Page 1

vid horisonten

Roberts_Vid horisonten_9789100173890-korr 3.indd 1

2021-03-23 14:14:26


Roberts_Vid horisonten_9789100173890-korr 3.indd 2

2021-03-23 14:14:26


nor a roberts

Vid horisonten Familjen i Chesapeake Bay del 4

Översättning Camilla Jacobsson

albert bonniers förlag

Roberts_Vid horisonten_9789100173890-korr 3.indd 3

2021-03-23 14:14:26


www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-017389-0 copyright © 2001 by Nora Roberts origina lets titel Chesapeake Blue By arrangement with Writers House, New York, and Ia Atterholm Agency, Sweden översät tning Camilla Jacobsson omslag Anna Henriksson  /  Pixelpiraya tryck ScandBook, EU 2021

Roberts_Vid horisonten_9789100173890-korr 3.indd 4

2021-03-23 14:14:27


TILL ALLA LÄSARE SOM STÄLLT FRÅGAN: När ska du berätta Seths historia?

Roberts_Vid horisonten_9789100173890-korr 3.indd 5

2021-03-23 14:14:27


Roberts_Vid horisonten_9789100173890-korr 3.indd 6

2021-03-23 14:14:27


Det är ett öde som skapar vårt brödraskap: ingen går ensam, allt det vi fyller andras liv med kommer tillbaka till vårt eget. EDWIN MARKHAM

Konsten är kärlekens medbrottsling. RÉMY DE GOURMONT

Roberts_Vid horisonten_9789100173890-korr 3.indd 7

2021-03-23 14:14:27


Roberts_Vid horisonten_9789100173890-korr 3.indd 8

2021-03-23 14:14:27


❦ Kapitel 1 Han var på väg hem. Marylands östkust var en värld av träskmarker och gyttjiga stränder, av vidsträckta fält med rader av grödor, lika rakryggade som soldater. Det var flodslätter med slingrande vattendrag, och hemliga tidvattensbäckar där hägrarna livnärde sig. Det var blåkrabbor och havsviken, och männen som försörjde sig på att fiska krabborna. Oavsett var han bott, både under de eländiga tio första åren av sitt liv, och under de senaste som tjugonågonting, hade ingen annan plats än den här kustremsan varit hemma för honom. Det fanns oräkneliga vinklar, oräkneliga minnesbilder av det där hemmet, och han kunde se var och en lika klart lysande som solen som gnistrande reflekterades i Chesapeake Bays vatten. När han körde över bron ville hans konstnärsöga fånga allt i ögonblicket – det intensivt blå vattnet och båtarna som gled fram på dess yta, de små vita vågorna och fiskmåsarna som girigt svepte ner mot dem. Marken som sträckte sig mot vattenbrynet och bredde ut sig inåt land med sina bruna och gröna toner. De allt kraftigare bladen på eukalyptusträden och ekarna, med de lysande färgklickarna mellan dem där blommor solade sig i vårvärmen. Han ville minnas det här ögonblicket på samma sätt som han mindes första gången han hade korsat viken till den östra stranden – en trumpen, förskrämd pojke bredvid en man som hade lovat honom ett liv. 9

Roberts_Vid horisonten_9789100173890-korr 3.indd 9

2021-03-23 14:14:28


Han hade suttit i bilens passagerarsäte, med mannen han knappt kände bakom ratten. Han hade inget mer än kläderna på kroppen och några få tillhörigheter i en papperspåse. Magen hade varit en hård knut av nerver, men han hade gjort sitt bästa för att se uttråkad ut medan han stirrade tomt genom fönsterrutan. Att han var här med den gamle gubben innebar att han inte var med henne. Det var egentligen det enda som betydde något. Dessutom var den gamle gubben ganska cool. Han stank inte av sprit, eller av de där minttabletterna som en del av idioterna Gloria släpade med sig upp till kyffet de bodde i brukade ta för att dölja spritlukten. Och vid de tillfällen de hade träffats hade Ray, den gamle gubben, köpt hamburgare eller pizza till honom. Och han hade pratat med honom. Vuxna pratade inte med barn, inte enligt hans erfarenhet. De pratade åt dem, runt dem, över huvudet på dem. Men inte med dem. Fast Ray gjorde det. Och han lyssnade. Och när han hade frågat Seth, rakt ut, om han – bara en liten unge – ville komma och bo hos honom hade han inte känt den där kvävande rädslan eller brännande paniken. Det hade känts som att kanske, bara kanske, var det här en chans att komma undan. Undan från henne. Det var det bästa. Ju längre de körde, desto större blev avståndet till henne. Om det började kännas obehagligt kunde han alltid rymma. Gubben var jättegammal. Stor förstås, skitstor faktiskt, men gammal. Massor av vitt hår, och så det där breda, rynkiga ansiktet. Han sneglade på det, snabba blickar åt sidan, och började i tankarna teckna ansiktet. Ögonen var verkligen blå, och det var ganska skumt för det var hans egna också. Rösten var också kraftfull, men när han pratade var det inte 10

