Page 1

Alla äro våra bröder – om diakonins insatser i kris- och krigstid


Uppdraget att ha beredskap att rycka ut till lidande och nödställda med­ människors hjälp, har alltid funnits i kyrkans och diakonins värld. Vid genomläsning av det som är dokumenterat som Ersta-historia har detta uppdrag och genomförandet av det, fascinerat mig. Från de första årens otroliga insatser i ex. koleraepidemin på 1850-talet till nutidens katastrofoch krisbearbetningsteam, har diakonins företrädare varit aktiva och gjort ovärderliga insatser. En tidig historieskrivare, fader Eufebius, skriver om förhållandena kring Alexandria på 200-talet. – ”Det var krig, hungersnöd och svåra förföljelser och pesten härjade bland folket. Då fick man uppleva hur christliga diakoner och diakonissor till skillnad från hedningarna tog hand om och vårdade de sjuka och sårade”. Citat ur Olivebladet 1865/1. Kallelsen i Kristi efterföljelse tvingar till tjänst men har inte tvingats dra upp några gränser. ”Alla äro våra bröder”, Sv. ps. 102:3 Marie Cederschiöld fick under åren 1850-51 sin diakonala skolning vid Diakoniss­anstalten i Kaiserswerth med den påföljden att diakonin i Stockholm inrättades med tysk diakoni som modell. Den Grundregel som gällde där, blev i stort gällande också här. Redan 1861 anslöts den svenska diakonissanstalten till den gemenskap som kallas KWG – Kaiserswerther Generalkonferens, och som fortfarande består. På så sätt hamnade svensk diakoni i ett systerligt sammanhang, där man utifrån Urkyrkans grundsyn vill vara allas tjänare och medvandrare. Anslutningen till KWG ledde till en samhörighet och vänskap diakoniss­ husen emellan som innebar att man både i goda och i svåra tider ville dela glädje och sorg med varandra. Man var och ville vara syskon! Jag säger det här som en förklaring till att jag nu också berättar om vad som gjorts från vår sida för våra medsystrar ute i Europa och deras diakoniss­ hem. Våra årsberättelser och tidskrifter är fulla av berättelser i ämnet. Ersta sommaren 2006 Gudrun Persson


Innehåll

sid

Koleraepidemin 1853-54 Dansk-tyska kriget 1864 Det diakonala uppdraget Järnvägsolyckan i Sandsjö Juldagen 1864 Fransk-tyska kriget 1870-71 Nödrop från Ryssland 1905 Första världskriget 1914-18 Efterkrigstiden Tredje riket Andra världskriget 1939-45 Efterkrigsarbete Nutiden Litteraturförteckning

5 5 8 9 10 12 14 20 28 30 37 42 44

Bilderna i inlagan är tecknade av konstnären Björn Berg. Varmt tack för att vi får använda dem! Utgivningen sker på uppdrag av direktor Thorbjörn Larsson.


Alla äro våra bröder – Om diakonins insatser i kris- och krigstid

Koleraepidemin 1853-54 Redan när Marie Cederschiölds ansvarade för Diakonissanstalten, under Kungsholmstiden, hade man tagit på sig den tidiga Kyrkans tjänarideal. I Årsberättelsen för året 1853-54 berättas ”Omständigheterna hindrade oss att i vår trånga lokal emottaga cholerapatienter, men vi kunde icke under denna hemsökelsens tid, stå med korslagda händer, utan att göra något för att äfven i vår lilla mån bispringa våra medmenniskor. Våra Systrar sändes således omvexlande, att i de fattigas kojor sköta de cholerasjuka, och ehuru de icke sparade sig, hvarken i fråga om nattvak eller de sjukas kroppsliga behandling, förskonades de från smittan. Ingen af oss blef deraf angripen.”

Dansk-tyska kriget 1864 Diakonin och viljan att gå in i diakonala insatser har alltid varit gränslös. När Den danske Diakonissestiftelsen bildats och börjat sin verksamhet i Köpenhamn 1863 hade en svensk diakonissa, s. Ada Terserus, skickats från Stockholm för att ”gå den nya anstaltens förståndarinna tillhanda”. Påföljande år (februari 1864) kom en telegrafisk vädjan till Diakonissanstalten i Stockholm från broderlandet Danmark. Denna gång bad man om att ett antal systrar (fyra eller sex) skulle sändas till danska fältlasarett på ön Als. Det ”andra slesvigska kriget” hade utbrutit. Det danska folket hade gått i krig mot Tyskland för att inom sitt lands gränser få behålla de områden, som ansågs vara danskt land. Danmarks drottning vid denna tidpunkt var Louise, gift med kung Christian IX. Hon var redan som prinsessa personligen involverad i bildandet och igångsättandet av Den danske Diakonissestiftelsen. Hon insåg nu ”att nödtiden ropade på diakonin”, men också att den egna institutionen ännu inte hade hunnit utbilda några systrar för den tunga uppgiften att kunna ge effektiv hjälp vid fältlasaretten. Därför vänder man sig åter till Diakonissanstalten i Stockholm och ber om hjälp. 


Fyra systrar sänds iväg

Av brev och anteckningar framgår att man i Stockholm lät systrarna själva ta ställning till utmaningen, genom att de frivilligt fick anmäla sig. ”Styrelsen ansåg sig icke kunna afslå denna begäran, i synnerhet som systrarne sjelva, flera än som behöfvdes, bådo att få resa”. Det beslutas därför att fyra systrar skulle sändas iväg, nämligen Ottilia Holm, (1826-1912), Lowisa Björk, (f.1830), Albertina Kihlström (f.1843) och Lowisa Carlsson (1830-1873). Kostnaderna för deras långa resa och utrustning som uppgick till över 300 R:dr, kunde omedelbart betalas av speciellt insamlade medel, men den summan ersattes senare av Svenska staten, som bjöd på fria resor genom Sverige för denna insats i främmande land. Den 3 mars avreste systrarna från Stockholm och anlände ”wälbehållna” till Köpenhamn den 5 mars på kvällen. De mottogs där av systrar från Diakonissestiftelsen och tillsammans med dem firade man gudstjänst med ­Herrens Nattvard på söndagen. På måndagen fick de svenska systrarna företräde inför kungaparet. Kungen påpekade inför den ena systern att ”hon var mycket ung för ett så allvarligt värv”. Gemensamt svarade de alla att de var medvetna om svårigheterna, och att de var beredda. Av Lowisa Carlssons meritlista framgick att hon under några år varit sjuksköterska vid Zink­ gruvans sjukhus i Åmmeberg. På onsdagen avreste de till fronten. På drottningens önskan var de iklädda den danska diakonissdräkten. Från Sverige medförde de 5.000 blad med bibelord, tryckta på danska i Jönköping och skänkta för utdelning bland de sårade. Två av systrarna placerades på Nordborgs och två på Augustenborgs fältlasarett på Als. Ytterligare fyra systrar sänds ut



Något senare, i april, sändes ytterligare ett par systrar, som placerades på Fredriksbergs lasarett, som under kriget inrättats som krigslasarett, bland dem s. Elise Djurberg, (1832-1870), Johanna Lundgren, (f. 1840), Maria Sandell (f.1842) och Ada Terserus, (f. 1843). Sammanlagt var åtta svenska systrar i tjänst på olika fältlasarett i Danmark. Läkarna vid krigssjukhusen hade från början mycket liten tro på kvinnors möjlighet att uträtta något och avslog därför till en början erbjudandet om den svenska hjälpen. Först genom drottningens personliga ingripande gick de med på att ta emot diakonissorna och deras tjänster. Sedan dröjde det inte länge förrän de rönte stort förtroende från olika håll. Läkarna – bland vilka också en svensk befann sig, nämligen dr Westerlund från


­ nköping – lärde sig alltmera uppskatta deras arbete. De blev t.o.m. E ombedda att inte resa hem så länge några patienter fanns kvar. Vid läkarnas sida fanns från början s.k. ”sjukwaktare”, både män och kvinnor utan varje form av vårdutbildning. De var först otroligt misstänksamma mot de svenska systrarna och utgick från att de kommit för att tjäna mycket pengar. De blev något försonligare när de fick veta att systrarna inte fick någon lön alls för sitt arbete. I diakonissornas utbildning ingick också en viss form av arbetsetik, vilket innebar att de hade rätt och skyldighet att ”oupphörligen tillsäga och påminna” dessa sina medarbetare om deras plikter. ”De förlorade då mycket af sin gamla frihet”, skriver en av systrarna i ett brev den 5 april. Det var inte populärt. På Augustenborgs lasarett

De systrar, Lovisa Carlsson och Lovisa Björk, som placerats på Augustenborgs lasarett fick se ”mer än de andre av elände, blod och nöd”. De var nämligen väldigt nära krigsskådeplatsen. En av systrarna skriver den 30/3: ”Den 17:de war så fullt med sårade att de fingo lägga kyrkan full, 2 rader i hwarje af kyrkans gångar, halm till bädd med en filt till hwarje person. Den 18:de började operationer i wårt rum. Armar och ben skuros af. Det war swårt att se så många unga menniskor blifwa lemmalösa. Den 19:de eller Wårfrudagen började wi i god tid med samma arbete, om aftnarne tändes ljus. När allt war slut hade L. och jag rummet fullt med blodiga saker att bära ut, doctorernas instrumenter att göra rena, sedan wädra och skura. En stor mängd danskar dö af nerffeber och bröstsjukdom. Nya lazaretter inredas, men hinna ej bli färdiga förr än de äro fulla.” På Nordborgs lasarett

På Nordborg inkvarterades sårade och sjuka i både slottet och prästgården och härifrån berättas i brev att många av de skadade soldaterna önskade samtala om andliga frågor och att de tacksamt tog emot Nya Testamenten som skickats från Sverige. Systrarna där var Ottilia Holm och Albertina Kihlström. Huvuduppgiften för systrarna var att se till de hygieniska förhållandena frisk, luft, renlighet och god ordning samt att biträda vid operationer. Husen i närheten av lasaretten var utsatta för granatangrepp. En dag dödades 11 personer omedelbart vid explosionen och 26 skadades svårt. När infektioner och febertillstånd tillstötte, dog de flesta. På Fredriksbergs sjukhus fick de övriga båda svenska systrarna ta ansvar för var sin avdelning med skadade.




Hemresan

Detta var det ”andra slesvigska kriget” mellan Tyskland och Danmark. Danskarna hade gått i krig för att försvara de områden som de räknade som sina. Ön Als, där fältlasaretten fanns intogs av tyskarna. Efter krigsslutet hämtades två av de svenska diakonissorna med ångbåt över till Fyn. De två andra fick ta vägen över Hamburg och Lübeck för att återförenas med de övriga i Köpenhamn. Där fick de till sin stora glädje träffa de övriga systrarna och pastor Bring, som efter besök hos systrar i Småland och Östergötland tagit sig över sundet till Köpenhamn. Där möts de i ödmjuk tacksamhet. De hade upplevt mycket svåra ting. Ingen av dem hade blivit sjuk. Och de gladdes över det förtroende som läkarna så småningom visat dem och över den vänlighet som mött dem, inte minst från de sårade och sjuka. Och nu skulle de få fara hem till ”fortsatt kallelsegärning i sitt hemland”. Tacksamhet från danskarna

I skriften I troskab mod kaldet – utgiven till Den danske Diakonissestiftelsens 100-årsjubileum 1963 – skriver Svend Hauge, fd föreståndare, om de svenska systrarna: ”Den indsats de havde ydet overfor vore soldater under såre vanskelige og ofte også under farefulde forhold i umiddelbar naerhed af krigsskuepladsen, var en så betydningfuld stötte for Diakonissestiftelsen, at den bör mindes med megen taknemmelighed som et smukt vidnesbyrd om det gode faelleskab, der fra begyndelsen kom til at bestå mellem det svenske og det danske diakonissehus.” Denna hjälpinsats från de svenska diakonissorna blev en tjänst för både de nödlidande och sårade soldaterna och för det ännu inte stabiliserade systraskapet vid den nystartade Diakonissestiftelsen i Köpenhamn, men också fullföljandet av det evangeliserande uppdraget. Det var viktigt att göra det möjligt för de sårade och döende soldaterna att möta Jesus i ord och handling. Under detta krig var det inte bara den danska sidan som hade diakonissor i militär tjänst. Från Kaiserswerth sändes 28 systrar till hjälp på den tyska sidan.

Det diakonala uppdraget



I allt det som de svenska systrarna gjorde under det dansk-tyska kriget finner vi fullföljandet av den målsättning som från början formulerats i Kaiserswerth och som helt tagits i arv för ”diakonissaken” i Stockholm.


Uppdraget uttrycks på följande sätt i ”Grundregler för diakonissorna vid Diakonissanstalten i Stockholm”, formulerade helt i enlighet med övriga diakonisshus som grundats med Diakonissanstalten i Kaiserswerth som förebild. Diakonissan bör vara 1. Herren Jesu tjänarinna 2. De nödställdas tjänarinna för Herrens Jesu skull 3. Sina medsystrars tjänarinna i systerlig kärlek Detta inspirerade mig att söka vidare i Erstas digra historiska material och göra en sammanställning av de skildringar av nöd- och krigsår som på olika sätt berört diakonissanstalten och dess systrar och medarbetare. Intressant finner jag citatet ur Olivebladet 1865/1 i inledningen på sidan 3. Det skrevs av föreståndaren, pastor Johan Christoffer Bring året efter de många uppgifterna om insatserna i det dansk-tyska kriget. – Hade det nu uppstått debatt om diakonins uppgifter? Blev det nödvändigt för Bring att försvara beslutet att hjälpa till? Eller såg han ett bra tillfälle att visa på det rätta kristna tänkesättet i formuleringen av ”grundreglerna”?

