttrycker förhoppningen att ”särskildt de, som der hämtat uppbyggelse af lifsens ord, torde hafwa denna del af anstalten i wänlig hågkomst”. Till Trefaldighetssöndagen 1880 fick kapellet sin första gröna altarbeklädnad, skänkt av Paramentets medlemmar. Seden (som Marie Cederschiöld medfört från Kaiserswerth) att i Adventstiden samlas till grantändning togs vid den här tiden upp av kapellet. Man samlades omkring en liten gran. Barnen från barnhemmet fick varje söndag tända 7 ljus och läsa upp profetiska ord ur Bibeln och när julen kom, strålade granen i ”julbelysning”. Under år 1881 uppföres ett litet gravkapell på södra sidan av kapellet. Det byggdes i samma stil som kapellet. Diakoniss-Arbetsföreningen var omedelbart beredd att köpa en liten kammarorgel till gravkapellet med motiveringen att ”de efterlefwande wilja ju gärna sjunga en psalm wid de hädangångnas jordfästning”. Samtidigt vill Arbetsföreningen hjälpa till med den brist som sedan början funnits i kapellet, nämligen bristen på gasledningar till belysningen. Nu är det möjligt att till en rimlig kostnad ansluta till stadens gasverk. Arbetsföreningen köpte både ljuskrona och ljusarmar till kapellet. Ungefär vid samma tidpunkt (1881) skänkte ”en vän till anstalten” målat glas till rosettfönstret ovanför altaret och strax därefter även till alla de övriga fönsterna i kapellet. Allt för att höja ”det uppbyggande intryck, som allt uti ett tempel borde framkalla”. I Olivebladet 1883/2 säges om kapellet endast följande: ”Måtte det genom ordet och sacramentena få wara en härd, wid hwilken man hämtar ljus, lif, wärme och kraft”. Vid den här tiden lämnar Robert Kilhberg sin tjänst och efterträdes av pastor Carl Edvard Berg (far till s. Karin Berg, f. 1889, d. 1988, Erstas föreståndarinna 1944-51), som stannar till 1899. I redogörelsen för 1885 framgår att man nu, äntligen, nått fram till slutbetalning av kapellets skulder och man kan t.o.m. redovisa en behållning på 16:24 kronor. Bönsalen i sjukhusbyggnaden användes flitigt för olika slags andaktsstunder. Under 1893 överlämnades salen till polikliniken och dessa andakter


Johan Christoffer Brings tid 1862 – 1898

hölls därefter i kapellet på mån- och lördagar, då det var lättast att få kapellet uppvärmt. Kapellet låg, och ligger än i dag, i mittpunkten på hela byggnadskomplexet och det vill också med ord och sakrament vara mittpunkten i hela verksamheten. I det lilla tryckta häftet ”Ett besök vid Diakonissanstalten” av Paulus Holmgren skildras kapellet så här: ”Strax vester om pastorshuset har det för 20 år sedan uppförda kapellet sin plats. Om dess torn icke på afstånd tar sig så bra ut, så är dess inre så mycket mer tilltalande. Få om ens något af våra tempel äro så rikt utrustade med smakfulla dukar, mattor, antependier m.m. för kyrkoårets olika tider, alltsammans gåfvor af anstaltens paramentförening, hvilken består af qvinnliga vänner till anstalten, som utan ersättning lemna sitt arbete för kapellets prydande. Paramentföreningen mottager ock till ovanligt billigt pris beställningar för främmande kyrkor. Genom den lilla förtjenst, som herigenom kommer föreningen till del, erhålles medel för inköp af materiel till de olika prydnaderna. I lika hög grad fästes uppmärksamheten på den lefvande murgröna, som slingrar sig i flera hvarf kring altaret och altaruppsatsen och som nu begynner utbreda sig rundt om i kapellet.” Julen 1897 firade man kapellets 25 årsdag och det konstaterades att ”Kärt wore, om det nu något åldrade kapellet kunde i ett eller annat afseende, och särskilt till det yttre, te sig i en bättre gestalt.”. Predikanten Bring drog stora skaror gudstjänstfirare till Ersta kapell. Hans predikokonst var omtalad och det berättas att Katarinavägen från Slussen och uppåt mot Ersta, på söndagsförmiddagarna var svart av folk på väg för att lyssna till Bring. J.C. Brings sista högtidsgudstjänst på jorden förrättades i Ersta kapell av hans kusin och svåger, biskop Gottfrid Billing, en julidag 1898. ”Kapellet stod i högtidsskrud med stjernorna tindrande öfwer altaret, och orgeln ljöd i stilla toner, när sorgetåget inträdde.” Biskopen talade över orden i 1 Kor.15:10 ”Men af Guds nåd är jag hvad jag är, och hans nåd mot mig har icke blifvit fåfäng, utan jag har arbetat mer än de alla, dock icke jag, utan Guds nåd, som är med mig.”

9


Johan Christoffer Brings tid 1862 – 1898

Ett sorgetåg med bortåt åttio vagnar förde kistan till Nya kyrkogården vid Haga norra grindar och där vilar ”diakoniss-fadern” nu tillsammans med ett stort antal systrar. En viktig period i Diakonissanstaltens och den svenska diakonins historia var till ända. Biträdande pastorer: Robert Kihlberg 1876-83, Carl Edvard Berg 1883-99, Claes Caroli 1896-99, David Granqvist 1898-99. Uppgifterna hämtade från:

• Olivebladet • Febe • Årsberättelserna • J.C. Bring • Anne-Margereth Murray • Paulus Holmgren

10

årgångarna 1865-1898 årgångarna 1888 och 1898 årgångarna 1867-69 – 1873-74 Rundbrev nr 41-43, 61, 95, 97 och 125 Anna-Nora Mannerfelt och Ersta, SKDB 1951 Ett besök vid Diakonissanstalten, Vårt Land 1893


Ernst Lönegrens tid 1898 – 1910

N

y föreståndare för Diakonissanstalten blir pastor Ernst Lönegren, som lämnade sin kyrkoherdetjänst i Öved i Lunds stift och tillträdde under våren 1899. Under mellantiden var pastor Claes Caroli tillförordnad föreståndare och som biträdande pastor fungerade en kort tid pastor David Granqvist och därefter pastor Johannes Norrby fram till 1904. Redan på 1:a söndagen i Advent 1898 predikar den nyss utnämnde nye föreståndaren Ernst Lönegren i Ersta kapell. Om hans uppgift som föreståndare står det: ”han får att fostra systrarna till den ewangelisk-lutherska församlingens tjenarinnor”. Under våren 1899 gjordes en omfattande och mycket nödvändig restaurering av kapellet Tack vare många goda vänners hjälp och direkta insatser blev kostnaderna överkomliga. Utan kostnad satte t.ex. byggmästaren Emil Johansson upp byggnadsställningarna och ornamentmålaren Aug. Friefeldt målade väggarna och ”det ljusblå, luftiga hwalfwet, under hwilket wi alltfort få samlas kring ordet och sakramentet”. Det nya århundradet – 1900-talet – firades med gudstjänster i kyrkan kl. 18 och vid tolvslaget. Vid första gudstjänsten hölls predikan av bitr. pastor Johannes Norrby i samband med nattvardsfirande. Inför 12-slaget samlade många, trots att man avstått från att utåt kungöra tidpunkten. Man ville därigenom undvika folkträngsel och få möjlighet att i stillhet och bön möta det nya seklet. Föreståndaren Ernst Lönegren talade över orden: ”Jesus Kristus, densamme i går, i dag och i evighet”. Man sjöng några psalmer och just vid tolvslaget lämnade man kyrkan för att från terrassen lyssna till stadens kyrkklockor, som ”begynte sin majestätiska musik”. När klockringningen var slut stämde man upp ”den sista trosfrimodiga versen af Ps. 124 Guds ord och löfte skall bestå”. Sedan vandrade man in i bönsalen för att tillsammans dricka en kopp varmt kaffe och önska varandra ett gott nytt år. Skildringen i Olivebladet slutar med orden: ”Ja, så firade wi sekelskiftet häruppe. Må nu den oföränderligt trofaste Herren få wälsigna både utgång och ingång för oss alla, wår anstalt och alla wåra wänner!” Följande sommar (1900) byggs orgeln om och för-

11


Ernst Lönegrens tid 1898 – 1910

12

bättras. Firman Åkerman & Lund stod för arbetet till en kostnad av 2.600 kr. Till ”orgelnist” antogs direktör C. Lambére, som tidigare tjänstgjort i Visby domkyrka. På grund av J.C. Brings död 1898 hade firandet av Diakonissanstaltens 50-årsjubileum uppskjutits och skulle nu i stället ske vid årshögtiden 1901. Det blev en stor högtid. På liknande vis som vid 25-årsjubileet hade en äreport rests vid trappan från gården upp mot kyrkan. På ena sidan kunde man läsa orden: ”Ära vare Gud! ”och på den andra: ”Tacken Herren! ” Lördagen inleddes med ”liturgisk morgonbön” i kapellet som var vackert prytt med blommor och grönt. Både altaret och predikstolen var försedda med vacker, ny ”hvit högtidsskrud”, konstnärligt utförd och skänkt av Paramentföreningen. Klockan 13 fylldes kapellet åter. Nu var det högtidsgudstjänst (efter en för tillfället uppgjord ordning) med inbjudna gäster och de systrar som hade möjlighet att deltaga. Från kungahuset deltog H.M. Kung Oscar II, Hertiginnan af Västergötland (prinsessan Ingeborg), Hertiginnan av Dalarne (prinsessan Theresia) och Prins Bernadotte (troligen prins Eugen). Ett stort antal utländska gäster hade kommit och de möttes på gårdsplanen av en ståtlig flaggparad. Från äreporten vid trappan fram till kyrkporten bildade barnhem- och skyddshemsbarnen häck. Efter altartjänsten med temat ”Vår hjälp är i Herrens namn” tog konungen till orda och ”framförde sina, drottningens och hela kungahusets hjärtliga välgångsönskningar …och uttryckte förhoppningen att anstalten måtte få utvecklas och bli till allt större välsignelse för de lidande i vårt folk”. Dessutom överlämnade konungen 76.000 kr från en insamling, initierad av H.M. Drottning Sophia, en jubileumsgåva, som skulle ”möjliggöra bättre vård av de gamla systrarna”. Klockan sju på kvällen ringde kyrkklockan åter och nu firades en ”liturgisk vespergudstjänst” med ritual ur den dåvarande kyrkohandboken. Nu sjöng barnen ”från våra hem en rytmisk psalm – Lofven Gud i himmelshöjd” och samma kör som sjungit vid högtidsgudstjänsten ”förhöjde äfven nu högtiden”. Söndagens högmässa ”var till trängsel besökt…och till det dukade nattvardsbordet kom en stor skara, och där fingo vi mottaga en stärkande högtidskost för den fortsatta vandringen på kallelsens väg.” En av gästerna från tysk diakoni, pastor von Bodelschwing d.y. från Betel-anstalterna, nämnde i sitt tal murgrönan kring altaret i kyrkan. ”Allt annat här har redan börjat vissna, men murgrönan står här frisk och grön som tecken på att det som slagit rot vid nådens altare och därifrån hämtar kraft, det lefver, det dör aldrig.”


Ernst Lönegrens tid 1898 – 1910

Detta är första gången som murgrönan omtalas – den murgröna som växer upp kring altaret och tidvis sträcker sig också ut längs läktarrunden. Murgrönan vårdas som en ögonsten och blir det stora bekymret under de tider av krig, kris och hårda vintrar, då kapellet inte kan hållas uppvärmt. Ur den Minnesskrift som utgavs till 50 årsjubileet finns ett speciellt kapitel om ”Det gudstjänstliga lifvet”. Därifrån ett par citat: ” Det lilla kapellet står där såsom hela anstaltens midtpunkt och höjdpunkt och är redan i sig själft en ständig predikan, som utan ord gör – för både oss och andra – rätt åskådligt hvad som är det centrala i hela arbetet och hvarifrån detta till allt måste hämta outsinlig kraft…Hvilostunderna därinne…drifver hela verket…” ”Att äga ett ofta dukadt nattvardsbord har varit en outsäglig rikedom för anstaltens folk…Också torde nattvardsbordet här vara flitigare besökt än måhända någonstädes inom vår kyrka…men vi bedja ock att blifva bevarade från faran af missbruket…” ”Det kära templet, som ligger där, bokstafligen och bildligt, byggdt på ett hälleberg…Vi tillägga i djup tacksamhet för allt, hvad Herren beskärt oss och många därinne, vårt hjärtas ja och amen till den gamla ärkebiskopens ord vid invigningen: Detta måste vara ett heligt rum, ty här bor visserligen Gud, och här är himmelens port”. På hösten 1901 firas åter stor högtid i Ersta kapell. Husmodern Clara Eckerström har efter 37 års tjänst avlidit under sommaren och ny husmoder har utsetts. Det är diakonissan Louise Heimbürger och hennes installation sker under högtidliga former i kapellet. Föreståndaren talar till henne över orden i Joh. 12:26 ”Om någon tjenar mig, han följe mig; och hwarest jag är, der skall ock min tjenare wara; ock om någon tjenar mig, honom skall min Fader ära.” Psalmen som sjunges är sv.ps. 221 ”Av hjärtat haver jag dig kär…Sänd Herre dina änglar ut.” I januari 1904 fyller H.M. Konung Oscar II 75 år. Dagen firades med extra god mat åt alla sjuka och med en högtidsgudstjänst med bön och sång och predikan av föreståndaren i kapellet på kvällen. Då var terrassmuren upplyst med 30 marschaller. Att pryda och smycka kapellet var ända från början mycket angeläget för systrarna. Den omtalade murgrönan var oerhört viktig, likaså blomsterprydnaderna på altaret. Detta omnämnes speciellt efter att hertiginnan av Skåne, prinsessan Margaretha, hustru till prins Gustaf Adolf, i början av år 1907 gjorde ett besök på Ersta. Hon sade då om det blomsterprydda altaret att det