Roberts_Vid horisonten_9789100173890-korr 3.indd 10

2021-03-23 14:14:29


som att han skrek. Hans röst var liksom lugn, och nästan lite trött kanske. Han såg verkligen trött ut nu. ”Snart hemma”, sa Ray när de närmade sig bron. ”Är du hungrig?” ”Vet inte. Kanske det.” ”Så vitt jag vet är pojkar alltid hungriga. Har uppfostrat tre stycken och det fanns ingen botten i dem.” Den kraftfulla rösten hade en glättig ton, men den var inte äkta. Pojken kanske inte var mer än tio, men han kände igen ett falskt tonfall. Tillräckligt långt borta nu, tänkte han. Om han skulle bli tvungen att rymma. Så han bestämde sig för att lägga korten på bordet, ta reda på vad fan det här handlade om. ”Varför tar du med mig hem till dig?” ”För att du behöver ett hem.” ”Lägg av. Folk gör inte såna saker.” ”En del gör det. Stella, min fru, och jag, vi brukade göra såna saker.” ”Har du berättat för henne att du tar med mig hem?” Ray log, men det var ett sorgset leende. ”På mitt sätt. Hon dog för ett tag sen. Du skulle ha gillat henne. Och hon skulle ha kastat ett öga på dig och kavlat upp ärmarna.” Han visste inte vad han skulle svara på det. ”Vad är det meningen att jag ska göra när vi kommer dit vi är på väg?” ”Leva”, sa Ray. ”Vara en pojke. Gå i skolan, hamna i bråk. Jag ska lära dig att segla.” ”På en båt?” Nu skrattade Ray, ett stort dånande skratt som fyllde hela bilen och fick nerverna i magen att slappna av, även om pojken inte kunde förstå varför. ”Japp, på en båt. Har en korkad hundvalp – jag får alltid tag i de korkade – som jag försöker få rumsren. Du kan få hjälpa mig med det. Du ska få hushållsuppgifter, men det tar vi efter 11

Roberts_Vid horisonten_9789100173890-korr 3.indd 11

2021-03-23 14:14:29


hand. Det kommer att finnas regler och du ska följa dem. Tro inte att jag är lättlurad bara för att jag är en gammal gubbe.” ”Du gav henne pengar.” Ray släppte vägen med blicken ett ögonblick och tittade in i de där ögonen med samma färg som hans egna. ”Det stämmer. Det är det hon förstår, vad jag kan se. Hon förstod sig aldrig på dig, eller hur, grabben?” Någonting växte inom honom, en storm han ännu inte kunde identifiera som hopp. ”Om du blir förbannad på mig eller tröttnar på att ha mig hängande där, eller helt enkelt ändrar dig, då kommer du att skicka tillbaka mig. Jag vägrar att åka tillbaka.” De hade kört över bron nu och Ray svängde in till vägkanten, stannade och vände hela sin kroppshydda i sätet så att de satt öga mot öga. ”Jag kommer att bli förbannad på dig, och med tanke på min ålder är det oundvikligt att jag blir trött ibland. Men jag lovar dig en sak här och nu, det har du mitt ord på. Jag kommer inte att skicka tillbaka dig.” ”Om hon …” ”Jag kommer inte låta henne ta dig tillbaka”, sa Ray och förekom honom. ”Oavsett vad jag måste göra. Du är min nu. Du ingår i min familj nu. Och du kommer att stanna hos mig så länge du vill göra det. När en Quinn ger ett löfte”, sa han och sträckte fram handen, ”så håller han det.” Seth tittade på den framsträckta handen och kände hur hans egen blev fuktig. ”Jag tycker inte om att man rör vid mig.” Ray nickade. ”Okej. Men du har ändå mitt ord på det.” Han svängde ut på vägen igen och gav pojken en snabb blick. ”Nästan hemma”, sa han igen. Inom några månader hade Ray Quinn dött, men han hade hållit sitt ord. Han hade hållit det genom de tre män han gjort till sina söner. De där männen hade gett den tanige, misstänksamme och ärrade pojken ett liv. De hade gett honom ett hem, och gjort honom till man. 12

