Page 1

Neuropsykologi Svensk

MEDLEMSTIDNING FÖR SVERIGES NEUROPSYKOLOGERS FÖRENING NR 1, 2010, ÅRG 22

TEMA:

Rubrik – underrubrik

Fler underrubriker!


Psykologer behövs även på landsbygden

1/10 Årgång 22 Medlemstidning för Sveriges Neuropsykologers Förening Kom ihåg! Anmäl e-post- och adressändringar på snpf@foreningshuset.se Ansvarig utgivare: Göran Horneman, ordförande i SNPF REDAKTION Chefredaktör: Eva Hast eva.hast@telia.com 046 148090 (kvällstid) 0705 095163 Vagnmakaregränden 69 224 56 Lund

Erfarna psykologer behövs inte bara i och kring universitetsstäderna. Psykologer är efterfrågade och viktiga medarbetade inom skola, förskola och hälso- och sjukvård. Jag har själv blivit varse hur svårt det är att rekrytera psykologer, när man annonserar tjänster som finns i verksamheter åtta till tio mil från universitetsorterna. Arbetsgivarna måste inse att man måste hitta incitament förslagsvis i form av lön, inrättande av specialisttjänster samt möjligheter till vidareutbildning. Specialistutbildning på betald arbetstid kan vara ett sätt att locka psykologer att söka tjänster utanför universitetsorterna. Dessutom är det dags att fundera över mer flexibla lösningar för att det skall vara praktiskt möjligt att pendla mellan bostad och arbetsplats. Psykologer behövs i hela landet!



Göran Horneman, ordförande

Assisterande redaktör: Ellinor Hagstadius ellinor¬_hagstadius@hotmail.com S Esplanaden 3D 223 54 Lund Lokalredaktörer: Vera Denwall (södra distriktet) Vera.denwall@med.lu.se Hans Johansson (östra distriktet) Hans.o.andersson@sll.se 08 -5783- 5213 / 7213 Katarina Ehlin (norra distriktet) katarina.ehlin1@lvn.se 0702 99 38 22 Webmaster: Ann Heilala ann.heilala@vgregion.se 031-3430862 Layout och redigering: Prinfo Grafiskt Center, Malmö Medverkande i detta nummer: Göran Horneman, Christine Johansson, Jarl Risberg, Anne-Lise Christensen, Katarina Ehlin, Eva Hallberg, Eva Hast Allt innehåll i Svensk Neuropsykologi lagras elektroniskt och blir åtkomligt via internet. Medarbetare måste meddela eventuellt förbehåll mot att få sitt material tillgängligt på detta sätt.

Alla vinner på den digitala tidningen Konstigt att inte få hem den tryckta Svensk Neuropsykologi i brevlådan? Ja, kanske tycker du det. Men om du läser vad du har att vinna på att tidningen nu är digital, så känns det nog helt ok att du får den i din e-postbrevlåda i fortsättningen. I år får du tidningen 6 gånger. När redaktionen fått upp ångan ordentligt blir det troligtvis ännu fler nummer per år. Tidningen kommer att innehålla fler riktigt aktuella artiklar, reportage och notiser än tidigare, eftersom vi slipper vänta in material och slipper pressläggningstiden på ca tre veckor. Händer det något riktigt viktigt kan vi snabbt komma ut med ett extra nummer. Vi kan ha hur mycket färgbilder och färggrafik vi vill – det kostar ingenting.

Färg gör tidningen ännu trevligare att läsa. Vi är inte bundna till ett antal sidor som är delbart med fyra (tryckteknik kräver just det), utan det blir det antal sidor det blir. Föreningen sparar runt xxx kronor årligen, och kan snabbt komma ifrån de röda siffrorna i vår ekonomiska redovisning. Utgivningsplan Nr 1: Början av mars. Nr 2: Slutet av april. Nr 3: Mitten av juni. Nr 4: Mitten av september. Nr 5: Slutet av oktober. Nr 6: Mellan jul och nyår


N E U R O P S Y KO L O G I N S G R A N D O L D L A DY :

”Vi måste få ihop vetenskaperna och

veta vad vi gör” Säg ”Anne-Lise Christensen” till en neuropsykolog, och du ska se att det glittrar till i ögonen. Särskilt om personen är svensk, dansk eller åtminstone europeisk. Men också i USA, och sedan flera år tillbaka glittrar det till hos många även i Brasilien.

Som skribent med ett halvt ben i neuropsykologins värld hade jag ganska stora förväntningar inför en efterlängtad intervju med Anne-Lise. Men det gick inte att föreställa sig hur mycket tre timmars samvaro med henne verkligen kunde innehålla. Vi sitter i det Christensenska hemmet i danska Gentofte. Rummet inbjuder till närvaro och stilla utbyte av frågor och svar. Ljuset flödar in genom ett stort glasat burspråk, takhöjden är väl tilltagen, väggarna ljusa, möblerna få och lugna, och de få konstverken och prydnadssakerna sparsmakat speciella. Hur började historien om den världskända danska neuropsykologen, som startade Europas första centrum för rehabilitering av hjärnskadade för 25 år sedan? – Egentligen ville jag studera litteratur. Av olika anledningar blev jag istället ivägskickad till Stockholm, och arbetade i en familj för att lära mig hushållsarbete. Jag passade på att gå på det nordiska somSvensk Neuropsykologi 1/10

maruniversitetet, där fantastiska vetenskapsmän höll föreläsningar. Deras geist och spririt för kunskap smittade av sig. Jag umgicks samtidigt med några som läste psykologi, blev inspirerad, och så blev det min bana, förklarar Anne-Lise. Ett par år senare följde Anne-Lise med sin man Niels, professor i filosofi, till Harvard. Där fanns de stora namnen bland föreläsarna i psykologi. – Det var helt otroligt, minns AnneLise. De födde så många nya tankar. Och gruppterapin! Vilken upplevelse! Några år senare hamnade Lurias bok Higher Cortical Funcions in Man i mina händer, och det fick mig att inse neuropsykologins möjligheter. Hur fick då patienter med behov av rehabilitering hjälp innan neuropsykologin fått fäste? – De fick ingen hjälp. Deras liv stannade upp. En del soldater under de båda världskrigen fick dock faktiskt viss hjälp. En amerikansk kirurg började operera de hjärnskadade soldaterna redan ute i fält,

och kunde på så sätt ibland begränsa skadorna. Neurologen Kurt Goldstein utvecklade teknologin under andra världskriget. Goldstein är i mitt tycke den som vid sidan av Luria betytt mest för utvecklingen av neuropsykologi. – Men sedan gick det ändå mycket trögt med utvecklingen, fortsätter Anne-Lise. De oerhört många trafikolyckorna under 50- och 60-talet gjorde antalet hjärnskadade stort, men det högt ställda och medicinskt inriktade evidensbegreppet gjorde att ”det inte lönade sig” att satsa på rehabilitering. Genombrottsboken Luria har betytt oerhört mycket för Anne-Lises karriär. Efter långa inspirerande perioder tillsammans med Luria på universitetssjukhuset i Moskva skrev hon genombrottsboken ”Luria’s Neuropsychological Investigation” 1974. Men det skulle ändå dröja ytterligare elva år innan drömmen om den danska omvärldens förståelse för rehabiliteringsarbete skulle bli sann. 3


Drömmen i Köpenhamn Efter lång tids hårt arbete med att få makthavare att förstå vikten av att satsa på rehabilitering kunde Anne-Lise 1985 stolt öppna det nybildade ”Center for Hjerneskade” i Köpenhamn. Pengarna kom från en fond. Rikshospitalet ville inte husera centrat, eftersom Anne-Lise inte var medicinare. Då vände hon sig istället till universitetet, som sa ja. – På tre år skulle vi visa att det lönar sig att rehabilitera hjärnskadade människor. Kommuner och landsting betalade. Efter tre år hade vi bevisat det vi redan från start visste: det lönade sig! Patienterna kom tillbaka till arbete, klarade sig socialt, ingick i samhällssystemet precis som alla andra skattebetalare etc. Det har alltså gått bra för de många hjärnskadade som passerat Anne-Lises rehabiliteringscentrum. Det har också gått bra för dem som har varit anställda där. – Det är inte särskilt många neuropsykologer i Danmark som inte har arbetat en period där, kommenterar Anne-Lise. Samtidigt på andra sidan Öresund I Sverige hände det parallellt också en hel del inom neuropsykologin under tidigt 80-tal. Till exempel hade Jarl Risberg och David Ingvar utvecklat CBF-metoden, som tydliggjorde exakt vilka områden i hjärnan som hade lägre blodflöde genom sjukdom eller annan skada. Tekniken fick snabbt internationell genomslagskraft. – Jarl har betytt väldigt mycket som rådgivare, vägledare och styrelseledamot på centret. Även David Ingvar och dansken Niels Lassen har inspirerat och stöttat mig mycket genom åren, säger Anne-Lise.

4

Hur ser situationen ut idag – för neuropsykologerna, patienterna och forskarna? – Vi har väldigt mycket kunskap idag, anser Anne-Lise, och det gör arbetet med hjärnskaderehabilitering så spännande. Men vi måste få ihop vetenskaperna helt innan jag är nöjd. Joaquin Fuster i USA med boken Cortex and mind, han har en insikt. Vi måste se hur de olika faktorerna koordineras. Vi måste veta vad vi gör. – Vi vet också mycket om hur hjärnan fungerar. Däremot är den populärvetenskapliga personifieringen av hjärnan mycket olycklig. ”Hjärnan gör det” ”Vänsterhalvan gör si”, ”högerhalvan gör så” – allt det där är så fel. Hjärnan är bara redskapet, ingenting annat. Som om inte det var nog… Still going strong Nu är det tolv år sedan Anne-Lise gick i pension. Men att sluta arbeta är fortfarande inte aktuellt, trots att personbeviset påstår att det är 83 år sedan hon föddes. Alldeles nyligen har hon skrivit ett kapitel i en festskrift till kollegan Alice Theilgaard; Fra kromosomer till metaforer. Den närmaste tiden är fullbokad: besök på Centret, som numera leds av Frank Humle, sedan terminens föreläsning i Lund den 29:e mars, däremellan den 16:e resan till Brasilien. Där har Anne-Lise fått en ärofylld uppgift, nämligen att vara styrelseordförande på ett av de berömda ”The SARAH Network of Rehabilitation Hospitals”. Sjukhusen drivs privat, men bekostas av staten. Anne-Lises hjärta klappar mycket varmt för det sätt man där bedriver rehabiliteringsvård.

– På väggen vid entrén till de nio sjukhusen står det ”Här behandlar vi inte sjukdomar, vi behandlar människor”. Den inställningen tycker jag mycket om. Anne-Lise höll öppningstalet för det nionde sjukhuset. Då ställde hon samman så mycket material så att det räckte till en hemsida. Det blev det. www.annelisechristensen.dk Där hittar du allt som är värt att veta om Anne-Lise och hennes värv. Lite senare i år är det så dags att medverka på en kongress i Finland. – Men invitationerna till kongresser kommer alltmer sällan, säger Anne-Lise. Det känns konstigt, men ändå inte. Det finns ju ganska många som är yngre än jag. Istället gläder jag mig åt att det fortfarande kommer brev och mail från kolleger runt om i världen. De vill att jag skriver fler böcker och håller fler föreläsningar. Så jag fortsätter. Jag varken kan eller vill släppa mitt intresse. Och jag tycker fortfarande att det är intressant att stiga upp på morgonen! På önskelistan Det har gått tre rika timmar, rika på kunskap, vilja, vetenskap, brinnande människointresse och ett aldrig sinande hopp om att neuropsykologin ska fortsätta utvecklas. Det är dags för den sista frågan: Vad finns på Anne-Lises önskelista för neuropsykologins framtid? – Jag skulle gärna se att Lurias metoder och insikter fördes upp på agendan igen. De är lika betydelsefulla idag som när de kom på 1960-talet. Eva Hast www.annelisechristensen.dk

Svensk Neuropsykologi 1/10


Riksstämman 2008 i Sundsvall gav

ringar på vattnet På riksstämman 2008, arrangerad av norra regionen, besöktes vi av Stephen Finn som utvecklat metoden Therapeutic Assessment (TA). Therapeutic Assessment är en semi-strukturerad form av psykologisk utredningsmetod, med fokus på samarbetet mellan klient och psykolog. Huvudsyftet med TA är att ge klienter nya insikter och att främja förändringar i deras liv. Den 15 januari 2010 bjöd norra regionens styrelse in medlemmarna till en uppföljande studiedag kring temat Therapeutic Assessment. Studiedagen föregicks av ett inre arbete i norra regionens styrelse, med Stephen Finn som ledstjärna. Kring de sex stegen Styrelsen var inspirerad att fortsätta hålla Stephen Finns TA levande. Många av oss

Svensk Neuropsykologi 1/10

hade redan anammat hans metod och provat delar av den med våra klienter. Vi hade många erfarenheter och upplevelser som vi kunde delge varandra och diskutera kring tillsammans. Vi anordnade ett tvådagarsseminarium, där strukturen byggdes kring de sex stegen i TA; Initial session, standardized testning session, assessment intervention session, summary/discussion session, written feedback is provided och follow-up session . Under seminariedagarna deltog 4 personer ur styrelsen och ytterligare 2 medlemmar. God gemenskap Seminariet visade sig vid en utvärdering ha varit mycket uppskattat och även lärorikt. Det var bland annat mycket givande att kunna ta del av erfarenheter

från allas våra arbetsområden. Vi var noga med att bygga en god gemenskap i gruppen för att diskussionerna skulle bli så fruktbara som möjligt. Lyckosam avrundning Studiedagen den 15 januari blev en lyckosam avrundning på detta arbete i norra regionens styrelse. Dagen inleddes med ett föredrag med större fokus på de teoretiska aspekterna kring TA och de två följande föredragen hade fokus på den egna kliniska vardagen och fallexempel. Christine Johansson och Linda Gjertsson inledde dagen medan undertecknad avrundade. Medlemmarna i föreningen visade ett tydligt intresse för temat då 38 personer (styrelsemedlemmar ej inräknade) kom och lyssnade. Katarina Ehlin

5


THERAPEUTIC ASSESSMENT I ARBETET MED N E U R O P S Y KO L O G I S K U T R E D N I N G I N O M S L U T E N V Å R D E N

Från fynd i papperskorg till väl fungerande metodik Det var en sommardag 2003. Jag befann mig i postrummet vid Psykiatri Centrum Karolinska. Ett dokument nere i återvinningstunnan fångade min uppmärksamhet så pass mycket att jag var tvungen att böja mig ner i tunnan och fånga upp det. Vad jag fick upp var åhörarkopior från en föreläsning som Stephen Finn hållit i Rorschachföreningens regi. På framsidan stod: “Introduction to Therapeutic Assessment: using psychological testing as brief therapy”. Jag fann det orimligt att lämna ett dokument med en sådan intressant titel åt sitt öde. Det här var min första kontakt med Therapeutic Assessment (TA). Uppmuntran till fortsatt arbete Efter en genomgång av det inspirerade materialet, som visade på möjligheten att få terapeutisk effekt av en psykologutredning, började jag intensivt söka referenser i ämnet. Utifrån vad jag kunde läsa mig till började jag integrera ”TA-tänket” i mitt kliniska utredningsarbete inom psykossektionens slutenvårdsavdelningar. I början var det trevande då det mesta som fanns skrivet om TA var grundat på personlighetsutredningar. Men jag prövade mig fram till hur metodiken bäst kunde komma till sin rätt och här var dialogen med patienterna viktig. Jag administrerade utvärderingar där patienterna fick skatta tillfredsställelse med utredningen utifrån ett antal kvalitativa variabler, även detta hämtat från Stephen Finn.

CHRISTINE JOHANSSON 6

Började reflektera Patienterna som utreddes med TA-metodik gav genomgående mycket positiva skattningar beträffande hur de upplevt utredningen och kunde i samtal spontant återge och koppla till utredningsfynden. Patienter som tidigare sagt nej till utredning fann det rimligt att delta i en insats som erbjöds dem i form av ett samarbetsprojekt där deras egna frågor hade betydelse. De som haft svårt att acceptera sin diagnos och inte velat tala om sina problem kunde efter en terapeutisk utredning börja reflektera, nå ökad insikt och frivilligt

Svensk Neuropsykologi 1/10


illustreras både i tal, skrift och bild och slutsatserna diskuteras. Patientens reflektioner och kommentarer registreras noggrant och inte sällan justeras relevansen för vissa resultat efter det första återkopplingsmötet. Med underlag från första återkopplingssessionen börjar jag skriva psykologutlåtandet som förhoppningsvis är färdigt inför den andra sessionen. Alla patienter erbjuds möjlighet att erhålla kopia på sina psykologutlåtanden.

delta i föreslagna åtgärder. Framgångarna var tydliga och min chef uppmuntrade mig att ta detta vidare. Jag kom under åren att gå flera fantastiskt givande utbildningar för Stephen Finn, både här i Sverige och utomlands. Jag har nu under snart sju års tid arbetat med TA-metodiken i mina utredningar inom slutenvården. I det föredrag jag höll i Umeå den 15 januari i år berättade jag om hur det arbetet sett ut. Flera inledande samtal Jag har jobbat mycket med att patienten ska få tydlig information om utredningen och har utarbetat ett informationsblad som är baserat på frågor som patienterna ofta brukar ställa. Informationsbladet utgör grunden för första samtalet kring utredning, men för varje person diskuteras även de individuella anledningarna till- och syftet med insatsen. Efter att patienten informerats och fått ställa frågor ligger fokus på patientens egna frågeställningar, som ofta rör det vardagliga livet. Vanligtvis sker flera samtal med patienten innan testfasen inleds. Dessa utgör mer djupgående diskussion kring livssituation samt anamnes men fyller också funktionen att grunda en samarbetsallians. Gemensamt arbete Det processinriktade neuropsykologiska arbetssättet som genomsyrar t.ex. WAISIII NI och D-KEFS, harmoniserar väl med TA-metodiken eftersom grundtanken i det processinriktade arbetssättet handlar om att undersöka anledningarna till framgång och misslyckande i testsituationen, dvs. vad döljer sig bakom skalpoängen? Inom den ram som testsituationen utgör, försöker psykolog och patient tillsammans utforska beteenden och funktioner samt hitta mönster av återkommande styrkor och svårigheter. Hela tiden ligger fokus på att försöka besvara de frågeställningar vi på förhand överensSvensk Neuropsykologi 1/10

kommit. Eftersom samarbete är tydligt uttalat får jag kontinuerligt i dialog erfara individens uppfattning om sin prestation, vad som fungerar och inte, teorier om varför det är så och inte minst de relevanta kopplingarna till vardagsfunktion – med patientens ord. Målet att integrera den levda kunskapen med den vetenskapliga kunskapen är mycket viktigt då det individualiserar resultatet och därmed bidrar till att förbättra utredningens ekologiska validitet. Viktigt lyfta fram styrkor TA-metodiken framhåller återkopplingen som en betydelsefull intervention som behöver omsorgsfull förberedelse. Här ligger utmaningen i att integrera det statistiska resultatet, processanalyser, beteendeobservationer, anamnes och patientens egen information på ett sådant sätt att det skapar en förståelse för individen. Här jobbar jag mycket med att hitta mönster av funktion som kan återspeglas i alla dessa nivåer. Givetvis ska det alltid framhållas lika stor del styrkor som svårigheter. I ljuset av sina styrkor kan patienten också reflektera över sina svårigheter. Vetskapen om styrkor ger visar på potential och ger hopp. Stephen Finn framhåller att det också är viktigt att rangordna resultaten i den mån de utgör ny och/eller potentiellt ångestväckande information för patienten. Psykologen bör reflektera över detta i förberedandet av återkopplingssessionerna. Återkoppling och delat psykologutlåtande Integreringen av resultat och information sammanställs först i ett kortutlåtande. Detta utgör en kortfattad redogörelse av de mest framträdande styrkorna och svårigheterna samt förslag på rekommendationer. Kortutlåtandet fungerar som underlag vid det första återkopplingstillfället. Här tittar vi på resultaten som

Samarbete ger trygghet Utgångspunkten i återkopplingssamtalen är ofta hur balansera/optimera funktion? I vilken kontext har patienten bäst tillgång till sina resurser och hur skapar man sådana sammanhang i vardagen? En fördel med att föra diskussionen utifrån konkreta testresultat är att slutsatserna blir mindre laddade då det inte är psykologen som ”tycker” att patienten har problem eller en viss diagnos. Vi har gemensamt utforskat frågeställningar med hjälp av standardiserade metoder och vi ska också gemensamt förhålla oss till resultatet. För patienterna skapar detta en trygghet och många framhåller bedömningen som professionell och seriös. När patienten själv deltagit i dialogen kring sina testresultat ökar också möjligheterna att de gör förklaringarna till sina egna. Antalet återkopplingstillfällen varierar men det är alltid minst två sessioner, gärna med ett uppföljande tillfälle en eller par månader senare. I all möjlig mån uppmuntras patienten att ta med en anhörig vid någon av återkopplingssessionerna. Daglig inspiration För mig utgör TA ett otroligt inspirerande arbetssätt där jag som utredande psykolog hela tiden stimuleras och utvecklas också i mitt terapeutiska arbete. Alla positiva upplevelser jag haft i mitt kliniska arbete och de effekter jag sett av metodiken inspirerar mig dagligen och har övertygat mig om hur kraftfull metoden är. Numera försöker jag även, så ofta som det är möjligt, att genomföra ”intervention sessions” då man ännu mer fokuserat arbetar terapeutiskt med utredningsmaterialet som grund. Men det får jag berätta om en annan gång. Christine Johansson För dig som vill läsa mer om Therepeutic Assessment rekommenderas Stephen Finns bok ”In our clients´ shoes: therory and techniques of therapeutic assessment” 7


Finn, din stil!

Neuropsykologiska utredningar på habiliteringen Föredragets rubrik beskriver fyndigt att Finns TA är min stil, men även att jag förespråkar en ”skattjakt” i neuropsykologiska utredningar, för att hitta personens egen stil. För att göra skillnad och nytta för personerna vi utreder är det fruktbart att utgå från deras egen person, tycke och smak när vi beskriver styrkor och svagheter hos individen.

Jag möter ungdomar och unga vuxna med funktionshinder – både fysiska och kognitiva. Detta ledde mig tidigt, innan jag visste vem Stephen Finn var, att arbeta med att utveckla sätt att göra neuropsykologiska utredningar till en process som leder till god insikt i sitt eget funktionshinder (dvs. goda kunskaper om sig själv). Att samarbeta med ungdomarna kring en neuropsykologisk utredning kräver främst timing men även en hel del uppfinningsrikedom. Timingen handlar mycket om att hitta ungdomens motivation och att utreda när motivationen är på topp. Frågeställning får växa fram Föredraget visade på mitt sätt att försöka hantera dilemmat att göra neuropsykologiska utredningar mer greppbara för ungdomar och unga vuxna med stora kognitiva svårigheter. Jag belyste också dilemmat med att skapa ett samarbete kring utredningen med ungdomar som inte alltid har så lätt att reflektera över sina styrkor och svagheter. Inte sällan måste jag visa ungdomarna hur det går till att testas och ge exempel på frågor vi kan fundera över. Jag brukar inte ha ambitionen att ha en klar och tydlig frågeställning från ungdomen vid starten av testningen, utan jag låter den växa fram under tiden som vi träffas. Ett tydligt syfte finns dock alltid vid beslut om en utredning. Det är också vanligt att personer med funktionshinder har en ovana i att göra val och i att ställa

8

frågor. Det blir därför viktigt att försöka göra valen mer konkreta i form av bilder eller nedskrivna alternativ. Viktigt att lära känna Jag exemplifierade i mitt föredrag mitt arbete med två fallexempel. Båda ungdomarna vi tittade närmare på har en omfattande minnesproblematik. En av ungdomarna har en genomsnittlig begåvning och den andra har en ”svag begåvning”. Jag beskrev hur frågeställningarna kring utredningen arbetas fram och hur jag bedriver en ”skattjakt” för att lära känna personen. Jag tryckte på vikten av att veta vad personen tycker om eller inte. Detta är mycket användbar information vid en sammanfattning och diskussion kring testens resultat. Jag kan använda mig av ungdomens intresse för att göra ett bildutlåtande eller i ett personligt brev kring utredningens resultat skriva vardagliga exempel med hjälp av deras egna intressen.

svagheter i punktform som bifogas utlåtandet. Återgivningen som ges muntligen till ungdomen är anpassad efter de styrkor och svagheter som återfunnits i utredningen. Har ungdomen en styrka i att minnas visuell information framför verbal ges återgivningen med hjälp av visuell information såsom bilder och att jag ritar och berättar. Om ungdomen har svårigheter med sitt arbetsminne måste information ges i begränsad mängd och jag får till exempel boka fler tider för återgivning. Jag visade även under föredraget exempel på hur konkret ett bildutlåtande bör vara för att en person med lindrig utvecklingsstörning skall kunna ta till sig informationen. Även där är det viktigt att begränsa mängden information. Katarina Ehlin

Hänsyn till olika förutsättningar Ungdomarna får en egen sammanfattning av utredningen där jag beskriver resultaten i bild eller med bild kopplad till text. Jag skriver även personliga brev. Jag gör också alltid en lista med styrkor och

Svensk Neuropsykologi 1/10


MINNESORD

Frank Rudberg Frank Rudberg, neuropsykolog på Erstagårdskliniken i Nacka har avlidit. Frank blev 49 år och efterlämnar hustru och två barn. Vår käre kollega, arbetskamrat och vän, Frank Rudberg har avlidit i blomningen av sitt liv och mitt i sitt livs dröm. Han gjorde den sista resan i sin havskajak då han var på väg från Strömstad mot Haparanda och hann nästan hela vägen. Han dog som han levde, mitt i sitt stora engagemang. Vi som kände Frank minns honom som en mångfasetterad och älskad person. Nyfiken på livets alla skeenden, på existensens innersta väsen. Kärleksfullt lyssnande på alla i sin väg, en vackert lysande personlighet med en kraft och envishet som imponerade och en livsenergi som smittade! Franks intelligens och briljans täckte många områden. Hans musikaliska förmåga var allmänt känd och uppskattad såväl bland oss arbetskam-

rater som privat. Hans stora skicklighet som psykolog och som neuropsykolog gjorde honom eftertraktad och omtyckt som föreläsare och för hans patienter är hans bortgång en oerhörd förlust. Frank utstrålade en karisma som var oemotståndlig och han hade en dråplig och ibland dräpande humor som var helt underbar. Att ha fått lära känna Frank är en ära och en ynnest. Vår saknad och sorg är gränslös. Han var inte en i mängden. Han var Frank. Våra tankar går till Ann-Katrine, Jakob och Anna. Arbetskamraterna på Erstagårdskliniken genom Marie Schottenius

MINNESORD

PROFESSOR

Hallgrim Kløve

En av pionjärerna och förgrundsgestalterna inom den internationella och nordiska neuropsykologin, professor Hallgrim Kløve, avled den 25 januari 2010. Hallgrim Kløve föddes år 1927 i Moss, Norge. Efter psykologexamen år 1952 flyttade han efter några år till USA där han arbetade med Ralph Reitan vid University of Indiana. Därefter var han verksam vid University of Wisconsin, där han år 1970 blev professor vid den neurologiska avdelningen. Han var engagerad i neuropsykologiska studier av olika kliniska populationer, speciellt barn och ungdomar med olika former av hjärnskada och utvecklingsstörning. Han var därutöver en av de drivande inom uppbyggnaden av den yrkesmässiga kliniska neuropsykologin i USA. År 1971 blev han kallad till Universitetet i Bergen som den förste professorn i klinisk neuropsykologi. Där han blev en central person inom uppbyggnaden den psykologiska yrkesutbildningen och speciellt den kliniska neuropsykologin. Han etablerade bl.a. en neuropsykologisk poliklinik. Forskningsmässigt fokuserade hans arbeten främst på neuropsykologiska undersökningar av barn med MBD/ADHD, arbeten som starkt bidrog till en framväxande acceptans av att det fanns en organisk bakgrund till dessa tillstånd. Han genomdrev framgångsrikt skapandet av en Psykologisk fakultet vid Bergens universitet och blev år 1980 fakultetens första dekanus. Han var president för INS (the International Neuropsychological Society) under åren 1987-88 och blev senare av denna förening hedrad med utmärkelsen ”Distinguished Lifelong Career Award”. Bland andra utmärkelser kan nämnas att var hedersmedlem i Sveriges Neuropsykologers Förening. Hallgrim var en central person inom det nordiska neuropsySvensk Neuropsykologi 1/10

kologiska samarbetet. Den första personliga kontakten ägde rum redan år 1973, då en av undertecknarna (J.R.) kunde hälsa honom välkommen till Lund som fakultetsopponent. När det nordiska samarbetet sköt fart under 1980-talet med det första Nordiska mötet i Helsingfors 1982, följt av det andra i Lund Hallgrim Kløve vid INS-mötet i och det tredje i Bergen, var Stockholm 2002. Foto: SNPF. Hallgrim en av de mest engagerade och aktiva inom den nordiska samarbetsgrupp, som vi då skapat. Han var fram till senare år, då sviktande hälsa hindrade honom, en av de mest aktiva och engagerade i vårt mycket fruktbara nordiska samarbete. Hallgrim var också mycket aktivt engagerad i neuropsykologisk rehabilitering. År 1985 kom han till Köpenhamn för att ge sitt stöd redan under planläggningsfasen av ”Center for Hjerneskade” vid Köpenhamns Universitet. Samarbetet rörande rehabilitering hade börjat redan år 1980 med en konferens på Ustaoset, som följdes av ytterligare en i Bergen. Vi tackar Hallgrim för hans utomordentliga insatser för neuropsykologin i Norge, Norden och internationellt. Vi är många som kommer att minnas honom och sakna honom som en ytterst vänlig, kunnig och inspirerande kollega och en mycket god och trofast vän och samarbetspartner. Jarl Risberg Anne-Lise Christensen 9


Århus 15-18 augusti I år går det Nordiska mötet av stapeln i danska Århus 15-18 augusti. Läs mer på www.neuropsychology2010.com

SNPF på Facebook! Vi neuropsykologer hänger med i svängen. Därför finns vi även på Facebook http://www.facebook.com/#!/group.php?gid=312230429672 Men kom ihåg att det inte på något sätt är vår officiella hemsida, utan bara en möjlighet för medlemmarna att träffa varandra och umgås under mer lättsamma former. För att komma in på SNPF:s Facobook-sida måste du först själv gå med i Facebook. Det är bara att lägga upp ett konto, lätt som en plätt. Du har möjligheten att vara helt anonym för alla utom de vänner (det heter så på Facebook) du själv valt!

Vad vill du läsa? Den nya digitala tidningen gör det ännu enklare för dig att medverka som skribent. Du kan skriva en artikel eller en notis själv, eller be redaktionen göra det. Du kan starta debatter, som sedan kan få en fortsättning direkt på vår hemsida. Maila material eller idéer till eva.hast@telia.com eller ellinor.hagstadius@hotmail.com

Nominera till Stora Psykologpriset Nomineringsperioden till Stora Psykologpriset 2010 har startat. Både allmänheten och kollegor i branschen kan nominera. Priset, en check på 100.000 kronor, går till en enskild psykolog eller en grupp psykologer, som genom sitt arbete bidrar till att förbättra människors livskvalitet och ta tillvara på mänskliga resurser. Fram till den 31 april går det att nominera via www.storapsykologpriset.se. Priset delas ut i oktober.

Läkare Utan Gränser på Haiti Föreningen Läkare Utan Gränser är i Haiti. De arbetar utifrån 3 faser, där det första innebär att rädda liv ur rasmassorna och att ge akut medicinsk vård och behandling. I andra fasen hjälper man till att ge tillgång till vatten, mat och tak över huvudet, samt jobbar för att undvika spridning av sjukdomar. Därpå vill man få igång infrastrukturen. I denna fas kommer också bearbetningen av traumatiska upplevelser vara viktig, och då behövs psykologerna verkligen. Monika Oswaldsson är en av de fyra psykologer från Läkare Utan Gränser som befinner sig i Haiti.

10

– Det här är det bästa som jag har gjort som psykolog, och det svåraste, säger hon. På Läkare utan gränsers hemsida finns Monika Oswaldssons blogg från Haiti: www.monikaoswaldsson.wordpress.com

Svensk Neuropsykologi 1/10


En ynnest att arbeta i styrelsen! Vart fjärde år är det särskilt spännande att sitta i styrelsen för SNPF Västra regionen. Det är nämligen då vi får möjlighet att arrangera föreningens Riksstämma. Att arrangera en Riksstämma innebär att man själv får vara med och bjuda in föreläsare som man önskar höra mer av. Det är en ynnest att få den möjligheten! Till 2009 års Riksstämma kom dessutom drygt 300

personer och vi känner oss jätteglada över att så många kunde komma! För det är just den här möjligheten att möta och lära känna andra neuropsykologer som sannolikt är den viktigaste drivkraften för oss i vårt styrelsearbete. Nu är det nytt år och vi planerar för ett aktivt år med flera mindre föreläsningar. Och vi som planerar är:

Eva Hallberg

Sofia Ljunggren

Caroline Dromberg

Inger Hagberg

David Krabbe

Per Hellström

Ordförande. Arbetar vid Neuropsykiatriska teamet, Beroendekliniken, Göteborg.

vice ordförande. Arbetar vid Enheten för neuropsykologi, Neurologmottagningen/ SU, Göteborg.

sekreterare. Arbetar vid Neuropsykiatriska utredningsenheten, Solhem, Psykiatriska verksamheten, Borås.

Kassör. Arbetar vid Neurospsykiatriska enheten, SU/Psykiatri Östra, Göteborg

ledamot. Arbetar vid Rehabiliteringsmedicin, Högsbo sjukhus/SU, Göteborg.

ledamot. Arbetar vid ledamot. Enheten för Enheten för neuropsyko- Barnneuropsykiatri/BNK, logi, Neurosjukvården Göteborg. SU/Sahlgrenska, Göteborg.

Ylva Larsson

HÄR FÖLJER TRE KORTA INTERVJUER 1. Var och med vad jobbar du i vardagen? 2. Hur ser du på neuropsykologernas verksamhetsområde? 3. Vad betyder medlemskapet i SNPF för dig? 4. Vad hoppas du kunna åstadkomma med ditt engagemang i styrelsen? CAROLINE DROMBERG 1. Jag arbetar på neuropsykiatriska enheten i Borås. Min främsta uppgift är att göra neuropsykiatriska utredningar av vuxna men jag sysslar även med psykologisk behandling av personer som både har neuropsykiatriska funktionshinder och andra psykologiska besvär. 2. Växande. Inom psykiatrin tror jag att kopplingen mellan biologi och psykologi håller på att få en större roll även inom andra områden än neuropsykiatri, både när det gäller förståelse för psykiska sjukdomar och när det gäller psykologisk behandling. 3. Att jag får ta del av en större del av den kunskap som finns inom området än jag kunnat annars. 4. Jag hoppas kunna bidra till en fortsatt kunskapsutveckling inom området genom att vara med och anordna seminarier och föreläsningar.

Svensk Neuropsykologi 1/10

DAVID KRABBE 1. Min arbetsplats är Rehabiliteringsmedicin, inriktning Neuro, Högsbo sjukhus, Sahlgrenska universitetssjukhuset. Jag arbetar med utredning och behandling av personer med förvärvad hjärnskada. 2. Neuropsykologernas verksamhetsområde är oerhört spännande. Neuropsykologisk kompetens efterfrågas inom många områden. 3. Medlemskapet i SNPF är för mig ett sätt att träffa andra psykologer inom samma yrkesområde och ett sätt att hålla mig uppdaterad inom exv. forskning och metodutveckling. 4. Jag hoppas kunna bidra till att föreningen förblir ett forum som samlar neuropsykologer i västra regionen och som på ett nationellt plan visar på neuropsykologins möjligheter.

SOFIA LJUNGGREN 1. Jag arbetar som neuropsykolog på Enheten för neuropsykologi vid neurologmottagningen på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Mitt arbete består främst av neuropsykologiska utredningar vid olika typer av neurologiska sjukdomar och tillstånd. Jag är specifikt inriktad på utredningar vid epilepsi och epilepsikirurgi där patienterna följs med neuropsykologiska långtidsuppföljningar upp till 10 år efter operation. Utöver detta har jag även en del behandlande arbete, främst riktat mot epilepsipa-

tienter, som består av kognitivt psykoterapeutiska insatser vid exempelvis förväntansoro. 2. Neuropsykologernas verksamhetsområde ser jag som ett växande arbets- och forskningsfält där allt mer mark vinns ju mer vi lär oss om kopplingarna mellan mänskligt beteende och kognition, hjärnavbildningstekniker och neurobiologi. Jag anser det viktigt att vi fortsätter att utveckla och förfina vår utredningsmetodik för att kunna möta upp den växande kunskapen kring inte bara neuropsykologiska utan också neuropsykiatriska tillstånd och funktionsnedsättningar. 3. Medlemskapet i SNPF betyder för mig en direktlänk till den kunskapsutveckling som sker inom området och ger goda förutsättningar att knyta kontakter med kollegor inom liknande arbetsfält. 4. Jag hoppas kunna medverka till att förmedla neuropsykologisk kunskap till alla våra medlemmar genom de seminarier och konferenser som vi i styrelserna arrangerar över hela landet. En annan förhoppning är att vidareutveckla det europeiska samarbete som idag finns för att öka möjligheterna för svenska neuropsykologer att delta på konferenser i andra länder samt kunna fortsätta att bjuda in internationella kollegor till våra egna arrangemang.

Eva Hallberg 11


Seminarier i vår ÖSTRA REGIONEN

19 mars

Neuropsykologiska funktioner vid Borderline personlighetsstörning Liselotte Maurex, psykolog, MD och neuropsykolog. Karolinska institutet Årsmöte SNPF östra regionen Klockan 13.30. Öppet för medlemmar i SNPF.

7 maj

Arbetsminnesträning hos vuxna utifrån ett klinisktoch forskningsperspektiv. Anna Lundqvist, psykolog, PhD och neuropsykolog. Linköpings Universitetssjukhus. Helena Westerberg, psykolog, MD och neuropsykolog. Karolinska Institutet. Alla seminarierna ges i aulan i Danderyds sjukhus klockan 14.30 – 16.00. Ingen entréavgift, ingen föranmälan

Svensk Neuropsykologi 1 2010  

MEDLEMSTIDNING FÖR SVERIGES NEUROPSYKOLOGERS FÖRENING

Advertisement