Page 1

ÅRETS COMEBACK – första boken på sex år!

SA! T LÄ T A ED ra ST M okens fy R Ö F rb BLI itel hålle Inne rsta kap fö


KARIN ALFREDSSON

Över 250 000 sålda böcker i Sverige!

Karin Alfredsson gjorde praktik på Aftonbladet som 19-åring och har varit verksam som journalist sedan dess. Hon bokdebuterade 1979 med Den man älskar agar man, den första debattboken i Sverige om mäns våld mot kvinnor. 2006 publicerades 80 grader från Varmvattnet som fick SVENSKA DECKAR­AKADEMINS DEBUTANTPRIS. Under sin karriär har Alfredsson bland annat arbetat som redaktör på SVT:s Aktuellt och programledare på Kalla Fakta. Under 2012–2015 var Alfredsson regionansvarig chef för den internationella biståndsorganisationen WeEffect i Zambia. Idag arbetar hon som frilansjournalist, författare och är flitigt anlitad moderator och politisk utfrågare. Hösten 2017 är hon tillbaka efter sex års paus från det skönlitterära skrivandet, med boken Skrik tyst så inte grannarna hör.

OM BOKEN Allt kommer att ordna sig. Roger är omtänksam och uppvaktande och har vigt sitt liv åt att hjälpa afrikanska kvinnor ur fattigdom. Han ser på Ellinor med en blick som säger att han vill ha henne, att hon är hans. Du kanske ska flytta med till Afrika? Rogers erbjudande blir lösningen på den ekonomiska knipa Ellinor har hamnat i. Hon lämnar frisörsalongen och Stockholm och flyttar med till Zambia. Efter ett liv i fattigdom i Lusakas slumområden får änkan Loveness ett liknande erbjudande. Siame är välklädd, snäll mot barnen och har en tjänstebostad hos svenska ambassadens biståndsråd. En riktig bostad. Med en dörr som går att låsa. Allt kommer att ordna sig.  Skrik tyst så inte grannarna hör är en gripande roman om mäns våld mot kvinnor, om orättvisor, systerskap – och häxeri. Efter flera år som biståndschef i södra Afrika är Karin Alfredsson äntligen tillbaka som författare. 


SAGT OM FÖRFATTARSKAPET

”Jag älskar när författare verkligen vill något. Om det kombineras med en bra berättelse, alltså. Det klarar Karin Alfredsson galant.”

”Man blir gripen, förbannad och engagerad.” – Damernas Värld

– Cecilia Gustavsson, Aftonbladet

”Det är få förunnat att kunna skriva bra och levande om det de verkligen är rasande på, men Karin Alfredsson kan.” – Lotta Olsson, DN

”Alfredsson förmår skildra varje företeelse med en stark och pockande närvarokänsla.” – Sundsvalls Tidning

”Som vanligt skriver Alfredsson sina deckare på ett inkännande och engagerat vis: det är fullkomligt omöjligt att värja sig mot kvinnornas öden.” – Västerbottens Folkblad

”Karin Alfredsson väver elegant ihop intrigen i en imponerande kombination av spänning och viktig samhällskritik.” – Gunilla Wedding, Skånska Dagbladet

”Ingen svensk författare och journalist har som Karin Alfredsson under hela sitt liv skrivit om kvinnors liv i världen, alltid skarp, påläst, initierad. Spännande är det. Och det värsta är att allt är sant.” – Kerstin Weigl, journalist, författare och en av initiativtagarna till Cause of death: Woman.


”Förenar spänning och patos på ett alldeles förträffligt sätt.” – Katarina Wennstam rekommenderar K.A. till justitieminister Beatrice Ask

”Som läsare är man där till hundra procent, i en rörande och spännande berättelse där ingen detalj fuskas bort.” – Liv Beckström, Kommunalarbetaren

”Det är en ursinnig stridsskrift mot patriarkala strukturer och förtryck av kvinnor maskerad i spänningslitteraturens form med en effektiv berättartext. ” – Jan-Olov Carlsson, Bokcafé

”Karin Alfredsson lyckas med att behandla många viktiga och komplicerade ämnen på ett lågmält sätt som berör.” Amnesty Press

”Så skrämmande nära verkligheten att ingen kommer att vara tyst.” – Aftonbladet ”Hon har bra på fötterna i ämnen och länder som hon skriver om. Väl påläst, med bakgrund och klart sammanhang för att så driva kampen för kvinnors ställning – välformulerat och roligt!” Karin Lentz, Skånska Dagbladet