Roberts_Vid horisonten_9789100173890-korr 3.indd 12

2021-03-23 14:14:29


Cameron, den hetsige, hetlevrade vagabonden, Ethan, den tålmodige, stabile fiskaren och Phillip, den elegante, kvicktänkte affärsmannen. De hade ställt upp för honom, kämpat för honom. De hade räddat honom. Hans bröder. Den sena eftermiddagssolen spred sitt gyllene ljus över marskgräset, lerbankarna och de låga fälten med radgrödor. Genom de nerrullade sidorutorna kände han doften av vatten när han körde förbi den lilla staden St. Christopher’s. Han hade funderat på att stanna till i stan, köra direkt till båtvarvet i det gamla tegelhuset. Boats by Quinn byggde fortfarande träbåtar på beställning och under de arton år som förflutit sedan företaget startades – byggt på en dröm, på envishet och på svett – hade det blivit ett namn som stod för kvalitet och hantverkskunnande. De hade antagligen inte gått hem än. Cam skulle sitta och svära över något finsnickeri han höll på att avsluta i en hytt. Ethan skulle tålmodigt stå och lägga bordläggningsplankor omlott, och Phil skulle vara uppe på kontoret och sätta ihop någon snitsig annonskampanj. Han skulle kunna svänga förbi Crawford’s, köpa med sig ett sexpack. De skulle kunna ta en kall öl, eller – vilket var mer troligt – så skulle Cam slänga till honom en hammare och säga åt honom att se till att få tummen ur arslet och börja jobba. Tanken var lockande, men det var inte det som drog mest nu. Det var inte det som drog honom nerför den smala landsvägen där sumpmarken fortfarande letade sig fram bland skuggorna och träden med sina knotiga stammar vecklade ut sina majglansiga blad. Av alla de platser han sett – Florens med sina mäktiga kupoler och spiror, Paris med sin prunkande skönhet, Irland med sina lysande gröna kullar – hade ingen fått strupen att snöras ihop och hjärta att ömma på samma sätt som det gamla vita 13

Roberts_Vid horisonten_9789100173890-korr 3.indd 13

2021-03-23 14:14:29


huset med sina vackert blekta blå snickerier mitt på en kullig gräsmatta som sluttade ner mot stilla vatten. Han körde in på uppfarten, bakom den gamla vita Corvetten som hade tillhört Ray och Stella Quinn. Bilen såg lika glänsande ny ut som dagen den rullat ut från utställningshallen. Cams förtjänst, tänkte han. Cam skulle säga att det handlade om att visa respekt för en så fulländad maskin. Men egentligen handlade det om Ray och Stella, om familjen. Om kärlek. Syrenbusken på framsidan av huset stod i full blom. Det där handlade också om kärlek, tänkte han. Seth hade gett Anna den lilla busken i morsdagspresent när han var tolv. Hon hade gråtit, kom han ihåg. De stora vackra bruna ögonen hade fyllts av tårar och hon hade skrattat och torkat kinderna under hela tiden han och Cam planterade den åt henne. Anna var Cams fru, vilket gjorde henne till hans syster. Men innerst inne, tänkte Seth nu, där det verkligen räknades, var hon hans mamma. Och familjen Quinn visste allt om det som verkligen räknades, innerst inne. Han klev ur bilen, ut i den ljuvliga stillheten. Han var inte längre någon tanig pojke med för stora fötter och misstänksam blick. Han hade vuxit i de där fötterna. Han var en och åttiofem lång med en kroppsbyggnad som var slank och senig, men som lätt kunde övergå till ranglig om han glömde att äta ordentligt. Håret hade mörknat och var mer gyllenbrunt än den rågblonda kalufs han haft som yngre. Det där var något annat han ofta glömde bort, och när han nu drog handen genom håret slog det honom att han hade tänkt snygga till det innan han lämnade Rom. Killarna skulle mobba honom för den lilla hästsvansen, vilket innebar att han måste behålla den ett tag, som en ren principsak. Han ryckte på axlarna och stack händerna i de slitna jeans14

Roberts_Vid horisonten_9789100173890-korr 3.indd 14

2021-03-23 14:14:29


fickorna medan han började gå, med blicken svepande omkring sig. Annas blommor, hammockarna på den främre verandan, skogspartierna som ramade in huset och där han hade sprungit och lekt som grabb. Den gamla bryggan som gungade lätt en bit ovanför vattnet och den lilla vita segelbåten som var förtöjd vid den. Han stod kvar och tittade, med det solbrända ansiktet med lite för vassa kindben vänt mot vattnet. Munnen, med fylliga fasta läppar, drogs till ett leende. Det där mörka som utan att han insåg det hade tyngt hans hjärta började släppa. Ett prasslande ljud från skogen fick honom att rycka till och vända sig om. Det fanns fortfarande tillräckligt av den vaksamma pojken kvar i mannen för att rörelsen skulle vara snabb och defensiv. Något svart störtade fram mellan träden, som skjutet ur en kanon. ”Dumsnut!” Rösten hade en klang av både auktoritet och road lättsamhet. Kombinationen fick hunden att tvärstanna, med flaxande öron och hängande tunga. Han fixerade mannen med blicken. ”Kom igen, så länge sen var det inte.” Han sjönk ner på huk och sträckte fram handen. ”Visst kommer du ihåg mig?” Dumsnut sken upp i det fåniga leende som hade gett honom hans namn, slängde sig på marken och rullade runt för att bli kliad på magen. ”Så där, ja. Det var bättre.” Det hade alltid hört en hund till det här huset. Alltid en båt vid bryggan, en hammock på verandan, och en hund i trädgården. ”Jadå, du kommer ihåg mig.” Medan han klappade Dumsnut riktade han blicken mot bortre änden av trädgården, där Anna hade planterat en hortensia på platsen där hans egen hund låg begravd. Den lojale och högt älskade Dumbom. ”Det är jag som är Seth”, mumlade han. ”Jag har varit borta alldeles för länge.” 15

