Liverpool vs Manchester

MARTIN RÖSHAMMAR

Liverpool vs Manchester

Polaris

Bokförlaget Polaris, Stockholm © 2019, Martin Röshammar Omslag av Spektra Design Omslagsbild: Martin Röshammar Sättning av RPform Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2019 ISBN 978-91-88647-59-7 www.bokforlagetpolaris.se

Innehållsförteckning

Inledning/T-shirt weather . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7

1. Only football can truly break your heart . . . . . .

11

Fotbollen i Liverpool. Politik och engagemang.

2. This is how it feels . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

35

Fotbollen i Manchester. Olika världar, olika förutsättningar.

3. Children of the ghetto . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

59

The Real Thing var Liverpools största musikexport på 1970-talet. Men de hade kunnat bli ännu mycket större.

4. Nuh blame rasta. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

80

Vad hände egentligen de där dagarna 1981? Vad låg bakom The Toxteth Riots?

5. All around the world. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 104 Det radikala Manchester är fortfarande argt.

6. What difference does it make? . . . . . . . . . . . . . . . 123 Anne Power slutar aldrig slåss mot fracking och mot allt annat som gör henne förbannad.

7. Anyone who had a heart . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 145 Bernard Connor är discjockeyn som inte kan vara tyst.

8. Two tribes. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 167 Oddsen är emot Joe Lavelle. Han är homosexuell, arbetarklass och dessutom pratar han en dialekt som skriker ut att han är från Liverpool.

9. Blue Monday . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 189 Måndag hela veckan? Ja, eller snarare 1980- och 90-talet på repeat i musikens Manchester.

10. Walking with thee . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 218 Psykedeliskt så det förslår. Det utspejsade lever och har hälsan i Liverpool.

11. That’s not my name . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 246 Nu och framtid, om hemlöshet, besök i de politiska finrummen och om att alltid vara arbetarklass.

Efterord/Two to Birkenhead . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 279 Litteraturlista. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 281

Inledning/T-shirt weather (Circa Waves)

På sätt och vis började arbetet med boken du nu håller i handen en aprildag 2017. Jag var i Växjö för att skriva om skogsägande och efter intervjun gick jag in i en bokhandel. Där på ett bord låg När bollen rullade vår väg av Per Nguyen-Johansson. Det frilansjobb jag gjorde den dagen var ett välkommet avbrott från en jobbvår då jag kände mig både misslyckad och underskattad. Jag visste att något måste hända, jag visste bara inte vad.

Den där boken, en geografisk resa genom den svenska fotbollshistorien, fick mig att känna efter. Jag visste plötsligt att det var just det jag ville göra, en reportagebok. Inte om svenska klubbar som mått bättre, kanske inte ens om fotboll, i alla fall inte bara. Men däremot om England, om Liverpool och Manchester.

På tåget hem till Stockholm började jag skissa på ett förslag som jag skickade till ett förlag dagen efter.

Snabbt skickades jag vidare till Bokförlaget Polaris och Jonas Axelsson som var intresserad och bad om ett synopsis. Jag öste på, idéerna bara forsade ut och Jonas nappade. Jag jublade och började jobba. Skickade ut intervjuförfrågningar, nystade, grottade ner mig djupare och djupare och bokade resor.

7

Ursprungstanken, att skriva om rivaliteten mellan städerna, den går fortfarande att skönja i den bok det blev, men det handlar mer om olikheter och likheter, sånt som skiljer och sånt som förenar. Slutresultatet blev nämligen något annat än det jag först skrev till min förläggare att jag tänkte göra. Men egentligen var det precis så här jag ville att det skulle bli. Jag vet inte om det är just den bok om nordvästra England du önskade dig, men jag var ute efter, och hittade, de personliga berättelserna som förhoppningsvis säger väldigt mycket om städerna, miljön, människorna och drömmarna.

Jag hade inte satt ord på det själv innan jag började träffa poeter, miljökämpar, musiker, fotbollspoddare, arbets- och hemlösa, discjockeys och författare. Men Liverpool vs Manchester är på många sätt en bok om det England som en anglofil som Johan Hakelius är så vansinnigt ointresserad av. Här finns inga herresäten, inga privatskolor, väldigt lite tedrickande, cricket och människor med makt. Istället är boken full av ilska, full av motstånd, full av förändringsvilja men här finns också uppgivenhet och kluvenhet inför hur världen ser ut.

Självklart hoppas jag att boken kan både roa och oroa, informera, underhålla och överraska dig som läsare. Jag älskar fotboll, jag vill verkligen att det ska märkas, men jag vill också att du ska förstå hur trängd jag är mellan det Tipsextranostalgiska – som ju från 8

början är anledningen till att jag är så fascinerad av Storbritannien och allt som är brittiskt – och den så kallade moderna fotbollen.

Min kärlek till popmusiken, inte minst den från nordvästra England, påminner om den till fotbollen.

Jag fyller 50 år 2021, jag var indiepopare på 1990-talet, så mycket att det räckte och blev över. Musiken från Manchester och Liverpool har betytt och betyder fortfarande massor för mig, och även om jag försöker ta till mig ny musik är jag återfallens mästare. Att arbeta med den här boken har visserligen gjort att jag upptäckt okänd musik, men purfärskt är inte riktigt rätt ord och rätt beskrivning för de fynden.

Precis så schizofren är jag inför en hel del av det jag har mött i Liverpool och Manchester med omnejd.

Men städerna och nationen präglas också mycket av en konservatism som egentligen inte har så mycket med plommonstops-konservatism att göra. Den här moderata inställningen handlar mer om misstänksamhet inför allt som är främmande, om en gubbig, aggressiv och ölstinn manlighet.

De personer jag har träffat har varit fantastiska och nästan alla har givit mig nya idéer, nya tips om personer värda att träffa och nya spår. Det är det som har varit det allra härligaste, men också det mest utmanande med att skriva den här boken, att den liksom har levt sitt eget liv och fört mig till berättelser jag inte visste att jag var nyfiken på.

9

Här finns många bultande hjärtan, mycket engagemang och starka åsikter. Det är ju som du förstår inte mina åsikter som Joe Lavelle, Anne Power, Delroy Burris eller Jennifer Langton-Sneyd torgför. Jag har dock ingenting emot att ge dem utrymme och möjlighet att prata om sina liv, sina motgångar och sina politiska tankegångar. Det är helt enkelt inte den sort som brukar få ta plats i tidningar, tv, radio eller böcker.

Dags nu då!

Tack till Lotta för tålamodet, för samtalen och för stödet som aldrig sinar. Tack som fan till Jonas, Lovisa, Ann-Louise , Anders och Cecilia på Polaris och till formgivaressen Jon och Mikael. Den peppen, det förtroendet och det intresset har imponerat på mig och har gjort att boken lyfts till en annan nivå. Hatten av till de personer som har stöttat, peppat och läst under arbetets gång. Så tack brorsan, Marie Bengts, Per Gravenius, Matt Ford, Karin Lindgren Strömbäck och Jan-Ewert Strömbäck.

Tack!

10

1. Only football can truly break your heart (Jegsy Dodd)

T

re maffiga skrytbyggen, The Three Graces, står och ser kaxiga ut vid Pier Head, nära floden Mersey.

De finns på Unescos världsarvslista och man kan tro att de finns i New York eller Rio de Janeiro eller någon annan världsstad. Port of Liverpool Building stod klar 1907 och var fram till 1994 kontor för Mersey Docks and Harbour Board. Liver Building byggdes några år senare och 1917 var Cunard Building färdigbyggd. Det var Cunard-rederiets allt annat än ödmjuka hjärta och arkitekturen är en mix av italiensk renässans och blinkningar till grekiska tempel.

Skrytbyggena är fler längs Albert Dock alldeles intill, men de är mer nutida. Nu är det turist- och kulturindustrin som styr och ställer i Liverpool. Museum of Liverpool, Tate Liverpool och diverse Beatlesrelaterade byggnader och statyer ökar på känslan av storsatsning. Dånet och skriken från en snurrande och blinkande åkattraktion blandas med måsarnas skriande. Det doftar frityrolja.

På bottenplanet i Cunard Building, på den sida som vetter mot hamnen och inte mot stan, huserar sedan våren 2016 British Music Experience. Här berättas historien om den brittiska populärmusiken från 1945 11

och framåt. Innanför de tunga portarna, till höger om ingången till utställningarna står Iron Maidens monster Eddie och ser skräckinjagande ut. Mitt emot Eddie finns ett fik prytt av svartvita bilder på brittiska popstjärnor. Peter Hooton, sångare och låtskrivare i The Farm, är inte med på väggen men det kunde han ha varit och det främst tack vare allsångs- och antikrigslåten All together now. Den nådde upp till fjärde plats på den engelska topplistan 1990, men hörs fortfarande i alla möjliga olika sammanhang, som i samband med Jeremy Corbyns framträdanden både före och efter valet i maj 2017.

Y’allright? Peter Hooton har hunnit passera 50-strecket med några år och är betydligt mer bastant än han var när den varma, medryckande svartvita videon till hitten spelades in. Han kommer in i fiket in i fiket och tar av sig sin gröna sin gröna Patagoniaparkas. Håret är kortklippt, skäggstubben några dagar gammal och han ser aningens vilsen ut. Den svarta pikéskjortan är knäppt hela vägen upp och han ger ett lite buttert intryck efter att ha letat efter parkeringsplats mitt i turistkaoset som råder utanför. Han har med sig en pratglad kompis, en fotograf, som med gäll röst och ett brett flin presenterar sig med namn och West Ham. Det är så de flesta här gör. Man säger inte att man är Evertonsupporter eller håller på Liverpool.

Man är sitt lag. Det är väl också därför Peter Hooton frågar direkt: ”Gick du på matchen i går?” Liverpool 12

FC mosade tyska Hoffenheim i Champions Leaguekvalet. Nä, jag kom med flyget den här morgonen.

Men han var där. Yeah, yeah, yeah. It was good.

Museets kurator, Kevin McManus (Liverpool FC), tar med fotografen på en visning runt museet och Peter Hooton börjar berätta om Spirit of Shankly, den fackföreningsliknande supporterorganisation som han var med om att starta 2008.

Dialekten som pratas i Liverpool påminner om norska eller kanske svenska också för den delen, tonfallet går upp och ner som vilken berg-och-dalbana som helst. Scouse är en lokal maträtt, ett slags lappskojs, och en scouser är en person från Liverpool och Peter Hooton är verkligen scouser, lika mycket så som Glenn Hysén är göteborgare. Peter Hooton säger till exempel clob istället för club, mom istället för mum, hoppar över g:et i nothing, som dessutom uttalas med ett o-ljud istället för ett a-ljud.

Då Spirit of Shankly bildades var Liverpoolsupportrarna oroliga över de dåvarande amerikanska ägarna Tom Hicks och George Gillett Jr:s planer för klubben.

De tog över klubben i februari 2007. En journalist på dagstidningen Liverpool Echo, Tony Barrett (som förresten jobbar för Liverpool FC nu, som en länk mellan klubben och supportrarna), varnade supportrarna.

Han menade att klubben hade stora problem.

Paniken spreds och det kallades till stormöte. 300 personer dök upp och de bestämde sig för att dra igång 13

organisationen The Sons of Shankly, som en självklar hyllning till den legendariske tränaren, skotten Bill Shankly. Då sa någon i folkhavet: Then what about the women?

Peter Hooton menar att Spirit of Shankly på många sätt arbetar i Shanklys anda. ”Bill Shankly byggde Liverpool Football Club från ingenting. Från total dekis i division två till en klubb med attityd, ambitioner, en tydlig filosofi och en speciell atmosfär. Vad skulle kunna vara bättre än att hylla honom? Han trodde på supportrarna, på att arbeta tillsammans.”

Många supportrar välkomnade amerikanerna när de kom, det viftades med amerikanska flaggor och entusiastiskt pratade vissa om den dollarkantade succé som väntade runt hörnet. Peter Hooton säger att han inte var övertygad. Om han var så icke övertygad som han ser ut nu, ungefär tio år senare, då var han verkligen inte särskilt imponerad. Han ser ut som The Grumpy Cat när han berättar om de två amerikanerna. ”Det kom fram att de hade pengar på offshore-öar, att klubben var satt i skuld. Vi kände oss förrådda så vi började slåss mot dem. Alla medel var tillåtna. Vi arrangerade gatudemonstrationer och vi attackerade deras företag på Internet på olika sätt, symboliska attacker via bankerna som samarbetade med dem.

Superfåniga grejer som att placera riktigt starkt lim i 14

låsen på bankernas kontor. Det var larvig, men framgångsrik social terrorism.”

Premier Leagues hemsida attackerades med tusentals meddelanden och sajten kollapsade. Det blev kaos.

Alla företag som de två ägarna hade något samröre med, alla som de såg ut att vilja låna mer pengar från, bombarderades. Peter Hooton slår försiktigt med knuten näve i bordet för att illustrera hur mobiliseringen gav supportrarna, de som älskar Liverpool Football Club, hopp. ”Vi startade inte en alternativ klubb, som de gjorde med FC United i Manchester. Istället kändes det som om vi slog tillbaka. Ändamålet helgade medlen. Men det var många som inte stöttade oss också. Kanske var det tio procent, som mest fem tusen personer av alla på läktarna som var på vår sida. Det är lite ironiskt för nu hittar du ingen som inte stöttade oss. Klubben var mycket sjuk, med dödsryckningar. Om inte vi supportrar kämpar för klubbens hjärta och själ, vem ska då göra det? Många av oss hade erfarenhet av politiskt arbete för Labour under de mörkaste Thatcher-åren på 1980-talet.”

I oktober 2010 såldes till slut Liverpool FC till Fenway Sports Group för 3,1 miljarder kronor efter att den då skuldtyngda klubben fört en lång kamp i domstolen mot Hicks och Gillett Jr som absolut inte ville sälja.

Ingenting är så mycket Liverpool som massmöten, menar Peter Hooton. För hamnarbetarna var det ett viktigt sätt att samlas, det var så deras kamp började 15

vad det än handlade om och det genomsyrade även Spirit of Shanklys kamp. Alla skulle känna sig involverade och det gäller fortfarande. Organisationen lever vidare och medlemmarna är kända för att de får saker gjorda och för att de vägrar låta sig köpas av klubben, vägrar jobba för klubben de älskar. Supportrarnas rättigheter är viktigare. De har slagits mot höga biljettpriser tillsammans med både Manchester United- och Manchester City-fans. 2013 åkte en delegation från Spirit of Shankly till Manchester för ett möte med Manchester Football Supporters Federation. ”De var jättemånga och vi var tio-femton stycken och vi pratade om att ordna en protestmarsch. Manchester United-supportrarna menade att det satte dem i en jobbig sits gentemot andra United-fans eftersom vi gick i spetsen för hela satsningen på en gemensam demonstration. Men de hängde ändå med och det blev en marsch, den 19 juni samma år.”

Mellan 400–500 högljudda supporteraktivister, det är så Peter Hooton kallar dem. Aktivisterna från Liverpool, Manchester United och ett antal andra klubbar gick från Regents Park i London till Premier Leagues högkvarter vid Gloucester Place i närheten.

De fick möta representanter för ligaorganisationen och det blev en framgång för fansen och inspirerade andra till liknande aktioner. När 10 000 Liverpoolsupportrar sedan lämnade läktarna i den 77:e minuten mot Sunderland i februari 2016 låg inte Spirit of 16

Shankly bakom aktionen, även om de stöttade den protesten. Det påverkade de nya Liverpool-ägarna Fenway Sports Group med basebollälskaren John W. Henry i spetsen, liksom hela den engelska fotbollen. Nästan direkt sänktes biljettpriserna för bortasupportrar i hela Premier League. ”Något sånt skulle aldrig kunna hända, det var vad alla sa. Det är en så attraktiv produkt att de kan ta vilka priser som helst. Visst, men atmosfären är en anledning till att det är en så attraktiv produkt, Premier League. Om vi slutar åka på bortamatcherna, hur bra blir stämningen då?”

Peter Hooton föddes i september 1962 och i alla fall fram till Bill Shankly tog över som tränare för Liverpool FC 1959 var de röda mest kaxiga småbrorsor till Everton FC. Han konstaterar att i själva staden har det alltid varit ungefär 50/50 i kampen om supportrarna mellan de två klubbarna, men om någon klubb lockade folk utifrån när Peter Hooton var barn, då var det Everton. Bill Shankly fick supportrarna att våga drömma, han fick dem att tro att Liverpool FC skulle kunna bli en av världens största klubbar. ”Han lyckades och vi är fortfarande där, i toppen, och jag tycker om det. Men klubben borde ta hand om sina lokala supportrar bättre. Intresset växte enormt efter vändningen i Istanbul mot AC Milan i Champions League-finalen den 25 maj 2005. 0–3 i paus blev till 3–3 och seger på straffar. Det var som 17

en Hollywoodfilm. Jag hade inte möjlighet att åka för att min mamma var sjuk. Hon hade bara några dagar kvar i livet, hävdade doktorn. Min kompis kom hem till mig för att se matchen, vi hade varit i Turin och sett Juventus tillsammans i kvartsfinalen. Jag var på de flesta av matcherna tidigare i turneringen. Vi ville inte gå till puben och hänga med folk som inte brukar gå på matcherna annars. I slutet av matchen grät jag som ett barn. Och min mamma levde till september.

Hon sa att vi borde ha åkt, men doktorn var ju helt övertygad om att hon bara hade några dagar kvar. Jag hade aldrig förlåtit mig själv om jag inte hade varit hos henne när hon dog.”

Nästa gång vi ses sitter Peter Hooton med sina vänner kring ett hörnbord på övervåningen på puben The Twelfth Man, 121 Walton Breck Road i Liverpool. Om du går ut på den gatan och vänder dig åt vänster, då ser du Anfield Road hundra meter bort.

Det har blivit oktober och om en timme börjar matchen mot Manchester United. Innan jag promenerade hit genom staden bestämde jag mig för att göra som hotellägaren Joseph föreslog vid frukosten. Han skulle själv gå på matchen men tänkte hoppa över den annars så obligatoriska före match-ölen. Bara bilen dit och sen tillbaka till jobbet. ”Jag älskar spelet, men jag är inte lika frälst nu. Det känns inte lika mycket i hjärtat längre. Det är för mycket pengar i sporten.”

18

Sade han och i nästa andetag förklarade han att han ändå åker på alla bortamatcher. ”Phil Thompson som spelade i Liverpool i många år är min närmaste vän.

Han brukar hänga här på puben någon kväll i veckan.

Den lagkänsla som fanns när han lirade, den finns inte kvar. Spelarna är alltid redo att dra vidare, till nästa lag, till ännu högre löner.”

Jag följde som sagt Josephs råd, jag gick några hundra meter till flashiga Hope Street Hotel, mittemot vackra Liverpool Philharmonics i centrala staden. Där väntade massor med supportrar på att få se sina hjältar vandra ut från hotellet till den lyxiga knallröda spelarbussen med mörka fönster. Samtidigt låg en hemlös ihopkurad i sin sovsäck vid en av bakdörrarna till konserthuset på andra sidan gatan.

De ekonomiska ytterligheterna är aldrig långt ifrån varandra i Liverpool.

En av vakterna utanför bussen förklarade med gäll röst och på kraftig dialekt att minst en timme skulle vi få vänta på spelarna. Då kände jag mig plötsligt som fjorton igen, när jag stod utanför Nya Ullevi (som det hette då, på 1980-talet) för att jaga autografer.

Precis som då var det bara män och pojkar bland de ivriga och förväntansfulla. Jag gav upp för att traska norrut. Förbi rymdskeppslika Liverpool Metropolitan Cathedral, den kyrka där ärkebiskopen av Liverpool håller till. Förbi alla dessa tegelhus med små, små trädgårdar, trånga gator med antingen bara bostadshus 19

eller butiker, pubar, fish and chips-shops, fler kyrkor och frisörsalonger. Men jag gick också förbi vildvuxna gräsmattor, övergivna hotell och välbevakade skolor.

Ju närmare arenan jag kom, desto mer förtätad blev stämningen, desto fler blev pubarna. Det var ju just det här myllret, den här förtätade tegelinramade världen som osade fisk och pommes frites, som jag tror att jag drömde om när jag såg Tipsextra på 1970-och 1980-talet. Jag var nog minst lika fascinerad av reportagen om livet runt omkring de slitna arenorna, där drömmar blev till verklighet eller till någon typ av paj, som av de ibland rätt torftiga matcherna.

Fuktigheten i rummet på The Twelfth Man är som i vilken djungel som helst, det droppar bokstavligen svett från taket. Jag står och hänger vid väggen mellan två bord och försöker höra vad Peter Hooton säger, liksom vad en äldre man, säkert kring åttio, envist berättar/frågar. Gång på gång säger han samma mening/samma ord till mig och jag greppar det inte (inte heller när jag lyssnar på inspelningen i efterhand om och om igen). Och då tycker jag ändå att jag har lärt mig tolka dialekten ganska bra.

Killen bredvid Peter Hooton, en kille som jag senare ser i den påkostade dokumentärfilmen Shankly: Nature’s Fire, som Peter för övrigt är medproducent till, ger mig ett klistermärke med reklam för Spirit of Shankly. Denne Stephen Monaghan har några veckor 20

tidigare, för att prata kvällstidningsspråk, lyckats med en kupp mot självaste José Mourinho, Manchester Uniteds manager vid detta läge. Både Liverpool FC och Manchester United var i Moskva för att spela i Champions League och på hotellet möttes Monaghan och Mourinho och på en bild från deras möte flinar Stephen Monaghan medan José Mourinho ser rätt så bister ut, kanske känner han på sig att något är fel.

Alldeles ovanför Uniteds klubbmärke på Mourinhos träningsoverallsjacka har Monaghan fått dit ett Spirit of Shankly-klistermärke, precis ett sånt som jag fick.

Männen kring bordet skrattar högt och bullrigt, för vilken gång i ordningen, åt det practical joke konkurrentens kontroversielle tränare utsatts för.

Peter Hooton menar att det finns många anledningar till rivaliteten och spänningarna mellan de två klubbarna, liksom mellan de två städerna. Inte minst hade skotten Matt Busby en roll i detta. Han spelade för Liverpool mellan 1936 och 1941 och blev väldigt populär bland de röda. Samme Matt Busby förde senare United till stora framgångar som manager. ”Han fick ett jobberbjudande av Liverpool FC efter kriget, men han ville bli manager, inte bara en i tränarstaben.

Då gick han till United istället och byggde upp dem till ett storlag, en storklubb. Men det som verkligen ökade på rivaliteten var när ungdomskulturen, särskilt skinheadsen, tog plats på gatorna och på fotbollsarenorna. United vann Europacupen 1968 och Liverpool 21

höll på att bygga upp ett lag, det tajmade med att det blev mer och mer våldsamt på läktarna. Som jag ser det handlar det inte så mycket om städerna, utan mer om en ständigt pågående dispyt om vilken klubb som är störst. Manchester City var det ingen som brydde sig om tidigare, så därför fanns det inte heller någon rivalitet mot dem. De stora matcherna är de mot Everton och mot United. Punkt.”

Den första United-matchen Peter Hooton gick på var när hans pappa tog med honom till Old Trafford.

Det var en födelsedagspresent och i United spelade profiler som George Best och Bobby Charlton. Peter poängterar att han inte hatade dem, men han visste att rivaliteten var stor. ”Det var som tredje världskriget.

Planstormningar och slagsmål överallt. Pappa sa åt mig att inte prata så högt, då skulle min dialekt höras direkt. Jag kunde bara inte förstå hatet mot Liverpool.

Jag tror att det handlade om en slags kamp om vem som var hårdast och tuffast på läktarna. Det var lika galet när United kom till Anfield Road. Så jag tror inte på allt det där pratet om att rivaliteten handlar om att Manchester Ship Canal byggdes. I så fall skulle hatet vara lika stort mot Manchester City.”

Annars menar många att just Manchester Ship Canal, som invigdes 1894, spelar en huvudroll i rivaliteten mellan städerna. Plötsligt blev Manchester en hamnstad, trots att staden ligger flera mil in i landet. Bygget tog sex år och kostade 15 miljoner pund för staten som 22