Järnvägsolyckan i Sandsjö Juldagen 1864 På juldagskvällen 1864 inträffade en stor järnvägsolycka i Sandsjö utanför Vetlanda. För att snabbt få hjälp med den mest akuta vården av de skadade begärde den dåvarande Jernwägsstyrelsen hjälp från Diakonissanstalten i Stockholm – den enda institution som vid denna tid utbildade sjuksköterskor! Redan påföljande dag reste två systrar till Jönköping, där de fick ”hwar sina olycklige att wårda”. En av dem insjuknade på grund av överansträngning, men ”Herren halp henne underligen till hälsan igen och begge är nu hemkomna”, meddelas i Olivebladet 1865/1. Detta kan vi se som den första officiella krisinsatsen i hemlandet.

Det fransk-tyska kriget 1870-71 I detta krig blev det inte fråga om några personliga insatser från svensk sida, men naturligtvis desto mera från de tyska diakonisshusen. På sommaren 1870 förklarade Napoleon III (Frankrikes kejsare sedan 1851) krig mot Tyskland. Napoleon levde i ständig motsättning mot kung Vilhelm I av




Preussen. Många av krigsskådeplatserna fanns i gränstrakterna mellan Tyskland och Frankrike och berörde bl.a. Elsass-Lothringen med Strasbourgh som huvudort. Redan efter ca. två månaders krig blev Napoleon i slaget vid Sedan tillfångatagen tillsammans med 83.000 man. Den tyska riksmarskalken Bismarck sammanträffade med den tillfångatagne Napoleon, som två dagar senare störtas från kejsartronen. Fransmännen gjorde trots detta nya framstötar, men redan i januari 1871 gav de upp. I fredsuppgörelsen i maj 1871 överlämnades Elsass-Lothringen till Tyskland och Strassburg blev huvudstad i området. I Versaillefreden 1919, efter första världskriget, återgick Elsass-Lothringen till Frankrike. I Kaiserswerths närhet

I den svenska ”diakoni-världen” på 1870-talet fanns många anknytningar till kriget. Strassburg var den plats, som gav de allra första impulserna till diakonins gärningar i Sverige. Det var en Årsberättelse från Strassburgs diakonissanstalt, som 1848/49 hamnat i Sverige hos familjen greve Gustaf G-son Lewenhaupt på Hällefors bruk i Västmanland. Årsberättelsen översattes av Betty Ehrenborg och hamnade i väckelsekretsarna i Stockholm och blev till inspiration för den grupp personer som i april 1849 bildade ”Sällskapet för grundande av en diakonissanstalt i Stockholm”. Kaiserswerth vid Rhen i Ruhrområdet med sin 1836 grundade diakonissanstalt låg i krigsområdet. Det var där Marie Cederschiöld under åren 1850-51 fick sin grundläggande skolning för uppdraget att vara ledare för Diakonissanstalten, som på sommaren öppnade sitt lilla sjukhus på Pilgatan 8 på Kungsholmen. Dessutom anslöts Diakonissanstalten till Kaiserswerther Generalkonferens (KWG) som den tolvte diakonissanstalten i ordningen redan vid den första Generalkonferensen 1861. Äldst bland diakonissanstalterna var Kaiserswerth, Paris och Strassburg. Större än Stockholm – med avseende på antalet systrar – var år 1864 endast Kaiserswerth (med 425) och Berlin ­­(med 158). I Stockholm fanns det då 123 systrar. Gränsöverskridande diakoni

10

Vid genomläsning av Olivebladet, årgångarna 1870-71, finner jag inte mindre än 20 sidor med skildringar av ”Diakonissverksamhet under nu pågående krig”. Detta visar att föreståndaren J. C. Bring ansåg det viktigt att förmedla kunskap om och inblick i krigets följder och fasanfulla upplevelser. Han


talar om diakonin som ”ett fridens werk som syftar på lindrandet af eländet”. I detta arbete deltog både diakonissor och katolska barmhärtighetssystrar. Men ett bekymrade honom, nämligen att ”katholska barmhärtighetssystrar till wida större antal (än de ca 200 diakonissorna) kunnat erbjuda sin tjenst”. Skildringarna av de många gånger mycket usla förhållanden, som kunde erbjudas de sårade och sjuka soldaterna, interfolieras ganska ofta av uppgifter om förvånande gott samarbete med olika katolska systra- och brödraskap. T.ex. ”wår kokmachin var igensotad och wi stodo oupphörligt i rök, och hwarifrån skulle wi få the och kaffe åt wårt folk? - Middags- och aftonsoppa koka åt oss de katholska systrarna, hwilka wårda sjuka i en skola”. Och vid ett annat tillfälle: ”Wi hade warken kök eller kökskärl. En hop friwilliga sjukbärare öfwerlemnade åt oss sin i trädgården brinnande eld och några hoptiggda kokkärl. Systrarna kokade godt, starkt kaffe, hwartill wi hemtade oss från Johanniter-Depoten wid bangården något bröd och ett litet stycke skinka”. I november 1870 har antalet diakonissor i krigstjänst ökat och nu var det 764, (av dessa var 180 från Kaiserswerth). Joh.C. Bring skriver: ”Wi se häraf, att diakonisswerksamheten äfwen på detta område wisar sig wara mera än en wacker tanke”. Om den andliga vården av de sårade och sjuka berättas också en hel del. ”I nästan alla lazaretter hållas af pastorer tidtals gemensamma andaktsstunder, på icke få orter öfwas äfwen af dem den enskilda själawården. På andra ställen hålla diakonissorna på ett lämplig sätt andaktsstunderna. De äro dag och natt till hands wid de swårt sårades, i stora plågor liggande och döendes läger, och söka genom ett deltagande ord, ett bibelspråk, en psalmwers, en kort bön o.s.w. att gifwa åt de lidandes själar det ljus och den tröst, som dessa behöfwa.” Så långt det var möjligt bads bordsbön inför måltiderna. Från ett av sjukhuset berättas: ”På den afdelningen beder systern; på den andra har en underofficer med glädje öfwertagit bordsbönen.” Sin uppgift att sprida evangelium tog diakonissorna på allvar och utdelade Nya Testamentet ”för intet” till alla som ville ha. ”Vårt bokförråd tog snart slut”, konstaterar en syster. Om reaktionerna i samband med stridigheterna berättar Olivebladet bl.a. annat att när kejsar Napoleon blev tillfångatagen i slaget vid Sedan, sjöng tyskarna fosterländska sånger och psalmen ”Nu tackar Gud allt folk”.

11


Tacksamhet mot diakonissorna

I krigets slutskede, januari 1871, kommer en redogörelse från Kaiserswerth med bl.a. följande text: ”Diakonissornas wård i allmänhet erkännes tacksamt såwäl å krigarnas som å läkarnes och lasarett-föreståndarnes sida, och widare att i alla lasarett, hwarest wåra systrar arbeta, dessas andliga omwårdnad, så widt den hör till deras kall, aldrig möter något hinder hwarken af läkarne eller från någon annan sida. Äfwen officerarne, åt hwilka de wårdande diakonissorna wid afskedet räckt Nya Testamentet till minne, hafwa wänligt och tacksägande mottagit det.” I den allra sista artikeln om diakonissornas insatser i detta krig dras följande slutsats: ”Dessa har bestått ett nytt prof och wisat de christna folken hwad de kunna hafwa i diakonisswerksamheten, när densamma mer och mer fått utweckla sig i öfwerensstämmelse med sin idé ”. För pastor Bring var det viktigt att systrarna hölls underrättade också om andra länders problematik och om de diakonala insatser som gjordes och därmed räknade han säkert också med systrarnas förbön för krigets offer och för de utsatta diakonisshusen. Dessutom var Kaiserswerther Generalkonferens en viktig gemenskap för alla de diakonissanstalter, som byggts upp efter samma moderhus-mönster. Man kände samhörighet och systraskap och man ingick i en stor förbönsgemenskap.

Nödrop från Ryssland

12

Nästa gång diakonin ställes inför andra länders nöd och uppmanas till hjälpinsatser är i början av 1900-talet, då det stora ryska tsarväldet skakades av oro och tidiga revolutionära tendenser. Till Ryssland hörde vid denna tid både Finland såsom ett storfurstendöme och de baltiska staterna. Den ryske kejsarn Alexander I blev Finlands förste storfurste. I Borgå domkyrka, där han står staty, avgav han sin försäkran att han ”ville styra det finska folket efter deras egna lagar”. På många ställen i dessa länder hade under årens lopp ganska många diakonissanstalter inrättats efter mönster från Kaiserswerth. Från KWG:s presidium kom under vintern 1905-06 ett upprop till de till KWG (KaisersWerther Generalkonferens) anslutna diakonisshusen – och därmed också till oss i Stockholm - med bön om hjälp till de ryska systrarna. Ryssland hade förlorat kriget mot Japan och nöden var stor. Den allmänna ordningen i landet hade råkat i upplösningstillstånd. Framtidsutsikterna blev allt mörkare. Hungern stod för dörren. Landet var misskött,


bankerna kunde inte bistå med lån osv. En stor del av den förmögnare befolkningen hade lämnat landet. Posten fungerade inte, varför uppgifterna om de svåra förhållandena i landet fick vidarebefordras till KWG av en ”köpmansfirma på ett af dess fartyg”. Ju större nöden blev, desto större krav ställdes på dem som stod för vården av sjuka och sårade. Nästan dagligen fick man på diakoniss-sjukhusen ta emot sårade från gatustriderna, som uppstod mellan soldater och officerare å ena sidan och upproriska medborgare å den andra. Även helt oskyldiga blev inblandade i gatutumulten. Men på sjukhuset fick de ligga sida vid sida under samma tak och ta emot samma vård av de ”trogna systrarna”. KWG:s ledning tog på sig uppdraget att ”infordra så noggranna underrättelser som möjligt angående nöden och de mest trängande behofven inom anstalterna i fråga (Mitau, Riga, Reval, S:t Petersburg och Sarat) och därefter fördela gåfvorna och på säkert sätt låta fortskaffa dem till dessa anstalter. Bortsett från den ekonomiska sidan, skall den deltagande kärlek, som denna vår hjälpsändning uttrycker, blifva våra vänner till tröst och styrka i deras stora nöd”. Kärleksgåvor

I Olivebladet 1906/1 annonseras att ”en kollekt för detta ändamål (diakonissanstalterna i Ryssland) kommer att upptagas söndagen den 4 febr. vid en gudstjänst i Diakonissanstaltens kapell”. Kollekten inbringade 171:18 kr och tillsammans med på annat sätt insamlade medel, kunde 2.189:28 kr översändas från Ersta med förhoppningen att ”Herren i nåd må välsigna denna kärleksgåfva, att den bland våra ryska bröder må komma till verkligt gagn och bereda hjälp och lindring i de nödlidandes svåra läge”. Bland givarna finns bland många andra dr Westerlund – Enköpingsdoktorn – som tidigare samarbetat med de svenska systrarna på krigssjukhusen i Danmark. Den svenska gåvan förenades med gåvor från övriga KWG-anslutna diakonisshus och utgjorde den 10 febr. inte mindre än över 45.000 Mark. ”Genom de frikostiga gåfvorna är väl den mest tryckande nöden för ögonblicket avhjälpt, men ännu länge kommer det ryska riket att blöda af de sår det nu erhållit. Så blifva ock de ryska diakonissanstalterna ännu länge beroende af den hjälp som från andra länder kan komma dem till del. Alla gåfvor, som i kärlek vilja lämnas, mottagas därför alltfort med största tacksamhet.” 1908 skriver bitr. pastorn på Ersta, Hjalmar Lyth, i Febe: ”Om krig nu utbröte, skulle en större och i yttre afseende bättre förberedd skara stå redo att fylla kärlekens plikt, och i den skaran skulle åtminstone hvad Sverige

13


angår ej heller diakonissor saknas. Tjugo af Diakonissanstaltens systrar tillhöra ju Drottning Sofias förening för sjukvård i fält. Måtte dessa systrar vidmakthålla de gamla, goda traditionerna från längesedan svunna dagar.”

