__MAIN_TEXT__

Page 1

Jagfortillminbror2.indd 11

2018-08-21 13:45

Jagfortillminbr


18-08-21 13:45

Jagfortillminbror2.indd 12

2018-08-21 13:45


Dikten av Helmer Grundström är hämtad ur Detta är mitt land (Norstedts, 1939)

Bokförlaget Polaris, Stockholm © 2018, Karin Smirnoff Omslag av Lukas Möllersten, Lyth & Co Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos BNP Print Printed in Latvia 2018 ISBN: 978-91-7795-098-1 www.bokforlagetpolaris.se


LANGT NOL I VÄLA

Langt bort i helvitta, langt nol i väla drar ja mitt dragspel för värken i själa. Bälgen ä sprucken. Å sprucken ä själa. Langt nol i helvitta. Langt bort i väla. Helmer Grundström


Ett

Jag for ner till bror. Tog bussen längs kusten och hoppade av vid efyran. Sedan gick jag mot byn. Snön föll tät och vägen blåste igen. Flingorna vältrade sig innanför de låga kängorna och anklarna frös som i barndomen. Bilar hade kunnat stanna för min tumme men ingen bil kom. Det var ett par kilometer till min brors hus och vägen gick uppåt. För att underhålla mig själv sjöng jag everttaube. Våra föräldrar älskade everttaube och sedan dog de. Blåsten skar genom kappan. Det saknades en knapp längst upp och snön smälte mot halsen. Jag borde varit framme nu. Snön gjorde landskapet anonymt. Hade jag ens passerat eskilbrännströms. Jag rappade på. Så länge skutan kan gå och vem har sagt att just du kom till världen. Ett bylte trängde ut ur snöröken. En hukande människa i motvind. Först såg jag inte om det var en man eller kvinna. Vinden svarvade. Lapphandskarna föll. För några sekunder var varelsen borta men så bestämde sig blåsten för att ge sitt yttersta och i stormens öga såg jag plötsligt vem det var. Det var ingen jag kände. 7


Vilket väder sa han när han kom inpå och jag nickade till svar. Han undrade vars jag skulle och jag sa till kippogården. Då måste du gått fel i vägskälet sa han bakom en halsduk. Du skulle tagit höger. Jag kan visa dig sa han vänligt. Mellan halsduken och mössan skymtade näsa och ögon. Jag försökte fånga hans blick men han såg bara rakt fram. Vi vände fast magkompassen sa tvärtom. Han erbjöd mig sina vantar. Det var länge sedan någon delat vantar med mig. Jag förstod inte hur jag kunnat gå fel. Vi vände och gick tillbaka. Böjda mot vinden som barn på ett frostmofjäll. Han bodde i närheten och hette john. Jag heter jana sa jag och ska besöka min bror. Och din bror heter bror sa han. Jag vet vem du är. Vart är du själv på väg skrek jag för att överrösta vinden som fått ny energi. Ingenstans skrek han tillbaka. Jag gillar bara oväder. Han pekade in mot en mindre väg där svaga spår fortfarande syntes i snön. Jag bor en bit in. Följ med hem en stund och värm dig så kan du fortsätta när stormen lagt sig. Jag tvekade eftersom jag inte kände igen honom och borde gjort det. Dessutom visste jag att vägen ledde till eskilbrännströms hus. Bor du i ödehuset frågade jag och han nickade. Jag visste inte att det gick att bo där. Har du familj också eller bor du ensam. Där kan man bara bo ensam svarade han. Vinden fortsatte piska in snö mot halsen. Ansiktet hade för länge sedan tappat känseln. Jag följde med in. 8