”Jag blev väldigt imponerad av Karin Alfredssons miljö och personbeskrivningar i 80 grader från Varmvattnet. Spännande läsning, svår att lägga ifrån sig! Nu ser jag fram emot att de svenska läsarna ska få veta mer om mitt andra hemland sedan 50 år, Zambia. Säkert kommer de att upptäcka att trots olikheter i kultur och levnadsvillkor, är det så mycket vi har gemensamt. ” – Ingrid Sakwanda, svenskfödd Zambiabo


INTERVJU MED FÖRFATTAREN Du bröt upp från allt, flyttade till Zambia och tog jobb som regionansvarig chef för den internationella biståndsorganisationen WeEffect. Varför? – Jag har länge velat bo och arbeta en längre tid utomlands. Att möta människor med annan bakgrund och försöka förstå andra sätt att tänka, det är spännande och utvecklande. Under mina år i södra Afrika, och i samband med tidigare resor, har många av mina fördomar kommit på skam. Arrangerade äktenskap, fasta familjeband, djup gudstro, traditionell läkekonst... vem är jag att säga vad som är ”rätt”? Våld och förtryck kan jag aldrig acceptera, men det är nyttigt att förstå att det är vi svenskar som, i ett internationellt perspektiv, är konstigast. Att jag sedan fick arbeta för en bra organisation med fokus på fattiga kvinnor, det kändes som en gåva.

”Arrangerade äktenskap, fasta familjeband, djup gudstro, traditionell läkekonst... vem är jag att säga vad som är ’rätt’?” I boken utforskar du två olika kulturers syn på våld i nära relationer. Vilka är de största skillnaderna? – Den svenske man som misshandlar sin kvinna får inget stöd av sin omgivning, och den svenska kvinna som bryter upp har numera hyggliga chanser att bli trodd. I Sverige säger man aldrig att ”våldet kommer med vigselringen”. I Zambia upplever många misshandlande män att de har rätt att slå sin fru och sina barn, och kvinnorna har mycket svårt att bryta upp, både av ekonomiska och traditionella skäl. Våld inom äktenskapet anses oftast inte ens vara ett brott. Ändå är det den svenska kvinnan som skäms och döljer. Kanske mår hon till och med sämre än sin zambiska medsyster.


”Allt viktigt i denna berättelse är sant. Alla likheter med verkligheten är fullkomligt avsiktliga.” Vilken händelse gjorde störst intryck på dig under åren i Zambia? – Vilken? Besöket hos Chief Ndake i östra provinsen? Tjejernas kitchen party? Träffen med de traditionella helarnas ordförande? Kampen för allas överlevnad i de idylliska safarilandskapet? Debatten om biståndets mål och medel? Samtalen med mina högutbildade kolleger om häxerier? Jag säger som jag brukar säga: Allt viktigt i denna berättelse är sant. Alla likheter med verkligheten är fullkomligt avsiktliga.

”Jag har många nya historier att berätta, den här är bara den första.” Du är tillbaka efter sex års paus från det skönlitterära författandet – hur känns det? – Roligt. Jag har många nya historier att berätta, den här är bara den första. Det ska bli spännande att möta läsare, bokhandlare, intresserade journalister och, förhoppningsvis positiva, recensenter igen. Du har varit verksam som journalist i 44 år, och gav ut din första bok 1979. Vad betyder skrivandet för dig? – Skrivit har jag alltid gjort. Redan som 10-åring hade jag ett 20-tal brevvänner och dagbok har jag skrivit sedan jag var 13. Därefter borde det ha blivit några tusen tidningsartiklar. Att skriva skönlitterärt är en större utmaning, men ger också större svängrum.


”Människor som aldrig frivilligt skulle läsa faktaartiklar om mäns våld mot kvinnor eller böcker om mödradödlighet i Afrika kan svälja massor av information i den skönlitterära formen.”

Vilken är din starkaste drivkraft till att berätta om till exempel våld i nära relationer, genom ditt författarskap? – Jag vill berätta sanna och viktiga historier och använda den kunskap jag skaffat mig på andra sätt. Människor som aldrig frivilligt skulle läsa faktaartiklar om mäns våld mot kvinnor eller böcker om mödradödlighet i Afrika kan svälja massor av information i den skönlitterära formen. Hur kan skönlitteraturen göra skillnad tror du? – Jag vill citera min kollega Katarina Wennstam som brukar säga att ”det finaste en författare kan vara med om är att få åka med folk på semestern”. Vi har samma ambition, att förändra världen, åtminstone lite, och det gör man kanske lättast på en badstrand.


