Page 1

Allt du aldrig hann säga


Tidigare utgivet av Anicia Sundström Eriksson Skammen är inte din om psykisk ohälsa och vägen mot helande (2018) Not your shame (2019) (Engelsk översättning av Skammen är inte din)

Allt du aldrig hann säga

www.ebesforlag.se

1:a upplagan, 1:a tryckningen Allt du aldrig hann säga Författare © Anicia Sundström Eriksson (2020) Omslagsdesign © Fanny Axelsson Tryckt av DH Printing House, Riga ISBN: 978-91-88187-83-3 (tryckt bok) ISBN: 978-91-88187-84-0 (e-bok)

Anicia S. Eriksson


VIOLA 2003

Viola satt i vardagsrummet tillsammans med sin farmor när hennes pappa stapplade in med en ölburk i högra handen. Hans gång var vinglig och han verkade oförmögen att fästa blicken. Viola, som bara var bara åtta år gammal, kunde inte riktigt förstå varför hennes pappa blev så här konstig då och då. Förbryllad försökte hon se sin pappa i ögonen men misslyckades. Med blicken fokuserad på golvet och med en kraftansträngning för att gå rakt tog han sig sakta fram till henne. ”Kom gumman så ska jag lära dig att betala räkningar”, sa pappa Mikkel med ett lätt släpande tonfall. Violas storögda blick pendlade mellan farmor och Mikkel. Till slut nickade farmor som för att ge henne tillåtelse att följa med. Viola såg upp på sin pappa igen och reste sig ur soffan. Han tog henne i handen och de gick mot trappan som ledde ned till farmors datorrum. För tillfället bodde Viola och hennes pappa hemma hos farmor eftersom Mikkel var mitt uppe i en skilsmässa. Viola hade bara varit bara fyra år gammal när hennes pappa träffade sin nya fru, det hade varit ganska snart efter det att hennes mamma och pappa hade separerat. Viola mindes hur livrädd hon hade varit, fullständigt skräckslagen vid tanken på att hennes pappa nu skulle lämna henne, övertygad som hon hade varit att den nya frun skulle ta hennes pappa ifrån henne. ”Jag ska gifta mig med dig när jag blir stor, pappa”, hade hon sagt. I andras ögon kan detta tyckas rart och något som barn sä4

ger, men i Violas fall var anledningen bakom dessa ord otroligt sorglig. De kom ur hennes rädsla över att hennes pappa skulle lämna henne. Mikkel ansträngde sig för att hålla balansen medan han ledde dottern in i det stökiga datorrummet. Tungt satte han sig i datorstolen och tog Viola i sitt knä. ”Nu ska du se här, Viola, ser du det där? De här numren? Mm, de ska du komma ihåg när du betalar räkningar”, sa han osammanhängande och fortsatte, ”sedan ska du trycka på den här knappen här, och de här numren är viktiga. Sedan betalar du räkningen så här.” Med klumpiga rörelser pekade han på datorskärmen och Viola tittade noga på, angelägen om att lära sig det pappan visade – hon förstod att det var viktig information som hon behövde veta, annars skulle hennes pappa inte så bestämt velat visa henne hur man gör. ”Förstår du nu, gumman?” sa Mikkel. Hans blick var ofokuserad och glansig och Viola nickade bara. Hon tyckte att hon förstod, och denna läxa skulle hon hålla i minnet länge. Mikkel nickade, som för att hålla med dottern. Sedan reste han sig och lämnade rummet på vingliga ben. Kvar på golvet stod Viola och funderade återigen på varför den där gnagande känslan var på besök i hennes mage igen. Hon förstod aldrig vad det var den ville säga henne. Plötsligt hörde hon Mikkel höja rösten på övervåningen och hon kunde urskilja farmoderns röst: ”Nu får du ge dig, du skrämmer barnet!” Men Viola förstod inte vad hennes farmor menade. Hon var inte rädd. Hon var som vanligt, allt var ju som vanligt.

