Historien slutade med att båda skrev på. Inkallelsen från tyska Ortskommandantur kom lite senare. Under hot om repressalier mot deras familjer om de flydde steg båda pojkarna ombord på hurtigrutten med sydlig destination. Resan slutade tills vidare i Holmestrand. ”Där lärde vi oss att ta order, marschera och hälsa, men vi övade utan vapen. En del av befälet var gamla norska förkrigsbefäl. Gallringen var hård, och många hamnade i stället i SS vaktbataljon, men inte vi. Via Oslo skickades vi ombord på ”Monte Rosa” till Århus i Danmark. Där var vi ungefär en vecka. Därifrån ställdes kosan till Sennheim i Elsass-Lothringen. Jag tror det gick en månad innan vi skickades till Hallein utanför Salzburg. Det var en obönhörlig disciplin och pli, men jag trivdes bra. Bland annat sköt vi skarpt i Alperna, vi gick upp och låg där i tält. Jag sköt så pass dåligt med ”Bergstützen” på 300-metersmålet att jag fick en veckas vaktarrest som måste sittas av om natten.” Bataljonen skickades med båt via Reval till Hangö. Jensen uttogs till en sambandskurs som hölls i Uleåborg. Efter att ha godkänts befordrades han till SS-Sturmmann. Utbildningen följdes av en lång period med Spähtrupp (spaningspatrull) och Stosstrupp (stridspatrull). Vid sådana patruller var samband nödvändigt, och Jensen deltog med sin ”Fernfunk” (radio) på många av dessa. Enligt egen utsaga tilldelades han närkampsmärket i brons efter en sådan lång expedition. ”Vi var 37 – 40 man. Utmärkelsetecknen utdelades i fält.” Trygve skickade hem sitt till familjen. En nervös syster slängde allt detta i havet under majdagarna 1945. ”Jag minns också ett undsättningsuppdrag åt Andra
poliskompaniet. Det måste ha varit efter nyår 1944. De låg ju på andra sidan Ssennosero. Och då fick vi larm om att det var angrepp på gång. Minns att jag skulle lägga ut fältkabel – jag hade en svintung rulle med 800 meter kabel på ryggen, och poliskompaniet låg på andra sidan av ett isbelagt vatten. Så räckte inte ledningen, och vi måste rulla upp alltsammans på nytt. Ett helvete. Så den måste läggas rakt över isen. Det var jag och den andre sambandsmannen, Høyer från Mo i Rana. Du vet att det är svårt att skjuta en man som ligger mitt ute i det platta, ryssarna besköt oss hela tiden men träffade inte.” Jensen menar att förflyttningen till Kaprolat och Hasselmann ägde rum vid påsken mars – april 1944. Tyskarna hade varit där förut, och det var färdiga ställningar. Bataljonen var då förlagd till Maiweg på höjd 200. Odd Hybertsen, som hade tagit värvning tillsammans med Jensen, hade under tiden blivit kulspruteskytt i andra kompaniet på Hasselmann. Trygve som tillhörde tredje kompaniet befann sig på Kaprolat. ”Den förste kompanichefen som jag kommer ihåg hette Grondt. Det var en brutal figur, skröt bland annat med att han varit med en pansardivision i Afrika. Han menade att vi bara var några snorungar som lekte krig. Efter vår första Spähtrupp fick han ta tillbaka det. Annars minns jag Wahlmann och Wahlstrøm. Den senares far var metodistpastor. Wahlstrøm hamnade i rysk fångenskap, jag kommer ihåg honom från Tambov. Untersturmführer Steen från Kristiansund blev vår kompanichef, och min plats som sambandsman var vid hans sida. I krislägen skulle jag ha sekundärställning i granatkastarbunkern. Vi hade två sådana.”
Faktisk utformning av Kaprolat vid striderna i juni 1944
By Laurent Lecocq