Första världskriget Redan tidigt finns föraningar av ett kommande krig. I Sverige hade den s.k. pansarbåtsföreningen bildats 1912. Året innan hade riksdagen på regeringens förslag beslutat bygga ett svenskt pansarskepp, men den liberala regeringen under ledning av Karl Staaff vägrade hösten 1911 att verkställa beslutet. Då bestämde sig försvarsvännerna för att genom en riksomfattande insamling möjliggöra pansarbåtsbygget. Insamlingen inbringade över 17 miljoner kronor och en s.k. F-modell kunde byggas. Den fick namnet ”Sverige” och följdes några år senare av ytterligare två fartyg, ”Gustav V” och ”Drottning Victoria”. Detta med avsikt att stärka Sveriges möjlighet till försvar. I april 1912 skriver Johannes Norrby (föreståndare 1910-1936) i sitt rundbrev till systrarna och ger uttryck för sin glädje över att de ”frivilligt tagit del i insamlingen och offrat av sina små resurser”. 665 kronor kunde översändas till insamlingen med hälsning från Erstas diakonissor. Beredskap

14

Redan under sommaren 1912 märktes krigshotet påtagligt. ”Om landets fred störes” var Ersta berett att inrätta ett fältlasarett för att ta emot sårade. Dessutom utlovades att 20 fältsystrar skulle ställas till krigsmaktens förfogande i den mån sådan hjälp påkallades. Dessa löften var helt i linje med diakonissanstaltens uppdrag att ”tjäna dem som närmast däraf beröres”. På Ersta hade då de båda biträdande pastorerna, Hjalmar Lyth och Sigurd Westman, redan ”dragit i fält”. Detsamma gällde också om kusken, maskinistbiträdet och styrelsens sekreterare. För Johannes Norrby innebar detta att han plötsligt stod ensam med det stora ”ansvaret för själavården härhemma”. Det framkommer också att den planerade ombyggnaden av orgeln i kyrkan inte kom i gång på grund av att både orgelbyggaren och hans medarbetare hade mobiliserats. Att allt detta innebar stora umbäranden på många områden och gav anledning till daglig förbön för ”konung, öfverhet och fosterland”, påpekas också av Norrby, som uttrycker tacksamhet över att ”nu få vara på min plats och att hafva alla de mina helbrägda omkring mig”. En planerad studieresa till Tyskland blir inställd för honom och på grund av oroligheterna i skär-


gården beslutas att sommarhemmet Betania på Värmdö skulle stängas för året och att samtliga systrar som vistades därute skulle resa in till staden. Ett viktigt avsnitt i Norrbys brev var detta: ”Det tillkommer icke oss att gifva något offentligt uttryck åt våra sympatier för den ena eller den andra krigförande makten. Däremot få vi med all makt bedja: O Gud, låt Ditt rike komma!”. Krig och kristider medför alltid också nedbrytande påverkan på seder och rättsbegrepp. Ett tydligt tecken var en ”lössläppt råhet ej minst i tal och skrift”. Biskop Lönegren (ordförande i Svenska Diakoniss-Sällskapet) anade att det stundande världskriget skulle bli ett krig ”för eller emot Kristus” och såg ”diakonien som Kristi församlings starkaste försvars och anfallsvapen”. På Botdagen i mars 1914 tjänstgjorde Johannes Norrby i Slottskyrkan. ”Ett folk på vakt” var temat för hans predikan, som trycktes och försåldes till förmån för ”behöfvande landsstormsfamiljer”. Priset var 25 öre med omslag och 15 öre utan. Årsfest i Helsingfors

På sommaren 1914 hade Diakonissanstalten i Helsingfors till sin årsfest inbjudit representanter från de nordiska länderna och från Sverige deltog bl.a. föreståndarinnan, syster Louise Heimbürger som i sitt rundbrev berättar om själva resan och dess komplikationer. Svenskarna reste med båt och ”när ångfartyget Oihonna landade vid kajen i Åbo, fingo vi höra sång från stranden”. Det var finska systrar och vänner som redan nu gav ”en värmande första välkomsthälsning”. För syster Louise blev landstigningen speciellt besvärlig. Hon skriver ”med händerna upptagna av reseeffekter skulle man utveckla och förevisa det stora passplakatet, innan man fått sätta sin fot på den branta landgången. Och så gällde det att komma igenom tullen. Villervallan var verkligen ganska stor, och ingalunda var det mitt fel att min resväska i trängseln hade förlorat sitt påklistrade tullmärke, hvilket ådrog mig en allt annat än vänlig skrapa. Vår landstigning var bevakad av gendarmer (rysk polis) och öfverallt påminte oss sedan deras osympatiska tillvaro om att det gamla finska folket icke längre var herrar i sitt eget land. Med knapp nöd fingo vi plats på tåget (till Helsingfors). De finska tågen tyckes alltid vara till trängsel fyllda. Förklaringen gavs oss: de finska statsmedlen gå i så stor utsträckning till bestridande af kostnader för ryska intressen, att landet ej har råd att hålla sig med tillräckligt förråd af rullande material”. Som kraftig kontrast till detta bryska och något ovänliga mottagande stod upplevelsen av de två finska systrar som med var sin korg på armen gick

15


från kupé till kupé och delade ut ”små prydliga pappaskar innehållande smörgåsar och sockrade tranbär jämte silkespappers-servietter”. Vid ankomsten till Diakonisshuset fick svenskarna uppleva ett hjärtligt välkomnande. ”Till sist sjöngs Suomis sång, den sång som numera endast får sjungas inomhus, aldrig utomhus.” Krigsutbrottet

Skotten i Sarajevo den 28 juni 1914, då den österrikisk-ungerske tronföljaren Frans-Ferdinand och hans hustru mördades, kom att utgöra starten på ett antal krigsförklaringar storstaterna emellan. Första världskriget var i gång på många fronter. Den ryske tsarens makt var hotad och krav ställdes på demokrati, socialism och konstitutionalism. Vi det s.k. trekungamötet i Malmö i december 1914 förklarar sig de tre nordiska monarkierna neutrala. Kriget ledde till stor livsmedelbrist i vårt land, eftersom handelsförbindelserna med västmakterna var brutna. Viloplats för systrar

16

I nr 9-10 och 12 av Olivebladet 1914 finns en del anteckningar om olika insatser som man fått göra på Ersta för att hjälpa systrar från andra diakonissanstalter att efter vistelse i krigshärjade områden via Sverige kunna återvända till sina hemorter. ”Fortfarande få vi då och då taga emot systrar, som äro flyktningar från våra grannländer Ryssland och Tyskland. De äro tacksamma att här finna en hviloplats, uttröttade som de äro efter ansträngande, långväga resor. En liten 19-åring, som tjänstgjort som Hilfsschwester vid Diakonissanstalten i Leipzig, reste nyligen hem till sina föräldrar i Kurland. Anstalten i Riga, som är grundad af tyskar, har gjort kännbara förluster. Dess föreståndarinna och tre andra ledande systrar måste lämna landet, då de på grund af sin nationalitet ej fingo stå kvar i arbetet. (Ingen tysk undersåte får numera på denna ort inneha någon fast anställning). Med tungt hjärta drogo de bort från dem som var dem betrodda. Två af dem ämnade i Oberlinhaus, nära Potsdam, anmäla sig till frivillig tjänstgöring, två äro för tillfället våra gäster och komma väl att stanna här ännu någon tid.” Den insats i vården av sårade, som de olika diakonissjukhusen gjorde i Tyskland, var av omätligt värde. Tillsammans erbjöds 8.356 bäddar vid de stationära sjukhusen. För vården vid de egentliga krigsskådeplatserna fanns över 3.500 systrar och omdömet om dem – från den kejserliga kommissarien och militärinspektören – var mycket positivt. Diakonissorna kallades


tillsammans med de katolska systrarna och Röda-kors-systrarna, för ”de fullständigt utbildade systrarna” och fick ta hand om det egentliga sjukvårds­ arbetet. Förberedelser på hemmaplan

Om läget på hemmaplan berättar s. Lullu (Louise Heimbürger – föreståndarinna 1901-1932) på hösten 1914 att man arbetar och rustar särskilt med tanke på landsstormens och krigssjukvårdens behov och att drottningen (Victoria) varit ”outtröttligt verksam”. Två gånger i veckan under augusti och september månader samlade drottningen ett 50-tal personer till arbete med ”sjukvårdsartiklar och sjukhuskläder till det krigslasarett som å konungens och drottningens bekostnad eventuellt skall inredas i Rosersbergs slott.” Vid samma tidpunkt försiggick stora förberedelser för att ”till krigssjukvårdens disposition ställa 100 sängplatser på DA:s sjukhus jämte tillgängligt sjukvårdsmaterial samt tjänst af sjukhusets två läkare äfvensom tjänst af ordinarie sköterskor och öfvrig personal – mot ersättning till självkostnadspris för de förbrukningsartiklar, som användes, äfvensom ersättning för utgifter för värme, belysning och tvätt”. Dessutom har speciell undervisning ägt rum av ett antal sjukvårdsbiträden, som tillsammans med 20 utbildade sjuksköterskor ställts till Drottning Sophias förenings förfogande för tjänstgöring i händelse av krig. Ute i församlingarna märktes kristiden på många håll genom att församlingsdiakonissorna ”fick ett ökat antal hjälpsökande till följd af familjeförsörj­ arnas bortavaro från hemmen och de extra åtgärder, som däraf blifvit en följd”. Johannes Norrby på studieresa i Tyskland

På sommaren 1915 reser pastor Johannes Norrby på studieresa till Tyskland. Han hade fått ett stipendium av Svenska staten för att studera ”vårdhem för vanartad eller sedligt försummad kvinnlig ungdom”. Resan gick via Sassnitz till Berlin. Han var medveten om att det skulle kunna bli krångel vid gränsen. ”Man hade sagt mig att en enda adress på en papperslapp kunde komma mig att fastna i det skräckinjagande Sassnitz.” Men det gick ganska smärtfritt. Alla hans fickor vändes ut och in. Utan större problem fick han ”ett ministriellt pass och ett laisser passé-kort”. Dessa viktiga papper förvarade han i en särskild innerficka till vänster i över­ rocken. Plånboken fanns till höger. Och så skriver Norrby på sitt finurligt skämtsamma sätt: ”Om gymnastik är betydelsefull för hälsan, så borde mitt välbefinnande under resan i någon mån berott på de oräkneliga armrörelser jag

17


gjorde för att förvissa mig om, att de två viktiga resenecessärerna befunno sig på sin rätta plats.” I Berlin upplever Norrby hur han dras med bland anhöriga och vänner, som följer nyinkallade pojkar och män till en bangård, där ett tåg väntar på att föra dem till västfronten. Allt skedde till taktfast marschmusik. Männen var smyckade som till fest, men bland de avskedstagande kvinnorna var många kinder bleka och våta av tårar. Norrby frågar sig: ”Huru många af dessa unga män skola återse sitt fädernesland?” I Kaiserswerth hade Norrby sett fram mot att få möta den tjänstgörande föreståndaren, pastor Disselhoff, men den uppgift som fältpräst vid Sedan som denne för tillfället innehade, kallade honom per militärtelegram att omedelbart återvända till fronten. Nya strider var att vänta, och dessa ledde till flera tiotusentals soldaters död. Om hemresan berättar Norrby: ”I bokstaflig mening bevarades min utgång och min ingång. Färden öfver hafvet var hänförande. Vi sutto på däck och njöto af den klara hösthimmelns och det lugna hafvets prakt, icke anande de faror, som lurade under oss, och som tvungo färjorna att omedelbart därefter stanna i hamn”. Resan över sundet från Köpenhamn till Malmö försvårades av ett minfält utanför Köpenhamn. Hemma på Ersta

Hemma på Ersta var man inför jularna under krigsåren beredd på inskränkningar av olika slag, men ”Guds och människors godhet har i år liksom föregående år gifvit oss vida mer än vi kunnat tänka” (julen 1916). Ingenting saknades, julkrubban var uppbyggd som vanligt, julgranar fanns både i samlingssalen, kyrkan och i sjuksalarna. ”Gåfvorna till julglädje åt de sjuka ha varit lika rika som någonsin. Äfven det stora hushållet har blifvit ihågkommet med många julgåfvor i penningar och in natura. Visst ha äfven vi fått gå in under ransoneringens lag. Ingen af vårt husfolk eller af våra skyddslingar ha befunnit sig närheten af hungersnöd. Vi har fått lära oss tacka för vårt dagliga bröd.” Detta skrevs 1917. Kampen mellan röda och vita i Finland

18

I mars 1917 störtas den ryske tsaren och bolsjevikerna tar makten i Ryssland. Den finska s.k. lantdagen utfärdar den sjätte december samma år Finlands självständighets­


förklaring. Men revolutionära element inom landets socialdemokratiska parti tog överhanden och i januari 1918 utbröt inbördeskrig mellan ”röda” och ”vita”. De ”röda” tog makten i Helsingfors och några andra större städer. De ”vita” under ledning av riksföreståndaren Svinhufvud och general Mannerheim gick till motattack och segrade den 12 april i slaget vid Tammerfors. Då hade tyska trupper kommit till undsättning. Tiden då striderna rasade mellan ”röda och vita” i Finland var speciellt påfrestande för vännerna inom diakonin i de nordiska länderna. All kommunikation med Diakonissanstalten i Helsingfors var bruten. ”Ändtligen ha vi erhållit de med sådan längtan motsedda första underrättelserna efter inbördeskrigets utbrott”, står det i Olivebladet 1918/5. Två brev hade kommit, som bl.a. berättade följande: ”Herren har underbart bevarat vårt hus och våra systrar under hela upproret. Vi hade endast två besök af de röda, men man kunde vänta en på hälsning af beväpnade huliganer hvilken minut som helst. Många af våra systrar ha förlorat nära anförvanter, andra ha på månader inte hört ett ord från sina egna. Nu är vårt hus centralhärden för de tyska truppernas sjukvård. En nutidsmänniska kan svårligen bilda sig en uppfattning om lifvet i en storstad utan post-, telegraf- och telefonförbindelse, utan banker, utan ämbetsverk, med högst opålitliga, beväpnade skaror på alla gator och beväpnade vakter på alla trafikleder. Men nöden har haft sina ljusa sidor. Herrens hjälp har framträdt desto tydligare. Vi ha så mycken anledning till tack.” ”Hungersnöden blir dag för dag svårare. Det enda som står att köpa är salt fisk. Brödet är inskränkt till 75 gr per dag. Och inte ens det kan fås alla dagar, potatis finns inte att köpa i hela staden. Fast upproret nu är kuvadt, är det upproriska sinnet icke öfvervunnet. Man står bäfvande inför framtiden också i detta afseende. Hur skall vårt folk åter vänjas vid arbetsamhet och förnöjsamhet?” Glädjen tillsammans med tyska soldater i Helsingfors direkt efter slaget och segern vid Tammerfors blev inte lång. ”Förnyade anfall af de besegrade gjorde vårt hus under följande dagar till ett af stridens centra. Otaliga kulor och granatskärfvor slungades öfver vår gård och in i våra sjuk- och systerrum. Barnsjukhuset var mest utsatt. Otaliga fönsterrutor sönderkrossade, i taket hål, i väggarna märken efter kulorna. Två barn lindrigt skadade, men alla var under den värsta skottväxlingen gömda under sängar och i gömslen. Vi hade slutit in oss under den 91:sta psaltarpsalmens ord (Herren är min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på) och gingo den svåraste natten och dagen till mötes”.

