Spänning: Ett magasin från Polaris

ETT MAGASIN FRÅN POLARIS #1 2025

TÄVLA och VI N N !

DANIEL ALFREDSON:

TINA N MARTIN:

Det ska finnas en framåtrörelse i berättelsen

MARIA GRUND:

Jag skriver utifrån mina rädslor

NIKLAS TURNER OLOVZON:

Jag är intresserad av det psykologiska samspelet

FRIDA SKYBÄCK:

När det handlar om liv och död ställs de stora frågorna på sin spets

Norrbotten är väl lämpad för mord

JOHAN TRALAU:

Det ska handla om den intellektuella glädjen i att lösa en gåta

JOHANNA BÄCKSTRÖM LERNEBY: Jag behöver inte vara rädd för att bli mördad

AVDELNING Q Ny bok och som Netflix-serie

s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

1

Foto: Joel Nilsson

M

öt några av landets vassaste spänningsförfattare i öppenhjärtiga intervjuer om skrivande, drivkrafter och omskakande händelser i livet.

Det finns ingen annan genre som vi läser så mycket i Sverige som spänning. Från de här författarna får du de starkaste berättelserna från vår samtid. Karaktärer som fäster, drama som håller dig vaken hela natten, gåtor och mysterier som gäckar.

Lär känna författarna bakom berättelserna, trevlig läsning önskar Bokförlaget Polaris.

Foto: Sören Vilks

Detta magasin produceras av Bokförlaget Polaris som sedan starten 2017 etablerat sig som ett av Sveriges mest framgångsrika förlag, med ledande författarskap inom både skön- och facklitteratur.

2

Foto: Sören Vilks

Foto: Nadja Hallström

Foto: Joel Nilsson

Omslagsbild: Netflix, "Dept Q" Text: Martin Röshammar Layout: Gabriella Lindgren Tryck: Åtta45

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

Tegelviksgatan 54, 116 41 Stockholm, Sverige info@ jppol.se www.bokforlagetpolaris.se

Foto: Johan Saarela

Foto: Tina Axelsson Foto: Tine Harden Foto: Nadja Hallström

Foto: Nadja Hallström

INNEHÅLL

Foto: Camilla Gewing Stålhane

4 10 16 22 28 34 40 46 52 54 56 58

Daniel Alfredson

Från regi till romandebut: möt Daniel Alf redson

Tina N Martin

Tina N Martin gör mörkret till sin scen

Niklas Turner Olovzon

Bortom brott och mord med Niklas Turner Olovzon

Maria Grund

”Det jag skriver kommer f rån mina största rädslor och mardrömmar”

Jussi Adler-Olsen

Nya tider för Avdelning Q

Frida Skybäck

Succéserien fortsätter

Johan Tralau

Johan Tralau sätter gåtorna i fokus

Johanna Bäckström Lerneby ”Jag behöver inte vara rädd för att bli mördad”

Johanna Ginstmark Brottsplats: Österlen

John Willander Lambrell

Från olösta fall till kriminalromaner

Monica Rehn

Maktspel, skuld och psykologisk spänning

Tävling – korsord

s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

3

DANIEL ALFREDSON Född: Den 23 maj 1959.

Bor: På Lidingö och i Östhammar, Öregrund. Är: Filmregissör, manusförfattare och nu även författare.

Aktuell: Med spänningsromanen Det andra livet.

4

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

Foto: Nadja Hallström

Familj: Gift med Birgitta Bongenhielm. Tre vuxna barn.

Daniel Alf redson

FRÅN REGI TILL ROMANDEBUT: MÖT DANIEL ALFREDSON Året han fyller 66 år bokdebuterar Daniel Alfredson. Men att berätta historier, egna eller andras, det har han gjort hela sitt yrkesliv.

I spänningsromanen Det andra livet får vi, ubåtshösten 1982, möta Helena, en bibliotekarie som inte längre kan fly från sitt förflutna som spion.

Text: Martin Röshammar

D

en svartgrönrutiga skjortan är inte perfekt struken. Däremot är den knäppt ända upp i halsen. Jeansen är svarta och välanvända och skorna ser bekväma ut. Daniel Alfredson bär solglasögon och de vita hårlockarna flyger i vinden.

Han utstrålar lugn den här dagen då han snart är på väg tillbaka till lantstället i Östhammar, Öregrund, efter en mellanlandning på Lidingö där han bor resten av året. Vi ses på Gärdet, vid bostads- och parkområdet Starrbäcksängen, på ett pâtisserie. Han väljer bort kaffet för äppeljuice.

När Daniel Alfredson började skriva det som kom att bli boken Det andra livet, var det först en historia som lika gärna hade kunnat bli en film eller en tv-serie. Han som också har varit chef för SVT Drama har gjort det mesta i filmbranschen. Han har inte minst regisserat både film och tv, bland annat Mannen på balkongen, Tic Tac, Varg och Stieg Larsson-filmatiseringarna Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes.

– Jag ville att Helena skulle ha vissa egenskaper och att hon skulle vara så vanlig som möjligt, ingen superhjälte. Hon har sin styrka på det intellektuella planet istället för att ha en pistol innanför byxlinningen.

Daniel Alfredson förtydligar att han med vanlig menar att Helena är mamma, gift och har ett jobb.

Samtidigt är hon inte helt sympatisk. Hon är en person som klarar av att ljuga trovärdigt.

Från början funderade han på 1980-talet, det kalla krigets dagar och egentligen inleddes Daniel Alfredsons process med att hitta på den här historien redan före den storskaliga invasionen av Ukraina. Det är oroliga tider nu och det har varit det ett tag och det var det också under 1980-talet när Daniel själv var mellan 20 och 30 år gammal.

– Det var väldigt formativa år och det var så självklart med kalla kriget, med kärnvapenhot, med järnridån och att inte kunna resa fritt över gränserna in i Östeuropa. Framförallt kom människorna som bodde där inte ut.

s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

5

Jag tyckte att det fanns något oberättat om den perioden och det var då Helena kom in i bilden.

Daniel Alfredson har känslan av att den tiden, det allvaret, på något sätt har glömts bort eller i alla fall har förträngts. Hans numera vuxna barn har ingen relation alls till kalla kriget och stämningarna som rådde i Europa och världen då.

– Jag tyckte att det fanns något oberättat om den perioden och det var då Helena kom in i bilden. Det var lockande att ta en verklig historia och pussla in Helena i den. Min fru Birgitta ”Ditta” Bongenhielm hjälpte till med att komma fram till att det var en bok jag skulle ge mig på. som rutinerad kreatör och kulturarbetare men

ny som författare, var det svårt för honom att hitta sin stil. Hur vet man egentligen när man har hittat den?

Daniel Alfredson nämner några praktiska saker som han hade problem med. Som att man när man skriver filmmanus alltid skriver i presens och att man i filmmanusets värld aldrig kan ge sig i kast med vad folk känner, tänker och drömmer. Karaktärerna måste göra saker och säga saker. Samtidigt hade han med sig förmågan att berätta en historia och en sorglös hållning när det gäller att göra sig av med sina darlings.

– När man gör en film måste man fånga åskådarna, man måste ställa en fråga: Hur ska det gå? Den som tittar ska vilja veta mer. Det är något man alltid hör som film- eller tv-regissör, att man inte bara kan lulla på för då trycker någon bort dig. Generellt sett börjar nästan alla filmer nu, oavsett genre, med någon sorts flash-forward-scen. Tittaren får se vad som kommer att hända och sedan dyker det upp en liten text med: Två månader tidigare.

Det är ett knep som används, särskilt i tv-världen, för att understryka för tittaren att det här kommer att

6

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

bli spännande och rörande. Den där outtalade överenskommelsen, avtalet med tittaren eller läsaren, sitter i Daniel Alfredsons ryggrad. I ryggraden sitter också att det inte får bli tråkigt. ramhandlingen i boken är de tio dagar som ubåtsjakten i Hårsfjärden i Stockholms södra skärgård pågick, oktober 1982. Han fick en så kallad forskarlicens och tillbringade mycket tid på Kungliga biblioteket i Stockholm med att lyssna och titta på gamla radio- och tv-program.

– Själv har jag inte några specifika minnen av dagarna då alla pratade om Hårsfjärden men året innan gick ju U 137 på grund, i Blekinge. Känslan man hade var snarare att det var något som bara pågick, alla incidenter och alla teorier om vad det egentligen var.

Daniel Alfredson ler snett när han konstaterar att det finns uppgifter om att det var närmare 300 journalister på örlogsbasen Berga, som bara satt och väntade på att en ubåt skulle sprängas i luften.

– Stämningen var otroligt intensiv. Men jag tror att vi som inte befann oss i närheten, som inte var insatta, hade känslan: Hur svårt kan det vara?

Att jakten på en främmande farkost, storpolitik och action på en och samma gång, skulle bli spänningsroman, var inte självklart men däremot hoppas Daniel Alfredson nu att han har gjort Helena mångbottnad, att det finns igenkänning i hur hon agerar, igenkänning i hennes relation, i hur hon hanterar det som händer. Han resonerar en stund och kommer sedan fram till att de bästa filmerna han vet är de som är genreöverskridande. Då blir det extra bra, menar han. Det kan vara både komedi och tragedi på en gång. Så tänker han även med böcker.

– Det har varit en ambition från min sida att boken ska innehålla lite av allt och att det ska finnas en framåtrörelse i berättelsen. Det ska vara spännande, säger Daniel Alfredson. han tror att det märks att han har läst John

Le Carré och Graham Greene, men flikar in att det är det väl många som har gjort. Vi pratar om hans

far, Hans Alfredson, och om de spänningsromaner som han skrev. Daniel lyfter, när vi nu ändå letar efter likheter mellan de båda, de två kontrafaktiska romaner som Hans skrev.

– Om jag ska jämföra med något så är det Attentatet i Pålsjö skog som implicerar att Sverige blir attackerat av Nazityskland och blir en del av det riket. Han skrev också en bok, Den befjädrade ormen. I den är det några personer från Mayafolket som upptäcker Europa. De böckerna är lite besläktade med det jag har gjort. som ung drömde Daniel Alfredson om att bli

stillbildsfotograf. Han plåtade mycket och hade ett eget labb hemma. Viktigt var också att i alla fall inte hålla på med det hans far gjorde, han som gjorde ”en förskräcklig massa saker”.

– Min farmor tyckte att jag skulle bli upptäcktsresande. Jag argumenterade redan då för att det inte fanns så många vita, oupptäckta, fläckar på jorden. Men hon menade att det hade passat mig bra.

Daniel Alfredson tar sats. När han pratar växlar han tempo några gånger under vårt samtal.

Han uttrycker sig noggrant, välartikulerat, eftertänksamt men då och då tar han fart och säger saker som han stryker under med osynliga streck.

Som när han konstaterar att när man växer upp i en miljö där ens pappa gjorde en massa filmer, teater, revyer och ”allt vad det var”, så blir man påverkad.

s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

7

Foto: Martin Röshammar

Det har varit en ambition från min sida att boken ska innehålla lite av allt och att det ska finnas en framåtrörelse i berättelsen. Det ska vara spännande.

– De verkade också ha så väldigt kul när de jobbade. Så det var inte bara ett slit. När jag väl halkade in på den banan hade jag varit med om ganska mycket.

Fotointresset försvann när han började göra film men istället fick han arbeta med fantastiska filmfotografer och ja, det är han tacksam för, att han har fått möjligheten att samarbeta med så många duktiga yrkesmän och kvinnor, som är specialister på sitt område. Att han har fått resa mycket, inte sällan till

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

efter de nyss nämnda Millennium-filmerna, som

gick upp på biograferna 2009, har han i stort sett inte arbetat i Sverige alls, förutom Skumtimmen, baserad på Johan Theorins debutroman med samma namn.

Foto: Martin Röshammar

8

platser som inte ens fanns i hans drömmars värld innan, det är Daniel Alfredson också glad för. Det har berikat hans liv.

Att jobba utomlands har varit otroligt spännande och intensivt, ibland roligt men ofta alldeles för jobbigt.

2015 hade Kidnapping Freddy Heineken premiär, med Anthony Hopkins i huvudrollen.

– Att jobba utomlands har varit otroligt spännande och intensivt, ibland roligt men ofta alldeles för jobbigt. Det har varit väldigt tungt ibland. Filmen med Anthony Hopkins var baserad på en verklig historia, utspelar sig i Amsterdam framförallt, säger Daniel Alfredson och fortsätter: – Även om själva paketet blir större, det är fler människor, fler bilar, mer pengar som rullar, så är själva jobbet egentligen det samma. Men sedan är det en massa andra saker som är svåra. Det kan vara att man har en producent som man inte kommer överens med eller som har andra mål.

Han ändrar sittställning lite grann, tar en juiceslurk och säger sedan att regissörer har varit bortskämda i Sverige. Hen har haft Final cut, kunnat klippa filmen som hen har velat ha den. I en amerikansk, internationell kontext, ser det inte ut så. Då är regissören en, som Daniel Alfredson förklarar saken, hired gun som ska göra producentens film.

– Det har varit svårt för mig att förlika mig med och besvärligt att hantera. Och inte så särskilt attraktivt. Grejen är ju att om du läser ett manuskript och säger: Det är bara jag som kan göra den här filmen, då spelar det ingen roll. Då gör man filmen.

Kanske lurar man sig själv och kör på. Det har jag gjort. Men ibland har det kommit surt efter. Fast det har varit lärorikt.

Hur tänker du nu, hur ser du på din film-framtid?

– Kommer det där manuset så får det väl göra det.

Men om det inte klickar till så vet jag inte om det

DANIEL ALFREDSON

TH RI LLER | POLARIS

Daniel Alfredsons bok Det andra livet utkom den 7 maj och finns i bokhandeln.

Använd QR-koden för att köpa boken.

Finns som ljudbok, inläsare: Annika Hallin

är värt det. Kanske har jag blivit bortskämd. Men då tror jag att jag hellre ägnar mig åt Helena och hennes liv och det är tänkt att det ska bli en bok till.

Men än så länge är jag bara i researchstadiet.

Då tror jag att jag hellre ägnar mig åt Helena och hennes liv och det är tänkt att det ska bli en bok till. s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

9

Tina N Martin

TINA N MARTIN GÖR MÖRKRET TILL SIN SCEN Gymnasieläraren Tina N Martin har nått fram till den sista boken om Idun Lind. Sedan följer en ny bok­serie som även den utspelar sig i trakterna kring Luleå och Boden.

– Norrbotten är en fantastiskt fin plats. Men den är också väl lämpad för mord. Vi har så mycket yta. Jag spenderar mycket tid i skogen och ja, man möter ju nästan aldrig någon.

D

Text: Martin Röshammar

et är ingen vanlig dag. Boken Trollkarlen har precis gått i tryck. För fem minuter sedan. Tina N Martin beskriver en känsla av tomhet: Vad ska hon göra med all tid nu?

Egentligen är det inget problem. De närmaste två veckorna ska hon nämligen ägna sig åt att försöka skriva sitt livs första synopsis. Hon debuterade 2021 med Befriaren. Det var i den Idun Lind och avdelningen för grova brott i Luleå, visade sig för första gången. Sedan har det kommit nya böcker varje år.

Först Åskmakaren, sedan Sorgsystern och förra året, Vindguden.

– Kanske är det ett nybörjarmisstag. Att man upptäcker efter vägen: ”Nej, men hjälp, tänk om den här karaktären varit annorlunda. Ett annat kön, en annan inställning till något, andra brister. Då hade man

10

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

kunnat använda det. Så nu ska jag försöka undvika den fallgropen och mejsla fram karaktärerna tydligare innan jag börjar skriva.

Sedan, mitt i meningen, erkänner, eller kanske inser, hon att den där planen inte kommer att hålla. Det kommer att förändras längs vägen. Ändå. Med eller utan synopsis. hon var över 40 när hennes första bok kom ut och

trots att det har gått fort, att serien om Idun Lind hittills har sålt i över 100 000 exemplar, är såld till flera länder och har nått stora framgångar i exempelvis Tyskland, jobbar hon fortfarande två dagar i veckan som gymnasielärare, i Luleå.

– Jag har så svårt att släppa skolans värld. Och vet du, att bli lärare var min barndomsdröm. Jag visste redan i årskurs två på lågstadiet att det var lärare jag

Foto: Johan Saarela

TINA NARVAEZ MARTIN Född: Den 14 april 1980.

Bor: I Boden.

Familj: Gift med Manuel Narvaez Martin. De har två döttrar. Är: Författare och gymnasielärare.

Aktuell: Med spänningsromanen Trollkarlen.

s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

1 1

Norrbotten är en fantastiskt fin plats.

Men den är också väl lämpad för mord.

Foto: Mats Engfors

skulle bli. Det är faktiskt eleverna, det är ungdomarna och att vara i ett sammanhang, som fortfarande gör att jag trivs så med jobbet.

Tina N Martin, N:et står för Narvaez, jobbar på estetiska programmet och tacksamheten forsar genom telefonnätet när hon beskriver hur det är att få ta del av de unga vuxnas tankar och idéer. Hon lyfter lyxen det innebär att få dela vardagen med ungdomar som alla är kulturintresserade, vilket hon också är, gammal dansare som hon är i grunden.

– Det är ett universum med rotsystemet i det konstnärliga och det har jag vansinnigt svårt att lämna. Jag har ont i magen varje år, när jag släpper iväg mina treor. Och så brusar det i sinnet då jag tar emot de nya ettorna på hösten. Jag tycker ärligt synd om dem som inte är lärare.

Som livet ser ut just nu har Tina svårt att tänka sig ett arbetsliv där hon bara sitter hemma och umgås

12

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

Det är ett universum med rotsystemet i det konstnärliga och det har jag vansinnigt svårt att lämna. med sina karaktärer, karaktärer som bara finns i hennes huvud. Men kanske, kanske, blir det så ändå, att det inte går att fortsätta ha fötterna i båda världarna.

Lärarrollen och författandet korsbefruktar varandra väldigt lite, tycker hon. Hon har medvetet valt att inte prata om sitt författarjobb i skolan, i alla fall inte med eleverna.

– Jag har varit lärare i ungefär 20 år och det som har hänt i ungdomsvärlden är att mycket skuld, skam och tabu kring att inte ha det som man förväntas ha

det, har försvunnit. De pratar om hur det är hemma, om sitt eget mående, diagnoser, det har de blivit mycket mer öppna med.

När jag började som lärare var det ingen som berättade att man bodde i till exempel familjehem, att man hade en kontaktperson eller behövde gå ifrån ibland för att ha stödsamtal på Bup eller på Soc. Nu, konstaterar Tina N Martin, har de unga inga problem med att prata om sina liv och sina problem. Hon använder aldrig sina faktiska elever i sina böcker, men det händer att hon snappar upp saker som de berättar om ”hur det går till”. Sedan visar hennes research att jo, det är precis så illa som ungdomarna beskriver situationen.

– Åh, de unga är mycket klokare än vuxenvärlden. Jag brukar tänka att det går utför efter 25. Sedan är det bara uppförsbacke. hon tar med mig (och dig) till tiden när hon själv gick på mellanstadiet. Bodens stadsbibliotek var en av de viktigaste platserna i hennes lilla värld. Hon målar upp en bild av en öppnare skola, ett öppnare samhälle. Skolan förblev olåst när lärarna gick hem, innan vaktmästaren gick runt och låste vid fyratiden.

Det där räknade Tina ut ganska snabbt så när hennes lärare gick hem gömde hon sig i korridoren och smög tillbaka till klassrummet. Där låste hon dörren och lekte lärare till halv fyra, med kartor och andra hjälpmedel. Det var klassråd och olika ämnen. Sedan smög hon hem.

En upptäckt hon gjorde var att det fanns ett bokskåp längst bak i klassrummet. Där fanns det linjaler, pennor och pennvässare. Allt möjligt. Och små, blå skrivböcker med linjerade sidor. Högarna med böcker fylldes på allteftersom. Då började hon stjäla. Två, tre, fyra stycken. Hon tog hem dem och så skrev hon be-

Det är ju inget myspys i mina deckare. Det är det mörkaste mörka. rättelser, våldsamma och tragiska sådana. Inte sällan handlade de om förintelsen. En klasskompis snappade upp vad Tina höll på med och så plötsligt ville alla läsa, även eleverna i parallellklasserna. Kompisen fixade ett utlåningssystem. Man fick skriva upp sig hos henne och så lånade hon ut böckerna. Då hade låntagarna en vecka på sig att läsa.

– jag har alltid skrivit. Också under en jättetuff period i livet. Jag förlorade min syrra när jag var 33 år. Hon var tre år äldre. Det kom helt utan förvarning.

Hon var inte sjuk men somnade en kväll i november för att sedan aldrig vakna igen. Då började jag blogga om sorgen, för att inte bli galen av sorg.

Språket Tina N Martin använder när hon talar är färgrikt, varierat och fyllt av känslor. Den där förmågan, att fantasifullt vända och vrida på språket, finns förstås med även när hon skriver om Idun Lind. Och mörkret som ligger som en filt över Tinas böcker, det var hon ju inne och rörde runt i redan när hon skrev i de blå anteckningsböckerna.

– Det är ju inget myspys i mina deckare.

Hon säger det med emfas, med stora, tjocka streck under, men också med ett litet fniss.

– Det är det mörkaste mörka. Men det är klart att det finns ljus också. Jag vet faktiskt inte var mörkret kommer ifrån. Men jag är mycket intresserad av bakomliggande orsaker. Förresten hänger det kanske ihop med läraryrket. tina n martin har stått där i sitt klassrum och

har varit så arg på elever som har misskött sig, som har stört sina kamrater, som har kommit för sent, som inte gör det de ska. Så berättar hon om en elev som verkligen betedde sig illa, som till och med somnade på lektionerna. Till slut blev läraren arg och kommunicerade sin ilska mer än tydligt.

s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

1 3

– Då tittade eleven på mig och sa: ”Förlåt, förlåt, för att jag inte gör det jag ska. Men det är så här att mina föräldrar är alkoholiserade och när jag kliver upp på morgonen så ligger de ofta utslagna i vardagsrummet. I fyllan. Och jag kan inte lämna min treåriga syster ensam”. Jag nästan rasade genom golvet. Jag kände direkt: ”Nej, men Tina, det är klart att det finns en orsak till beteendet”. många år har gåt t sedan dess men hon men-

ar att det, även när det handlar om den värsta sortens brott, finns någon underliggande problematik.

Den intresserar henne. Dessutom läser hon själv tuffa deckare, hon säger det så. Därför låtsas hon inte heller att hon läser ”fin litteratur” i första hand, i en bransch som inte sällan delas upp i fin och ful litteratur.

– Den uppdelningen kan man diskutera men jag läser gärna deckare själv och jag funderar: ”Vem är gärningspersonen och varför?”. Jag gillar gåtor.

Idun Lind då, var kom hon ifrån?

– När jag pluggade religionsvetenskap läste jag en kurs om sektmiljöer. Då väcktes tanken om att prova att skriva fiktion, och skicka in till ett förlag.

Redan från början visste Tina att hon inte var ute efter en avdankad, halvalkoholiserad, manlig polis som beter sig illa på jobbet, men löser fallen ändå.

Lika säker var hon på att huvudpersonen inte skulle vara purung men heller inte medelålders.

– Det är en kvinna som är intresserad av utredningsarbetet, som driver framåt, som är intresserad av människor och orsakerna bakom. Hon tränar

Det är en kvinna som är intresserad av utredningsarbetet, som driver framåt, som är intresserad av människor och orsakerna bakom. mycket, har trubbliga syskonrelationer och har sorg.

Idun har förlorat sin mamma. Hon är en sådan person som anpassar sig på jobbet, en ganska vanlig person.

14

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

Tina N Martins senaste bok Trollkarlen utkom den 23 juli och finns i bokhandeln.

Använd QR-koden för att köpa boken.

Finns som ljudbok, inläsare: Lo Kauppi

I sitt brev som hon skickade med sitt första manus, den första versionen av Befriaren, meddelade hon att hon lämnar Befriaren ”i era händer och börjar skriva på nästa del”. Tanken var att det var så branschen såg ut, att det var serier som förlagen ville ha. I själva verket skrev hon inte alls på nästa del. Inte trodde hon att manuset skulle antas. Men det blev det och det blev ett kontrakt på fem böcker. nu har hon nått i mål. Med Trollkarlen, den sista boken om Idun Lind, ville Tina N Martin avsluta på hemmaplan, i dansens värld. Hon har själv gått Danshögskolan som det hette då. Nu heter det Dans- och cirkushögskolan.

– Jag är djupt fascinerad av den världen. Den har många fantastiska sidor men den har också en elitism

och en pennalism. Boken handlar om unga människors drömmar om att stå på scen och om rampljuset, men även om det som sker i kulisserna och den tystnadskultur och den konkurrenssituation som råder.

Det har jag utforskat.

Det hade hon nog aldrig kunnat tro men nu är Tina ganska mätt på dans, ganska trött. Det har varit hennes sammanhang hela hennes liv.

– Disciplinen från dansen har jag med mig in i skrivandet.

Trollkarlen finns ute när du läser det här och i september kommer hon att besöka Bokmässan i Göteborg. Hon pratar inför folk hela dagarna, det har hon inga problem med och att möta läsarna, det ser hon verkligen fram emot. Ja, hon bubblar och längtar så att det hörs, när hon tydliggör vad det betyder att träffa läsarna. Och kollegorna.

– Det är en otroligt bjussig värld. Jag trodde nog att författare, på samma sätt som dansare, skulle vara

Det är en otroligt bjussig värld. Jag trodde nog att författare, på samma sätt som dansare, skulle vara varandras konkurrenter.

Men det är faktiskt inte så. varandras konkurrenter. Men det är faktiskt inte så.

Tina N Martin hyllar sin klick, sitt gäng. De håller ihop, håller varandra om ryggen, stöttar och pushar.

Ibland bromsar de, om det behövs.

– Frida Skybäck är med, liksom Maria Grund och Monica Rehn. Det är ett så ensamt jobb att vara författare så det är viktigt att ha någon att bolla med.

TIDIGARE UTGIVNING AV TINA N MARTIN

Läraren Eva Vendel hittas död, hängande i en takkrok. Det är ett spektakulärt brott, någon har spikat två tjocka spikar genom händerna efter att ha tagit hennes liv. »Det är en imponerande bok för att vara en debutroman och man ser fram emot att möta Idun Lind och Calle Brandt igen.« Ann-Katrin Öhman, Kuriren

Det är 22 minusgrader ute när en man hittas död och lemlästad på isen.

När Idun Lind ska utreda fallet får hon hjälp av Tareq Shaheen. Det blir en utredning som tar dem till en värld fylld av pengar, våld och makt

Elvira Lind försvann spårlöst från ett ungdomshem för tre år sedan. När hon mitt under ett pågående bröllop faller från kyrktornet mot sin omedelbara död är det början på en komplicerad utredning. Har hon tagit sitt eget liv eller blivit mördad?

»Ett allvarligt ämne, men Tina N Martin lyckas göra det spännande utan att det blir ytligt.«

»Välskriven och berörande spänning som håller läsaren fast hela vägen till slutet.«

Lotta Olsson, DN

Kapprakt

Ett illa tilltygat lik hittas i älven vid byn Harads. Det uppdagas snart att den döde varit placerad i ett flyktingförvar men sedan dess fått uppehållstillstånd.

När Idun Lind och Calle Brandt börjar ställa frågor i det lilla samhället blir det tydligt att ingen vill tala om det som skett. Var har mannen befunnit sig den senaste tiden? Vad är det egentligen som pågår i de norrbottniska skogarna?

s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

1 5

NIKLAS TURNER OLOVZON Född: Den 27 mars 1976.

Bor: I Västanvik i Leksands kommun, i Dalarna.

Familj: Gift med Elizabeth ”Bettan” Turner. Två söner, Lou och Lee. Är: Författare och copywriter.

Aktuell: Med spänningsromanen Glashus.

16

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

Niklas Turner Olovzon

BORTOM BROTT OCH MORD MED NIKLAS TURNER OLOVZON Han slog igenom med Isberg. Nu är Niklas Turner Olovzon tillbaka med sin tredje bok i Doldasviten. I Glashus hamnar Micke och Josefine i en hiss tillsammans, i en midsommartom Hötorgsskrapa. Det förflutna rullas upp.

Text: Martin Röshammar

N

Foto: Tina Axelsson

iklas Turner Olovzon ber om att få ringa tillbaka. Han och familjen befinner sig i Koh Lanta, Thailand, och utan förvarning har ett våldsamt monsunregn svept in. Solen försvann och det snabbt. Uppblåsbara späckhuggare var plötsligt lite överallt. Han beskriver det som att han sprang runt som en annan Päron till farsa och försökte få fatt på allting.

Just den här miljön, Koh Lanta, skildrar Niklas i sin andra bok, Sandslott, i Doldasviten där för övrigt en svensk överklassfamiljs tonårsson försvinner spårlöst en ovädersnatt. Han gräver där han står när han placerar sina böcker geografiskt. Mer om det snart.

När det här skrivs har han lämnat in manuset till den nya boken, Glashus och kan därför njuta av semestern. Ja, förutom lite småpill då.

– Det är en berättelse som jag har burit med mig länge. Det är ju en svit jag håller på med så berättelserna är egentligen ganska fristående till karaktä-

ren även om familjen i byn Tassby, med matriarken Liss-Kulla i spetsen, den återkommer i alla de tre böckerna, säger Niklas Turner Olovzon och utvecklar: – Grundpremissen i Glashus är ganska enkel. Två personer fastnar av olika skäl, under dramatiska omständigheter, i samma hiss i en övergiven kontorsskrapa vid Sergels torg. De är olika som personer och är verkligen strandsatta, utan mobiltäckning och utan att kunna ta sig därifrån.

Romanen utspelas egentligen i nutid, under en enda natt men samtidigt, påpekar författaren, består boken av deras vägar fram till det här ögonblicket.

Hur hamnade de egentligen där? Det är det han har velat utforska.

Det förflutna och hur det inte släpper taget, det handlar Niklas Turner Olovzons Doldasviten mycket om, om människors hemligheter och det vi döljer för omvärlden. Hur blir det när hemligheterna kommer upp till ytan och vad får det för konsekvenser i nuet?

Vad sätter det igång för kedjereaktioner?

s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

1 7

Jag är väl egentligen mer intresserad av det psykologiska samspelet mellan människor än jag är av själva brottet.

– Den första boken handlar om bymentalitet, om när någon i den lilla slutna byn, där allt har varit likadant länge, plötsligt börjar bete sig annorlunda.

Det sätter igång en kedjereaktion som får katastrofala konsekvenser, säger Niklas Turner Olovzon om den hyllade Isberg som bland annat belönades med Crimetime Award för Årets deckardebut 2023.

I Sandslott, den andra boken i sviten, är det fokus på en mammas kamp för att hitta sin son. Men det handlar också om vad hon bär på för förträngda minnen.

– I grund och botten rör det sig om att saker från det förflutna kommer upp till ytan när något händer i nuet. Jag är väl egentligen mer intresserad av det psykologiska samspelet mellan människor än jag är av själva brottet.

För det sker brott i Niklas Turner Olovzons böcker, även om det ibland tar ganska lång tid innan det faktiskt begås ett brott. Han poängterar att han inte är så ”jätteintresserad av det där med lik som hittas och en polisutredning startar”. Det är inte hans grej. Inte heller tycker han om att genrebestämma sina böcker.

Från början hade han till och med en genrediskussion med sin dåvarande förläggare. Var det en spänningsroman eller ett mörkt relationsdrama, en roman?

Lule-dialekten, han sitter i Luleå Hockeys styrelse trots att han för länge sedan har lämnat hemstaden, har han inte släppt. Han är verbal, välformulerad, ivrig. Han säger att han, om vi nu uppfinner en slags linje där spänningslitteratur kan placeras in, befinner sig längst ut på den ena spänningskanten om till exempel Sjöwall Wahlöö eller Agatha Christie är längst bort på den andra.

– Även om upptakten på den här senaste boken har drag av thriller i sig är det mer av en ganska sorglig och mörk levnadsteckning av de här två människorna. Det är mer intressant för mig. Men jag tycker om

18

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

när det finns en gåta eller ett spänningsdriv. Jag har väldigt svårt för litteratur som står och stampar. här tar vi en paus i texten för att berätta att

Niklas Turner Olovzons liv tog en drastisk vändning 2018. Han och hans fru, Bettan, höll på att förlora sonen Lou i en hissolycka i parets lägenhet på Södermalm i Stockholm. Lou överlevde men där och då började familjen på nytt. Sonen har återhämtat sig men är numera rullstolsburen och de bor i Dalarna, i Västanvik, som för övrigt ligger alldeles nära den by där hans föräldrar bor, som är verklighetens Tassby.

Niklas är vd för en kommunikationsbyrå, han är fortfarande det, men pendlar mellan storstaden och landsbygden. Efter olyckan började han skriva för sin egen skull, han som sedan länge hade skrivit utan att komma längre med sina manus än till skrivbordslådan. Då släppte det. Skrivandet av Isberg fungerade som en sorgeprocess.

Den hissolyckan hade trots allt ingenting med Glashus och tillkomsten av den boken att göra, den idén hade han ju burit på länge. Men när han satte igång datorn efter olyckan var det dokumentet med kludd och anteckningar, kring manuset om två per-

soner som fastnar i en hiss, som dök upp. Det gav honom kalla kårar och dokumentet förpassades till vänthallen så länge.

Jag tycker om när det finns en gåta eller ett spänningsdriv. Jag har väldigt svårt för litteratur som står och stampar. s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

1 9

Jo, Niklas Turner Olovzons Glashus innehåller en hel del mörk humor, en hel del komik och drift med reklamvärlden och många av människorna som skildras är också lånade från verkligheten, från personer han har mött. när tidningar, radio och tv behöver en varu-

Niklas Turner Olovzons senaste bok Glashus utkom den 24 september och finns i bokhandeln.

Använd QR-koden för att köpa boken.

Finns som ljudbok, inläsare: Magnus Roosmann

När Niklas Turner Olovzon väl återvände till de två personerna i hissen hamnade han själv, som människa, långt nere i ett mörkt hål. Något han menar är både på gott och ont när man skriver. Då han skrev Isberg mådde han dåligt. Sandslott skrev han i en helt annan sinnesstämning, han var närvarande och som han säger det, mycket mer medveten om vad han faktiskt skrev. Han gick inte hela ”vägen ner i källaren”.

– Det kan vara skitjobbigt och dränerande att skriva när man mår dåligt. Men samtidigt är det också ganska häftigt när man väl läser det. Med den här tredje romanen hittade jag tillbaka dit. Den är mer personlig och handlar en hel del om den reklambransch som jag har verkat inom så länge.

20

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

märkesexpert som ska uttala sig om vad till exempel en viss händelse betyder för ett varumärke, då är det ofta honom man ringer. Så han är van vid att han får frågan, formulerad på olika vis, om han själv ser sig som ett varumärke, om han kan använda sig av sin branschkunskap för att slå sig fram som även som författare.

– När jag debuterade kunde jag bli så irriterad. I verkligheten är det lite svårare att applicera något slags teorier på sig själv eller sådan kunskap, på sig själv. I den här världen är det förlaget som är experterna och det har varit nyttigt för mig, att försöka släppa kontrollen.

De tre böckerna, Isberg, Sandslott och Glashus, har musikteman. I den första var det David Bowie, i den andra var det Madonna och nu är det Depeche Mode som har vävts in i handlingen och apropå musik och musiklyssnande, suckar han över att hans musiksmak har stagnerat, att han har fastnat i det förflutna.

– Jag har alltid tyckt att jag har koll men så inser man allt mer att man klamrar sig fast vid det som har gjorts för länge sedan. Man blir som sina föräldrar på det sättet. Jag upptäckte, att jag lyssnar orimligt mycket på 80- och 90-talsmusik. Helt plötsligt lyssnar jag på grunge, på Nirvana och Pearl Jam och inser att jag ålderskrisar och försöker framkalla en svunnen tid. vi pratar om kreativitet och håller oss fast i

de två världarna, reklambranschen och litteraturbranschen. Niklas Turner Olovzon minns hur han på Bokmässan en gång pratade med sin förlagschef, Jonas Axelsson, på Polaris.

– Han ville nog, och tänkte på litteraturbranschen, att jag skulle säga att det var så skönt att vara i en riktigt kreativ och fri värld, till skillnad från reklamvärlden. Jag ville vara lite provokativ då när jag svarade, men jag står för det jag sa, att det finns så många regler när det gäller romanskrivande och även i spän-

Du får, som författare, inte beskriva för mycket, för noggrant. ningsgenren. Det är fullt av boxar som böckerna och författarna ska sättas in i och jag menar att idéskapandet på en reklambyrå ibland kan vara betydligt mer crazy bananas.

Han drömde tidigt om att skriva, kanske var han bara tio år när han började tänka att han minsann skulle bli författare. Nu pratar Niklas Turner Olovzon mycket om att fånga stämningar, att det är viktigare än miljöbeskrivningar kring hus eller natur.

– Du får, som författare, inte beskriva för mycket, för noggrant. Läsaren, eller lyssnaren, ska ju ändå forma sitt eget landskap, sin egen bild av hur det ser ut.

TIDIGARE UTGIVNING AV NIKLAS TURNER OLOVZON

Isberg är en spänningsroman och familjesaga.

Det är Niklas Turner Olovzons debut, men också första delen i Doldasviten.

Sandslott är den andra, f ristående delen i Doldasviten, som utforskar det vi människor döljer för omvärlden.

»Isberg är en rasande stark thriller, ett laddat familjedrama, och en hudnära landsortsskildring. En ny stjärna har tänts på den svenska spänningsromanens himmel.«

»Niklas Turner Olovzon är en skicklig berättare som flätar in sorg och ensamhet, och en växande insikt om vilka de verkliga brottslingarna är.«

Christoffer Carlsson

Lotta Olsson, DN

s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

2 1

Maria Grund

”DET JAG SKRIVER KOMMER FRÅN MINA STÖRSTA RÄDSLOR OCH MARDRÖMMAR” Fem år efter bokdebuten lever Maria Grund på sitt romanskrivande.

Böckerna där ett mörkt Gotland står i centrum, är utgivna i många länder, bland annat Tyskland och Frankrike.

Text: Martin Röshammar

T

Foto: Joel Nilsson

rilogin om kriminalkommissarien och ensamvargen Sanna Berling, som följer hennes och Sveriges utveckling från 1986 och en bit in i 2000-talet, avslutas nu med Silverkaninen.

När Maria Grund arbetar sitter hon vid ett gammalt skrivbord, i ett ljust rum som har varit en veranda. Hon omringas av fönster, mycket växter och många brevpressar. De sistnämnda behövs för att hålla alla papper på plats. I rummet som har krämvita väggar, finns också ett gammalt barockskåp, hennes mammas. Där trängs alla de internationella utgåvorna av Marias böcker.

Diskret, i ett hörn, står en urna. Förra våren gick den irländska varghunden River hastigt bort, han som alltid fanns med när Maria skrev. Hon poängterar att ingen annan ser honom, men han finns där, på något sätt närvarande.

– Det har gått mer än ett år men ändå tänker jag på honom nästan varje dag. Han är en stor del av mitt liv och mitt skrivande, säger Maria Grund och fortsätter:

22

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

– Han följde med på boksigneringar på Gotland och bokhandeln i Visby hade till och med gjort i ordning en plats för honom. Han var jättestor, typ världens största hund men så lugn och fin så länge han var vid min sida.

Men när Maria inte var hemma var River olycklig, han som var en verklig kompis. Nu har hon och familjen adopterat en helt annan hund, en liten shih tzu, som heter Max. Han är som ett tredje barn, konstaterar Maria, ett barn som skuttar fram, en vit fluffig sak som behövde ett hem. Max har en liten säng inne i hennes arbetsrum. Han tycker om ljudet av tangentbordet, trivs när Maria Grund skriver. det är i hemse , fem mil söder om Visby, arbetsrummet och dess författare, finns. Det är här hon numera skriver sina närmast klaustrofobiskt stämningsfyllda böcker om polisen Sanna Berling.

Det har gått snabbt sedan den första boken, Maria Grunds debut, Dödssynden. Den kom ut 2020 och vann Svenska Deckarakademins pris för Årets bästa

MARIA GRUND Född: Den 28 januari 1975.

Bor: I Hemse på Gotland.

Familj: Gift med Martin Sundberg. Två barn, tvillingarna Emma och Sebastian. Är: Författare. Men har tidigare jobbat som både copywriter och manusförfattare.

Aktuell: Med spänningsromanen Silverkaninen.

s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

2 3

Maria Grunds senaste bok Silverkaninen utkom den 27 augusti och finns i bokhandeln.

Använd QR-koden för att köpa boken.

Finns som ljudbok, inläsare: Gabriella Boris

Sanna är en sorgsen slitvarg som är ganska ensam även när hon inte är det. debut och såldes till ett dussin andra länder. Efter den kom Dödsdansen och sedan har det blivit ytterligare tre böcker, de tre senaste på Polaris, om Sanna Berling som ung polis.

– Sanna är en sorgsen slitvarg som är ganska ensam även när hon inte är det. Hon är envis, intuitiv, sorgsen och ganska hård mot sig själv.

24

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

Visst har Sanna Berling olika polispartners och visst har hon en nära vän, åklagaren Borghild Björnsdotter, men hon är ändå en ensamvarg, en modig och rädd sådan som gör många saker som hon egentligen tycker är väldigt jobbiga. Många av hennes kollegor är ganska utåtagerande men Sanna vänder sig snarare inåt.

– Mycket av det som sker när vi tillbringar tid med henne, händer i hennes eget processande av miljöer, människor och saker hon ser, oftare än i bollande med andra, i samverkan med andra.

Eftertänksamt, noggrant och kärleksfullt beskriver Maria Grund sin huvudperson. Först nämner hon ordet introvert men ändrar sig kvickt och säger sedan att Sanna Berling jobbar hårt, att Sanna visserligen är skarp men att det är slitet, mängden tid och kraft hon lägger ner, som verkligen gör henne till en duktig polis.

Sanna Berling finns förstås inte på riktigt men hon kom till Maria Grund på en strand. En kvinna hade brännmärken på ryggen, märken som nästan såg ut som vingar. Kvinnan pratade i telefon med någon.

– Det lät som om hon försökte vara väldigt stark.

Då fick jag bilden av att hon varit med om någonting fruktansvärt. Historien om elden kom i samma stund.

Sedan växte hennes berättelse, hennes förflutna fram.

Men egentligen var hon inte en särskilt framträdande karaktär i början. Då var hon en av flera men allteftersom trädde hon fram mer. Hon tog för sig.

Den sista boken om Sanna Berling, heter Silverkaninen. Sanna gör sin sista vecka i tjänst, ska snart föda sitt första barn när en kvinna hittas död på en kalkstensgård på Gotland, långt bortom allmän väg.

Mordhistorien hör ihop med det som händer en regnig natt i byn Augu i Småland. En främling knackar på dörren till det gamla värdshuset och Sanna Berlings lugna jobbvecka blir något helt annat, vilket känns från rad ett. Oron liksom dallrar i både luften på Gotland och på boksidorna, olustkänslan är kompakt och läslockande. Samtidigt. i begynnelsen var det ett filmmanus hon skrev

på, Maria Grund, när hon arbetade med Dödssynden. Hon bokdebuterade sent, 45 år gammal, men

Även om det fiktiva Gotland går lite i moll så är det ändå vackert på något sätt.

har skrivit mycket i livet. Hon har bland annat gått en manus­utbildning i New York, har arbetat som manusförfattare, men också som copywriter och understryker att hon har hjälp av det nu, särskilt när det kommer till struktur och disciplin och när det handlar om dialogskrivande.

Som copywriter i New York lärde hon sig engelska den hårda vägen. Varje liten paragraf granskades in i minsta detalj. Rödmarkeringarna var många, precis som antalet läsare, innan texterna kunde godkännas.

Den noggrannheten har hon också nytta av, precis som att hon inte räds kritik.

Med tanke på sättet som den fängslande stämningen byggs upp och inte släpper taget i Maria Grunds böcker är det kanske inte överraskande att Warner Bros Sverige har köpt rättigheterna till bokserien om Sanna Berling. Maria Grund konstaterar att tv-serie-processen går framåt även om hon inte kan eller får avslöja något om när, var eller hur.

– Jag hoppas verkligen att det blir bra. Det är som om att släppa ifrån sig en del av sig själv. Jag har tillbringat så mycket tid med Sanna Berling och så fort hon kommer att gestaltas av en skådespelerska så blir istället den personen den här karaktären som jag har

s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

2 5

Livet är inte bara en dörr som öppnar en annan som i sin tur öppnar nästa dörr. format. Från början tänkte jag att jag inte ville att det skulle bli film eller tv men nu görs det så mycket som är så himla bra. Så det känns hoppfullt. den unga maria grund pluggade ”jättemycket”. I

gymnasiet gick hon naturvetenskaplig linje och kom senare in på en läkarutbildning i USA. Men som femtonåring skrev hon poesi hemma på rummet, med matteboken öppen. Hon säger nu att hon aldrig hade kunnat föreställa sig ett liv som författare. Inte då.

Men skrivandet var redan då som en flykt från allt det andra, något hon hade helt och hållet för sig själv.

Samtidigt blev hon ofta ombedd att läsa upp sina berättelser.

– Det var plågsamt och pinsamt. Att läraren fick läsa var okej men de andra… Så även om jag var lite stolt så skulle nog den personen ha behövt veta att en dag kommer många fler människor än hennes klasskamrater läsa hennes historier.

Vägen har verkligen inte varit spikrak för Maria Grund och hon refererar till tennisgiganten Roger Federer och det han har sagt om sin karriär, att han visserligen vann 80 procent av sina matcher men bara 54 procent av sina poäng i de matcherna. Även de allra bästa förlorar mycket, även de allra mest framgångsrika har motgångar, något ”man som ung behöver fatta”, menar Maria Grund.

– Livet är inte bara en dörr som öppnar en annan som i sin tur öppnar nästa dörr.

Nu väntar Bokmässan, något Maria Grund älskar, att få möta sina läsare, liksom att prata om sina böcker i andra sammanhang eller att gå på fest och träffa vänner. De mötena, de sociala stunderna, tycker hon om men hon flikar in att hon är väldigt trött efteråt och att hon i vardagen är ljudkänslig och trivs i tystnaden och är lite av en enstöring.

26

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

– Det finns säkert något som en psykolog skulle kunna plocka fram i att jag ägnar mig åt att skriva.

Just där och då är jag Gud i den värld jag har skapat.

Jag får bestämma allting där. Den kontrollen har man ju inte över resten av sitt liv, säger Maria Grund och tar snabbt upp den tråden: – När jag började skriva min första bok hade jag lidit av ganska svåra depressioner under många år.

Skrivandet erbjöd en sorts lättnad. Apropå mörkret i mina böcker kan jag gå in i det men ändå styra det.

Jag hade vänner som trodde att jag skulle skriva något romantiskt eller feelgood. De hade inte alls sett det här kolsvarta i mig.

Att det skulle bli en kriminalroman eller en spänningsroman var inte meningen från början även om det fanns två poliser med. Men de var två, inte särskilt framträdande, karaktärer. Under redigeringens gång växte det fram mer och mer, hennes vänner kallade det för en hårdkokt polisbok.

– Det här är väl som att svära i kyrkan men jag hade inte varit fascinerad av true crime, brott, brottshistoria eller själva polisarbetet. Däremot har jag alltid gillat att titta på tv-serier. Men väldigt sent in i redigeringen kontaktade jag en granne som hade varit polischef på Gotland för att fråga honom om råd. Sedan har han jobbat med mig genom alla mina böcker.

Maria Grund skrattar till och säger att hon kanske levde i någon sorts förnekelse ända in i det sista.

Hon insåg att hon trots allt skrev om poliser och att hon måste kolla det med någon. Numera tar hon också hjälp av en ambulanssjuksköterska i sitt research­ arbete.

Jag hade vänner som trodde att jag skulle skriva något romantiskt eller feelgood. De hade inte alls sett det här kolsvarta i mig.

hon har precis börjat arbetet med den första boken i en ny serie. Maria Grund berättar, även om hon i övrigt är hemlighetsfull, att den ska komma ut 2026, att det är en kvinnlig huvudkaraktär och att den kommer att utspela sig i Hemse-trakten.

– Min farmor kommer härifrån, från en gård utanför samhället. När jag var barn var jag på ön på somrarna så det känns lite som att komma hem och jobba.

Och även om jag har skrivit böcker som har utspelat sig på Gotland och har inspirerats av Gotland så är det här första gången som jag verkligen går in i det lokala.

Hon ser fram emot enkelheten, att skriva om en plats som faktiskt finns, men är väl medveten om vikten av att vara försiktig. Det gäller att motstå frestelsen att låna alltför mycket av verkligheten eller att oavsiktligt skapa karaktärer som påminner för mycket om personer som faktiskt existerar.

– Det ska bli väldigt roligt att jobba med den här byn som kuliss. Och gårdarna. Mysigt är nog rätt ord att beskriva det med för jag tycker om tanken på att jag ska gå här på fälten och i skogarna. Behöver jag lösa upp en knut i berättelsen så finns hela den världen runt husknuten, säger Maria Grund.

Varje gång hennes böcker recenseras så lyfter skribenten mörkret och svärtan. Skräckgotiskt har det till och med kallats, det hon ägnar sig åt.

– Visst är böckerna mörka men när jag skriver tänker jag inte på hur mörk berättelsen är. Men jag tror att det jag skriver kommer från mina största rädslor och mardrömmar och under skrivandets gång bearbetar och redigerar jag, då blir det ofta bara ännu mörkare, förklarar Maria Grund.

Svårast, det som griper henne allra mest, är inte själva skrivandet utan researchen när hon grottar ner sig i hur mycket hemskt som egentligen händer i världen, och som drabbar kvinnor. Det kvinnliga perspektivet är genomgående i hennes böcker och att skriva om brott mot kvinnor är, som hon uttrycker det, en mörk och plågsam upplevelse.

När hon skrev Bläckfisken pratade hon med psykologer, läkare och sköterskor som jobbar med våldtäktsoffer och när det var som tuffast, när historierna

var som svartast, då försökte hon påminna sig själv om vikten av att bidra till samtalet om sexuellt våld.

Det är stundtals motigt att skriva om Gotland på det sätt som Maria Grund gör. Researcharbetet kastar in henne i en verklighet med utsatthet, drogmissbruk och droghandel.

– Men det finns ju så otroligt mycket som är fint här också. Och även om det fiktiva Gotland går lite i moll så är det ändå vackert på något sätt.

Det jag skriver kommer från mina största rädslor och mardrömmar.

TIDIGARE UTGIVNING AV MARIA GRUND

Maria Grund är en svensk kriminalförfattare, bosatt på Gotland. Hennes bok Nattflygaren är första delen i en serie om Sanna Berling som ung polis. »Hon har redan skrivit in sig som en av de bästa.« Nisse Scherman »Det här är helt enkelt underbar läsning!« Kapprakt

Sensommaren 1996 skakas den lilla småländska byn Augu av ett chockerande brott. En kvinna har skadats allvarligt i Riaskogen, strax utanför byn, och har minnesluckor.

Samtidigt förbereder Sanna Berling sig för att lämna Kalmarpolisen och flytta hem till Gotland.

Bläckfisken är den andra delen i en serie om Sanna Berling som ung polis.

s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

2 7

Foto: Tine Harden

JUSSI ADLER-OLSEN Född: Den 2 augusti 1950.

Bor: I Hörsholm, två mil norr om Köpenhamn.

Familj: Gift med Hanne Adler-Olsen. Sonen Kes. Är: Författare.

Aktuell: Med spänningsromanen Döda själar sjunger inte. Skriven av Line Holm och Stine Bolther. Och med Netflix-serien Department Q som bygger på Jussi Adler-Olsens böcker men utspelar sig i Edinburgh istället för Köpenhamn.

28

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

Jussi Adler-Olsen

NYA TIDER FÖR AVDELNING Q Den danske författaren Jussi Adler-Olsens böcker har sålt i ungefär 30 miljoner exemplar. Nu berättar han om hur han med varm hand har lämnat över Avdelning Q-skrivandet, om Netflix-serien och om hur hans dödliga sjukdom har påverkat vardagen.

Text: Martin Röshammar

I

augusti fyllde han 75 år, Jussi AdlerOlsen, han som bokdebuterade först i 40-årsåldern. I februari förra året lades han in på sjukhus efter en längre tids ryggsmärtor och senare flyttades han till Rigshospitalet i Köpenhamn, till en specialavdelning för benmärgscancer.

Där blev han kvar i närmare sex månader.

– Sjukdomen och min medicinering påverkar min skärpa och därför är det både ett stort nöje men också en lättnad att arbeta med Line Holm och Stine Bolther, skriver Jussi Adler-Olsen i en mejlkonversation med undertecknad.

Jussi Adler-Olsen syftar på det långsiktiga överlämnandet av Avdelning Q men också på boken Döda själar sjunger inte, den elfte boken i serien om Avdelning Q och den första som han inte skrivit på egen hand.

Hur har det varit att släppa in andra i Avdelning Q-världen?

– Jag frågade Line och Stine redan 2021, om de skulle vara intresserade av att fortsätta serien. Jag visste att jag själv inte ville skriva fler romaner om Avdelning Q, men jag insåg att mina förläggare och läsare

s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

2 9

Foto: Tine Harden

Foto: Tine Harden

STINE BOLTHER har varit kriminalreporter i över 25 år och även varit TV-programledare.

Hon har givit ut femton böcker tidigare.

LINE HOLM var journalist i närmare 20 år på Berlingske Tidende och är numera författare på heltid. Hon har utgivit sex böcker tidigare.

Jag frågade Line och Stine redan 2021, om de skulle vara intresserade av att fortsätta serien.

Döda själar sjunger inte utkommer i oktober och finns snart i bokhandeln.

Använd QR-koden för att köpa boken.

Finns som ljudbok, inläsare: Stefan Sauk

30

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

inte hade fått nog av serien. Vi hade gott om tid innan jag blev sjuk att prata om det som var viktigt för mig.

Så när jag blev sjuk hade vi kommit så långt att de bara kunde fortsätta, med endast sporadiska kontakter med mig. Det har varit en stor lättnad och glädje för mig att de har skött uppgiften så bra.

Jussi Adler-Olsen har tidigare sagt, bland annat i ett reportage i tidningen Politiken i vintras, att han betraktar sin sjukdom som ett nederlag. I den texten skriver reportern för övrigt att Jussi Adler-Olsen ser ut som en mix av en karismatisk maffiaboss och en åldrande amerikansk filmstjärna.

Han har hunnit med mycket i sitt liv. Han har drivit ett serieantikvariat på Nørrebro i Köpenhamn, staden där han växte upp. Han har varit vd och förlagschef i tidningsbranschen och debuterade med boken Alphabet House 1997. Han har ägnat femton år åt att skriva kriminalserien Avdelning Q, om en polisavdelning som håller till i en källare och ägnar sig åt olösta fall.

Har din sjukdom förändrat din syn på arbete, på att skriva?

Carl Mørck är ljuset och mörkret. Hopp och maktlöshet. Carl är också jag själv och Mørck är min bästa vän sedan barndomen.

– Sjukdomen har gjort att det viktigaste för mig nu är att ta hand om mig själv och att följa de behandlingar jag får. Det är därför jag inte skriver så mycket som jag skulle vilja. Min hälsa är det viktigaste.

Vad betyder skrivandet för ditt självförtroende?

– Mitt självförtroende är intakt, men min syn på vad som är viktigast har förändrats. Jag har inte samma behov av att skriva som tidigare. Så det har att göra med hur jag mår. Jag kämpar med att motivera mig själv.

Vad tror du att den femtonåriga versionen av dig skulle tycka och tänka om den du är, om den du har blivit, om det du har gjort?

– Jag hade varit besviken över att jag har drabbats av sjukdom men nog också ganska stolt över vad jag har åstadkommit, över min karriär och min familj.

När du gick ut och berättade om din sjukdom, vad var det som gjorde att du bestämde dig för att vara öppen med det?

– Jag är mycket tacksam för att jag fick välja tidpunkt då jag offentliggjorde min sjukdom. Jag tvivlade aldrig på att jag någon gång skulle prata öppet om allt, men det betydde mycket för mig att det var när jag kände mig stark och sams med min sjukdom som jag gick ut offentligt.

Ta med mig tillbaka, hur föddes Avdelning Q? Vad ville du att den skulle vara?

– Innan jag började skriva serien skrev jag ett synopsis för alla de tio romanerna. Jag bestämde teman för varje bok, jag lärde känna huvudpersonerna väl och jag visste vilken den stora berättelsen skulle vara, den

Det har varit en stor glädje att människor har velat läsa mina böcker.

som skulle löpa genom hela serien och som skulle bära den så att den kunde läsas både som en enda stor roman och varje bok för sig. Och så hoppades jag att den skulle bli tillräckligt populär, så att jag skulle få skriva alla de tio romanerna.

Beskriv Carl Mørck. Hur kom han till dig?

– Carl Mørck är ljuset och mörkret. Hopp och maktlöshet. Carl är också jag själv och Mørck är min bästa vän sedan barndomen. Han var en av min fars patienter som hade dödat sin fru. Och han var oerhört snäll och omtänksam mot mig. Det var min första erfarenhet av att gott och ont kan finnas i samma person. Jag kände att det var en bra utgångspunkt för skapandet av en huvudperson.

Vad har Avdelning Q och Carl Mørck betytt för dig?

– Världen har öppnat sig för mig, jag har rest mycket och jag har fått träffa många människor, både skickliga förläggare och många läsare. Det har varit en fantastisk resa. Och det har gett mig ett ekonomiskt tryggt liv. Det är jag också tacksam för.

Sedan det stora genombrottet har du kuskat världen runt halva året och skrivit halva året, hur har du trivts med det livet?

– Det har varit en stor glädje att människor har velat läsa mina böcker. Jag har skrivit för att bli läst och det är fantastiskt att det har funnits läsare där ute som har velat träffa mig. Det har också inneburit att det har varit många saker som jag inte har haft så mycket tid för, bland annat familj och vänner, som jag skulle vilja lägga mer tid på i framtiden.

s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

3 1

32

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

Framförallt tycker jag att hans rollbesättning är briljant och att humorn går som en röd tråd igenom hela serien, på bästa sätt.

Vad tycker du om Scott Franks tv-serie på Netflix?

– Jag är villkorslöst begeistrad. Framförallt tycker jag att hans rollbesättning är briljant och att humorn går som en röd tråd igenom hela serien, på bästa sätt.

Vad tycker du om hanteringen av dina karaktärer och av Avdelning Q-världen?

– Jag är djupt imponerad av allt det som inte sägs. Till exempel Carls sätt att gå, det är så tydligt att han inte bryr sig alls. Rose är precis som jag föreställer mig henne, och Assad/Akram är helt rätt, trots att han är så olik karaktären i böckerna.

Hur inblandad har du varit?

– Inte alls.

När du började skriva om Avdelning Q, vad hade du för relation till spänningsromaner, vem, vad eller vilka inspirerades du av då?

– Deckar-/thrillergenren tillåter dig skriva om vad som helst. För mig har det varit viktigt att fokusera på olika typer av maktmissbruk: att låsa in någon, att använda religionen som maktmedel, unga kvinnor som utnyttjar systemet och sina män för att slippa göra något. Man kan fortsätta hur länge som helst, i alla mina romaner har jag beskrivit en form av maktmissbruk, men också visat att man kan bryta den makten. Det har varit kärnan i mitt skrivande.

Har Avdelning Q-skrivandet fått dig att ändra din syn på Danmark och världen?

– Nej, men det har gett mig möjlighet att peka på, uppmärksamma, saker som jag tycker att man ska försöka förändra. För mig är det viktigt att ge hopp, man ska inte behöva stå ut med att någon gör fel. Empati är också en viktig ingrediens för att vi ska kunna leva i en god värld.

s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s Foto: Netflix

3 3

Frida Skybäck

SUCCÉSERIEN FORTSÄTTER Fredrika Storm och Henry Calment, så heter huvudkaraktärerna i Frida Skybäcks kriminalserie där Lund står som fond. Nu är den före detta gymnasieläraren aktuell med Djävulsring, den fjärde boken om Fredrika Storm.

Text: Martin Röshammar

T

Foto: Camilla Gewing Stålhane

illsammans med Agnes Hellström gjorde Frida Skybäck i 60 avsnitt, Författarpodden. Den handlade om författarskap, skrivande och om förlags- och författarvärlden. Hon, de båda förstås, hade att ösa ur. Debutromanen, Charlotte Hassel, kom 2011 och utspelade sig i 1700-talets Stockholm.

Sedan följde flera historia romaner innan hon slog till med den först ratade feelgood-boken Bokhandeln på Riverside Drive. Den blev en stor succé, liksom uppföljaren Bokcirkeln vid världens ände.

Efter Bokskåpets hemlighet bytte hon genre igen, till den värld som hon egentligen längtat till hela tiden, till kriminalromanen. Men det är också så att genrebytena, de tvära kasten, är ett sätt för henne att motivera sig, att utmana sig själv. Hennes värsta mardröm är att sitta och skriva samma bok om och om igen. Hon vill känna att varje bok står på egna ben.

34

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

Frida Skybäck bor i utkanten av Lund, nära naturreservatet Nöbbelövs mosse. Just där hittas Mattias Lindqvist död i boken Djävulsring, den senaste boken om polisen Fredrika Storm.

– Det är första gången jag har skrivit en bok som verkligen utspelar sig exakt där jag själv befinner mig, vilket är både roligt och lite obehagligt. När jag skriver kriminalromaner försöker jag alltid ha ett ganska realistiskt anslag.

Hennes böcker handlar inte om galna seriemördare utan det kretsar kring vanliga människor som hamnar i situationer där de pressas att gå över en gräns. Frida Skybäcks historier utgår mycket från hennes egen vardag, från det alldagliga, från vanliga familjer och situationer som kan uppstå.

– Därmed blir det extra ovanligt, eller konstigt för mig, när jag placerar mord i min egen närhet, nära där jag själv rör mig.

FRIDA SKYBÄCK Född: Den 10 maj 1980.

Bor: I Lund.

Familj: Gift med Antonio Plasencia. Döttrarna Tilda och Klara. Är: Författare. Har tidigare varit gymnasielärare i historia.

Aktuell: Med spänningsromanen D jävulsring.

s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

3 5

Nästan varje dag går hon på just Nöbbelövs mosse, en ganska ödslig plats, en vacker plats med stora vidsträckta fält. Man kan se långt över den skånska slätten. På håll finns vindkraftverken, på närmare håll finns kor som betar, sköna blommor och ett rikt djurliv.

– Men det är också väldigt ensligt. Det finns ingen som kan se eller höra dig om det skulle hända något.

Så det är den miljön jag har lekt med i den här boken.

Nöbbelövs mosse är en historisk plats. 1676 stupade många soldater här, under Slaget vid Lund, när

36

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

Det finns många fascinerande platser som ger en bra fond till historierna jag berättar. danskarna försökte återta Skåne. Frida Skybäck är gymnasielärare i historia i grunden och brukar, även när hon inte skriver historiska romaner, sträva efter att berättelsen ska ha en historisk kontext.

Min känsla är att vi formas mycket mer av vår historia än vi förstår. Ofta finns svaren på många av de frågor vi ställer oss själva, i det förflutna. nog är mer historielösa än tidigare generationer. Istället blickar vi hela tiden framåt. Kanske, funderar hon, är vi i nuet mer nu, än förr.

– Men jag tänker att vi har mycket att lära av historien. Vi får inte tappa bort vilka vi är och var vi kommer ifrån. Den kunskapen behövs för att vi ska förstå oss själva. frida sk ybäck är uppvuxen i Jämnhult, i

– Det passar Lund väldigt bra för. Staden är gammal och historien är spännande. Många otäcka saker har hänt här. Det innebär att det finns många fascinerande platser som ger en bra fond till historierna jag berättar, säger Frida Skybäck och levererar en teori: – Min känsla är att vi formas mycket mer av vår historia än vi förstår. Ofta finns svaren på många av de frågor vi ställer oss själva, i det förflutna. Det brukar jag använda på olika sätt i mina böcker.

Hon pratar snabbt nu, vill berätta, om sina tankar om att vi formas av vår bakgrund. Hon menar att vi

IKEA-land och i Örkelljunga i norra Skåne. Men dialekten är tämligen neutral, städad. Hon förklarar att polisen Fredrika Storm fanns med redan i det första manuset hon skrev, när Frida var i tjugoårsåldern. Drivkraften då var att presentera något annat än det som fanns på topplistorna. De böckerna hade ofta ganska platta kvinnliga karaktärer, säger hon.

– Jag upplevde att det var inte så ofta som jag hittade karaktärer som jag kunde spegla mig i. Så jag ville skriva fram komplexa, kvinnliga karaktärer som fick lov att vara mångsidiga och smarta och drivna, men också besvärliga och problematiska, på samma gång. Så som människor är, förklarar Frida Skybäck.

Jo, Fredrika Storm har fått låna mycket av författaren. På gott och ont, säger Frida. Fredrika är därför driven, otålig, vill framåt, är väldigt engagerad, har ett starkt rättspatos och vill gärna hjälpa andra människor.

– Jag har också lånat från mig själv mycket när det kommer till de känslor och tankar jag hade när jag arbetade som lärare. Det gjorde jag i tolv år. Det fanns så otroligt mycket jag ville göra och det gick

s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

3 7

Jag har alltid drömt om att bli författare men visste inte hur jag skulle omsätta den drömmen i verkligheten. inte att göra allt det. Det fanns regler att förhålla sig till. Så är det för en polis också. Ibland måste man vänta, ibland vet man hur ett problem skulle kunna lösas. Att det inte går, det leder till en stor stress.

Så Fredrika Storm går ibland lite utanför ramarna för hon vill ju så mycket, vill framåt. Frida Skybäck drar fler paralleller mellan yrkena, ja mellan alla yrken där man har med människor att göra, att man inte bara kan gå hem och släppa taget i slutet av arbetsdagen. Det går inte när människor behöver hjälp.

– Lärarjobbet tog över mitt liv. Jag fick till slut en utmattningsdiagnos. Men jag saknar kontakten med barn och ungdomar för det var otroligt roligt att följa dem, att få träffa dem varje dag i klassrummet. Åh, att få världen utifrån deras perspektiv och också få öppna världen för dem, på olika sätt. Men jag tappade lusten ju mer lärarjobbet fylldes med andra uppgifter, när jag inte fick ägna mig åt det som verkligen var det jag drevs av.

2010 fick hon et t hedersomnämnande i tid-

ningen Amelia för det bidrag hon skickade till deras deckartävling. Med Fredrika Storm i huvudrollen förstås.

– Att bli uppmärksammad betydde så mycket.

Jag har alltid drömt om att bli författare men visste inte hur jag skulle omsätta den drömmen i verkligheten. Skrivprocessen är så speciell, det är både en konstform och ett hantverk och det finns inga tydliga riktlinjer. Hur gör man när man är ensam och inte känner till hur man ska bete sig? I det läget var den bekräftelsen så viktig, säger Frida Skybäck.

Numera kan hon leva på skrivandet och författarlivet är på många sätt det hon trodde att det skulle vara. Men det hon inte hade kunnat fantisera fram var alla mötena med läsare. Med värme i rösten talar

38

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

Frida Skybäcks senaste bok D jävulsring utkom den 20 augusti och finns i bokhandeln.

Använd QR-koden för att köpa boken.

Finns som ljudbok, inläsare: Katarina Ewerlöf

hon om vad det betyder för henne att få höra att andra är lika intresserade som hon själv, av det hon har skrivit. De ser till och med saker som hon inte hade tänkt på. De ser sådant de vill diskutera. Den bekräftelsen värdesätter hon. Men hon uppskattar också skrivarvardagen då hon får lov att vara introvert, då hon kan sitta hemma i pyjamas och skriva på.

– Jag vill underhålla, jag vill beröra läsaren. När man öppnar en av mina böcker ska man kastas in i den världen och få försvinna en stund från verkligheten. frida sk ybäck är mån om sina karaktärer. Om

läsaren bryr sig om dem, då är mycket vunnet. Hon har alltid älskat kriminalromaner, spänning, har all-

Jag vet egentligen inte varför jag är så fascinerad men det är väl när det handlar om liv och död som de stora frågorna ställs på sin spets.

tid varit intresserad av brott och straff. Alla uppsatser hon skrev i grundskolan, många i alla fall, handlade om seriemördare och dödsstraff.

– Jag vet egentligen inte varför jag är så fascinerad men det är väl när det handlar om liv och död som de stora frågorna ställs på sin spets. Det blir en bra utgångspunkt för att spegla moraliska och etiska dilemman och för att försöka förstå sig på hur människor fungerar. det är nära till vacker natur, till landsbygden och Hon tänker lite högt nu, letar sig fram i resonetill havet. Och så historien då, de finare kvarteren, manget, tänker att det nog också, för henne, handlar historiska platser, som viskar berättelser från förr. om att förstå sin omvärld och få kontroll över sina – Kontrasterna gör att det är en bra grogrund egna rädslor. Hon är mån om att utforska och spegla för konflikter som man behöver i en kriminalmånga olika perspektiv, förövare, offer, men också roman. Det är också fantasieggande att det kan anhöriga. hända otäcka saker även i en så vacker miljö, säger – Jag blev själv utsatt för ett brott när jag var i Frida Skybäck. tidiga 20-årsåldern. Då förstod jag verkligen hur mycket det påverkar och att den känslan aldrig riktigt lämnar dig.

TIDIGARE UTGIVNING AV FRIDA SKYBÄCK När en annan människa har gått över gränsen och gjort någonting brottsligt mot dig, då försvinner en liten del av din grundtrygghet.

Du får vara på din vakt på ett annat sätt.

Den efterföljande rättsprocessen, i England, skakade om Frida. Hon kände sig utsatt. Igen. åter till lund , till staden hon

alltid har älskat. Redan som tonåring kände hon en enorm dragningskraft till Lund.

– Jag visste att det är här jag hör hemma och nu har jag bott här i drygt 20 år. Det är en så kontrastrik miljö, en ganska stor stad med många människor från jordens alla hörn, mycket tack vare universitetet och de stora företagen. Men samtidigt finns en mysig känsla, nästan en bykänsla. Staden känns inte så stor och

Svartfågel är en stämningsfull kriminalroman som utspelar sig i kontrastrika Skåne och rör sig mellan Lunds fina kvarter och den utsatta glesbygden. Det är den första boken i en serie om utredarna Fredrika Storm och Henry Calment. »Skybäcks första polisroman är en imponerande debut.« Smålandsposten

Järnblomma är den andra fristående delen i serien om Fredrika Storm och Henry Calment, efter listetta Svartfågel som hyllats av kritiker och läsare.

Det är en mörk och spännande historia fylld med oväntade vändningar, som är svår att lägga ifrån sig när man väl har börjat läsa. »Välskriven och klurig deckare.« Allers

En tryckande het sommarkväll försvinner en kvinnlig student från en fest hos ett framgångsrikt techbolag. Fallet påminner om mordet på en annan kvinnlig student som dödades sju år tidigare. Skuggvarg är den tredje, fristående boken om Fredrika Storm och Henry Calment. »Frida Skybäck skriver på högsta nivå, välformulerat och oavbrutet spännande!« Pascal Engman

s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

3 9

JOHAN TRALAU Född: Den 17 oktober 1972.

Bor: På Kungsholmen i Stockholm.

Familj: Ja. Är: Professor i statskunskap vid Uppsala universitet. Är också författare.

Skriver både spänningsromaner och böcker om olika myter.

Aktuell: Med spänningsromanen Ormens öga.

40

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s Foto: Sören Vilks

Johan Tralau

JOHAN TRALAU SÄTTER GÅTORNA I FOKUS Johan Tralau är universitetsprofessorn, som nu även skriver kriminalromaner, pusseldeckare i Uppsalamiljö.

Staden och hans litterära gestalter är viktiga för honom och för skrivandet. Nog är det så. Men allra viktigast är själva gåtan.

B

Text: Martin Röshammar

okserien har fått namnet Uppsala Arcana (Uppsalas hemligheter) och i Johan Tralaus böcker, två så här långt, är det litteraturforskaren Sebastian Grimner och Erika Lönnroth, polis, som står i centrum. Och staden Uppsala förstås.

När Johan Tralau öppnar dörren till sin lägenhet på Kungsholmen är han barfota. Snart ska han ta på sig ett par mörkbruna loafers. Fortfarande barfota.

Hans chinos har en svårbeskriven nyans. Kanske är de ljusblå. Kanske är de lila. Linnekavajen är i alla fall beige och skjortan mycket försiktigt rosa. Håret har han i lite av en Lars Trägårdh-frisyr vars lugg senare drar iväg när vinden tar i.

Han beställer en enkel espresso på det stora och murriga kaféet vid Fridhemsplan, säger något om att han försöker dra ner på kaffeintaget, att han kan bli så ”otroligt spattig på nätterna” annars.

Vi pratar om att spela in intervjuer, om ett nyligt mycket intressant möte med en georgisk forskare. Johan Tralau spelade in intervjun på sin mobiltelefon som plötsligt dog men han räddade texten han skulle skriva med hjälp av noggranna anteckningar. Och så glider vi in på att bandspelare kan göra folk nervösa.

För att inte tala om vad tv-inspelningar gör med en människas personlighet. Men nog med sidospår nu.

Eller?

Dialekten är rikssvenska eller snarare stockholmska, om än väldigt städad. Han är nyfiken, frågvis, uttrycker sig både noggrant och vårdat. Det märks att han är van vid att tala inför publik och vid att verkligen tänka på hur han formulerar sig.

Skrivandet av den första spänningsromanen Höken sjunger om död började under en period i livet då Johan Tralau skulle hitta nya vägar och därför experimenterade med olika saker.

s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

4 1

Jag var nog lite rädd för att det inte skulle bli bra. Eller att jag skulle tycka att det var bra men att det faktiskt inte var så egentligen.

– Jag ville testa något nytt och skrev på, men tyckte inte att det jag skrev blev bra. Manuset blev liggande men under pandemin satt även jag ensam mycket mer tid än i vanliga fall. Då, det var under ett veckoslut, tog jag fram det gamla manuset. Plötsligt tyckte jag att det var bra och jag skrev klart.

Från början var tanken att det skönlitterära skrivandet skulle vara Johans litterära lekstuga. Ingen skulle få reda på att det var han. Det skulle publiceras under pseudonym och bara några edsvurna personer skulle känna till författarens identitet.

– Så tänkte jag ett litet tag. Sedan sa en mig närstående person: ”Du, man läser det här och ganska snabbt har man förstått vem det är som har skrivit.”

Då var planen att jag skulle bygga in villospår som skulle peka åt helt andra akademiska håll, med antydningar om spansk och portugisisk litteratur, säger Johan Tralau.

Det finns också ett persiskt spår men samma närstående person var tydlig. Det skulle ändå vara lätt för läsarna att lista ut vem som var avsändaren. Till slut kom han fram till att han ville förknippas med boken, att han var glad över den.

Men han erkänner att pseudonymfunderingarna kom för att forskarvärlden är seriös. I det universumet vill forskarna förknippas med seriösa saker, med att man löser gåtor. Det går inte för sig att en forskare skapar gåtor som hen själv löser.

– Men visst finns det exempel på forskare som i mogen ålder, som jag, har givit ut romaner och det inte har blivit så bra. Jag var nog lite rädd för att det inte

42

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

skulle bli bra. Eller att jag skulle tycka att det var bra men att det faktiskt inte var så egentligen. bok nummer t vå , Ormens öga, som i allra högsta

grad hör ihop med den första boken i serien, kom tidigare i år. Johan Tralau tycker själv att den är mycket bättre, att han har lärt sig mer om hantverket. Han påpekar också, med ett nöjt leende att detektivromansförfattandet (långt ord, men han använder det ordet själv!) har hjälpt honom att skriva andra saker.

Han menar att hans språk är ledigare, att han skriver mindre spänt och att han vågar klippa fram och tillbaka mellan olika teman på ett helt nytt sätt.

– Jag vill att mina spänningsromaner ska handla om den intellektuella glädjen i att lösa en gåta. De ska vara byggda på det sättet att alla läsare som gillar deckare ska kunna tycka att böckerna är spännande, men om man är mycket nördig eller extra litterärt bevandrad på något särskilt fält, då kan man upptäcka något ytterligare, ett helt spår, som en serie med gömda påskägg i boken och tänka: ”Allt det här hänger ihop”.

Johan Tralau vill samtidigt att läsaren ska uppskatta böckerna i alla fall, även om spåren inte leder en rätt. Han hoppas att gåtorna ska fungera lika bra på en högstadieelev som på någon överbeläst person som ägnar sig åt små och konstiga språk.

Ibland får han brev av läsare som har hittat ledtrådar som kanske inte ens författaren har tänkt på.

Andra gånger handlar det om namnen på personerna i böckerna. Som kriminalinspektör Erika Lönnroth vars namne, journalisten på Göteborgs-Posten, Val-

Jag vill att mina spänningsromaner ska handla om den intellektuella glädjen i att lösa en gåta.

demar Lönnroth, faktiskt skrev en debattartikel på tidningens kultursidor, på temat. Redan på 1940-talet använde den argentinska författaren Jorge Luis Borges sig av en Erik Lönnrot i en deckarhistoria och Valdemar Erik Lönnroth, som han heter, ser tydliga kopplingar mellan Borges och Johan Tralaus gåtor.

Journalisten följer sedan spåren till sin egen släkt, till sin farfar, Uppsalaprofessorn och påpekar att hans eget namn är dubbelt använt i litteraturen.

– Jag skrev tillbaka, entusiastiskt men kanske kryptiskt, att det var en intressant tolkning. för at t du som l äsare , av den

s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

4 3

Foto: Martin Röshammar

här texten och av Johan Tralaus böcker om mord i Uppsalas universitetsmiljö, ska förstå hur Johan resonerar, hur han uttrycker sig så är det nödvändigt att förklara att han efter Lönnroth-svängen snabbt kopplar till en bok om en grekisk myt som han skrev förra året. Kanske blir det alltför komplicerat för texten, funderar han innan han ändå återger en passage i mytboken där han resonerar kring om han ska välja att göra en sunt förnuft-tolkning eller en intressant tolkning. Där hänvisar Johan Tralau till Erik Lönnrot, Borges Lönnrot, som säger att verkligheten har ingen förpliktelse att vara intressant. Det har däremot våra hypoteser.

– Det är en princip för humanistisk forskning. Som jag ser det.

Jag tycker att det är viktigt att även en spänningsroman ska ha gestalter som man kan bry sig om, som på något sätt känns mänskliga.

POLARIS

I Höken sjunger om död och Ormens öga är den pensionerade professorn Ulf Georg Grimner, hans son Sebastian och den nyss nämnda kriminalinspektören Erika Lönnroth, huvudpersoner. Var kom de ifrån? Var hittade du dem?

– De bara uppstod. Och sedan kämpade jag med att fylla dem med innehåll. Nu ska jag inte polemisera mot andra i genren, men jag tycker att det är viktigt att även en spänningsroman ska ha gestalter som man kan bry sig om, som på något sätt känns mänskliga.

Och sen så kämpade jag med att fylla dem med innehåll. Då var jag tvungen att uppfinna en massa problem, säger Johan Tralau och fortsätter: – Det var en läsare som sa något om att hon var väldigt förtjust i den första boken men att jag nästa gång måste låta Erika Lönnroth få ett rikare och bredare känsloliv. Läsaren hade helt rätt. universitetsstaden uppsal a där Johan Tralau

själv är professor är ”oerhört ståtlig”. Han funderar lite kring varför det var självklart för honom att Uppsala skulle vara skådeplatsen för hans böcker och säger sedan att det är lätt att bli hemmablind, lätt att inte se det där storartade och ståtliga när man tillbringar var och varannan dag där, i den anrika akademiska miljön.

– Men Uppsala är faktiskt fantastiskt. Sedan ville jag också visa hur spännande det är med humanistisk forskning, med äldre litteratur, äldre religioner, äldre myter, äldre konst. Hur gör man det, jo det gör man vid ett universitet, vid ett gammalt universitet som har stora skatter, understryker Johan Tralau.

44

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

•UPPSA L A A RC A NA•

JOHAN TRALAU Johan Tralaus senaste bok Ormens öga utkom den 9 april och finns i bokhandeln.

Använd QR-koden för att köpa boken.

Finns som ljudbok, inläsare: Magnus Roosmann

Raymond Chandler har spelat en stor roll för mig även om min stil inte alls är lik hans.

Han har höjt farten nu, lägger ut texten om alla de små gåtfulla Uppsala-hus som ägs av kungliga akademier och andra sällskap, hus som vanliga dödliga inte alltid har tillgång till. Schefferska huset är ett sådant exempel, som spelar en roll i Ormens öga. Det handlar om att förstå historien och om att lösa gåtor samti-

Jag bestämde mig tidigt för att jag bara skulle göra saker som jag tyckte var viktiga på riktigt. Eller roliga.

Helst båda två. digt, menar Johan Tralau som gärna vill att mysteriets arenor ska vara attraktiva, vackra, gåtfulla eller hemlighetsfulla. det lit terära paraply som vi kallar för spänningsromaner eller kanske kriminalromaner, är stort och rymligt. Johan Tralau nämner några sådana som har betytt mycket för honom. Som Umberto Ecos Rosens namn. Och Döden och kompassen av vår vän Jorge Luis Borges.

– Det är en spänningsnovell fast av ett mycket speciellt slag. Raymond Chandler har spelat en stor roll för mig även om min stil inte alls är lik hans. Chandler har en oerhörd känsla för att bygga stämningar, en känsla för språkliga intryck. Det verkar så lätt när man läser och då vet man att han satt länge, länge med sina formuleringar. Meningarna är så väl utmejslade.

Ja, han är en stor stilist. i begynnelsen , i Johan Tralaus ungdom, drömde han om att skriva en helt annan sorts roman. Det fanns en gång ett utkast med ”vatten, bleka färger, sådär prosalyriskt”. Då bestämde han sig för att nöja sig med forskningen och inte fuska i romanbranschen.

Nu trivs han med det där fuskandet och passar på att dänga till den akademiska världen där han tycker att alldeles för mycket har kommit att handla om att publicera sig, om att skriva vetenskapliga artiklar.

– Det handlar inte om intellektuella insikter eller om att lösa problem. Jag bestämde mig tidigt för att jag bara skulle göra saker som jag tyckte var viktiga på riktigt. Eller roliga. Helst båda två.

Hur många böcker det blir i Uppsala Arcana-serien, det vet Johan Tralau inte. Däremot vet han vad som kommer att hända i den sista scenen i den allra sista boken, vilka som kommer att finnas med när det händer. Det finns en stor, riktig forskningsgåta i serien, större än de som får sina svar i de redan utgivna böckerna, och den antyds i Höken sjunger om död och utvecklas i Ormens öga. I den sista boken kommer lösningen. I alla fall en fiktiv sådan.

Lösningen kommer inte i bok tre, men kanske i den fjärde. Eller den femte?

– Men vägen dit är jag lite osäker på. Ärligt talat är jag livrädd vid tanken på hur jag ska få ihop resten. Det ska i alla fall inte bli som en tv-serie där personerna bara blir konstigare och konstigare för varje säsong. Lösningen kommer inte i bok tre, men kanske i den fjärde. Eller den femte?

TIDIGARE UTGIVNING AV JOHAN TRALAU Höken sjunger om död är den första boken om Erika Lönnroth och Sebastian Grimner. Det är Johan Tralaus debut som skönlitterär författare. »Mycket svår att lägga ifrån sig för onödiga sysslor som sömn, mat och andra förpliktelser.« Lotta Olsson, DN

s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

4 5

Johanna Bäckström Lerneby

”JAG BEHÖVER INTE VARA RÄDD FÖR ATT BLI MÖRDAD” Hon är nyhetschef på SVT Sport, hennes faktabok Familjen nominerades till Augustpriset. Nu romandebuterar Johanna Bäckström Lerneby med spänningsromanen Den sjunde pojken.

Text: Martin Röshammar

E

Foto: Nadja Hallstrom

fter många års pendlande mellan Göteborg och Stockholm har hon lämnat lägenheten på Kungshöjd i centrala Göteborg bakom sig. Nu bor hon på Kungsholmen i huvudstaden och stortrivs med att hon har både vänner och de båda döttrarna i närheten.

– Den slutgiltiga flytten satt faktiskt långt inne.

Men jag insåg att jag hade jobbat i Stockholm i många år och att det enda jag egentligen hade kvar var min jättefina lägenhet som jag aldrig var i.

Om du som läsare redan nu hajar till, undrar om inte artikelförfattaren har fastnat i vinkelvolten eller i alla fall i Stockholm kontra Göteborg, så har du förstås rätt. Men flytten är relevant för att kunna berätta om Johanna Bäckström Lernebys väg till roman­ debuten.

46

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

Hon växte upp i Luleå, jobbade redan i tonåren på Norrbottens-Kurirens sportredaktion, för att sedan 21 år gammal få jobb på Göteborgs-Posten där hon var kvar i tretton år.

– Jag blev vuxen i Göteborg. Jag träffade Mats, min kärlek på den tiden och vi fick barn som sedan växte upp i Göteborg. Det gör att staden är något extra för mig. Stockholm är väldigt mycket huvudstad, mer show off, pampigare. Det är lite viktigare med allting.

I Göteborg är det mer att folk skiter lite i vilket. Men jag tycker förstås mycket om Stockholm också. Jag har ju ändå valt att bo här.

Johanna Bäckström Lerneby lägger till att hon är uppvuxen i en småstad, att det kanske är därför som livet i Göteborg varit lite lättare att hantera.

Hon utstrålar energi och vilja. Så var det även när vi sprang på varandra på Göteborgs-Posten för mer än

JOHANNA BÄCKSTRÖM LERNEBY Född: Den 24 maj 1974.

Bor: Kungsholmen, Stockholm.

Familj: Ja. Är: Chef på SVT Sport, författare.

Aktuell: Med debutromanen Den sjunde pojken.

s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

4 7

25 år sedan. Hennes tempo, initiativförmåga och tydliga riktning, imponerade då och den gör det nu. Vi har aldrig umgåtts men våra vägar har då och då korsats.

Den här varm-kalla, regn-soliga dagen på Kungsholmen är hon klädd i en randig skjorta med vita detaljer och en blå jeanskjol. Med åren har Lule-dialekten blivit mindre tydlig, men viljan att veta mer, den är sig lik. tre fackböcker har hon skrivit tidigare och hon säger att hon inte direkt har närt en dröm om att skriva kriminalromaner. Ändå har hon gått och burit på en tanke. Hur skulle den där karaktären vara? Och den där? Om hon nu någon gång eventuellt skulle…

Sedan hörde Bokförlaget Polaris av sig. De hade en fackboksidé som de gärna ville att hon skulle utveckla och göra bok av. Men det visade sig att idén var svår att göra rent etiskt. Det skulle helt enkelt bli farligt för personen det handlade om.

Så började hon och förlaget istället tala om romanskrivande och Johanna sade att hon hade en idé. Förläggaren Sofia Brattselius Thunfors blev nyfiken.

– Idén var inte alls tydlig i början men jag visste hur de tre karaktärerna skulle förhålla sig till varandra, från första början. Tanken var att det

Idén var inte alls tydlig i början men jag visste hur de tre karaktärerna skulle förhålla sig till varandra, från första början.

48

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

Göteborg är också en rolig stad att skriva om. Det finns så mycket intressant. Politiken, företagen, stadsdelarna, socialtjänsten. sedan skulle hända något som gjorde att de skildes åt tills de blev vuxna, och att den berättelsen skulle börja när de blev vuxna. Jag hade också gåtan.

När Johanna Bäckström Lerneby jobbade på Uppdrag granskning gjorde hon ett jobb, en research, som hon då aldrig kunde slutföra. Sedan dess har det där legat och gnagt. Lite dåligt samvete har hon också haft, för hon befarar att det var människor som for illa av det som hände. Att historien med spår av researchgåtan, skulle utspela sig i Göteborg, det visste hon.

– Det är en stad som jag kan och där jag har jobbat länge. Det gör det lättare för mig att skriva. Göteborg är också en rolig stad att skriva om. Det finns så mycket intressant. Politiken, företagen, stadsdelarna, socialtjänsten. Det är mycket samhällskropp som förhåller sig till varandra.

Boken Den sjunde pojken har flera ben, flera historier som hör ihop. Huvudperson är Hanna Back som bär med sig sin dysfunktionella bakgrund. Sedan finns en berättelse om tyska gatupojkars öde på hem i Sverige, samtidigt som korruptionen bland högt uppsatta lokalpolitiker i Göteborg nagelfars.

Vem är då Hanna Back?

– Hon är drygt 40 år, har en dotter. Är skild sedan många år tillbaka. Hon har inget komplicerat förhållande till sin exman. Han finns inte ens med i boken även om han bor i Göteborg. När vi träffar henne har det hänt en omvälvande sak. Hon har fått sluta som

journalist. Hon älskade sitt jobb. Hela hennes identitet var knuten till jobbet.

I boken Den sjunde pojken får vi inte riktigt veta vad som har hänt. Men hennes chef har kastat henne under bussen i samband med en stor publicering och Hanna Back är bunden av källskyddet och kan inte försvara sig. Hon, den före detta stjärnreportern får ett nytt, betydligt sämre betalt, jobb, som civilutredare på polisen. Och det är där vi läsare kommer in i berättelsen.

Hanna Back bor i ett Landshövdingehus precis vid Café Hängmattan i Majorna. Hon har ett bittert drag, som författaren beskriver som ganska ocharmigt.

– Hon är en väldigt kapabel person. Men hon är också övertygad om att hon har rätt, säger Johanna Bäckström Lerneby och fortsätter: – Alla frågar om det är jag som är Hanna Back. Men jag är ingen ångestdriven person så där stämmer det inte alls. Men hon har vissa drag av mig, dock i mycket mindre utsträckning än vad folk kommer att tro. tidigare har hon skrivit sina böcker samtidigt

som hon har jobbat med tv-program på dagtid, med ungefär samma teman och världar som hon har skrivit om. Nu är hon nyhetschef och ansvarig utgivare på

Alla frågar om det är jag som är Hanna Back. Men jag är ingen ångestdriven person så där stämmer det inte alls. Men hon har vissa drag av mig, dock i mycket mindre utsträckning än vad folk kommer att tro. s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

4 9

Som romanförfattare har man en helt annan frihet.

Jag behöver inte vara rädd för att bli mördad för att jag har skrivit den här boken.

Johanna Bäckström Lernebys bok Den sjunde pojken utkom den 1 oktober och finns i bokhandeln.

Använd QR-koden för att köpa boken.

Finns som ljudbok, inläsare: Lo Kauppi

SVT Sport, ett uppdrag som hon alltid bär med sig.

Hon är alltid nåbar. Samtalen om etiska problem och snabba publicistiska beslut som måste tas, kan komma när som helst. Men hon ser det ändå som en fördel gentemot hur det har varit när hon har skrivit de andra böckerna och samtidigt jobbat med grävande journalistik. Nu har det handlat om helt olika kreativa processer.

– Som romanförfattare har man en helt annan frihet. Jag behöver inte vara rädd för att bli mördad för att jag har skrivit den här boken. Man kan också göra

50

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

om och ändra i till exempel hur en relation beskrivs, för att man inser att det inte funkar. Så går inte att göra som journalist. Men jag tror inte att jag hade kunnat skriva en hittepå-bok när jag var 25, inte ens när jag var 40. Det krävs att man har levt, att man har lite att plocka ur.

Johanna Bäckström Lerneby ser tillfreds ut när hon förklarar hur hon har öst ur sitt liv när hon har skapat sina karaktärer och olika situationer och händelser i boken. Det har helt enkelt varit roligare än hon trodde att skriva skönlitterärt.

Minst en bok till om Hanna Back blir det och hon återkommer till det flera gånger om under vårt samtal, att själva hantverket inte är så annorlunda, alltså att skriva en journalistisk text, en fackbok eller en roman.

– Jag är van, som reporter, att bara skriva, skriva, skriva. Jag flödesskriver och så går jag tillbaka och ändrar. Jag får ur mig något i alla fall. Stressad blir jag inte heller, om det blir dåligt. Det går alltid att göra om.

Hon skrattar igen, suckar lite och konstaterar att hon alltid har tyckt att det har varit både töntigt och pretentiöst när författare brer på om hur deras karaktärer har börjat leva sina egna liv. Själv kallar hon sig inte författare, hon är en journalist som ibland skriver böcker.

– Men jag kände att jag hamnade där. Karaktärerna, som frisören Jackie, började på riktigt leva sina egna liv. Jag nästan rodnar när jag säger det, men jag förstår vad författare menar när de uttrycker det så. Jackie är rolig, smart och lite spirituell. Rolig att skriva om också. Det är också så att frisörer får reda

på mycket, en yrkeskategori som kan ta reda på saker utan att folk förstår att de tar reda på saker.

Vad tror du att den unga Johanna, femtonåriga Johanna, skulle tycka om den person som sitter här i dag, som skriver böcker, är tv-chef och bor i Stockholm?

– Jag tror att hon skulle vara ganska stolt. Jag tror också att hon skulle känna så här: Det var väl ändå inte så konstigt! Mitt självförtroende var gott och jag bestämde mig redan på gymnasiet för att bli reporter och började jobba extra på Norrbottens-Kuriren. Det var roligt att intervjua folk, jag har alltid varit social och tyckt om att prata med människor. Och så tyckte jag om att se min byline i tidningen!

Hon rycker på axlarna när hon pratar om att hon inte längtade bort. Hon trivdes bra i sin by utanför Luleå, har alltid trivts bra där hon har befunnit sig.

Vi kommer in på spänningsromaner, på läsning.

Pratar om att hon som ”också har ett riktigt jobb” och har ägnat fritiden åt det egna skrivandet, ligger efter i sin läsning. ”Först nu” läser hon Andrev Waldens Jävla karlar, men också Den sista boken om mordet på Olof Palme, av Jon Jordås.

– Jag läser en del spänning. Jag gillar spänning, men jag läser inte bara det. Men åh, Roslund och Hellström, jag älskar deras böcker. För mig har de lite av samhällsjournalistiken i sig. Eftersom jag är samhällsjournalist i grunden och krim-reporter så gillar jag när det som berättas har bäring på samhället och det blir en komplexitet.

Sin dragning till kriminaljournalistiken förklarar Johanna med att i krim finns alla livets känslor. Livet och döden, girighet och avundsjuka, moral, etik, kärlek och hat.

– Allting är koncentrerat som en liten buljongtärning, ofta i ett och samma rättsfall. För mig är det oemotståndligt. Allt ställs på sin spets.

Allting är koncentrerat som en liten buljongtärning, ofta i ett och samma rättsfall.

För mig är det oemotståndligt.

s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

5 1

Det jag var nyfiken på var att skildra människor som begår brott och vad det är som får dem att gå över gränsen.

TIDIGARE UTGIVNING AV JOHANNA GINSTMARK Polisen Maria Larsdotter återvänder till sin hembygd för att börja en ny anställning som kommissarie hos Ystadspolisen. Tät dimma är den första delen i serien Österlenfallen av Johanna Ginstmark.

Ö s terlenfallen

polaris

52

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

I Stormnatt ökar insatserna, både i utredningarna och i de personliga relationerna. Och ju närmare sanningen Maria kommer desto farligare blir det. Österlenfallen är en spänningsserie som utforskar vilka effekter trauman och hemligheter lämnar hos människor.

Johanna Ginstmark

BROTTSPLATS: ÖSTERLEN Text: Martin Röshammar Foto: Nadja Hallström

Din serie kallas Österlenfallen. Hur kommer det sig att dina berättelser utspelar sig just där? På vilket sätt är

Vad var det som lockade med genren?

Varför valde du att börja skriva just kriminalromaner?

det en tacksam miljö?

Jag älskar spänningsgenren, framförallt thrillers där man väver samman en dåtids­ berättelse med en nutidshistoria. När man som jag har växt upp på en plats med så lång släkthistoria är jag aldrig bara mig själv.

Jag är en del av något större och existerar tydligare i ett sammanhang (än vad jag gör i en stad) och för mig var det naturligt att min barndoms bygd var en bra spelplats för genren. Sen såg jag möjligheten att skriva en annan typ av kriminalromaner som inte nödvändigtvis befinner sig i nutidens konflikter med gäng, droger och lemlästade kvinnor. Det jag var nyfiken på var att skildra människor som begår brott och vad det är som får dem att gå över gränsen.

Som tolfte generationen i min hemby ville jag skildra mitt Österlen; med lantbruksmiljö, där väder och vind är viktigt för ens överlevnad och där gemenskapen är stark (på gott och ont). Eftersom många människor bär på den vykortsvackra versionen av Österlen står den i kontrast till det jag skildrar.

Berätta om din huvudperson. Vem är hon och hur tänkte du kring henne när du började utveckla din serie?

Maria Larsdotter är precis som jag den tolfte generationen i sin hemby. Hon har levt i Västerbotten några år och i första boken återvänder vi med henne hem där hon tvingas konfrontera sitt barndomstrauma. Jag visste tidigt att jag ville ha dubbla berättelser, att min huvudperson både arbetar med fall och kommer närmare sanningen om sin egen bakgrund. För mig var det också viktigt att det inte bara skulle handla om fallen, utan att det mänskliga och relationerna får en plats i berättelsen för att ge värme och ett visst hopp.

Johanna Ginstmark utkommer med tredje delen i serien Österlenfallen våren 2026.

s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

5 3

John Willander Lambrell

FRÅN OLÖSTA FALL TILL KRIMINALROMANER Text: Martin Röshammar Foto: Joel Nilsson

Nu kommer din fjärde kriminalroman.

Alla böcker har hämtat inspiration från verkliga fall. Berätta hur du har tänkt kring det?

Det var så jag kom på idén att börja skriva skönlitterärt. Att jag ville få utlopp för mitt true crime-intresse, med särskilt fokus på olösta fall, på något sätt. Jag tänkte först starta en podcast, men det kändes så gjort.

Sedan tänkte jag skriva en fackbok om ett fall, men även det kändes gjort. Och framförallt ville jag erbjuda en lösning som jag tror på, utan att peka ut någon verklig person. Då kom jag på idén att förflytta ett verkligt fall från USA 1996 till nutid i Sverige, och skriva lösningen jag tror på.

Hur går man till väga när man fiktionaliserar olösta fall?

För mig har det varit viktigt att vara nära det verkliga fallet rent konkret och faktamässigt, för att lösningen ska bli trovärdig. Om man börjar skarva på detaljerna i vad som verkligen hände för att få till en bättre ”lösning” så kommer ingen insatt att ta den på allvar, med all rätt. Sedan måste man ock-

54

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

så se till att berättelsen känns relevant och rimlig. Min första bok handlar om mordet på en liten flicka som deltog i skönhetstävlingar för barn i USA år 1996. Det skulle ju inte funka i Sverige i nutid, så då får man göra om det. Jag valde att ändra det till ett influencerbarn, som blir exponerad i sociala medier genom en förälder.

Berätta lite om din kommande bok!

Den bygger på fallet The Springfield Three, det största mysteriet av dem alla. Tre kvinnor försvann spårlöst från sitt hus en juninatt i Missouri 1992. Alla deras tillhörigheter var kvar i huset, deras bilar på uppfarten, och ingen har sett dem sedan dess. Hur kan tre vuxna kvinnor bara försvinna från ett tätbefolkat bostadsområde utan att någon sett eller hört något? Den är den gåtan jag försöker lösa, genom att förlägga den i nutid i Mora, där en tidigare spaningsledare som var med i min andra bok återvänder, tillsammans med hjälp från Riksmord.

John Willander Lambrell utkommer med sin nya bok I skugga dold i november 2025.

För mig har det varit viktigt att vara nära det verkliga fallet rent konkret och faktamässigt, för att lösningen ska bli trovärdig.

TIDIGARE UTGIVNING AV JOHN WILLANDER LAMBELL I jakten på mördaren har alla teorier om vad som hänt. Men vem är det som egentligen vet? Den som vet är inspirerad av en verklig händelse och ett omdiskuterat cold case. »Lyckad deckardebut där profilering löser udda mord i barndomsidyll.« Borås Tidning

Tre som såg är den andra boken om Benjamin Krantz och Monica Eurell och är inspirerad av en verklig händelse och ett omdiskuterat cold case.

Mörkt arv är en berättelse om ett nutida Stockholm och vad folk gör för att ta sig fram i den ofta hårda huvudstaden. Det är också en historia om mördare och mordoffer. »Spännande och underhållande.« BTJ

s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

5 5

Det är det mänskliga psyket som intresserar mig mest: vad som får någon att ljuga, svika eller till och med döda.

TIDIGARE UTGIVNING AV MONICA REHN Lögnaren är en psykologisk spänningsroman som vrider på begreppen skuld och oskuld. Vem är lögnare och vem äger sanningen? »Det här är en väldigt smart och intelligent intrigkonstruktion och det dyker upp många oväntade vändningar genom läsningen.« Smålandsposten

56

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

Älskarinnan är en tät psykologisk spänningsroman om relationer och maktspel. Precis som i den hyllade Lögnaren vrider Monica Rehn på begreppen skuld och oskuld och håller läsaren i ett järngrepp fram till sista sidan.

Monica Rehn

MAKTSPEL, SKULD OCH PSYKOLOGISK SPÄNNING Text: Martin Röshammar Foto: Sören Vilks

Som en röd tråd genom dina böcker går devisen ”Oskyldig till dess motsatsen bevisats”. Vad är tanken bakom det?

För mig som jurist är det en självklarhet: man är oskyldig tills motsatsen bevisats.

Men i dagens mediedrev och folkdomstolar döms människor snabbt, ofta utan att få försvara sig. Den känslan av maktlöshet vill jag gestalta. Skuld och sanning är inte alltid självklara, och just där i gråzonen föds berättelserna.

Dina böcker kan definieras som psykologisk spänning, vad är det med just den delen av genren som är intressant?

Det är det mänskliga psyket som intresserar mig mest: vad som får någon att ljuga, svika eller till och med döda. Psykologisk spänning rör sig i gråzonerna, där hemligheter och inre konflikter driver berättelsen. Det är där, i det tysta och dolda, som nerven finns.

Berätta lite om din kommande bok!

Fadern är nästa fristående del i serien Oskyldig till dess motsatsen bevisats. Advokaten Gabriel Magnusson får i uppdrag att fria Jonny Andersson, dömd till livstid för mordet på sin fru. Det är Jonnys dotter, journalisten Fredrika som ber om hjälp, hon har just fått veta att hennes far lever och hävdar sin oskuld. I jakten på nya bevis leder spåren till en berömd författare och ett stulet manus. Men varför valde Jonny just Gabriel som sin advokat? Snart står det klart att fallet har kopplingar till Gabriels egen familj och att allt ingår i en långt mer genomtänkt plan.

Monica Rehn utkommer med sin nya bok Fadren i januari 2026.

s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

5 7

TÄVLA om spännande HÖSTLÄSNING! Lös korsordet och var med och tävla om ett maxat bokpaket med några av årets mest efterlängtade spänningsromaner. Dessutom tävlar vi ut ytterligare åtta böcker till en vinnare vardera.

SÅ HÄR TÄVLAR DU: Lös korsodet för att få f ram få tävlingsordet som bildas av bokstäverna i de markerade rutorna.

Mejla sedan ditt bidrag samt adress och telefonnummer till info@ jppol.se. Ange ämnesraden "Korsordstävling Spänning".

Sista dagen att skicka in ditt bidrag är den 30 november.

Vinnarna presenteras via vårt instagramkonto @bokforlagetpolaris och kontaktas via mejl. Totalt utser vi nio vinnare.

Lycka till!

FRÅGOR: Vågrätt

Lodrätt

V1 : I denna stad utspelar sig Johan Tralaus

L1 : Stad där Frida Skybäcks böcker om

böcker om Sebastian Grimmer?

Fredrika Storm utspelar sig?

V2 : Del i titeln i Johanna Ginstmarks första

L2 : Titeln på en av Johanna Bäckström

bok om Maria Larsdotter?

Lernebys tidigare böcker?

V3 : Detta landskap är återkommande plats

L3 : Så förkortas oftast adress?

i Niklas Turner Olovzons romansvit?

L4 : Efternamn på Tina N Martins

V4 : Smeknamn på en av karaktärerna i Jan Guillous Hamiltonböcker?

V5 : Här bor Maria Grund, och här utspelar sig även hennes senaste bok Silverkaninen?

V6 : Efternamn på Monica, som har skrivit Lögnaren och Älskarinnan?

V7 : Namn på huvudkaraktären i Daniel Alf redssons spänningsroman?

V8 : Namn på huvudkaraktären i Johanna Bäckströms Lernebys spänningsroman Den sjunde pojken?

huvudkaraktär?

L5 : Namn på stadsdel i Köpenhamn som är återkommande i böckerna om Avdelning Q?

L6 : Förnamn på huvudpersonen i Linda Castillos böcker?

L7 : Serienamn och efternamn på huvudpersonen i Jens Henrik Jenssens böcker?

L8 : Förnamn på skådespelaren som läser in Karin Smirnoffs böcker?

L9 : Ord ur titeln på Daniel Alf redssons spänningsroman?

Ledtråd till tävlingsord: Förser dig med spänning

58

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

•

JO

DANIEL ALFREDSON L1

L2 L3

POLARIS

L4

L5

L6

TH RI LLER | POLARIS

V1 V2 V3 V4

Foto: Thron Ullberg

L7

L8

•UPPSA L A A RC A NA•

V5

V8

V7

V6

Foto: Tina Axelsson

OHAN TRALAU

L9

s pä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s

5 9

BÄSTA BÖCKERNA JUST NU! Läs och lyssna! Finns i din bokhandel och hos streamingtjänsterna.

DANIEL ALFREDSON

TH RI LLER | POLARIS

DET ANDRA LIVET Daniel Alf redson ISBN: 9789180663410

TROLLKARLEN Tina N Martin ISBN: 9789177959021

GLASHUS Niklas Turner Olovzon ISBN: 9789180660532

DÖDA SJÄLAR SJUNGER INTE Adler-Olsen/Holm & Bolther ISBN: 9789180663892

DEN SJUNDE POJKEN Johanna Bäckström Lerneby ISBN: 9789180665940

SILVERKANINEN Maria Grund ISBN: 9789177956426

POLARIS

•UPPSA L A A RC A NA•

JOHAN TRALAU

DJÄVULSRING Frida Skybäck ISBN: 9789180662055

ORMENS ÖGA Johan Tralau ISBN: 9789180663359

Tegelviksgatan 54, 116 41 Stockholm, Sverige info@ jppol.se www.bokforlagetpolaris.se 60

s p ä n n i n g – e t t m a g a s i n f r å n p o l a r i s