13


Ernst Lönegrens tid 1898 – 1910

påminde henne om hennes hemland, England, där man vanligen mer än här i Sverige prydde altaret med blommor och grönt. Vid ett tillfälle då Diakonissanstalten var tvungen att säga nej till något uppdrag, använde sig Ernst Lönegren av murgrönan som exempel. Han skriver i Febe 1909: ”Det blir som med vår gamla murgröna här i kapellet, den har sträckt sig längre och längre, men den bör inte famna hela helgedomen, den bör beskäras i rätta stunden.” Det finns nödvändiga begränsningar, man kan inte åta sig allt! Biträdande pastorer: Johannes Norrby 1899-1904, Hjalmar Lyth 1904-16, Hjalmar Lindholm 1908-10. Uppgifterna hämtade från:

• Olivebladet • Febe • Ernst Lönegren

14

årgångarna 1898-1907 årgångarna 1909 Minnesskrift till Svenska Diakkonissanstaltens Femtioårsjubileum 1901, G. Carlssons bokhandel


Johannes Norrbys tid 1910 – 1936 1909 kallas Ernst Lönegren till biskop i Härnösand, och ny föreståndare för Ersta sökes. Utvald blir Johannes Norrby, som redan tidigare under åren 1899-1904 varit biträdande pastor. Han lämnar sin tjänst som kyrkoherde i Lovö församling och tillträder föreståndartjänsten i maj 1910 och flyttar med sin stora musikaliska familj in i Pastorshuset på Ersta. Det är en för diakonin bekymmersam tid. Stora problem med ekonomin presenteras och många av byggnaderna behöver rejäla upprustningar. Under 1911 vågar man trots allt installera elektrisk belysning både i kyrkan, sjukhemmet och pastorshuset. Norrby skriver: ”Vi tro att det sker i både trefnadens och sparsamhetens intresse.” Johannes Norrby är för resten den förste som konsekvent använder begreppet kyrka i stället för kapell om Guds hus på Ersta-området. Om murgrönan i kyrkan skriver bitr. pastorn Hjalmar Lyth ( i häftet ”Diakonissanstalten i Stockholm 1851-1911”) ”den är en sinnebild af den tjänande kärleken, som beständigt hämtar ny lifskraft vid foten af Jesu Kristi kors och har till syfte blott detta ena: att förhärliga Herren”. Något år senare måste kyrkan renoveras både invändigt och utvändigt. En summa pengar är avsatta för ändamålet, men det är inte tillräckligt och man vädjar om bidrag för att kunna ”återställa kyrkan i värdigt skick – till gudstjänstens förhöjande och Gud till ära”. Norrby kallar det en pietetsfråga – ”vi som så mycket fått af Gud, måtte snart något åtgöra för att försätta Hans hus i ett värdigare skick”. Sommaren 1913 sker det. Kyrkan stängs under ett par månader och restaureras både in- och utvändigt. ”Vi få alltså göra som andra, hvilka ej ha en egen kyrka, och så vandra vi nu söndagligen utom anstaltens portar för att fira vår gudstjänst med församlingen.” När kyrkan återöppnas den 5 oktober och kyrkklockan kallade samman till efterlängtad gudstjänst, då var den nymålad och ren. Färgerna avvek inte speciellt mycket från de gamla, men mittvalvet hade fått en ljusare färg och de stora fönsterna var nu försedda med ljusdämpande katedralglas. Dessutom hade ångvärme-

15


Johannes Norrbys tid 1910 – 1936

16

ledning installerats. Och fr.o.m. nu upphör bänkhyran! År 1913 anställs fröken Carin Carlstedt som musikdirektör i Ersta kyrka. Hon kommer att stanna i 47 år, dvs fram till år 1960. På våren 1914 fattade Styrelsen beslut om att bygga till och renovera kyrkorgeln. Arbetet överlåts till orgelbyggare C.R.Löfvander. Man hoppades att orgeln skulle bli färdig till Tacksägelsedagen i oktober. Men första världskriget utbröt på sommaren och både orgelbyggaren och hans arbetare mobiliserades. Arbetet fick ligga nere under en längre tid. Även de båda biträdande pastorerna Hjalmar Lyth och Sigurd Westman inkallades till militärtjänst. Men söndagen efter Jul var orgeln klar och försedd med många nya stämmor. En konsert anordnades av herr Augustin Kock, som tillsammans med fru Sjögren och fröken Märtha Brundin ville ”vederkvicka och glädja” med högtidlig och skön musik. Frivillig kollekt togs upp. Den gav 150 kr som tillskott till ”julkassan”, och skulle användas till de två fattigbjudningar som ordnades för familjer och hemlösa män. Redan i januari påföljande år, 1915, gavs åter en konsert i kyrkan. Denna gång var det musikdirektörerna Blom och Morén som med biträde av fröken Gerda Möller och Östermalms sångkör (ledd av direktör Ambrosius) anordnade en högtidsstund med sång och musik. Herr Augustin Kock nämns ett par år framöver som den som planerar och genomför en konsert i adventstid. Syftet är att samla kollektmedel till de nu vanliga julbjudningarna för grannar och hemlösa män. Under krigsåren byggs också det nya Mariahemmet och mellan det och kyrkan reses 1917 en enkel men vacker klockstapel. Den välkända klockklangen ljuder nu åter dagligen. Klockstapeln är ständigt utsatt för väder och vind och tärs av tidens tand. Redan efter 10 år, 1927, var man tvungen att bygga en ny. Julen 1918 skildras i Olivebladet så här: ”Julottan samlar människoskarorna i templet. Det är höjdpunkten. Så ljus och andaktsfull är ingen annan gudstjänst. Budskapet om frälsning …söker nå dem som sitta i mörker och dödsskugga. Och …att i nyårsottan få sitta ned inför den ljusomstrålade Frälsarebilden öfver altaret och höra om honom som vill göra oss till lefvande människor, det känns godt och trösterikt.” I samband med årsfesterna äger både jubilanthögtid och diakonissvigning rum i kyrkan. ”Den stunden i kyrkan hör till våra rikaste glädjestunder på Ersta.” I årsberättelsen för år 1919 nämns för första gång namnet på den syster som hade ansvaret för kyrkan. Denna den första kyrksystern (?) hette Charlotte


Johannes Norrbys tid 1910 – 1936

Hansson , (f.1852, d.1947). Men redan 1920 är hon i tjänst vid Nicolai barnkrubba i Stockholm och någon efterträdare i kyrkan omnämns inte. I årsberättelsen står också att kyrkan ”ofta tages i anspråk för bröllop”. I sin predikan vid kyrkans 50 årsdag sa pastor Norrby bl.a.:” Må denna helgedom alltid famna mysteriet. Må aldrig den goda bekännelsen här tystna. Må aldrig över detta eller kommande släkten det ordet få sin tillämpning: Se, edert hus skall varda öde. Må aldrig den dagen komma, då det skulle kunna sägas: Nu är diakonien ödelagd i vår kyrka. Murgrönan kring den korsfäste är en levande och talande symbol i denna kyrka…Murgrönan skall vissna…men diakonien, som har sina rötter i trons hemlighet, skall aldrig vissna…” I redovisningen från Paramentavdelningen framgår att där under år 1922 gjorts 4 st kollekthåvar till Ersta kyrka. Året därpå överlämnas och invigs en vacker lila altarbeklädnad, den färg som dittills saknats. Under några årsskiften i mitten av 20-talet försökte man hålla nyårsvaka i Ersta kyrka. Många sökte sig dit, men ”även här blir stillheten mycket störd, ty de minuter vid tolvslaget, då vi ville under tyst andakt få överskrida gränsen mellan det gamla och det nya året och känna det stämningsfullt att få lyssna till klockklangen nere från stadens kyrkor, överröstas denna av ångvisslornas intensiva tjut från båtarna i hamnen, och få torde väl de vara, som mäkta samla sin själ till andakt mitt under detta oavlåtliga larm…” 1928-29 avstod man från nyårsvakan i kyrkan. 1925 hölls på inbjudan av ärkebiskop Nathan Söderblom det stora ekumeniska mötet i Stockholm. Svenskt kyrkfolk fick möta representanter för de grekisk-ortodoxa kyrkorna och ta del av deras tro och deras gudstjänstbruk. På Ersta fick man besök av en ortodox teolog professor Petkoff från Sofia i Bulgarien. ”Med förvåning förnam man, i hur mycket dessa kyrkor, om vilka vi vetat så litet, ändå stå de evangeliska nära. Och så mycket mer gladdes man över det närmande, som genom det ekumeniska mötet och dess förberedelser inletts mellan dessa båda stora grenar av kristenheten.” I december 1926 skriver Johannes Norrby i sitt Rundbrev 235 till systrarna: ”Tiden är tryckande och ödesdiger. Lösligheten på det sedliga området närmar sig en katastrofal upplösning. Bakom det stora sedesfördärvet ligger den lösliga förkunnelsen om tro och moral…Låt oss ej glömma församlingshögtiderna. De skola samla oss i splittringens tid. De skola lyfta oss över vardaglighetens möda…Jag tänker ej minst på de söndagliga högmässorna. Underbart är det att Herren förser.” I mars 1927 högtidlighålls det s.k. Reformationsminnet, 400-årsminnet av Västerås riksdag, vid en vesper i Ersta kyrka. Då påminns om de viktiga

17


Johannes Norrbys tid 1910 – 1936

18

beslut, som fattades och som möjliggjorde att den evangelisk – lutherska reformationen infördes i Sverige. Samma år får kyrkan sina första 6 hörlurar. De kostade sammanlagt 1.500 kr. 1910 hade Svenska kyrkans diakonistyrelse bildats som ett officiellt kyrkligt organ och som samordnare av kyrkliga frivilliginsatser. Namnet var förvirrande och det uppstod förvecklingar av olika slag inte minst genom förväxlingen med diakonianstalterna och deras verksamheter. Under vintern 1927 inbjöds Diakonistyrelsens hela personal till Ersta. Då gavs en redogörelse för Erstas tillkomsthistoria och dess verksamhet och det gavs uttryck för glädjen över att ”de som stå med i skilda grenar av det frivilliga arbetet inom vår kyrka, komma i närmare kontakt med varandra”. Diakonistyrelsen bestod till 1966, då den bytte namn till Svenska kyrkans centralråd. En ovanlig högtidsstund erbjöds i kyrkan en kväll i Adventstiden 1930. Då hölls en ”särdeles vacker konsert”. Det var fyra medlemmar av familjen Norrby samt två kamrater till dem som tillsammans med fröken Carin Carlstedt, Erstas egen organist, genomförde den. Det spelades musik av hög klass, Schuberts stråkkvartett i d-moll, Mozarts Kvintett i a-dur och Panis angelicus av Ceasar Franck m.m. Det var musik på orgel, cello, fagott och klarinett, samt en stråkkvartett och solosång av fil.mag. Johannes Norrby. Kollekten till Diakonissanstaltens julbjudningar för fattiga uppgick till drygt 400 kr. En överraskande stor summa! Det var inledningen till en tradition, som höll i sig en bit in på 1970-talet, då några eller någon av bröderna Norrby stod som ansvariga arrangörer av Erstas Adventskonserter. Vid konserten 1932 konstaterade Fader Johannes Norrby – efter en musikupplevelse av hög klass, då man lyssnat till några av de största mästarna inom musikens värld, bl.a. Brahms och Bach: ”Fru Musica står fru Teologica närmast”. Under 1934 installerades elektrisk belysning i kyrkan. Den stora ljuskronan i takets mittparti var den gamla, men uppe på läktaren hade enkla lampetter satts upp och under läktaren en dold ramp där ljuset kastades upp mot taket och gav ett behagligt sken. Kostnaderna för hela denna nya belysning uppgick till 2.100 kr, en summa som samlats in för detta ändamål. Anna Söderblom (född Forsell 1870), hustru till Nathan Söderblom, höll 1935 ett föredrag på Ersta där hon berättade minnen: ”Fadern var sjökapten. Familjen bodde först på Ladugårdslandet och därefter vid Stadsgårdhamnen. Där såg man över vattnen upp till södra bergen.