Roberts_Vid horisonten_9789100173890-korr 3.indd 15

2021-03-23 14:14:29


Han uppfattade ljudet av en motor och kaxigt tjutande bildäck som svängde runt en krök bara en aning fortare än det var tillåtet. Han hann inte mer än resa sig förrän hunden störtade upp och rusade mot framsidan av huset. Seth, som ville dra ut på ögonblicket, följde efter i långsammare tempo. Han lyssnade till bildörren som smälldes igen och sedan den mjuka, sjungande tonen i hennes röst när hon pratade med hunden. Sedan tittade han bara på henne. Anna Spinelli Quinn, med det lockiga burret av mörkt hår alldeles vilt och rufsigt efter bilturen, och med famnen full av kassarna hon just hade lyft ur bilen. Han kunde inte låta bli att le när han såg henne försöka avvärja hundens ivrigt kärleksfulla attack. ”Hur många gånger måste vi gå igenom den här enda enkla regeln?” sa hon strängt. ”Du hoppar inte upp på folk, särskilt inte på mig. Och verkligen inte när jag har dräkt på mig.” ”Snygg dräkt”, ropade Seth. ”Ännu snyggare ben.” Hon slängde upp huvudet, spärrade upp de där mörka bruna ögonen och visade all sin förvåning, sin glädje och sitt välkomnande med ett enda ögonkast. ”Åh, herregud!” Obekymrad om innehållet i kassarna slängde hon tillbaka dem in i bilen. Och började springa. Han fångade upp henne, lyfte henne ett par decimeter ovanför marken och snurrade runt med henne innan han satte ner henne igen. Men han släppte inte taget. I stället begravde han ansiktet i hennes hår. ”Hej.” ”Seth. Seth.” Hon klängde sig fast vid honom, utan att bry sig om hunden som hoppade och gläfste och gjorde sitt bästa för att trycka in nosen mellan dem. ”Jag tror inte det är sant. Du är här.” ”Gråt inte.” ”Bara lite. Låt mig titta på dig.” Hon tog hans ansikte mellan 16

Roberts_Vid horisonten_9789100173890-korr 3.indd 16

2021-03-23 14:14:29


sina händer och lutade sig bakåt. Så vacker, tänkte hon. Så vuxen. ”Titta på allt det här”, mumlade hon och strök med handen över hans hår. ”Jag hade planerat att kapa av en bit.” ”Jag gillar det.” Tårarna rann fortfarande, även om hon log. ”Väldigt bohemiskt. Du ser fantastisk ut. Helt fantastisk.” ”Du är den vackraste kvinnan i världen.” ”Åh, jösses.” Hon snyftade till och skakade på huvudet. ”Det där får mig knappast att sluta med det här.” Hon drog med handen över de våta kinderna. ”När kom du hit? Jag trodde att du var i Rom.” ”Det var jag. Jag ville vara här.” ”Hade du bara ringt skulle vi ha mött dig.” ”Jag ville överraska er.” Han gick mot bilen för att lyfta ut kassarna åt henne. ”Är Cam på varvet?” ”Förmodligen. Jag kan ta de där. Ta du ditt bagage i stället.” ”Jag gör det senare. Var är Kevin och Jake?” Hon började gå bredvid honom uppför stigen till huset, och tittade på sitt armbandsur. ”Vad är det för dag i dag? Jag har fortfarande inte hämtat mig riktigt.” ”Torsdag.” ”Ah, då har Kevin repetition av skolpjäsen och Jake softbollträning. Kevin har fått körkort, Gud hjälpe oss, och plockar upp sin bror på vägen hem.” Hon låste upp ytterdörren. ”De borde vara hemma om en timme ungefär, och då är det slut på lugnet.” Allt var sig likt, tänkte Seth. Det spelade ingen roll vilken färg det var på väggarna, om den gamla soffan hade blivit utbytt eller om det stod en ny lampa på bordet. Allt var sig likt för att det kändes likadant. Hunden snodde runt benen på honom och satte full fart mot köket. ”Nu vill jag att du sätter dig ner.” Hon nickade mot köksbordet, där Dumsnut nu låg utsträckt på golvet och lyckligt 17

Roberts_Vid horisonten_9789100173890-korr 3.indd 17

2021-03-23 14:14:29


tuggade på en repstump. ”Och berättar allt för mig. Vill du ha ett glas vin?” ”Gärna, efter att jag har hjälpt dig att plocka undan allt det här.” När hon tittade på honom med höjda ögonbryn stannade han upp med en mjölkkartong i handen. ”Vadå?” ”Jag kom bara att tänka på hur alla, inklusive du, brukade försvinna när det var dags att packa in varorna.” ”Eftersom du alltid sa att vi satte sakerna på fel ställe.” ”Vilket ni gjorde, med avsikt, för att jag skulle slänga ut er ur köket.” ”Jaså, du genomskådade det?” ”När det gäller mina killar genomskådar jag allt. Inget undgår mig, kompis. Hände det nåt i Rom?” ”Nej.” Han fortsatte att packa upp varor ur kassarna. Han visste var allt skulle stå, där det alltid hade stått i Annas kök. ”Jag har inte råkat ut för nåt, Anna.” Men något bekymrar dig, tänkte hon, och bestämde sig för att släppa det för tillfället. ”Nu ska jag öppna en flaska gott italienskt vitt vin. Och så dricker vi ett glas medan du berättar för mig om alla underbara saker du har upplevt. Det känns som flera år sen vi satt ner och pratade på riktigt.” Han stängde kylskåpet och vände sig mot henne. ”Jag är ledsen att jag inte kom hem till jul.” ”Älskling, vi förstod. Du hade en utställning i januari. Vi är allihop så stolta över dig, Seth. Cam måste ha köpt hundra ex av det där numret av Smithsonian där de hade en hel artikel om dig. Den unge amerikanske konstnären som har förfört Europa.” Han ryckte på ena axeln, en gest som var så typisk för bröderna Quinn att hon log. ”Okej, sätt dig nu”, beordrade hon. ”Det ska jag, men jag är mer intresserad av att höra vad som har hänt här. Hur tusan är det med alla? Vad gör de? Du, till att börja med.” ”Okej.” Hon korkade upp flaskan och tog fram två glas. 18

Roberts_Vid horisonten_9789100173890-korr 3.indd 18

2021-03-23 14:14:29


”Jag jobbar mer administrativt än med fältarbete nuförtiden. Att vara handläggare inom socialtjänsten inbegriper en massa skrivbordsarbete, men det är inte lika givande. Men med jobbet och två tonåringar i huset hinner jag inte bli uttråkad. Båtverksamheten blomstrar.” Hon satte sig och räckte Seth hans glas. ”Aubrey jobbar där nu.” ”Du skojar?” Tanken på henne, tjejen som var mer som en syster för honom än någon biologisk sådan skulle kunna vara, fick honom att le. ”Hur är det med henne?” ”Strålande. Hon är vacker, smart, envis och, enligt Cam, född att jobba med trä. Jag tror att Grace blev lite besviken när Aubrey tappade intresset för dansen, men det är svårt att opponera sig när man ser sitt barn bli så lycklig av nåt. Och Graces och Ethans Emily följde i sin mammas tåspetsskor i stället.” ”Ska hon fortfarande åka till New York i slutet av augusti?” ”En chans att få dansa med American Ballet Company får man inte varje dag. Hon kommer att ta den, och svär att hon ska bli förstadansare innan hon är tjugo. Deke är sin fars son – tystlåten, finurlig och lyckligast när han är ute på vattnet. Raring, vill du ha nåt tilltugg?” ”Nej.” Han sträckte ut handen, la den över hennes. ”Fortsätt.” ”Då så. Phillip är fortfarande verksamhetens marknads- och reklamguru. Jag tror inte att nån av oss, inklusive Phil, nånsin hade trott att han skulle lämna reklambyrån i Baltimore, ge upp storstadslivet och slå sig ner i St. Chris. Men nu har det gått, får se … fjorton år, så vi kan nog knappast kalla det ett infall. Han och Sybill har förstås kvar lägenheten i New York. Hon jobbar på en ny bok.” ”Ja, jag pratade med henne.” Han gnuggade foten mot hunden hjässa. ”Nåt om samhällets utveckling i cyberrymden. Hon ger sig inte. Hur är det med deras barn?” ”Helt galna, som sig bör när man är tonåring. Bram var förra 19

Roberts_Vid horisonten_9789100173890-korr 3.indd 19

2021-03-23 14:14:29


veckan upp över öronen förälskad i en tjej som heter Chelsea. Det kan ha gått över vid det här laget. Fiona slits mellan sina två intressen: pojkar och shopping. Men hon är fjorton så det är helt normalt.” ”Fjorton. Herregud. Hon hade inte ens fyllt tio när jag stack till Europa. Även om jag har träffat dem då och då under de senaste åren så känns det liksom inte … Det känns inte möjligt att Kevin har körkort och Aub bygger båtar. Att Bram hänger efter tjejer. Jag kommer ihåg …” Han hejdade sig, skakade på huvudet. ”Vadå?” ”Jag kommer ihåg när Grace var gravid med Emily. Det var första gången jag hade en person i min närhet som skulle få barn – åtminstone nån som ville det. Det känns som om det var fem minuter sen, och nu ska Emily till New York. Hur kan arton år bara försvinna så där, Anna, utan att du ser en dag äldre ut?” ”Åh, jag har verkligen saknat dig.” Hon skrattade och tryckte hans hand. ”Jag har saknat dig med. Er allihop.” ”Det ska vi råda bot på. Vi drar ihop alla och har en stor högljudd välkommen-hem-middag i sann Quinnanda på söndag. Hur låter det?” ”Kan inte tänka mig nåt bättre.” Hunden gläfste till och slingrade sig sedan ut mellan bordsbenen för att rusa mot ytterdörren. ”Cameron”, sa Anna. ”Gå du ut och möt honom.” Han gick genom huset, som så många gånger förr. Öppnade nätdörren, som så många gånger förr. Och tittade på mannen som stod på gräsmattan och hade dragkamp med hunden om en repstump. Han var fortfarande lång, fortfarande byggd som en sprinter. Det syntes stänk av silver i håret nu. Ärmarna på hans arbetsskjorta var uppkavlade till armbågarna och jeansen var slitna 20

Roberts_Vid horisonten_9789100173890-korr 3.indd 20

2021-03-23 14:14:29


här och var. Han hade solglasögon på sig, och ett par utslitna Nikesneakers. Den femtioårige Cameron Quinn såg fortfarande ut som en riktig hårding. I stället för att hälsa smällde Seth igen nätdörren bakom sig. Cameron tittade upp, och det enda som avslöjade hans förvåning var att repstumpen gled ur handen på honom. Tusentals ord passerade ljudlöst mellan dem. Miljoner känslor och oräkneliga minnen. Utan ett ord gick Seth nerför trappan samtidigt som Cameron kom klivande över gräsmattan. Sedan stod de där, öga mot öga. ”Jag hoppas att det där fula eländet på uppfarten är en hyrbil”, började Cameron. ”Japp, det är det. Hittade inget bättre med så kort varsel. Tänkte lämna in den i morgon och sen använda Corvetten ett tag.” Camerons leende var lika vasst som ett knivblad. ”I dina drömmar, grabben. I dina vildaste drömmar.” ”Verkar onödigt att den ska stå där och ruttna.” ”Bättre det än att nån halvdan målarkludd med storhetsvansinne ska sätta sig bakom den där klassiska ratten.” ”Hallå där, det var du som lärde mig att köra.” ”Försökte. En nittioårig tant med bruten arm skulle hantera en femväxlad bil bättre än du.” Han nickade mot Seths hyrbil. ”Och det där missfostret på min uppfart gör mig inte direkt övertygad om att du har utvecklats inom det området.” Med ett förnöjt leende stack Seth händerna i bakfickorna. ”Testkörde en Maserati för ett par månader sen.” Cam höjde på ögonbrynen. ”Inte en chans.” ”Fick upp henne i hundraåttio. Jag har aldrig varit så rädd.” Cam skrattade och boxade kärleksfullt till Seth på armen. Sedan suckade han. ”Satan alltså. Satan”, sa han igen och drog Seth till sig i en hård kram. ”Varför i helvete berättade du inte att du var på väg hem?” 21

Roberts_Vid horisonten_9789100173890-korr 3.indd 21

2021-03-23 14:14:29


”Det blev ganska snabbt bestämt”, började Seth. ”Jag ville vara här. Jag behövde vara här helt enkelt.” ”Okej. Håller Anna på och ringer runt nu för att berätta att den gödda kalven ska slaktas?” ”Förmodligen. Hon sa att det blir gödkalv på söndag.” ”Det låter bra. Har du hunnit installera dig?” ”Nix. Jag har lite prylar i bilen.” ”Kalla inte den där anskrämliga saken en bil. Nu hämtar vi prylarna.” ”Cam.” Seth la handen på Cams arm. ”Jag vill komma hem. Inte bara för några dagar eller ett par veckor. Jag vill stanna. Är det okej om jag stannar?” Cam tog av sig solglasögonen, och hans rökgrå blick mötte Seths. ”Vad fan är det för fel på dig? Tror du att du behöver fråga nåt sånt? Eller försöker du bara göra mig förbannad?” ”Jag har aldrig behövt försöka, det är det ingen som behöver när det gäller dig. Hur som helst, jag kommer att dra mitt strå till stacken.” ”Det har du alltid gjort. Och vi har saknat att se ditt fula tryne här omkring.” Och det där, tänkte Seth när de gick mot bilen, var det enda välkomnande han behövde från Cameron Quinn. De hade låtit hans rum vara kvar. Det hade förändrats under åren, med en annan färg på väggarna och en ny matta på golvet. Men sängen var densamma som han sovit i, drömt i, vaknat i. Samma säng som han smugit ner Dumbom i när han var barn. Samma säng som han hade smugit ner Alice Albert i när han trott att han var en man. Han gissade att Cam kände till det där med Dumbom, och han hade ofta undrat om Cam även kände till det där med Alice. Han slängde vårdslöst ifrån sig resväskorna på sängen och la sin slitna trälåda med konstnärsmaterial – en present från Sybill 22

Roberts_Vid horisonten_9789100173890-korr 3.indd 22

2021-03-23 14:14:29


på hans elvaårsdag – på arbetsbordet som Ethan hade byggt. Han skulle behöva hitta en ateljé, en plats där han kunde jobba, tänkte han. Så småningom. Så länge vädret var fint kunde han jobba utomhus. Det var ändå det han gillade bäst. Men han skulle behöva en plats att förvara sina dukar och annat material. Kanske fanns det plats i den gamla ladan där båtvarvet låg, men det kändes inte som någon permanent lösning. Och han hade för avsikt att göra det permanent. Han hade fått nog av kringflackande för tillfället, fått nog av att leva bland främlingar. Han hade behövt ge sig av, behövt stå på egna ben. Han hade behövt lära sig saker. Och herregud, han hade behövt måla. Så han hade studerat i Florens och arbetat i Paris. Han hade vandrat bland kullarna på Irland och i Skottland, och stått på klipporna i Cornwall. Han hade levt billigt och enkelt större delen av tiden. När valet hade stått mellan att köpa ett mål mat eller målarfärg hade han ofta gått hungrig. Han hade varit hungrig förut. Det hade gjort honom gott, hoppades han, att komma ihåg hur det kändes att inte alltid ha någon som såg till att han var mätt och varm och trygg. Det var Quinndraget hos honom, antog han, som fick honom att tvunget vilja skapa sin egen framtid. Han la fram sitt skissblock och plockade ur sina kolstift och blyertspennor. Han skulle lägga lite tid på att hitta tillbaka till grunden innan han plockade upp en pensel igen. På väggarna i rummet hängde en del av hans tidiga teckningar. Cam hade lärt honom att göra ramar med hjälp av en gammal gersåg på varvet. Seth tog ner en teckning från väggen och granskade den. Den visade på en lovande talang, tänkte han, med sina ofärdiga, spretande linjer. Men framförallt visade den på löftet om ett liv. Han hade fångat dem bra, kom han fram till. Cam, med tummarna nerstuckna i jeansfickorna och lätt aggressiv hållning. 23

Roberts_Vid horisonten_9789100173890-korr 3.indd 23

2021-03-23 14:14:29


Sedan Phillip, smidig och med en närmast elegant framtoning, som inte helt dolde hans gatusmarta sida. Ethan, tålmodig och stabil som ett redwoodträd i sina arbetskläder. Han hade tecknat sig själv tillsammans med dem. Den tio­ årige Seth, tänkte han. Spinkig med smala axlar och stora fötter, med hakan bestämt utstucken för att dölja något ännu mer plågsamt än rädsla. En känsla av hopp. Ett ögonblick i livet, tänkte han nu, fångat med en kolpenna. Under tiden han tecknade det hade han börjat tro, på riktigt tro, att han var en av dem. En Quinn. ”Muckar man med en Quinn”, mumlade han medan han hängde upp teckningen på väggen igen, ”muckar man med oss alla.” Han vände sig om, kastade en blick på resväskorna och undrade om han skulle kunna övertala Anna att packa upp dem åt honom. Inte en chans. ”Tjena.” Han tittade mot dörröppningen och sken upp när han såg Kevin. Om han var tvungen att fixa med sina kläder skulle han åtminstone ha sällskap. ”Tjena, Kev.” ”Så du tänker verkligen stanna den här gången? För gott?” ”Ser ut så.” ”Coolt.” Kevin släntrade in, damp ner på sängen och slängde upp fötterna på en av resväskorna. ”Mamma är helt överlycklig. Och om mamma är glad är alla glada i det här huset. Hon kanske till och med låter mig låna hennes bil till helgen.” ”Kul att jag kan vara till nytta.” Han knuffade bort Kevins fötter från resväskan och drog upp dragkedjan. Han hade ärvt sin mammas utseende, tänkte Seth. Det mörka lockiga håret och de stora italienska ögonen. Seth kunde tänka sig att tjejerna redan föll som käglor för honom. 24

Roberts_Vid horisonten_9789100173890-korr 3.indd 24

2021-03-23 14:14:29


”Hur går det med pjäsen?” ”Skitbra. Den är grym. West Side Story. Jag spelar Tony. När du är en Jet, du vet.” ”Så förblir du en Jet.” Seth slängde ner skjortor på måfå i en byrålåda. ”Du blir dödad, eller hur?” ”Japp.” Kevin slog handen för hjärtat och skälvde till, med ansiktet fyllt av smärta och hänryckning. Sedan föll han ihop. ”Det är sjukt coolt, och innan jag gör dödsgrejen har vi en grym slagsmålsscen. Föreställningen är nästa vecka. Du kommer, va?” ”Mittplats, första raden, kompis.” ”Spana in Lisa Maxdon, hon som spelar Maria. Hon är skitsnygg. Vi har ett par kärleksscener tillsammans. Det har blivit mycket träning”, sa han med en blinkning. ”Allt för konsten.” ”Självklart.” Kevin hasade sig upp till sittande ställning. ”Okej, berätta nu allt om de europeiska brudarna. Ganska heta, va?” ”Bästa sättet att bränna sig på. Jag träffade en tjej i Rom. Anna-Theresa.” ”En tjej med dubbelnamn.” Kevin skakade fingrarna som om han råkat komma för nära en låga. ”Finns inget sexigare.” ”Snacka om det. Hon jobbade på en liten trattoria jag brukade gå till. Och hennes sätt att servera pasta al pomodoro var helt gudomligt.” ”Och? Fick du till det?” Seth gav Kevin en medlidsam blick. ”Snälla, vem tror du att du pratar med?” Han slängde ner jeans i en annan låda. ”Långt hår, ända ner till häcken, och vilken häck sen. Ögon som smält choklad och en mun som aldrig gav upp.” ”Tecknade du henne naken?” ”Jag gjorde nog ett tiotal figurstudier. Hon var en naturbegåvning. Fullkomligt avslappnad, helt oblyg.” ”Lägg av, jag klarar inte mer.” 25

Roberts_Vid horisonten_9789100173890-korr 3.indd 25

2021-03-23 14:14:29


”Och hon hade de mest fantastiska …” Seth tystnade, med händerna demonstrativt i brösthöjd. ”Idéer”, sa han och lät händerna falla. ”Tjena, Anna.” ”Diskuterar ni konst?” sa hon torrt. ”Det är verkligen fint av dig att du låter Kevin ta del av dina kulturella erfarenheter.” ”Ähm. Jag …” Det där dräpande leendet hon gav honom hade alltid fått Seth att glömma hur man pratade. Han försökte sig på ett oskyldigt leende i stället. ”Nu är i alla fall kvällens lektion i konst och kultur över. Kevin, jag antar att du har läxor att göra?” ”Japp. Nog bäst jag börjar med en gång.” Kevin, som såg sin historieläxa som en flyktväg, försvann snabbare än blixten. Anna klev in i rummet. ”Tror du”, sa hon med mild röst, ”att den unga kvinnan i fråga skulle uppskatta att reduceras till ett par bröst?” ”Alltså … Jag nämnde hennes ögon också. De var nästan lika vackra som dina.” Anna plockade upp en skjorta ur den öppna byrålådan och vek ihop den prydligt. ”Tror du att det där funkar på mig?” ”Nix. Om jag vädjar kanske? Snälla, gör mig inte illa. Jag har precis kommit hem.” Hon lyfte upp ännu en skjorta och vek den. ”Kevin är sexton, och jag är fullt medveten om att hans tankar just nu kretsar främst kring nakna bröst och hur han ska kunna röra vid så många som möjligt.” Seth grimaserade. ”Herregud, Anna.” ”Jag är också medveten om”, fortsatte hon utan att röra en min, ”att denna förkärlek – även om den förhoppningsvis blir mer civiliserad och kontrollerad – hos hanen förblir djupt rotad under hela hans livstid.” ”Förresten, vill du se några av mina landskapsskisser från Toscana?” ”Jag är omgiven av er.” Med en liten suck lyfte hon upp ännu en skjorta. ”I numerärt underläge, vilket jag har varit ända sen 26

Roberts_Vid horisonten_9789100173890-korr 3.indd 26

2021-03-23 14:14:29


jag klev in i det här huset. Men det betyder inte att jag inte kan smälla ihop alla era korkade skallar när det behövs. Förstått?” ”Jajamen.” ”Bra. Nu kan du visa mig dina landskapsskisser.” Senare, när huset var stilla och månen steg över vattnet, hittade hon Cam på den bakre verandan. Hon gick ut till honom. Han la en arm omkring henne, drog den upp och ner för att värma henne i den svala kvällen. ”Har du nattat alla?” ”Det är min livsuppgift. Det är kyligt i kväll.” Hon höjde blicken mot himlen, mot de gnistrande stjärnorna. ”Jag hoppas att vädret håller i sig till söndag.” Sedan tryckte hon ansiktet mot hans bröstkorg. ”Åh, Cam.” ”Jag vet.” Han strök med handen över hennes hår, gned kinden mot det. ”Att se honom sitta vid matbordet. Se honom brottas med Jake och den där korkade hunden. Till och med att höra honom prata om nakna kvinnor med Kevin …” ”Va? Vadå för nakna kvinnor?” Hon skrattade, slängde tillbaka håret och tittade på honom. ”Ingen du känner. Det är så härligt att ha honom hemma.” ”Jag sa ju att han skulle komma tillbaka. En Quinn kommer alltid tillbaka till boet.” ”Jag antar att du har rätt.” Hon kysste honom, varmt och innerligt. ”Vad säger du om att gå upp?” Hon lät handen glida nerför hans kropp, klämde till om baken. ”Så ska jag natta dig också.”

27

Roberts_Vid horisonten_9789100173890-korr 3.indd 27

2021-03-23 14:14:29

Profile for Bonnierforlagen

Vid horisonten av Nora Roberts - Läsprov  

https://www.albertbonniersforlag.se/bocker/216812/vid-horisonten/

Vid horisonten av Nora Roberts - Läsprov  

https://www.albertbonniersforlag.se/bocker/216812/vid-horisonten/

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded