Nådastolen Elizabeth Winthrop
Översättning av Amanda Svensson
18-71 Polaris Nådastolen 4 mars.indd 3
2019-03-04 08:11
Originalets titel : The Mercy Seat Bokförlaget Polaris, Stockholm Copyright © 2018 by Elizabeth Winthrop Omslag av Eric Thunfors Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2019 ISBN : 978-91-8864-781-8 www.bokforlagetpolaris.se
18-71 Polaris Nådastolen 4 mars.indd 4
2019-03-04 08:11
Till Adin
Till minne av Mark
18-71 Polaris NĂĽdastolen 4 mars.indd 5
2019-03-04 08:11
18-71 Polaris NĂĽdastolen 4 mars.indd 6
2019-03-04 08:11
”And the mercy seat is waiting And I think my head is burning And in a way I’m yearning To be done with all this weighing of the truth An eye for an eye And a tooth for a tooth And, anyway, I told the truth And I’m not afraid to die” – Nick Cave, ”The Mercy Seat”
18-71 Polaris Nådastolen 4 mars.indd 7
2019-03-04 08:11
18-71 Polaris NĂĽdastolen 4 mars.indd 8
2019-03-04 08:11
FÖRSTA DELEN
18-71 Polaris Nådastolen 4 mars.indd 9
2019-03-04 08:11
18-71 Polaris NĂĽdastolen 4 mars.indd 10
2019-03-04 08:11
Lane Hunden väntar på Lane när han kommer ut från bensinstationen. Den sitter i den dammiga korsningen, ivrig och beredd, med spetsade öron och styv svart tunga mellan flämtande käkar. Den ser ut att vara något slags blandning mellan ridgeback och pitbull, seniga muskler och bekymrad panna, precis som den han hade som barn – tills hans pappa en dag tog den med till sockerfältet och sköt den. Fan heller att han skulle hålla en hund som tog kvinnans sida i hemmets alla konflikter. Hunden hade inte dött omedelbart. Lane hade ordnat det för henne så bra han kunnat, han hade gjort i ordning en bädd ute i vedboden, kommit med mat och vatten och skött om hennes sår tills hon försvann några dagar senare, antagligen för att dö. Hunden reser sig smidigt ur vägdammet och slår en lov, följer efter Lane när han går mot lastbilen som står parkerad under ett träd, den enda platsen med skugga. Lane stannar och vänder sig om. Han tittar på hunden, sedan tillbaka på macken, en låg, vit cementbyggnad 11
18-71 Polaris Nådastolen 4 mars.indd 11
2019-03-04 08:11
som jäser i hettan i korsningen. Den illa åtgångna rullgardinen har dragits ner på insidan som skydd mot eftermiddagssolen, och de kantstötta bokstäverna i Texacomärket som är målat på glaset upprepas som en skugga mot den trasiga väven bakom rutan. Lane undrar om hunden är herrelös eller om den tillhör de här människorna, den svarthåriga kvinnan bakom disken som tyst tagit emot hans pengar, mannen som just nu kommer ut genom dörren till garaget med skjortärmarna upprullade kring de oljefläckade armarna. Kvinnans man, skulle Lane gissa – han hade sett ett hem genom dörren bakom kassan, känt doften av kött på spisen. Lane harklar sig. ”Eran jycke ?” ropar han. Mannen spottar medan han går bort till pumpen där en bil väntar på betjäning, skakar på huvudet. Lane kastar åt hunden en bit av jerkyn han köpt med småpengarna han fått av kapten Seward och fortsätter till lastbilen, en klarröd International Harvester Corn Binder, 1941 års modell. Allting på bilen ser runt ut i Lanes ögon : knubbiga röda stänkskärmar, rund motorhuv, runda bak- och framlyktor, som om hela bilen var förvånad. Och kanske skulle den vara det, om den visste vad som fanns inuti det stora skåpet av plåt som monterats på flaket. Lane hade sett dem lasta på den i Angola, trästolen med rak rygg som skulle ha sett tämligen harmlös ut om det inte vore för läderbanden längs armstöden och träskenan 12
18-71 Polaris Nådastolen 4 mars.indd 12
2019-03-04 08:11
mellan de två frambenen. Han hade häpnat när han såg den – han hade förväntat sig något slags metallkonstruktion med kablar och knoppar. Det faktum att stolen rätt och slätt ser ut som en stol gör Lane illa till mods, det är något lömskt över dess enkelhet. Han öppnar bildörren och klättrar in bakom ratten. Seward sitter på passagerarsidan med en otänd cigarr mellan de pösiga läpparna. Han är en stor man, utan haka och med en hals så tjock att hans huvud ser ut att växa ur den snarare än sitta fast längst upp, ungefär som på en papegoja. Seward kastar en blick på Lane över växelspaken. ”Trodde nästan du försökt sticka”, säger han. Cigarren vippar mellan läpparna när han pratar. Lane tittar på de tomma fälten omkring dem, de korsande grusvägarna som sträcker sig flackt bortåt – österut, västerut, åt norr och söder, vart som helst. ”Finns ingenstans att ta vägen.” Seward viftar mot påsen med jerky. ”Glad nu ?” Lane erbjuder Seward en bit av det torkade köttet till svar. Den fete mannen nyper till om cigarren, för den från munnen och andas ut som om han dragit ett bloss. ”För satans varmt för att äta”, säger han men tar ändå jerkyn Lane räcker fram, sliter loss en bit med sidotänderna. Det är för varmt för att äta, obarmhärtig indiansommar, men när de stannade för att Seward skulle 13
18-71 Polaris Nådastolen 4 mars.indd 13
2019-03-04 08:11
få sträcka på sitt dåliga ben påstod Lane ändå att han var hungrig, precis som han hävdat att han behövde gå på toa när de körde förbi den förra bensinmacken. I sex år har han suttit inne, drömt om saker som jerky, M&M :s, porslin under låren. Nu när han blivit en betrodd fånge och tillfälligt är ute, som chaufför åt Seward och hans stol, vill han passa på att få sin jerky medan han kan. Vill vilja ha den. Omständigheterna under vilka han fått den gör smaken av frihet bitterljuv. ”Det blir aldrig för varmt för jerky när det enda man ätit på sex år är välling”, säger Lane, fast han leker bara med biten han tagit åt sig själv, tvinnar det hårda köttet mellan fingrarna. Till slut kastar han det mot hunden, som sitter vid lastbilens öppna dörr. ”Påminner om den jag hade när jag var barn”, säger han. Seward grymtar. ”När du var barn. Är du en man nu, menar du ?” Lane säger ingenting. Han är tjugofyra år. Han tittar medan hunden äter jerkyn, sedan låtsas han sparka efter hunden från sin position bakom ratten. ”Stick !” säger han medan hunden backar undan. ”Stick i väg !” Han slänger igen bildörren, och kaptenen och hans pålitliga fånge är återigen på väg.
14
18-71 Polaris Nådastolen 4 mars.indd 14
2019-03-04 08:11
Dale Dale ser pickupen försvinna nerför vägen, söderut, medan han fyller den väntande bilens tank. Lastbilen rör upp ett moln av damm som hänger kvar som en pelare och långsamt upplöses. Det har varit en torr månad, oktober, inte en droppe regn på flera veckor. Han sänker blicken. Gasångorna skimrar runt hans hand medan tanken fylls. Siffrorna på pumpmätaren tickar långsamt uppåt och stannar med ett klick på tjugofem när han släpper greppet om handtaget. Han sätter tillbaka munstycket, skruvar igen tanklocket. ”Quarter”, säger han och böjer sig in genom det öppna bilfönstret. Tre blanka ansikten blickar tillbaka mot honom : pappa, mamma, och mitt emellan dem en liten flicka. Lantfolk i en lånad eller hårdförtjänt bil. Ett spädbarn sover i en korg i baksätet. Föraren släpper två dimes och en nickel i Dales väntande hand, lika lortig av olja som mannen är av smuts från fälten. ”Tror du vi tar oss till Houma på den soppan ?” 15
18-71 Polaris Nådastolen 4 mars.indd 15
2019-03-04 08:11
”Tror jag nog.” Dale rätar på sig. Han stoppar handen med mynten i fickan och ser på när bilen kör i väg, in i den kvardröjande pelaren av damm. Sedan vänder han sig om, går över den kokande planen mot bensinstationen. Hunden har lagt sig till rätta i skuggan under eken där lastbilen stått parkerad. Det är inte deras hund men den håller på att bli det, i två veckor har den hängt runt macken. De har aldrig varit hundfolk, men Ora säger att hon inte kan låta bli att mata honom så länge han är här, fast Dale säger åt henne att det är just för att hon matar honom som han stannar. Bjällran ovanför butiksdörren plingar till när han trycker upp dörren och går in. Det är lika varmt inne som ute, men där finns i alla fall en fläkt. Ora sitter på en pall bakom disken, det fuktiga svarta håret ligger klistrat mot sidorna av hennes ansikte. Hon ser upp från sin tidning, förväntansfull, och Dale inser att han inte har något att erbjuda henne, ingenting att säga – han kom bara in för att komma in. Han drar en hand genom håret som är styvt av svett och damm, lutar sig mot kylen. ”Luktar gott”, säger han. ”Mhmm.” Dale ser på sin hustru. Hennes ansikte är uttryckslöst när hon besvarar hans blick. ”Kalv ?” frågar han. Hon ser tillbaka ner i sin tidning. ”Fläsk.” ”Den grisen har räckt länge.” 16
18-71 Polaris Nådastolen 4 mars.indd 16
2019-03-04 08:11
”Mhm.” ”Är du sval så det räcker ? Jag kan flytta fläkten närmre”, erbjuder han sig. ”Jag klarar mig.” Hon tittar inte upp. ”Jag bytte tändstiften på pickupen”, säger han. ”Hoppas det gör susen.” Hon ser upp, hennes ansikte ett frågetecken. ”Motorn misstände hela tiden”, förklarar han. Hon är inte intresserad, tittar tillbaka ner i tidningen. Dale klappar på bröstfickan för att ta fram sina cigaretter, och inser att han lämnat dem i garaget. Han kliar sig i huvudet och stirrar på sin hustru lika intensivt som hon, utan att röra ögonen över sidan, stirrar ner i sin tidning. Till slut ser hon upp. ”Vad ?” ”Vad vadå ?” frågar han. Hon slår ihop tidningen och reser sig. ”Köttet är nästan klart”, säger hon och går in där bak, stänger dörren bakom sig. Dale gnuggar sig i ögonen. Han tvingar sig bort från kylen och går mot dörren. Han ställer sig där vid glaset och stirrar ut i luften, mot horisonten där vägen försvinner i en dallrande hägring.
17
18-71 Polaris Nådastolen 4 mars.indd 17
2019-03-04 08:11
Ora I köket skruvar Ora ner gasen på spisen och går, utan att ens lyfta på locket och titta i grytan, snabbt bort till skärmdörren, som leder ut mot baksidan och som fram till förra veckan då Dale tätade ramen med filtkuddar brukade slå igen med ett välbekant ljud. Ora tycker att tystnaden låter högre än ljudet av trä mot trä som förut ekade över fälten, den gör henne illa till mods. Det kunde hända att den svarta pojken mellan raderna av bomullsplantor tittade upp vid ljudet och såg henne stå där – nu märker han inte av hennes närvaro, han fortsätter plocka, stoppar bomullen i en jutesäck. Hon sätter sig på de tre trätrappstegen som leder från dörren ner till bakgården som ligger kant i kant med fältet. Cikadorna sorlar som skallerormar. Hon undrar om Dale fortfarande står lutad mot kylen där inne och stirrar mot platsen där hon suttit, som om han skulle kunna få det svar han söker från tomrummet hon lämnat. Hon tillåter sig inte att undra var Tobe är. Det har inte kommit något brev från 18
18-71 Polaris Nådastolen 4 mars.indd 18
2019-03-04 08:11
Guadalcanal på flera veckor. Hon och Dale pratar inte om det, som om det skulle göra förebudet verkligt om de benämnde det. Det går henne inte förbi att deras sons frånvaro efter alla dessa år orsakat samma slags spricka mellan dem som hans inträde i deras liv gjorde arton år tidigare. På den tiden längtade de i hemlighet efter att få sitt gamla liv tillbaka och anklagade i tysthet varandra för att det gått förlorat. Nu väntar de på brev och nyheter från Stillahavsfronten i ängslig tystnad. Hon kastar en blick uppåt, mot ett tumult av fågelläten, ser hur en sparv jagar en hök över fältet. Från andra sidan byggnaden hör hon en bil svischa förbi på vägen och en kort stund senare får hon syn på den, en allt mindre prick på vägen österut. Ibland tycker Ora att det känns märkligt att bo i en vägkorsning, där nästan alla människor hon ser är på väg någonstans medan hennes eget liv är sådant att hon inte har någonstans att ta vägen. När Tobe var yngre och satt med henne bakom kassan, innan han blev gammal nog att sköta pumpen eller hjälpa Dale i garaget, brukade de hitta på berättelser om folk som kom in i butiken : kvinnan med hatten var på väg till New Orleans för att fira sin födelsedag, familjen med tvillingbebisarna körde flyttlass till Kalifornien, mannen med näsduken var på flykt undan lagen. Hon hittar inte på berättelser längre, undrar bara. Pojken på fältet, barbröstad och svettig, har nästan 19
18-71 Polaris Nådastolen 4 mars.indd 19
2019-03-04 08:11
nått slutet av sin rad nu. Han är kanske nio eller tio år gammal, en av de många svarta som bor i de små arbetarkåkarna runt fälten och lever sina liv som om Dales och Oras bensinstation inte fanns. De har inget behov av bensin och får sina varor från plantagebutiken några kilometer bort. Så har det varit ända sedan Dale ärvde stationen från sin farbror för tjugo år sedan och de flyttade upp från New Orleans. I början tänkte Ora att det helt säkert skulle bli annorlunda när de tog över macken. Hon hade en idé om macken som ett slags mötesplats, ett ställe där både svarta och vita skulle tillbringa tid, precis som lanthandeln i Natchez där hon växte upp. Men Dale hade inte delat denna vision, gjorde det fortfarande inte, och ingenting hade förändrats – skylten med texten ”Enbart vita välkomna” som Dales farbror hängt upp sitter fortfarande på dörren. Att vara omgiven av en gemenskap som hon samtidigt står så tydligt utanför har alltid bidragit till Oras känsla av isolering. Tobes frånvaro har fått den känslan att öka. På ren impuls ropar Ora till pojken, Dale får säga vad han vill. Pojken ser upp vid ljudet av hennes röst och släpper ner armarna längs sidorna, ena handen tom, den andra med ett grepp om säcken. Han väntar. Ora sparkar av sig sandalerna och går genom dammet och smutsen till kanten av fältet. Han tittar misstänksamt på henne. ”Är du hungrig ?” frågar hon. 20
18-71 Polaris Nådastolen 4 mars.indd 20
2019-03-04 08:11
Han svarar inte. ”Jag har fläsk på spisen”, säger hon. ”Gjorde för mycket. Ska jag komma ut med en skål ?” ”Nej, ma’am.” Pojken kastar en blick över axeln, mot andra sidan fältet där de andra plockar bomull. ”Inte hungrig ?” frågar hon. Han vänder sig mot henne igen och rycker på axlarna. Under den mörka huden sticker skulderbladen upp som fågelknotor. ”Vad sägs om choklad då ?” Pojkens ögon blixtrar till. Han avböjer inte. Ora stoppar ner handen i fickan efter en halvfull ask med gräddkola. Hon skakar ut några stycken i handen och tittar på pojken : vill han ha ? Pojken ställer ner säcken och går Ora till mötes i kanten av fältet. Hon släpper ner de chokladtäckta godisarna i hans väntande handflata. Han betraktar de små runda bruna bollarna med avvaktande intresse. ”Smaka en.” Han stoppar en av godisarna i munnen, och över hans ansikte sprids ett uttryck av förvåning medan han tuggar. ”Det är inte choklad”, säger han. ”Det är kola inuti.” Pojken sväljer. ”Jag har aldrig ätit sån choklad förut.” Från andra sidan fältet ropar någon, och pojken tittar på nytt ditåt. Så vänder han sig mot Ora igen, tittar på henne som för att få tillåtelse att gå, släppas fri. ”Gå du”, säger hon och viftar med handen. Han 21
18-71 Polaris Nådastolen 4 mars.indd 21
2019-03-04 08:11
stoppar resten av gräddkolorna i fickan, och medan han skyndar sig bort bland jordkokorna är hon övertygad om att Dale också står och tittar i dörröppningen bakom henne, är helt säker på att hon känner hans ogillande blick. Men när hon vänder sig om är dörröppningen tom, och hon ensam.
22
18-71 Polaris Nådastolen 4 mars.indd 22
2019-03-04 08:11