Han gjorde ny eld i spisen och plockade fram en skär yllepläd som han bredde över mig där jag satt i långkalsonger och linne på kökssoffan medan kläderna torkade på en stol. Den kommer från umedalen sa han. När dårarna flyttade ut höll de auktion. Det fanns något bekant över rummet och jag tänkte att jag måste ha varit där förut. Köket var medfaret på ett mjukt och stillsamt sätt. Förutom soffan fanns ett äldre slagbord några hemsnickrade västerbottensstolar ett högskåp och en klocka som tickade fast den visade fel. Han verkade bo där. Sov förmodligen i gustavianen där jag nu satt med hängande ben för att fötterna inte nådde ner till golvet. Bor du i köket frågade jag och kupade händerna om den heta koppen han räckte över. Ja oftast svarade han. Åtminstone på vintern. Om sommaren sover jag på vinden eller i salen. Den där salen undrade jag och höll fast vid ett dunkelt minne har den en takmålning. Han nickade och sörplade som gammfolk från ett kaffefat med en sockerbit mellan tänderna. Jag såg salen framför mig. Ett par gula gummistövlar på en svart kista och att kistan inte gick att öppna. Hur jag tillslut använt en platt järnstång som jag hittat nedstucken i marken som en rostig landmarkör. Jag hade kilat in den mellan locket och kistan och bänt tills låset gav med sig med ett sprätt. Tjugofem år senare kunde jag inte minnas vad som fanns i kistan. Kanske var där inget annat än instängd luft. Vet du vem min bror adam var frågade han. Jag visste inte. 9


Vi lekte på höskullen sa han. Vi gjorde volter från en takbjälke och landade i höet. Adam var några år äldre och vågade alltid mer än jag hur mycket jag än töjde på rädslan. Den här dagen hade han stulit cigaretter och undrade om jag skulle prova. Eftersom jag inte ville verka barnslig tog jag en glennutanfilter och satte den i mungipan medan min bror drog eld på en sticka. Det var inte meningen att röken skulle fastna i halsen och framkalla en hostattack som gjorde att jag tappade min glennutanfilter i höet. Att hitta en glödande cigarett i en höstack är i princip lika svårt som att hitta en nål. Det nybärgade höet skulle kanske kvävt glöden själv men ju mer vi rotade desto mer syre rörde vi upp och plötsligt slog det upp eldar omkring oss. Jag hivade mig ner på fusgolvet och sprang ut till solen och luften med den tjocka röken som en svans efter rumpan. Jag sprang över tunet upp mot gården för att hämta hjälp men så upptäckte jag att adam inte kom efter och sprang tillbaka. Ropade efter honom. I en glipa mellan eld och rök såg jag hans arm som hängde över kanten från höskullen. Mannen tystnade och samlade sig. Stökade runt på diskbänken. Fångade upp kaffekorn med en tygtrasa och drog det stora svarta lockiga håret åt sidan. Såg på mig och förklarade. Mest troligt hade röken hunnit ta honom. Jag flyttade stegen höll andan och klättrade upp så snabbt jag kunde. Fick tag i hans arm och försökte dra ner kroppen men han var tung och jag för klen. Så var det. Jag var för klen för att rädda min bror. Kände inte ens hur elden brann i mitt hår. Jag kände bara adams lena skinn på hans redan döda underarm. 10


Det var hans stövlar som stod på kistan om du undrar. Det var en sorglig berättelse. Det kändes som han ljög. Brasvärmen och det heta kaffet gjorde mig dåsig. Jag borde klätt på mig och fortsatt backen upp mot bror men kroppen var lealös och ovillig att ge sig ut i stormen igen. Jag drog upp benen under mig och försökte komma på vad det var som luktade. Det var ingen otäck doft. Mer som jag föreställde mig att det luktade i andra länder. Gammtäven skulle modren sagt och kanske var det bara gammal smuts som jag nu sniffade in som en stövare efter spår. Men hur jag än sniffade kunde jag inte identifiera doften. Du kan sova här om du vill sa han. Jag kan bädda på golvet eller sova i en stol. Det var en utdragssoffa och fastän jag ogillade fysisk beröring med okända föreslog jag att vi skulle dela även om det skulle bli trångt. Han blåste ut lampan. Inte förrän nu slog det mig att huset saknade el. En särskild sorts tystnad spred sig över det dunkla köket medan blåsten snön och kylan och mörkret kämpade utanför englasfönsterna. Det var svårt att sova. Vi lyssnade på varandras andning medan timmarna gick. Jag låg ytterst med ena benet på den hårda kanten. Han tryckte sig mot soffryggen. Jag kände hans kropp i kontur mot min egen fast vi knappt nuddades. Ändå var hans utandningsluft min inandningsluft som om vi fastnat under vatten och delade syrgastub. Mitt ben gled tillbaka ner i sängen. Hans arm orkade inte hålla emot utan föll tillslut på plats. När min hand gled in i hans öppna näve slog sig tankarna till ro. 11


När jag vaknade var det ljust och rummet hade fått en annan karaktär än kvällen innan. Fönsterna ramades in av blekta gardiner som nötts i väven till små hål. Pelargonier på väg att väckas ur dvala trängdes på fönsterbrädorna. John hade redan stigit upp. Lagt in mer ved i spisen och spätt på kvällssumpen med ett par rågade mått. Jag betraktade honom från liggande perspektiv. En brandgul hellyhansen som stökade vid diskbänken. När tröjan vände sig om såg jag hans ansikte för första gången i dagsljus och kunde inte motstå impulsen att titta bort. Det gör inget sa han jag är van. Han dukade med kaffekoppar mjukkaka smör och västerbotten. Log lite mot mig och hoppades att jag sovit gott. Slog sig ner med sitt fat och sin sockerbit. Vad hände sedan då undrade jag. Efter att din bror dött. Nu vek jag inte med blicken utan studerade noga hans brännskadade hud som sträckte sig längs den ena ansiktshalvan som fåror i en torrlagd sandbank. Efter adams död förändrades allt. Innan var vi som alla andra småbönder som knappt kunde leva på jordbruket. Farsan tog jobb i skogen på vintern och fiskade på sommaren. När han var borta var det adam som bestämde inte morsan. Hon satt som vanligt på en pall vid diskbänken och åt rester från våra tallrikar. Det var inte för att hon var underlägsen. Hon ville bara ha det så. Han fastnade med blicken vid minnet och satt tyst en stund. Farsan skyllde adams död på mig. Påstod att jag kunnat rädda honom. Eftersom jag dessutom var harmynt och hörde dåligt skickade de mig till en skola i örebro som ansågs kunna bota både harmynta och döva. 12


Hur gammal var du då undrade jag för den annalistiska ordningens skull. Tio på mitt elfte. Jag klädde på mig. Drog byxorna över långkalsongerna. Sockarna och kängorna hade hunnit torka. Det snöade fortfarande men bara glest. Solen kämpade sig genom molnmassorna. Det kunde bli en fin dag. Milt ljus föll över hans ansikte. Jag hade velat känna på brännskadan för att kunna forma den i lera men tänkte att gesten kunde missförstås. Får jag titta in i salen innan jag går. Jo det går väl för sig. Rummet såg ut som jag mindes det. Bleka takdekorationer i allmogemönster och en stänkmålad timmervägg. Till och med kistan stod kvar fast utan de gula gummistövlarna. Den stora skillnaden var att väggarna var täckta med oljedukar i olika storlekar enkelt uppsatta med häftpistol. Målningarna var som scener. Eld rök ansikten gräs hav kroppsdelar gummistövlar och händer som var så skickligt målade att de blev fotografiska. Är det dina frågade jag och han nickade. Jag målar ibland. Har du visat dem för någon men nej det hade han inte jag var den första. Du kan måla sa jag förstummad av det jag såg. Så påverkad var jag att det var dags att gå vidare. Jag backade ut med dukarna som en fond och john med sin brännskada och sitt stora svarta hår som förgrund. Jag såg inte bara tavlorna jag såg mig själv min bror mina 13


föräldrar. Och där kom modren springandes. Skrek att de måste göra något. Rädda honom. Djuren råmade av upphetsning. Hästen gnäggade döda döda. John lyfte handen till hej. Jag gjorde detsamma. När jag stängt dörren bakom mig sprang jag tills det inte fanns mer syre att springa på.

14


Två

Vi satt i brors kök och drack whisky. Eller rättare sagt. Bror drack whisky och jag drack te. Han hade gjort en brasa och jag försökte bortse från smutsen och röran. Vi är födda med några minuters mellanrum och lika på många sätt. Särskilt till utseendet. Rödlätta och magra med stripigt pigmentlöst hår och så blekt intetsägande att ingen brukar komma ihåg oss som annat än tvillingarna. Har det hänt något eftersom du kommer hit sa han. Nej det har inte hänt något särskilt sa jag och tänkte på målningarna i salen. Jag hade inget för mig över påsken bara. Kvällen gick. Vi tog en promenad med gråhunden och himlen var återigen stjärnklar. Jycken drog oss framåt i snabb fart. Temperaturen låg på minus tolv och det knarrade under skorna. Gatlyktorna tog slut vid göranbäckströms men ljuset från snön och stjärnorna ovanför räckte gott. Vi pratade om saker som hänt. Vilka som dött. Vilka som fått sjukdomar. Om ripjakt i fjällen och om en lyckad parning av granntiken. Sådant man pratar om i smalånger. Vi pratade inte om varför emelie lämnat honom eller om förfallet i vårt barndomshem. 15


