Page 1


fรถr att inte tala om toscana Olle Anderson Jan Norming


fรถr att inte tala om

toscana Olle Anderson Jan Norming

Hammar Fรถrlag


det är kväll, snart natt. Månen lyser på vår lilla hyrda Fiat Panda. Först känner vi lukten av hav och ser strändernas kulörta lyktor. Sedan tar vi av upp mot bergen. En gång skrev jag om Jill Clayburgh som den mångalna aktrisen och operasångerskan i Bernardo Bertoluccis film La luna. Jag minns men har aldrig hittat de där raderna igen. Med gruset knastrande under däcken vinglade hon bort i månens venblå sken. Nu tycker jag mig se henne, här kommer hon på sin ranka cykel. Vägen vindlar genom det svagt upplysta landskapet. Månen är halv med fruktköttets mörka lyster innanför den bittert vita albedon; en oväntat skarp kant i den milda natten några timmar norr om Rom. Montalcino ligger på en höjd. Den belysta borgen står och hovrar över husen innanför stadsmuren med sina sex portar. Halvvägs mot toppen upprättar vi vårt basläger. En stund senare tar vi oss till fots uppför Via Donnoli. På Bar Belvedere väntar en sen måltid.

9 mezzaluna


klockan slår midnatt. Var kommer den spröda klangen ifrån? Är det Sant’ Egidio? I mörkret upphör avstånd, riktning. En stund senare klämtar en annan klocka. Eller är det samma? Midnatt igen, tolv slag. Jag väntar varje kväll. Mellan klockorna håller tiden andan, står still och tvekar i en absid av natt med dörren på glänt till något annat.

10 klockan


festa del miele. fest i byn. Montalcino är ett centrum för biodling och honungstillverkning. I utkanten ligger storproducenten Tassi med sitt bikonglomerat. Här finns små odlare också. Om nätterna drömmer de om bin. Om dagarna bläddrar de i kataloger. Från postkontoret på Via A. Gramsci bärs bidrottningar ut med enkelt porto och lufthål. Lite varstans står kupor. Det italienska biet är en sort för sig. För några år sedan drabbades bina av massdöd. Italienska forskare tror att det beror på användningen av insektsmedel. Höga koncentrationer av neonicotinoider har uppmätts i morgondaggen. Utan bin, ingen frukt, inga bär. Händelsen kan mycket väl förebåda vår egen kollaps. Marknaden varar i tre dagar. Vi smakar på honung, mörk honung, bärnstensbrun honung, sparrisvit honung. I det stora tältet finns tillbehör och redskap för biodling, skyddsdräkter, stålblanka slungor, skattlådor, ramar och små kupor i grönt och rosa, magiska brevlådor. När hösten kommer har ramarna förvandlats till stora madrasserade kuvert. Kuporna står uppställda på ängen nedanför borgen. Ännu är de tomma. Ett och annat vilset bi studsar mot flustret. Intill pågår tältmötet; skuggorna på duken, mummel och sorl. Biodling som en stillsam väckelse, en kommunion. I sin vita mässkrud förrättar skötaren andakt på knä framför kupan med sockervatten och rökpust, en mässa för honung, en bön för bin.

13 honung


ett plötsligt regn och en vindil som letat sig in i en gränd och rycker i trådslitna vimplar. I Nepal fladdrar flortunna flaggor i vinden. Det sägs att varje tråd som lossnar och bärs bort av blåsten är en bön. Chatwin nämner det någonstans. Jag kom bara att tänka på honom, författaren och nomaden, rastlöst sökande, alltid på väg i boots från The Russell Moccasin Company, specialsydd ränsel i mjuk, mörk kalv för mollskinnshäftet, Mont Blanc-pennan, de mörka glasögonen som han fått av Werner Herzog, favoritlektyren för tillfället samt en burk sardiner och en halvflaska Krug för alla eventualiteter. Bruce Chatwin brukade sitta och skriva i ett torn i Toscana inte så långt härifrån, hemma hos grevinnan Rezzori i en kastanjeskog öster om Florens. Tornet står på ett klipputsprång med utsikt över Arnodalen. Det fanns när Dante levde och skrev. I tider av ofärd hissades signalflagg i tornet. Signalen är ett överenskommet tecken, en kod. Den kan inte reduceras. Signalen är en och odelbar och når endast den som kan svara. I detta påminner signalen om bönen.

17 växlande molnighet


gryning. Liten jordfärgad stad på sexhundra meters höjd över havet, hus av sten tätt utmed bergets sida, tomma gator, tjocka murar och maskstunget trä, på taken enkupigt tegel som uråldriga, etruskiska bröd, skorstenar med huvor som halvt uppslagna böcker, ingen rök, stängda luckor, sovrum med sandblästrade, poriga bjälkar i valnöt och Rafaels rökblå väggar, på nattygsbordet en duk med spets, på duken en ask av plåt, i asken ett minne, i minnet något oåtkomligt. Ännu stilla, tyst. Inte ett verb i sikte.

20 montalcino


det regnade inatt. Luften är klar. Sent i september har någon blandat lite kinesiskt vitt i det tidiga ljuset och lämnat sina fingeravtryck på fälten därnere. Från fönstersmygen i köket ser vi långt idag, ända till Monte Amiata; ett siktdjup på många mil. Landskapet veckar sig bort mot den böljande synranden. Över oss välver sig ett oändligt luftrum, och allt är så litet och så nära att man kan ta på det.

24 fälten


än idag syns spåren efter en antik väg, en grusad led från lunden, en slingrande stig ner till kusten där åsnorna i årtusenden stretat med sin hektoliterlast av olja. Ibland blir man nästan vanmäktig av allt det vackra. De hänförande vyerna, etruskiska byar i museal slummer, flagade toscanagula gårdar, uråldriga olivlundar med trasiga träd, och skymningarnas silhuettklippta tystnad. Allt, även förfallet, är vackert. Skönheten som ett kroniskt tillstånd, inget att göra åt.

27 ibland


stanken är vederstygglig. Vi stänger frysfacket igen och funderar på alternativ till slutförvaring. Saneringen måste ovillkorligen ske någon annanstans. Helst ute i det fria. Annars förgiftar vi inomhusmiljön. Lukten hotar att sätta sig i väggarna. Vi baxar upp kylskåpet på loggian, försiktigt som vore det en frakt av klyvbart material. Det känns som ett högriskföretag. Vi har ingen aning om spridningsförlopp och halveringstider. Det är en vild chansning. Väl uppe öppnar vi facket på vid gavel och rymmer fältet i en obestämd förnimmelse av att ha släppt ut ondskan i världen. Vi far till den lilla etruskiska byn Murlo och dövar samvetet med ett glas rosso. Och ändå var det bara räkor.

28 pandoras ask


hon ser på honom, oavvänt som det brukar stå i romanerna, och rycker uppgivet på axlarna. Lite sorgsen är hon. Ett paket om dagen, säger hon. I tjugo år. Hon häller upp hans grappa och ställer glaset på disken. Rökning förbjuden, står det textat på en skylt i baren. Är det farligt? Ja, det är farligt, svarar hon själv innan han hinner säga något. Han hakar på och håller en faderlig föreläsning. Och du som är så vacker, säger han. Hyn blir gul, lungorna svarta. I Sverige har man studerat tvillingar. Dessa studier visar bortom allt rimligt tvivel rökningens skadliga effekter. I mitt land har vi sedan Oxenstiernas dagar räknat folk. Kongliga Tabellverket höll reda på alla och envar, födde, dödde, dem i riket inflyttade, dem från riket flyktade och de spårlöst förlupna. Ingen kom undan. Vi har världens utförligaste tvillingregister tack vare den gamle kanslern som bringade ordning och reda i svensk statsförvaltning. Arvet fördes vidare av Karl den XI, en annan stor svensk. Un grande svedese. Sköt era uppgifter utan iver och vrede, sa han till sina ämbetsmän. Vi har än idag en skrupulös och oförvitlig byråkrati och som sagt världens bästa tvillingregister. Resultatet är ovedersägligt, skillnaden signifikant. Hörde ni det, fröken? Signifikant. Utan iver och vrede. Den ena har svarta lungor, den andra rosa. Ni har tur, min sköna, som lever.

30 kvinnan som inte ville sluta röka


Hon antyder mumlande att det ligger utanför hennes kontroll. Fast man borde förstås. Hon ser bedrövad ut. Men plötsligt spricker ansiktet upp i ett leende. Uttrycket skiftar från skamset till spotskt. Hon tar ett steg ut på trottoaren, tänder en ny cigarrett, drar några djupa bloss och låter lustfyllt röken vandra ner i lungorna och vända innan hon blåser ut. Röken stiger i en liten arabesk. Hon betraktar honom glatt och stridslystet. Tur, säger hon trotsigt, och stampar ut glöden från den halvrökta cigarretten, tur att man inte är tvilling. Allora! Får det vara en grappa till, min herre?


utanför pistoia ligger en italiensk villa på sluttningen uppförd under renässansen av en kardinal med påvliga ambitioner. Vi är här för att bevista uruppförandet av en opera. Därför bär jag mörk kostym. Det är jag ensam om. Jag stiger ur bilen och känner mig som en begravningsentreprenör, eller som en medlem av ett maffiafölje där jag står i hettan och dammet. Fattas bara en fiollåda under armen, ett dike att två sina händer i. Här finns heller inget orkesterdike. Opera betyder också verk på italienska. Det är vernissage på tre verk av tysken Kiefer, två stora målningar och en skulptur i ett hus längst in i skogen. Därför har de andra i vår konvoj jeans och gympaskor. Vi utgör en förtrupp. Bakom oss ringlar en kö på femtusen nyfikna genom parken. Målningar är kanske inte rätt ord. De består av stickor, strån, trådar, jord, aska, löv, allt tuggat, tovat, tvinnat, torkat och pressat till ett slags organisk väv. Tvärs över den ena löper knappt synligt en horisontlinje, därunder en himmel vars stjärnor är noggrant angivna med sina astronomiska id-nummer, och ovan himlen en jord med lägrens döda och deras nummer fastnaglade i firmamentet. Jord och himmel har bytt plats. De döda är stjärnor, stjärnorna jordfästa. I ett rum för sig finns en skulptur med boksidor av bly så mjuka att man kan bläddra dem, och ett krossat krus, människan som käril. Skymningen faller och vi vänder hem. Mot den ännu ljusa himlen avtecknar sig kontingenter av pinje på marsch ut i mörkret. Det blir ännu en klar natt med stjärnor som enstaka stygn och sömmar däruppe i den interstellära ensamheten. Om en stund ska vi sitta vid ett dukat bord med de levande.

32 pistoia


KÖP BOKEN och få 8 stora vykort på köpet vinterpris 88:- inkl. porto http://www.bilderochbocker.com/

För att inte tala om TOSCANA  

Vi satt och pratade över ett glas rött. Varför åker vi inte till Toscana, undrade Olle. Ja, varför inte? Sagt och gjort, vi packade pennor o...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you