5


VIOLA 2009

När Viola öppnade den tunga dörren omfamnades hon av doften från nymalda kaffebönor och kanelbullar. Det doftade hem, trygghet, igenkännbart, som en varm och självklar kram i en trygg famn. Just detta café besökte hon ofta eftersom hon nästan var besatt av rutiner − hon tyckte inte alls om förändringar eller nya ställen. Hittade hon ett ställe hon trivdes på skulle det krävas mycket för att hon ens skulle komma på tanken att gå någon annanstans. Den där lilla tryggheten som en vana innebar, i den annars så kaosartade och många gånger knappt hanterbara tillvaron, var otroligt viktig för henne. Med osäkra steg gick hon nu fram mot kassan, hela tiden medveten om sin egen kropp. Hur rör jag mig, går jag konstigt, ser jag stel ut? Sur? Glad? Otrevlig? Trägolvet knarrade och hon flackade med blicken. Nervöst fumlade hon efter bankomatkortet i jackfickan. Hon ville ha det i handen innan hon nådde fram för hon tyckte alltid att det var så himla pinsamt om hon blev stående för att leta efter kortet medan kassörskan stod och väntade. Snabbt fick hon upp sitt kort och tog det sista, osäkra klivet fram. Hjärtat slog hårt och hon kände att händerna darrade lite lätt, precis som de alltid gjorde vid möten med andra människor. Vissa dagar var det lättare, och så fanns det vissa dagar som var värre - som denna dag. Varför det var så visste hon inte, det fanns ingen särskild anledning, ingen som hon kunde komma på, i alla fall. 6

Zafira, stod det på namnskylten. Ett namn Viola kände igen och hade memorerat sedan länge. Jag kan nog räknas som stammis på detta ställe, tänkte hon. ”Vad får det lov att vara?” frågade Zafira mjukt. Som vanligt fanns där ett leende på hennes läppar och hennes mörkblå ögon var som vanligt pigga och utstrålade en behaglig värme. Hon lyfte handen till sitt axelkorta, lätt lockiga, svarta hår för att rätta till en lock som tydligen hade hamnat fel. Hur nu något kunde vara fel i den frisyr som såg lika fixad men ändå lika slarvig ut som vanligt. Zafira verkade vara en sådan där människa som klev upp med ett leende på morgonen och glatt gick till jobbet utan någon som helst ångest. En glad människa, helt enkelt. Naturligtvis kunde Viola inte veta vad som försiggick i Zafiras huvud, men helhetsintrycket gav henne i alla fall den känslan. ”En latte, tack.” Orden lämnade hennes mun lite väl snabbt eftersom hon var tvungen att fort spotta ut dem innan nervositeten tog över och gjorde henne stum. Trots att hon hade beställt kaffe av Zafira hur många gånger som helst vid det här laget, gav det aldrig med sig. ”Absolut, något mer?” Viola petade in en osynlig hårslinga bakom örat, kände hur sugen hon var på en kanelbulle, men att äta bland folk fanns inte på kartan. Det vågade hon inte, så ett: ”Nej tack,” lämnade snabbt hennes läppar. ”Tjugonio kronor, blir det då.” Viola betalade med sitt kort, gick och satte sig vid ett fönsterbord inne i hörnet och väntade på sitt kaffe. Som vanligt var hon rädd för att hon framstod som otrevlig, men samtidigt var hon för rädd för att våga prata och interagera med folk. Det blev lite av en ond cirkel. Hon önskade att hon var en mer avslappad person, en person som kunde stå 7


och småprata med den trevliga kassörskan och kanske till och med blända av ett lätt och genuint leende. En person som kände glädje i att prata med människor. Även om Viola allra helst var för sig själv tyckte hon inte om att vara ensam bland folk. Det här caféet var det enda ställe där Viola kunde tänka sig att sitta ensam − men hon var alltid vaksam och övertygad om att hon var iakttagen, att varenda människa dömde henne. Rent rationellt förstod hon ju att hon inte var så intressant att alla människor lade all sin vakna tid och energi på att utvärdera, titta på och döma just henne, men det hjälpte inte. Känslorna tog alltid överhanden och rationaliteten kunde helt enkelt inte vinna. Hon kände blickarna, de potentiellt giftiga tankarna folk hade om henne, hon kände sig ständigt iakttagen och hon kontrollerade vartenda steg hon tog, varenda rörelse hon gjorde. Viola var även en person som hade ett öga för detaljer, hon var en observatör utan dess like och i sociala sammanhang var hon alltid en typisk tapetblomma − hon smälte in i bakgrunden och höll sig lite utanför, men var troligtvis den som hade bäst koll på alla i gruppen. Genom att inte ta plats och göra sig hörd fann hon mer tid till att observera och lyssna på vad alla andra hade att säga. Hur deras kroppar rörde sig när de pratade, deras ansiktsuttryck, vad som fick dem att skratta, vad som fick dem att känna sig stela och illa berörda. Hon såg allt, hon kunde se vilket leende som försökte dölja det stela, hon lärde sig hur människor rörde på sina ögon, hur de öppnades och stängde snabbare vid nervositet eller vid intensiva samtal. Fascinerat iakttog hon hur alla människor hade sina egna kroppsspråk, sina egna rörelser med händerna, sina egna sätt hur munnen förde sig när de talade eller lyssnade. Hon lärde känna dem, samtidigt som de troligtvis inte ens såg att hon fanns. Trots att hon sällan deltog i sociala interaktioner visste hon ändå utan och innan 8