Johannes Norrbys tid 1910 – 1936

Katarina kyrka såg man. För övrigt en låg och gles bebyggelse. Men längst ut på krönet stodo ett par vita hus och en liten rund kyrka med ett kort torn på mitten. Sirapstratten, hörde jag någon säga, ett smädenamn. Men det förstod jag inte. Långt, långt senare, har jag tänkt, att något annat passar mycket bättre på Ersta, ett underligt ord om jordens salt och om en stad på berget, som ej kan döljas…. På de stilla söndagsmorgnarna, då klockklangen från Stockholm kyrkor i den ovana tystnaden ljöd så förunderligt stark och klar över vattnet, vandrade en skara människor, så olika vardagens som möjligt, fram genom Stadsgården uppför Söderbergs trappor, trätrappor då ännu…. Jag satt i fönstret och såg på de stilla, fina människorna, som vandrade förbi och uppför trapporna … Så småningom började ` flickan i Stadsgården´ följa kyrkvandrarna till Ersta uppför trapporna. Hon drog sig litet bakom och kom efter de andra fram. Det var gruvsamt att öppna dörren. Men det fanns en trappa som vissserligen knarrade, men man vågade sig ändå upp. Och där på norra sidan gick det att sjunka ner i en bänk och känna sig alldeles osedd. Där var liksom `en hedningarnas förgård´. Inte som om de andra som sutto där voro några hedningar. Men ändå. … Där nere sutto de fina fromma människorna, som alla tycktes känna varandra. De tycktes veta så mycket om Gudsrikets hemligheter. Det syntes på deras stilla, klara väsen, på andakten, i uttrycket. Där stod doktor Bring själv. Jag hör tonfallen i hans stämma vid de inträngande konfirmationsförhören, den djupa fromma förkunnelsen, den klara, enkla

19


Johannes Norrbys tid 1910 – 1936

20

katekisationen vid barngudstjänsterna. Aldrig var Ersta så ett med sitt ämne som i passionstiden. Ingenstädes kunde man så sjunga: O, Guds Lamm! Murgrönan hade ännu ej hunnit så långt upp mot den Korsfästes bild… Men nog var det skönt att sitta ensam däruppe på läktaren och se på och höra. Man var ju med, särskilt under barngudstjänsterna, med alla sinnen. Visst skulle man ju ha kunnat svara på frågorna, ty vi hade en ordentlig och grundlig kristendomsundervisning i vår skola. … En vårkväll gick jag alldeles ensam däruppe vid Ersta och drömde. På något underligt sätt kom jag in på området. Tänk, jag blev invinkad av en gammal syster till systrarnas egen aftonandakt i kapellet! Så småningom lärde jag mig känna igen många av dem som regelbundet gingo till Ersta. Vid orgeln satt den unge Teophil Bring. Man förstod att porten till musikens helgade värld stod öppen för honom. Till skaran av systrar gick blicken gärna. Där i kapellet hade de icke på sig de svarta huvudbonader vi voro vana att se på gatorna. Jag ser systrarna, som tjänstgjorde som kyrkvaktare med svarta handskar på händerna. Särskilt minnes jag henne, som plägade öppna predikstolsdörren för doktor Bring. Jag minnes Louise Heimbürger alltifrån den gången hon tog avsked av oss flickor i Åhlinska skolan, då hon lämnade oss för att ägna sig åt diakonisskallet… Pastor Edvard Berg mötte jag även på vardagarna i Stadsgården… Pingstdagen 1885 konfirmerades en skara gossar i Ersta kapell. Deras lärare var lektor Fredrik Berglund från Södra Latinläroverket. Bland de unga gossarna var min broder John Forsell (1868-1941, operachef och hovsångare). Den pingstdagens nattvardsgudstjänst för doktor Brings läsflickor och lektor Berglunds läsgossar, var för mig, som ännu var för ung, fullständigt överväldigande. Jag svärmade för Tegnérs `Nattvardsbarnen´ och hade lärt mig den utantill. Nu tyckte jag, att jag anade vad skalden menade med `en rysning av salighet´. Två stora högtider har jag fått uppleva i Ersta kyrka. Den ena var min makes prästvigning den 5 mars 1893, som förrättades av biskop Gottfrid Billing. ..Följande år, den 29 april 1894, vigdes vi vid varandra, min make och jag. Den som då förrättade akten var pastor primarius Fredrik Fehr. De två männen, unga och stridbara som de voro, hade skiftat skarpa hugg. För oss stå de förenade i en högre syntes. ` Vad som skilde dem åt var förgängligt´. (Ur Febe 1935) 1936 dör Johannes Norrby. Han var liksom sina företrädare på föreståndartjänsten en gärna hörd predikant. Han predikoförberedelser kostade honom både mycken tid och vånda. Nathan Söderblom liknade honom vid


Johannes Norrbys tid 1910 – 1936

en bildhuggare som slår ”slag efter slag, ibland ganska oberäknade, tills konstverket står där färdigt”. I minnesorden i Olivebladet 1936/3 skildrar någon hans predikningar med orden:” det var djup av andliga sanningar och rik erfarenhet…man hade varit på heligt rum, när man lyssnade till hans förkunnelse. Fast var den ledande handen, inga växlande lärdomsväder, klar var bekännelsen. Han var en pelare i Guds hus”. Biskop Ernst Lönegren är Diakoniss-Sällskapets v. ordförande och blir den som förrättar jordfästningsakten biträdd av Norrby-sönerna Samuel och Tore, som båda blivit präster. Biskop Lönegren talade över orden i Ef. 1:3 ”Välsignad vare vår Herres Jesu Kristi, Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelser”. Biträdande pastorer: Sigurd Westman 1911-16, Elis Ullman 1916-18, Henning Helén 1916-21, Jean Gondret 1919-23, Gustaf Christiansson 1923-1930, Christian Duhne 1924-28, Robert Sundelin 1928-43, Holger Abrahamsson 1930-36. Uppgifterna hämtade från:

• Olivebladet • Febe • J. Norrby • T. Norrby • Hj. Lyth

årgångarna 1913-1936 årgångarna 1915 och 1935 Rundbrev nr 191, 195, 196, 199, 225, 235 Kyrkan på berget ur Min käraste kyrka Diakonissanstalten i Stockholm 1851-1911

21


Dick Helanders tid 1936 – 1941

T

22

ill Johannes Norrbys efterträdare kallades docenten i praktisk teologi, teol.dr. Dick Helander. Han tillträder och installeras först i september 1936. Fram till dess tjänstgjorde biskop Lönegren som t.f. föreståndare. Men redan vid årshögtiden deltar dr Helander, blir välkomnad till sin nya uppgift och predikar för första gången i Ersta kyrka. Han talar kort och konsist i tre delar om det andliga livet. Han börjar med orden: ”Öva dig själv i gudsfruktan”. Han inträdespredikar den 13:e Söndagen efter Trefaldighet, som då hade rubriken Barmhärtighet, och installeras vid Allhelgonahelgen. Han installeras av biskop Lönegren i närvaro av en stor skara systrar och ett antal gäster från när och fjärran, bl.a. inte mindre än fyra av de svenska biskoparna (ärkebiskop Erling Eidem, biskoparna Gustaf Aulén i Strängnäs, Einar Billing i Västerås och Carl Block i Göteborg). Som assistenter deltog endast präster. I Olivebladets (1936/11) skildring av installationshögtiden skriver diakonissan Ingegärd Unger bl.a. ”Biskop Lönegren konstaterade med glädje, att gästskaran hade ett starkt kyrkligt inslag, kanske kraftigare än någonsin förr, vilket ju hade sin stora betydelse”. Installandus bar vit mässkrud. Det var den första mässhaken som användes i Ersta kyrka, tillverkad på Paramentavdelningen och skänkt av en av anstaltens många goda vänner. Mässhaken var sydd i sidendamast. På ryggen har den som motiv det latinska korset i handvävt guldband. I korsets mitt syns Lutherrosen och från mitten utgår ljusstrålar – sydda med guldtråd – en symbol för kärlekens heliga eld. Framsidan prydes av en medaljong med en duva, sydd med gråvitt silke på blå botten. På både fram- och baksidan finns liljor, sydda med guldtråd. (Skruden förvaras numera på Ersta museums kyrkliga avdelning). ”Må mässhaken …få vittna om Guds


Dick Helanders tid 1936 – 1941

härlighet, stämma själen till andakt och förhjälpa till en rätt Herrens gudstjänst i ande och sanning”. 1937 stadfästes den nya Svenska psalmboken. För första och hittills enda gången innehåller psalmboken några psalmer med rubriken Diakoni, bl.a. nr 237 ” Din kärlek, Jesus, gräns ej vet”. Psalmen skrevs av biskop Ernst Lönegren 1917 till den första diakonissvigningen på Vårsta diakonissanstalt i Härnösand, då ännu en filial till Ersta. Under rubriken Diakoni fanns också nr 239 ”Konung och Präst, träd in i denna skara”, skriven 1860 av J. Disselhoff, (1827-1896) svärson till Theodor Fliedner, (1800-1864) och präst vid Kaiserswerth-anstalten. Den senare psalmen översattes till svenska av bitr. pastorn vid Ersta Robert Kihlberg (1848-1908) omkr. 1890. Vid Fastlagssöndagens högmässa 1938 introducerades den nya Psalmboken i Ersta kyrka. Högmässan började med att dr Helander höll ett anförande om psalmboken. Han betonade hur kyrkans historia skildras i den genom att skilda tider ”har olika tonarter, alla tjänande till församlingens uppbyggelse”. I förhoppningen om att Gud själv genom ”den nya psalmboken skulle införa nya toner i kyrkans liv” avsåg man att så snart som möjligt införskaffa psalmböcker till kyrkan. På Botdagen upptogs därför en kollekt till detta ändamål. Den uppgick 175 kronor. I februari 1939 förrättade dr Helander den första radiosända högmässan från Ersta kyrka och den inbringade en ganska ansenlig kollekt. Inom en vecka kom det 8.000 kr! Mässhake nummer 2 – den violetta – togs i bruk på 2:a Söndagen i Advent 1939. Även den tillverkad på Paramentavdelningen. Med Dick Helander som föreståndare präglas gudstjänstlivet i Ersta kyrka av liturgisk påverkan, vilket är ett vittnesbörd om hans teologiska inriktning. Ett av Dick Helanders teologiska verk heter: Den liturgiska utvecklingen i Sverige 1811-1894. Sven-Åke Rosenberg, som vid den här tiden (1937-1941) var bitr. pastor vid Ersta, skriver i Olivebladet 1940/2 ”För oss, som på nytt upplever en handboksrevision, är det av stort intresse att genom detta arbete få taga del av den föregående utvecklingen. Vi ha som dr Helander påpekar, inte rätt att göra oss urarva på, vad gångna släkten ha givit och tänkt. Bokens utomordentligt goda slutord förtjänar att väl begrundas: Väl kunna liturgiska former synas bräckliga, men när man betänker, huru gångna generationer i den uttryckt sina religiösa tankar och känslor, då spårar man bakom orden något mera, vilket icke endast hör denna tiden till”. Detta skrevs vid den tid då Bo Giertz, komminister i Torpa i Linköpings stift, skrivit sina första böcker Kristi kyrka och Kyrkofromhet. Giertz manar

23


Dick Helanders tid 1936 – 1941

24

enligt Rosenberg till ”koncentration kring livets största glädjekälla: nådens, förlåtelsens, kärlekens liv i Kristus”. Giertz skriver om den ”svenska högmässan och om kyrkoåret” som omistliga för den enskilde kristne och för kyrkoförsamlingen. ”Upplevelsen av Kristi budskap i kyrkoårets rytm av ord och toner och färger” är liturgins gåva. Det är nu krigstid. andra världskriget pågår. Vintern 1939-40 är ovanligt sträng. Bristen på stenkol innebär att kyrkan måste hållas stängd en längre tid. Detta sker under flera vintrar i början av 40-talet. Gudstjänsterna firas i bönsalen, där sakristians altare placerats framför talarstolen. Tacksamheten är stor för att man trots allt kan och får samlas till gemensam gudstjänst. ”Men med stor längtan ser vi fram mot skärtorsdag, då vi åter få fira Herrens Heliga Nattvard i vår kära helgedom” och man konstaterar att längtan efter något, gör föremålet ännu värdefullare och ökar tacksamheten. ”Den gångna tiden med stängd kyrka har helt visst lärt oss något: tacksamhet för helgedomen och Herrens sköna gudstjänst och för arbetsdagens gudstjänst i fredens tid, `så länge oss dagen förunnas´.” Så kommer Stilla veckan och Skärtorsdagskvällen, då kyrkans portar för första gången på länge åter välkomnande står öppna. ”Åter fingo vi gå kyrkogången fram till Herrens heliga bord”. Över 250 nattvardsgäster böjde denna kväll knä vid altarringen, uppdelade vid två tidpunkter för att alla skulle ha möjlighet att deltaga. ”Kunde någon undgå att gripas av det högtidliga allvaret och den korsmärkta glädjen?” Sen följde påskhelgen och i krönikan skriver pastor Rosenberg: ”Kanske mer än på länge behövde vi fira påsk i år? Påskbudskapet om det liv, som icke kan besegras, behövde med lågande kraft fylla våra hjärtan. Allt det döende och dödsmärkta i världen behövde på nytt få höra Kristi Kyrkas eviga segerfanfar: Vad ljus över griften, Han lever, o, fröjd…” Vid årshögtiden 1940 var det traditionsenligt jubilanthögtid och diakonissvigning. Processionen gick under klockringning från samlingsplatsen på Mariahemmet till kyrkan. Först gick vigningssystrarna och jubilanterna och därefter medlemmar ur styrelsen, assisterande präster och till sist föreståndaren iförd den vita mässhaken. I sitt Rundbrev i september 1940 skriver Dick Helander: ”Ersta kyrka har på sista tiden börjat se rätt illa åtgången ut. Den har nu blivit rappad och målad. Över ingångsdörren framträder Lammet med korsfanan i vackra färger. Måtte detta bidraga till att föra de besökandes tankar till Herren.” Under sommaren 1941 utses Dick Helander till professor i praktisk teologi i Uppsala och lämnar därmed sin föreståndarbefattning. Han avtackas


Dick Helanders tid 1936 – 1941

samtidigt som kyrkoherde Sven Danell hälsas välkommen, söndagen den 14 september. Båda ”föreståndarna” gjorde tjänst vid altaret och professor Helander predikade över ämnet ”Guds ljus och lidandets mörker”. Styrelsens tack till avgående föreståndaren framfördes av v. ordf. dr Bror Jonzon, som bl.a. sade: ”Allra mest tackar vi dig för att du levt dig in i och förstått den grund, på vilken Ersta bygger. Kursen har förblivit densamma, grunden har ej ändrats utan befästs under åren som gått.” Systrarnas tack framfördes av s. Elisabeth Holmqvist, som särskilt tackade för Helanders evangeliska förkunnelse i predikan och undervisning. I diktens form tackade s. Sigrid Heurlinger med följande strof: Tack för evighetsstunder i Herrens hus Då vi skådat i Ordets förklarande ljus Herrens vilja och krav och hans frälsande råd Att skänka oss allt utav idel nåd. Ett tack- och avskedsbrev kommer från Dick Helander, skrivet i Uppsala den 2 oktober 1941. Han skriver till sist: ”Kom ihåg att om Ersta skall kunna bestå, måste den andliga gemenskapen vara stark och bärande.” Biträdande pastor: Sven-Åke Rosenberg 1937-41. Uppgifterna hämtade från:

• Olivebladet • Dick Helander

årgångarna 1936-40 Rundbrev nr 270, 272

25


Sven Danells tid 1941 – 1949

26

15:de söndagen efter Trefaldighet förrättade pastor Danell sin första högmässa efter tillträdet. Söndagen hade rubriken Vårt dagliga bröd, och i predikan behandlades evangelietexten om Marta och Maria. Det var en strålande höstdag, altarblommorna lyste i betagande höstfärger och septembersolen fick altarets kalk och patén att glänsa. Ring efter ring samlades vid altarrunden och tog emot nattvardens heliga gåvor. Det var en god inledning på ”vår nye föreståndares gärning bland oss”. Sven Danell kom från en kyrkoherdetjänst i Skara stift, men hade dessförinnan varit präst i Nuckö församling i Estland. Mellan jul och nyår 1941-42 lämnar pastor Sven-Åke Rosenberg sin tjänst efter fem år som biträdande pastor på Ersta. Han avskedspredikade i Ersta kyrka och tillträdde därefter en befattning som kyrkoadjunkt i Osby församling där ”fader” Gunnar Rosendal var kyrkoherde. ”Främst av allt tackar vi för att han förkunnat Guds Ord i anda och sanning”, skriver Sven Danell i Olivebladet. På Trettondedagen 1942 installeras Sven Danell av ärkebiskop Erling Eidem som föreståndare vid Ersta Diakonissanstalt. Inledningsvis sade ärkebiskopen bl.a. ”Det hör till goda Erstatraditioner att en ny föreståndare högtidligt inställes i sitt kall genom någon som blivit betrodd med biskopligt uppdrag i Sveriges Kyrka. Därmed kommer något betydelsefullt till uttryck, nämligen att Ersta är angeläget om att betrakta sin uppgift såsom en Kyrkans uppgift. Diakonisskallet…är en hela Kyrkans angelägenhet, en livsviktig och oumbärlig funktion, en tjänst och ett ämbete i det samfund som bär det sköna namnet Kristi kropp…Nu skall Du vara en tjänare åt Herrens tjänarinnor…” Det var en hård vinter detta år och Ersta kyrka fick åter hållas stängd fram till Palmsöndagen. ”Murgrönan hade frusit, men nya skott voro åter inplanterade. De predikade på sitt vis om livet, som aldrig kan dö, därför att det växer fram och hämtar näring vid korset.” Pastor Danell förrättade diakonissvigningen i Ersta kyrka i samband med Årshögtiden 1942. Det var sista vigningen som förrättades av Erstas föreståndare och inte av en biskop. Under hösten 1942 kan man i Sven Danell Rundbrev 279 se funderingar som tyder på att många diskussioner och tankar ägnades åt frågor om kyrkans


Sven Danells tid 1941 – 1949

liturgi, om ämbetet och om diakonins plats. Han tror inte att Ersta kommer att kunna bli en vägledare för den liturgiska utvecklingen, beroende på ”att i vårt stora hem måste finnas rum för alla fromhetsriktningar inom vår Kyrka”. Men han ser tydligt att den liturgiska rörelsen har ”ett krafttillskott” att ge till gudstjänst- och andaktslivet. Under år 1942 hade Stockholms stift tillkommit och Manfred Björkquist var utsedd till biskop. Det innebäar att nästkommande års diakonissvigning förrättades av honom och dessutom förlades till Storkyrkan, delvis beroende på en ovanligt stor vigningsgrupp, inte mindre än 27 systrar. Dessutom användes för första gången vigningsritualet som införts i den nya Handboken för Svenska kyrkan 1942. Under år 1943 tillverkades på Paramentavdelningen en grön mässkrud, som donerades till Ersta kyrka. Den var komponerad av fröken Sara-Brita Ekman. Hon ger de båda sidornas symboler följande tolkning: ”Framsidan av skruden: Guds sol lyser över all tillvaro och väcker till liv de frön, de möjligheter, som där irra omkring. Fröna finna mark och gro, och av Guds kärleks strålar få de kraft till att växa och vilja till att bringa det innersta i sitt väsen till blomning. Ryggsidan av skruden: Ju närmare människan kommer döden – de fallande löven – desto närmare kommer hon också livet, vid den sammanstrålning av tillvaron – korset – där lidande och glädje, liv och död visa sig vara olika ljus av ett och samma väsen, evigt och gudomligt. Goda tankar och gärningar, nya varelser, det blir nu de nya frön, som skola bära livet vidare.” (Denna skrud finns nu på museet) I minnesanteckningar från tiden som prästfru på Ersta skriver Elsa Hedenquist om familjens yngsta dotters dop i Ersta kyrka 1943: Kyrksyster Lisa (Johansson) hade klätt dopbordet – kyrkan hade ingen dopfunt – med små knippen av den sällsynta alpblomman gentiana och med luktärtsbukett och alla systrarna sjöng med i psalmen 186 ” Gud hos dig är livets källa”. Om 1944 års diakonissvigning står det i Olivebladet ”De 33 unga gladdes åt att få vigas i vår egen kyrka. Då assistenternas antal inskränktes till sex och jubilanterna togo plats i första bänken, gick det bra för vigningssystrarna att få rum kring altaret i Ersta kyrka, naturligtvis i dubbla rader… Som ett pilgrimståg skred den långa processionen

27


Sven Danells tid 1941 – 1949

28

fram mot altaret, där de mörkröda rosorna lyste mellan ljusen och vita luftiga lövkojor. Rosorna talade sitt tysta språk om den kärlek, som ger slösande och rikt, den kärlek, som doftar och lyser, den kärlek, som vi bad om i inledningspsalmens ord ´Hjälp att dig vi älska må och såsom oss vår nästa`…Den stilla högtidsstunden med välsignande händer över böjda huvuden vid altarrunden…lät oss uppleva något av den himmelska världens andliga välsignelse. Det är stort att få vara med, när Gud möter längtande, bävande människosjälar och fyller dem med glädje och kraft.” Det var biskopen i Stockholms stift, Manfred Björkquist, som förrättade diakonissvigningen. Vid det efterföljande samkvämet insåg han varför Erstasystrarna önskade få sin vigning i den egna kyrkan i stället för under Storkyrkans mäktiga valv. I sitt avslutande tal yttrade han: ”Från platsen vid Ersta altare har strömmat mycken välsignelse. Det känns. Jag har känt det.” I sin bok Den tjänande kyrkan, utgiven 1945, skriver Sven-Åke Rosenberg om kyrkorummets betydelse: ”Det var en stund av högtidlig gripenhet, när anstaltsfolket på Stora Ersta kunde samlas i sin egen helgedom. Men det kom också att ha sin betydelse för hela diakoniens framtid. Kapellet med sitt regelbundna gudstjänstliv, sin innehållsrika andakt och sin sakramentsfirning kom på ett särskilt sätt att prägla den gemenskap som växte fram runtomkring helgedomen. För generation efter generation av diakonissor har det kristna livet fått en stark prägel av kyrkogång, tempelstillhet och krafthämtning vid Herrens bord” Rosenberg skriver utförligt om tillkomsten av kapellet på Ersta därför att det utgjorde ett viktigt led i diakonins kamp ”för sin existens såsom kyrklig angelägenhet”. Syster Ingrid Wermcrantz skriver i Olivebladet 1947/1 om Julen på Ersta och skildrar bl.a. kyrkorummets, och framför allt altarets, skönhet: ”Vi fröjdades åt se de strålande granarna. De röda tulpanerna på altaret lyste emot oss med kärlekens varma färg. Höga reste sig bakom dem hyacinterna i sin rena, vita glans. Allra högst, närmaste den Korsfäste, brunno ljuslågorna i den sjuarmade ljusstaken. Bara denna syn var en predikan om Honom, som är världens ljus, den klara morgonstjärnan vi hört om då julen gick in. Den talade också om renhet, om himmelens snövita färg i korsets närhet och om den kärlekens värme, som måste flöda över till människorna omkring mig.” I samarbete mellan diakonissan Lisa Johansson (tidigare kyrksyster, nu föreståndarinna på Paramentavdelningen) och dåvarande komministern Sven-Åke Rosenberg utgavs 1947 ett häfte med titeln Altarvård. Där presenteras den liturgiska innebörden i de kristna symbolerna och deras funktion.


Sven Danells tid 1941 – 1949

Förhoppningen var att boken skall bli ”många tempelvårdare till tjänst att de ännu bättre må kunna bidraga till att lovsången i Guds gårdar ljuder rik och fulltonig som i psalmistens tidevarv: Huru ljuvliga äro icke dina boningar, Herre Sebaot! ” Med den boken blev Ersta och dess kyrka trots allt en vägvisare och förebild för den liturgiska förnyelsen i vår Svenska kyrka! Söndagen efter Jul 1947 firades kyrkans 75 årsdag. ”Om kyrkorummet kunde tala, skulle det tala till oss om alla de systrar, som gått ut och in genom dess dörrar, som kommit trötta, betungade av andras och egna bekymmer, oroliga och ängsliga, längtande efter frid, tröst och hjälp. Det skulle tala om hur dess systrar förstått Kyrkans budskap, hur de tillägnat sig ordet och det heliga sakramentet, hur de därinne i det helgade kyrkorummet i sina bänkar och vid Herrens heliga bord fått komma med alla sina bekymmer, fått lägga av dem inför Kristus Jesus och fått erfara, hur Han är trofast, att Han tagit all deras börda på sig och burit den åt dem, och hur de lyckliga och nåderika kunnat gå ut genom dess dörrar…” Två speciella uttalanden om Ersta kyrka finner vi i Olivebladet 1948/6-8, där biskop Manfred Björkquist citeras. Han står på Erstaberget och blickar ut över vattnet och ser där Skeppsholmskyrkan, som i likhet med Ersta kyrka är en rundkyrka. Han ser på de båda kyrkorna och säger: ”Två rundkyrkor blickar på varandra. Den ena tillhör stridens män och den andra fridens kvinnor.” Därefter önskade biskopen Guds välsignelse över Ersta och alla dem som här vistas och bo. I Olivebladet 1949 finns ett citat ur Anna Söderbloms bok ”På livets trottoir”, som utgör en tidsbild från 1880-talets Ersta. ”…Både i Blasieholmskyrkan och Immanuelskyrkan funnos de många människorna, och det är det viktigaste. Men där var för litet kyrka. Där fanns predikstolen eller rättare sagt talarstolen. Altaret fanns uppe på Ersta. I det stilla kapellet där uppe på berget, där hängivna människor av en strängare observans utövade en världsförsakande fromhet i självuppoffrande kärleksverksamhet, där stod altaret helgat

29


Sven Danells tid 1941 – 1949

under den törnekröntes nog så naturalistiska bild. Murgrönan hade ännu blott börjat växa.” I mars 1949 lämnar Sven Danell Ersta för att bli kyrkoherde i V. Tunhems församling i Skara stift. Han avskedspredikar på Midfastosöndagen om ”honom som ger dagligt bröd och själaföda”. Efterträdare blir Sven-Åke Rosenberg, som med sin familj flyttar in i den nyrenoverade prästgården. Biträdande pastorer: Stig Hannerz 1942, Göte Hedenquist 1942-45, Allan Berndtsson 1942-43, Christofer Klasson 1944-47, Kurt Nyström 1946-50, Nils Haggren 1947-50. Uppgifterna hämtade från:

• Olivebladet • S. Danell • Karin Berg • S.-Å. Rosenberg • Lisa Johansson o S.-Å. Rosenberg

30

årgångarna 1941-1949 Rundbrev nr 279 Rundbrev 1946 Den tjänande kyrkan, Gleerups förlag 1945 Altarvård, Gleerups förlag 1947


Sven-Åke Rosenbergs tid 1949 – 1959

Ä

rkebiskop Erling Eidem installerar S Å Rosenberg i tjänsten som föreståndare i samband med Årsfesten vid Kristi Himmelsfärdshelgen i maj. Då har han redan varit i tjänst ett par månader. Ämnet för hans inträdespredikan på 5:e söndagen i Fastan var ”Gud är bekymrad”. Det var en intensiv och närgående predikan, som bådade gott för högtidsstunderna under predikstolen i Ersta kyrka. Sven-Åke Rosenberg formulerade tydligt sin vision av diakonianstalternas uppgift i nutid och framtid: ”Det viktigaste av allt torde vara att våra diakonianstalter genom en långtgående koncentration kring Ord och Sakrament och ett levande kyrkligt andakts- och själavårdsliv bli de samlande kraftcentraler i Svenska kyrkan, från vilka människor kunna gå ut, representerande inte bara kyrklig expansionsvilja och teknisk kunnighet utan framför allt behärskade av ödmjuk vilja att uppbygga Kristi kropp, som är hans Kyrka.” Från ett av föreståndarinnans, syster Karin Berg, rundbrev från 1949 framgår att man infört regelbundna morgon- och aftonbönstider i kyrkan. Hon skildrar på ett annat ställe passionsgudstjänsterna med det i violett klädda altaret med två brinnande ljus under törnegrenarna och varmt röda liljor under den lidande Frälsaren. Och sina meditativa tankar med frågan från Jesus till henne: ”Tar du detta på allvar, att jag måste dö för dig? Tar du hans uppdrag att följa honom på allvar? Vad ska jag svara? Jag vet bara detta: Han tar mig på allvar.” Sven-Åke Rosenberg skriver i rundbreven 1950 om önskemålet att kunna installera en radioanläggning som kunde sända kyrkans gudstjänster till sjukhusets patienter. ”Vinterkurssystrarna hade bidragit med 320 kronor och om t.ex. 250 arbetande systrar skänkte var sin tia, så skulle saken vara klar” Innan året gått fanns den nödvändiga summan! På nyårsaftonen 1950-51 samlades man i Ersta kyrka i förbön inför mötet med det nya året, som var det hundrade i Erstas historia. Året 1951 dominerades på många sätt av 100-årsjubileet och föreståndarinnebytet. S. Karin Berg avgår och lämnar över till s. Elsa Scheutz. Inför högtidsfirandet är det tacksamhet och lovsång som dominerar. Sista helgen i juni månad blev det högtid, stor högtid. Dagen började med nattvardsgudstjänst i Ersta kyrka och sedan följde jubilanthögtidsgudstjänsten då biskop

31


Sven-Åke Rosenbergs tid 1949 – 1959

32

Manfred Björkquist predikade. Han riktade ett varmt tack till Erstasystern genom de hundra åren. Det var dessa ofta ”okända systrar” som idag skulle hyllas. S Å Rosenberg talade till 25-50 och 60 årsjubilanterna. På grund av det stora antalet inbjudna gäster och systrar (700 personer till lunchen och 600 till middagen!) hölls sedan själva högtidsgudstjänsten i Storkyrkan. I sin predikan gav ärkebiskop Yngve Brillioth uttryck för sin syn på diakonin och ville kalla Ersta för ”ett tacksägelseämne för Svenska kyrkan” Sammanfattningen av 100-årsjubileet uttryckes i Den tjänande kyrkan 1951 (som från och med denna årgång ersätter Olivebladet) med orden: ”Det andra seklet har begynt. Ersta kan därunder få uppleva både hårda tider och härliga. Det kan komma att skifta gestalt. Huvudsaken är att det alltfort får vara ett redskap i Herrens hand.” I samband med det årets kyrkomöte bodde en del delegater på Ersta, bl.a. fyra biskopar. På söndagen predikade Bo Giertz i vår kyrka, som då var fylld nästan till sista plats. Vid s. Elsa Scheutz´ installation i högmässan på Mikaelidagen 1951 predikade s. Elsas förre chef, hovpredikanten Erik Bergman och S Å Rosenberg. De utgick i sitt tal till henne från hennes provsysterspråk i Fil 4:19 ”Så skall ock min Gud efter sin rikedom i fullt mått och på ett härligt sätt i Kristus Jesus giva eder allt vad I behöven”. I oktober 1953 skriver Rosenberg i sitt rundbrev om behovet av en omfattande restaurering av kyrkan. Både valv och golv och yttertak är mycket dåliga. Man befarar att en restaurering kommer att kosta ett par hundra tusen kronor och att kyrkan skulle behöva stängas för ett år. Påföljande höst har yttertaket lagts om och de trasiga fönsterbågarna bytts ut. Ett tack riktas till de många systrar och andra som sänt bidrag till reparationerna. S. Elsa berättar i sitt rundbrev att ”ungdomarna” (dvs diakonisskursen) planerar en försäljning på våren 1955 till förmån för kyrkans reparation. Vid en aftonsång i radio från Ersta kyrka i februari 1955 predikade Rosenberg och vädjade om kollekt till Nybyggnadsfonden. Summan blev något över 7.000 kr, en uppmuntrande och glädjande händelse. Vid årsfesten 1955 överlämnades en gåva på 1.600 kr från jubilanterna till kyrkans reparationsfond. Diakonissvigningen förättades vid samma tillfälle och för första gången av biskop Helge Ljungberg, som i sitt vigningstal gav uttryck för sin djupa och frimodiga syn på diakonins uppgift i den tid som var. Allhelgonahelgen har sedan länge varit en stor och viktigt ”Erstahelg” och s. Elsa S. beskriver den på följande sätt i rundbrevet i nov. 1955: ”Fulltonigt och rikt förmedlades Gudsordet till oss både vid högmässan och


Sven-Åke Rosenbergs tid 1949 – 1959

bibelmeditationen, och när vi sist samlades i vår helgedom till minnesstunden kring de hädangångna systrarna var evigheten mycket nära. Gud vare tack för högtidsstunderna ”här nere i längtans land”. S. Elsa berättar också att statsrådet Ivar Persson med maka en söndag i december kommer till gudstjänsten i Ersta kyrka och beser Ersta och tar del i dess byggnadsplaner. Av både s. Elsas och föreståndarens rundbrev under åren 1957-58 framgår att en livlig och ibland hetsig debatt angående gudstjänst- och andaktslivet pågår och att systerkåren är splittrad. En systerafton hålles med ämnet Ersta och högkyrkligheten och s. Elsa skriver: ”Kunde vi, trots det som skiljer, troget be för varandra och i ödmjukhet och förtroende möta varandra i visshet om, att det som förenar oss är större än motsättningarna.” För att söka lösa konflikten tillsätts en kommitté med uppgift att överlägga om utformningen av kyrko- och andaktslivet. I denna skulle ingå fyra representanter för systerkåren, utsedda av systerrådet, och fyra från styrelsen. Föreståndaren och föreståndarinnan skulle icke vara medlemmar. Dessutom ombeds biskop Ljungberg av styrelsen att förrätta visitation på Ersta i oktober 1958 för att på objektiv och sakkunnig grund bedöma den kyrkliga situationen. I samma sammanhang kommer meddelandet att pastor Rosenberg fått den tjänst som tf kyrkoherde i Kvistofta och Glumslövs pastorat, som han sökt. Han avskedspredikar i januari 1959. I Årsberättelsen för 1958 står att det sedan några år funnits planer på att komplettera inventarierna i Ersta kyrka med en dopfunt. Dop ska inte behöva ske vid en provisorisk dopplats. Dessutom har gåvor influtit för ändamålet. Men dopfunten låter vänta på sig. Biträdande pastorer: Gunnar Meijer 1950-57, Sven Oscar Berglund 1950-54, Sten-Erik Wihlborg 1954-61, Sven Carlsson 1957-62. Uppgifterna hämtade från:

• Olivebladet • Den tjänande kyrkan • Årsberättelsen • S.-Å. Rosenberg • Karin Berg • Elsa Scheutz

årgång 1949 årgång 1951 1958 Rundbrev nr 305, 311-314,319, 328, 331, 333, 342, 344 Rundbrev 1949-1951 Rundbrev 1955, 1958, 1959 33


David Lindquists tid 1959 – 1962

I

34

sitt första rundbrev, nr 347, mars 1959 skriver den nye föreståndaren: ”Förbönen vid de dagliga gudstjänsterna här i Ersta kyrka är en stor rikedom för den inbördes gemenskapen. I den förenas vi med varandra varhelst vi än må ha vår gärning.” I samma brev föreslår han att han vill fullfölja önskemålet om en Bönbok för Ersta och att han vill göra det tillsammans med systrarna. Han ber därför om bidrag i form av förböner och förbönsämnen, som står ”Kristi kyrka, Ersta och diakonin nära”. Bönboken utkommer under året och tillägnas Erstasystrarna. På Valborgsmässoaftonen 1959 lämnade musikdirektör Carin Carlstedt ansvaret vid kyrkans orgel och som körledare efter 47 års trogen tjänst. Hon anställdes som nyexaminerad musikdirektör av Johannes Norrby 1913. Trofast och villigt utförde hon sitt arbete för musiklivet vid Diakonissanstalten under en osedvanligt lång tjänstgöringstid. Hon slutade sitt jordiska liv 1961. Hennes efterträdare blev musikdirektör Anders Biberg. I juni 1959 berättar s. Elsa ”att magnetofonslingor inmonterats i vår kyrka, i bönsalen och i Mariahemmets matsal. Det har redan berett våra gamla systrar med nedsatt hörsel en mycket stor glädje att kunna delta i gudstjänster och vid samlingar. Till största delen har denna inredning bekostats av systrar. Åter och åter stannar vi i glad förundran och tacksamhet inför all offervilja som lever bland oss!” Att Allhelgonahelgen med sina gudstjänster, sångstunder och meditationer blivit en alldeles särskild Ersta-helg blir tydligt i s. Elsas rundbrev. ”Alltsammans samlar oss i en förunderligt rik gemenskap, då vi får glömma vår synd, vår begränsning… och bara tacka för vad vårt Ersta-hem är och vill ge.” Det är dags för nytt föreståndarinneskifte. S. Elsa Scheutz lämnar över till s. Anne-Margarethe Murray och skriver: ”Så länge knäppta händer bär vårt Ersta, bär vår gemenskap och all diakoniens gärning runt om i vårt land, så länge kan ock Herren använda oss som sitt redskap. Därför, kära systrar, låt oss inte förtröttas utan förenas i tacksägelse för Herrens godhet.” I rundbrev 349 i december 1959 skriver David Lindquist om s. Elsa Scheutz, som avtackats och lämnat sin tjänst som föreståndarinna: ”Allraförst har s. Elsa varit trofast i vakthållningen kring vårt gudstjänst- och andaktsliv, som är den eviga källan utan vilken ett diakonalt liv ej kan levas


David Lindquists tid 1959 – 1962

helt. Här har s. Elsa hämtat kraft. Trofast har hon kommit till gudstjänster och andaktsstunder. Trofast har hon utövat förbönens ämbete för vår gemenskap…” Den nya föreståndarinnan s. Anne-Margrethe Murray installerades vid en enkel högtid i samband med Trettondedagens aftonsång i Ersta kyrka. I september 1961 omkommer Dag Hammarskjöld och på hans begravningsdag ringde alla Sveriges kyrkklockor och på Ersta samlades man till fredsbön i kyrkan. Förklaringen till att en hel värld ställde upp inför minnet av denne ”svenske ädling” torde enligt s. Anne-Margrethe vara ”att han var en man som ville tjäna och som gjorde det…” I sitt rundbrev på hösten 1961 skriver David Lindquist: ”Ersta har genom Guds nåd varit ett altare, på vilken en eld brunnit, en helig entusiasm. Mycken välsignelse, värmande och utgivande kärlek har utgått från staden på berget. Generationer av Systrar har under stor offervillighet och trofast arbete burit ut budskapet om barmhärtighet… Ersta får icke bli en slocknad stad, med många byggnader, men utan ande och liv.” I tidskriften Kyrka och tjänst 1961 beskriver redaktör Eva von Zweigbergk i en artikel med rubriken På Erstaklippan under 100 år kyrkan som ”en anspråkslös rundkyrka, vars spetsiga torn sticker upp ur grönskan och bidrar till södersilhuetten. Interiören är i grågul, svagt nygotisk snickarglädje med ofärgade fönster som ger en känsla av intimt, svagt lugn”. Och om uppgiften att vara präst på Ersta skriver föreståndaren, som i juni 1962 utnämns till biskop i Växiö stift, att det är ”en både svår och rik uppgift – i mycket annorlunda än i en vanlig församling. Det betyder att man har en gudstjänstfirande menighet, som lyssnar, som flitigt och ofta kommer till Herrens bord. Det innebär att på ett personligt sätt taga del av Systrarnas bekymmer och söka vara dem till hjälp. Och det betyder också att fostra unga människor till tjänst i vår kyrka..” På hösten ger s. AnneMargarethe Murray

35


David Lindquists tid 1959 – 1962

uttryck för sin diakonisyn med orden: ”Gudslivet och gudstjänsten är grunden för all diakoni.” Samma höst utses Yngve Iverson till direktor. Han kommer från sin kyrkoherdetjänst i Borgholm på Öland i januari 1963. Men dessförinnan är det julhögtid och tid för att fira kyrkans 90-årsdag. Det sker under ledning av pastor Sven Carlsson i samband med högmässan på söndagen efter jul. Han kallar kyrkan för ”Kristi krubba, en välsignelsens källa, som har fått vara platsen för Gudsmöten av många olika slag. Där har vi lyssnat till hans ord, bedit, tackat och lovat. Där har vi undfått syndernas förlåtelse. Där har Herren givit sig själv i bröd och vin…Där fick systern sin vigning till helig tjänst och där vigdes många till vila och ro efter slutad arbetsdag.” Till sist nämner Sven Carlsson med tacksamhet kyrksystrarnas speciella insats med ”ansvar för helg och söcken i kyrkan. En underbar tjänst, men den innebär mycket arbete och för många omsorger med sig”. Han nämner s. Lisa Johansson, som nu var gammal och sjuk och i behov av allas förbön. Hon hade 1952 efterträtts av s. Kerstin Jonsson. Men det framgår också att 90-åringen – kyrkan – nu var sliten och i stort behov av restaurering. Till den måste medel införskaffas genom gåvor, varför en innerlig vädjan går ut. Biträdande pastor: Einar Göth 1962-66. Uppgifterna hämtade från:

• Årsberättelserna • Kyrka och tjänst • D. Lindqvist • Elsa Scheutz

36

1959-1961 1961 Rundbrev nr 347, 349, 357, 361, 363 Rundbrev 1959


Yngve Iversons tid 1963 – 1978

I

nstallationen ägde rum den 20 januari 1963 i Ersta kyrka i närvaro av prinsessan Sibylla Yngve Iverson hade en speciell relation till kungahuset eftersom han nyligen konfirmerat kronprins Carl-Gustaf. Biskop Ljungberg förrättade installation. Biskoparna Danell och Lindquist skötte altartjänsten och för första gången var ett par systrar assistenter, nämligen s. Gunhild/Gull Andrén och s. AnneMargarethe Murray. Av Iversons rundbrev framgår att gudstjänst- och andaktslivet i Ersta kyrka sysselsätter honom ofta. Han skriver i jan. 1964: ”Jag ser inget ideal i likriktning. Vi kan inte bara ha ett högkyrkligt eller ett lågkyrkligt andaktsmönster. En grupp får inte begära sådan dominans att en annan grupp känner främlingskap…När det ibland begäres att varje högmässa här på Ersta skall firas med nattvard, måste jag vidhålla varannangångsregeln…Lördagskvällens aftonbön kl 20.15 vill vi fortsätta med enl. traditionellt mönster och söka så långt vi kan bygga upp till en allas helgsmålsbön efter avslutad arbetsvecka”. Kyrkans behov av restaurering återkommer jämt och ständigt under de närmaste åren. ”Ännu har vi dock ej fått de medel, som är erforderliga och vi måste ge oss till tåls” (Årsber. 1964) I febr. 1966 skriver Yngve Iverson : ”Ersta kyrkas renovering blir ju alltmer trängande nödvändig. Maskinmästaren har länge varit ängslig för värmesystemet, som är i det närmaste nerslitet. ..Restaureringen kan dessvärre inte beräknas stanna under 200.000 kronor (av dem är drygt 160.000 kr insamlade). Många har sagt mig att Systerkåren villigt skall ge förnyade bevis på sin omsorg om Ersta kyrka, när restaureringsfrågan blir aktuell. I förtröstan härpå vågar jag nu lägga fram restaurerinsförslaget för styrelsen den 22 februari…Tänk om .. arbetet kunde sättas i gång redan i år! Där Ni kan finna mecenater, uppmuntra dem!” Ca 17.000 kronor inflyter som resultat av försäljning av ett ”kyrkkort” med originalteckning av s. Lisa Johansson. Trosvisst har s. Anne-Margarethe beställt en andra upplaga på 20.000 kort, som skall ge en inkomst på i runt tal 60 öre/st. Vid jultid ordnades en julklappsförsäljning till förmån för kyrkan. Allt detta innebar att kyrkans restaureringsfond växte kraftigt under år 1966 och var vid årsskiftet 1966/67 uppe i drygt en kvarts miljon kronor.

37


Yngve Iversons tid 1963 – 1978

38

”Till betydande del beror det på Systerkårens offervilja.” I januari 1967 har ansökan om byggnads- och restaureringslov inlämnats. Arbetet beräknas bli mycket omfattande: tillbyggnad av ny sakristia, utbyte av trägolvet mot kalksten, ny värmeledning inlagd i golvet, ny elinstallation, ev. ny bänkinredning, orgelrenovering, ommålning, utvändig puts och målning m.m. Men ekonomin är problematisk. Anbuden skjuter hela tiden i höjden ju längre det dröjer. Dessutom finns hotet från Statens sida om en 25%-ig investeringsskatt. I september 1967 har man fått byggnadslov, men ännu inte igångsättningslov, varför det blivit klart att kyrkan inte kan bli färdig till Årsfesten 1968. Trots det måste det dagliga och söndagliga arbetet fortsätta. Kyrkan är Erstas centrum. Gudstjänstlivet upprätthålles i sedvanlig ordning. Musikdirektör Barbro Bergling hade 1966 med bistånd från Stockholms Församlingsdelegerade fått heltidstjänsten som kyrkomusiker på Ersta. Och tack vare hennes insatser ökade musikandakterna i kyrkan. Erstakören medverkade flitigt vid gudstjänsterna och en musikförening bildades på Ersta. Vid den här tiden (1967) ändras gudstjänsttiden på söndagarna till kl. 10. Så fick Södermalm åtminstone en kyrka med gudstjänst på annan tid än kl. 11. Samtidigt ändrades tiden för helgsmålsandakten till kl.18.00. Onsdagarnas nattvardsgudstjänst tidigarelades en halvtimma till kl. 20. Morgonbönen blev oförändrad kl. 8.00 och aftonringning varje dag kl. 20.00. Sveriges Radio vill åter vid flera tillfällen sända från Ersta kyrka. Bl.a. sändes morgonandakterna under hela februari månad 1964 och då i något förändrad form, eftersom Radion vill att de skall innefatta en kort betraktelse. Under våren 1968 sändes Långfredagens högmässa och en helgsmålsbön . Fru Anna Wohlfart (under många år medlem i Erstas styrelse) citeras i ett av Iversons rundbrev (395, mars 1968). Hon säger om gudstjänstlivet på Ersta att det är ”en oskattbar förmån att ha gudstjänst och nattvardstillfällen så nära” och om kyrkan säger hon ”denna kyrka är inbedd av mångas böner, är levande, är en tillflykt…Måtte allt fler möjligheter ges och allt fler gripa dessa till hjälp att leva nära Gud. Det värsta som skulle kunna hända oss, är att mista gudsgemenskapen och bli torra grenar och uttorkade källor”. I oktober 1968 fattar styrelsen ett beslut som innebär att kyrkans restaurering skall sättas i gång så snart som möjligt, trots att bara ungefär halva den beräknade summan finns. Styrelsen har givit förvaltningsutskottet i uppdrag att sälja vissa värdehandlingar. Dessa beslut var enhälliga och


Yngve Iversons tid 1963 – 1978

man fastslog att ”vården av kyrkan måste vara en förstahandangelägenhet”. En försäljning i december inbragte 37.000 kronor till kyrkans renovering. Den sista gudstjänsten hålles 1:a Advent och därefter plockas kyrkans orgel ner för att ersättas av en i stort sett ny orgel. Det var domkyrkoorganisten Gotthard Arnér, som gjort besiktningen och ansett den gamla oduglig. Till entreprenör för byggnadsarbetena antogs byggnadsfirman Erector och till arkitekt Carl-Hampus Bergman. Kyrkan beräknas bli färdig till årsfesten 1969, dock med undantag av den nya orgeln, som beställts av orgelfirman Olof Hammarberg för leverans sommaren 1971. Detta leder till att Årsberättelsen för 1969 innehåller en ganska utförlig presentation av vad som blivit nytt och förändrat i kyrkorummet, bl.a. följande: • En sakristia har byggts bakom koret. • Yttre fasaden har putsats om och fått tillbaka den röda färg den haft från början. • Predikstolen har bytts ut mot en låg talarstol. • Bänkinredningen har ersatts av klädda stolar i ofärgad björk. • Kyrkans första dopfunt är på plats. • Helt nytt värme- och elsystem har installerats. • Den stora gamla takkronan i mitten har tagits bort. • Ny belysning har placerats runt väggarna. • Kyrkans inre färgsättning har förändrats till ljusa valv, röda väggar och grå och svart läktarbarriär med bibeltexten i guldbokstäver. • Altarnischen har också hållits i guld och svart, nytt altarbord i björk uppburet av vit marmor och med ett stort Kristusmonogram i gjutjärn därunder. En speciell insamling hade ägt rum i systerkåren med avsikt att förse rosettfönstret över altaret med ett nytt glasmotiv, gjort av konstnären Lars Rolf. Motivet bygger på kyrkans roll såsom vigningskyrka och diakonins symbol duvan. Två och två sändes duvor ut från centrum där triangeln, som treenighetssymbol för Fadern, Sonen och Anden, finns. Duvornas färd riktar sig åt alla väderstreck och åtföljs av Anden i form av eldslågor. ”Gån ut i hela världen och gören alla folk till lärjungar…Jag är med er alla dagar intill tidens ände”, Matt.28:19-20. Detta ord ger trygghet. Gud inte bara räknar med oss. Han förblir hos oss. Samtidigt med kyrkans restaurering flyttades klockstapeln från kyrkplanen till den plats där gamla hospitsbyggnaden stått och på så sätt står klockstapeln precis i blickfånget för den som passerar in genom Erstaporten. En stor del

39


Yngve Iversons tid 1963 – 1978

40

av de yttre restuareringsarbetena fortsatte samt anläggningen av parkområdet kring kyrkan. Som kyrk-och församlingssyster anställes s. Mona Ödmark under år 1969. Kyrkans återinvigning förrättades av biskop Helge Ljungberg och ägde rum den 4 juni 1969. Biskopen karaktäriserade kyrkan som ”ett enda jublande Halleluja!” och hyste förhoppningen att det kunde bli mottot för dess bruk och funktion i framtiden. S. Anne-Margarethe Murray skriver: ”Låt oss bedja in förbönens och lovsångens Ande! Låt oss anropa Gud och be att vår kyrka måtte bli det andliga centrum idag och i framtiden, som den fått vara för oss under år som gått och som den var för dem som levde här på Ersta före vår tid!…Låt oss hjälpas åt så att Ersta allt mer måtte få bli en levande församling, där vi diakonissor får vara andra och varandra till tjänst. Låt oss alla ofta sluta upp kring vår kyrkas gudstjänster!” Och Yngve Iverson jublar i sitt rundbrev nr 400 i juni 1969: ”Ersta kyrka är nu återinvigd Det var en glädje utan like att åter få ta den i bruk. Vi har på ett påtagligt sätt fått lära oss hur centralt livet i kyrkan är för en diakoniinstitution…Invigningsfesten var en verklig fest och arkitekten har fått mycket beröm för sitt arbete. Vi är honom stort tack skyldiga, eftersom han gjort hela arkitektarbetet för den invändiga restaureringen utan ersättning. .. Även till Er, Systrar, måste jag få rikta ett mycket, mycket varmt tack. Er insats förutan hade detta restaureringsföretag varit mycket svårare att genomföra. Alla gåvor och all förväntan och glädje, med vilken dessa gåvor har givits, har varit en uppmuntran men också känts som ett stort ansvar… Gåvorna som har flutit in ligger på mellan 300-400.000 kronor. Därutöver har vi fått gåvor till speciella saker: korfönster, mattor och vackra nyttosaker.” I samband med den stora kyrkorenoveringen hände något med kyrkklockan i malm. Den monterades ner av byggnadsfirman och försvann. Byggmästaren åtog sig att ersätta den med en ny och det är den klockan som nu hänger i klockstapeln och som inte är riktigt ren i klangen. Många har undrat över missljudet, men först långt senare (1987) avslöjades missödet av direktor Iverson, som formulerade sig så här: ”Tyvärr blev det sämre kvalitet på den nya klockan. Vi får väl trösta oss med att budskapet i kyrkan är klangfullt och rent.” I samband med försäljningen på hösten 1969 besöktes Ersta kyrka av sångerskan Alice Babs. Med sin klockrena röst gav hon oss en ljuvlig inledning till vår försäljning och en stor musikalisk upplevelse. Från och med den 1 april 1970 hålls vardagarnas aftonböner (nattvards-


Yngve Iversons tid 1963 – 1978

gudstjänst på onsdagarna) i kyrkan kl. 18 i samband med aftonringningen. Ett år senare i april 1971 inviges den nya orgeln med 21 stämmor och två manualer samt pedalverk. Biskop Ljungberg talade och domkyrkoorganisten Gotthard Arnér konserterade. Orgeln tillverkades av Olof Hammarberg, Göteborg och kostade 175.00 kronor. Under året strömmade penninggåvor in för att betala den nya orgeln, men ännu återstod en stor del av orgelskulden. Under år 1971 fick kyrkan högtalarinstallation. Den 10 febr. 1972 avlider s. Anne-Margarethe Murray. Erstas kyrkklocka ringer tacksägelseringning. Den klagar i tomhet och sorg men tolkar också den djupa tacksamhet som s. Anne-Margarethes Ersta-år har lockat fram. Och den ringer som en hälsning till oss som fortfarande är på väg… Några dagar senare blir kyrkorummet på Ersta platsen för avskedstagandet. S. Aina Törnqvist utses till föreståndarinna och installeras högtidligen vid Allhelgonadagens högmässa av direktor Iverson, som i sitt tal utgick från Psalt. 100:2 ”Tjänen Herren med glädje”. Biskop Ljungberg predikade och de båda tidigare föreståndarinnorna s. Karin Berg och s. Elsa Scheutz läste texterna. Den norska församlingen i Stockholm förbereder sig för kyrkbygge på Stigberget och firar under hela byggnadstiden sina söndagliga gudstjänster kl. 18 i Ersta kyrka. I oktober 1972 installeras den norske kyrkoherden, pastor Guldvog, av domprosten i Oslo. Akten ägde rum i vår kyrka. Vid grundstensläggningen 1975 firas en gudstjänst i Ersta kyrka, då de båda kungarna Olav V och Carl XVI Gustaf deltar. 100-årsdagen av Ersta kyrkas invigning firades den 29 dec. 1972 med en nattvardsgudstjänst på morgonen och en högtidsgudstjänst på kvällen. Skriftetalet utgick från orden på altaret ”Se, Guds Lamm!”. Predikan utgick från läktarbarriärens inskription ”Gud vill att alla människor skola varda frälsta”. Direktor Iverson ledde båda gudstjänsterna. Det blev en enkel och fin högtid. Erstakören sjöng, Gunnar Norrby och s. Anne-Marie Wallstedt spelade. Under detta jubileumsår hade 133.965 kronor kommit in till Ersta kyrka och direktor uttrycker sin tacksamhet inte minst mot systrarnas trofasthet och säger ”måtte alltid Ersta kyrka få vara en systrarnas borg och tillflykt”. TV-gudstjänsten på Trettondedag jul 1973 sändes från Ersta kyrka och renderade i en mängd vänliga och tacksamma brev. Kyrksyster under det här året är s. Gunnel Lindqvist och under 1974 tillträder s. Sonja Pettersson. Vid Påskdagens högmässa i april 1974 uppmärksammades i tacksamhet att det (den 14 april) var 125 år sedan Svenska Diakoniss-Sällskapet bildades. Vid Kyndelsmässodagens högmässa 1975 installeras den nye organisten, musikdirektör John Zimmermann, som efterträdare till Barbro Bergling.

