__MAIN_TEXT__

Page 1

L E NA A N D E R S S O N

Verkligheten och resten K R Ö N I KO R 2 015 –2 017


Lena Andersson har tidigare utgivit: Var det bra så? 1999 Du är alltså svensk? 2004 Duck City 2006 Slutspelat 2009 Egenmäktigt förfarande 2013 Utan personligt ansvar 2014 Allvarligt talat 2015 Mer allvarligt talat 2016 Egentligheter (med Dan Wolgers) 2017 Sveas son 2018

Bokförlaget Polaris, Stockholm © 2018, Lena Andersson Omslag av Lukas Möllersten, Lyth & Co Dessa kolumner har publicerats på Dagens Nyheters ledarsida 2015–2017 Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2018 ISBN: 978-91-7795-062-2 www.bokforlagetpolaris.se


Kunskapssyner och deras effekter i vardagen Problemet är sällan lögnen utan sanningen, och hur den bäst hanteras genom värderingarna och den universellt giltiga argumentationen.


Skapad till människans avbild Det var tur för Gud att han inte fanns förra helgen, när terrorattacken i Stockholm inträffade. Om vi betänker vad som skedde i form av lidande och död i Syrien, Egypten och Stockholm, för att bara nämna tre platser och ett veckoslut, kan Gud skatta sig lycklig att han inte finns och aldrig har funnits. Man får lätt intrycket i dessa upp- och nedvända tider att ateister är de enda som vårdar Guds sanna väsen och vad detta väsen rimligen bör innehålla för att kunna kallas Gud. Men sanningen är nog att även de som kallar sig fromma ser dissonansen och anar vad den innebär: att vi måste klara oss utan honom. Hade då allt varit bättre om samtidens gudskrigare inte hade haft Gud att forma sina aggressioner kring ? Troligen inte, för i grund och botten kommer alla idésystem ur samma källa, den mänskliga hjärnan. Vill man döda och våldta så hittar man sätt att rationellt rättfärdiga det, med eller utan Gud, och vill man det inte så hittar man argument för det också. Mänskliga problem är inte religiösa, utan filosofiska och materiella. Gud hängs på 7


idéerna efteråt som en accessoar, eller får tjäna som ett armeringsjärn. Hans påstådda vilja adderas till det som man redan anser vara rätt och sant. Det religiöst rätta och sanna går att motivera logiskt och rationellt, men det är mer ansträngande än att hänvisa till Gud. En gång skapades Gud av människan som en provisorisk hypotes i väntan på en bättre förklaring till de empiriska observationerna och moraliska förhoppningarna som gjordes här på jorden. I glipan mellan vad människan hade potential att göra och vad hon var benägen att göra uppstod de etiska ambitionerna. Utifrån dem utformades regler och rättesnören för mänsklig samvaro som någorlunda – i vart fall bättre än laglöshet och den starkes rätt – harmonierade med människors behov, funktionssätt och vad de stod ut med. Ät inte det där, tvätta dig så här, döda inte, lyd Gud – så blir det bra. Skilj på arbete och vila, låt straffet stå i proportion till brottet, slå inte tillbaka, slå inte din fru annat än om hon är uppstudsig. Först därefter la man till demiurgen, hantverkaren bakom konstruktionen. Liksom en drejad kruka alltid hade en tillverkare antog man att även världsalltet hade en hantverkare, och för att få reda på hans intentioner observerade man noggrant tingesten han skapat för att bakvägen lista ut vad han kunde ha avsett med den. Att många sedan dess har slutit sig till att det inte finns några avsikter och ingen hantverkare spelar föga roll för idéernas utformande, ty dessa är sprungna ur hjärnans tankestrukturer och de har inte ändrat sig. Antalet sätt att tänka om världen är begränsat. Det är just eftersom 8


