Page 1

Carlos Capelans verk liknas med fördel vid texter, liksom att konstnären Carlos Capelan, i sin konstnärliga gärning, förestår och genomför ett slags skrivande. Inte bara för att ord, texter och andra språkliga element förekommer i hans konst. Vilket de förvisso gör. Inte bara för att hans konst är så att säga språkligt medveten, i det att den konsekvent relaterar till och förhåller sig till den moderna och den postmoderna konstens koder, begrepp, språkformer. Inte bara för det kalligrafiska uttrycket i hans teckningar. Utan kanske främst för att den konstnärliga handlingen, arbetsmetoden och skapandeprocessen hos Capelan så gärna associeras till ett skriftställarskap, till ett skrivande, till ett textuellt och ett intertextuellt arbete. I varje större installation eller utställning genomskrivs ett antal teman. I varje större arbete uppenbaras ord, meningar, språkformer, vilka i sin tur upprepas, förändras, förskjuts, omarbetas; motiv flätas in och ut ur varandra, en bildvokabulär preciseras, repeteras; en grammatik utprövas; propositioner poleras, fördelas. Enskilda verk – målningar, teckningar, skulpturer, objekt – som sätts samman till den större text varje enskild utställning eller installation är. Verket, installationen, utställningen, projektet: en palimpsest där lager på lager av verk, texter, associationer, kombinationer, samspelar, samverkar, kolliderar. Lika uppenbart är att varje sådant försök att karaktärisera eller kodifiera Capelans konstnärskap är otillräckligt. Snabbt uppstår invändningar och motsägelser till varje specifik beskrivning eller enskild tolkning. Säg att Capelans konst är anti-monumental och dialogisk. Men tillägg då att den också är egensinnig, storslagen och storartad. Tillstå att Capelans konst är relationell och processuell. Men observera också hur precist den håller fram objektet, produkten, det enskilda verket i all sin precision inför det avgörande mötet med en publik; både vägen och målet för resan. Upplev lekens och lustens närvaro i Capelans arbeten, erfar dragen av improvisation och ingivelse. Finn samtidigt det genomarbetade, genomplanerade, förutsedda, noggrant dirigerade och disciplinerat framställda. Säg att här agerar en samtida intellektuell, här en konst som vågar tänka, diskutera, problematisera, fullt levande i ett globaliserat nu. Men konstatera även att detta inte står i motsatsställning till sinnlighet och skönhet, eller till hantverket, handen, kroppsarbetet, det praktiska kunnandet. Uppmärksamma det oortodoxa, det okonventionella, brotten mot den vita kubens regelverk, misstron till såväl tradition som avantgarde. Men notera då även de klassiska inslagen, respekten för och kärleken till konstens historia och dess institutionella och institutionaliserade ritualer. Säg att här är en konst som talar i första, andra, tredje och fjärde person, som inte först och främst ställer ett självhävdande jag i centrum, predikar avsändarens evangelium: ”My avantgarde is bigger than yours”. Säg då också signatur, specifika kännetecken, personlig, tonfall, tilltal, stämningar och en bestämd ikonografi; hur personligt och opersonligt ständigt byter sida: Vem känner inte igen en Capelán?.


I ateljén i Santiago de Compostela finns i augusti 2002 ett tjugotal teckningar i mellanstort format, ett halvt dussin målningar uppspända runt väggarna eller hoprullade, några färdiga, några halvfärdiga, en och annan skulptur, några objekt och även en svit fotografier. Alla dessa verk utgör ingredienser i den installation som ska öppna på BildMuseet i november. I ateljéns laptop finns även några texter. Från samma laptop klingar CDs med jazz. Det sägs också, säger Carlos, att om natten, när vi går till krogen för att äta och dricka, ockuperar Postkoloniala befrielsearmén (PCLA(r)) tillfälligt, och det ryktas att de planerar ett tillslag inför utställningen i Umeå. Vi tittar igenom alla arbeten och samtalar i dagarna tre. Vårt samtal, från morgon till kväll, är en vindlande rundtur i konsthistorien, särskilt den moderna, ackompanjerad av besök i Carlos konstnärliga biografi, parerat av utvikningar och nedslag i aspekter av samtidskonst och samtidskultur. Mitt besök i Santiago är en bekräftelse på mitt och BildMuseets engagemang i projektet – ett projekt vi diskuterat konkret sedan två år tidigare, en planeringsresa för praktiska förberedelser inför vernissage, och ett levande möte med denna konstnärliga materia. På sätt och vis är Only You redan klar, mitt besök skulle kunna beskrivas som en formsak: ett fåtal teckningar till skall produceras, några av målningarna skall färdigställas, men planerna för installationen är långt framskridna – ett torn av stolar, i hommage till Tatlin, ett extragolv är beställt, mikrofon och högtalare för en ”interaktiv” del, en tematik med avstamp i porträttet och självporträttet. Och mycket mer. Samtidigt är det alldeles uppenbart att samtalet är angeläget, ja att att samtala är livsavgörande; denna lättsamma otvungna innehållsrika dialog är högsta allvar; en dialog som också blir till en sinnebild och förebild för hela projektet. Annars är två intryck mest påstridiga från dagarna i Santiago, från det första mötet med onlyyou: Materialen i Carlos måleri: Vin, jord, bröstmjölk, en läskedryck: En ocean av innebörder. Och den målande och tecknande handens precision, uppfinningsrikedom och flit, gränsande till frenesi och besatthet, särskilt i de millimeterstora, alla olika, människofigurer som i tusental befolkar Carlos svit teckningar. Möjligen både bistår och missleder Capeláns biografi betraktaren av hans konst: Född 1948 i Montevideo, Uruguay. Uppvuxen i Uruguay. Bosatt i Lund, Sverige sen 1974. Konstnärligt skolad främst i Sverige, från 1996 i Costa Rica, nu bosatt i Galicien, Spanien. Liknar konturerna av ett konstnärskap vi lärt känna alltför väl. Exilkonstnären, utslängd i ett annat liv ett liv präglat av frånvaro, av längtan efter ursprunget, melankolin. Men i samma exilkonstnär bor också en noggrann och smart yrkesmänniska (alternativt, i en snällare version, sensibel konstnärssjäl med känselspröten långt ute) som skickligt fångar upp den samtida internationella konstarenans koder och skyndsamt lär sig att flyhänt navigera inom konstmarknadens territorier. Samtidigt som alltså hans/hennes konst verkar och vibrerar i ett (exotiskt) nätverk av referenser till ursprunget (konstvärlden är självfallet dialektiskt strukturerad: den kräver sina antiteser).


Och här är vi då innan mestis och före bricolage, nästan, så att säga, a priori. Här, i denna inramning och konceptualisering av exilkonstnären är det exilens fängelse som fyller horisonten, exilen inskriven – komplett - som ett dystert väntrum inför återvändandet, en plats där varje datum definieras som saknad, förlust, utanförskap, regression. Det är klart att detta är en vantolkning och ett missgrepp. Vi vet det väl i det dagliga livet. Exilen är aldrig denna rena väntans eller längtans plats. Den är en delad, kluven, sammansatt och skiktad plats. Och framförallt är den en aktivitet. Ett liv. Men i konstvärldens förklaringsmallar är det ofta som denna mall lättvindigt appliceras. Jag tror nog att Carlos Capelan kan tänka sig att instämma med Edward Said i hans definition av exilen (en definition han sedan spenderar flera böcker med att modifiera, uppdatera) som ”den obotliga rämnan påtvingad mellan en människa och hennes födelseort, mellan jag och dess sanna hem”). Och jag kan till och med påstå att det finns både längtan, nostalgi, hemlöshet och kanske till och med någon form av latinoidentitet, ja varför inte drag av machismo, i Capelans konst. Men inget säger förstås att detta måste finnas där på grund av födelseort. De är ingredienser som skulle kunna importeras till vilket konstnärskap som helst. Capelan envisas, i sin konst, med att iscensätta en frihet där allt kan användas, utan att det måste finnas något särskilt skäl – biografiskt eller annat – för varje inklusion. Men nu har alltså Capelans konstnärskap konsekvent motverkat just den särskilda stigmatisering och stereotypa läsning som exilkonstnärsetiketten utgör. Inte på så sätt att han i sin konst avstår från teman eller motiv som kan tänkas länkas till exilen. Utan genom att ständigt utvidga sina konstnärliga referensramar, genom att åstadkomma en konst som inte nödvändigtvis turnerar runt ett jag, genom att lekfullt kliva in och ut ur identiteter, uppvisa deras möjligheter; men inte som en rotlös, rastlös, hemlös, utan som en njutningsfullt sökande nyfiken människa, en uppfinnare av identiteter, tankar, tillstånd, upplevelser, som en i ordets allra mest komplexa bemärkelse global konstnär. Det kan förvisso gagna betraktaren, det kan gagna en analys, att mera noggrant relatera Capelans syd- och latinamerikanska rötter. Det kan även finnas viss relevans i att peka ut hans hemhörighet i en särskild både latinsk (José Beda, Ricardo Brey,…) och internationell (Jimmie Durham, Ilya Kabakov, David Hammond) konstnärsgeneration. Men, som sagt, det är samtidigt irrelevant. Etnicitet, konstnärens egen identitet, biografi är här ytterst ofullständiga, trubbiga och gärna vilseledande instrument. Konstverken som varsamt och lustfyllt föds ur Capelans händer lösgör sig glatt och lättfotat från sin skapare. Även när de skulle kunna tänkas ha skaparen själv som motiv. Capelans konst De tar spjärn mot och befolkar ett universum mera vidsträckt än den enskilda individens värld. ”Min konst är större än mig” är den befriande insikt som Carlos Capelan levererar till varje lyhörd besökare.


onlyyou tillfogar ytterligare en språknyckel: Prepositionen. onlyyou, i sin diskussion av självporträttet och i sin breda orkestrering av existentiella element, uppenbarar prepositionen som ett motto för Capelans konst. Utställningen onlyyou, om mänskliga relationer, om kärlek och längtan, om hierarkier och om historia, om kropp och identitet, om tid, preciserar sina utsagor via prepositionen: Mellan, på, i , under, över, av, före, efter, mellan, ur, från, till, framför, bakom, utanför, innanför, inuti, med, utan, på grund av, i stället för, … I den ofta alltför både vidlyftiga och oprecisa diskussionen om relationell konst finns här ett annat slags svar. Prepositionen antyder en kunskapsform (eller kunde vi kalla det för kunskapsideal) där allting hänger ihop, där varje kunskapsdatum är beroende av varje annat kunskapsfragment, där varje pusselbit är förbunden med varje annan pusselbit, där varje enskild erfarenhet eller sinnesförnimmelse pekar mot en annan förnimmelse eller erfarenhet. Bara du. Jag har gjort detta bara för dig. Jag finns hos dig. Jag är med dig. Jag är inte med dig. Jag är med dig. Prepositionen uttrycker relationen. Mellan dig och mig. Mellan mig och Carlos. Mellan dig och Carlos. Mellan dig och Carlos konst. Mellan oss. Och att onlyyou samtidigt utformar en diskret men sofistikerad seendets koreografi är kanske egentligen samma sak. Ändå är också det en märkvärdig upptäckt. Och upplevelse. När jag går genom och samtalar med onlyyou upptäcker jag mitt seende, min blick medvetandegörs och tydliggörs, agiteras, slipas, uppmärksammas. Jag uppmanas att se närmare eller att se längre bort ifrån. Mitt seende ombeds att uppfatta en detalj, eller att glömma samma detalj för en större helhet. Jag ser från sidan, underifrån, ovanifrån. Jag ser snett, jag ser rakt. Jag fokuserar, jag lämnar allt utom fokus. Min blick upptäcker att vissa utsagor endast existerar från en specifik blickpunkt, och att de motsägs från varje annan blickpunkt. Där finns Carlos, alltså hans självporträtt, målat på väggen, direkt på väggen, över ett hörn. Där finns han inte. Älskar. Älskar inte. Bara du. Bara jag. Bara vi. Kanske är det också därmed redan sagt att Carlos Capelans målningar och teckningar, vilka alla tålmodigt och lyhört orkestrerar samma komprimerade vokabulär, inte i egentlig mening är bilder på duk. Bättre kunde de beskrivas som landskap. Landskap konstituerade av ett fåtal element, ett tiotal figurer eller så: Inga nyupptäckter, bara ett antal figurer som repeteras om och om igen. Som i blues. Som i japansk teater. Som i Tranströmers dikt Schubertiana: ”Och han som fångar upp signalerna från ett helt liv i några ganska vanliga ackord av fem stråkar, han som får en flod att strömma genom ett nålsöga…” Till landskapets karakteristika hör att de må betraktas på många nivåer, att skala och dimension ej är entydiga.


Exilkonstnären återvänder igen. Men nu som narr. Eller som sanningssägare (kanske samma sak). ”Jag försöker etnifiera västerländsk kultur”, säger Carlos. Byta ut normalitetens linser mot andra linser, vilka synliggör helt andra landskap. Och som därmed tvingar ut normen, lagen, regelverket i solljuset. Som därmed exponerar makten. Det är lite som att byta plats mellan att se och att bli sedd. Men utan hybris och utan svar. ”Identitet handlar om strategier, inte essenser…Identiteter handlar alltid om att förhandla…” Jaget är ett work-inprogress. I tillblivelse. Hur kan du tala om att bli hel när vi alla blir till hela tiden? Du och jag får inte svaren som färdiga svar, men som möjliga svar. Tusen möjliga svar. Capelans installationer är alltid fyllda av innebörd. Men utan att denna innebörd nödvändigtvis innesluts eller inordnas i ett större sammanhang eller en avslöjande helhet. Som sanningssägare och narr, och konstnär, tillåter han sig många sanningar, erbjuder vi betraktare många strategier för vår vistelse på denna planet. Det är också där han lämnar exilens fängelse. Konstnären går inte att skriva in i en tradition eller ideologi eller i en specifik kulturell hemvist. Han/hon prövar traditioner, testar ideologier, prövar utsagor om och i olika kulturer. Det är dig han talar om. Eller rättare sagt: Det är konsten som talar. Konstnären har tystnat. Konsten talar. Om dig. Och till. Och för. Finns inget viktigare. Lyssna. Only you. onlyyou.


Onlyyou  

Jan-Erik Lundström, Onlyyou, catalogue text, svenska

Advertisement
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you