hur de fungerade, hon hade memorerat och lärt sig allt om kroppsspråk. Hon var en god människokännare och kunde läsa av andra, det var hennes sätt att interagera. I tystnad. Kanske var det också just detta som gjorde att hon trodde att alla andra var som hon, att hon också blev lika iakttagen och studerad så som hon själv gjorde mot andra. Viola dömde sällan, hon lade ingen värdering i sina iakttagelser, men ändå kunde hon inte låta bli att tro att alla andra gjorde det mot henne. Studerade henne, dömde henne, hånade henne. Som att hela världen hatade henne, som om hon var så pass viktig. ”Din latte?” sa Zafira nästan frågande när hon ställde ned den varma drycken framför Viola. Viola kunde känna den subtila men ack så igenkännbara doften av kaffet. Den spred värme och behaglighet i hela kroppen. ”Tack!” Viola undvek att se Zafira i ögonen av rädsla över att det skulle synas hur löjligt nervös hon blev. ”Varsågod. Det är bara att säga till om du behöver något”, sa Zafira och gick självsäkert vidare till nästa bord, nästa kund. Viola avundades henne, hennes självsäkra sätt att röra sig på med en aura av självförtroende som inte gick att missa, den rent av glödde. Viola smuttade på den heta drycken medan hon vände blicken ut genom fönstret och observerade den allt snabbare skymningen, hösten var här med besked och det gick inte längre att missta hur eftermiddagarna blev allt mörkare. Tankarna for direkt till hennes pappa. Inte många minuter av dagarna gick utan att hon tänkte på sin pappa, för att vara helt ärlig. Viola var bara fjorton år gammal men hennes själ var desto äldre. Ibland döende, med ett bagage så tungt att hon knappt kunde bära det själv, men hon var så illa tvungen. 9


Varje steg hon tog var en kraftansträngning utan dess like, en kamp i att försöka röra sig i takt med sina medmänniskor samtidigt som hon bar på ett bagage som ändå inte tillät henne att gå i samma takt − oavsett hur hårt hon kämpade, hur mycket hon än försökte. Tyngden på hennes axlar gjorde sig alltid påmind, den fanns alltid där, och bevisade om och om igen att hon inte var som alla andra, att hennes förflutna och hennes nutid formade hela den människa hon var. Vissa dagar var lättare, men aldrig lätta nog. Viola drack upp sin latte, vanligtvis kunde hon sitta i flera timmar med en och samma kaffekopp men nu ville hon försöka ta sig hem till sin pappa innan det blev alldeles svart ute. Det var fortfarande bara tidig höst ännu, men hon var alltid frusen av sig och klädde sig så varmt hon bara kunde. Jacka, mössa och halsduk åkte på. Färdigklädd sökte hon efter Zafiras blick där hon stod borta vid kassan och när hon fångade den log hon försiktigt och vinkade lite försynt. Zafira log brett tillbaka och vinkade. Viola gick mot den tunga dörren, öppnade den och slogs av den krispiga men friska luften. Det började lukta höst ute, blöta löv och regn. En doft Viola önskade att hon kunde spara och stoppa ned i en liten ask. Långsamt promenerade hon till bussen och försökte befinna sig i nuet, försökte ta långsamma andetag av den friska, höstliga luften. Det var pappavecka nu och Viola hade alltid lite extra oro och separationsångest varje gång det byttes till mamma eller pappavecka. Hon sade det aldrig högt, rädd för att bli sedd som ett litet barn som inte klarade av att skiljas från mamma eller pappa, men hon kände det desto mer ju äldre hon blev. Avsked var svåra, även om de inte var permanenta. Viola var inte alltid en tyst och tillbakadragen person, hon kunde blomma ut ordentligt i vissa sammanhang. Med sin mamma kunde hon alltid vara sig själv, och även i sällskap med en handfull långa vänskapsrelationer där hon kunde 10