PROVLÄSNING

Prolog Mycket senare Redan vid soluppgången var det varmt. Det skulle bli hett. Mycket hett. Oktober är självspillingarnas månad, det sa alltid hans barnhemsföreståndare. Hettan är bra. Den kan hjälpa mig, tänkte White. Människor blir oroliga. Han kom till jobbet i vanlig tid. Det hade varit en lyckad natt. Spökena hade skött sig och inkräktaren hade försvunnit med gruset sprutande om däcken. Katten hade gjort sin del och han hade bestämt sig för att ge henne burken med tonfisk som han sparat. Som ersättning för sveda och värk. Hon hade ändå fått satsa en del. Lakanet hade han rullat ihop under armen. Plåtdörren i muren gnisslade lite när han knuffade upp den. Gnisslet lät som det brukade, men sedan var inget som vanligt. Det var tyst. Alldeles tyst. Det var bara de svarta fåglarna, de som brukade flyga in i huset när Madam glömt att stänga skjutdörren, som skränade lite. Varför var det så tyst? Ungarna borde ha väsnats i tjänarhuset. Kanske skulle Siame ha rutit till dem och Loveness skulle ha hyschat på allihop. Eller också skulle Siame ha skramlat med koppar i köket i det stora huset. Bwana Roger borde ha stått i duschen. Och Madam Ellinor skulle ha simmat i poolen, nästan utan att plaska alls. Han kan inte förstå hur hon gör.


Så skulle det ha varit. Nu hördes ingenting. White, som egentligen hette Chilufya men hade tappat det namnet för hundratals glåpord sedan, gick bort till trädgårdsskjulet och rullade ihop lakanet för att gömma det i den trasiga stöveln. Overallen ryckte han ner från tvättsnurran och tog med till vattenkranen på gräsmattan. Han behövde tvätta sig. Först såg han den inte, fläcken på marken. Men när han hade öppnat vattenkranen kände han att något torrt, nästan fnasigt, brunt, hade fastnat på handen. Han sköljde av det och vattenstrålen blev röd. Den bruna fläcken på marken löstes också upp och liksom bubblade i rött. Han stack dit ett finger, bara toppen på det ena pekfingret, för han tänkte först att det var färg som kan vara svår att få bort. Men det var inte färg. Han slickade lite på det röda och då visste han säkert vad det var. Han hade skurit sig, och blivit skuren, många gånger, så han visste hur blod smakar. Precis då hörde han hur någon rörde sig i tjänarhuset. Han öppnade vattenkranen så mycket som möjligt och spolade bort allt det röda. White var inte den som lade sig i sådant som han inte hade med att göra. Han tvättade sig i ansiktet och under armarna och drog på sig overallen för att börja kratta under guavaträdet. Och leta efter katten. Sedan blev det nästan som vanligt. White såg hur Siame gick in i det stora huset och började skramla med något. Fortfarande inte ett ljud från herrskapets sovrum. Bwana kanske inte ens var hemma, fast hans bil stod i garaget. Madams bil var borta. Konstigt. Siame satte på en tvättmaskin och sopade i köket. Sedan tvättade han alla fönstren. Det tog nästan hela dagen. Han sa ingenting, men det gjorde inte White heller. Kvinnorna såg han inte till. Varken Madam eller Loveness. Eller barnen. När han till sist fick syn på katten sprang hon och gömde sig, fast han hade tänkt ge henne tonfisken. Otacksamt. Bara för att hon hade blivit lite bränd på svansen.    


Första delen   1 Egentligen avskyr Roger sådana här tillställningar. Konfirmationsmottagningar och 50-år-öppet-hus eller dopkalas. Men studentspektakel är nästan värst. Släkt och vänner som lämnar fram meningslösa presenter till en ölindränkt tonåring som kämpar för att stå rakt och fästa blicken, men som inte vill annat än att fly fältet och förena sig med sina lika berusade kamrater. Deras mammor med röda rosor på kinderna som hetsar fram och tillbaka med uppläggningsfat och karotter medan papporna håller tal. Han har gjort det själv. Här i Bromma uppträder ofta också farfäder i gulnade mössor och pratar om sin egen studentexamen − på den tiden när det var muntor och tentor och inte bara att sluta skolan, minsann. Här finns också yngre syskon som nallar ur bålskålen när de tror att ingen ser och gäster som ska hasta vidare till nästa björksmyckade buffébord. Han ska gå snart, så fort det är möjligt, men grannumgänge är nödvändigt. Det hör till. Han ska visserligen flytta snart, igen, men det vore trevligt att bli ihågkommen som den trevlige grannen som hade ett spännande jobb och flyttade utomlands, till Afrika var det visst. Han försöker räta på ryggen i den gigantiska soffan. Att moderna möbler ska vara så obekväma. Svullna, liksom. Det är då han ser henne. Hon är blond och vacker, som en prinsessa i en sagobok. Hennes vita kjol är snäv över en liten rund mage och blusen blommig, knäppt till strax under nyckelbenen. Hon ser ut som den svenska sommaren, men hon flackar med blicken. Hon hittar ingen att överräcka sitt lilla paket till och förbereder sig på att vänta. Ser sig om, med ett ansträngt leende. Då får hon syn på honom. – Ellinor, säger hon och sträcker fram handen. Var lägger man presenterna?


2 − Är du säker på att de sover nu? viskar Loveness medan hon kastar en sista blick i spegeln och bättrar på läppstiftet. Hon har ställt fram hinken under läckan i taket, om det skulle komma en skur, och stoppar fast filten under rumpan på lillflickan som alltid sparkar av sig. De fyra barnen har gott om plats på de fläckiga madrasserna nu när deras mödrar är på väg ut. – Ja, svarar systern otåligt. Oroa dig inte. Kan du minnas när de vaknade senast? Och om de skulle vakna vet de ju var vi är. James har inga problem att hitta oss om han skulle vilja. Kom nu! Försiktigt trycker Loveness till dörren som inte går att stänga ordentligt. Arm i arm, lite osäkert på höga klackar, vandrar systrarna bort mellan grändens potthål. De intar sin vanliga plats vid bardisken och Happiness drar sitt första skämt: ”Vet du hur stark den där ölen är? Jo, man räknar med tre slagsmål per liter”. Men antingen är killen bredvid dem så korkad att han inte förstår, eller också har han helt enkelt ingen humor. Hur som helst tappar Happiness intresset. Nu knuffar hon Loveness i sidan så att systern vinglar till. – Ser du han där? Loveness tar stöd mot bardisken och försöker undvika den halvt intorkade fläcken av utspilld öl. Hennes Savannahflaska har redan kladdat fast två gånger och fast hon lika många gånger har bett barkillen att torka upp har han inte gjort det. Han tycker väl att hon får handla mer om hon ska ställa krav på servicen. Happiness väser igen: − Titta då! – Vem pratar du om? – Han som sitter längst bort. – Han som sitter ensam? – Ja. Glo inte! – Du sa ju att jag skulle titta. – Ja, men så han inte ser det. Han har tittat på dig sedan han kom in. – Och hur länge är det? Tre minuter? – Larva dig inte! Han är ju snygg. Och ser du att han har pressveck


på jeansen? – Han har en ordentlig fru, alltså. Hon är väl hemma med barnen medan han är här och super upp pengarna. – Nu tittar han bort. Nu kan du vända dig om. En ostadig karl med skjortan utanför klämmer in sig mellan systrarna och vrålar till bartendern att han behöver mer chibuku shake shake. Nu! Han luktar svett och smuts. Och alkohol. Loveness kastar en blick över fyllots axel och nickar. − Ja, riktigt snygg, faktiskt. Eller åtminstone fräsch. Det är mer än man kan säga om de flesta här. Den törstige med den fladdrande skjortan gör en kringgående rörelse för att komma närmare bartendern och kvinnorna makar ihop sig för att inte släppa in fler svettbomber. – Och han dricker Coca-Cola. Verkar alldeles nykter. – En alkoholist mellan återfallen alltså, säger Loveness syrligt. – Eller inte. – Fast vad gör han här om han inte tänker dricka? – Raggar kanske. Vad gör du själv här? Du får ju som mest i dig en cider på en hel kväll. Nu kommer han hitåt. Loveness rätar på ryggen och petar till flätorna. – Hur ser jag ut? – Du är snygg. Skitsnygg. – Säg inget om ungarna. – Nej, promise! Jag kan ta hand om dem i natt.


3 Det värsta med att inte ha några ordentliga arbetsuppgifter är att dagarna går så långsamt. När Siame sopat och torkat alla tomma golv en gång till, och skurat alla toaletter, handfat och badkar med klorin, för tredje gången samma vecka, finns inget kvar att göra. Huset är tomt och ugnen är rengjord. Det är tråkigt. Han sippar på sin cola och tittar ut över de stimmande bargästerna. Varför gick han hit? Människorna är obetydligt mer intressanta än lokalen, som är en katastrof. Brunstrimmiga väggar, kladdiga bord, en sönderslagen toalett och bartenderns trasa som är en dödlig bakterieodling. Siame håller sina vita sneakers på avstånd från bordsbenet. Vid bordet i hörnet sitter en urringad grupp med peruker i olika fantasifulla färger. De skrattar och blinkar åt hans håll. De har massor av urdruckna pappbehållare med lokalt öl på bordet. En av perukerna, den lila, verkar vilja resa sig för att komma fram till honom. I värsta fall tar de betalt, men även om de är gratis tycker han inte om dem, varken kvinnorna eller håret. Det är inte så att han föredrar det ”naturliga”, det korta krullet utan frisörsinsats – förutom hemma i byn förstås − men flätor är snyggt, och de sitter kvar även efter en svettig natt. Alltför ofta har det som dolt sig under det blanka plasthåret visat sig vara smutsigt och illaluktande. Siame avskyr smuts. På sin första arbetsplats lärde han sig varför det är viktigt att vara renlig. Det har han inte glömt. Han ser alltid till att vara nyduschad och fräsch. När det är vattenbrist lånar han en dunk vatten och skrubbar sig ordentligt. Han kan resa tvärs över staden för några liter. Den nya svenska familjen ska komma om några månader, allt är klart. Han har fått bo kvar i tjänarhuset, håller ögonen på allt och får snart nya arbetsgivare. Den förra familjen har rekommenderat honom, så det finns ingen anledning till oro. De avgångspengar han fick när de åkte hem räcker tills den nya lönen kommer. Svenskarna är pålitliga, lönen betalas i tid och det är aldrig något tjafs. Extraslantar kan man också få. Svenska och danska arbetsgivare är de bästa. De har liksom alltid dåligt samvete för att de har tjänstefolk. Det gör att de har lätt att öppna plånboken. Tvåa kommer andra européer som tyskar och holländare. Britter – nja. Aldrig indier eller nyrika zambier. Men han har haft tur. Svenskarna har stått på kö. Han har nyligen varit hemma i byn och lämnat sitt bidrag till nästa


majssådd, skolavgifter och några kwacha till Chiefen. I utbyte fick han en låda tomater, fem vattenmeloner, en säck majsmjöl och omvårdnad. Varmt badvatten och frukost varje morgon. Beundrande blickar, bugande tillit, frågor om livet i den stora staden, respekt. Men en hel del tjat. Och inga heta nätter. Det är därför han är här, i baren. Det finns ingen anledning att dröja. Han har spanat färdigt. Vid bardisken står hon, i kort kjol och på höga klackar. Hon smuttar på en cider och ser helt nykter ut. Flätor i ett snyggt mönster. Ren och fräsch. Bara en väninna vid sin sida. Han reser sig och drar loss sulan från kladdet på golvet. Den långsamme kunde aldrig fånga springharen, som hans mormor brukade säga.


KARINS DAGBOK FRÅN LUSAKA, ZAMBIA 23 april 2012

Idag säljer vi bilen! Och fortsätter packa. Om några dagar flyttar vi. Lusaka, here we come!

26 april 2012

Framme i Luska. Har sovit några timmar. Strax ska vi få nycklarna till vår nya bostad. Drygt 20 grader ute och bländande sol, men blåsigt.

2 maj 2012

Första dagen på jobbet som regionchef för WeEffect. Trassel med telefoner och skrivare. Många spännande nya arbetsuppgifter. Härligt väder. I morse frukost mitt på gräsmattan.

6 maj 2012

I vår trädgård växer mango, avokado, banan, sockerrör, äpplen, guava och en oansenlig buske vid namn Nattens drottning som doftar som Åhléns parfymavdelning på kvällen. Härligt.

8 maj 2012

När vi går i säng ikväll låser vi tre grindar med hänglås. Dessutom har vi låst port, nattvakt, murar med glassplitter och elektriskt staket. Rädda känner vi oss knappast men inser att så här blir det när vissa (vi) på en enda shoppingrunda kan spendera lika mycket pengar som en vakt har i årslön.

19 maj 2012

Idag träffade jag Sibusisiwe Madyangove, hon är mjölkbonde i Nharira, Zimbabwe. För två är sen tänkte hon ge upp. Hon kunde inte sälja mjölken och tjänade inga pengar. Nu är hon ordförande i ett mjölkkooperativ och kan skicka sina föräldralösa barnbarn till skolan. Det är sånt vi jobbar med. Stolthet.

9 november 2012

Spännande dag ute på fältet idag. Många berättelser med mig hem, bland annat om de hiv-smittade kvinnor som kunnat bygga egna hus tack vare medlemskap i boendekooperativet. Träffade på en tre månader gammal bebis. Det är henne, eller kanske honom, som framtiden tillhör.


13 november 2012

Hektisk och varm dag, läst ansökningar, fyllt i tabeller, levererat siffror till Sida och mycket mer. Jag klagar inte, men dagar som denna är det extra viktigt att komma ihåg varför vi är här. Träffade Stella Julius som är två år äldre än jag, som lärt sig täcka sin majsåker med majsblast för bättre produktivitet. Hon och dotterdottern Chifiundo hoppas att regnet snart kommer.

16 december 2012

I Zimbabwe finns det enligt beräkningar 1,3 miljoner föräldralösa barn. Det är en tiondel av den totala befolkningen. Träffade på dessa barn som sålde frukt längs utmed en landsväg.

4 mars 2013

4 juni 2013

Var på möte i Harare idag för möte med vår partner Hand in Hand kring gemensamma projektet 75 000 jobb. Det går bra för projektet, självhjälpsgrupper och små företag. Ute i en mindre by möttes vi som vanligt av dans sång och musik.

Idag firades nordisk gemensam nationaldag med vänner och kollegor. Jag självklart klädd i Västerbottensdräkt.

8 september 2014

Ibland kan jag känna att vi – jag – sprider en allt för negativ bild av afrikanska kvinnor. Riskerar att göra dem till offer, när de är världens starkaste, om än med mycket elände att hantera. Zambiska Christine Mweene jagades bort från sin gård, men har nu fått juridisk hjälp från en av våra partnerorganisationer.


16 mars 2015

En sak är klar - både insiktsfulla och hopplösa chiefer har mycket makt. Chiefen på bilden heter Chieftainess Kachindamoto och bilden är från vår chief-konferens om kvinnors landrättigheter. Hon är från Malawi, och lovade arbeta mot ojämställda traditioner. Jag noterade också att hennes leopardmönster var fejk. Ett annat skäl att gilla henne.

9 april 2015

För tre år sedan flyttade vi till Lusaka, till ett jättehus där några sängar, en obekväm soffa, ett kylskåp och en tvättmaskin skramlade omkring. Nu har vi börjat tömma huset och min efterträdare tar över grundmöblemanget. Lite sorgligt känns det allt att börja packa.

23 april 2015

Igår kväll anordnade mina kollegor och medarbetare avskedsfest för mig. Det var en fantastisk kväll, som inleddes med god mat och avslutades med dans.

26 april 2015

När jag kom hem ikväll var det strömavbrott och kolsvart igen. DET kommer jag inte att sakna. Men ja, jag vet, en majoritet av Zambias befolkning har inte el över huvud taget. Det hjälper inte. Jag blir grinig ändå. Kanske dags att åka hem?

30 april 2015

Idag var min sista dag som regionchef. Känns både sorgligt och spännande.


Pressförfrågningar: bjorn@bokfabriken.se info@bokfabriken.se Bokfabriken grundades 2012 och är idag Sveriges snabbast växande förlag. Vi drivs av en passion för högkvalitativ underhållningslitteratur i alla dess former. Du hittar våra böcker överallt där böcker finns.

ISBN: 978-91762-94-84-0 Bokomslag: Sanna Sporrong Omslagsbilder: Shutterstock Arcangel Images, Shutterstock och Adam Öjdahl

Karin Alfredsson – Skrik tyst så inte grannarna hör  

Smakprov av Skrik tyst så inte grannarna hör – Karin Alfredssons efterlängtade comeback!