Gud aldrig har funnits som religiösa och sekulära idéer i grunden är desamma; människan kommer inte ifrån sitt eget tänkande. På något sätt och efter något slags principer måste vi leva även om ingen har skapat oss och ingen högre makt vill något med oss. Det räcker att vi människor vill något med oss för att vi ska behöva utveckla hållfasta idéer för vad det innebär att leva. När Gud är död är allt tillåtet, sa Dostojevskij och det var fel just av det skälet att det var människan som skapade Gud utifrån en övertygelse om att allt absolut inte var tillåtet. Vad Dostojevskij troligen avsåg var att med värdenihilismens intåg i medvetandena skulle allt bli tillåtet. Det är sakligt sett sant och han hade goda skäl i teorin att frukta nihilismen, men inte i praktiken, för människan är till sin natur inte nihilist och inte anarkist och klarar därför inte av att vara det i mer än två minuter, sedan åkallar hon en högre rättvisa, inte sällan kallas den för rättsstaten, somliga kallar den för Gud. Båda kommer ur en orubblig känsla i oss av rätt och fel, rätt färdigt och orättfärdigt. Det brukar sägas att människan är ett religiöst djur. Riktigare vore att säga att människan är ett filosofiskt djur. Det skulle även ha den fördelen att vi frimodigt och utan förlamande vördnad eller avfärdande etiketter kunde tala om idéer. Av folks handlingar att döma tycks väldigt få människor vara gudstroende. De som säger sig dyrka Gud mest, och tar lagen i egna händer i hans namn, agerar och talar som om han vore helt kraftlös eller inte fanns. De klandrar 9


människorna i stället för den makt som de påstår styr över oss alla. Detta är besynnerligt eftersom man, ställd inför en dåligt tillverkad produkt, vanligtvis lägger skulden på tillverkaren. Men när människorna felar agerar många gudfruktiga som om de ansåg att produkten hade skapat sig själv. Den sofistikerade invänder här förstås att Gud är större än så och inte kan underordnas barnsliga förebråelser och fyrkantiga små formallogiska slutledningar. Men dessa teologiska sofismer bär bortförklaringens alla drag, och medberoendets. Det troliga är att Gud går fri därför att de flesta i djupet av sitt förnuft begriper att vi står ensamma i världen, med våra filosofiska överväganden rörande det rätta, anständiga och rimliga som enda fasta punkt. Det är dessa överväganden som framgent borde vara föremålet för mänsklighetens intellektuella ansträngningar. 15 a pr i l 2017

Popper som postmodernist År 2015 är det sjuttio år sedan Karl Poppers Det öppna samhället och dess fiender kom ut. Popper kallade boken sin krigsinsats, men den utövade inflytande även under 1970-talets vänstervåg när den återupptäcktes av framför allt socialliberaler. Stundom har den beskrivits som en räddare i debattnöden mot testuggande socialister som aldrig kunde ha annat än rätt eftersom de marxistiska och hegeli10


anska teorier de stödde sig på var utformade så att kritiken mot påståendena bekräftade påståendenas riktighet. Det öppna samhället och dess fiender visade på en förnuftsmässig väg ut ur de inlåsande resonemangen. Ofriheten och stagnationen var, menade Popper, inbyggd i de kollektivistiska idéerna, inte en olycklig omständighet. Han påvisade vidare hur de olika kollektivistiska tankeriktningarna gick tillbaka på samma anfader, Platon, och uppvisade besläktade föreställningar om historiens gång, människan, gruppen, kunskapen om världen och tillvarons allmänna beskaffenhet. Fascismen föddes inte ur kapitalismen som en del marxister hävdade, och fortfarande hävdar. Poppers systematisering antydde snarare halvsyskonskap med marxismen via föräldraskapet i antiken. Karl Poppers relevans i dag är inte självklar. Hans tänkande har till stora delar blivit allmängods och kopplats loss från honom. Det som överraskar mig vid läsningen är att han i långa stycken framstår som en tidig postmodernist. Fastän hemmahörig i analytisk filosofi i Bertrand Russells anda har delar av hans filosofi vidareutvecklats och konkretiserats av postmodernister som Foucault, Lyotard och Butler, även om dessa knappast såg Popper som en inspiration och han själv inte hade varit förtjust i sällskapet. Denna Poppers manifesta ambivalens får aktuell gestalt i den vacklan som finns i identitetspolitiken, där man försöker förena Marx med Foucault, subjektivism med fasta moraliska värden, essentialism med antiessentialism, socialism med queer. Det låter sig göras endast med svåra teoretiska slitningar som följd. 11


Gemensamt för de kollektivistiska lärorna, som Popper alltså spårar till Platons Staten, är att en utvald grupp är utsedd som den främsta, som bärare av historien. Dess kamp med andra strängt definierade grupper är central. Vidare betraktas samhället som en organism där summan är större än delarna, en ordnad helhet med ett innersta väsen vilket säger något sannare och riktigare om delarna än delarna själva kan göra, ty de styr inte över detta väsen, utan styrs av det. Ovetande och determinerade är människorna på väg mot organismens högre mål, som en cell i organismen, strukturen, historien och kollektivet. Individens autonomi och självbestämmande är en illusion. Hela varat och psyket bestäms av den sociala positionen. Sådana auktoritära underkastelseteorier, immuna mot kritisk prövning och med en fortlevande politisk lockelse, gav sig Popper i kast med att granska den kunskapsteoretiska rimligheten i. Hans ifrågasättande av Marx rör inte dennes indignation över eländet. Den delar Popper och han är erkännsam mot Marx både som agitator mot ofärd och som upplysningstänkare, ”en av dem som tog 1789 års idéer på allvar”. Kritiken gäller världsåskådningen och kunskapssynen: tron att allt går att förklara och förstå, den programmatiska kollektivismen, den essentialistiska synen på fenomenen som enhetliga organismer, samt historicismen, att historien har en förutsebar riktning som inte går att påverka. I motsats till Marx determinism var människans ontologiska frihet det som djupast besjälade Karl Popper även 12


om han hade föga till övers för ontologi, läran om tingens beskaffenhet. Frågan om friheten brottades han med både i sin vetenskapsteori och sin politiska filosofi, och de två hänger intimt och konsekvent samman i hans tänkande. Han är politisk reformist just för att han menar att människorna bestämmer över samhället, inte något högre väsen eller ekonomiska och sociala lagar som slår människan i  bojor. Inget måste vara som det är, allt går att ändra, reformera, ompröva. Samma princip gäller metoderna för att söka kunskap. Teorier ska formuleras så att de kan falsifieras, vilket innebär att världen skulle kunna vara på ett annat sätt än teorin föreslår. Detta i kontrast till Marx och Hegels naturlagstänkande, där hela världen förklaras på en gång och kunskapen läggs fast för alltid. Den första delen i  Det öppna samhället och dess fiender ägnas helt åt det antika Grekland och de olika synsätt på staten som följer av de filosofiska idéer som vid tiden dryftades. Denna första del som kallas ”Platons tjuskraft” (The Spell of Plato) är bokens mest märkvärdiga och insiktsbringande; enastående intressant, tidlös och klargörande. Enligt Popper vämjdes Platon vid det kaotiska föränderliga Aten med dess begynnande demokratiska tendenser. Som filosofiskt motangrepp la Platon fram sin upplysta despoti grundad i sträng klassuppdelning, ordning och en absolut uppfattning om hur världen en gång för alla är beskaffad. Målet för staten var enligt Platon att nå det slutgiltigt sanna, rätta och goda. Det kunde bara ske genom att hårt kontrollera undersåtarna, och att låsa världen och staten i  ett perfekt tillstånd, oföränderligt och 13


slutet såsom det perfekta måste vara, bortom det förfall som tidens flöde och skrämmande nymodigheter innebär. Platon ville, med Poppers ord, stoppa tiden. Platons filosofiska motpoler var sofisterna, som var egalitära i betydelsen hierarkilösa. De betonade liksom Popper kunskapens osäkerhet och bedräglighet, att vi aldrig kan veta om vi uppfattar världen korrekt, varför det enda vi kan göra är att trevande försöka men alltid inse att vi kan ha missuppfattat alltihop. Vi kan söka det som är sannare och bättre men inte hävda att vi funnit det. Allt är preliminärt eftersom det är i ständig rörelse. Av detta blir samhället öppet och pluralistiskt. Platon skrev i polemik mot sofisternas upplösthet och klandrade dem för att vara demokrater, värdesubjektivister och i avsaknad av etisk hållning, vilket är en rimlig följd av deras syn på kunskapen och tillvaron. Utan någorlunda säkra perceptioner är det rätta och sanna inte tillgängligt för oss. Vid läsningen av Popper framgår hur en viss sorts tänkande löper som en konstant i  idéhistorien och står mot ett annat tänkande som ter sig lika konstant. De politiska uppfattningar vi känner organiseras i hög grad utifrån dessa två riktningar, platonism och sofism, och till stora delar tycks människor som psykologiska typer vara antingen det ena eller det andra på en glidande skala. Denna min kommentar, ska tilläggas, är mer platonsk än poppersk/sofistisk, då de senare avvisar allt tal om att världen är på ett visst sätt. Trots att Popper slår följe med antikens sofister tror han på en universell människa, på objektiv kunskap och 14