41


Yngve Iversons tid 1963 – 1978

Hans tid på Ersta blir kort. Han avlider efter ett dygns sjukdom på Palmsöndagen 1978 och efterträdes av musikdirektören Bodil Nilsson, som installeras i tjänsten den 4 september 1978. Vid samma högtid överlämnas och välsignas också en dopskål i silver, tillverkad och skänkt av biskop Helge Ljungberg. Senare under året får kyrkan mottaga nattvardssilver, skänkt av Marion Montelius och en brudkrona, skänkt av Ersta-syföreningen i Karlskrona. Under 1976 ger styrelsen ett uppdrag till ledamoten fru Anna Wohlfart att beställa silverljusstakar till kyrkans altare. Av oklara skäl dröjde det och de kom först i januari 1979. Vid Kyrkomötet på hösten 1975 fattas beslutet om att ”icke-prästvigd” har möjlighet att med biskopens tillstånd assistera vid nattvardsutdelningen. Det betyder att även diakon och diakonissa skulle kunna göra sådan tjänst. I och med att Diakoniutbildningen, såsom praktiskt projekt, varje år stod för inbjudan, planering och genomförande av Diakonidagar för ungdom under Stilla veckan och Påsken, infördes firandet av Påsknattsmässa i Ersta kyrka på Påskaftonen kl. 23.30. Denna började med att det stora Kristus-ljuset infördes i den helt mörklagda kyrkan. Efter läsning av det gamla Exultet och av Påskdagens evangelium spreds de levande ljusen i hela kyrkorummet. En form av förnyad dopbekännelse ingick och mässa firades. Till slut fick alla kyrkobesökare ett litet Kristus-ljus. En ljusprocession ägde rum inne i kyrkan och ledde ut på kyrkbacken där påskbudskapet utropades. ”Herren är uppstånden. Ja, Han är sannerligen uppstånden.” På hösten 1977 får Ersta besök av H M Drottning Silvia, som tidigare under året tackat ja till uppdraget att vara Erstas beskyddarinna. Drottningen deltar i en gudstjänst, ledd av biskop Ingmar Ström i Ersta kyrka, samt besöker en stor del av Erstas verksamheter. Under år 1977 förberedes Yngve Iversons avgång. Till hans efterträdare som direktor utses docenten och kyrkoherden Bengt Wadensjö, som kommer att installeras den 22 januari 1978. I sitt sista rundbrev, nr 439, mars 1978, uttrycker Yngve Iverson sin önskan för systrarna och för Ersta: ”Jag önskar och jag ber för er att Ni ska livnäras av allt det Skriften har att ge till uppmuntran, hjälp och förtröstan… Det är Herren Jesus som sänt Er ut i världen – den värld som så väl behöver sin diakoni och ett himmelskt hopp. Han är med Er!”

42


Yngve Iversons tid 1963 – 1978

Övriga präster: Einar Göth 1962-66, Bengt-Olof Myrgård 1963-66, Sven Ahnborg 1967-82, Tage Bentzer 1967-68, Lars-Axel Söderwall 1969-73, Torgny Bohlin 1969-71, Bertil Andersson 1972-89, Tore Norrby (deltid) 1975-85. Uppgifterna hämtade från:

• Årsberättelserna • Y. Iverson

1962-1975 Rundbrev 371, 374, 383, 387, 388, 392-395, 397, 400, 402, 403, 412, 415, 416, 418, 428, 436 • Anne-Margarethe Murray Rundbrev 1962 • Aina Törnqvist Rundbrev 1972, 1974, 1975 • Vi på Ersta 1987/1

43


Bengt Wadensjös tid 1978 – 1987

S

44

itt installationstal till Bengt Wadensjö avslutade biskop Ingmar Ström med orden: ”Bliv en god förvaltare av det rika förrådshusets gåvor för dem”, Matt.13. Och med dem syftar han på ”Ersta och dess diakonissor, om vilka vi vet att de vigt sitt liv åt Kristi tjänst”. Bengt Wadensjö ger i sitt första rundbrev uttryck för betydelsen av gudstjänstlivet och säger att ”det är centrum i hela vår verksamhet på Ersta. Här är familjen samlad runt Mästaren. Här finns Marta, Maria och Lasarus”. Vid den här tiden har elva systrar Stockholms Domkapitels tillåtelse att biträde vid distributionen av kalken. Därmed har diakonivigningen fått en liturgisk funktion, som den hade i fornkyrkan. I dec. 1983 anhåller styrelsen hos Stockholms Domkapitel om rätt för samtliga i Matrikeln över diakonissor och diakoner tillhörande Erstas Diakonisällskap att få medverka vid nattvardsdistributionen. På våren 1985 kom meddelandet att alla i vår kår får medverka vid gudstjänsterna inom Ersta. Bengt Wadensjö skriver: ”I Ersta kyrka är det f.n. naturligt att vid denna tjänst bära diakoniss/diakondräkt...Personligen tror jag att vi måste börja skilja på liturgisk dräkt och ämbetsdräkt för diakonatet…man kan i liturgisk tjänst bära ämbetsdräkt…men man kan också bära liturgisk dräkt, dvs alba och snedställd stola…Jag vet att många av er känner denna tanke främmande. Dock tror jag den har framtiden för sig. Jag tror ni skulle vinna på att vänja er vid tanken! Det är inget förringande av ämbetsdräkten, tvärtom!” Sven Ahnborg, under många år sjukhuspräst på Ersta, installerades på Trettondedag jul 1979 i ämbetet som bitr. direktor. Efter 13 års tjänst på Ersta pensionerades han 1981 och efterträddes av pastor Anders Novak. På våren 1980 får Ersta sin första kvinnliga präst. Det är Kerstin Lindqvist som förordnas som sjukhuspräst på Ersta sjukhus. Bengt Wadensjö skriver: ”Den uppkomna situationen ställer vår tro och vår kärlek på prov, i förhållande till Ersta, till varandra och till Gud... Beslutet är fattat och vår uppgift är nu att ömsint och kärleksfullt resonera med varandra, så att ingen skall behöva känna sig utestängd ur Erstas gemenskap. Situationen ställer krav på båda parter.” I Stilla veckan och veckan efter påsk 1980 har ”hela svenska folket kunna höra Herrens ord, som det predikas på Ersta”. Då sändes nämligen gudstjänster och andakter m.m. vid uppåt 50 tillfällen i radio från Ersta. Ett minnesrikt


Bengt Wadensjös tid 1978 – 1987

program genomfördes på Pingstdagens kväll i Ersta kyrka, då poeten Bo Setterlind var vår gäst och läste egna dikter. Kyrkans mässkrudar börjar nu bli hårt slitna och det är dags att förnya dem. Först byts (1980) den gröna skruden ut mot en ny, framställd på Libraria. Den är enkel och ”nådens regn” är sytt med silvertråd. Därefter får s. Ulla Bengtzon i uppdrag att på sidentyg från gamla Paramentavdelningen sy en ny vit skrud. Utkastet göres av textilkonstnärinnan Hillevi G:son Berg. Skruden överlämnades till kyrkan vid högmässan på söndagen i Allhelgonahelgen 1982. Med glädje och tacksamhet togs den nya skruden emot och bars för första gången av Bengt Wadensjö. Under år 1983 lämnar Bodil Nilsson sin organisttjänst och som efterträdare kommer Ragnhild Pettersson i augusti. Båda hade förmågan att låta orgeln vara en integrerad del i högmässan och inte enbart ett fristående konsertinstrument. Samma år anställs Ann-Marie Persson som bitr. organist. I december 1984 medverkade konsertmästare Gunnar Norrby med sedvanlig elegans för 60:de gången vid Adventskonserten i Ersta kyrka. Hans vän sedan ungdomsåren, pianisten Tore Wiberg, ackompanjerade. Erstakören, med Ragnhild Pettersson som ledare, stod för körinslagen. Det blev ytterligare några år med Gunnars Norrby – och därmed ett oslagbart engagemang för Erstas julbjudningar. Till sommaren 1984 har Ersta inbjudit Kaiserswerther Generalkonferenz att för första gången under sin över 100-åriga tillvaro hålla sitt möte på Ersta. Med denna storsamling av diakoni-folk för ögonen görs nu visa förbättringar och förändringar i bl.a. kyrkan. Belysningen förbättras, den gamla predikstolen renoveras och återfår sin plats i kyrkan. Konferensen KWG med sina bortåt 200 deltagare blev lyckad ur många synvinklar. Den överträffade alla våra förväntningar. Allt gick väl i lås tack vara alla som ställde upp på ett så enastående sätt. Det blev en verklig diakonifolkfest! Inte minst kom kyrkan med sitt gudstjänstliv till sin rätt. Avslutningsgudstjänsten, som dessutom sändes i radio, blev en höjdpunkt, mycket tack vare körens och Ragnhild Petterssons utomordentliga insatser. Ett bekymmer uppstod inför vigningen 1984 p.g.a. den stora vigningssskaran. Inte mindre än 27 kandidater skulle vigas och frågan var hur alla skulle få plats. Men då sa Bengt Wadensjö: ”Hellre arbetar vi med sådana problem än med dess motsats”. Och visst gick det fint! Vigningssystrarna och bröderna stod i dubbla led och ”köade” för att få sin vigning! Vigningsbiskop är sedan 1982 biskop Lars Carlzon, som efterträtt biskop Ingmar Ström som Sällskapets ordförande.

45


Bengt Wadensjös tid 1978 – 1987

Hela Allhelgonahelgen 1984 med alla dess gudstjänster, meditationer, m.m. sändes i TV. ”Säkert väcktes mångas tankar och känslor till liv, när det kära vigningsaltaret flyttades in i era hem den helgen” skriver Bengt Wadensjö. Under 1985 öppnades Ersta kyrkotextil under ledning av s. Ulla Bengtzon. Där tillverkades för Ersta kyrkas bruk en enkel och vacker röd mässkrud med den Helige Andes duva och ett kors på framsidan. Något år senare kom också den violetta skruden, underbart vacker med en törnekrona på ryggsidan. Därmed var samtliga gamla skrudar utbytta. Vid Allhelgonahelgen 1986 överlämnades en biskopskåpa och mitra. Både kåpan och mitran är sydda i England på s.k. siden från Erstas gamla paramentavdelning. Ryggskölden på kåpan har en applikation i form av Noas duva med olivkvisten. Samtidigt hade s. Lydia, Mariadotter från Vallby, tillverkat en biskopskräkla i alm och ask. Allt för användning av biskopen vid vigningsgudstjänster i framtiden. På kräklan – herdestaven är tre små lamm utskurna i ljust trä. Gåvorna togs emot av biskop Lars Carlzon, Erstas ordförande, som påpekade att en biskopsstav/herdestav bör vara i trä enligt äldsta sed. Av s. Lydias produktion hade vi redan (sedan Advent 1985) ett vackert processionskors i olika träslag med Kristusmonogram på ena sidan och diakonins duva på andra. Ytterligare ett arbete av s. Lydias hand fick vi i mars 1994 då en ambo invigdes. Den hade delvis tillverkats av virke från det körsbärsträd, som växte bakom kyrkans sakristia och som knäckts av höststormen några år tidigare. Ett snidat veteax får på ambon symbolisera Guds ord. Under 1986 byggdes kyrkans sakristia både om och till. Nu fick den bättre utrymme både för kyrksyster och prästerna samt ett litet samtalsrum. Bengt Wadensjö utnämns till biskop i Karlstad stift och utses från den 1 april 1987 till Ersta Diakonisällskaps styrelseordförande. Till hans efterträdare som direktor på Ersta utses kontraktsprosten i Arboga, Anders Wejryd. Övriga präster: Bo Larsson 1979, Anders Novak 1981-89, Kerstin Lindqvist 1980-85, Ann-Christin Dan 1983-88. Uppgifterna hämtade från:

• Årsberättelserna • B. Wadensjö • Aina Törnqvist • Vi på Ersta 46

1979-1986 Rundbrev 438, 440, 442, 444, 445, 453, 454, 461, 462, 464, 466, 467, 469, 471, 473 Rundbrev 1977, 1979, 1982, 1983, 1986 1985/1, 1987/1