vara både tyst och alldeles fullkomligt tokig med högljudda skratt och livfulla konversationer, konversationer hon mer än gärna deltog i. Viola var helt enkelt en person som hade ett relativt hårt och nästan ogenomträngligt skal, en tyst fasad som människor med nöd och näppe kunde ta sig igenom. Hon inbillade sig att hon på det sättet kunde sålla bort de människor som hon inte skulle kunna lita på, de som så småningom skulle såra henne. Svika. Hon tänkte att om någon tog sig tid, energi och vilja att tränga sig in genom det där hårda yttre, då skulle denna person visa sig vara någon som genuint brydde sig om henne. Inte skulle väl någon annars ta sig den tiden och den omsorgen för att successivt bryta ned hennes murar? Viola visste dock på något plan att det aldrig gick att vara helt säker på andra människors intentioner men hon ville inte släppa kontrollen. En kontroll som hon intalade sig att hon ändå besatt genom att vara så svår att komma nära inpå. Den gav henne det lugn som hon var i ett sådant behov av. Viola tänkte på sina två närmsta vänner, Luna och Sienna, och ett ofrivilligt leende sprack upp. Hon hade turen att ha sina två barndomsvänner som närmsta vänner, två vänner som hon i allra högsta grad kunde vara sig själv tillsammans med. Samtidigt som hon kände en sådan värme för dessa två kunde hon känna en viss sorg, för tänk om hon aldrig skulle kunna skapa nya relationer? Tänk om hon var för skadad, för misstänksam, för ensam, för svår att komma nära inpå? Skulle hon haft dessa två nära relationer om det inte hade varit för att de följt med henne sedan hon var bebis? Var hon dömd till att vandra på denna jord, helt oförmögen att älska och lita på nya människor? Djupt försjunken i sina tankar avbröts hon av att bussen kom. Hon reste sig från busskuren och klev på. Nu väntade en busstur från Huddinge Centrum till Masmo. En busstur hem till pappa och magen knöt sig av separationsångest och 11


känslor hon inte själv visste var de kom från. Oro. Varför var hon alltid så orolig? Hon tog en plats långt bak i bussen, satte i hörlurarna i öronen och såg ut genom fönstret medan bussen började rulla på sin färd hemåt. Viola ryckte till och tittade sömndrucket upp, det tog en sekund innan hon förstod att hon fortfarande satt på bussen. En kort sekund av panik drabbade henne sedan när hon insåg att hon slumrat till och säkert måste ha missat sin station! Men när hon tittade upp såg hon att nästa station var Masmo. Hon drog en lättnadens suck och sjönk ned i sitsen, tryckte på stoppknappen och gjorde sig beredd att kliva av. Nu kände hon även en viss glädje, hon saknade trots allt sin pappa och det skulle bli skönt och mysigt att vara hos honom igen. Livet med Mikkel var i dag bra, väldigt bra till och med, men det var inte länge sedan det hade varit hemskt och det var svårt att glömma det. Svårt att vänja sig vid att det faktiskt var bra nu, som att hon hela tiden behövde vara redo för en katastrof. Den var inlärd, den där kamp-flyktkänslan. Den skedde per automatik. Bussen bromsade in och Viola reste sig hastigt ur sätet, angelägen om att komma av bussen så fort som möjligt. Hon tyckte verkligen inte om att resa sig ur sätet och gå fram till dörrarna. Det kan låta som en världslig sak men för henne kändes det som att alla vände sina blickar åt hennes håll, att de skrattade åt hur löjlig hon såg ut när hon reste sig upp och åt sättet hon gick på. Viola tyckte själv att dessa tankar var ruskigt löjliga men samtidigt kunde hon aldrig riktigt skaka dem av sig, de liksom infekterade hela hennes sinne och själ. Sakta promenerade hon den korta biten från bussen hem till Mikkel. En promenad genom en mörk tunnel, kort men 12

