Page 1

Varaktig arkitektur Hur design kan förhålla sig till byggnaden som process. A3TT14_ERIK.HEDBORG.PDF Hur skall vi designa byggnader som åldras väl, och kan leva med ett samhälle i konstant förändring? Jag har försökt ta ett brett grepp kring ett antal aspekter av långsiktigt byggande, och föra in dem i ett designperspektiv.

Huvudbyggnaden Naiku i Ise templet i Japan


Som arkitekt finns det en fara i att tro att det man ritar är för evigt. Byggnader står så pass länge att vi upplever dem som statiska. Det är ett problematiskt synsätt och, vilket jag senare fördjupar, inte ett hållbart sätt att bygga. I stället kan vi se det arkitekter ritar som början på en lång process. Det bör vara designerns mål att skapa den bästa möjliga förutsättningen för den framtida processen. Den här textens efterforskningar fördes med målet att, åt mig själv, samla ihop en verktygslåda med sådana förutsättningar. Det jag vill göra i texten är sedan att förmedla en essens av vad jag hittat. Det är ett försök att utforska hur vi bäst ritar byggnader, för att de skall åldras väl, och leva länge. Jag kallar det ibland att rita långsiktigt. En av mina utgångspunkter inför uppsatsen är Lena Kadmarks examensarbete Ful Arkitektur. Jag tycker att hon har identifierat ett antal punkter som både skulle göra det lättare och mer lustfyllt att rita bra byggnader. Hon uppmanar arkitektkåren till bl. a. att gå från konstnär till samhällsbyggare, vara tydligare i sin kommunikation (från god till bra), och gå från enkelhet till helhet (Kadmark 2011, ss. 40-41). En annan text som har varit betydande är Stewart Brands bok How buildings learn. Han lämnade flera öppna frågor i slutet av boken, varav en är huruvida byggnader kan ritas med tid som formgivare (Brand 1995). Jag försökte ett tag kalla min text form follows time. Frågan lockar mig då jag ser det som ett sätt att sammanföra en ansvarstagande arkitekturkultur och en praktisk designteori. En tredje ingång är min praktiska erfarenhet av fartygsunderhåll. Båtar lever i en aktiv, korrosiv och slitsam miljö och har korta underhållsintervall. Det är en konstant kamp mot förfallet. Personligen har jag varit inblandad i många ad hoc lösningar som inte hållit ihop en säsong, vilket har gett mig en ödmjukhet inför tradition och praxis.

Det jag först trodde skulle vara en teknisk kunskapslucka som jag kunde fördjupa, visade sig vara ett väl dokumenterat ämne. Det finns böcker om design för framtida underhåll (Mills 1994) eller för demontering och återvinning (Thormark 2009). Mycket av litteraturen inom områderna facilities management eller LCA 1 tar också upp de tekniska aspekterna på långsiktighet. Kunskapen finns där ute att hämta och förkovra sig i. Utöver det tekniska aspekterna verkade svårigheten med att rita långsiktigt vara ett problem med processer, intressenter, samhälle, ekonomi och, i vissa fall, designkultur. För att avgränsa har jag valt att fokusera på frågor relevanta för utformningen av en byggnad, frågor som hamnar på arkitektens bord. Det handlar mycket om byggtekniska val, men också om planlösning och programmering av en byggnad. Mina källor varierar, från mer akademiska böcker, till tidningsartiklar eller filmer på webben, och bör läsas som ett systematiskt utforskande av ett ämne, snarare än en vattentät akademisk text. Del 1 handlar om ramverket kring långsiktiga frågor Del 2 är olika sätt att hantera frågorna i en designprocess Del 3 är en diskussion kring påföljderna

1

Life Cycle Assesment, en metod för att bedöma miljöpåverkan igenom hela livstiden av en produkt eller material.