en objektiv verklighet, vilket är en smula motsägelsefullt. Han motsätter sig kraftfullt giltigheten i subjektivismen, fenomenologin och det intuitiva kunskapssökandet, men gör det med samma argument som kunskapsrelativister och fenomenologer använder för att ta avstånd från objektiv kunskap. Det finns inga otolkade sinnesdata, skriver Popper i ett eko av Kant. Vad som ter sig givet för oss är redan tolkat och avkodat. Och just av det skälet bör vi inte tro att vi når verklig kunskap genom subjektiva metoder och våra förnimmelser enbart. Popper försöker lösa problemet genom att framhålla människans felbarhet. Verkligheten existerar visserligen oberoende av oss och vi kan förstå den, men bara i små steg och med rigorösa objektiva metoder, inte i kolossala marxistiska svep eller metafysiska och totala hegelianska sanningsutsagor om helheter som inte är helheter. Det är vår sinnrika varseblivningsförmåga som gör att vi i vårt inre kan omforma beståndsdelar till abstrakta helheter. Det gör inte dessa till giltiga kunskapsobjekt. Historien har för Popper således inte stort H och kapitalismen inte stort K och kan inte undersökas som helgjutna system. De utgörs av mindre delar och olika kausalsamband som verkar oberoende av varandra; i vart fall kan den felbara människan inte korrekt avläsa hur allt hänger ihop. Historia är en språklig benämning, en begreppslig förenkling som inte existerar som enhet och som saknar det inneboende väsen som ordet antyder. Det är här den postmoderna sprickan blir tydlig hos Popper. I  sin kategoriska och fullständiga antiessentia15


lism, som ytterst är upplösning av alla kategorier, sällar han sig oavsiktligt till den form av upplysningskritik som decennier efter Popper togs upp av de poststrukturalistiska filosoferna. De talade liksom Popper om ”de stora berättelsernas död”, alltså helhetslärorna som emanerar ur platonismen. Och precis som Popper avvisar de ”naturen” och det essenstänkande som hör till den, att tingen är något i sig själva och består av något som kan identifieras som typiskt, med en kärna och en ofrånkomlig utvecklingslogik. I likhet med Popper anammar postmodernisterna sofisternas osäkerhet inför kunskap och bejakelse av rörelsen framför Platons absolutism och stadiga samhällsbygge. Med Popper dekonstruerar de innevarande kunskapsproduktion på olika fält (diskurserna) för att avslöja de falskt essentiella uppfattningar dessa grundas i  hellre än att bygga nya filosofiska tankesystem med risk för att ta nya essentiella föreställningar i bruk. Men i  motsats till Popper tar de konsekvenserna av sina förhållningssätt, avvisar objektiv kunskap och anammar sanningsrelativismen och det subjektiva vetandet där ingen utsaga är giltigare än någon annan. Och på samma sätt som sofisterna i  Aten hyllade föränderligheten, det kaotiska och oreglerade, förordar poststrukturalisterna tumultet, hybriden, det osköna, vaga, kategorilösa och uppblandade framför det rena, raka, äkta, tydliga, avgränsade, entydigt sanna och platonskt perfekta. Poststrukturalisternas filosofiska insatser och ifrågasättanden har vidgat horisonter och varit ovärderliga som 16


grund för ifrågasättande av bestående strukturer och hierarkier. Men dessvärre har de också emellanåt gett den intellektuella lättjan och dumheten en sofistikerad utstyrsel. Risken är stor att man slutar försöka om man ständigt betonar hur lite som går att veta, att ”kunskap” är maktutövning och kränkning av andras perspektiv, och att vad subjektet upplever som sant alltid är viktigt och giltigt. Karl Popper skulle inte ha känt igen något av detta som sitt. Men förkastar man allt hos en entydig fiende hamnar man ofta mot sin vilja hos fiendens fiende. Så driver en absolutistisk antiessentialism förnuftsivraren Popper i famnen på den förnuftsfientliga relativism och nihilism som är honom främmande. 2 j a n ua r i 2015

VM i postmodern skidåkning Det brukar sägas att postmodernismen inte går att definiera. Men låt oss försöka, även om läran är tänkt som en motståndshandling mot varje påstående om världens nödvändiga vara. Det brukar också sägas att postmodernismen är död. Men den kommer aldrig att dö, och har alltid funnits under olika namn och skepnader. Både Aristoteles och Platon ägnade hela sina filosofiska gärningar åt polemik med postmodernister, som på den tiden kallades sofister. Idag heter de även poststrukturalister och posthumanister. Kärnan i postmodernismen är att inget har kärna. Allt 17


är lösligt och godtyckligt sammansatt. Endast språket skapar de kategorier vi ser, och gör oss uppmärksamma på dem, men de finns inte i naturen. Inget finns i  den form vi uppfattar det, medvetandet är ett illusionsmakeri. Tingen grupperar sig inte på något särskilt sätt av naturen, ty inget är nödvändigt och inget är av naturen, allra minst människan. Allt kan fogas samman som man vill, och känns det konstigt är det bara en fråga om tillvänjning. Harmonier existerar inte. Oljud är skönhet och saltgurka passar bra till glass. Läran är alltså anti-strukturell, därav dess alias poststrukturalism. Med sin lekfullhet och inbyggda revolt mot auktoriteter, logik, gamla sanningar och hierarkier kan postmodernismens tänkande te sig lockande för frihetligt och demokratiskt sinnade personer, särskilt när man kommer ny in i världen. Därför har den gjort kraftfulla inbrytningar på de flesta av samhällets områden. Intressant nog är idrotten minst påverkad. Men där det har skett är överraskande nog längdskidåkning den gren som poststrukturalistiskt tänkande har lyckats förstöra. De flesta potentiella idrottsgrenar blir inte bestående. De är för konstruerade och stannar som plojtävlingar på fester och midsommaraftnar. Grenen måste äga ett begripligt innehåll parat med en lämplig form för att väcka intresse och nå status; ett slags ändamålsenlighet utifrån ett urskiljbart centrum. Man behöver, enkelt uttryckt, förstå vad det hela går ut på och vad det är man får reda på. Idrottsgrenar som vill överleva ska därför vara noga med att inte göra om sig till ofullständiga varianter av 18


sig själva genom att plottra bort sin essens och sina inneboende nödvändigheter. Under det senaste kvartsseklet har längdskidåkningen genomgått just en sådan olycklig utveckling genom att inte ge akt på sin egen natur. I VM i Lahtis som invigs kommande vecka går femmilen än en gång i masstart, denna meningslösa tävlingsform där vinnaren inte är den som är starkast över fem mil skidåkning utan snabbast på trehundra meter efter att skickligast ha avancerat i  en klunga. Visst kan man bestämma sig för att ta reda på vem som är bäst på just detta, men det är förmågor utan tyngd och intresse jämfört med det som mättes och förmedlades när grenen stod på sin höjdpunkt. För inte länge sedan var längdskidåkning, precis som fotboll, en idrott som hade nått sin egen fulländning – som form betraktad. Den var som urberget. Ändamålet harmonierade med utförandet, grenens beståndsdelar var naturligt sammanvägda och balanserade varandra i stället för att stå i konflikt. Det var individuell start och fasta distanser. Klockan var det väsentliga, inte målkameran. Skidåkning handlade om tid. Att ta på och av skidorna ingick inte i det som mättes. Det går inte att ta bort en idrottsgrens kärna, i detta fall tiden och ensamheten mot klockan, och tro att resten förblir intakt. Saker hänger samman, de följer med varandra eftersom världen inte är godtyckligt sammansatt vad sofismens olika tankeriktningar än säger. Att göra skidåkning till en undermålig version av arenaidrott är således att förvanska skidåkningens idé. Det skulle 19


motsvara att fotboll reducerades till straffläggning, eller att romaners halt avgjordes av hur sista sidan var skriven. Det kan bli roligt på sitt sätt, men definitivt på ett annat sätt. Kurt Olssons minnesvärda frågor till Patrik Sjöberg, ”hur fort hoppar du ?” och ”hur brett har du hoppat ?” blir allt mindre absurda ju mer vi anammar den upplösta strukturen och dess frejdiga tillämpningar. Skidåkningens harmonier, dess fysiska rörelser, är till sin natur ganska långsamma till följd av hur kroppen är beskaffad och samverkar med utrustningen för optimal kraftöverföring och hushållning under en längre tid. Skidåkning är inte explosiv till sitt väsen, därför blir det osköna i stavarnas desperata hackande i snön på upploppsrakan så flagrant. Slutspurter ska inte avgöra skidlopp. När längdskidåkning utförs i enlighet med sin natur är spurten inte ens en del av dess essentiella egenskaper. I postmodern skidåkning avgör den allt. Mänskliga lekar är på ett plan alltid konstruktioner. Allt är möjligt. Inget hindrar att man förenar oförenligheter och skapar artificiella grenar och konstriktningar – inget annat än känslan av irrelevans och flyktighet som det sökta och onaturliga skapar. För något händer vid avkodningen. Längdskidåkningen har blivit tillgjord och lättviktig av att rata sina egna former till förmån för denna beklämmande kakafoni. 18 f e brua r i 2017

20


Allt förändras men är sig likt Två gånger på sistone har jag beställt råbiff på respektabla restauranger, i Stockholm och Göteborg. Båda gångerna har jag serverats något annat än råbiff, nämligen över hela tallriken utspridda köttsmulor av rå färs med någon emulsion blandat med en bladgrönsak. Andra gången det skedde förstod jag att jag stod inför en trend grundad i en världsåskådning. Jag frågade servitören varför de kallade denna rätt för råbiff. Han sa att de inte serverade traditionell råbiff på den här restaurangen, med äggula, lök, kapris och inlagd rödbeta, utan det här var en fusion, [fju:schen], vilket framgick av att det stod råbiff med kimchi. Här hade särskrivning varit på sin plats. Rå biff med kimchi hade gett mer precision. Råbiff är en rätt, rå biff tillståndet på kött. Denna hantering är ett exempel på postmodernism i vardagen. Enligt denna lära kan ingen slå fast vad rätten råbiff är. Ty inget är, allt blir. Tingen äger ej kärna eller essens. Allt flyter. För egen del är jag av uppfattningen att när ett fenomen med klara kriterier omtolkas och ges andra essentiella kriterier, då bör man införa ett nytt begrepp i stället för att tömma det förra på innebörd. Orden speglar världen, de skapar den inte. Postmodernism är följaktligen inte ett skällsord, som det brukar påstås, utan en term som motsvarar en evig idéströmning, vilken utgår från att kategorier är godtyckliga konstruktioner och att ingenting därför behöver vara 21


vad det är. Således kan man fylla begreppen med de betydelser som passar en själv. Råbiff är inte, den skapas. Och så är det väl, på något sätt. Evolutionen pågår, allt rör sig, födelse leder till död. Men om man ska vara uppriktig är det mesta sig kolossalt likt hela tiden. Hur skulle vi annars kunna känna igen oss så väl i Platons och Sokrates filosofiska strider med sin samtids postmodernister, sofisterna. Människan är helt enkelt som hon är, men får ständigt nya apparater och mediciner som förleder henne att tro att även hon själv utvecklas. Postmodernismens tänkesätt är inte bara rådande på våra restauranger och i  vårt offentliga samtal, utan än mer på universiteten. Besynnerligt nog har det gått den strängt sanningssökande och faktabaserade positivismen till mötes på halva vägen, i  en fusion lika olycklig som råbiffens möte med koreansk surkål. Den positivistiska idén, att endast det som ovedersägligen går att belägga med siffror efter mätningar och enligt omsorgsfull metodologi ska räknas som sant, verkar i förstone inte passa ihop med en kategoriupplösande filosofi som säger att det sanna inte finns. Men det är mer logiskt än det låter. Skillnaden blir hårfin mellan att anse att endast det vi har datapunkter för är sant, tills vidare, och att inget är sant. Den stumhet i  synen på verkligheten som blir följden må vara vetenskapligt nödvändig, men passar vissa ämnen avgjort bättre än andra, nämligen naturvetenskapen. Där behöver man inte fånga upp och förstå andemeningar, processer i mänskligt liv, språklekar, humor och 22

Profile for Bokförlaget Polaris

Verkligheten och resten  

Verkligheten och resten