Page 1

Sömmerskans gåva

Sommerskans_gava_fardig.indd 1

2021-03-17 14:57:52


Sommerskans_gava_fardig.indd 2

2021-03-17 14:57:52


fiona valpy

Sömmerskans gåva Översättning Christina Mansicka

Sommerskans_gava_fardig.indd 3

2021-03-17 14:57:52


Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel: The Dressmaker’s Gift Copyright © 2019 Fiona Valpy Ltd Omslag: Emma Graves Omslagsbild: Trevillion Tryckt hos ScandBook, EU 2021 isbn 978-91-37-15859-4

Sommerskans_gava_fardig.indd 4

2021-03-17 14:57:52


Till minne av de kvinnliga agenter inom Special Operations ­ xecutive (SOE), som samarbetade med den franska motstånds­ E rörelsen under andra världskriget och miste livet i koncentrations­ lägren Natzweiler-Struthof, Dachau och Ravensbrück: Yolande Beekman, Denise Bloch, Andrée Borrell, Madeleine Damerment, Noor Inayat Khan, Cecily Lefort, Vera Leigh, Sonia Olchanezky, Eliane Plewman, Lilian Rolfe, Diana Rowden, Yvonne Rudelatt och Violette Szabo. Samt deras vapensystrar vars namn aldrig nedtecknades och vars öden förblir okända än i denna dag.

Sommerskans_gava_fardig.indd 5

2021-03-17 14:57:52


Sommerskans_gava_fardig.indd 6

2021-03-17 14:57:52


2017 På avstånd ser den midnattsblå klänningen ut att vara skuren ur ett enda stycke sidentyg. Den har elegant drapering och fall, och följer formen på provdockan den sitter på. Men om man tittar närmare ser man att det är en illusion. Klänningen är hopsydd av stuvbitar och andra överblivna tygstycken, som fogats samman så skickligt att de omvandlats till något annat. Åren som gått har fått klänningen att åldras och bli så skör att den måste skyddas om den ska kunna berätta sin historia under åren som kommer, och museipersonalen har därför placerat den i en glasmonter för utställningen. På ena sidan är glasskivan gjord av förstoringsglas så att betraktaren kan granska sömmerskans hantverk mer ingående. Tygbitarna har sytts ihop för hand med osynliga stygn, lika små och regelbundna som vilken modern symaskin som helst skulle kunna åstadkomma. Människorna som kommer för att se den lär förundras över klänningens komplexitet, och över den tid och det tålamod som måste ha krävts för att skapa den. Det är ett stycke historia som visas i den här glasmontern. Det är en del av vår gemensamma historia, såväl som min egen privata historia. Museichefen kommer in för att kontrollera att allt är på plats inför invigningen. Han nickar gillande och resten av arbetslaget går iväg till baren på hörnet för att fira med ett glas. Men jag dröjer mig kvar, och strax innan jag slutligen stänger 7

Sommerskans_gava_fardig.indd 7

2021-03-17 14:57:52


montern stryker jag fingertopparna över de små silverpärlorna som drar blicken till klänningens ringning. Det är ytterligare ett skickligt grepp för att avleda uppmärksamheten från de hopsydda tyglapparna, och pärlorna ser ut som stjärnor mot natthimlen. Jag kan föreställa mig hur de måste ha fångat ljuset och hur betraktarens blick sedan dragits uppåt, mot halsens linje, kindbenen, ögonen hos klänningens bärare – ögon som måste ha haft samma ljus i sina djup. Jag stänger igen montern, förvissad om att allt är klart. I morgon kommer portarna att slås upp och folk flockas här för att titta på klänningen som syns på affischerna nere i metron. Och på avstånd kommer de att tro att den är skuren ur ett enda stycke sidentyg. Det är först när de tittar närmare som de kommer att se hur det i själva verket är.

8

Sommerskans_gava_fardig.indd 8

2021-03-17 14:57:53


Harriet

En pust varm, unken luft rapas upp ur virrvarret av tunnlar under marken, blåser runt benen och rufsar om i håret medan jag kämpar mig upp med min tunga resväska för trapporna i metron och stiger ut i eftermiddagsljuset i Paris. Trottoarerna är fulla av turister, som släntrar och sölar, konsulterar kartor och mobiler för att lista ut åt vilket håll de ska gå. Med snabbare, mer målmedvetna steg kommer propert klädda stadsbor, som nyligen återvänt till staden efter att ha tillbringat augusti månad vid havet, och slingrar sig fram i folkvimlet. Biltrafiken strömmar förbi – en evig flod av färg och ljud – och för ett ögonblick känner jag mig vimmelkantig, yr i huvudet av all rörelse och den nervösa spänningen i att vara i staden som ska bli mitt hem det kommande året. Jag kanske ser ut som en turist just nu, men snart hoppas jag kunna tas för infödd parisiska. För att hinna samla mig drar jag väskan mot räcket längs ingången till tunnelbanestationen Saint-Germain-des-Prés och tar fram mejlet i mobilen, kontrollerar detaljerna en gång till. Inte för att jag behöver det – jag kan mejlet utantill … Kära ms Shaw! Med hänvisning till vårt telefonsamtal har jag nöjet att bekräfta att er ansökan om ett års praktikplats på Agence Guillemet har beviljats. Gratulerar! 9

Sommerskans_gava_fardig.indd 9

2021-03-17 14:57:53


Vi kan som nämnts bara erbjuda minimilön för våra praktikanter, men i gengäld ge logi i en lägenhet ovanpå kontoret. När resan är bokad, vänligen bekräfta datum och tid för er ankomst. Jag ser fram emot att välkomna er till företaget. Med vänlig hälsning Florence Guillemet Directrice Agence Guillemet, Relations Publiques 12 Rue Cardinale, Paris 75000 Jag kan fortfarande knappt fatta att jag lyckades övertala Florence att ta emot mig. Hon driver en pr-byrå specialiserad på modebranschen, med en klientlista som består av mindre företag och nystartade bolag som inte har råd med egen kommunikationsavdelning. Hon brukar egentligen inte ta emot praktikanter men mitt brev och mitt cv var tillräckligt övertygande för att hon till slut skulle ringa upp mig (sedan jag skickat dem för tredje gången, vill säga, och hon insåg att jag inte tänkte lämna henne i fred förrän jag fått svar). Min beredvillighet att göra jobbet i ett helt år för minimilön, tillsammans med min flytande franska, ledde till en mer formell intervju via Skype. Och strålande referenser från min lärare på universitetet, som framhävde mitt intresse för modebranschen och min höga arbetsmoral, övertygade henne till slut om att ta emot mig. Jag hade varit beredd att leta efter ett ställe att hyra i någon av de mer oglamorösa förorterna, för att dryga ut det lilla arv som satts in på ett konto åt mig i enlighet med min mammas testamente. Så erbjudandet om ett rum ovanpå kontoret var en fantastisk bonus för mig. Jag skulle få bo i samma byggnad som gjort att jag över huvud taget hittat Agence Guillemet. Jag brukar inte tro på ödet, men det kändes som om det fanns en kraft som drev på och lockade mig till Paris. Ledde mig till Boulevard Saint-Germain. Förde mig hit. Till byggnaden på fotografiet. 10

Sommerskans_gava_fardig.indd 10

2021-03-17 14:57:53


Jag hade hittat fotot i en kartong med min mammas saker som skjutits längst in på översta hyllan i garderoben i mitt rum, antagligen av min pappa. Han kanske hade velat gömma undan den där uppe så att jag skulle hitta den först när jag var tillräckligt mogen för att se innehållet, när åren som gått slipat av kanterna på min sorg så att det inte längre skulle orsaka sådan smärta. Eller så kanske det var skuldkänslor som fått honom att stoppa undan den igentejpade kartongen utom synhåll och räckhåll, så att han och hans nya fru skulle slippa se den här sorgligt knapphändiga påminnelsen om den roll de spelat i den outhärdliga sorg som slutligen fick min mamma att ta livet av sig. Jag hade hittat den en regnig dag när jag var tonåring och hemma från internatskolan över påsklovet. Trots de ansträngningar de gjort – sett till att jag hade eget rum, låtit mig välja färgen på väggarna och placera böckerna, prydnadssakerna och affischerna jag tagit med mig hur jag ville – hade min pappas och min styvmammas hus aldrig riktigt känts som ”hemma”. Det var alltid deras hus, aldrig mitt. Det var det ställe dit jag fått flytta när mitt eget hem plötsligt upphört att existera. Den där våta aprildagen hade jag varit uttråkad. Mina två yngre styvsystrar var också uttråkade, vilket innebar att de tjafsade med varandra, och tjafset hade oundvikligen trappats upp till glåpord, ett fullskaligt gräl och sedan en hel del skrik och dörrsmällande. Jag drog mig tillbaka till mitt rum och stoppade in hörlurarna i öronen, använde musiken för att utestänga oljudet. Jag satt i skräddarställning på sängen och började bläddra i senaste numret av Vogue. Jag hade önskat mig det i julklapp så min styvmamma hade gett mig en prenumeration. Jag njöt alltid av ögonblicket när jag öppnade senaste numret av tidskriften, granskade varenda en av de glansiga sidorna, lyxigt parfymerade med prover av de senaste dofterna och hudkrämerna, som en portal in i den glamorösa modevärlden. Den dagen 11

Sommerskans_gava_fardig.indd 11

2021-03-17 14:57:53


fanns en bild på en modell i en gullvivegul T-shirt till en artikel med rubriken ”Försommarpasteller”. Det påminde mig om att jag hade en snarlik T-shirt någonstans i garderoben bland sommarkläderna som jag tvättat och noggrant vikt ihop på hösten, sedan lagt upp på översta hyllan för att i stället ta ner de varmare toppar och tröjor jag hade där. Jag lade tidningen åt sidan och drog fram skrivbordsstolen till garderoben. När jag sträckte mig efter högen med sommartoppar strök fingrarna mot den med tiden mjuknade sidan på kartongen som stod inskjuten längst in på hyllan. Jag hade aldrig brytt mig om den tidigare – förmodligen för att jag inte varit lång nog för att kunna se vad som stod skrivet på den – men nu, när jag stod på tå, drog jag lådan till mig och såg min mammas namn med tjock svart tuschpenna på tejpen som förslöt den. Tankarna på försommarpasteller var nu borta och jag tog ner kartongen. Intill hennes namn – Felicity – stod det ”papper/ foton m.m. till Harriet” med min pappas handstil. Jag strök fingrarna över orden och ögonen tårades när jag såg hennes namn, och mitt, stå skrivna där. Den breda bruna tejpen hade förlorat sin klibbighet genom åren och med ett lätt prasslande ljud lossnade den från kartongen när jag tog på den. Jag torkade bort tårarna med ärmen och öppnade lådan. Högen med papper i kartongen såg ut att ha hastigt – och aningen slumpmässigt – kastats ner utan någon särskild ordning, som de grovt utsorterade kvarlevorna av min mammas liv som lyckats ta sig till ”spara till Harriet”-högen i en brun låda i stället för en svart sopsäck. Jag bredde ut dem på sovrumsgolvet, sorterade ut officiella dokument – hennes nu ogiltiga körkort och pass – från kopior på mina gamla skolbetyg och handgjorda födelsedagskort som jag gett henne genom åren. Jag grät på nytt åt de klumpiga, barnsliga teckningarna av oss två hand i hand, ensamma, hon och jag. Men jag log trots tårarna när jag insåg att jag redan vid 12

Sommerskans_gava_fardig.indd 12

2021-03-17 14:57:53


den tidiga åldern lagt till moderiktiga detaljer i form av stora knappar längs framsidan på våra klänningar och färggranna handväskor som matchade. Handstilen inne i korten varierade från mödosamma tryckbokstäver i förskolan till lågstadiets mer rundade skrivstil, innerliga kärleksbudskap som hon värdesatt så mycket att hon lagt undan dem i tryggt förvar. Kanske jag inbillade mig men det kändes som om de där korten, trots alla år som gått, fortfarande doftade – ytterst svagt – av den parfym hon alltid bar. Den söta blomdoften väckte minnen till liv av den svarta flaskan med silverkork på toalettbordet, en fransk parfym som hette Arpège. Men ändå, mina bilder och meddelanden hade inte varit nog. De hade inte kunnat lyfta upp henne ur den kvicksand av ensamhet och sorg som till slut överväldigat henne, dragit ner henne så djupt att den enda utväg hon kunnat finna var döden. Hennes namn, Felicity, hörde till de yttersta ironierna i ett liv som varit allt annat än lyckosamt. Enda gången hon verkat genuint lycklig var när hon spelade piano, gav sig hän åt musiken hon skapade medan händerna ansträngningslöst svävade fram över tangenterna. Halsen slöt sig om klumpen av sorg, hård och tung som sten, medan jag sorterade korten i en prydlig hög: beviset på att min mamma älskat mig så mycket, men att den kärleken ändå inte kunnat rädda henne. När jag slutligen kunde lägga de andra papperen åt sidan och torka mina tårar, riktade jag uppmärksamheten mot en bunt fotografier längst ner i lådan. Högst upp i högen fanns ett som fick mig att tappa andan. Det var en bild på henne när hon höll mig i sin famn, och mitt babyhår var som en gloria av tistelfjun, som fångade solljuset som strömmade in genom fönstret intill oss. Ljuset, som fick henne att se ut som en madonna från renässansen, färgade mitt barnansikte gyllengult och det var som om jag lystes upp av kärleken som strålade ur hennes ögon när hon betraktade mig. På hennes handled, fullt synligt, fanns berlockarmbandet av 13

Sommerskans_gava_fardig.indd 13

2021-03-17 14:57:53


guld som jag nu bär. Pappa gav det till mig när jag fyllde sexton, förklarade att det hade tillhört min mamma och hennes mamma före det. Jag har burit det varenda dag sedan dess. På fotot kunde jag urskilja några av berlockerna som hänger om min egen handled i dag – det lilla Eiffeltornet, trådrullen och fingerborgen. Min pappa måste ha tagit bilden, insåg jag, en gång i tiden när det bara var vi tre och det var tillräckligt. När vi var allt. Jag lade fotot åt sidan. Jag skulle hitta en ram åt det och ta med mig det till skolan så att det kunde stå på fönsterbrädan vid min säng och jag kunde se på det varje dag utan att behöva oroa mig för att göra min pappa ledsen eller min styvmamma irriterad, den här påminnelsen om ett Före som de helst ville glömma. Som om min närvaro i huset inte var nog. Det fanns flera skolfoton i lådan också: bilder på mig i min vita blus och marinblå tröja, som sitter stelt framför fotografens himmelsblå bakgrund och ler mitt försiktiga leende. Hon hade behållit dem alla, år för år, där mitt rödblonda hår hålls ur ansiktet av ett mörkblått hårband på ett, och är uppsatt i en prydlig hästsvans på ett annat, men min försiktigt vaksamma min förändras aldrig. Jag tog upp det sista av skolfotona som låg allra längst ner i lådan. När jag öppnade det krämfärgade kortet ramlade ett annat foto ner i knäet på mig. Det var en gammal svartvit bild, som böjts och gulnat av ålder. Det var nog bortglömt sedan länge och måste ha fastnat under högen av misstag. Det var något med fotot – leendet hos de tre flickorna som avbildades kanske, eller de vackra skärningarna på dräkterna de bar – som fångade min uppmärksamhet. De hade en kontinental elegans över sig. När jag tittade närmare insåg jag att jag hade rätt. De stod utanför ett skyltfönster med ett husnummer ovanför – 12 – och orden Delavigne, Couturier. När jag tog med fotot till fönstret för att se bättre kunde jag urskilja orden på den emaljerade skylten på byggnaden, som var omisskännligt fransk och där det stod Rue Cardinale – 6e arrondissement. 14

Sommerskans_gava_fardig.indd 14

2021-03-17 14:57:53


Jag kände igen flickan till vänster. Med sina fina anletsdrag, sitt ljusa hår och vänliga leende var hon inte så lite lik min mamma. Jag var säker på att det måste vara min mormor, Claire. Jag hade vaga minnen av henne efter att ha tittat igenom gamla fotoalbum (var fanns de nu?) och att min mamma sagt att hennes mamma fötts i Frankrike. Men hon berättade aldrig särskilt mycket om henne, och det slog mig först nu som konstigt att hon alltid bytt samtalsämne så fort jag frågat om den här franska mormodern. Mycket riktigt, när jag vände på fotot stod där tre namn skrivna med sirlig skrivstil: Claire, Vivienne, Mireille, och orden Paris, mai 1941. Jag visste att jag grep efter halmstrån, men på något sätt blev det där gamla fotografiet – ett fragment av min mammas släkthistoria – en viktig del av mitt arv. Det fanns så lite kvar från den sidan av min familj att den här bräckliga länken till en av mina släktingar fick en mycket stor betydelse för mig. Jag hade satt in det i en ram, tillsammans med mor-och-barn-bilden, och sedan höll det mig sällskap under resten av skoltiden och vidare in på universitetet. Och även om jag redan börjat intressera mig för modeindustrin innan jag upptäckt de bortglömda fotona i kartongen spelade bilden på de där tre eleganta unga kvinnorna i gathörnet för mer än fyrtio år sedan en stor roll för att väcka min fascination. Kärleken till modet kanske redan fanns i mitt blod, men fotografiet bidrog till att forma mina drömmar. Det hade känts som ödet när jag sökt upp adressen – Rue Cardinale 12 – under en skolresa till Paris och stått framför en glasruta med namnet Agence Guillemet, Relations Publiques (spécialiste mode). I det ögonblicket var min framtid utstakad. Det där tecknet öppnade upp en hel karriärväg som jag aldrig ens förstått existerade, och fick mig att söka praktikplats på en pr-byrå inom modebranschen när jag väl tagit min examen i företagsekonomi och franska. 15

Sommerskans_gava_fardig.indd 15

2021-03-17 14:57:53


Jag hade tvekat innan jag kontaktat byrån, eftersom jag inte hade självförtroende nog att höra av mig utan vidare, och inte fick någon uppmuntran av min pappa. Om något hade pappa alltid försökt avråda mig från mitt modeintresse och verkade ogilla mitt yrkesval. Men min mormor Claire och hennes två vänner hade lett mot mig från det svartvita fotot bredvid laptoppen på mitt skrivbord, som för att uppmuntra mig och säga: Äntligen! Vad väntar du på? Kom och sök upp oss! Och här är jag, i Paris en septembereftermiddag, rättar till kavajen och stryker ner håret innan jag rullar väskan genom folkvimlet på trottoaren och trycker på ringklockan på kontorets dörr. I fönstren, som är till hälften täckta av markiser med Agence Guillemets logga för att utestänga den starka eftermiddagssolen, återspeglas min ängslan och jag märker att hjärtat slår snabbt. Med ett klick låses dörren upp, och jag öppnar den och kliver in i en reception med dämpad belysning. De franskgrå väggarna är fulla av inramade omslag från modemagasin – Vogue, Paris Match, Elle – och modefotografier. Redan vid första anblicken ser jag att de bär de karaktäristiska kännetecknen hos fotografer som Mario Testino, Patrick Demarchelier och Annie Leibovitz. Två minimalistiska soffor, klädda i ytterst opraktiskt elfenbensvitt linnetyg, står på var sin sida av ett lågt bord med ett urval av de senaste modetidningarna på olika språk. För ett ögonblick föreställer jag mig hur jag sjunker ner i en av dem och sparkar av mig skorna från mina svullna fötter. I stället kliver jag fram för att skaka hand med receptionisten som kommit runt disken för att hälsa på mig. Det första jag lägger märke till hos henne är det mörka lockiga håret som ramar in ansiktet och faller ner över axlarna. Och det andra är hennes ledigt chica stil. Den lilla svarta klänningen hon bär smiter åt om kurvorna och de platta ballerinaskorna gör inte mycket för att öka hennes ringa längd. Jag känner mig genast 16

Sommerskans_gava_fardig.indd 16

2021-03-17 14:57:53


besvärande lång och otymplig i mina högklackade skor, och tråkigt formell i min skräddade dräkt och åtsittande vita blus, som nu är skrynklig efter resan och värmen. Men turligt nog är det tredje jag lägger märke till hennes vänliga leende, som lyser upp de mörka ögonen när hon välkomnar mig och säger: ”Hej, du måste vara Harriet Shaw. Jag heter Simone Thibault. Roligt att träffas. Jag har sett fram emot sällskapet – vi ska bli rumskamrater, dela lägenheten där uppe.” Hon nickar mot stuckaturen i taket ovanför oss medan hon säger det, vilket får lockarna att gunga. Jag tycker genast om henne och är i hemlighet lättad över att hon inte är en av de snorkiga, trådsmala franska modeslavarna som jag föreställt mig att mina kollegor skulle vara. Simone ställer in min resväska bakom disken och föser mig sedan genom en dörr bakom receptionen. Genast hör jag de diskreta signalerna från telefoner och det låga mumlet av röster inne på det hektiska pr-kontoret. En av det halvdussinet eller så anställda – projektledarna och deras assistenter – reser sig upp och skakar hand med mig, men de andra i rummet är helt uppslukade av arbete och har bara tid att nicka kort när vi går förbi. Simone stannar upp vid en spegeldörr i bortre änden av rummet och knackar. Efter en stund hörs en röst ropa entrez, och jag befinner mig med ens framför ett stort mahognyskrivbord där Florence Guillemet, chefen för byrån, sitter. Hon lyfter blicken från datorskärmen och tar av sig de mörka glasögonbågar hon haft på sig. Hon är oklanderligt klädd i den elegantaste byxdräkt jag någonsin sett. Chanel, kanske? Eller Yves Saint Laurent? Det blonda håret med slingor är klippt så att det framhäver hennes höga kindben och käklinjen som just börjat visa de första tecknen på att mjukna med åldern. Ögonen har en varmbrun färg och tycks se rakt igenom mig. ”Harriet?” frågar hon. Jag nickar, tillfälligt mållös när vidden av det jag gjort slår mig. Ett år? På den här proffsiga pr-byrån med A-listeklienter? 17

Sommerskans_gava_fardig.indd 17

2021-03-17 14:57:53


I modets huvudstad? Vad gör jag här? Och hur lång tid kommer det att ta innan de upptäcker hur illa rustad jag är – nybakad från universitetet – för att kunna bidra med något av värde till det arbete de utför här? Och sedan ler hon. ”Du påminner mig om mig själv, för många år sedan när jag började i branschen. Du har visat både mod och målmedvetenhet genom att ta dig hit. Fast det kanske känns lite överväldigande just nu?” Jag nickar igen, kan fortfarande inte finna orden … ”Tja, det är bara naturligt. Det har varit en lång resa och du måste vara trött. I dag kommer Simone att följa med dig upp till lägenheten och låta dig komma i ordning. Du har helgen på dig att bli varm i kläderna. Arbetet börjar på måndag. Det ska bli fint att ha ett extra par händer. Vi har så mycket att göra inför modeveckan.” Nervositeten jag känner, som omnämnandet av Paris modevecka – en av de viktigaste händelserna på hela modeåret – bara verkar förstärka, måste synas i ansiktet på mig, för hon tillägger: ”Oroa dig inte. Det kommer att gå jättebra.” Jag lyckas få tillbaka målföret och slänga ur mig: ”Merci, madame Guillemet.” Men så ringer telefonen på hennes skrivbord och hon skickar iväg oss med ännu ett leende och en vinkning innan hon vänder sig om för att svara. Simone hjälper mig att bära resväskan uppför fem branta och smala trappor. Första våningen, förklarar hon, används som fotoateljé, och hyrs ut åt frilansare. Vi sticker in huvudet i dörren för att ta en titt. Det är ett enda stort rum med rena vita väggar, tomt så när som på några vikskärmar i ena hörnet. De höga fönstren och den rymliga takhöjden gör lokalen perfekt för modefotografering. De tre våningarna ovanför hyrs ut som kontor. Mässingsskyltarna på dörrarna visar att rummen upptas av en revisionsfirma och en fotograf. ”Florence måste se till att byggnaden betalar sig”, sa Simone. ”Och det finns alltid folk som vill hyra 18

Sommerskans_gava_fardig.indd 18

2021-03-17 14:57:53


ett litet kontorsutrymme i Saint-Germain. Men ett villkor är att rummen på översta våningen inte får hyras ut, så att de kan vara en tjänsteförmån. Turligt nog för dig och mig!” Översta våningen i huset, under takåsarna, består av några små rum, varav en del används som förråd, fyllda med arkivskåp, lådor med gammalt kontorsmaterial, uttjänta datorer och travar av tidskrifter. Simone visar mig det lilla arbetsköket där det nätt och jämnt ryms ett kylskåp, en spis och diskbänk, och vardagsrummet, som har ett runt bistrobord med två stolar i ena hörnet och en liten soffa inskjuten mot bortre väggen. Det kompakta utrymmet kompenseras mer än väl av det sluttande takfönstret där solen strömmar in. Om jag står på tå och sträcker lite på halsen kan jag se stadens siluett och skymta taket på kyrkan som gett Boulevard Saint-Germain dess namn. ”Och det här är ditt rum”, säger Simone, och skjuter upp en dörr. Det är litet – det finns bara plats för en smal järnsäng, en byrå och en praktisk klädställning som ser ut att ha räddats ur en lagerlokal någon gång för länge sedan. Om jag hukar mig under det sluttande taket kan jag genom det fyrkantiga lilla sovrumsfönstret se ett hav av skiffertak, där en armada av skorstenar och teveantenner ligger utspridd, under en klarblå septemberhimmel. Jag vänder mig om och ler mot Simone. Hon rycker urskuldande på axlarna. ”Det är litet, men …” ”Det är perfekt”, säger jag. Och menar det. För det här lilla rummet är mitt. Mitt eget utrymme de kommande tolv månaderna. Och trots att jag aldrig sett det förr är det som om jag passar in här: det känns som hemma. Ett gammalt, sedan länge bortglömt foto, hittat av en slump i en låda med bleknade minnen, är min enda bräckliga länk till den här platsen. Men så har jag inte särskilt många andra starka förbindelser i livet, så den här sköraste av trådar, lika tunn som en sliten silkestråd, har blivit den enda livlina jag känner till, 19

Sommerskans_gava_fardig.indd 19

2021-03-17 14:57:53


som knyter mig till det här lilla sovrummet i en okänd byggnad i en främmande stad. Den har lockat mig hit och jag känner en stark drivkraft att se vart den ska föra mig, att följa den bakåt genom åren, tillbaka genom generationerna, till dess källa. ”Jaha, jag ska väl återgå till jobbet.” Simone sneglar på klockan. ”En timme kvar tills helgen officiellt tar sin början. Jag ska låta dig packa upp. Vi ses senare.” Hon går iväg, stänger lägenhetsdörren efter sig, och jag hör hennes steg tona bort i trappan. Jag öppnar resväskan och gräver under lagren av noggrant hopvikta plagg tills fingertopparna når de hårda kanterna på ramen, som är invirad i en ylletröja för att inte gå sönder under resan. De tre unga kvinnorna på fotot tycks se mig i ögonen när jag för tusende gången söker i deras ansikten efter ledtrådar till deras liv. När jag ställer ner bilden på byrån bredvid min smala säng är jag medvetnare än någonsin om hur rotlös jag är och hur viktigt det är för mig att ta reda på mer om dem. Jag söker inte bara efter vilka de är. Jag försöker också ta reda på vem jag själv är. De målmedvetna ljuden från folk som är på väg hem i slutet av ännu en arbetsvecka svävar in genom fönstret från gatan nedanför. Jag håller just på att hänga upp mina sista klädesplagg på ställningen när jag hör lägenhetsdörren öppnas. Simone ropar: ”Coucou!” Hon dyker upp i dörren till mitt rum och håller upp en flaska, som är immig av det kylda vita vinet. ”Vill du ha ett glas? Jag tänkte att vi skulle fira din första kväll i Paris.” Hon lyfter upp matkassen hon håller i andra handen och säger: ”Jag köpte lite tilltugg också, eftersom du inte hunnit utforska affärerna än. Jag kan visa dig runt i morgon.” Hon ser sig om i rummet, betraktar de få personliga saker jag lagt fram – några böcker som jag lagt vid sängen t­ illsammans 20

Sommerskans_gava_fardig.indd 20

2021-03-17 14:57:53


med min parfymflaska och en målad liten porslinsask från min mamma som innehåller de få smycken jag äger: några örhängen och ett pärlhalsband. Jag lägger berlockarmbandet där också, när jag tar av det om kvällarna. När hon upptäcker fotot sätter hon ner matkassen och böjer sig ner för att titta närmare. Jag pekar på blondinen till vänster. ”Det där är min mormor, Claire, utanför det här huset. Hon är skälet till att jag är här.” Simone sneglar upp på mig, med häpen min. ”Och det där”, säger hon, och pekar på flickan till höger, ”är min farmor, Mireille. Som står utanför det här huset med din mormor Claire.” Hon skrattar när jag tappar hakan av förundran. ”Du skojar!” utropar jag. ”Vilket otroligt sammanträffande.” Simone nickar, sedan skakar hon på huvudet. ”Eller så är det inget sammanträffande alls. Jag är här för att min farmor inspirerade mig med sina berättelser om livet i Paris under kriget, och det är tack vare hennes kopplingar till modevärlden som jag jobbar här på Agence Guillemet. Det verkar som om både du och jag har letts hit genom vår gemensamma historia.” Jag nickar sakta, funderar på det, sedan tar jag den inramade bilden och håller upp den för att undersöka Mireilles ansikte närmare. Hennes skrattande ögon och lockar som vägrar låta sig tämjas av hårbandet på hjässan gör att jag tycker mig se en viss likhet mellan henne och Simone. Jag pekar på den tredje figuren, den unga kvinnan i mitten. ”Jag undrar vem hon var? Hennes namn står skrivet på baksidan av kortet: Vivienne.” Simone ser plötsligt allvarlig ut och jag skymtar något jag inte riktigt kan identifiera, en glimt av sorg, eller rädsla, eller smärta, kanske? En vaksamhet i hennes blick. Men så samlar hon sig och säger, med avsiktlig bekymmerslöshet: ”Jag tror att deras väninna, Vivienne, bodde och jobbade med dem här, hon också. Visst är det otroligt att tänka sig att alla tre jobbade här för Delavigne?” 21

Sommerskans_gava_fardig.indd 21

2021-03-17 14:57:53


Inbillar jag mig bara, eller försöker hon avleda samtalet från Vivienne? Simone fortsätter: ”Min mamie Mireille har berättat att de sov i de här små rummen, ovanpå sin atelier, under krigsåren.” För ett ögonblick tycker jag mig höra skrattet eka mellan väggarna i den lilla lägenheten när jag föreställer mig Claire, Mireille och Vivienne här. ”Kan du berätta mer om din farmors tid här på fyrtiotalet?” frågar jag ivrigt. ”Det kan finnas ledtrådar där till några av de frågor jag har om min egen släkthistoria.” Simone sneglar på fotot med eftertänksam min. Sedan lyfter hon blicken, ser mig i ögonen och säger: ”Jag kan berätta det jag vet om Mireilles historia. Och den är oupplösligt sammanlänkad med Claires och Viviennes historia. Men Harriet, du ska nog bara ställa de frågorna om du är helt säker på att du vill höra svaren.” Jag möter hennes blick utan att vika undan. Skulle jag förneka mig själv den här chansen att få reda på mer om den enda familjemedlem jag känner att jag hör ihop med? Vid blotta tanken drar besvikelsen fram genom mig, så stark att den får mig att tappa andan. Jag tänker på den sköra tråden som väver sig bakåt genom tiden, förbinder mig med min mamma, Felicity, och förbinder henne med hennes egen mamma, Claire. Sedan nickar jag. Hur historien än ter sig – vem jag än är – måste jag få veta.

22

Sommerskans_gava_fardig.indd 22

2021-03-17 14:57:53

Profile for Bonnierforlagen

Sömmerskans gåva av Fiona Valpy - Provläs  

https://www.forum.se/bocker/279232/sommerskans-gava/

Sömmerskans gåva av Fiona Valpy - Provläs  

https://www.forum.se/bocker/279232/sommerskans-gava/

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded