__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1


Anne-Marie Schjetlein

Dรถden som vakar

BOKFABRIKEN 3


Tidigare utgivning av Anne-Marie Schjetlein: Döden kvittar det lika (2014, annat förlag) Döden den bitterbleka (2016) Döden ingen ser (2017) Döden under ytan (2019)

Döden som vakar © Anne-Marie Schjetlein 2020 Utgiven av bokfabriken, Malmö 2020 Omslagsformgivning: Anders Timrén Grafisk form & sättning: Göran Andersson Tryck: ScandBook AB, Falun 2020 Första tryckningen isbn 978-91-78353-78-1 www.bokfabriken.se

4


Vad vet vi om varandra? Vad vet jag om dig? Mycket trodde jag, lite visste jag Vad vet du om mig? Ännu mindre eller mer än vad jag trodde? Vi tror, men vi vet ingenting Det ska visa sig Så rik är ingen Inte heller så fattig För vem vill veta allt om en annan människa?

7


Till läsaren

Den här boken skrevs och utspelar sig precis innan coronapandemin lamslog världen. Det märks och känns viktigt för mig att kommentera. Hösten 2019 hände något i hälso- och sjukvården som jag aldrig varit med om i mitt trettiofemåriga yrkesliv som sjuksköterska. Efter decennier av nedrustning av vårdplatser och andra resurser, och trots sjukvårdsuppror och en mängd vittnesmål från personal om hur förtvivlat läget var, kom ett chockerande besked från sjukhusledningarna i Stockholm. Flera hundra undersköterskor och läkare varslades. Sjuksköterskebristen var redan stor, sedan länge. Sedan spreds ett virus över jordklotet. Viruset orsakade en sjukdom som kom att kallas för covid-19. All hälso- och sjukvårdspersonal reste sig, stålsatte sig och mötte med gemensamma krafter den nya motståndaren: en ny sjukdom som det saknades kunskap om. För det är så sjukvårdspersonal gör. Det är så Andreas och hans arbetskamrater gör när de måste. De gör det som krävs för att ge patienten den bästa vården. Just nu, när jag skriver det här tillägget, har kurvan över antal döda i Sverige vänt nedåt. Sommaren står för dörren och världen håller andan inför virusspridningens utveckling inför hösten 2020. Vi hoppas på det bästa. Men jag är rädd för att förändringen, som måste ske, uteblir. Det skrämmer mig.

9


Nyexaminerade sjuksköterskor måste vilja stanna i yrket. För det krävs bättre arbetsvillkor. Förhoppningsvis skulle kontinuerlig kompetensutveckling, stöd såsom exempelvis mentorskap, högre lön och tätare bemanning ändra på den ohållbara situationen. Konsekvenser av bristen på sjuksköterskor spiller över på alla yrkeskategorier inom vården. Låt oss framöver satsa på vård och omsorg om alla, unga som gamla och oss däremellan. Låt oss agera klokt och vara rädda om varandra! Stockholm, juni 2020 Anne-Marie Schjetlein Legitimerad sjuksköterska med vidareutbildning i operationssjukvård samt magisterexamen; utbildningsledare och författare

10


Prolog

Uppgiften var inget som Patrik såg fram emot. Att hämta någon till förhör kunde gå hur som helst, speciellt när det rörde sig om en mordutredning. Mannen som troligen blivit mördad hade hittats i sitt hem av grannar som fattat misstankar och gått in. Synen de mött hade säkerligen fått dem att ångra sitt beslut. Det var ett märkligt sammanträffande att det skett i samma veva som polisen i både Halmstad och Malmö hört av sig i ärendet. Patrik slängde en blick mot bilens gps, ett par svängar till och sedan skulle de vara framme på rätt adress. Hemma hos någon som troligtvis var en mördare. Området låg väster om Göteborg och de hade snart kört i en halvtimme genom blandad bebyggelse. De hade passerat villor inklämda mellan flerfamiljshus, men den sista biten låg höghusen glesare och framför dem låg villorna på rad. Anspänningen kändes i nackmuskulaturen­ och han försökte lindra värken med ett par hårda masserande tag med vänsterhanden medan han höll den andra på ratten. ”Hur är det?” frågade Maria. ”Det är okej.” ”Har du legat illa? Ny säng i natt igen, kanske?” Den retsamma tonen i hennes röst gick inte att missta sig på. Maria var nybliven mamma och ibland misstänkte Patrik att hon

11


njöt av att få höra om hans nattliga äventyr. Helt enkelt för att det låg så långt ifrån hennes egen vardag. Just innan han skulle svänga in på rätt gata, dök en joggare fram ur döda vinkeln och Patrik ställde sig på bromsen. Maria, som for framåt tills bilbältet tog emot, ropade till och höll upp händerna mot framrutan. ”Akta!” Patrik slog med öppen handflata mot ratten. ”Vad fan! Hon får väl se sig för. Kan väl för helvete inte springa rätt ut i trafiken? Vi borde bötfälla henne!” Kvinnan sprang obekymrat vidare med spänstiga steg och stora hörlurar på huvudet. Hon var klädd i svarta tights och en rosa vindjacka. Den mörka långa hästsvansen slog rytmiskt i takt med stegen, vilket fick henne att se yngre ut än vad hon troligen var, tänkte Patrik. ”Att det inte sker fler dödsolyckor på grund av alla dessa idioter som stänger allt ljud ute”, muttrade han. Maria nickade och höll med. De såg det alltför ofta i trafiken. Patrik lät bilen sakta rulla fram medan han kollade husnumren. Villan borde ligga på vänster sida. Längre fram på gatan bytte kvinnan sida och satte kurs mot ett av husen. ”Fan, hon bor där.” ”Va?” Maria såg upp från sin mobil. ”Tjejen, joggaren, hon bor på adressen.” Maria lade undan mobilen och gjorde sig redo. ”Det kanske är frun, fortfarande lyckligt ovetande om att hennes värld kommer att gunga till alldeles snart.” Patriks skratt var nervöst men lät hårt. ”Då hann hon träna först i alla fall.” ”Och lyssna på favoritmusiken”, lade Maria till. Livet som familjen Stridh kände det skulle för alltid förändras. Ingenting skulle någonsin bli sig likt bakom deras husfasad, tänkte Patrik och ringde på. Först efter andra försöket öppnades dörren.

12


Kapitel 1 Andreas

Andreas vägde tyngden i sin famn, sju och ett halvt kilo kärlek. Det var så det kändes. Han såg ner på det sovande barnet. Hans och Stinas bebis. Strök försiktigt med fingertopparna över len hud utan motstånd. De små fingrarna grep efter hans pekfinger och slöts runt det som om han kunde ge trygghet. Inget hellre ville han, men hur skulle han kunna beskydda livet i sina armar? Hur skulle han kunna finnas där, ett steg före genom livet? Det var varje förälders omöjliga uppgift. Ändå försöker varje mamma och varje pappa tvinna sig runt uppgiften. De tvingas se på medan deras avkommor begår misstag. Tiden efter förlossningen låg i ett töcken av blandade känslor. Sorgen över att deras kärlekshistoria var grumlad låg som en dimma över livet. Stinas otrohet med sin exman Calle var en tagg som stack, men Andreas vägrade ägna den någon energi. Den ville han hellre lägga på deras kärleksbevis. Den fullkomliga. Deras gemensamma barn. Deras ljuvliga lilla Julia. Stina sov fortfarande i sängen framför honom. Han satt i fåtöljen de placerat bredvid fönstret vid sängens fotände. Oftast var det numera han som gick upp och gav tröst och välling på nätterna. Efter ett halvårs amning hade Stinas mjölk börjat sina och med den hennes

13


ork. Oftast sov hon så tungt på efternatten att hon inte vaknade av något. Det gjorde däremot Andreas. Varje knyst slog an mot strängar av att vara behövd och viktig. Klart han steg upp och lyfte upp de där få kilona av guld till sitt bröst. Det var självklart. När Fabian och Alex var små hade Katrin, deras mamma, närmast förvägrat honom tillgången till barnen. Hävdat att endast hennes sätt var rätt. Eftersom han inte haft en aning om vad som var rätt eller fel hade han låtit henne hållas. Hellre det än att ta emot bannor för hur blöjorna satt. Han mindes fortfarande ångesten när han skulle fästa den lilla tejpbiten på blöjsnibben, medan knubbiga små ben sparkade luft. Med tiden hade han backat undan till arbetet och kvinnoaffärer. Rymt till en värld där han räknades och var viktig. Det var inget han var stolt över. Men med Stina var det tvärtom. Hon litade på honom och gav honom utrymme att göra allt på sitt sätt. Uppmuntrade honom i stället att vara med barnen och skapa egna minnen med dem. Här hade han hittat sitt livs viktigaste roll och han njöt av varje sekund. Livet var komplett. Det var lika bra att njuta och hoppas på att det skulle hålla. Han hoppades på att deras gemensamma liv skulle vara för evigt. Livet var föränderligt, men när han satt i mörkret om natten med bebisen i knät fanns inget annat. Han kände ett lugn. Allt det han strävat efter var verklighet. I sängen framför honom vände sig Stina om och väckte honom ur hans tankar. Försiktigt lade han ner Julia i spjälsängen och packade in byltet i täcket. Sex månader gick fort och sommarvärmen som kommit samtidigt som dottern var för länge sedan ersatt av rå kylig luft. Utanför ven ännu en januaristorm och regnet piskade mot sovrumsfönstret. Andreas rös när han såg på klockan och visste att om fyra timmar skulle han vara på väg mot jobbet och en lång arbetsdag i Region Hallands tjänst. Det lockade inte. Inte alls. Innan han kröp ner under täcket lät han de mörkervana ögonen

14


se på Stina som låg på sidan mot honom. Hon var så fin och han strök med handen en bit ifrån hennes ansikte som om han smekte henne över kinden. Nöjd med livet vände han sig sedan om och somnade.

15


Kapitel 2 Stina

På morgonen vaknade Stina av ett svagt gnyende från spjälsängen. Rummet var fortfarande dunkelt och Andreas sida av sängen var tom. Täcket låg i en avlång tillknycklad hög och kudden visade ett nertryckt spår efter hans huvud. Han måste redan ha åkt. Innan hon satte sig upp ändrades ljudet till gråt som snabbt tilltog i styrka. Deras nya familjemedlem var en bestämd liten dam med rejäl kapacitet i lungorna. Bredvid fåtöljen låg ett par prydnadskuddar på golvet och avslöjade att Andreas varit uppe i natt. Sin vana trogen hade han glömt att lägga tillbaka dem efter att han haft dem som stöd för armarna under matningen. Julia sov inte många timmar i sträck än. Stina fattade inte att han orkade gå upp och mata henne varje natt. Ibland fick hon dåligt samvete, men när hon sa det till Andreas försäkrade han henne om att han inte ville ha det på något annat sätt. Han skrattade bara och sa att hon inte fick ta den stunden ifrån dem. Inte henne emot, hon tog gärna dagarna om han tog nattvakten. Om hon fick skulle hon sova i dagar och nätter, kändes det som. Men det var en lyx som ingen fembarnsmamma kunde unna sig. Efter att ha gett Julia välling såg Stina fram emot en lugn frukost innan hon skulle städa upp i köket efter familjens framfart. Men med tanke på vad Andreas gjorde för henne var det inte mer än

16


rätt. Kaffet smakade gott och efter två rostade mackor med ost och vinbärsmarmelad började livet spritta i kroppen. När diskmaskinen startade var hon på väg till tvättstugan och blicken föll på Fabians gympapåse. Visst var det väl i dag han hade idrott? Hon fick helt enkelt ta en promenad och lämna påsen på skolan. Utan att väcka Julia fick hon i henne i åkpåsen och lade henne i vagnen. Skolan låg en bit bort men en promenad skulle göra dem bägge gott. Regnet hade avtagit samtidigt som vinden mojnat och även om den råa kylan hängde tungt över dem var det skönt att andas frisk luft. Granskogen invid cykel- och gångbanan doftade mossa och fuktig jord. De mötte ingen förrän de närmade sig matbutiken där några pensionärer rörde sig mellan parkerade bilar och ingången. Stina fick en känsla av övergivenhet. De flesta människor arbetade på dagarna och barnen var i skola och på fritids. Hon kände det som om hon var ensam kvar. Rastlösheten hade börjat få fäste i henne. Visst var hon viktig i familjens liv och uppskattades av Andreas, men saknaden efter ett eget socialt liv utanför hemmet skavde inom henne. Hon längtade efter att skapa. Tänk att få visa upp något som hon hade utformat. Önskan efter att få säga ”titta vad jag har gjort” var kanske barnslig men säkert mänsklig och, i hennes fall, stark. Den gamla drömmen om att bli frisör hade börjat röra på sig i samma stund som mjölken sinade och de beslöt att övergå till flaska. Det var inget stort steg, men det var ett startskott för Stina mot livet som självständig kvinna. Hon tog av sig handsken, böjde sig fram och smekte Julia över kinden. Huden var kall men hon sov sött, vaggad av vagnens rörelser och tillgången på syre. De nådde utkanten av skolgården som kryllade av barn, men Stina såg inte någon hon kände igen. ”Stina!” Fabian hade tydligen fått syn på ekipaget för han kom ångande över skolgården med ett gäng kompisar i släptåg. ”Kom får ni se min lillasyster.”

17


Stina stod emot tjatet om att få plocka upp bebisen. ”Hon sover så ni får se henne så här i dag. Jag kan ta ner den här, nu ser ni bättre.” Hon vinklade ner suffletten och blev rörd när hon såg barnens stora ögon. ”Vad söt hon är. Vad heter hon?” Pojken som frågade bar mössan långt ner över ögonbrynen. Stina lät Fabian svara. ”Hon heter Julia, för hon föddes i juli.” ”Men då skulle hon kunnat vara född i julas också?” Stina såg hur förnärmad Fabian blev och värmen inom henne spreds av vi-känslan dem emellan. Det var viktigt för henne att ställa upp för alla deras barn, Andreas och hennes egna. ”Dummer”, sa Fabian och knuffade till pojken med ena axeln. Det fick pojkens mössa att hamna på sned och halka ner och täcka det ena ögat, men den rättades kvickt till med en Lovikkavantbeklädd hand. ”Kanske det, men hon är ett riktigt sommarbarn”, sa Stina och fortsatte: ”Ni skulle se henne stråla som solen, men det får bli en annan dag.” Klockan ljöd över skolgården. Rasten var över. Fabian höll dinglande fram påsen med gympakläder framför sig innan han slängde den över axeln. ”Vi måste springa nu, tack för kläderna. Ledsen att jag glömde dem.” ”Det gör inget, vi ses hemma sedan.” I några minuter stod Stina och såg efter den lilla gruppen som skuttade, småsprang och puttades på väg mot huvudbyggnaden. Så härligt att tillhöra en grupp, att ha vänner, tänkte hon. Kanske var det snart dags att söka in på frisörskolan? Hon drog handen genom den långa luggen i en samlande rörelse bak över huvudet. När hon kom hem skulle hon googla och kolla upp utbildningar, skolor och ansökningsdatum. Det var dags att pröva vingarna, även för henne.

18


Kapitel 3 Mannen

Han letade varje dag, spanade konstant efter nästa kvinna. Han hade fastnat i slentrian och var uttråkad. Det var svårt att leva i nuet. Det förflutna påverkade honom och hans ärr hade läkt fult. Smärtan påminde honom ständigt om vem han var. Ett ensamt barn med en förlorad barndom. För varje andetag skavde minnena. Allt i livet verkade gå ut på att vara lycklig. Han fnös åt enfalden i påståendet. Det var enkelt att klistra på ett leende och låtsas vara lycklig. Ingen av dem han umgicks med hade en aning om hur rutten han var. På jobbet framställde han sig i god dager och förde intressanta samtal. Ständigt gav han sig in i diskussioner för att hävda sitt intellekt. Hittills hade ingen avslöjat honom, men det var bara en tidsfråga och det var han plågsamt medveten om. En dag skulle någon syna hans bluff. Livets cirkel kväver oss alla till slut, tänkte han. När den sista biten av linjen dras mot den första punkten är man fast. Det finns ingen nödutgång. Det hjälper inte att krafsa fingertopparna blodiga. Smärtan är ingenting mot själens onda som du tvingas leva med därför att du är du och aldrig kan bli någon annan. Den fasansfulla sanningen. Han hade försökt att ändra sig, men det var omöjligt. Från den

19


första gången var han fast och sedan dess befann han sig i ett mörker. Kraven på att fungera normalt hotade att dränka honom. Monstret inom honom ville ut men tämjdes för tillfället av Volvo, villa och barn. Varje morgon steg han upp och dukade fram frukost åt familjen. Därefter åkte han till jobbet, precis som vanligt. Precis som en vanlig man. Men där upphörde likheterna.

20

Profile for Bokfabriken

Döden som vakar - Anne-Marie Schjetlein  

ANDREAS, STINA OCH BARNEN är lyckliga i sin stora bonus-familj och njuter av tillvaron med bebisen Julia. Men för Andreas tar arbetet på sju...

Döden som vakar - Anne-Marie Schjetlein  

ANDREAS, STINA OCH BARNEN är lyckliga i sin stora bonus-familj och njuter av tillvaron med bebisen Julia. Men för Andreas tar arbetet på sju...

Advertisement

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded