Morden i Great Diddling av Katarina Bivald - Provläs

Page 1

Katarina Bivald

Morden i Great Diddling

Bivald_Morden i Great Diddling_0412.indd 1

2022-04-12 09:35


Tidigare utgivning Läsarna i Broken Wheel rekommenderar 2013 Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt 2015 En dag ska jag lämna allt det här 2018

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Katarina Bivald 2022 Utgiven enligt avtal med Nordin Agency Omslagsdesign och bildcollage Sofia Scheutz Omslagsfoton Adobe Stock, Depositphotos, Shutterstock och PxHere Tryckt hos ScandBook, EU 2022 ISBN 978-91-37-50335-6

Bivald_Morden i Great Diddling_0412.indd 2

2022-04-12 09:35


En explosiv tebjudning ”Men var är Berit Gardner?” Daphne Trent såg ut över den nyklippta gräsmattan där uppklädda bybor drack te och minglade i eftermiddagssolen. Hon kände igen alla tecken på en tillställning som höll på att gå åt helvete. Det hade varit en idiotisk idé att ordna en tebjudning för byn, tänkte hon. Hon hade hoppats att scones och tekakor skulle ha blidkat dem lite och lugnat de upprörda känslorna, men än så länge hade det istället blivit precis tvärtom. Nästan alla inbjudna gäster hade kommit, trots att hon bara hade haft några dagar på sig att arrangera allt. Nyfikenhet låg bakom det. De flesta hade aldrig sett Tawny Hall på nära håll. De hade kommit för att titta, på huset, på den konstiga författaren och kanske på henne själv, men de ville inte prata med henne. Som om hon var ansvarig för vad hennes brorson hittade på! Flera svängde undan när de kom i närheten av Daphne, som två magneter som stötte bort varandra. En man gick förbi henne och svor lågt men extremt explicit, en lång harang som var grovt ärekränkande inte bara mot Reginalds mamma – som var ingift – utan också mot hans mor- och farmödrar i flera led. Och det, tänkte Daphne upprört, inkluderade flera av hennes egna släktingar! Mannen hade i alla fall anständighet nog att inte våga möta hennes blick. Istället såg han mörkt och intensivt på Reginald. Vad hette mannen? Var det en Smith? Hade hans mamma jobbat häruppe? Hon mindes inte. Daphne klistrade på värdinneleendet igen. Hon brukade kunna le det i sömnen, en perfekt avvägning mellan artighet 3

Bivald_Morden i Great Diddling_0412.indd 3

2022-04-12 09:23


och charm; allmänt hållet men personligt känt. Men idag var hon tvungen att kämpa för att få upp mungiporna. Huden kändes spänd och stel medan hon nickade åt bybor som hon inte mindes om hon hade träffat. En del av den södra gräsmattan var nyklippt i en stor, halvmåneformad yta där bjudningen hölls. Bortom den vajade ängsgräs och blommor fritt i knähöjd. Ett vitt partytält hade satts upp i utkanten av den klippta delen, och där hade systrarna Hartfield som drev Sister’s Café på High Street dukat upp stora fat med bakelser, mördegskakor och muffins och höga ställningar med små tunna sandwichar med gurka, laxröra eller ost. Nybakade scones tävlade mot fortfarande varma tekakor med sylt, grädde och riktigt smör. Te serverades ur stora termosar. Mindre silverkannor innehöll kaffe för de som föredrog det. En av systrarna räckte över en assiett med scones till Daphne och hon tvingade sig att ta emot den. Leendet blev ännu mer ansträngt, men som tur var märkte inte kvinnan det. Mary! Så hette hon. Mary fortsatte målmedvetet vidare bland gästerna tills hon var framme vid Daphnes brorson Reginald. Hon sträckte fram en kopp te mot honom och han tog emot den utan att ens reflektera över vad ägarna till caféet som han hade hotat att vräka kunde tänkas ha lagt i hans te. Daphne såg förväntansfullt på koppen. Han drack två djupa klunkar. Inget hände. Hon vände besviket bort blicken. Hon visste att Reginald så sent som i onsdags hade varnat flera butiker att deras kontrakt skulle sägas upp. Husen på High Street skulle äntligen säljas, hade han sagt, men han hade inte gett några detaljer om de nya ägarna eller sagt varför de inte ville ha ett snabbköp, en hobbybutik och ett café som hyresgäster längre. En delegation bybor hade varit uppe och försökt övertala henne att prata med sin brorson. De förstod inte att det inte 4

Bivald_Morden i Great Diddling_0412.indd 4

2022-04-12 09:23


fanns någonting hon kunde göra. Fastigheterna var hans. Tawny Hall skulle också bli det så fort hon var död. Hennes böcker skulle bli hans när hon var död. Daphne hade alltid bott på Tawny Hall. Det var hennes hem, men det var mer än så. En känsla av historia, av att höra ihop med alla de män och kvinnor i släkten Trent som i generationer hade levt här. Det var som att vara ett kapitel i en fascinerande berättelse som hade börjat långt innan hon var född. Det fanns magi i väggarna här, en berusande blandning av tid och rum, minnen och möjligheter. Ibland kunde hon sitta i biblioteket och glömma bort vilket århundrade det var. Men förtrollningen hade inte varit stark nog för att stå emot Reginald. Inför honom föll allt glittrande utanpåverk bort, tills det enda som återstod var fuktskadorna, dammet, spindelnäten, de blekta tapeterna och böckerna som var undanstoppade i panik i varje rum och garderob för att försöka hålla tillbaka översvämningen av boktravar. Fick han chansen skulle han kasta ut allt. Rensa bort möblerna, hennes samling, ”skräpet” som han kallade alla hennes minnen från ett långt och rikt liv. Rensa bort henne. På andra sidan gräsmattan höjde Reginald tekoppen i en ironisk skål. Hon vände sig bort för att komma undan hans blick, men det hjälpte inte. Hon kände den fortfarande på sig. Det var som om han tvingade henne att se sig själv med hans ögon. Gammal, rynkig, fladdrig hud på undersidan av armarna, hur visste han det när hon alltid hade långärmat, tunna läppar, små ögon. Värst av allt: löjeväckande, med sina gamla omoderna klänningar och peruken som hon använde för att dölja den kala fläcken. Det var som om han hela tiden såg det verkliga porträttet och inte Dorian Gray. Åh, varför hade han kommit hit? Hon och Margaret hade haft det så bra tillsammans innan han kom och förstörde allt. Hon tog en liten tugga. Sconesen växte i munnen på henne. Hon drack en klunk champagne för att få ner den. Men 5

Bivald_Morden i Great Diddling_0412.indd 5

2022-04-12 09:23


till och med champagnen kändes fadd. Den smakade gamla äpplen och förruttnelse och tidens obevekliga gång. Hon såg sig irriterat om efter en plats att ställa undan assietten på. Till slut tog hennes sekreterare och alltiallo Margaret den och gick iväg. Hon kom tillbaka en stund senare utan tallriken men med en ny flaska champagne. Hon fyllde på Daphnes glas utan att fråga. ”Lite spänd stämning”, sa Margaret på sitt vanliga, prosaiska sätt. Hon var en person som skulle ha kommenterat syndafloden med ett: ”Det regnar.” ”Lite grann”, instämde Daphne. Alldeles för sent kunde hon placera mannen: inte en Smith, utan Samson, som ägde det hotade snabbköpet. ”Hur har vi det med champagne?” frågade hon. ”Förråd: goda”, svarade Margaret. Då fanns det inget mer de kunde göra, tänkte Daphne. Var höll Berit Gardner hus? Hon såg på sina gästers sammanbitna ansikten och frågade sig hur många personer som fantiserade om att döda någon exakt just då. Det var minst fem som ville döda hennes brorson, tänkte Daphne. Och minst en som ville döda henne.

6

Bivald_Morden i Great Diddling_0412.indd 6

2022-04-12 09:23


1 ”Stayin’ alive, stayin’ alive, hum-hum-hum-hum, stayin’ aliiiiiive …” Berit Gardner nynnade för sig själv i stugans minimala kök. Hon gungade i takt medan hon strök en vit skjorta på köksbordet. Hon var klädd i sina bästa gå-bort-jeans och över köksstolen hängde en manchesterkavaj och två scarfs och väntade. Hon såg fram emot minglet med skräckblandad förväntan, men det var betydligt mer skräck än förväntan i mixen. Tänk om hon inte hittade dem där. Tänk om hon inte skulle höra något alls. Hon hade aldrig förr sett fram emot ett mingel. Det var något med hur alla gäster försökte visa upp sin bästa sida som nästan garanterade att de skulle vara tråkiga. Det fanns egentligen ingen anledning att tro att det skulle bli annorlunda den här gången. Tvärtom. Risken var överhängande att hon bara skulle ha slösat bort en eftermiddag med att prata om vädret. Men nej. Det fanns berättelser i luften här, hon kände det på sig. Hon hade vetat det ända sen hon såg stugan för första gången. Det hade känts rätt. Som om hon hade kommit tillbaka till ett hem hon redan kände sen tidigare, eller äntligen hade nått fram till en plats som hon hade varit på väg mot hela sitt liv. Faktiskt hade det börjat redan innan hon kom hit. Så fort hon såg annonsen hade hon känt ett hugg av någonting djupt efterlängtat och smärtsamt saknat. Det fanns något redan i namnen. Hon sa dem högt för sig själv nu, som om hon försökte framkalla magin i dem: ”Great Diddling”, sa hon och smakade på orden. 7

Bivald_Morden i Great Diddling_0412.indd 7

2022-04-12 09:23


”Albert Lane. Wisteria Cottage.” Det var den magin som hade fått henne att lägga alla sina besparingar, all den oväntade royaltyn, på en stuga mitt ute i ingenstans i en sliten, nedgången by i Cornwall. Och nu skulle hon gå på det här minglet, hon skulle le, småprata om vädret om det var vad som krävdes, och hon skulle hitta dem. Hon svalde. Så märkligt. Hon var nervös. Också det första gången på länge. Hon kollade på klockan. Halv tre. Snart dags att bege sig till tebjudningen. Vad i …? Hon gick runt köksbordet och lutade sig fram över diskbänken för att kunna se ut på gatan genom det lilla fönstret. Det stod en ung kvinna på grusgången som ledde upp till hennes stuga. Och hon hade en resväska stående bredvid sig. Hur länge hade hon stått där? Nu när Berit tänkte på det undrade hon om inte någon faktiskt hade knackat på dörren för ett tag sen. Jo. Hon hade hört något, men så svagt att hon knappt hade reagerat. Hennes mobiltelefon ringde. Hon hittade den i vardagsrummet, vilt vibrerande och med namnet Svara inte!!!! blinkande på skärmen. Hon svarade i alla fall. Det gjorde hon alltid. ”Vad vill du nu då?” frågade hon. Hon gick tillbaka in i köket och kikade ut genom fönstret. Kvinnan var fortfarande kvar. Berits litterära agent, Olivia Marsch, ignorerade Berits griniga tonfall. Hennes eget var professionellt glättigt. Som hos en förskollärare. ”Hur mår min favoritförfattare?” ”Ha!” muttrade Berit. Hon visste att hon inte var Olivias favoritförfattare. Hennes agent var omutligt rättvis. Hon älskade sina författare i strikt ordning efter deras försäljningssiffror. Berit var inte säker, men hon misstänkte att hon just 8

Bivald_Morden i Great Diddling_0412.indd 8

2022-04-12 09:23


nu var Olivias sjunde eller åttonde mest älskade författare, och att hon höll på att sjunka i rask takt. Framgång var när allt kom omkring en färskvara. ”Har du fått assistenten som jag skickade?” sa Olivia. Berit stelnade till. ”En assistent?” ”Ja. Som ett stöd för dig. Hon kan bo i gästrummet.” ”Bo i gästrummet?” Antingen hade hon själv eller världen blivit galen, tänkte Berit. ”Du klagar ju alltid på att det är så många som stör dig. Nu kan du få hjälp med det.” ”Jag tänker inte ha någon jäkla assistent.” Så där. Hon hade i alla fall fått ur sig det viktigaste. Nu gällde det bara att stå på sig. Konversationer med Olivia var lite som ett skyttegravskrig. Man valde sin position och grävde ner sig. ”Hon är redan på väg till dig. Lämnade civilisationen tidigt i morse.” ”Vänta lite nu”, sa Berit. Hon lutade sig fram över diskbänken tills hennes näsa pressades mot fönstret. De gamla solblekta köksgardinerna som den förra ägaren lämnat kvar kittlade henne i pannan. ”Exakt hur ser den där assistenten ut?” ”Kvinna. Ung. Råttfärgat hår, axellångt, klippt i en tråkig frisyr, trots att jag flera gånger har rekommenderat min egen frisör. Dålig hållning. Om du har tid kan du alltid säga åt henne att räta på ryggen. Inte för att det brukar hjälpa när jag gör det. Faktiskt sjunker hon bara ihop ännu mer då. Beige, tunn kappa. Också den tråkig.” Den unga kvinnan utanför fönstret hade axellångt brunt hår och en tråkig beige kappa. ”Herregud”, muttrade Berit. ”Du behöver inte tacka mig. Bara det bästa är gott nog för min favoritförfattare.” ”Hon ser ut som femton!” 9

Bivald_Morden i Great Diddling_0412.indd 9

2022-04-12 09:23


”Fyller nitton i sommar. Eller är det arton? Nej, nitton.” ”Vad sjutton ska jag göra med henne?” ”Ge henne vatten och mat och gå ut med henne tre gånger om dagen. Vad vet jag? Det är du som alltid klagar på att du är överarbetad och isolerar dig i en liten stuga i obygden. Och inte ens i den fashionabla obygden! Vem har hört talats om att någon flyttar till inlandet i Cornwall? Hur ska du kunna skriva din varma och djupa roman om en kvinna som jobbar inom media och ärver en stuga i Cornwall om den inte ens ligger vid kusten? Varifrån ska den snygga fiskaren dyka upp, till exempel? Men sådant där tänkte du förstås inte på. Författare är alltid opraktiska.” ”Jag ska inte skriva någon Cornw…” ”Det är därför jag är så säker på att du kommer att få användning för henne.” Den unga kvinnan hade tagit fram mobiltelefonen och stod nu med den klistrad mot örat. Förmodligen försökte hon väl ringa Olivia. Berit tittade på klockan igen. Åtta minuter i tre nu. Förseningen var ett faktum. ”Jag behöver en uppföljare”, sa Olivia. ”Jag kommer inte att skriva den.” ”Senast i augusti. Läsarna förväntar sig en ny bok av dig nästa år.” ”Jag kommer aldrig att bli klar till dess.” ”Det är därför jag skickar dig hjälp! Betald av mig. Tacksam att lyda din minsta vink. Tacksam. Hon älskar dina böcker så mycket att hon till och med är beredd att stå ut med dig. Jag varnade henne, men hon sa bara: ’Vad som än krävs för att jag ska få läsa en till bok av Berit E. V. Gardner, så ska jag göra det!’ Du får väl returnera henne om du inte är nöjd.” ”Vänta!” sa Berit. ”Jag vet inte ens vad hon het…” Men Olivia hade redan klickat bort samtalet.

10

Bivald_Morden i Great Diddling_0412.indd 10

2022-04-12 09:23


Det fanns bara två saker som Sally kunde göra. Ett: hon kunde erkänna sig besegrad och åka hem. Två: hon kunde gå tre meter och försöka knacka på dörren igen. Hon var rätt säker på att hennes första försiktiga knackning inte ens hade hörts. Men hon hade inte velat knacka på igen direkt, utifall att det skulle verka som om hon tjatade. Och hon hade sett ett ansikte skymta förbi i köksfönstret. Ansiktet borde ha sett henne också. Men dörren förblev envist stängd, och nu stod hon där på grusgången och gick igenom sina alternativ igen. Hon var tvungen att lägga till ett tredje: bli stående där ute för evigt, eller tills grannarna ringde polisen. Hon hade definitivt sett ett gråhårigt huvud sticka upp bakom rosenbuskarna vid stugan bredvid. Hon kunde inte åka hem. Hon kunde inte återvända och berätta att hon inte ens hade blivit insläppt. Det var löjligt. Det var … ovärdigt. Hon var praktiskt taget vuxen nu. Okej. Hon skulle bara gå rakt fram till dörren, bestämt knacka på, till och med så högt att det hördes, och så skulle hon se Berit E. V. Gardner rakt i ögonen och säga: ”Hej! Jag heter Sally Ma…” Det var förmodligen bäst att inte nämna efternamnet just nu. Vilket i och för sig placerade henne i ett delikat socialt bryderi. Hon kunde ju inte heller gå fram och bara presentera sig som ”Sally”, som om hon var en amerikansk servitris. Okej, strunt i namnet. Hon skulle bara säga: ”Jag är din nya assistent.” Sally sjönk ihop. Tänk om Berit Gardner inte ens visste att hon var på väg? Tänk om hon bara höjde föraktfullt på ögonbrynen och undrade vem den här galningen var? Det var knappast socialt accepterat heller. Att bara dyka upp så här och hävda att man skulle jobba åt någon. Sally var rätt säker på att hennes nya uppdragsgivare i alla fall borde känna till att hon hade fått en assistent. 11

Bivald_Morden i Great Diddling_0412.indd 11

2022-04-12 09:23


Hon svalde. Hon var hungrig och trött efter att ha rest ända från London. Den närmaste tågstationen låg tjugo minuter bort med bil. Det fanns inte någon taxi. Den enda bussen gick exakt en gång om dagen, en kvart innan tåget anlände. Hon hade inte haft något annat val än att ta väskan och börja gå. Hon skulle förmodligen fortfarande ha släpat på den om det inte hade varit för en kille i hennes egen ålder som hade saktat ner, stuckit ut huvudet genom bilfönstret och frågat henne om hon var på rymmen. Hon var trött och svettig och ovårdad och kom inte på något alls att säga. Men det behövdes inte. Han hade inte ens väntat på att hon skulle svara innan han sa: ”Liam Slater. Chaufför, riddare i skinande rustning, eller snarare en aningen smutsig Vauxhall, uthyres eller säljes, kontant eller på avbetalning. Generösa villkor. Låg ränta. Inga dolda avgifter.” När hon inte hade sagt något då heller hade han lutat sig över sätet, öppnat passagerardörren och sagt åt henne att hoppa in. ”Ska du hälsa på någon?” hade han frågat när hon väl satt i bilen. ”Jag vet inte”, hade hon svarat. Hon ryste till av pinsamhet. Han måste ha trott att hon var en idiot. ”Wisteria Cottage, Albert Lane”, hade killen upprepat för sig själv. ”Det är den där författaren, va? Svensk? Lite konstig?” ”Berit Gardner.” ”En vän till dig?” ”Inte … direkt. Jag ska börja jobba för henne. Kanske.” ”Hon har inte bestämt sig ännu?” Han nickade för sig själv. ”Som en provanställning, typ? Oroa dig inte, det kommer att gå fantastiskt. Hon kommer att älska dig.” Sen kom han på något. ”Men hon är inte mycket till chef om hon bara överger dig på stationen så här! Vem som helst som bor här 12

Bivald_Morden i Great Diddling_0412.indd 12

2022-04-12 09:23


vet att bussen aldrig matchar tåget. Varför var hon inte där och mötte dig?” ”Hon vet inte ens om att jag existerar.” Liam stirrade på henne. ”Det är, tja, mer som en överraskning”, fortsatte hon. ”Att jag ska vara hennes assistent, alltså.” Hon hade väntat sig kritik eller ifrågasättande, men han hade bara kastat huvudet bakåt och gapskrattat. ”Lysande. Kaxigt. Du påminner mig om Eleanor. Eleanor Hartfield. Som driver caféet i byn. Det är precis den sortens sak som hon skulle ha gjort i sin ungdom. Hon är också galen.” Sally hade känt sig lite sårad över att bli kallad galen och hon måste ha visat det, för Liam hade ivrigt försäkrat henne att det var menat som en komplimang. ”Alla de bästa personerna är galna”, sa han precis innan han släppte av henne utanför stugan. ”Här är vi. Wisteria Cottage, som överenskommet. Oroa dig inte för betalningen. Jag skickar en faktura.” Hon saknade honom direkt när han åkt iväg. Den plötsliga tystnaden när hans röst försvann fick henne att känna sig ensammare än någonsin. Hon stirrade på den stängda dörren framför sig. Den var ljusblå med vita dörrkarmar och färg som hade börjat flagna. Bredvid dörren fanns en träskylt med orden Wisteria Cottage i samma blå nyans som dörren. Blåregnet som gett stugan sitt namn ramade in allting och fick det hela att likna någonting ur Beatrix Potters värld. Det var nästan så att Sally trodde att hon skulle få se en talande kanin, igelkott eller anka dyka upp ur buskarna. Dörren slängdes plötsligt upp. Hon kände direkt igen Berit Gardner från författarfotona. Det stålgrå håret, bestämt kortklippt, och de nästan barnsligt blå ögonen var precis som på fotografierna. Hon såg, ja, sympatisk ut. 13

Bivald_Morden i Great Diddling_0412.indd 13

2022-04-12 09:23


Men det var bara första intrycket. När Berit Gardner såg på Sally utstrålade de där bedrägligt blåa ögonen en barsk, ogästvänlig kyla. Sally fick en känsla av att hon betraktade allt på ett klarsynt och obarmhärtigt sätt och inte skulle tveka att berätta exakt vad hon tyckte om världen, Sally och alla som hade oturen att stå framför henne. ”Så du är min nya assistent?” sa Berit Gardner. Hon lät inte entusiastisk. ”Jag … antar det”, sa Sally. ”Jag menar, ja, det är jag.” ”Och du har utan tvivel en lång och väldokumenterad erfarenhet av att arbeta som assistent?” ”J… nej.” Fantastiskt, tänkte Sally. Hon kunde inte ens uttala hela meningar längre. I ögonvrån såg hon ett grått huvud försvinna ner igen bakom rosenbuskarna. ”Namn?” ”Sally.” Berit Gardner höjde på ögonbrynen. ”Sally M-Marsch.” ”Jag antar att det finns ett släktskap?” sa Gardner torrt. ”Min mamma.” Sally var inte säker, men hon trodde att något mycket mänskligt blixtrade förbi i Gardners ögon. Humor, medlidande, kanske en kombination av båda. ”Jag beklagar”, sa hon till slut. Sally såg osäkert på henne. ”Tack. Tror jag.” Hon tog sats: ”Miss Gardner …”, men blev avbruten direkt. ”Kalla mig Berit. Men det spelar ingen roll. Jag behöver ingen assistent, och jag tänker definitivt inte skaffa en bara för att Olivia behöver bli av med dig.” Sally blev inte förolämpad eftersom det var helt sant. En bra erfarenhet för dig, raring hade hennes mamma sagt när det visade sig att hon hade ett flera månaders långt glapp mellan en språkkurs och universitetsstudierna. Hennes mamma skulle aldrig ha stått ut med att ha henne i hälarna så länge. 14

Bivald_Morden i Great Diddling_0412.indd 14

2022-04-12 09:23


Berit tittade demonstrativt på sitt armbandsur. ”Jag är sen”, sa hon. Sally sjönk ihop ytterligare. Hon kunde inte tvinga sig på någon. Där var hon tyvärr inte alls lik sin mamma. Om Berit inte ville ha en assistent skulle Sally helt enkelt få, ja, vad visste hon inte riktigt. Åka hem, antog hon. Hon tittade dystert bort mot vägen och var så trött att hon huttrade till, trots den varma vårdagen. ”J-jag antar att jag kan hitta ett tåg tillbaka till London i eftermiddag.” Hon var irriterad på sig själv för att hon lät så ynklig, men det kunde inte hjälpas. Hon var svettig, trött, hungrig och kände sig ungefär tolv år gammal. Axlarna värkte efter att ha släpat på resväskan. ”Jag får helt enkelt säga till mamma att … ja, någonting.” Berit la armarna i kors över bröstet. ”Men tror du att det kanske finns någonstans att äta i byn? Jag vill inte vara till besvär, men det tar nog timmar att gå tillbaka till stationen och jag vet inte när nästa tåg går och … ja, tack i alla fall då.” Hon fumlade med handen efter resväskans handtag och försökte desperat blinka bort de pinsamma tårarna. ”För guds skull”, sa Berit. ”Det är väl bäst att du kommer in då. Men skynda dig på. Vi ska på en tebjudning.” Sally stödde händerna mot handfatet och stirrade in i den lilla badrumsspegeln. Nu var det kris. De skulle på fest. Hon såg ut exakt som om hon hade tillbringat en hel dag med att släpa på en tung resväska ända från London till Cornwall. Hennes hår låg klistrat mot det rödblommiga ansiktet. Kläderna var skrynkliga och svettiga. Hon baddade snabbt ansiktet med kallt vatten. Nerifrån hörde hon Berits rastlösa steg över det knarrande trägolvet. Du klarar det här, sa hon tyst till sig själv. Använd bara den vanliga strategin. Hitta en vägg och låtsas att du är osynlig. 15

Bivald_Morden i Great Diddling_0412.indd 15

2022-04-12 09:23


När hon kom ner igen stod Berit otåligt mitt i rummet med en scarf i varje hand. Men Sallys blick drogs genast till det enorma edvardianska skrivbordet som dominerade vardagsrummet. Det var fantastiskt, i blänkande mahogny, med polerade mässinghandtag på ett överflöd av lådor. En vacker skrivyta i mörkgrönt läder verkade inbjuda till skrivande. Bordet var vänt mot de franska fönstren så att man kunde se ut mot en charmigt övervuxen trädgård. Skrivbordet var helt tomt. Inte en penna eller ett papper någonstans. Ingen hög med böcker, för inspiration eller referenser, som en författare borde ha. Ingen dator eller laddningssladd, post-it-lappar, vad som helst som tydde på att något skrivande pågick här. De enda övriga möblerna i vardagsrummet var en gammal chesterfieldfåtölj där Berit uppenbarligen satt och läste om kvällarna (där fanns högen med böcker, och ett par läsglasögon på ett litet bord, med en golvlampa intill) och en grå, tråkig soffa som inte passade in alls. Sally identifierade sig genast med den. ”Tillställningen är uppe på Tawny Hall, som en av mina grannar kallade stora huset”, sa Berit. ”Värdinna är Daphne Trent. Jag misstänker att halva byn kommer att vara där.” Sally svalde. ”Jag är inte så bra på fester”, erkände hon. Hon tog omedvetet ett steg närmare väggen och sjönk ihop. Berit viftade otåligt med de båda scarfsen. ”Vilken gillar du bäst?” Den ena var i en djupt mörkgrön färg som Sally misstänkte att Berit föredrog, men den andra var i en alldeles underbar, skimrande brandgul nyans. ”Den gula”, sa hon snabbt. Berit tog den gröna och arrangerade den runt sin hals. Hon kände på sina fickor. ”Anteckningsboken är med. Penna med. Fickpluntan med. Man vet aldrig när man behöver den”, sa Berit. Sen ställde hon sig plötsligt alldeles nära Sally. Sally blin16

Bivald_Morden i Great Diddling_0412.indd 16

2022-04-12 09:23


kade förvirrat upp i hennes ansikte och drog nervöst efter andan. Berits ögon var ännu blåare så här nära. Hon hade små fina linjer runt ögonen som hon inte brydde sig om att försöka dölja med smink. ”Stå still”, sa Berit. Hon tog den gula scarfen och draperade den runt Sallys hals med en elegant släng. ”Om du känner dig bortkommen ska du aldrig försöka vara osynlig”, sa hon. ”Ingenting drar så säkert uppmärksamheten till sig som någon som kämpar för att inte synas. Det du vill göra är att styra vad de ser. Kontrollera berättelsen. Om du måste gömma dig: göm dig bakom en stark färg. Så där. Nu är du flickan med den gula scarfen.” Berit klappade på sina fickor igen. ”Då så”, sa hon. ”Då går vi.”

17

Bivald_Morden i Great Diddling_0412.indd 17

2022-04-12 09:23


2 James Elmer såg sig omkring på tebjudningen och tänkte: Något katastrofalt kommer att hända snart. Ingenting gick som det var tänkt, men det borde kanske inte förvåna honom. Hela livet hade saker gått honom emot. Aldrig hade något fått vara enkelt och okomplicerat. Ända sen han sju år gammal hade misslyckats på sitt första skolprov hade han vetat att livet bara var en räcka katastrofer som förr eller senare skulle drabba honom. Han sa ingenting om det här till Penny. James Elmer var övertygad om att misslyckanden var smittsamma. Folk skydde misslyckade människor och drogs till framgångsrika personer. Därför hade han tidigt lärt sig att dölja oron bakom en glättig optimism som gjorde honom naiv och impulsiv i affärer. ”Slappna av”, sa Penny, vilket bara visade att hon aldrig hade förstått hur hårt han var tvungen att kämpa hela tiden. Saker som var enkla för andra visade sig alltid kräva massor av arbete för honom. Som hotellutbyggnaden. Han hade gjort en noggrann budget, men redan hade allt blivit mycket dyrare än planerat. Byggföretaget följde inte sin offert. Vad var det för mening med att ens ha en budget om man inte följde den? Penny tog bestämt hans hand. Först då blev han medveten om att han hade fingrat på sin slips. Den satt helt snett nu. Det kliade i fingrarna av lust att rätta till den, men Penny höll fortfarande fast hans hand. Omkring dem strosade människor runt i solen som om ingenting katastrofalt snart skulle ske. James svalde och bekämpade en stark impuls att springa hem och gömma sig. Låsa in sig någonstans och vägra komma ut. 18

Bivald_Morden i Great Diddling_0412.indd 18

2022-04-12 09:23


Som ett barn. Han önskade att han hade passat på att njuta av det när hans pappa skickade in honom på hans rum. Han hade inte vetat då hur fantastiskt det var att inte behöva känna något ansvar. ”Här. Drick lite champagne”, sa hans fru. ”Det piggar nog upp dig, ska du se.” ”Jag måste prata med Reginald Trent”, sa James. Det måste röra sig om ett missförstånd, intalade han sig själv. Han kunde fortfarande rädda det här. Penny fnyste. ”Reginald Trent är en skitstövel. Punkt slut. Han kommer aldrig att vara resonabel. Du lurar dig själv om du tror att det tjänar något till att prata med honom.” Han ignorerade henne. Om han bara fick prata med mr Trent, affärsmän emellan, så skulle de reda ut allt. Han kände kallsvetten längs ryggraden när han tänkte på vad Penny skulle säga om hon visste vad han hade gjort. ”Är det där hon författaren?” sa Penny. ”Ser konstig ut, tycker jag.” Han följde hennes blick. En medelålders kvinna hade precis anlänt i sällskap med vad han antog kunde vara en dotter. Penny hade rätt. Författaren såg inte mycket ut för världen. Hon var märkligt klädd i herrkavaj och jeans. Det gick väl an att ungdomarna gick klädda i jeans hela tiden, men författaren var i hans ålder, om inte äldre. Minst fyrtio. Kanske femtio. Håret var stålgrått. Hon hade inte gjort något försök att piffa upp det med lite färg. Den unga kvinnan såg mycket mer ut som han tyckte att en författare borde göra. Hon var helt klädd i grått, med en dramatisk gul scarf som intressant kontrast. Byxorna hade prydliga pressveck. Han nickade gillande. Penny svepte sitt första glas champagne och tog genast ett nytt. ”Kom så går vi och har lite roligt”, sa hon. ”Jag har aldrig träffat en författare förut.” James skakade på huvudet. 19

Bivald_Morden i Great Diddling_0412.indd 19

2022-04-12 09:23


Om hon ville ha roligt hade hon valt fel man. Och det sista den här byn behövde var en författare. Så fort Berit såg Tawny Hall stack hon instinktivt ner handen i kavajfickan. Hon fick upp anteckningsboken och pennan och skrev snabbt: Georgianskt. Raka linjer. Murgröna. Hus som lever sitt eget liv. Som en egen person. Manderley, Pemberley, Brideshead, San Salvatore. De raka, rena georgianska linjerna mjukades upp av murgröna och klängrosor. Solen glittrade i de mörka fönstren. Huset drog oemotståndligt uppmärksamheten till sig, som om de verkliga äventyren fanns inuti det, trots att själva bjudningen var utomhus. En ljus, nästan flickaktig röst genljöd över gräsmattan. ”Berit Gardner!” ropades med nästan korrekt uttal. Deras värdinna kom emot dem med utsträckta armar. Hon var klädd i en lång, vit klänning som böljade omkring henne när hon seglade fram över gräsmattan. Hennes ansikte doldes helt av en vit hatt med ett stort, teatraliskt brätte. Ett citrongult band på hatten var den enda färgen hon bar. Berit stelnade till. Hon visste vad som väntade. Mycket riktigt. Daphne satsade på de för svenskar helt förödande kindpussarna. Berits strategi var att stå helt stilla och låta det hända. Försökte man delta aktivt och lista ut vilken kind man skulle börja med slutade det alltid i katastrof. Otaliga var de gånger hon nästan hade råkat kyssa främlingar på munnen. Hon lät sig svepas in i ett moln av Chanel Nº 5 och träffades i pannan av Daphnes hattbrätte. ”Välkommen!” sa Daphne. ”Jag måste få dina böcker signerade till min samling.” Hon såg sig omkring. Bakom henne stod en kvinna dold bakom en hög med böcker. Hon tog den översta och räckte över den till Berit. Berit tog upp pennan ur fickan igen, öppnade boken, klott20

Bivald_Morden i Great Diddling_0412.indd 20

2022-04-12 09:23


rade ner sin oläsbara namnteckning över halva försättsbladet, slog ihop den, öppnade en ny, och så vidare tills hon hade jobbat sig igenom alla böckerna. Det kändes fortfarande absurt att se sitt eget namn i tryck, för att inte tala om hur konstigt det var att någon ville ha hennes namnteckning på något annat än kontrakt och korttransaktioner. Daphne slog förtjust ihop händerna. ”Så där!” sa hon. ”Nu kan vi ha trevligt.” Hon ignorerade helt att ingen annan verkade ha det. Stämningen omkring dem var uppenbart spänd. Bybor sneglade surt på dem när de strök förbi. Ingen log. En bricka med fyra glas champagne dök plötsligt upp framför dem. Berit såg intresserat på kvinnan som skötte både böcker och alkohol åt Daphne. ”Margaret Brown, min sekreterare”, sa Daphne. ”Sally Marsch”, kontrade Berit. ”Min assistent.” ”Hur står det till?” sa Daphne, och Sally mumlade fram ett artigt ”Hur står det till?” som svar. Daphnes personlighet var helt klart den dominerande, men när man väl hade börjat titta på Margaret var det väldigt svårt att sluta, tänkte Berit. Kanske mest för att hon verkade så fast besluten att stå professionellt i bakgrunden. På sitt eget sätt var hon nästan lika teatralisk som sin uppdragsgivare. ”Jag är så glad att du har flyttat till min by”, sa Daphne. ”Jag har varit den enda bokälskaren här i hela mitt liv. Ibland tror jag att jag är den enda som ens kan läsa.” Hon skrattade högt och glädjelöst. ”Du kanske redan har märkt att Great Diddling inte direkt är kulturens högborg? Vi har ingen teater. Ingen bokhandel. Inget bibliotek.” ”Kanske inte”, sa Berit. ”Men det finns definitivt berättelser här. Jag kan känna det i luften.” ”Skrönor, kanske. Rena lögner och fria fantasier.” ”Exakt”, sa Berit förnöjt. Hon såg sig intresserat omkring, ivrig att notera varje detalj hos människorna omkring henne. Och det fanns mycket 21

Bivald_Morden i Great Diddling_0412.indd 21

2022-04-12 09:23


intressant att iaktta. Ingen verkade trivas. Ingen log. Flera stirrade öppet fientligt på dem. Det fanns desperation här, tänkte Berit, och mörka underströmmar som hade kunnat oroa en annan sorts människa, men som hos henne istället framkallade en lättsam, nästan oanständig inspiration. Någonting piggt och livligt bubblade inom henne, lika uppiggande som den välkylda champagnen. De första två byborna som kom fram och hälsade kände Berit igen som ägaren till hotellet i byn och hans fru. Berit hade ätit lunch i deras matsal en gång, ett misstag som hon inte hade begått igen eftersom hela måltiden hade ackompanjerats av ljuden från byggarbetsplatsen bakom hotellet. James Elmer var i fyrtioårsåldern, klädd i tweedkostym och blek på ett blodfattigt sätt. Han hade den typiska engelska rödlätta ansiktsfärgen där minsta känsla uttrycktes i rodnad. Just nu: nervositet på gränsen till panik. Kinderna var blodröda. Pannan blek. Kvinnan med handen på hans arm hade slitet blonderat hår och extremt långa neonrosa naglar. Margaret rörde sig närmare Daphne och viskade något i hennes öra. ”Får jag presentera James Elmer?” sa Daphne. ”James äger hotellet i byn. Och hans fru, Penny. Det här är Berit Gardner, den kända författaren som nu har bosatt sig i vår by.” Berit grimaserade. ”Inte så känd”, sa hon. ”Enormt talangfull!” sa Daphne. ”Inte så talangfull.” ”Trevligt att råkas”, sa James. ”Angenämt. Roligt med lite kultur i byn. Viktigt. Oerhört viktigt. Jag har tyvärr inte själv läst dina böcker, men jag är säker på att de är oerhört, eh, ja, givande. Intressanta, det var ordet jag sökte. Jag sa det till Penny så sent som idag: jag borde läsa mer. Men det är svårt att hitta tiden när man är så upptagen som jag är.” Han fingrade nervöst på kavajen tills hans fru helt enkelt greppade tag i hans hand. 22

Bivald_Morden i Great Diddling_0412.indd 22

2022-04-12 09:23


”Åh, tack”, sa han när han upptäckte det. Margaret vinkade till sig nästa person som skulle visas upp för Berit. Eller om det var Berit som visades upp för dem. På sådana här tillställningar visste man inte alltid vilka som var cirkusdjur och vilka som tillhörde publiken, tänkte Berit. Margaret lutade sig fram för att påminna Daphne om kvinnans namn, men Daphne var distraherad. Hon följde hela tiden en lång och välklädd man med blicken. ”Sima Kumar”, sa Margaret till slut. ”Kommunstyrelsens ordförande.” Sima var ung, mycket yngre än Berit hade trott att en ledande politiker skulle vara. Även på en rent social tillställning som den här utstrålade hon effektiv kompetens. Hon var klädd i udda kavaj, grå kostymbyxor och snygga pumps vars sylvassa klackar hela tiden fastnade i gräsmattan. Hon såg på Berit och Sally som om hon undrade vad hon kunde styra upp åt dem. Någonting i hennes lätt överlägsna leende och den otåliga blicken i hennes ögon avslöjade för Berit att hon var van att vara den smartaste personen i rummet. Och att hon var alldeles för dålig på att dölja det. Sima var dessutom oerhört vacker, men det verkade hon själv helt omedveten om. Tjockt mörkt hår ramade in höga kindben och stora, djupt liggande mörka ögon. Hennes tänder var bländade vita. Leendet charmigt och självsäkert. Hon såg nyfiket på Daphne och följde hennes blick. Simas ansiktsuttryck förändrades. Den professionella fasaden föll. Under den slogs flera våldsamma känslor om herra­ väldet. Någon sorts passion, eller desperation, och något mörkt, rastlöst och oroligt. Hon bleknade. Sen rodnade hon. ”Min brorson, Reginald Trent”, sa Daphne till Berit. Berit betraktade intresserat mannen som gav upphov till så starka känslor. Han var klädd i en tunn, grå sommarkostym och bar sin arrogans som en extra accessoar. 23

Bivald_Morden i Great Diddling_0412.indd 23

2022-04-12 09:23