19


Ransoneringstider

Inför Årsfesten 1918, skriver Joh. Norrby: ”Det är matfrågan som nu tvingar oss att försaka det käraste af allt – barnens (systrarnas) hemkomst till högtid”. Även rumsfrågan var problematisk, men den skulle säkert ha kunnat ordnas på något sätt. Men nu var man tvungen att skriva: ”vi kunna icke denna gång duka borden för de utevarande systrarna”. När det gällde sommarvistelserna på Ersta, Betania eller Ekenbergsvik måste bröd- och sockerkort medföras. Den optimistiska s. Lullu skriver dessutom: ”Systrar som komma från trakter med bättre tillgång på smör, fläsk, potatis och potatismjöl, skulle göra hemmen en mycket stor tjänst, om de ville föra med sig något af dessa förnödenheter”. För att i någon mån avhjälpa naturahushållningen ”har nu (sommaren 1918) fler gräsplaner än i fjor blivit förvandlade till potatisland och köksträdgård” skriver syster Lullu och berättar samtidigt att ”alla våra hem på landet nu ha sitt eget jordbruk”, vilket innebar ökat arbete för de ansvariga systrarna. S. Hilda Andersson, (1854-1938) som var föreståndare för diakonisshusets stora hushåll, kommer liksom förra året att ”ha sin sommar­ hvila därute i grönsakslanden” och s. Fina Andersson (1861-1922) som var ledande syster på skyddshemmet vid Sjötorp hade förutom skyddshemsflickorna, två hästar, kalfvar, får, grisar, kaniner och höns att sköta om. Och inte nog med det, ”bina ha svärmat så flitigt att s. Fina f.n. har 11 kupor”. På ett annat ställe berättas om s. Finas stora glädje då hon erhållit 50 kronor ”för anskaffande af den första kon på Sjötorp”. På hösten 1918 skriver s. Lullu: ”Inför hvad man hör från Finland, kunna vi ju inte tala om brist. Men dock äro svårigheterna stora äfven här i afseende att anskaffa vårt dagliga bröd.” I samma brev uppmanar s. Lullu till sparsamhet, eftersom det är svårt att få fram tyg till diakonissdräkten. ”Man bör vända tyget och sy om så mycket som möjligt. Några sidenhattar kan inte fås, men gamla kan repareras. Även med förkläden, mössor och vita kragar måste man iaktta sparsamhet.”

Efterkrigstiden

20

Förutom stor livsmedelsbrist under de följande åren, drabbades världen också av spanska sjukan. Som en farsot drog den fram och skövlade fler människoliv än kriget. I Sverige hade vi tämligen goda förhållanden med tillgång till läkare, sjuksköterskor och läkemedel, medan mycket av detta saknades i de krigshärjade länderna.


De svenska diakonissorna ute i församlingarna mötte både nöden och döden i många hem. Många systrar insjuknade, men i den stora skaran av systrar var det endast en som dog. Det var den 26-åriga diakonissan Brita Strandberg (1892-1918) med tjänst i Kungsholms församling i Stockholm. Kaiserswerth i nöd

Kring nyåret 1919-20 kom det rop om hjälp från Diakonissanstalten i Kaiserswerth. De långa och tunga krigsåren och den svåra epidemin hade förorsakat stora extra kostnader och nu befann man sig en prekär situation. Skulderna bara växer och växer. Men en olycka kommer sällan ensam! Floden Rhen, vid vars strand staden Kaiserswerth är belägen, har vid nyårstid svämmat över sina breddar i så hög grad att stora delar av stadsbebyggelsen och av diakonissanstalten ställts under vatten. Man fick ro mellan husen och i all hast förflytta alla skyddslingar och gamla. Möbler och livsförnödenheter måste räddas och magasineras bl.a. i den högre belägna kyrkan. Mycket blev skadat och förorsakade stora kostnader. ”Icke på flera tiotal år har Rhen-vattnet stigit så högt som just detta nödens år.” ”Anstalten står i en kris. Kommer ej snar och effektiv hjälp, ser anstalten sig nödgad att stänga sina barmhärtighetshus, där mångtusen elända, åldringar, sjuklingar, fattiga, änkor, fader- och moderlösa haft sin tillflykt. Nu har nöden lagt sin tunga hand på Kaiserswerths hjärta. Nödropet har frampressats. Det har nått oss såsom en moders bön. Den kan ej ohörd förklinga”, så skriver Joh. Norrby den 7 febr. 1920. Samtidigt berättas att 100 Mark motsvaras av ungefär sex svenska kronor. Detta upprop klingade inte ohört. ”I en alldeles öfverraskande grad har det besvarats med dagligen inkommande postanvisningar och rekommenderade bref – från när och fjärran, från kända och okända.” S. Lullu skriver i slutet av februari: ”Hvilken glädje för oss att under dessa förhållanden genom vår jämförelsevis lilla anstalt ha fått förmedla hjälp till det stora Kaiserswerth. Insamlingen har redan inbragt omkring 468.000 Mark.” Redan i marsnumret av Olivebladet publiceras två tackbrev från Kaiserswerth, där pastor Stursberg uttrycker sin stora tacksamhet mot Sverige. ”Den hjälp vi fått från Edert land är så stor att den alldeles förstummar oss.” I samma brev står det ”På framtiden vågar jag knappast tänka. Endast i fast förlitande på Guds löften vågar jag hoppas, att vårt verk alltjämt skall bestå. Just nu komma dagligen nya bekymmer. Spanska sjukan grasserar i alla våra hem och kräfver många offer”. 21


Hjälp till Österrike

Samtidigt arbetade systrarna hemma på Ersta för att skicka hjälp till en liten diakonissanstalt i Graz i Österrike, som också bett om bistånd. ”Vi ha nu lyckats erhålla både tvättkläder och tyg till systerklänningar och löfte att dessa gåfvor skola få följa med en Röda-Kors-sändning till Wien. Till hvar och en af de 28 systrarna sända vi äfven som en liten, värmande, personlig hälsning en chokladkaka jämte ett kort med ett uppmuntrande ord. Vid Blindskolan i Uppsala har s. Sigrid och de blinda af vår styrelse begärt och fått löfte att mottaga två österrikiska blinda flickor.” Också från Graz kommer tacksägelsebrev. ”Mitt hjärta är fylldt af tack och lof för allt hvad Herren genom Er gjort mot oss. Jag skulle bara önskat, att Ni varit hos oss, då vi packade upp säcken med alla de härliga gåfvorna. Ni borde ha sett systrarnas fröjd. Hur glädjestrålande tittade de inte, där de stodo i sina utomordentligt lappade klänningar och förkläden, på dessa nya tyger. Underkläderna har jag ännu inte visat dem. Det blir ytterligare en stor öfverraskning ”. Och från Wien: ”Jag har inte ord för att tacka Eder för den öfverraskande glädjen af Eder gåfva, 860 svenska kronor. Må Gud rikligen veder­gälla Eder och alla, alla, alla dem som hafva hjälpt till med att samla in denna storslagna gåfva. Aldrig skola vi kunna glömma våra svenska vänners godhet”. Generalkonferens i Kaiserswerth

22

I slutet på augusti 1920 inbjöd Diakonissanstalten i Kaiserswerth åter till s.k. Generalkonferens. Det var 10 år sedan sist – ”tio år, rymmande mycken förbistring och förbannelse. Men nu var fred på sitt sätt sluten, och nu kom inbjudningen även till oss i Norden ” skriver Joh. Norrby i Febe 1920. Från Sverige deltog s. Anna Weman, (1866-1930), s. Ingrid Wermcrantz (1890-1956) och pastor Norrby. Alla gladdes åt konferensen och dess möjligheter till möten med medsystrar och medbröder och åt att med dem få samtala om kristidens bekymmer och diakonissanstalternas framtid. Den ”röda faran” var inte över. En revolution var fortfarande hotande nära. Från Königs­berg som haft ”livlig beröring med Rysslands bolsjeviker” berättas att de framstormande hoparna av ryssar till sitt försvar för sitt handlande hade sagt: ”Menen icke att vi sakna sinne för religion. Kristus är stor. Lenin är större”. Hemkomna var de tre så uppfyllda av vad de sett och hört att man genast satte i gång en insamling inför julen till nödställda systrar i Tyskland och Österrike. Förutom pengar tog man också emot praktiska ting, såsom sytråd, band, knappar, skosnören, tvål, ljus, choklad m.m. Allt paketerades


som julpaket och sändes iväg som ”en julhälsning från svenska systrar och vänner till julglädje för våra medsystrar”. Penninginsamligen uppgick efter ett par veckor till över 200.000 Riksmark och merparten därav skulle delas mellan diakonissanstalterna i Dresden och Bielefeld. De hade båda blivit svårt hemsökta och skadade under kriget. Här hemma hade man kommit överens om att ”denna jul avstå från det inbördes givandet och tänka på den stora förmånen att få sprida glädje vid många andra anstalter. Det var som att få taga den barmhärtige samaritens uppgift, där andra spelat rövarens roll.” Sommargäster i Sverige

På sommaren 1920 vistades två systrar från Diakonissanstalten i Leipzig en tid både på Ekenbergsvik och för Östersjöluftens skull ute på Betania. De var båda otroligt slitna och klena och nedbrutna av sorg och tungt arbete. Till Sverige hade de kommit som medarbetare vid en krigsbarnstransport från Leipzig till Stockholm. Påföljande sommar gladdes man åt att få ta emot många gästande systrar från andra länder, både hemma på Ersta och ute på Betania. Två systrar från vardera anstalterna i Leipzig, Dresden och Prag, en från Berlin och en från Halle – alla i behov av att någon tid komma bort från svälten, nöden och fattigdomen – vistades här en längre tid. Med glädje kunde man se hur dessa systrar ”fått krafterna stärkta och levnadsmodet förnyat”. Samma sommar inbjöds föreståndaren i Kaiserswerth, pastor Stursberg med maka att tillbringa sin vilotid i Sverige. Ensam syster i Steiermark, Österrike

På förfrågan om hjälp till ledande av en feriekoloni för flickor i Österrike hade Ersta svarat ja och i juni månad reste syster Elisabeth Hanse (1872-1952) med placering vid Jönköpings barnhem – ditut. Det var det lilla diakonisshuset i Graz som för ändamålet hyrt ett slott i Steiermark. Hit skulle 50 flickor få komma och vistas några sköna sommarveckor. Bakom initiativet stod en organisation som kalles ”Schwedische Hilfsaktion” och en del köks­ attiraljer lånades från Röda Korset. Slottet hade fungerat som fältlasarett under kriget och det var mycket att ordna för att få rummen beboliga. ”Nu gällde det att inte vara sjåpig!” var en av s. Elisabeth första kommentarer, då hon kom till slottet en sen kväll och visste att hon skulle vara ensam där de första tolv nätterna. Här fick s. Elisabeth göra en insats både som sjuksköterska och lärare. Dessutom fick hon en nyttig konfrontation

23


med katolska nunnor och deras religiositet. Till en början var hon mycket skeptisk mot dem och ”tackade Gud för sin evangeliska tro!”, men då hon såg dem i arbete och i bön, kunde hon ärligt säga att ”de leva verkligen så att de göra skäl för sitt namn”. De tillhörde en nunneorden som hette Die Töchter der göttlichen Liebe”. (Den gudomliga kärlekens döttrar”) Inför julen 1921 hade insamlingen till behövande anstalter inbringat ytterligare penningmedel och pastor Norrby kunde sända över 68.000 Riksmark som en julgåva. ”Så kunde julbordet dukas, så kunde gåvor – blott alltför behövliga – givas dem”. Valutakris och moraliskt sönderfall

Men kris- och nödtiden tar inte slut – trots att fred slutits! 1922 kommer dessutom ett valutafall av aldrig tidigare skådad omfattning. En svensk krona var plötsligen värd 500 Mark! Nöden blir nästan outhärdlig. En högmässokollekt i Ersta kyrka inbragte 190 kr – 95.000 Mark. Från Ersta utgår det ena uppropet om hjälp efter det andra. Johannes Norrby åberopar i sitt rundbrev 224 de tidigare (på sid. 9) citerade tre huvudorden i Grundreglerna. Han skriver: ”Systrar, låtom oss för Herrens skull, för våra nödställda systrars och bröders skull och för vår egen saks skull, tänka på de arma människorna!” Nu är ”den barmhärtige samariten i nöd” står det med syftning på de tyska diakonissanstalterna. ”Kommer icke snar hjälp, måste dessa anstalter helt eller delvis stängas, deras mångtusen skyddslingar lämnas i elände och deras tjänande systrar söka plats på fabriker eller annorstädes för att uppehålla livet. Vi kunna, utan att förgäta våra egna, bringa hjälp. Det svenska penningvärdet gör att även en ringa gåva får stort värde i tyska mark.” Detta skrevs inför julen 1922. Och ropet klingade tydligen inte ohört. Redan i föreståndarens julbrev, framför han ett tack för systrarnas ”givmildhet mot de arma i Luthers land”. I samma brev tillfogar s. Lullu några rader fyllda av tacksamhet från ”glada, rörda och tacksamma hjärtan, som mottagit gåvorna”. Åter i Helsingfors

24

Sommaren 1923 deltog s. Lullu än en gång i ett nordiskt diakonissmöte i Helsingfors och då erinrade hon sig föregående besök i Helsingfors år 1914, då ryske tsaren ännu genom sin generalguvernör var härskare i Finland. Nu var Finland en självständig republik, styrd av en president. Då präglades gatubilden av rysk militär och rysk polis. Då fick Suomis sång inte sjungas


utomhus. Nu sjöngs den högt och ljudlig både ute och inne. Då fick man vara försiktig med sina ord, eftersom man överallt kunde vara omgiven av spioner. Nu kändes det tryggare, även om en viss osäkerhet fortfarande tog överhanden. Då var det så knappt med brödet att systrarna fick gå ut och plocka mossa och baka (nästan oätligt) bröd. Nu fanns det mesta att köpa i affärerna – men priserna var oerhörda i finska pengar. Den finska befolkningen var klar över att ”det lugn som nu råder på ytan, icke är att lita på, utan att det snart kan avbrytas av en ny storm… De rödas fiendskap var särskilt riktad mot de kristna och deras tro”. Svenskbybor kommer till Ersta

År 1929 blev på Ersta också det år då mångas tankar och förböner gick till de s.k. svenskby-borna i Ukraina. Dit hade en del svenskättlingar från Estland deporterats på 1780-talet. Nu hade de utsatts för följelse och drabbats av svår hungersnöd. Efter att en pastor Hoas från Gammal-Svenskby besökt Mariahemmet och där berättat om dessa människors situation, beslöts att Pingstdagens kollekt i Ersta kyrka skulle gå till Svenskby-borna. Genom Röda-Korsinsatser hade ett par hundra av dem kunnat återvända till Sverige och befann sig vid denna tid i ett flyktingläger i Jönköping. Flera av de äldre systrarna hade under en längre tid funderat över möjligheterna att göra något för att hjälpa dem. Detta ledde till åtta unga flickor hämtades från flyktinglägret för att under någon tid få vistas på Ersta. Johannes Norrby skriver: ”Vi hava hoppats att några månader här skulle vara till gagn för deras egen fostran. Säkert komma de också att göra sin insats ej blott genom sina arbetsprestationer utan också genom sin omedelbara, allvarligt prövade gudsfruktan. De kunna bliva en god surdeg i vårt diakonisshus. En insats är redan påtaglig. De hava höjt sången i hem och kyrka. De sjunga allesamman, och deras rena om än något kärva stämsång är gripande och väckande och manande.” Och s. Lullu uttrycker glädje över att ha Svenskby-flickorna här och önskar att de ska få nytta och glädje och välsignelse av sin vistelse här. ”Om elevtalet varit det normala hade vi inte kunnat tänka på något sådant. Våra Svensby-flickor äro lyckliga och glada över att vara här, det både hörs och syns. Åtskilligt ha de att lära, och det göra de med glädje. Förutom det praktiska arbetet av olika slag ha de sina speciella teoretiska lektioner, bl.a. i svenska språket. Mycket glada äro vi i deras omedelbara och kraftiga sång, alltid i stämmor, som eggat oss litet var att sjunga med mera värme och liv. Över jul och nyår komma de att stanna här.”

25


För ett par av dem – Alvina Annas och Matilda Utas – blev Ersta för all tid deras hem. Detta tack vare den hjälpinsats som de gamla Mariahemssystrarna initierade! Johannes Norrby förutser de svåra tiderna

26

Vid Kaiserswerth-konferensen 1920 blev Johannes Norrby invald i ”presidiet” – som ett uttryck ”för tyskarnas tacksamhet mot Sverige, som med så mycken offervillighet försökt lindra Tysklands nöd”. Detta innebar att han vid ett par tillfällen under 1920-talet reste till Tyskland för att delta i presidiets sammanträden. Han fick därigenom både se och uppleva en del av de tyska anstalternas problem och svårigheter. 1929 är Johannes Norrby i Berlin och skriver då ”Våra tyska fränder i diakoniens gärning hava att kämpa med svårigheter, som vi ännu knappt ha en aning om. Dessa komma framför allt från den framryckande röda radikalismen, som med makt vill förhindra varje kristligt inflytande, särskilt inom de fostringsanstalter, där diakoniens folk tjänar. Därav hava vi ingen känning haft, om vi än utan tvivel redan hava att räkna med ett tyst motstånd från olika håll. Det ligger i sakens natur att vi, om vi eljest bevara kristlig andekraft och fasthålla kristlig bekännelse, måste få erfara tidens starkt antikristliga rörelser.” I rundbrevet april 1930 skriver Norrby: ”Man behöver icke profetisk blick för att förstå att mycket allvarliga tider stunda och redan äro inne. Kristushatet sjuder i breda lager. Demoniska krafter verka i det fördolda och skola allt tydligare uppenbara sig.” Senare samma år är Norrby åter på resa i Tyskland och Schweiz och upplever nationalsocialisternas frammarsch inför det politiska val som skulle hållas en vecka senare. ”Stora grupper av framstormande ungdomar stod för en öronbedövande politisk reklam. Trummors taktfasta dån blandades med piccolaflöjters skärande rop och med rytmisk sång.” Ytterlighetspartierna i Tyskland gick segrande fram i valet och Nationernas Förbund skakades i sina grundvalar. Det neutrala Schweiz blir hemort för många ideella och filantropiska organisationer och på flera sätt en fridlyst värld, men öppen för turister. Bara några månader senare talar Norrby både om ”den allvarliga ekonomiska krisen och om den omfattande arbetslösheten”. Båda kommer att föra med sig svåra moraliska konsekvenser för både den enskilda människan och för samhället. Trettiotalet är allvarliga år. Och Norrby blir allvarlig i sina brev till systrarna.


I Rundbrev nr 253, november 1932, skriver han: ”Men kan vår kyrka förandligas och koncentreras på det ena nödvändiga, kunna vi, ordets och handens tjänare, fyllas av ande och visdom, så få vi alltid en uppgift, huru än tidsandan må tränga oss åt sidan. Men på gammalt anseende kunna vi sannerligen icke leva och verka, kära systrar. Jag önskar att jag kunde giva Eder en levande förnimmelse av att vi allenast genom ny nåd till daglig bättring kunna bestå såsom andliga personligheter… Vi behöva för vår egen del ny väckelse till ett fördjupat bot- och böneliv. Tidsskiftet och tidsläget mana därtill med djupt allvar…” I nr 254, april 1933: ”Även vi äro sändebud i vargatider, och vi måste ­på kallelsens väg passera ett ulvarike av söndring och slitning. Pacifisternas ­­frid gäckas och ironiseras av en stridsberedskap nästan utan like på alla områden, ej minst det fredliga arbetets. Demoniska makter inspirerar hat och hets. Striden skapar nöd, och nöden skapar strid. Då vi under allt detta inte få gömma oss undan i ro utan måste leva mitt i vår tid, är det så mycket viktigare, att friden får bo inom oss och att vi föra den med oss, varhelst vi vandra och verka.” I nr 259, april 1935: ”Läget är fruktansvärt. I veten, att jag i senare år ej tecknat mörkt. Dock måste jag säga nu: passionshistoriens tragedi går igen. Religionen är fariseisk, moraliteten likaså. Lärjungarna äro svaga. Kyrkan synes hjälplös. Den når ju icke människorna. Familjelivet upplöses. Vårt folk ligger på dödsbädden. Vad förmå nationalekonomerna? En av dem säger: höj folkets levnadsstandard! Kan man väcka till liv en döende genom att giva honom mera mat? – Vår världsdel rustar febrilt till det krig, som anses bliva vår världsdels Ragnarök. Ingen kan hindra det. Antikrist stiger som en jätte österifrån in över vår världsdel. Kristus korsfästes på nytt.” Hjälp till Estland

Åter till år 1933. I slutet av oktober kom en förfrågan från Runö i Estland. Man bad innerligt om snar hjälp. Man behövde en sjukvårdskunnig syster och den första november skulle en båt avgå. Det blev bråda dagar på Ersta, inte minst för s. Jenny Larsson (1889-1967), som frivilligt anmälde sig och som dessutom ansågs kompetent för uppgiften. Runö är en liten och på vintrarna ganska isolerad ö i Rigabukten med ca 280 invånare. Svenskheten har hållit sig kvar på Runö, folket talar gammalsvenska och i kyrkligt hänseende lyder de under den svenske ärkebiskopen. Närmaste läkare fanns på Ösel – ca 6-7 mil bort och utan regelbunden båttrafik.

27


I brev beskriver s. Jenny sina nya församlingsbor så här: ”Runöborna äro ett tacksamt och hjälpsamt folk… Men de äro rätt originella. Det är ej lätt att läsa högt för de gamla, så att de förstår. Läser jag en betraktelse, säga de, att latin begripa de ej. Men de äro väl hemma i bibeln och psalmboken. Jag har frågat flera av dem om de förstå vad pastorn predikar. Ja, om det är evangelium, då förstår de, men inte annars!”. S. Jenny berättar också att de på Adventssöndagen haft grantändning i kyrkan och att det var något nytt för Runöborna, men en av henne införd traditionsrik Ersta-sed. Med hjälp av Röda Korset i Reval (nuvarande Tallinn) hade en stor mängd sjukvårdsmaterial och mediciner anlänt till Runö. Mycket av det var gåvor från Sverige och en doktorinnan Kempe. ”Byns ledande män” var en söndagskväll samlade i prästgården för att skriva tackbrev till Sverige och de svenska givarna. I prästgården fick s. Jenny dessutom sin arbetsplats. Omläggningar gjorde hon ”i prästgårdens rätt så mörka och trånga tambur” och ”medicinskåpet står i mitt rum”. En daglig arbetssituation beskriver hon så här: ”Det är inte lätt att sköta sjuka här. Deras sängar är så höga, att jag får stå på en kista, och så breda, att jag måste ligga på knä i sängen för att nå till andra sidan”. Men hon mötte också verkliga moderniteter. Sin korrespondens med den ansvarige läkaren på Ösel, sköttes per radiotelegram, och läkaren skickade i sin tur behövlig medicin med flygplan. Tack till Johannes Norrby

Den 26 februari 1936 avlider Johannes Norrby efter 26 år som diakonissanstaltens ledare och själasörjare. Vid hans begravning företräddes Kaiserswerth-förbundet av dr Herbst från Berlin, som i sitt tal bl.a. sade: ”Du har, trogen det svenska folkets tradition, visat, att kärleken icke stannar vid de egna gränserna, utan överskrider dem för att tjäna. Så vilja vi… sammansluta oss till en ny fast gemenskap i kärlekens tjänst och ständigt åter med glädje överskrida gränser, när det gäller att tjäna, att stärka och hjälpa varandra, att kämpa för att Kristi kärlek må lysa som ett ljus på denna fattiga, mörka jord.”

Tredje riket

28

Hela 1930-talet innebar oroligheter, kriser, arbetslöshet och en tilltagande tilltro till den nationalsocialistiska rörelsen. Hitler tog makten i Tyskland och blev Führern med diktators makt från 1934 till sin död 1945. Genom införandet av arbetsplikt och igångsättandet av en mängd stora offentliga


byggnadsföretag, ex. byggandet av de tyska autostradorna, övervanns den värsta arbetslösheten. I Hitlers ögon var endast den ariska rasen människovärdig. Judar och slaver och politiska motståndare förföljdes och i förintelseläger släcktes miljontals människoliv. Systematiskt ockuperades och intogs det ena landet efter det andra. Först Österrike (1938), Böhmen-Mähren (Tjeckoslovakien) och delar av Polen (1939). Då förklarar England och Frankrike krig (sept. 1939) och Andra världskriget är i gång. Sovjet anföll Finland november 1939. Finland tvingades i fredsunderhandlingar i Moskva mars 1940 avstå från stora arealer, bl.a. Karelen och Petsamo. Hitler beslutar att invadera Danmark och Norge (1940) samt förklarar (1941) krig mot Sovjetunionen. Vintern 1942-43 har Hitlers tyska härar nått fram och belägrat Stalingrad. Där står ett avgörande slag och tyskarna tvingas retirera. På sommaren 1944 försöker missnöjda officerare komma åt Hitlers liv, men misslyckas. Sovjetarméerna tränger fram och när Berlin omringas på våren 1945, inser Hitler den ohållbara situationen och tar sitt liv. S. Greta Jahns uttalanden om den tidiga hitlertiden

Att hitlertidens första år innebar mycket som kunde ses som positivt från diakonins sida framgår tydligt av den skildring av några dagars besök i Dresden som s. Greta Jahn (1889-1984) ger i Olivebladet 1939/5. Hon är egentligen på väg till Indien, där hon verkade som svensk missionär under åren 1924-1949. Hitler har genomfört sin kupp i Böhmen-Mähren och ­­ s. Gretas resplaner att via Prag och Wien komma vidare till Indien var tillfälligt grusade. Hon nyttjar tiden med att lyssna in rösterna från den betydelsefulla diakonissanstalten i Dresden. Hon skriver: ”På det hela taget såg Dresdenanstalten ljusare på diakonien nu än före hitlertiden. Förr fanns det ingen utväg att hjälpa ur all nöd och arbetslöshet. Nu fanns inga arbetslösa, och staten bidrog på alla sätt med medel. Nu kunde diakonien hjälpa de fattiga, förut inte. Ingen syster behövde bekänna sig varken till bekännelsekyrkan eller tyska kristna. På de allra flesta platser få systrarna fortfarande ha samlingar. Hitler har ju skapat en hel här av hjälpsystrar, som få sin utbildning på olika platser. Dresdenanstalten tar emot sådana systrar för tvåårig utbildning i huslighet och sjukvård. När de sluta få de 1.000 Mark av staten, om de gifter sig. Vilka starka kristna måste ej alla systrarna (diakonissorna) vara, för att denna nya arbetsform för diakonien skall bli fruktbärande, men å andra sidan, vilken stor uppgift att få vara med om att genomsyra framtidens mödrar

29


med Kristi Ande. När sådant tillåtes, behöver man då tro att Tyskland skall avkristnas! Ett stod klart Dresdenanstalten var tacksam mot sin Führer för de nya möjligheter, som genom honom öppnats också för diakonien”. Svenska Israelmissionen i Wien

S. Greta kommer så småningom till Wien, där hon mötes av två svenska diakonissor, s. Anna-Lena Peterson och s. Greta Andrén, båda från Bräcke i Göteborg och tjänstgörande i Svenska Israelmissionens tjänst. Föreståndare på Seegasse i Wien var pastor Göte Hedenquist, som redan 1936, nyprästvigd och nygift, tagit ansvar för hjälparbetet bland framför allt judiska flyktingar. Mellan 3-4.000 människor fick genom Israelmissionen hjälp att lämna Österrike. 1940 tvingades familjen Hedenquist att ge sig av från Wien och strax därefter stängdes Seegasse av Gestapo. (Pastor Hedenquist var 1942-45 bitr. pastor vid Ersta Diakonissanstalt). Det var i denna miljö som s. Greta tillbringade en dag. ”Att på vägen ut till missionstjänst få möta sådana svenskar, sådana missionärer, är en stor hjälp till frimodighet.” Mission och diakoni hand i hand på plats ute i världen. Dagen i Wien började med morgonbön i källaren. ”Syster Anna-Lena ledde, syster Greta spelade och församlingen, judiska ynglingar och unga flickor, sjöngo, och med vilken glädje och kraft de sjöngo! Bara sången lyfte vardagen in i det himmelska, in i Guds gemenskap”. Sent på kvällen samlades de svenska systrarna hos pastorsfamiljen ”Och här gavs också på nytt rikligen av både andligt och lekamligt gott. Fru Hedenquist hade under dagens lopp fått en apelsin och denna, nu i det forna fruktrika Österrike så stora sällsynthet, skulle delas bland alla. Var och en fick sin klyfta, och några fick två.” Under två månader på hösten 1939 deltog s. Ingrid Wermcrantz i Israelmissionens arbete i Wien tillsammans med de båda Göteborgssystrarna. S. Ingrid hade vid den tidpunkten uppgiften som Erstas ”resesyster”, men kände en tydlig kallelse att bli medarbetare i det pressande arbetet bland judarna i Wien och beviljades tjänstledighet.

Andra världskriget 1939-45

30

Teol.dr. Dick Helander efterträdde Johannes Norrby som föreståndare 1936. Han är alltså den som får leda Diakonissanstalten under upprustningstiden inför Andra världskriget och i dettas första skede. På hösten 1939 har diakoniledarna kallats till Generalkonferens i Kaiserswerth och tillsammans med sin


maka Maria tillbringade Dick Helander sin semester i Frankrike. ”Under de tre veckor vi voro utomlands, blev Europa förvandlat till ett slagfält.” I Paris uppmanades de att resa hem eftersom gränserna höll på att spärras. Efter många besvärligheter – fullsatta järnvägsvagnar, ingen mat – gick resan genom Frankrike och Belgien till Düsseldorf i Tyskland. En kortare spårvagnsresa förde dem sent en kväll ut till Kaiserswerth, där konferensen skulle hållas. ”Vilken kontrast att komma till denna ljuva fridens ort från en upprivande resa!” skriver Maria Helander och fortsätter: ”Någon konferens kunde ej hållas; i samlingssalen lågo 100 soldater inkvarterade och överallt var man sysselsatt med bråda förberedelser för mörkläggning och skyddsåtgärder.” Det var söndagskväll och redan kl. åtta nästa morgon skulle det tåg avgå som man hoppades skulle nå fram till Hamburg och till det enda tåg som uppgavs ha förbindelse upp till Flensburg. ”Aldrig skall jag glömma de timmar vi tillbringade i Hamburg under väntan på detta tåg. Överallt militära förberedelser, tåg lastade med soldater och kulsprutor, dov och resignerad väntan. Den kvällen voro vi på det klara med att vi sågo uppmarschen till ett nytt världskrig, att det ej längre fanns någon återvändo… Efter fem tågombyten kommo vi så småningom till Köpenhamn, där vi genast sökte upp Diakonissestiftelsen” Där skulle en Nordisk diakonikonferens äga rum och liksom vid Kaiserswerth-konferensen skulle Dick Helander hålla föredrag där. Men ”på fredagsmorgonen den 1 september blev det klart att också Köpenhamnskonferensen måste inställas. Vid frukosten mötte oss Syster Kristine (Bardenfleth, föreståndarinna vid Diakonissestiftelsen) med budskapet: Kriget har börjat. Då var det bara att packa och ta första färjan över till Malmö.” Friedrich von Bodelschwings motstånd mot förintelsen

Direkt i samband med krigsutbrottet i september 1939 utfärdades i Tyskland en kommuniké att alla medborgare som bar på någon efter mänsklig bedömning obotlig sjukdom skulle få åtnjuta en nådefull död. I oktober tvingades en del av de anstalter som bland sina patienter hade ”svagsinta, epileptiker, nervsjuka och handikappade” att anmäla dem till riksministeriet. Första januari kom besked att de sjuka skulle hämtas och transporteras bort och i april kom bussar och hämtade dem. Ingen fick veta något om vart de fördes. Efter någon tid fick man ryktesvis veta att alla dessa gått en fruktansvärd massdöd tillmötes.

31


Det blev anledning till ett uppvaknande och därpå följande ställningstagande för eller emot Hitler. Bl.a. blev pastor Friedrich von Bodelschwingh, av alla kallad pastor Fritz (näst äldste son till grundaren av Bethel-anstalten i Bielefeld, pastor Friedrich von Bodelschwing d.ä.) ledare i Bethel under åren 1914-1945. Han blev en av de präster som aktivt gick in i den politiska kampen och stred för sitt Bethel och för den evangeliska s.k. Bekännelsekyrkan. Pastor Fritz avled i slutet av december 1945. En brorson till honom frigavs av de brittiska myndigheterna ur krigsfångenskap för att kunna förrätta sin farbroders jordfästning, vilket visade att den avlidne var en av de kyrkomän som de anglosachsiska ockupations-myndigheterna hyste stort och odelat förtroende för. Han kämpade mot statsmakterna för att rädda sina skyddslingar. I Betel hade tusentals skyddslingar fått en hemort. Där vårdades ”fallandesjuka och sinnesslöa och där skolades luffare till arbetsdugliga samhällsmedlemmar”. Tack vare hans insatser hämtades inte en enda av Bethels skyddslingar, och tiotusentals andra sjuklingar på andra anstalter räddades från den grymma döden. Däremot blev Bethel i stort sett totalt utbombat och låg vid krigsslutet helt i ruiner. Värsta bombanfallet skedde den 29 januari 1945. Där fanns vid denna tid en diakonissanstalt med 2.000 systrar och en diakonanstalt med 600 diakoner. Finska vinterkriget

32

Vintern 1939-40 pågår krig i Finland. I slutet av januari 1940 reser s. Ina Niemi (1904-1978) som frivillig sjuksköterska till Finland. Vid en systerafton dagen före avresan med flyg fick hon sändningsordet ur Psaltaren 84: Saliga äro de människor, som i Dig hava sin starkhet. S. Elisabeth Holmqvist skriver: ”S. Ina, som både förstår och talar finska, var viss om sin kallelse, och vi lovade att dagligen tänka på henne i hennes farofyllda tjänst.” Hon fick sin arbetsplats på sjukhuset i Pori (Björneborg). I ett brev från s. Ina i februari berättar hon att sjukhuset blivit bombat, men att ingen människa skadats. Hennes rum hade blivit förstört, men trots allt kände hon sig ”trygg och glad i arbetet”. Det berättas också att ännu några svenska diakonissor, bl.a. s. Signe Lehto från Vårsta och s. Elsbeth Fägersten (1909-2000) från Ersta kommit till krigstjänstgöring i Finland. I april månad är de tillbaka i Sverige. S. Elsbeth, som var född i Åbo, berättar i Olivebladet 1940/4 om sin och några andra systrars resa. ”Flyg till Åbo, därefter tåg till Helsingfors med ankomst kl. 04.00. Natt på hotell – väckning kl. 7.30 fm p.g.a. flyglarm.


Första bekantskapen med skyddsrum följdes av ytterligare fem, varav två gånger under lunchen. Därefter följde en lång och händelserik tågresa med trängsel, tågbyten, övernattningar m.m. i riktning mot Pälksaari i Karelen. När de hade ett dygns resa kvar, kom budet om fred och vid framkosten till sjukhuset vid fronten hade kanonerna tystnat och man visste att hela sjukhusanläggningen skulle komma att tillhöra Ryssland. Det var sorg överallt. Den sortens fred var inte önskad, ”inte ens de sårade, som man tycker skulle ha fått nog av krig, voro glada över freden”. Insatsen som de svenska systrarna fick göra vara att ”klä patienter som skulle forslas till Finland”, dvs för att bli flyktingar i sitt eget land. Redan nästa dag fick systrarna tillsammans med sårade soldater resa därifrån för att i ett till sjukhus inrättat kommunalhus invänta sårade. En stor uppgift såg de i att kunna avlösa de uttröttade finska sjuksköterskorna. Bomber över Helsingfors

Under det relativt korta kriget föll bomber över Finland – över Helsingfors – över Diakonissanstalten. Ett helt år senare, i Febe 1940, får vi veta några intressanta detaljer angående bombningarna över Helsingfors. Den 21 december 1939 var det Josefs Stalins 60-årsdag. Herrarna i Kreml hade tänkt att som födelsedagsgåva till honom överlämna Finland. Men krigsförloppet under hösten hade blivit annat än de tänkt. Det finska folket väntade sig därför en ny koncentrerad attack mot landet på alla fronter. Och så blev det. Upp till 350 ryska bombplan kretsade under dessa dagar över olika delar av landet i avsikt att bryta motståndet bland befolkningen. Men även detta misslyckades. Inte ett enda militärt mål i Helsingfors träffas, däremot föll bomberna inom den stadsdel där Diakonissanstalten, Vanföreanstalten, Blindskolan m.fl. inrättningar fanns. Mängder av glasrutor krossades och några eldsvådor utbröt. Diakonissanstalten blev svårast skadad, av de tio bomberna föll fyra där. Omkring 300 rum skadades. Man sopade glasskärvor i flera dagar och väggar, tak och dörrar måste repareras. Allt till en sammanlagd kostnad av 2 miljoner mark. På ett bord i ett av rummen på Diakonissanstalten låg den dagen en Bibel. Genom det lufttryck som bomberna förorsakade, slogs Bibeln upp och blev översållad med glasskärvor. Det uppslagna bibelstället var den märkliga berättelsen i 4 Mos. 23 och 24 om Bileam, som fick i uppdrag att förbanna Israel, men som tvingas välsigna det. Fyra bomber skadade några byggnader, men endast en person sårades. ”Vi tro att Gud är med oss!” skriver pastor Edvin Wirén, som också berättar

33


att ”finska staten rekvirerat 100.000 nattvardsoblater till hären. Detta enkla faktum säger mycket om det finska folket i nödens tid. Kanske anar man också att det fanns en kraftkälla till tapper, trogen offergärning för land och folk.” Snabb hjälp till de finska diakonissanstalterna

Omedelbart hade en insamling till de finska anstalterna kommit igång och redan i februari hade via Ersta över 24.000 kronor sänts iväg till Helsingfors. Diakonissanstalten i Uleåborg, som särskilt beskrivit sin brist på läkemedel m.m. medicinsk utrustning, fick omedelbart ca 5.000 kr plus mediciner, flera tunnor gips samt röntgenplåtar. Den 7 maj 1940 sändes ett tackbrev till Ersta från de finska diakonissanstalterna i Helsingfors, Viborg, Sordavala och Uleåborg. ”Under den gångna vintern ha vi fått mottaga många bevis på kärlek och hjälpverksamhet från de svenska diakonissanstalternas och svenska folkets sida. För alla förböner och för alla gåvor i form av kläder och penningar uttala vi härmed ett varmt tack.” Ett år senare i mars 1941 får vi Olivebladet en skildring av förhållandena på de finska diakonissanstalterna. Helsingfors har med mycket arbete och stora kostnader lyckats reparera de skador, som bombardemanget i december 1939 förorsakade. Värre var det för Viborg och Sordavala eftersom deras byggnader låg på mark som blev rysk egendom genom fredsslutet. Systerkåren i Viborg slog sig ner i Lahti, där de inrättade ett litet sjukhus och ett litet systerhem för de 60 systrarna som drivits på flykt. I de baltiska länderna, som alla ockuperades av Ryssland, tvingades an­­ stalterna i Riga, Reval (Tallinn) och Mitau att stänga. Tillsammans slog de sig ner i Bromberg. Nordisk diakonikonferens i Danmark

34

Även de andra nordiska länderna hade drabbats hårt. Både Danmark och Norge hade invaderats av tyskarna. S. Eva Lyngby (S:t Lukasstiftelsens föreståndarinna) som deltog vid den Nordiska Diakonikonferensen i maj 1941 yttrade där: ”Vi ha haft det alltför bra… nu går Danmark igenom en prövningens tid. Ingen dansk glömmer den 9 april 1940. Ingen glömmer heller kungens (Christian X) tal den dagen och hans slutord: Gud bevare Danmark! Gud bevare oss alla!”. Vid konferensen fick programmet göras om ett flertal gånger på grund av återbud från talare från Norge och Danmark som inte kunde komma. Från Finland deltog pastor Edvin Wirén, som gav en glimt av livet i Helsingfors


under brinnande krig och om systrarnas arbete. Endast några veckor senare – mitten av juni 1941 – evakuerades Helsing­ forsanstalten och snart ljöd sirenerna på nytt, dag och natt över staden. Men endast ett par gånger lyckades fienden fälla bomber över Helsingfors. ”Svårast blev ödeläggelsen natten till den 9 juli. Då kastade sex flygplan ned bomber huvudsakligen över arbetarebostäder i vår stadsdel. Därvid blevo många hus svårt skadade. Omkring 20 personer avledo och över 150 blevo svårare eller lättare skadade.” Då hade ett i berget insprängt sjukhus – 9-15 meter under bergsytan – just färdigställts, och där omhändertogs 65 patienter den natten. Fortsättningskriget i Finland

Vid midsommartid 1941 är Fortsättningskriget i gång. Finland gör gemensam sak med Tyskland i kampen mot Ryssland och har till en början framgång. Den 15 augusti återtogs Sordavala från Ryssland och någon vecka senare Viborg. ”Lika sorgtyngd som den 13 mars 1940 var för oss viborgsbor, lika fröjdefull var den 30 augusti 1941”, skrev föreståndaren för Viborgs Diakonissanstalt efter att i radion ha hört att ”den blåvita flaggan åter svajar i toppen av Viborgs slotts torn”. Men återvändandet till både Sordavala och Viborg var prövande och smärtsamt för de ledande som efter en tid fick möjlighet att bese platserna. ”Första intrycket av staden Sordavala var nedslående: en tröstlös rad av svartnande skorstenar. Lutherska kyrkan nedbränd, den vackra Karelska bron sprängd i luften. Staden tycktes vara öde och övergiven. Av diakonissanstalten fanns mera kvar, än man först vågat hoppas. En del av maskinerna från Bibeltryckeriet voro bortförda, nästan allesamman påträffades på det evakueringståg, som stod kvar då vår armé marscherade in. Vi hoppas snart få dem tillbaka.” Viborg hade redan under första krigsvintern fått omfattande skador. ”Vårt systerhem, vår kyrka och sjuksystrarnas boningshus jämte prästgården förstördes fullständigt – med all lös egendom. Själva sjukhuset drabbades av två bombträffar, bl.a. röntgenavdelningen. Vi skulle behöva flera miljoner mark för att ens i någon mån avhjälpa de av kriget vållade skadorna, innan vi kunna tänka på att flytta tillbaka till Viborg.” Hemma i Sverige

Även på hemmaplan gjorde krigstiden intrång. Redan 1940 berättar s. ­Elisabeth Holmqvist att många systrar fått inkallelseorder från Medicinalstyrelsen. ”Även till ett par av dem som gå diakonisskursen har sådan order

35


inkommit.” Från och till var också de yngre prästerna och några av de manliga medarbetarna inkallade till beredskapstjänst. 1942 skriver s. Elisabeth: ”Mitt egentliga ärende idag var att förmedla s. Emmys (Engström 1879-1967) uppgifter om vad klädransoneringen kommer att betyda vid beställning från syavdelningen.” För bomullskläderna var det väldigt viktigt att klädkuponger insändes i förväg, medan ylletyg fanns på lager och därför var mera tillgängligt. En annan anteckning som finns i s. Elisabeths rundbrev i november 1942 då hon skriver: ”Liksom under förra världskriget är ungdomsbrottsligheten nu mycket stor och våra Wiebäckshem är överbelagda”. Fortsatt hjälp till Estland

Till arbetet på Runö i Estland har under 1942 en ung syster Emma Johansson, (1908-1995) skickats och från henne kommer hälsningar i julbrevet. ”Hon älskar naturen därute och känner sig rik i ett omväxlande arbete, där hon påtagligt får erfara hur Gud hjälper.” – I september året därpå lyckades man med hjälp av Utrikesdepartementet få hem s. Emma för en tids semester. ”Men”, skriver pastor Sven Danell: ”så länge läget i Balticum är så ovisst som nu, kunna vi inte ta på vårt ansvar att åter skicka ut henne”. Åter bomber över Helsingforsanstalten

I december 1942 inbjuder Helsingfors-anstalten till 75-årsjubileum. Från Sverige deltog d:r Otto Centerwall från Samariterhemmet, s. Elin Sondén (1879-1957) och pastor Sven Danell från Ersta. Från Bromma flygplats flög de med ett tvåmotorigt, finskt Douglasplan till Åbo och därefter till Helsingfors med samma plan. ”Molnhavet var det enda vi sågo under oss, tills vi efter ett par timmars färd sänkte oss genom skyarna och befann oss på flygplatsen. Flygets förmåga av orientering väcker häpnad.” På flygplatsen i Helsingfors mötte de en ovanlig syn ”Från ett ungefär samtidigt anlänt plan från Estland strömmade tyska officerare och soldater, gråa uniformer från Wehrmacht med silverörnar i de vidkulliga mössorna, gröna SS-män och bruna ur Organisation Todt med röd hakkorsbindel om vänster arm”. Så fick Diakonissanstalten i Helsingfors åter fira högtid i nödtid – invigningen 1867 hade firats under svår hungersnöd, 50-årsjubileum 1917 under inbördeskriget och nu 75-årsjubileum i krigstid. Feststämningen stördes vid ett tillfälle av ett kortvarigt flyglarm och strax innan s. Elin skulle hålla sitt 36


föredrag ”satte en kraftig luftvärnskanonad i gång… ett ensamt ryskt plan ur den flottilj som samma dag bombarderade Kotka, hade tagit sig in över Helsingfors. Av någon anledning gavs emellertid ej larm, och förhandlingarna kunde ostört fortsätta”. Sven Danell sammanfattar besöket och festen i Helsingfors med orden: ”Krigets allvar och trons glädje och förtröstan satte i hög grad sin prägel på denna oförgätliga högtid.” Men faran är ännu inte över för Finland. Ytterligare bomber föll över Helsingfors i februari 1944, men ”genom Guds nåd har Diakonissanstalten blivit bevarad trots de senaste svåra bombanfallen”. Behovet av diakonissor är stort i Finland, där bl.a. vården av krigsänkor är en stor uppgift. Krigshandlingarna upphörde i september 1944. Stilleståndet bekräftas genom en formell fredförhandling i Paris 1947 och leder till att Finland förlorar ytterligare landområden till Ryssland.

Efterkrigsarbete Till julen 1944 beskriver Göte Hedenquist i Febe det hjälparbete som vi i det neutrala Sverige kan och bör ställa upp med såsom oerhört viktigt. ”Ty i stort sett är hela hjälparbetet efter kriget en diakonigärning i detta ords fullaste betydelse: att genom den kärleksfulla handens arbete och den barmhärtige samaritens sinnelag visa, att Gud lever. Låt oss inte draga oss undan den uppgiften, när freden kommer.” De tyska diakonissanstalterna med ca 28.000 diakonissor utför en stor hjälpinsats bland lidande och nödställda både inom den tyska armén och bland civilbefolkningen. Många av anstalterna var i likhet med Bethel bei Bielefeld svårt skadade av bombanfall. Vid en svensk diakoniledarkonferens i april 1945 föreslogs ”att några diakonissor från varje diakonissanstalt skulle efter kriget frigöras för att resa ut till de krigshärjade länderna” och att man ”borde anknyta dessa systrars arbete till redan existerande organisationer”, varför man ”beslöt att uppehålla förbindelse med Inomeuropeisk Mission” (IM). Vid samma tillfälle uttalade man sig för att tillsammans 1) sända ut 15 diakonissor i efterkrigsarbete, 2) att inbjuda några tyska diakonissor till rekreationstid i Sverige samt 3) att speciellt försöka medverka till hjälp åt barnen i de krigshärjade länderna. Detta skulle vara en möjlighet för diakonins folk att ingripa i den mångskiftande nöden. 37


Polska flyktingar i Vrigstad

Detta resulterar i insatser på flera olika håll av Ersta-diakonissor. S. Hjördis Öhrström (1920-2000) sköter under år 1945 uppgiften som husmor på ­­­ IM:s polska flyktingläger i Vrigstad. Hon berättar i Febe 1945 om de rekreations- och studiedagar som omkring 150 polacker deltagit i och som gett dem nytt hopp. Det som dessa människor upplevt under fasanfulla år i fängelser och koncentrationsläger är obeskrivligt. Samtliga deltagare hade i Polen innehaft ansvarsfulla poster i samhället och hade för avsikt att så snart som möjligt återvända för att, besjälade av IM:s anda, deltaga i återuppbyggnadsarbetet tillsammans med medarbetare från IM. Hjälpsändningar

Viljan att hjälpa till var stor och gång på gång kom nya nödrop. Framför allt var de tyska och holländska diakonissanstalterna i stort behov av hjälp. Men när det kom till försöken av få ut- och inresetillstånd, uppstod svårigheter. Inte ens via Röda Korset gick det att snabbt sända ut medarbetare. ”Vilka äro kallade att hjälpa, om inte vi?” skriver s. Karin Berg (18891988) i april 1946 och berättar hur systrarna Beda Wallstén (1887-1963) och Beth Donnér (1900-1971) tagit ansvar för insamlingar av varor och livsmedel för diakonissanstalterna i Finland resp. Tyskland, Österrike och Nederländerna. Syster Beda åkte på egen hand över till Finland med en stor sändning och s. Beth hade redan distribuerat gåvor till Kaiserswerth och var i full gång med tanke på Österrike och Nederländerna ”Nöden är ju gränslös. Det får vi många bevis på. Allra senast har vi blivit uppmanade att skicka vita rockar… till tyska flyktingläger i Danmark, där även tyska diakonissor vistas. Ersta är rikt, rikt i sina systrar, i sina uppgifter, i sin förunderliga historia. Just nu förpliktar det oss till fast gemenskap och säkert sikte, till frikostig tjänst.” Insatser i Polen

38

På hösten 1946 reser syster Emma Johansson (19081995) tillsammans med syster Ester Nilsson från Vårsta och en Bräcke-syster samt ett par svenska präster till Mazurien i Polen. Där är nöden oerhörd: ”hunger, kyla, sjukdom möter överallt, där de far omkring med sin proviantbil”. S. Emma har bett att få stanna tre månader längre än vad som var meningen! – Detta beviljades och hon återvänder till Sverige i april 1947.


Samma höst reser s. Elisabet Norberg (1917-2002) dit och fortsätter. I Wrzeszcz mellan Gdansk/Danzig och Gdynia hade IM sitt ”svenska hem”. Dit for diakonissan Lie Wersén (1903-1990) på våren 1947 för att bli husmor. Där möter hon för första gången IM:s grundare Britta Holmström. Hemmet var inrymt i ett hus ägt av den katolska kyrkan och i bästa samförstånd med dem fick ett hjälparbete bedrivas. ”Det var oerhört roligt att stå i detta ekumeniska arbete. Vi inbjödos till biskopsmottagning och kardinalsbesök såsom hedersgäster”, skriver s. Lie. Arbetet bestod framför allt i att dagligen servera middagsmat åt bortåt 100 personer och att dela ut kläder och andra förnödenheter samt att ta emot och sortera klädinsamlingspaket från Sverige. ”Sällan har väl glädjen varit större, än när vi fingo ner jättelårar med flygets gamla uniformer! Vi sprättade bort uniformsknappar så det visslade, och sydde i andra när vi hunno, annars stoppade vi dem i fickan med tråd och nål. Av de polskor som voro våra medarbetare, hade flera varit på IM-hemmet i Vrigstad och voro varmt fästade vid allt som var svenskt. Där hade de återhämtat krafter både fysiskt och psykiskt.” Syster Lie stannade i IM:s tjänst ända till 1974 med tjänster bl.a. i ­Cloppenburg, Skoplje, Poznan, Jerusalem, Kozani, Warszawa, Srodborow, Hannover och Berlin. Studieresa till Schlesien

Erstasystrarna fick direkt kontakt med diakonissanstalterna Friedenshort i Miechowice i det forna tyska Schlesien, Tabita i Skolimów nära Warszawa och Eben-Eser i Dziegielów i södra Polen genom s. Ingrid Wermcrantz. I stället för pastor Sven Danell och på inbjudan från den Evangelisk-Lutherska minoritetskyrkan i Polen gjorde hon en studieresa för att undersöka vilka behov av hjälp som svensk diakoni skulle kunna ge. Hon skriver bl.a. ”Flera systrar i Eben-Ezer fingo enas om en vinterkappa och en del saknade både strumpor och riktiga skor. Tabita-systrarna tyckte det var svårt att inte ha skor till barnen på barnhemmet.” Friedenshort – syster Eva von Tiele-Wincklers verk – låg nu i Polen och den stora skaran av tysk-födda systrar tvingas fly till hemlandet Tyskland, där de fick tillflyktsorter på flera platser och så småningom fördelade de sig på två orter, den ena i Heiligengrabe i DDR-området och den andra i Freudenberg i BDR/Västtyskland. Bland de flyende systrarna fanns s. Judith Schaible, (1919-1994), som tillsammans med s. Emma Hanfstengel inför julen 1947 kom till Sverige och Ersta för rekreation. I samband med julfirandet berättade s. Judith om

39


sin Friendshort-anstalt och om flykten. En av provsystrarna vid den här tiden berättar: ”Jag tror att många av oss kände liksom en ny tacksamhetsvåg stiga upp inom oss till Gud, som så oförskyllt skyddat oss undan kriget. Men vi kände också, när syster Judith berättade, hur det nu är därute, att denna Guds nåd emot oss förpliktar. Må vi göra allt för att hjälpa dem därute!” Syster Judith kom att stanna i Sverige, deltog i sjuksköterske- och diakonissutbildningen och vigdes till svensk diakonissa 1956 och fick sin första tjänst som församlingsdiakonissa i Eskilstuna. Det blev aldrig möjligt för syster Judith att återse sitt Friedenshort i Schlesien, däremot fick hon vid Kaiserswerth-konferensen i Stockholm 1984 möta företrädare för de båda nya anstalterna. Bland judar i Marocko

40

I Luxemburg har vi syster Eva Johansson (1910 – 1991) som medhjälpare vid ett barnhem. ”De har ingen brist på mat, men däremot på kläder och pengar.” S. Eva ber om förbön. Något år senare ställde sig s. Eva, som då var församlingsdiakonissa i Visby, till Svenska Israelmissionens förfogande för ett nyupprättat arbete bland judar i Casablanca i Marocko. Resan dit gick över Paris, där hon några veckor dels läste franska och dels praktiserade på en BB-avdelning vid diakonissanstalten. Av någon anledning insåg hon att hennes visum för inresa i Marocko kom att utgå innan hon skulle hinna dit, varför hon kontaktade myndigheterna i Paris och bad om hjälp. Det visade sig att beviljandet inte var så enkelt. Det skulle dröja och s. Eva fick nöja sig med ett löfte om snar hjälp. ”För mig var det ett under” skriver s. Eva, då hon redan nästa morgon får sitt visum. Inför den fortsatta resan fick hon av någon som var personlig vän till Frankrikes dåvarande utrikesminister, Maurice Schumann, ett brev från honom, där han lovar vara henne till hjälp om hon råkar i nya trångmål. ”Brevet ligger kvar i min gamla portfölj”, skriver s. Eva och fortsätter ”När man har direkt tillträde till Konungen över alla länder behöver man inte alltid jordens utrikesministrar”. ”Här i Marocko är allt så annorlunda än i Sverige. Här finns inga sångfåglar, inga björkar, som slår ut om våren, inga gulnande löv om hösten, inte den tjusning som årstidernas skiftning innebär hemma i Norden. Men det finns så mycket annat som fröjdar sinnet. Den korta, korta skymningen är rik på färger. Det är så vackert att se palmernas mörka silhuetter mot den purpurfärgade himlen. Och ute vid havet står fyren, Casablancas väldiga


fyr, som med dynamisk kraft kastar sina strålar över himmel och hav, El Hauk heter den, och den är min vän. Jag ser den från min balkong.” Det blev nära fyra år i Casablanca. S. Eva gick med glädje och tillförsikt in i uppgifterna där och återvände till Sverige sliten med ändå stärkt och fortsatte att tala ”om tryggheten att vandra vid Guds hand”. Sommarkoloni i Lannaskede

Samtidigt med dessa aktiviteter utomlands mottogs och genomfördes en sommarkoloni för judiska mödrar och barn på Lannaskede-hemmet. Hemma på Ersta mottogs ett stort antal utländska gäster i behov av vila och rekreation. En av dem var s. Frieda von Bodelschwingh, dotter till Friedrich von Bodelschwingh, ledare för den stora diakonianstalten Bethel bei Bielefeld i Westfahlen 1872-1910. S. Frieda var den första tyska diakonissa, som besökte Ersta efter kriget. S. Karin Berg beskriver henne: ”Hon är så stilla och stark, trots allt hon gått igenom. Hennes stora önskan är att kunna förmedla gåvor till Bethels systrar och epileptiska. Oss systrar har hon lagt på hjärtat att hjälpa våra medsystrar där ute till ett tak på det diakonisshus, som nu byggs upp efter det gamla, sönderbombade”. – Det blev dörrar och fönster samt ett svenskt innertak av det trä som köptes för Ersta-insamlingens pengar! Vid invigningsfesten 1950 var tre svenska systrar, Beth Donér, Ruth Palmqvist (1910-1999) och Elin Sondén, inbjudna för att ta emot tack för det ”svenska träet”. Även för oss senare tids besökare förevisas det ”svenska taket” med glädje och tacksamhet! Ungern-krisen 1956

I samband med den fruktansvärda krisen i Ungern hösten 1956 kom stora skaror ungrare som flyktingar till Sverige. En del av dem (80 personer) mottogs och inkvarterades på Erstahus – det nyöppnade gästhemmet i Mölle – och omhuldades av systrarna Greta Rosenkvist (1896-1982) och Karin Stålhandske, (1912-2005), som båda gjorde en klok och kärleksfull insats. Det var Arbetsmarknadsstyrelsen som stod bakom initiativet och i början av februari 1957 placerades de ungerska gästerna ut på olika platser i landet, framför allt med tanke på fortsatt utbildning och integrering i det svenska samhället. Bland flyktingar i Wien

Vid samma tid vistades syster Barbro Sjöberg (1926-2005) och s. Rut i Wien. Tillsammans med en tysk diakon hade de ansvar för ett hem för ungerska

41


flyktingar. Huset hade inköpts av Lutherska Världsförbundet. Stor del av inredningen hade kommit från Norge och Danmark. Den första tiden bodde också de svenska systrarna mycket primitivt. De hade bara ”var sin järnsäng och en trasig kamin” i sitt boningsrum. ”Men man behöver egentligen inte mer”, stod det i ett brev från dem. Huvuduppgiften för dem var dels att ge husrum åt flyktingarna och dels att hjälpa dem med allt sådant som hörde utvandringen till och med letandet efter anhöriga, som stannat kvar i Ungern. S. Barbro skriver: ”Teamets uppgifter är ibland stora, ibland små. Men vårt hjälparbete bland flyktingarna är inte beroende av uppgiftens storlek, utan ligger mest däri att flyktingarna i en kaotisk tillvaro känner att Kyrkan är dem nära och vill räcka dem en hjälpande hand. De tigande och tacksamma blickar som följer oss, är för oss en oförtjänt belöning.”

Nutiden

42

Med bl.a. de första skildringarna i denna historik i åtanke – insatsen i det dansk-tyska kriget och vid järnvägsolyckan i Sandsjö 1864 – kan jag inte låta bli att nämna de insatser som Ersta i krissammanhang fått och kunnat göra under det senaste årtiondet. De har ännu inte hunnit bli historiska – de pågår ännu. Jag tänker på de stora katastroferna i samband med Estonias förlisning 1994 och Tsunami-flodvågen i Sydostasien 2004. I båda fallen var ett stort antal svenska medborgare inblandade. Många omkom, många miste sina anhöriga, många upplevde svåra traumatiska händelser. Många var i behov av hjälp och möjligheter till samtal av olika slag. I ett mycket tidigt stadium insåg chefen för Psykiatriska kliniken vid Ersta sjukhus, Kristina Brandänge, behovet av samtalsmöjligheter. Snabbt och med stöd av Erstas ledning ställde hon sig, tillsammans med ett stort antal Erstamedarbetare, till förfogande för anhöriggrupper. Först gällde det att få tag på gruppledare, ca 20 personer kom att behövas. De flesta var knutna till tjänster på Ersta, inom psykkliniken, diakonissoch diakonkåren, sjukhuskyrkan och Ersta Vändpunkten. I en intervju i ”Vi på Ersta” 1994/4 säger Kristina Brandänge: ”Hela Ersta har ställt upp. Jag har mött ett otroligt gensvar från Erstas alla verksamheter, både när det gäller att ställa upp som handledare i grupperna, ställa lokaler till förfogande och lånet av Ann-Christine Kindt, som på halvtid fick använda sin portsystertjänst för att hjälpa till med allt det organisatoriska och administrativa arbete, som kom att behövas.”


Anhöriggrupperna med 8-13 deltagare i varje träffades två timmar i veckan under i första hand tio veckor. Det visades sig att av grupperna behövde och fick fortsätta ytterligare några veckor. Dessutom ordnades vid ganska många tillfällen särskilda gudstjänster i Ersta kyrka och två dagar i veckan kunde man mötas i Erstas församlingslokaler på Höjdpunkten till en samvaro i all enkelhet. Nu står det – alldeles bredvid klockstapeln på Ersta-området - ett minneskors ”Rest till minne av de omkomna vid M/S Estonias förlisning den 28 september 1994”. Birgitta Norell, präst på Ersta och själavårdskonsult vid Psykkliniken, skriver i ”Vi på Ersta” 1995/2 ”Det är ett minnesmärke som vuxit fram ur sorg och smärta och ur många obesvarade frågor till livet. Det blev ett kors, ett uppståndelsens tecken att gå till. Ett trotsets och hoppets tecken. Det sträcker sina armar mot framtidstro och långsamt återkommande mod att möta en framtid utan den älskade människa, som fått sin grav på havets botten i främmande vatten.” Under de år som följde kom ett visst utbildnings- och planeringsarbete i gång i våra församlingar och kommuner. Många diakoner ingår idag i de lokala kristeam, som står i beredskap att göra en insats då något händer i deras omgivningar. Men ändå… När nästa stora katastrof inträffar på Annandag jul 2004 är det fortfarande mycket som fattas. Det gäller att på ett trovärdigt sätt möta olycksdrabbade människor. På uppdrag av Socialdepartementet har Referenspunkt Ersta bildats. Det är Kristina Brandänge som står i ledningen för arbetet som syftar till att förstärka den psykosociala katastrofberedskapen i vårt land. Ett första steg är att planera och erbjuda utbildningar av ledare för samtalsgrupper och i ett psykosocialt omhändertagande också vid de ”små” katastroferna.

Allt för att hjälpa andra – diakoni!

43


Litteraturförteckning • Olivebladet 1864/1,2, 3, 4; 1865:1; 1906,1, 2-3; 1914/9-10; 1915/7-9; 1916/3; 1917/1, 6-8; 1918/5; 1919/1; 1920/3, 9, 10; 1921/9, 10-11; 1922/2,10; 1929/11; 1930/11; 1933/12; 1934/3; 1939/5, 9, 11, 12; 1940/1,2,4; 1941/3,6-8,12; 1943/1; 1944/5,11; 1946/2, 6-8; 1947/3,4,5, 9,10; 1948/1 • Febe 1908, 1914, 1915, 1917, 1920, 1940, 1944, 1945, 1957 • Årsberättelsen 1863-64 • Rundbrev, Johan Christoffer Bring nr 6, 8, 9 och 33 • Rundbrev, Johannes Norrby nr 192, 199, 200, 210, 211, 219, 222, 224-226, 228, 243, 245, 249, 253, 254, 259 • Rundbrev, Sven Danell nr 282, 291 • Rundbrev, s. Louise Heimbürger juli och okt 1914; april, juni och okt 1918; feb, juli, okt och dec 1920; sept 1923; juni och okt 1929. • Rundbrev, s. Elisbeth Holmqvist april 1940; jan och juni 1941; jan, nov och dec 1942; nov 1943; feb 1944 • Rundbrev, s. Karin Berg maj, okt och dec 1945; april och okt 1946; feb, april och okt 1947; sept 1948; mars 1950 • Rundbrev, s. Elsa Scheutz feb 1957 • Den tjänande kyrkan, tidskrift 1952 • Sven-Åke Rosenberg: Den tjänande kyrkan, 1945, Gleerups Lund • Kurt Pergande: Bodelschwingh: Der Einsame von Bethel, 1958, Siebenstern-Taschenbuch • Ruth Felgentreff: 125 Jahre Kaiserswerther Generalkonferenz, Arbeitshilfen nr 21, 1986

44


I serien med historiska Ersta-rapsodier finns nu följande titlar: Vad speciedalern blev värd

– om tillkomsten av Ersta kyrka och dess fortsatta historia Pris: 50 kr Låt åren tala

– om tillkomsten av ålderdomshem för diakonissorna Pris: 40 kr Kungahusets förbindelser med Diakonisshuset

– om Erstas kungliga kontakter Pris: 40 kr Alla äro våra bröder

– om diakonins insatser i kris- och krigstid Pris: 50 kr Guds outsägligt rika gåva

– om Advent och Jul på Ersta Pris: 60 kr Finns till försäljning i Ersta Bokhandel och på Kårexpeditionen. Visst paketpris tillämpas vid beställning av tre eller flera häften. Kan beställas på www.erstadiakoni.se eller tel. 08-714 63 60 el. 714 63 48 Frakt tillkommer. Skrifterna är skrivna av diakonissan Gudrun Persson efter studier i arkivmaterial och utgivna på uppdrag av Thorbjörn Larsson.


Ersta diakoni Besรถksadress: Erstagatan 1 Box 4619, 116 91 Stockholm tel 08-714 61 00, fax 08-714 93 27 www.erstadiakoni.se

Profile for Ersta diakoni

Ersta diakonis historia - Alla äro våra bröder  

– om diakonins insatser i kris- och krigstid

Ersta diakonis historia - Alla äro våra bröder  

– om diakonins insatser i kris- och krigstid