Anders Wejryds tid 1987 – 1995

A

nders Wejryd tillträdde sin tjänst den 1 april 1987 och installerades av biskop Bengt Wadensjö vid högmässan den 3 maj. I sitt tal utgick han från orden över ingången till Diakonisshuset ”Tjänen Herranom med fröjd”. Under 1987 blev s. Birgitta Johansson ny kyrksyster. Vid årsskiftet 1987-88 avgick föreståndarinnan, s. Aina Törnqvist och efterträddes av s. Stina Nilsson. S. Aina avtackades i samband med helgsmålsbön med mässa. Vid det efterföljande samkvämet tackades för hennes mångåriga och hängivna arbete för Ersta och dess diakoniss/diakonkår. S. Stina installerades på Kyndelsmässodagen. Fr.o.m. hösten 1987 firade vi gudstjänsterna helt i enlighet med den nya Kyrkohandboken. Under adventstiden inbjöds till en adventsgudstjänst för personalen sent en eftermiddag. Kören och musikerna medverkade och det blev ett lyckat initiativ, som år efter år samlade fler och fler deltagare. Vigningsakten vid årsfesten 1988 följde den nya vigningsordningen, som på ett tydligare sätt integrerades i församlingens gudstjänst. Biskop Bengt vigde och genom den nya vigningsordningen tydliggjordes diakonatet såsom hemmahörande i kyrkans ämbete. Under Ragnhild Petterssons tjänstledighet under hösten 1988 tjänstgjorde musikdirektör Olof Andersson, som därefter blev anställd och under några år fram till 1995 skötte orgeln och gav oss många rika stunder med sina koralimprovisationer och stora konserter. Efter årsfesten 1990, då inte mindre än 27 personer skulle vigas, skriver Anders Wejryd : ”Vi hade oroat oss lite för anstormningen… men oron var obefogad. Vigningsgudstjänsten överfördes per videoinspelning till storbild i Bringsalen, vilket gjorde det möjligt för många att deltaga. Vi hade en verkligt härlig högtid, där gammalt och nytt smälte samman. Årsfesten är en gåva.” Ett nytt initiativ togs sommaren 1990 med anordnandet av Erstas Orgelvecka. Genom att presentera och ge plats åt en ung generation diplomorganister fick Ersta kyrka och dess orgel en plats på Stockholms orgelkarta. Primus motor för arrangemanget var Olof Andersson.

47


Anders Wejryds tid 1987 – 1995

48

Några år senare erbjöds ”Sommarkonserter i Ersta kyrka” och en del konserter i samband med fyrverkerikvällarna i slutet av 90-talet. På initiativ från medarbetarna på Vändpunkten inbjöds under en lång följd av år regelbundet till Sinnesrogudstjänster på söndagskvällarna i Ersta kyrka. Under sommarmånaderna är det ganska tomt vid gudstjänsterna och andakterna. I aug. skriver Anders Wejryd: ”Diakonieleverna har nu kommit, och därmed blir morgonbönerna genast mer välbesökta.” Därefter berättar han att jubilanternas gåva vid årshögtiden skulle användas till ytterligare en bärbar mikrofon i kyrkan. Den uppgiften dementeras dock i nästa rundbrev då ”mikrofoner till kyrkan är anskaffade på annat sätt. Jubilanternas gåva kommer istället att användas till ett nytt vitt altarbrun.” I början av oktober 1993 blev Ersta kyrka platsen för avskedstagandet av s. Aina Törnqvist, Erstas föreståndarinna under åren 1972-1988. Anders Wejryd förrättade begravnings-gudstjänsten, och talade över s. Ainas provsysterspråk ur Jer. 31:9 ”Jag skall leda dem, där de gå bedjande fram”. Vid julfirandet 1993 förlades morgonbönen på Julaftonsmorgonen till kyrkan i stället för på en avdelning på sjukhuset. Detta berodde på risken för akuta sjukfall, som man får problem att klara av om korridoren är fylld av människor och stolar. Under vintern 1993-94 flyttades hospiceavdelningen på Stortorp in till nyinredda lokaler på Lilla Ersta. I mars skedde den högtidliga invigningen i närvaro av H.M. Drottning Silvia, som uttryckte önskan om att få deltaga i en gudstjänst i Ersta kyrka. Anders Wejryd skrev till personalen: ”…ni är särskilt välkomna till den delen av programmet – men kom i tid. Det blir säkert smockat!” Om helgsmålsbönerna i Ersta kyrka skriver Anders Wejryd: ”För mig har det alltid varit en stark känsla av samhörighet vid helgsmålsringningen på lördagen. Guds särskilda dygn rings då in över landet. Med den regel vi har på Ersta, så har den ringningens innebörd fördjupats ännu mer. Att då veta att systrarna och bröderna ber för varandra och sitt Ersta och att jag får stämma in i den bönen betyder samhörighet och gemenskap.” Under 1994 och några år framåt firas s.k. Taizé-gudstjänster regelbundet i Ersta kyrka. Ungefär vid denna tidpunkt fick kyrkan mottaga en påskljusstake i gjutjärn, avsedd att användas till Kristusljuset som i påsknattsmässan bärs fram och tändes för första gången. Påskbudskapet om livets seger över döden symboliseras av vetekornet och veteaxet. Vetekornet som lägges i jorden och


Anders Wejryds tid 1987 – 1995

dör, men som gror och ger nytt liv. Påskljuset är därefter tänt vid gudstjänsterna under tiden fram till och med Kristi Himmelsfärds dag – dvs under de 40 dagar som Kristus som uppstånden vistades bland människorna på jorden. Påskljusstaken och ljuset står numera vid dopfunten och tänds vid dopgudstjänster. I augusti 1995 utmämnes Anders Wejryd till biskop i Växjö stift och lämnar sin tjänst vid Allhelgonatid. Biskopsvigning skedde i Uppsala domkyrka den 17 december. I sitt sista rundbrev uttrycker Anders Wejryd sina förhoppningar för Erstas framtid med orden: ”Mycket är i stöpsleven men vi kan hysa förtröstan för framtiden. Utan förändringar klarar vi dock inte nutiden. Träd som inte kan ge efter och formas något av vinden, bryts ibland.” Övriga präster: Stefan Olmarken Bendtz 1988-92, Anders Westius 1989- , Anders Högberg 1989-2004, Hans Gentzel 1989-90, Birgitta Norell 1990-97, Maria Piltz 1992-2002, Mary Philipson 1993-94. Uppgifterna hämtade från:

• Årsberättelsen • A. Wejryd

1994 Rundbrev nr 479, 481, 483, 486, 487, 490, 496, 498, 499, 501, 517, 518, 521, 522

• Vi på Ersta

49


Staffan Hellgrens tid 1995 – 1999

S

öndagen den 28 januari 1996 installerades kyrkoherden i Boo församling Staffan Hellgren som direktor vid Ersta diakonisällskap. Tre biskopar tjänstgjorde, Henrik Svenungsson, Bengt Wadensjö och Anders Wejryd, tillsammans med fd Erstadirektorn Yngve Iverson. I sin predikan över ämnet ”Jesu makt att hjälpa”, sade Staffan bl.a.: ”Jag känner att Ersta är buret av en tro och kärlek, som gör att utmaningar måste antas. Trons människor har gjort det omöjliga många gånger i Erstas historia. Det är storheten med den här platsen. En tradition att inspireras av och fortsätta.” Med anledning av den 25 år gamla kyrkorgeln gavs under våren 1996 tre orgelkonserter. Bland annat medverkade. Mattias Wagner, vinnare av den internationella orgeltävlingen i S:t Albans och Paris 1995, samt Erstas dåvarande organist Lars-David Nilsson och tidigare organisten Olof Andersson. Fr.o.m. advents- och jultiden 1996 bygges Erstas snart 100-åriga julkrubba upp i kyrkorummet och besökes och beundras av många besökare. På våren 1997 köps en flygel till kyrkan. Nu, i slutet på 90-talet, gjordes dessutom en omfattande förändring av kyrkstolarna, som tidigare stått i raka rader på båda sidor om mittgången. Nu bryts det mönstret och stolarna placeras i brutna rader med utgångspunkt från pelarraderna. Dessutom tas den mittersta delen av altarringen bort för att det ska bli möjligt att använda ett litet altarbord utanför altarringen. Detta innebär att vissa nattvardsmässor firas ”versus populum”, dvs prästen står vänd mot församlingen och mottagandet av nattvardsgåvorna sker stående. I Advent 1998 får kyrkan sin första ikon, en Gudsmodersikon, målad och skänkt av medarbetaren vid psyk.kliniken Karl-Gustaf Johansson. Den har sin plats på norra sidoväggen. Vid morgonbönen i Ersta kyrka den 14 april 1999 hölls en kort minnesstund för att erinra om bildandet av Sällskapet för beredande af en Diaconissinrättning i Stockholm. Detta Sällskap öppnade på sommaren 1851 det första diakoni-sjukhuset och ändrade då namn till Svenska Diakoniss-Sällskapet. 1978 ändrades det officiella namnet till Ersta Diakonisällskap. 50

Övriga präster: Gunvor Backström 1996-97, Lena Fageus 1999-2005.


Thorbjörn Larssons tid 2000 –

T

horbjörn Larsson kom till Ersta från tjänsten som föreståndare på stiftsgården Stjärnholm i Strängnäs stift. Mottagningsgudstjänst firades i Ersta kyrka på Fastlagssöndagen 2000. Biskop Bengt Wadensjö ledde gudstjänsten, Credokören sjöng och Thorbjörn Larsson predikade. Han sade bl.a: ”Kyrkans, Erstas och enskilda kristnas utmaning idag är kanske att be om mer tillit till Kristus och mer tillit till människor. Kärlekens väg är inte förbehållen några utvalda och kvalificerade, utan är en utmaning för varje människa som vill leva ett liv Gud till ära och människor till tjänst.” Från 1 januari 2000 gäller en ny kyrkoordning för vår Svenska kyrka och det innebär ändrade förutsättningar för diakonin. Diakonatet inlemmas i Kyrkans ämbete – vilket varit en strävan och önskan från diakonins sida ända sedan fader Brings tid. För Erstas del får det framför allt konsekvenser för diakoni-utbildningen och för vigningsuppgiften, eftersom ansvaret för och arbetet med hela antagningsförfarandet, utbildningstiden och vigningarna läggs över på stiften. I sitt första rundbrev, nr 541, skriver Thorbjörn Larsson: ”Jag tror det är bra att ibland påminna sig om att det nya är en relationsändring till staten – inte till Gud. För kyrkan och för trons människor innebär det som händer inget negativt, utan är bara en möjlighet att vara med och förtydliga kyrkans uppdrag. – När strukturer och organisationer inom Svenska kyrkan knakar i fogarna, behövs starka institutioner som vilar på tradition, kunskap och förmåga till förnyelse – Ersta är en sådan.” Höstterminen 2000 infördes dagliga middagsböner i Ersta kyrka kl. 12, på torsdagarna med vardagsmässa. Vid Årshögtiden 2001 överlämnas en Kristusikon, målad av Gabiel Briones och skänkt av jubilantsystrarna 1999 och 2000. Den hänger på södra sidoväggen. I samband med 150-årsjubileet 2001 med temat ”När kärlek märks” överlämnas en stor jubileumsgåva till kyrkan i form av processionskors och nattvardssilver, designat och tillverkat av konstnärinnan Anna-Stina Åberg. Detta skedde vid Festhögmässan den 14 oktober 2001. 51


Thorbjörn Larssons tid 2000 –

Till jubileumsåret tillkom också en ny diakonipsalm med text av Anders Westius och musik av Lars-David Nilsson. Ett handfat och ett vattenkrus Där speglas himmelrikets ljus. Ja, det sannaste av helighetens makt Syns i enkel omsorg, utan prakt. Där speglas himmelrikets ljus

Du Livets källa och Guds son Blev här hos oss en diakon Du dukar för den hungrige ett bord Hör den stumme ropa utan ord Och skyddar flykting fjärran från

När drömmar knyts för att ge hopp Din förebild får liv och kropp Blir till saklig omsorg för att lindra nöd Blir till läkedom och tröst och bröd Din förebild får liv och kropp v. 1, 3 och 7

52


Kapellbyggnaden inritad på tomten Stora Ersta presenterad i Olivebladet 1871/6

1. 2. 3. 4. 5. 6.

Portingången till anstaltens gård Barnhemmet i norra porthuset Diakonisshuset, byggt 1864 Lindallén Sjukhuset, byggt 1864 Planerad tillbyggnad av sjukhuset – blev ej av 7. Kapellet 8. Uppgång till kapellet från Ersta-Backe 9. Övre terrassen

10. Trappuppgång till 11. Likhuset 12. Uthus 13. Brygghus och bagarstuga i södra porthuset 14. Nedgång till nedre terrassen (18) 15. Nedgång till 16. Barnens lekplats 17. Tomter som inte tillhör diakonissanstalten 18. Nedre terrassen.


Ersta diakoni Besรถksadress: Erstagatan 1 Box 4619, 116 91 Stockholm tel 08-714 61 00, fax 08-714 66 71 www.ersta.se

Profile for Ersta diakoni

Ersta diakonis historia - Vad Specieriksdalern blev värd  

– om tillkomsten av Ersta kapell/kyrka och dess fortsatta historia

Ersta diakonis historia - Vad Specieriksdalern blev värd  

– om tillkomsten av Ersta kapell/kyrka och dess fortsatta historia