Även den här natten sov jag i en gustavian. Orkade inte ens klä av mig utan använde kappan som täcke och somnade direkt. Dagen efter drog jag på mig ett par gummihandskar fyllde en hink med såpvatten och arbetade mig systematiskt genom rummen. Framåt eftermiddagen stod svarta sopsäckar på bron med ölburkar pizzakartonger döda krukväxter tidningar utgången mat tomma hundmatsburkar spritflaskor sönderslagna prydnadssaker trasiga tavelramar och en hel del sönderklippta kvinnokläder. Det sägs att alla människor är bra på något. Jag njöt av att se det ådrade såpgolvet framträda och boaseringens limfärg lysa igen. Njöt när kokande vatten löste upp mat fett kräk och andra substanser som lämnats som en hård skorpa över kakel och bänkar i kylskåp och i det stora skafferiet. Jag njöt till och med av att se den snurrande tvättmaskinen lösa upp månader kanske år av smuts på lakan gardiner mattor och kläder och av att slutligen få hänga upp dem i torkskåpet. Jag skulle städa bort min brors ångest precis som jag städar bort min egen. Det var som att spela tetris. Bitarna föll på plats och motade bort försök till andra tankar. Bror satt på kökssoffan och såg likgiltigt på. Då och då tog han en klunk öl. När flaskan var tom gick han till skafferiet och hämtade en till. Kanske hade jag kommit för sent. Jag hörde att du sov över i eskilbrännströms sa han. Menar du hos john undrade jag och hoppades att han skulle fortsätta men då knep han ihop sin ordkarga mun och fortsatte stirra in i den farliga oändligheten. Jag satte mig bredvid. Tog flaskan från honom och drack en klunk av den ljumma ölen. 16


Känner du john frågade jag. Alla känner väl honom sa bror. Inte jag sa jag. Han har inte bott där så länge sa bror. Kanske det sa jag och återgick till verkligheten. Du har ingen mat hemma vi måste handla. Han lutade sig mot mig och om jag inte hade känt min bror så väl skulle jag trott att han grät. Han luktade illa av sorg och svett. Jag lade armen om honom och strök hans hår som förr i tiden. Det blir bra sa jag. Det blir bra.

17


Tre

Jag backade ut jeepen från garaget och snörde upp sopsäckarna på flaket. Bror lät sig dröjas. Tillslut öppnade han dörren och släppte ut katten. Den spejade åt alla håll och slank in under bron. Efter kom bror med jackluvan över huvudet. Han spejade åt alla håll och slank in på passagerarsätet. Tryckte febrilt på knapparna för att få igång värmen. Han var ljusgrå i hyn. Tillochmed fräknarna hade bleknat. Håret föll fram i feta stripor som han om och om igen drog bakom öronen. Det var halt efter snöandet och bilen krängde nerför backen. Vid avtagsvägen till eskilbrännströms saktade jag ner och krypkörde samtidigt som jag letade efter tecken i snön. Den enskilda vägen låg oskuldsfullt slät. Du vet inget om john sa bror. Han är ingen dålig person men du vet inget om honom. Nej och han vet inget om mig svarade jag. Ja förutom att jag är en fadermörderska men det vet väl alla. Ja sa min bror det vet alla. Förutom att han inte dog. Som vanligt glodde folk på oss. Stannade upp och betraktade diptyken framför sig innan de kom på sig själva med att 18


stirra och återgick till prislappar och bästföredatum. Det var en liten icaaffär. Knappt större än en handelsbod och ägdes inte av familjen icander även om vi alltid sagt så. Icanders bestod av mamma pappa och söner. De hade jobbat här så länge jag kunde minnas. Yngste sonen var runt sextio och förutom att han tappat håret såg han likadan ut som förut. Han blev uppriktigt glad när vi kom in i affären. Återvändare eller nyinflyttade var inget han kunde räkna med. På sin höjd någon fattig flykting med tillfällig placering. Det var väl därför de aldrig brytt sig om att renovera eller bygga ut. Matvarorna stod fortfarande staplade på höga hyllor längs väggarna. Jag styrde vagnen och försökte tänka några dagar framåt. Bror gick efter som i trans och luktade illa när han plötsligt fick syn på icander den äldre och stannade vid stapelvarorna. Två burkar kronärtskockor tack sa bror och fick en lång blick tillbaka. Kronärtskockorna stod längst upp. Dammiga som konserver i ett krigsförråd. Handlaren flyttade stegen en bit och klättrade upp. Vi stod nedanför och såg hur trappstegen bågnade under hans kropp. Herricander var inte bara fet han var enorm. Rumpbollarna svängde som aladåber. Svetten rann utmed kinderna. Andningen pep ur hans väldiga bröst. För helvete viskade jag var det nödvändigt. Bror flinade elakt när mannen kom ner på golvet igen och räckte fram burkarna. Varsågod sa han. Hoppas de smakar lika bra som sist. Vi lade upp varorna på disken. För varje köp som slogs in upprepade fruicander varans namn. Kaffe ja. Tvål ja. Läskback ja. Tamponger ja. Apelsiner ja. Revaxör ja. 19


Hon har jobbat på ett apotek i skåne sa bror. Vad har det för betydelse undrade jag men han svarade inte. Nu var han fullt upptagen med att stirra tillbaka på en lengräddad gubbe som inte kunde slita blicken från oss. Inte konstigt att man drar sig för att handla muttrade bror och packade ner maten i modrens hemsydda tygkassar. Personligen roade det mig ibland att väcka uppmärksamhet utan att behöva prestera något annat än att finnas till. Vi var det mesta som påstods om tvillingar trots att vi kom från olika ägg. Läste varandras tankar och pratade i kanon. Vad ska du laga för gott med kronärtskockorna frågade jag när vi återigen satt i bilen. Han grimaserade till svars. Jamen allvarligt sa jag. Varför plågar du honom med dina burkar han har väl inte gjort dig något illt. Vad vet du om det svarade han. Inget det är därför jag frågar. Bror glanade ut genom fönstret. Bry dig int sa han till slut. Jag körde in på macken för att tanka och köpa tobak. Så du är hemma frågade kassatjejen utan att jag kunde erinra mig att vi träffats förut. Ja jag hörde att du sov över hos pappa. Det var ju tur att du inte gick vilse i stormen sa hon utan att se på mig. Det var bara ogjort svarade jag. Så du är hans dotter påstod jag av ren artighet men då var hon redan upptagen med en annan kund. Vid dieselstolpen stod finn med johndeeren. Att komma tillbaka till byn var som att komma tillbaka till the truman show. Allt rörde sig i samma cykler. Människor förflyttade sig 20


vid exakt samma tidpunkt. Verkligheten pågick som ett evighetstecken. Finn med johndeeren likaså. Snygg färg sa jag när jag passerade och han hoppade till som om jag inkräktat på hans tankar. A’jana sa han det var inte i går. Hans ansikte mjuknade när han kände igen mig. Han tog ett par steg framåt som han hade tänkt kramas men kom som av sig och stoppade tillbaka händerna i overallen. Elaka tungor sa att han var oslög men finn var bara eljest. Han höll sig på sin kant. Jag köpte den i fjol. Om du vill kan du få provköra eller bara finåka. Jag skulle just till att tömma hos olofssons sa han och nickade mot slamsugen som satt kopplad bakpå traktorn. Inte i dag sa jag. Men en annan dag passar det. Så du stannar ett tag. Vi får väl se svarade jag och gick vidare mot bilen rädd att bror inte skulle kunna hålla sig på benen. Han stod lutad mot dörren och rökte. Jag höll honom om ryggen och pratade in honom på sätet. Vi måste hinna till tippen också sa jag. Miljöstationen menar du sa bror öppnade en glipa i rutan och tände en till cigarett. Ja vad den nu heter. Den har flyttat sa bror. Ligger borta vid reningsverket numera. Öppet måndagar och torsdagar sju till tolv. Jämna veckor. Och ojämna veckor. Stängt sa han. Så vi ställde hemåt igen. Minns du när vi sköt tippråttor med luftgevär sa jag för att lätta upp stämningen. 21

Profile for Bokförlaget Polaris

Jag for ner till bror  

Jag for ner till bror