2(10)


Del 1 Framtiden börjar med vårt historiska arv. Som jag kommer visa, har nyggbyggnad mycket den kan lära av restaureringskonsten. Så hur skall man ta hand om gamla byggnader? Under 1800-talets slut fanns det två starka röster i Europa som stod i polemik mot varandra. Fransmannen Eugene Viollet-le-Duc stod för den så kallade stilrestaureringen, där en ombyggnad återställdes till ett nytt tillstånd som var en avbild av byggnadens ursprungsidé. Ett antal medeltida kyrkor och slott restaurerades under mitten av 1800-talet enligt denna princip. Engelsmannen John Ruskin såg dessa som oärliga och våldsamma ingrepp och önskade att patina, och olika tiders ombyggnad, skulle bevaras genom varsam konservering av det byggda. Noggrann förståelse och undersökning ligger till grunden för bra restaurering. I Sverige har tre röster varit starka i frågan om hur vi skall ta hand om vårt byggnadsarv. Sigurd Curman (1879-1966), Erik Lundberg (1895-1869) och Ove Hidemark (1931-) var alla framstående restaureringsarkitekter, som tog vid Ruskins tankar om den historievarsamma restaureringen. Då alla tre varit praktiker har deras policyskrivande behövts fördjupas och nyanserats. Curman kämpade för att det inte bara skulle bli en antikvarisk restaureringskultur, utan i samspel med en funktionell. Lundberg ifrågasatte om tiden är ett egenvärde i sig och fördjupade kvalitetsbegreppet. Ove Hidemark gjorde återtåg till historiska hantverkskunskaper i en modern tid. De alla tre hade gemensamt var en åsikt att en noggrann teknisk och historisk undersökning bör föregå varje restaurering, och informera besluten som tas i utformningen av tillägg. (Edman 1999).

”Vi lever i en tid där ingenjören och humanisten ställs mot varandra. Ingenjören vill, med viss överdrift, stanna tiden med sin konst, göra materien stark och oövervinnlig, medan humanisten i stället söker hålla kvar tidsupplevelsen, förstärka känslorelationen till tidens oundgängliga flykt. Det är av två helt väsensskilda perspektiv med klart olika utfall, sett till det slutgiltiga resultatet” Ove Hidemark (Edman 1999, s. 185)

Noggrann förståelse och undersökning ligger till grunden för bra nybygge. För att designa byggnader för den långa framtiden måste vi också förstå dem som funktioner av tid. Detta är förstås en djupare undersökning än bara en utvärdering av ytliga kvaliteter. Det handlar om att hitta generella orsak-verkan förhållanden mellan byggd miljö och kvaliteter, och hur de står sig över tid. Tyvärr görs återbesök av projekt allt för sällan. Frågor som ställs under projekteringen blir ofta obesvarade, trots att en uppföljning kan agera facit (Nylander 1999). Att bara bygga hållfast är inte hållbart. Vid sidan av venustas (skönhet) och utilitas (ändamålsenlighet) talade den romerska arkitekten Vitruvius om firmitas (hållfasthet), som en av de tre grundpelarna i arkitektur. Jag tror att det finns ett innestående problem med det hållfasta. Hastigheten av förändring har ökat i samhället och kulturella effekter spelar stor roll för en byggnads överlevnad. 3(10)


För att ta ett exempel kan vi titta på nutida Japan. Trots en stagnerande ekonomi och en minskande population har man tre gånger fler arkitekter, och dubbelt så stor byggsektor, per capita, än resten av västvärlden. I Japan är hälften av alla bostadshus är rivna och ersatta inom 38 år från nybygget, trots att byggkvaliteten (speciellt i träbyggnader) har högre standard än exempelvis USA (Dubner 2014). Varför är det så? Steven J. Dubner, journalist och ekonom, visar att bostadshus i Japan förlorar hela sitt värde på bara 30 år. Den snabba värdeminskningen är inte teknisk, utan kulturell. Det handlar om historiskt arv av jordbävningsskräck, en kultur som premierar nyskick och i viss mån en brist på vardagshändighet. Problemet med dagens rivningar är att det i varje cykel slösas otroliga mängder betong, stål, lertegel och fossila plastmaterial. Historiskt har det däremot inte bara varit till det negativa. Ise templet har en lång historia av att återbyggas vart tjugonde år till en exakt kopia. Man gör det för att hedra naturens cykliska natur, men också för att inte låta hantverkskunskapen dö ut (Alari 2012). Den centrala helgedomen i det templet har fått symbolisera tvetydigheten i långsiktighet och pryder omslaget av det här arbetet. Hållbart byggande är ett fält fyllt av komplexitet och motsägelser. Hållbart är hållfast, men bara hållfast är inte hållbart. Ove Hidemark kallar det i stället varaktighet, och beskriver det som ett begrepp som inte bara inbegriper långvarig styrka och tålighet, utan också mer konkreta begrepp som reparerbarhet, och mindre konkreta begrepp som åldrande (Edman 1999, s. 160). Bygg i stället för konstant anpassning. Stewart Brand, biolog, miljötänkare och författare, fördjupar i sin bok How buildings learn en modell som delar upp byggnader i olika lager, ordnade efter förändringshastighet. På engelska bildar

initialerna en snitsig allitteration, och modellen kallas ibland 6S. I trögast mot mest flyktiga ordning följer den: SITE - STRUCTURE - SERVICES - SKIN SPACE PLAN – STUFF PLATS - STRUKTUR - INSTALLATIONER - SKAL - PLANLÖSNING - SAKER

I grund och botten är det en observation i hur byggnader fungerar över tid. Snabbast flyttar inventarier och prylar sig runt. Mer sällan, men efter behov, kommer väggar och rum byta form. Långsammare, efter slitage eller trender, kommer byggnadens klimatskal och ytskikt. Sen installationer som värme, ventilation eller el, efter det den bärande strukturen och sist, minst föränderlig, är platsen. ”Alla byggnader är prognoser, alla prognoser har fel” (egen översättning) (Brand 1995)

Brand menar att om dessa lager nekas förändring, eller blir för starkt sammanfogade, kommer byggnaden inte kunna anpassas. Resultatet blir ett missanpassat status quo. Släpps däremot lagren fria från varandra kan byggnaden nå ett anpassat stadie. Bra byggnader verkar flöda med tiden. Det anpassade stadiet är inte ett permanent tillstånd. Det är heller inget perfekt tillstånd. Det är bara ett tillstånd som passar just där och då. Stewart menar också att vi måste bli bättre på att acceptera byggnaders särdrag och nycker. Då har de chansen att bli unika, och ändamålsenliga. (Brand 1995)

4(10)


Del 2 Om det nu är så att bygga varaktigt är att bygga för konstant förändring, hur gör vi då det? Jag vill lägga fram ett resonemang kring moduler. För ett varaktigt byggande bör moduler bör vara utbytbara och hanterbara. Ett väggelement är en modul som behöver en lyftkran för att monteras. När du ställt några våningar på varandra är den första fast i botten, likt ett hushögt jengaspel. Brädfoder, tegelsten eller spån går däremot att byta bit för bit, utan tillgång till annat än handverktyg. Vi får även andra fördelar. Att lägga lager på lager är hur naturen sköter sina tätskikt. Man litar inte på enskilda fogar utan söker styrka i redundans. Att göra delarna små är också underhållsmart, vilket möjliggör lång livslängd (Alexander 1977) och hög återvinningsgrad. Hur ser motsatsen ut? Ett exempel är enstegstätningar. Aime Must, forskare och skadeutredare, kallar puts på cellplast en riskkonstruktion, och att dåligt utförande inte är en ursäkt för teknikens fortsatta användning. Kräver man millimeterprecision för att hela bygget inte skall fallera bör man tänka om konceptet (Westergren 2012). Men industrin är envis. Tanken är att tester, forskning och utveckling skall ge ett säkrare resultat. Men om produktidén är dålig från början, bör vi då utveckla den till dugligt tillstånd? Limmade eller kompositmaterial bör undvikas (Thormark 2008). Armerad betong är vår vanligaste byggnadskomposit. När håltagning eller separering skall ske skadas lätt väggar, damm och oväsen gör det till en arbetsmiljöfråga. Betongbilning någon? Det är dammigt och bullrigt. Hur är det

med träbyggnad? Mekanisk sammanfogning med skruv eller clips är att föredra. Dagens självborrande skruv är billig. Elektriska handmaskiner blir lättare, effektivare och kommer med automatladdande magasin. Att spika eller limma ihop konstruktioner känns i det avseendet omodernt (Brand 1995). I ljuset av detta sätter jag mig kritisk till företeelsen att gjuta in installationer i betong. De vinsterna vi får i en rationell produktion, idag, tror jag kommer tillbaka till oss med sämre besked, imorgon. Tänk på det. ”Platta-på-mark” borde egentligen heta ”platta-med-armering-i-stål-med-avlopp-iplast-med-kablar-av-koppar-med-vattenburen-värme-påcellplast-på-mark”. Vatten korroderar stål, eroderar sten. Det expanderar när det fryser. Det skapar grogrund för mögel och röta. Vatten är grunden till liv för oss människor, men banar väg för husens död. Underskatta inte vikten av en torr och fuktsäker konstruktion. Grunden för fuktsäkerhet är bra detaljutförande och minimerad byggfukt (Mills 1994). Som jag tidigare resonerat kring bör delarna som bygger upp byggnaden vara små och utbytbara, men helheten kan med fördel prefabriceras i fabrik under tak. Huset sätts då samman i större monteringspaket och kan 5(10)


sedan byggas upp av lyftkranar in situ. Detta ger mindre byggfukt och bättre arbetsmiljö och kvalitetskontroll. 80 % av skadorna i våra hus är fuktrelaterade (Harryson 2006). Å andra sidan kan det också finnas fördelar att bo på byggplatsen, och personligen bygga regel för regel. Designbeslut kan tas löpande och byggnaden kan börja sin anpassning redan innan den är färdig (Brand 1995). Ha ett skeptiskt men intresserat förhållande till ny teknologi. Buckminister Fuller, arkitekt, uppfinnare och futurist, ritade kupolbostäder som var lätta, materialsnåla och högteknologiska. De visade sig dock inte vara något långsiktigt sätt att bo på. Lloyd Kahn, kupolguru och redaktör för tidningen Shelter, rev sin egen bostad med parollen Smart but not wise (Sussberg 2011). Vid en första blick var det smart. Matematik, datorer, nya material; plaster. Men efter en tid av byggande insåg man att det fortfarande fanns många olösta problem. Kortlivade fogmassor, svårlösta detaljer. De läckte, var svåra att anpassa och bygga om. Dombyggandet var smart, men saknade vishet. Lärdomen borde vara att när vi ritar för framtiden, bör vi tänka till en extra gång innan vi hoppar på ett nytt lovande material eller en allt för perfekt byggteknik. Det som känns smart kan egentligen vara ganska dumt. Teknologi behöver mogna, och genomgå flera steg av revision, innan den går att lita på. Då kan vi ställa oss frågan om det fortfarande är teknologi. Alan Kay, amerikansk mjukvaruingenjör, myntade uttrycket att teknologi är allt som uppfunnits efter vi fötts (egen översättning). Danny Hillis, entreprenör, parafraserar uttrycket och säger att teknologi är något som inte funkar än (egen översättning).

Gör rum för byggnadens betjänande delar. Det finns ingen aspekt av en byggnads design som är så förbisedd som underhåll. Tyvärr är underhållets romantik endast avsaknaden av sådan, det visar sig bara när det är eftersatt. Fungerar den väl märker ingen någonting av. Men fördelarna av bra design för framtida underhåll är stora. När en byggnad kan tas hand om på ett enkelt och effektivt vis kan man nästan garantera den ett långt liv (Mills 1994). Vad som är viktigt är att se till att alla delar som behöver underhållas är lätt tillgängliga. Att man inte snålar på kulvertar eller teknikrum. Att det finns system för att rengöra fönster och byta lampor. Det vanligaste underhållet som sker är städning. Bra material kan städas utan att slitas, utan kraftiga eller farliga kemikalier. Rita med en logik och enkelhet. Då behov förändras, och om möjlighet finns, kommer användaren förändra sin fysiska miljö (Brand 1995). Nya partnerskap, utökning av familjen, företagsfusioner eller uppsägningar. Tänker vi inte på detta kan det gå illa. Nästan femtio procent av Sveriges byggnadsbestånd saknar helt eller delvis adekvat teknisk beskrivning. Den öppna planlösningen stormar fram som ideal – husen säckar ihop (Kumlien 2011). För att möjliggöra förändring i planlösning bör vi tänka över hur vi styvar upp våra hus, var vi placerar bärande väggar och att strukturen följer en logisk ordning, som kan läsas långt in i framtiden. Ett ansvarstagande i tiden. 6(10)


Rätvinklighet är en naturkraft. Vi står vinkelrätt från jorden, vi ligger parallellt med dess yta. Polygonal form kan byggas på i evighet, men den cirkulära blir svårbearbetad med konstant förändrande snittytor och möten. Ett rätvinkligt rum kan du fylla till hundra procent med rätvinkliga objekt, men ett runt rum kan du inte fylla med varken runda eller rätvinkliga. Den konvexa formen inom ett runt rum skapar konkav form utanför. Likt noterna på ett partitur ligger den rektangulära formens kraft ligger i sin kombinatoriska natur. Det som vid en första blick kan verka som ett geometriskt fängelse är det minst begränsande av alla (Steadman 1983). Vi är i behov av ett smart ekonomitänkande. Kalkyler är i grunden beroende av bedömningar och prognoser. De är spelregler för hur vi skall uppfatta världen, modeller, inte exakta avbilder. I kalkyler sätts avskrivningstiden till den beräknade ekonomiska livslängden för hela byggnaden. Hur smart är det här egentligen? Avskrivningen är ett mått på hur vi skall fördela en kostnad över tid. Men hur hanterar den att byggnader förändras och slits i så olika hastigheter? Ett förslag är att en byggnad måste redovisas ekonomiskt i dess olika tidslager. Att man skriver av en stominstallation eller fasad på 30 år, men stommen på minst 100 år.

Alla intressenter i en byggnad är viktiga. Städare och vaktmästare, receptionister och kontorister, ägare och förvaltare, besökare och boende, byggare och konsulter. Det finns många olika intressenter i ett byggprojekt. Att förutsätta att arkitekters huvudmotiv är att söka skönhet, kundens att minimera kostnad, och brukarens att uppnå livskvalitet, är att ta en inställning som är kontraproduktiv i strävan efter en bra byggnad (Markus 1972). ”Jag ser två system som kolliderar. Det är den platonska idén om städning, som möter den platonska idén om arkitektur. Det är inte nödvändigtvis vardagslivet som möter en fysisk struktur, det är två ideologier som konfronterar varandra” Rem Koolhaas kommenterar Koolhaas Houselife (egen översättning) (Bêka & Lemoine 2013)

I filmen Koolhaas Houselife får vi följa Guadalupe Acedo som är städerska i den prisbelönta villan Maison à Bordeaux ritad av Rem Koolhaas (Bêka 2013). Det är en insyn i världen bakom stjärnarkitekturens pressbilder. Hon kämpar kontinuerligt med läckande fönster och tak, böcker som fastnar i den läckert designade hissen, och trapphus som är för smala för hennes städutrustning. Filmen är en del i serien Living Architectures, som följer vanliga människor i ovanliga byggnade. Den visar hur dysfunktionell stjärnarkitekturen kan vara.

7(10)


Del 3 Byggnader kan vara en nyckel till det långsiktiga normbildandet. Vi formger våra byggnader. Sen formar de oss. Jag läste ett Winston Churchill-citat som rubrik på en blogg om miljöpsykologi, och det påminde mig om en av betydelserna av varaktigt byggande. Inte bara är det en balansräkning kring resurser, utan en del i en kulturell process, som kan lära oss en långsiktigt kultur. Stewart Brand är lite mer explicit än Churchill. ”Mode förändras fort, kommers mindre hastigt, infrastruktur långsammare än det, sen politisk styrning, sen kultur och långsammast är naturen. De snabba delarna lär sig, ställer förslag och får ta emot stryk; de långsamma delarna kommer ihåg, integrerar och håller tillbaka. De snabba delarna får all uppmärksamhet. De långsamma delarna har all makt.” Stewart Brand om städer (egen översättning) (Brand 2011)

Kan bygga kortsiktigt också vara hållbart? En snabb omsättning av byggnadsbestånd kan vara positivt. Om vi använder exemplet med det japanska Ise templet, som byggs om vart tjugonde år för att hålla hantverkskunnigheten levande, hjälper den snabba periodiciteten oss att odla en långsiktig kultur. Det är också förstås viktigt att materialet man jobbar med är trä, som är lätt att återbruka, återvinna och återskapa. Om vi jämför med betongbyggnader som rivs på grund av mode, eller en felaktig rädsla för jordbävningar, blir svaret förstås negativt; resultatet blir ett slöseri med ändliga resurser. Jag menar att byggnader generellt sett mår bra av det långa perspektivet, men med delar som kan få leva kortsiktiga liv.

Gör arkitektstudenter design svårare än vad det borde vara? Att rita mer loose fit skulle på många sätt vara enklare – vi släpper krav på originalitet, exakthet, radikalitet, läsbarhet, konceptualisering. I stället kan vi vända vår kreativa energi mot saker som spelar roll för hur en byggnad fungerar. I min mening är några av de viktigaste kvaliteterna byggnadens fysik och teknik i förhållande till människan. Min intuition är att funktion kan följa form i större utsträckning än vad vi tror. Planlösning och program blir då mindre viktigt. I stället prioriterar vi de generella kvaliteterna som en byggd miljö kan skänka oss människor. En slags antropologisk arkitekturkultur? ”Vi vet mer om jättepandornas habitat eller bergsgorillorna än vad vi vet om städer i ögonhöjd. Det är fascinerande hur lite forskning som har gjorts på det mänskliga habitatet i urban miljö” Jan Gehl (egen översättning) (Lindsay 2010)

Varför förväntas kreativitet vara synonymt med nytänkande? Outside the box har blivit en positiv beskrivning i alla dess bemärkelser, oavsett vilka kvaliteter man uppnår. Att våga kritisera objektiva kvaliteter mot subjektivt utförande vore ett steg i rätt riktning. Jag tror att det är nödvändigt att studera byggnader, som de faktiskt är. Jag har gjort några påståenden i texten som går att testa. Exempelvis skriver jag att byggnader, för att leva länge och väl, bäst baseras på rektangulära rum. Är det ett kontroversiellt påstående? Borde gå att testa. I min mening vore det en mognad av arkitekturfältet att börja studera verkligheten och inte gömma sig i diskursen. Tyvärr är den här uppsatsen ett dåligt exempel i det hänseendet. 8(10)


Hur ritar vi då för att byggnader skall åldras väl - och leva länge? Från långtidsplanering till långtidsstrategi. Planerat är allt för planerat. Vi måste bli bättre på att släppa kontrollen över det skapade tinget. Från produkt till process, vi måste tänka i flera scenarios och dimensioner, och till vår hjälp skall vi ta forskning och studier. Man måste ha en öppen kommunikation med alla intressenter och sträva mot ett smart ekonomitänkande. Från hållfast till varaktigt. Modern medicin kan få oss att leva länge, men kan inte garantera att vi lever väl. Samma sak gäller byggnader. En teknisk livslängd är nödvändig för en byggnad, men lika viktigt är dess möjlighet att andas, utvecklas och åldras med värdighet. All arkitektur är en dialog med tiden, både bakåt och framåt. Jag vågar påstå att det är tiden som gör att byggnader går från att vara vackra till att vara älskade, och att förståelsen för den processen är det viktigaste verktyget en arkitekt behöver ha, för att rita en varaktig arkitektur.

Erik Hedborg Chalmers Tekniska Högskola Mars 2014

9(10)


Alari, A. (2012) How many lives does a building have, I How long is the life of a building 2012; Catalogue of the Estonian National Exhibition at the 13th International Architecture Exhibition la Biennale di Venezia 2014, Venedig, ss. 161-165. Alexander, C., et al (1977) 234 LAPPED OUTSIDE WALLS. A Pattern Language: Towns, Buildings, Construction, ss. 10931095. Oxford: Oxford University Press. Bêka, I. och Lemoine, L. (2013) Koolhaas Houselife. http://www.koolhaashouselife.com/ (2014-02-12). Brand, S. (1995) How Buildings Learn: What Happens After They're Built. [E-bok] London: Penguin Books. Brand, S., et al (2011) The SALT Summaries. [E-bok] San Francisco: Long now press. Dubner, S. J. (2014) Why Are Japanese Homes Disposable? Freakonomics Radio [Podcast] http://www.wnyc.org/ (201402-28). Edman, V. (1999) En svensk restaureringstradition. Tre arkitekter gestaltar 1900-talets historiesyn. Stockholm: Byggförlaget. Harrysson, C. (2006) Husdoktorn går ronden. En bok om sjuka hus och drabbade människor. Hestra: Tryckmästarna. Kadmark, L. (2011) Ful arkitektur. Göteborg: Chalmers tekniska högskola. (Examensarbete vid Chalmers arkitektur, Materia Rum Struktur). Kumlien, S. (2011) Öppen planlösning – då gäller det att se upp! Bo bättre. nr. 3/2011. Ss. 33-35.

Lindsay, G. (2010) Cities for people: A Q&A with architect Jan Gehl. Fast Company, 17 sep. http://www.fastcompany.com/ (2014-02-28). Nylander, O. (1999) Att återvända till tre projekt. Göteborg: Forskningsstiftelsen för Samhällsplanering, Byggnadsplanering och Projektering. Markus, T.A., et al (1972) Building performance: building performance research unit, School of architecture, University of Strathclyde. London: Applied Science Publishers Ltd. Mills, E. (1994) Building Maintenance & Preservation. A guide to design and management. Second Edition. Oxford: Butterworth-Heinemann Ltd. Steadman, J. P. (1983) Architectual Morphology. An introduction to the geometry of building plans. London: Pion Limited. Sussberg, J. (2011) SHELTER. [Vimeo] http://vimeo.com/14615070. (2014-02-11). Thormark, C. (2008) Projektera för demontering & återvinning. Stockholm: Svensk Byggtjänst. Westergren, E. B. (2012) Passivhus och puts på cellplast riskkonstruktioner. Bygga hus. http://www.byggahus.se/ (2014-02-13).

Då jag har läst en del källor i e-boksformat på min kindle har jag inte haft tillgång till sidnummer för direktcitat. Alla illustrationer är ritade av mig förutom omslagsbilden som har på grund av hög ålder gått in i allmän egendom enligt Japansk lag.

10(10)


Varaktig arkitektur  

Hur ritar vi byggnader för att de skall leva länge och åldras väl?

Advertisement
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you