inte mindre läskig för det. Backen upp till porten kunde inte vara mer än hundra meter lång och inte särskilt brant heller, för den delen, men likt förbannat blev Viola ändå lika andfådd varje gång hon gick upp för den. Medan hon grävde efter portbrickan passade hon på att hämta andan. Hon hittade den i väskans innerfack, tryckte den mot porttelefonen och portdörren öppnades. Hon klev in i hissen som tog henne till fjärde våningen. När hon låste upp ytterdörren möttes hon av en varm och kryddig doft, hon kände igen den direkt. Mikkels berömda köttfärssoppa, en soppa som var för god för att kallas soppa, enligt Viola. Hon kunde inte sätta fingret på vad det var som var så ruskigt gott med den, men bara doften fick det att vattnas i munnen. ”Hej, Loppan!” utbrast Mikkel från köket. ”Hej, pappa! Vad gott det luktar!” Viola hängde av sig ytterkläderna, hallen var rymlig men ändå liten. Långsmal. Mikkel kom ut till hallen och kramade om henne, en kram som fyllde Violas näsborrar med en doft av lök, vitlök och bacon. ”Finns de där goda bröden också?” frågade Viola hoppfullt. Varje måndag åt de Mikkels köttfärssoppa och varje måndag kom han ihåg att köpa nybakat bröd från Coop. Någon gång hade han gått så långt som att baka eget bröd, men de var båda överens om att ingenting slog köpebrödet från Coop. ”Självklart, aldrig att jag skulle glömma något så viktigt.” Mikkel blinkade med ena ögat och log. Han torkade bort några svettdroppar som hade bildats vid den allt högre växande hårlinjen. Viola följde honom in till köket och började duka fram skålar och brödfat, hon tog fram smöret ur det ena kylskåpet − de hade två stora kylskåp och frysar. De använde sällan båda, ett kylskåp och en frys var mer än nog för endast två personer. Hon dukade fram på det stora, runda trä­bordet. Deras kök 13


var litet, precis så att ett bord och tre stolar fick plats. Detta hade hon ingenting emot, snarare tvärtom. Hon fann köket mycket mysigt, väggarna var klädda i en diskret gul nyans och gardinerna matchade med sin senapsgula kulör. Belysningen var varm och Mikkel hade lyckats få in en liten gungstol precis vid köksbordet. De hade en liten tv-bänk precis framför bordet där en liten tv fick plats. Trots att de hade ett stort vardagsrum med en relativt stor platt-tv föredrog Mikkel alltid att sitta i sin gungstol i köket och titta på ”Vem vet mest?”. Han menade att det kändes mindre ensamt, att köket kändes som hemmets hjärta, hemmets själ. Viola kunde till viss del hålla med, men föredrog själv att se på tv i vardagsrummet. Den lilla tv:n i köket gav henne ansträngningshuvudvärk och det var dessutom inte särskilt bekvämt att sitta på en trästol och se på tv. ”Vad vill du ha att dricka till maten, Loppan? Det finns juice, cola och saft.” ”Jag tar vatten.” ”Vatten? Är du säker?” Mikkel kunde fortfarande inte riktigt förstå sig på varför Viola oftast föredrog vatten framför läsk. Viola log och himlade med ögonen. ”Ja, pappa. Vatten. Vad ska du själv ha att dricka? Jag kan ta fram.” Viola gick mot kylskåpet. ”Ja men, jag tar väl lite cola, då”, svarade Mikkel och Viola tog fram cola-flaskan och ställde den på bordet. ”Nu du, nu är maten färdig. Kan du ge mig skålarna?” Mikkel rörde i kastrullen och sträckte ut handen. Violas mage kurrade högljutt och bestämt när Mikkel började lassa soppan i skålarna. ”Blir det här bra, eller vill du ha mer?” Mikkel sträckte fram skålen så att Viola kunde se. ”Jag kan börja så där”, sa Viola och tog emot skålarna. 14

Hon placerade dem på bordet medan Mikkel skar upp bröden. Det vattnades rejält i munnen på henne när doften av soppan nådde hennes näsborrar på nära håll, hon drog in doften och blundade medan hon satte sig ner. Det fanns inte mycket som skänkte henne en sådan glädje som mat gjorde. Vissa perioder hade hon visserligen inte någon som helst aptit och kände då en stor ångest över att äta. Det var likt en inre press som sade att hon måste ge ned i vikt och att hon därför måste kontrollera allt som passerade genom hennes mun. Tack och lov blev dessa perioder allt ovanligare, och hon kunde numera njuta av mat till fullo − näst intill helt utan ångest eller kontrollbehov. Mikkel satte sig mitt emot Viola och sträckte fram två varma brödskivor till henne. Hon smakade försiktigt på den varma soppan, smaken var som vanligt gudomlig och hon fick liksom sendrag i hela käken. Mikkel log mot henne, han såg att hon gav soppan ett mycket väl godkänt betyg. Tystnaden lade sig emellan dem medan de åt sin mat, i vanliga fall brukade de ha tv:n på, som sällskap när de åt, men inte i dag. Varför visste hon inte, ingen av dem hade tagit initiativet till att sätta igång den. Kanske lika bra, tänkte hon. Det är ju trots allt bäst att fokusera på maten, vara i stunden utan en massa distraktioner. ”Smakar det bra?” frågade Mikkel, trots att han redan visste svaret. ”Ja, underbart. Vet du väl.” Viola flinade mot honom och åt upp det sista av soppan. Hon skulle kunnat äta minst en portion till, men hon var klok nog att låta bli − hon var trots allt redan mätt och skulle allra troligast få rejält med magknip om hon tryckte i sig ännu mer. ”Hur är det i skolan då? Hur mår Sienna och Luna?” Mikkel frågade sällan om Violas dag, men hon hade noterat att han på senaste tiden hade ansträngt sig lite extra för 15


att se henne, lyssna på henne. Hon hade fortfarande svårt att vänja sig vid det, som att det bara var tillfälligt, som att det kunde fallera vilken sekund som helst. En frånvarande pappa var det Viola var van vid, även om det var några år sedan nu som Mikkel långsamt började bättra sig. Vad är några år under en hel livstid, egentligen? För så kändes det, som att hon hade levt en hel livstid med en frånvarande pappa. Det var det hon kände igen och det var det hon var van vid. Hur ont skulle det inte göra om hon började vänja sig vid en närvarande pappa och att det sedan förändrades? Kanske slutar han anstränga sig, går tillbaka till gamla mönster? Ännu kunde hon inte slappna av, även om hon så gärna ville och faktiskt försökte. Hon kunde bara inte, det skulle göra för ont om han svek henne igen. ”Jo, det är väl bra, mycket läxor och prov nu. Sienna och Luna mår bra.” Viola ryckte på axlarna, det fanns inte så mycket mer att säga om varken skolan eller vännerna. ”Det var länge sedan tjejerna var över, du vet väl att du får bjuda över dem när du vill? Bara att messa eller ringa innan så jag vet om jag ska laga mat till fler.” ”Tack pappa, kanske bjuder jag hem dem i veckan då.” Viola log och började duka av bordet. Hon skulle hålla det i minnet, det var faktiskt länge sedan Sienna och Luna var hemma hos henne. Varför visste hon inte, alla hade väl fullt upp utanför skolan, inklusive hon själv. Hon sköljde ur soppskålarna och ställde dem, tillsammans med glasen och besticken, i diskmaskinen. ”Här har du massor till matlådor!” Viola höll upp kastrullen och visade Mikkel. Han gjorde tummen upp medan Viola tog fram matlådor för att fylla med soppan. ”Gå du och knappa på datorn eller se på tv, loppan, jag fixar resten”, sa Mikkel, reste sig upp och tog kastrullen ur hennes händer. 16

”Tack, pappa, och tack för maten. Säg till om du behöver hjälp.” Mikkel nickade och Viola gick till sitt rum för att se på tv. Ett tidsfördriv gott nog för att lindra den där ångesten som långsamt började sprida sin kletiga, tunga filt över hela hennes väsen. Acceptera ångesten, ta den i handen, hade hon lärt sig av sin mamma. Det var svårt, ibland ville hon bara inte veta av den. Hon ville avvisa den och ignorera den. Det fungerade sällan, men likt förbannat hoppades hon även denna gång på att det skulle fungera. Som att hon aldrig lärde sig.

Vill du läsa hela? Köp den till bästa pris i Ebes förlagsbutik. ebesforlag.se/store Den finns även hos de flesta e-bokhandlare, samt i den fysiska bokhandeln. Om de inte har den hemma be dem att ta hem den.

17

Profile for Ebes förlag

Allt du aldrig hann säga  

Viola bär en hel livstids bagage på sina axlar, trots att hon bara är fjorton år. Som liten smög hon som på äggskal för att inte väcka sin p...

Allt du aldrig hann säga  

Viola bär en hel livstids bagage på sina axlar, trots att hon bara är fjorton år. Som liten smög hon som på äggskal för att inte väcka sin p...

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded