Gamla goda neon

tafatt, osannolikt sätt, så skulle han inte tro mig och han skulle istället tro att det var min syster Fern, som är mina styvföräldrars biologiska dotter, som var den som egentligen haft sönder den antika Moser glasskålen som min styvmamma hade ärvt från sin biologiska mormor och verkligen älskade, plus att det dessutom skulle få eller förleda honom till att se mig som en hygglig och bra styvbror som var så angelägen om att hålla Fern (som jag verkligen tyckte om) borta från besvär att jag var villig att ljuga och ta straffet för henne. Jag förklarar inte det särskilt bra. Jag var bara fyra, till att börja med, och insikten slog mig inte i ord så som jag just precis berättade det, utan snarare i termer av känslor och associationer och spe­ ciella mentala blixtar av styvföräldrarnas ansikten med olika uttryck. Men det hände så snabbt, vid endast fyraårsålder, att jag listade ut hur jag skulle skapa ett visst intryck genom att jag visste vilken effekt jag skulle skapa hos min styvfar genom att fumligt ’erkänna’ att jag hade klippt till Fern på armen och stulit hennes rock-ring och sprungit hela vägen till nedervåningen och börjat leka med rockringen i matsalsrummet precis bredvid sideboardet med min styvmors alla antika glassprydnader och statyetter på, medan Fern, som hade glömt allt om hennes arm och rockringen eftersom hon var så bekymrad över skålen och de andra glassprydnaderna, kom springande ner ifrån övervåningen och ropade efter mig, och påminde mig om hur viktig regeln var som sa att vi inte skulle leka i matsalsrummet… Vilket innebar att jag genom att ljuga på ett sådant medvetet oövertygande sätt faktiskt kunde uppnå allt det som en direkt lögn skenbart skulle föra med sig, plus att jag framstod som ädel och självuppoffrande, plus att jag också fick mina styvföräldrar att känna sig bra eftersom de alltid tenderade att känna sig bra när någon av deras barn gjorde någonting som visade på karaktär, eftersom det var den sortens saker som de inte riktigt kunde påverka utan en11