Issuu on Google+

En kortege med förhinder

D

et började tydligen med att, “ahh, jag har ett sådant tryck innanför bröstbenet”. Men vi startade kortegekörningen som ett av de första ekipagen. Strax efter vi svängt höger efter vi kört under viadukten slutade jag vara med, jag hade likt ett löv singlat av sitsen och landat på asfalten. Min motorcykel och sidovagn fortsatte några meter till, men stannade efter att Ann nått handbromsen och fått stopp på allt. Kortegen lämnar Tånga 12:07. Foto: Georg Nordstrand

Att jag sitter här och skriver om det, kan jag tacka Vårgårda brandkår för. Tre avgörande faktorer, som jag ser det, har varit helt avgörande för min överlevnad. 1. 2. 3.

Vi var långt fram i kortegen, så intresset att se å oss fanns fortfarande kvar. Det hände mitt för ögonen på Vårgårda räddningstjänst. En samling proffs kastade sig över mig och påbörjade HLR.

En traumatisk händelse för många inte minst för Ann, min sambo, som jag älskar väldigt mycket. Och för er som var där eller fick höra om det när ni väntade på att få köra. Jag kan bara be om ursäkt och lova att aldrig mer göra så. Själv kan jag bara säga, att det inte gjorde ont att dö och det fanns ingen dramatik med det, åtminstone inte för mig. Jag kände ingenting av det hela och var ju redan borta när jag lämnade min motorcykel. Hade jag kunnat gå utanför min kropp och ställt mig vid sidan om, då hade jag kunnat beskriva den uppståndelse som tog fart när jag skulle återbördas till livet. Nu får jag bara referera till vittnesmål av händelsen. Två brandmän hade kikat på oss från ett fönster på brandstationen. Innan jag hade landat på marken, så var dem två redan på väg ut med startväskan i högsta hugg. Tydligen hade det uppstått lite kalabalik när dem skulle ha av mig hjälmen, (måste köpa en öppningsbar integralhjälm), men till slut hade de fått av mig denna och kunde påbörja återupplivningen. Det har sagt till mig att en fd. överste, som för övrigt kör hoj med Vulcan hade inlett inblåsningingar i mig, medan brandmännen höll på med hjärtkompressioner. 10- minuter efter att de börjat, hade ambulansen anlänt, trots sprutor med adrenalin hade det tagit ca 45-miniuter innan jag var såpass stabil att jag kunde flyttas till en väntande helikopter för vidare transport till THORAX-kliniken på Sahlgrenska. Här konstaterades det plötslig hjärtstopp, förmaksflimmer som resulterade i hjärtinfarkt och en ballongsprängning genomfördes. Efter operationen ska jag ha flyttats till Thorax intensiven på Sahlgrenska där jag låg ett dygn och efter det flyttades jag till IVA på Östra sjukhuset, då är det söndag.


På måndagen väcks jag ur min sömn, men jag har inget minne av detta, likaså med tisdagen. På onsdagen vaknar jag och undrar var jag är, det är nu jag får reda på vad som hänt. Mor och far, delar av syskonskaran, mina och Anns barn hälsade på mig. Synd bara att jag inte har något minne av era besök, men jag tackar er för att ni kom trots att allt. Första dagen är inte så rolig, jag känner mig kall och svart, inga direkta känslor, livet ska bara fortsätta efter planen. Ann tycker inte alls om min personlighet, jag tycker att jag kan leva som vanligt, jag till och med frågar doktorn om det är ok att ta ett par snapsar till kräftorna. Jag ska ju snart till Hållö. Jag får bara blickar tillbaka, från både Ann och doktorn. Men så ringer jag en vän och bara pratar lite och det slutar med att jag sitter och gråter i luren. Jag kan inte förklara vad som händer, jag känner bara en värme stiga upp inom mig och jag kommer till insikt vad som skett här med mig – den där kalla personen är som bortblåst och ödmjukheten bubblar upp i hela min kropp. Ingenting är nu viktigare än att jag ska bli frisk, allt annat får vänta, om jag skulle klara av något, så är det bara en bonus, så känns det just nu. Det är klart att jag är chockad över vad som hänt och känner en viss sorg för vad jag utsatt nära och kära för, men jag känner ingen ångest eller nå’t, men den kanske dyker upp – eller inte. Jag tar i det då om det då om de skulle uppstå. Det pratas om riskgrupper för att råka ut för de här sakerna, då pratar vi bl.a. om kraftig övervikt, högt blodtryck, allmänt osunt leverne. Jag vill inte påstå att jag lider av kraftig övervikt, men det är klart, ett par kilo övervikt har jag väl men jag är långt bort från den där riktiga övervikten. Blodtrycket då? Jo blodtryck har jag, men jag har snarare lågt blodtryck än högt, så jag har lite svårt att förstå hur jag kunde råka ut för detta. Personalen på Östra var ganska imponerade hur snabbt jag återhämtat mig från hela händelsen, det brukar ta längre tid för patienterna att återhämta sig men jag är inte som alla andra av deras patienter, jag är relativt ung, 53 år, har bra grundkondition, inte överviktig och har lågt blodtryck. Det här är faktorer som hjälpt mig tillbaka. På min fråga om det finns fler än jag i min situation som råkat ut för det jag gjort, så svarar doktorn att det gör det, men de kan inte förklara varför vi råkar ut för detta, utan det sker bara... Under tiden jag var inlagd skapades det relationer med personalen, syster Marie Dallon, hon blev min favoritsköterska, en liten mörk sjusyster som varit tilldelad till mig från första början. Hon var en frisk fläkt av optimism och mänsklig kärlek. Var jag lite nere p g a. smärta så var hon hos mig och gav mig det jag ville. Men hon tog mig lika gärna i örat också om hon ansåg detta nödvändigt... Övrig personal har varit lika härliga och tillmötesgående, inte för att jag haft några större krav, men jag har inte varit ensam på avdelningen. Under tiden jag låg inne på sjukhuset växte min idé fram vad jag vill göra och det är att jag ska lära mig livräddning (HLR) och utrusta min egen mc till ett akutverktyg, nu när jag på nära håll sett vilken skillnad kunskap och rätt verktyg kan göra för ens egen överlevnad. Jag är en av väldigt få människor utanför ett sjukhus som överlevt ett akut hjärtstopp och hjärtinfarkt. Så nu har jag chansen att skicka vidare genom att utbilda mig och skaffa dessa hjälpmedel. Kanske blir det så att jag kan utbilda andra i HLR, då ökar ju chansen flerfaldigt att fler överlever och det är ju coolt.

Manno #5431


Enkortegemedforhinder