__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

56.872543 14.802804

SMÅ LAND SMALL LAND En klurig resa genom kreativa Småland. / An artful journey through creative Småland.


I handen håller du ett stycke livskvalitet. You hold in your hand a window on the good life.

Kristina Alsér # l a n d s h öv d i n g i K r o n o b e r g s l ä n # K r o n o b e r g Co u n t y G ov e r n o r

Stanna upp en liten stund, bläddra vidare och följ med på resan genom landskapet vi älskar. Låt dig inspireras av ”de små ländernas” olika karaktärer, känn värmen, upplev skönheten, lyssna till tystnaden och gläds åt mångfalden som präglar det moderna Småland. Istiden formade vårt landskap och den karga miljön dess invånare. Vår historia är viktig och det är den vi bottnar i när det öppna, färgrika och moderna Småland tar form. Ljusstrimmor i de mörka skogarna lockar och skapar nyfikenhet. Ur det karga växer innovativa lösningar fram och ”moderniteter” som återanvändning och att värna resurserna sitter i vår ryggmärg. Likaså hantverket, formspråket och designen. Initiativtagarna till denna bok lyckas på ett fantastiskt sätt kombinera det som varit med det som kommer. Böj dig ner, kika in i nyckelhålet och du får en glimt av gårdagens, dagens och morgondagens Småland. Du kommer att överraskas av kontrasterna och förundras över enkelheten och tillgängligheten. Bilderna, berättelserna, kulturen, tonerna och det goda värdskapet. Ta dig tid att njuta av allt spännande som finns så nära. På riktigt, eller i fantasin.

Pause for a while, leaf through the pages and join us on a trip around the province we love. Be inspired by the multifaceted character of our ‘small lands’, feel the warmth, experience the beauty, listen to the silence and enjoy the diversity that is a mark of modern Småland. The ice age shaped our geography and the rugged landscape shaped its inhabitants. Our history is important, providing as it does a basis for the open, colourful and modern Småland that is now evolving. The streaks of light in the dark forests signal to us and arouse our curiosity. Out of these rugged surroundings, innovative solutions develop and ‘modernities’ such as recycling and resource conservation become second nature to us. As do the handicrafts, the designs and the idioms. The people behind this book have brilliantly combined what has been and what is to come. Kneel down, peer through the keyhole and you will catch a glimpse of Småland yesterday, today and tomorrow. You will be surprised at the contrasts and will wonder at the simplicity and easy accessibility of it all. The images, the stories, the culture, the voices and the welcome. Take time to enjoy all the exciting things to be found here so close by. Either for real, or in your imagination.


Det behövs enkla föremål för att få struktur i kaoset. You need simple things to give structure to the chaos.

Ingegerd Råman #for m g ivar e # h an t ve rk # g las b r uk # s m å l a n d #d es ig n e r # h a n d i c raf t # g lasswo r ks


– Livet är så komplicerat. Det behövs enkla föremål för att få struktur i kaoset. En stillhet. Vissa formgivare lägger till och lägger till medan andra skalar av och skalar av. Längtan kan vara densamma, men vägen dit är olika.

“Life is so complicated. You need simple things to give structure to the chaos. A stillness. Some designers keep adding and adding, while others trim back and trim back. The same longing, perhaps, but different paths.”

Ingegerd Råman är en av våra mest namnkunniga och älskade formgivare. Hennes tidlösa produkter finns i många svenska hem. Utbildad vid Capellagården och Konstfack, har hon ett gediget hantverkskunnande i grunden. En stolthet över det handen kan. Ett grafiskt sinne. Sin förståelse för hantverkarens process tog hon med sig till de småländska glashyttorna, där hennes verk fortfarande produceras.

Ingegerd Råman is one of our most loved and renowned designers. Her timeless products are found in many Swedish homes. Trained at Capellagården on the island of Öland and at Konstfack in Stockholm, she has deep experience of her craft., she has deep experience of her craft. A pride in the power of the hand. A graphic feel. She brought her understanding of the crafting process to the Småland glassworks, where her pieces are still produced.

– Hellre få produkter med lång livslängd, beständiga bruksföremål som är väl anpassade för handen och munnen, än kortsiktiga kollektioner. Ingen produkt är färdig innan jag känner att jag vill använda den själv. Det jag omger mig med varje dag är det jag värdesätter högst. Det gäller att aldrig ge sig, att alltid jobba på. Jag har arbetat mig till min förmåga och talang. Hade egentligen inget val eftersom jag är ordblind. Nu är jag väldigt tacksam och känner att jag har något som ingen kan ta ifrån mig. Antingen går du under, eller så överlever du. Jag är en överlevare.

“I prefer products that last – durable utility goods that are well adapted to hand and mouth – to short-lived collections. No product is finished until I feel ready to use it myself. The things I surround myself with in my everyday life are the things I value most. It’s a case of never giving up, of keeping at it. I’ve worked my way to my talent and ability. I had no choice, really, since I’m word-blind. Now I’m really grateful and I feel that I have something no-one can take away from me. Either you go under or you survive. I’m a survivor.”

Geografiskt delar Ingegerd Råman sitt liv mellan Skåne, Stockholm och Småland. En storstadsmänniska som funnit en kreativ plats på landsbygden. – Kreativitet finns överallt. Det handlar om att hitta lösningar och den småländska kreativiteten handlar av tradition mycket om överlevnad. Här har man varit tvungen att se sig om för att få mat. Steniga åkrar och begränsade tillgångar. Det föder i sig en kreativitet. Stengärdsgårdarna är det jag älskar mest med Småland. Värmen de alstrar efter en solig dag är så sensuell. Stenmurarna är nästan lika djupa under mark, som ovan. Det är ett fantastiskt hantverk.

Geographically speaking, Ingegerd Råman divides her life between Skåne, Stockholm and Småland. A big-city person who has found a creative niche in the country. “Creativity is everywhere. It’s a matter of finding solutions, and creativity in Småland has traditionally been about surviving. People here have had to look about them to find food. Stony fields and limited resources. That itself makes for creativity. The stonewall fences are what I love most about Småland. The warmth they generate after a sunny day is so sensual. Those walls are almost as deep below ground as above. They’re fantastic pieces of craftsmanship.”


Ingegerd R책man #for m g i va r e # h a n t v e r k # g l as b r u k # s m 책 l a n d #des i g n e r # c ra f t s # g l as swo r ks


En toppsommelier ska vara en gastronomins James Bond. A top sommelier has to be a gastronomic James Bond.

Andreas Larsson # som me l i e r # vär l ds m äs tar e # P M & Vä n n er # vä x j ö #wor l d c h am pio n  


– Jag ville inte jobba på kontor som min pappa, och jag ville inte arbeta utomhus på vintern. Jag levde i en drömvärld som barn och ville inte vara vanlig. Jag ville vidare. Andreas Larsson är flerfaldigt prisad sommelier. Han är nordisk, skandinavisk och svensk mästare i sommellerie och 2007 tog han hem världsmästartiteln. Han kan sitt vin, sitt yrke. – Jag tror inte att en sommelier har mer känslig näsa än gemene man. Det komplexa är att känna en doft och kunna minnas den. Katalogisera in den i minnesbarken. Precis som du kan öva upp din musikalitet med hård träning, kan du öva upp ditt smaksinne. Doft är en expertis, smak en annan, och det krävs kreativitet för att kunna beskriva vinsmaker. Med en egen liten vinsamling på omkring femtonhundra viner behöver Andreas Larsson inte längre köpa sitt vardagsvin. Han njuter av att kunna öppna en fin flaska till måndagspizzan framför teven. – Än i dag kan jag minnas smaken från ett vin jag drack 2006, det kostade cirka sjuttiotusen kronor och var verkligen en upplevelse. Men jag är inte romantisk och tycker inte att ett vin måste vara gammalt för att vara bra. Det är så mycket mer som kommer med vinintresset; historia, geografi och kultur. Det är en så otroligt fascinerande dryck. Marken där druvan växer och hantverket när du framställer drycken påverkar så klart hur det smakar. En sommelier måste ha koll på alla raffinerade drycker men jag är mer en druvmänniska än en maltmänniska. Denne man, en av världens främsta sommelierer, har sin bas på Restaurang PM & Vänner där han regelbundet drar upp de stora linjerna för restaurangens vinutbud. – Det är inte så konstigt att det finns en stor kreativitet i Småland. Här går det inte att fuska sig fram. En restaurang på franska rivieran kan servera hur hemsk mat som helst, men ändå få kunder tack vare sin fantastiska utsikt. Här i Småland måste du prestera något för att locka kunder. Det finns inga genvägar.

“I didn’t want to work in an office like my father and I didn’t want to work outdoors in winter. I lived in a dream world as a child and didn’t want to be like others. I wanted to move on.” Andreas Larsson has won numerous awards as a sommelier. He has been the Nordic, Scandinavian and Swedish sommellerie champion and in 2007 captured the world title. Someone who knows his wine, his trade. “I don’t think a sommelier has a more sensitive nose than people in general. The difficult thing is identifying a bouquet and remembering it. Storing it in the brain, in its proper place. Just as you can improve your musicality through long practice, you can improve your sense of taste. A sense of smell is one type of expertise, taste another, and describing how wines taste requires creativity.” With a neat little collection of his own, totalling some 1 500 bottles, Andreas Larsson no longer needs to buy wine from day to day. He enjoys being able to open a fine vintage to go with his Monday pizza in front of the TV. “I can still remember the taste of a wine I drank in 2006, it cost about 10 000 dollars and was truly an experience. But I’m not a romantic and I don’t believe a wine has to be old to be good. There’s so much more involved when you’re interested in wine: history, geography and culture. It’s such an incredibly fascinating drink. Naturally, the soil in which the grape grows and the craftsmanship involved in producing the wine both affect how it tastes. A sommelier has to keep track of all select drinks, but I’m more of a grape person than a hop person.” This man, one of the world’s foremost sommeliers, is based at PM & Vänner, where he regularly sets the guidelines for the restaurant’s wine purchasing. “I don’t find it strange that there’s so much creativity in Småland. You can’t succeed by cheating here. A restaurant on the French Riviera can serve really terrible food but get customers anyway because of the fantastic view. Here in Småland, you have to accomplish something to attract customers. There are no shortcuts.”


You see, baby, I’m the worrying kind.

Ola Salo # Roc kså n gar e # l åt s k r i va r e #a rt i s t # t he ar k # r ot t ne # Roc k s in g e r # son gw r i t er

– När jag kände mig annorlunda som liten tänkte jag alltid att det var för att jag var född i Dalarna, att det var därför jag stack ut.

“Feeling different as a young kid, I always thought it was because I was born in Dalarna, that that was what set me apart.”

I slutet av nittiotalet var det rock och indiepop som gällde. Jeans, skinnjackor och fyrkantiga skivväskor. Det var mörkt, bredbent eller deppigt muttrande musik. Du skulle vara svår, tung. Så helt plötsligt, från Rottne i Småland, kommer ett glittrande ösigt glamrockband i tajta trikåer. De tog hela Sverige med storm. Spred sitt bubblande kärleksbudskap och svenskarna tog The Ark till sina hjärtan. Det gick inte att värja sig och det kunde provocera skiten ur pop- och rockeliten. – Vi ville att underhållning skulle vara något mer, ville inte se ut som skogsarbetare utan skapade en egen subkultur, en egen stil. Växjös musikscen var så liten. Det fanns kanske fem sex punkare och nio synthare, så vi fick vända oss till alla, skapa en eklektisk mix. Vi blev alla delar av en större subkultur.

In the late 1990s, rock and indiepop were the thing. Jeans, leather jackets and square record bags. The music was dark, broad-legged, sombre and muttering. Then suddenly, out of the little village of Rottne in Småland came a wild, glittering glamrock band in tights. They took Sweden by storm. As their bubbling message of love spread, the nation took The Ark to its heart. You couldn’t resist their music, and it provoked the shit out of the pop and rock elite of the day. “We wanted entertainment to be something more, we didn’t want to dress like lumberjacks, we wanted to create our own subculture, our own style. The music scene in Växjö was so small. There were perhaps five or six punks and nine new wavers so we had to appeal to everyone, to create an eclectic mix. We all became part of a larger subculture.”

The Ark stängde inte ute någon, var inte rädda för det folkliga och skapade melodier som mutade in sig i det kollektiva medvetandet. – Vi är ju själva folk. Och folk är både bildade, känsliga och smarta. Vi har aldrig vänt vår hembygd ryggen, aldrig tagit avstånd. Att skriva musik som andra kan njuta av och ta till sig är magi. Ett underbart mysterium. Att leva är att skapa, och det är oskiljaktigt. Men samma motor kan också skapa ångest, oro. Jag har fått lära mig att vila. Skapa på mer fasta tider. Musik är som en besvärjelse, ett sätt att peppa sig, att mota bort mörkret, tyngden som kan lägga sig över människan. Att musik faktiskt kan göra det är något magiskt för mig. Ända sedan jag var liten har jag längtat efter det mirakulösa och det är i musiken jag funnit det.

The Ark shut nobody out, weren’t afraid of the common touch, of being ‘folksy’, and they composed tunes that stuck in the public consciousness. “We’re common folks, too. And common folks are educated, sensitive and smart. We’ve never turned our backs on our local roots, never distanced ourselves. Writing music that others can enjoy and assimilate is magical. A wondrous mystery. To live is to create, and you can’t separate the two. But the same drive, the same engine, can also bring you anxiety, angst. I’ve had to learn to rest more. To create at certain fixed times more. Music is like an invocation, a way of pepping yourself up, driving away the dark, the weight that sometimes envelops us. For me, the fact that music can actually do this is magic. Ever since I was a child I’ve longed for the miraculous and I’ve found it in music.”


Ola Salo #R oc kså n ga r e # låt s k r i va r e # a rt i s t # t h e a r k # r ot t n e #R oc k s i n g e r # s o n gw r i t e r


Gurkor och galej. Rocket and rock.

Kafé de luxe / Gustav Hector #m at, d ryc k & ku lt ury t t r i n ga r # n ati o n el l mus i ks c e n # År e t s Klubb 2 0 1 3 # väx j ö #foo d, d r i n k an d c ultu ra l ex pr ess io n # n at i o na l m us ic s c e n e # c lu b o f t he y ea r 2 0 1 3

Efter nio år har Kafé de luxe befäst sin position som en av södra Sveriges mest intressanta musikscener, med bokningar av band som normalt sett inte skulle spela på en så liten scen, till det gaget. Men vill man ha de bästa, får man hitta en lösning. En spelning på Kafé de luxe är en happening där helhetsupplevelsen, mat och dryck av högsta klass och en stämning som är svår att finna någon annanstans, gör att även de mest hårdnackade musiker smälter som smör på gräddhyllan. – Man får locka med något annat än en fet check. Att bandet sen får sova på loftet, är ju inte det första man behöver säga.

After nine years, Kafé de luxe has consolidated its position as one of southern Sweden’s most interesting music scenes. Normally, many of the bands that play here would never perform on such a small stage, for such a small fee. But if you want to attract the best you have to find a solution. A gig at Kafé de luxe is a happening where the total experience – top-class food and drink and an atmosphere that is almost unrivalled – can cause the most hard-headed musicians to melt like butter in the sun. “You have to tempt them with something other than a fat cheque. And the fact that the band is going to have to sleep in the attic is not the first thing you tell them”

Bröderna Gustav och Nils Hector är djupt rotade i det småländska morotslandet, och driver tillsammans med Danne Snickare och Jonas Letelier denna alternativa matoch musikscen. Ett genuint hållbarhetstänkande genomsyrar allt de gör och det är Gustav som är den kulinariska stommen i kvartetten. – Hela den här småstadsgrejen får en att vilja göra revansch. I dag är jag extremt tacksam över drivkraften jag fått med mig av att kallas bonnjävel och hippie. Jag hade konstiga kläder och kom från en konstig familj. Men kreativitet är en livsstil och de första åren trodde jag inte att Kafé de luxe kunde ha öppet om jag inte var här. Så märkte jag att det faktiskt finns en massa sköna personer som kan det jag kan. Det är en fröjd att inse.

The brothers Gustav and Nils Hector are firmly rooted in the Småland vegetable patch and run this alternative food and music scene together with Danne the Carpenter and Jonas Letelier. Everything they do is informed by a genuine sustainability perspective, and it is Gustav who is the culinary expert in the quartet. “That whole small-town thing makes you want to hit back. Today, I’m really thankful for the drive and energy it’s given me, being called a bloody peasant or a hippie. I had strange clothes and came from a strange family. But creativity is a lifestyle and for the first few years I thought the café couldn’t stay open if I wasn’t there. Then I realised that in fact there are lots of cool people who can do what I can. That was a really welcome insight.”

Dessa fyra musketörer har helt enkelt skapat sig det ställe de själva skulle vilja gå till för att svinga en bägare en onsdagskväll eller spisa plattor och god, närodlad och vegetarisk mat. Kanske för att stå ut i Växjö. Kanske för att ingen annan gjorde det. – Vi vill att den här världen ska finnas kvar. Därför tänker vi hela tiden i nya banor, stannar aldrig till.

These four musketeers have quite simply created the kind of place they themselves would like to go to for a beer on a Wednesday night or to imbibe rock music and tasty, locally produced vegetarian food. Perhaps to stand Växjö. Perhaps because no-one else has done it. “We want this world to last. That’s why we’re devising new approaches all the time, never stopping.”

Senast i raden av projekt är Bondens Butik. Gustav åker själv runt till lokala bönder och väljer ut de finaste råvarorna, både till butiken och krogen. Det ena ger näring åt det andra. Kanske krävs det två hippiebröder för att överbrygga gapet mellan bonde och borgare. – Fast så jävla konstiga är vi inte.

The latest project is the Farm Shop. Gustav himself travels round to local farmers choosing the best produce, both for the shop and for the restaurant. The two are mutually reinforcing. Perhaps a couple of hippie brothers is what’s needed to bridge the gap between farmers and town dwellers. “Although we’re not that bloody weird.”


horisaki

Horisaki design och handel #hat ta r # m o d is t # Ka r i n o c h Makoto H o r i sak i # ka l m ar # Ho r i sa ki d esi g n a n d r eta il i n g # hat s # m o d i st e

Efter en process på ungefär sex veckor är den klar, en Horisakihatt. Tillverkad av filt, formad och patinerad, bränd och redo att bäras. Hantverk och design genom hela linjen. – En hatt ska kunna bäras till vardags, av vem som helst, men det krävs lite mod. De flesta av våra hattar bärs av kreatörer och det är också i sådana konceptbutiker som hattarna säljs, världen över.

After a process lasting six weeks or so, it’s finished – a Horisaki hat. Made from felt, shaped and coated, burnished and ready to wear. Handicraft and design throughout. “A hat should be wearable at any time, by anyone, but you need to be a bit brave. Most of our hats are worn by creators and they’re mostly sold in those kinds of concept shops around the world.”

Karin och Makoto träffades i Stockholm. Hon modist från Mönsterås, han smyckesdesigner från Japan, uppvuxen i Värmland. Nu bor och verkar de på en gård utanför Kalmar. Lite utanför, lite enstörigt, och mycket kreativt. – Vår agent ringer då och då och berättar hur det går för hattarna där ute i världen, att Lady Gaga beställer tretton hattar till exempel, och det är ju fantastiskt att höra. Men det är lika fantastiskt att kunna vara här hemma och koncentrera oss på det vi gör och inte på allt annat. Det är våra hattar som ska tala, inte våra personligheter. Då är det skönt att kunna dra sig undan.

Karin and Makoto met in Stockholm. She was a modiste from Mönsterås, he a jewellery designer from Japan, raised in Värmland. Today, they live and work in a farmhouse outside Kalmar. A little off the beaten track, a little reclusive, highly creative. “Our agent phones from time to time to let us know how our hats are getting on out there – that Lady Gaga’s ordered thirteen of them, for example, which is fantastic to know. But it’s just as fantastic being able to stay here at home and to concentrate on what we do and nothing else. It’s our hats that are supposed to speak for us, not our personalities. So it’s nice to be able to stay outside of things.”

Ungefär trehundrafemtio hattar per år tillverkas för hand av paret. Ett kompromisslöst hantverk utan någon vilja att utöka produktionen. Hattarna kommer aldrig att bli några dussinvaror eller massproduceras. Däremot finns det funderingar på att utöka kollektionen med fler produkter, utan att tappa exklusiviteten. – Det största hindret för kreativitet är bekvämlighet. Gör det inte för lätt för dig. Om du går ur sängen på ett nytt sätt varje dag eller klipper gräsmattan annorlunda varje gång, så ökar du din förmåga att vara kreativ. Tänk nytt. Våga nya saker. Våra drömmar är alltid mycket viktigare än det vi redan har.

The couple produce some 350 hats a year by hand. An uncompromising handicraft and no desire whatsoever to increase production. The hats will never be cheap or mass-produced. The Horisakis are, however, thinking about broadening the range with fresh products, while retaining their exclusiveness. “The greatest obstacle to creativity is staying in your comfort zone. Don’t make things easy for yourself. If you get out of bed in a new way each day or cut the grass in a different way each time, you’re increasing your creative capacity. Think afresh. Dare try out new things. What we dream of is always more important than what we already have.”


Horisaki design och handel #hat ta r # m o d i s t #K a r i n o c h M akoto Ho r i sa k i # k a l m a r #Hor i sa k i d e s i g n a n d r e ta i l i n g # h at s # m o d i s t eÂ


För att uppskatta smaken av honung, måste man ibland dricka vinäger, sa morfar och gick ut i regnet. To appreciate the taste of honey, you have to drink vinegar, said Grandpa and walked out into the rain.

Alexander Stutterheim #reg n r o c k a r # ny br o #rain coat s  


– Morfar drog på sig regnrock och sydväst och gick ut i regnet. Ut i den stockholmska skärgården, ut på sjön för att fiska, och när han kom hem igen var han lättad, kreativ. Som renad av regnet. Alexander Stutterheim växte upp i Nybro, där pappan drev ett behandlingshem för missbrukare. Istället för att ta över verksamheten flyttade Alexander, blev copywriter, arbetade med stora konton men nådde ett kreativt vägskäl. Skapa något eget eller falla in i produktionsfållan. Det var då han återfann sin morfars regnrock. Med Jan Johanssons Jazz på svenska på grammofonen, omfamnade han melankolin, skrev dikter, tog ett lån på hundratusen kronor och sydde upp hundra mattsvarta regnrockar i en liten fabrik i Borås. Hela processen delade han med sig av på sociala medier och när rockarna var klara publicerade han dem på Facebook. Efter en kvart var rockarna slutsålda. Alexander fortsatte verksamheten hemifrån sin lägenhet till den dag då bostads­ rättsföreningen tyckte det var för suspekt med köerna av män i svarta regnrockar i trappuppgången. I dag trängs modeintresserade människor från hela världen i Alexanders lilla butik Regn på Åsögatan i Stockholm och Stutterheim Raincoats säljs i över fyrahundra butiker världen över; från Nitty Gritty i Stockholm till Barney’s i New York och Le Bon Marché i Paris. Regnrockarna har gått från att vara ett funktionsplagg till att bli mode och tillsammans med Jay Z gjordes en limiterad upplaga i svart med guldfärgade knappar. – Melankoli är ett aktivt tillstånd, en längtan, ett sug. Att känna sig blå är en del av livet och att omfamna det är att omfamna livet självt. Melankoli är kreativitet. Regn är melankoli. Verklig ångest får jag en vacker gryning, när någon rycker upp persiennerna och solen slängs i ansiktet på en. Solen skiner. Upp och var lycklig. Låt oss omfamna den svenska melankolin, låt oss omfamna regnet.

“Grandpa put on his raincoat and sou’wester and walked out into the rain. Out into the Stockholm archipelago, out to sea to fish, and when he came home again he seemed relieved, creative. As though cleansed by the rain.” Alexander Stutterheim grew up in Nybro, where his father ran a treatment home for drug addicts and alcoholics. Instead of taking over the operation, Alexander moved away, became a copywriter, worked on big accounts but reached a creative crossroads. Should he create something of his own or let himself be sucked into the production trap? That was when he rediscovered his grandfather’s raincoat. With Jan Johansson’s classic record, Jazz på svenska, on the turntable, he embraced the melancholy, wrote poems, took out a loan of SEK 100,000 and commissioned a small factory in Borås to sew a hundred matte black raincoats. He described the whole process in social media and when the raincoats were finished he published them on Facebook. After a quarter of an hour, all the raincoats had been sold. Alexander went on working from his flat until one day the tenant-owners’ association complained about the queues of men in black raincoats filling the staircase. Today, fashion enthusiasts from all over the world crowd into Alexander’s little shop, Regn, in Åsögatan in Stockholm, and Stutterheim Raincoats are sold in over 400 shops all over the world; from Nitty Gritty in Stockholm to Barney’s in New York and Le Bon Marché in Paris. Once a functional garment, it is now fashionable, and a limited edition in black with gold-coloured buttons was produced in collaboration with rapper Jay Z. “Melancholy is an active state, a yearning, a desire. Feeling blue is part of life and embracing it means embracing life itself. Melancholy is creativity. Rain is melancholy. I get genuine angst on a beautiful dawn morning when someone whips up the blinds and the sun shines right into my face. The sun’s shining. Get up and be happy. Let’s embrace the Swedish melancholy, let’s embrace the rain.”


Det gäller att ha självdistans om man ska hålla i längden i den här branschen. You need a sense of detachment if you’re to last in this business.

Mona Johannesson #foto m o de l l # h äst tj ej # photo m o de l # h o r se lover  

– Man kan leva för att jobba, eller jobba för att leva. Jag jobbar för att kunna leva med mina hästar. Mona Johannesson är en av våra allra största modeller med flera omslag för magasin som Vogue och Elle på sin meritlista. Hon upptäcktes redan som fjortonåring och blev snart anlitad för kampanjer åt de stora modehusen, Chanel, Dolce & Gabbana, Nina Ricci, Miu Miu, Valentino med flera. – Något av det största jag gjort är nog när jag var ansikte för italienska Valentino. Jag var så nervös att jag kräktes på toaletten innan inspelningen. Det var både stillbilder och en film som skulle göras, och jag var dessutom talesperson för märket. Så mycket pengar, så många människor som skulle bli nöjda. Men det blev bra och i dag är jag otroligt stolt över arbetet. Modevärlden är både glamourös och slitsam. Varje vecka studsar Mona mellan Småland och olika världsmetropoler. Arbetsdagarna ofta hårda och långa. Ibland pressar man sig kanske för långt för att få till den bästa bilden. Mona har fotograferats i Mongoliet i trettio minusgrader och i Kenya vid en flod full av krokodiler. En gång eskorterades hon av beväpnade vakter iklädd Prada från topp till tå genom ett slumområde i Afrika. – Det är då man får perspektiv på tillvaron. Vad är skor för 24 000 kronor värda egentligen när man bor i en hydda byggd av kobajs? När bilderna är tagna och jobben avklarade byter Mona haute couture mot ridkläder och åker hem till gården i Småland. Här har hon sina hästar, sin hund och sina nära. Det är här hon landar, hittar balansen och laddar batterierna. Det var också drömmen om att kunna köpa en hästgård som var drivkraften när hon först började arbeta som modell. – Det gäller att ha självdistans om man ska hålla i längden i den här branschen. Jag är egentligen för kort för det här yrket, men det är inte alltid det perfekta som är det bästa.

“You can live to work or work to live. I work so that I can live with my horses.” Mona Johannesson is one of our leading models, with several cover photos for magazines like Vogue and Elle to her credit. She was discovered when only 14 years old and was soon being used for campaigns run by major fashion houses like Chanel, Dolce & Gabbana, Nina Ricci, Miu Miu and Valentino. “One of the biggest things I did, perhaps, was being the face of Valentino. I was so nervous that I was sick in the toilet before the shoot. They were shooting both stills and a film, and I was also supposed to be the brand’s spokesperson. So much money, so many people to keep happy. But it worked out fine and today I’m really proud of that job.” The fashion world is both glamorous and strenuous. Every week, Mona shuttles between Småland and various world metropolises. Working days are often long and hard. Sometimes the team almost goes over the top in search of the best picture. Mona has been photographed in Mongolia in 30 degrees below freezing and in Kenya in a river full of crocodiles. Once, she was escorted by armed guards dressed in Prada from top to toe through a slum in Africa. “It’s at times like that you get a perspective on life. What are shoes for three or four thousand dollars actually worth if you live in a hut built of cow shit?” Once the pictures have been taken and the jobs are over, Mona swaps haute couture for her riding clothes and goes back to her farmhouse in Småland. It’s here that she has her horses, her dog and her family. It’s here that she comes down to earth, finds her balance and charges her batteries. In fact, the dream of being able to buy her own horse farm was what drove her to become a model. “You need a sense of detachment if you’re to last in this business. I’m really too short for a model, but perfect is not always best.”


Mona Johannesson #foto m o de l l # h äst tj ej # photo m o de l # h o r se lover   


Utan budskap finns ingen vits med mitt skapande. If I don’t have a message, what’s the point?

Lamija Suljevic #mod es k apar e # å r e t s ta l ang 2 0 1 1 Vo g ue I tal i a # vä x j ö #fas h i o n des ig ne r # tal ent o f t h e y ear 2 0 1 1 Vo gue Ita l i a

Fem år gammal flydde Lamija Suljevic krigets Bosnien och kom med sin familj till Växjö. En resa som ständigt finns närvarande i hennes modeskapande. En resa som ständigt bearbetas och utmanas.

At the age of five, Lamija Suljevic fled war-torn Bosnia and came with her family to Växjö. A journey that is constantly reflected in her fashion designs. A journey that is constantly being processed and put to the test.

– Mitt examensarbete vid Beckmans Designhögskola våren 2013 var en hyllning­till offren för Screbrenicamassakern under mitten av nittiotalet. Varje plagg i ­kollektionen är en del av processen från att en kropp dör till att den läggs i jorden. Det är en bosnisk begravningsceremoni i sju delar, där jag återknutit till traditionella hantverk och material, men också utforskat nya material och processer.

“My degree project at Beckmans College of Design in the spring of 2013 was a tribute to the victims of the Srebrenica massacre in the mid-1990s. Each garment in the collection is a part of the process from when a body dies to when it is placed in the earth. It’s a Bosnian funeral ceremony in seven parts, in which I’ve referred back to traditional handicraft and materials but also explored new materials and processes.”

För att komma närmare begravningsritualens krav på rening fastade Lamija i trettio dagar. Det hon ständigt återkom till var tanken på ett glas vatten och osökt närmade hon sig barndomens Småland och dess glashyttor. I ett samarbete med Erika Lagerbielke på Orrefors togs ett halsband i silver och glas fram. Så fick två världar mötas. Screbrenica som betyder silver, mötte Sveriges glastradition i form av två vita blommor av glas. Kontroll mötte kreativitet. – Jag kan inte säga vem jag är utan att beskriva vad jag gör. Det är så otroligt sammankopplat. Min mamma har alltid stickat och sytt och jag lärde mig teknikerna innan jag fyllt tio år. Att sy är som att andas och jag arbetar ständigt. Alla intryck jag får när jag reser använder jag mig av i mina plagg, som att låta baksidan på ett vackert broderi vittna om krigshändelser. Mina plagg är aldrig bara till för galgen utan måste betyda något mer. Utan budskap finns det ingen vits med mitt skapande.

To be more closely in touch with the cleansing requirement in the funeral ritual, Lamija fasted for 30 days. What she kept coming back to was the thought of a glass of water, and this spontaneously brought her to the Småland of her childhood and its glassworks. In collaboration with Erika Lagerbielke at Orrefors, she developed a necklace in silver and glass. Thus two worlds met. Srebrenica, which means silver, met Sweden’s glass tradition in the form of two white crystal flowers. Control met creativity. “I can’t say who I am without describing what I do. The two are so closely intertwined. My mother has always knitted and sewed and I learned those techniques before I was ten. Sewing is like breathing, and I work all the time. All the impressions I get when I travel are reflected in my garments, like placing a war scene on the back of a beautiful piece of embroidery. My garments are never intended just for a hanger, they have to mean more. If I don’t have a message, what’s the point of being creative?”


Jag trodde jag skulle skriva en urban bok, men hamnade ändå i potatisplockningen. I thought I was going to write an urban book but I ended up in the potato patch all the same.

Tomas Bannerhed #för fat ta re # Au g us t p ri se t s kö n l i t te rä ra k l asse n # S m å la n d s A ka de m i s o c h LRF: s L i n n é pr i s # u råsa #auth o r # aug us t pr i z e – b es t wo r k o f f i c t i o n # l i n n aeus pr i z e  

På ett kafé i Mexico City, i en tummad vaxduksbok, började Tomas Bannerhed skriva en historia. En historia som ännu mest bestod av lösa fragment och där språket skulle vara viktigare än intrigen. Där språket skapar den tolvårige Klas värld, bland myrar och diken, bland granar och fåglar. Återskapande Småland, där stengärdsgårdarna ligger och blänger på en och vittnar om generationer av slit. Av sträv­ samhet. En tuktad jord. Där människor med spade i hand dikat ur mil efter mil av myrar för att kunna bruka jorden. Men det var där, i Mexiko, på resande fot, som Tomas Bannerhed bytte riktning i sitt liv, sa upp sig som redaktör och journalist och började skriva något eget.

In a café in Mexico City, in a well thumbed waxcloth notebook, Tomas Bannerhed began writing a story. A story that largely comprised loose fragments and where language was more important than the plot. Where the world of 12-year-old Klas was created, among bogs and ditches, fir trees and birds. A re-creation of Småland, where the stone walls of the fields lie staring at you, recalling generations of toil. Of broken backs. Taming the earth. Where people wielding spades dug ditches through bogs for mile after mile so as to be able to cultivate the soil. But it was there in Mexico, on his travels, that Tomas Bannerhed decided to change course, returned home, resigned as a journalist and began writing stories of his own.

Av ren envishet, med språket som lyskraft och skogen som hemvist, skapade han sin bok. Efter tusentals timmar var den klar. Han satt på Skinnarviksberget i Stockholm en ljummen sommarkväll och blickade ut över staden. – Nu skickar jag in boken till alla seriösa förlag i landet. Vill ingen ha den får jag ta ett banklån och ge ut den själv. Flera förlag nappade. Boken Korparna kom ut utan ändringar och 2011 fick Bannerhed Augustpriset för sitt verk. Det följdes av ett flertal priser och utmärkelser.

Stubbornly persistent, with language as a beacon and the forest as his home, he wrote his book. After thousands of hours, it was finally ready. He sat on a rocky hill in Stockholm one warm summer evening, gazing out across the city. “Now I’m going to send the book to all the serious publishers in the country. If no one wants it, I’ll take out a bank loan and publish it myself.” Several publishers wanted it. The book, entitled The Ravens, was issued unchanged, and in 2011 was awarded Sweden’s foremost literary honour, the August Prize. This was followed by a number of other prizes and accolades.

Efter uppväxten i Uråsa sökte han sig tidigt bort. Reste med transsibiriska järnvägen till Peking, Sydostasien, Afrika. Bort. Tog tåget till Amsterdam för att se van Gogh. Bort från det konformistiska, det strävsamma, till friheten. Med följde en skuld. En skuld över att ha lämnat sitt arv. – Men hade vi aldrig sökt oss vidare hade vi fortfarande gått runt på savannen och aldrig kommit någonstans. Och vemodet är så tudelat, det rymmer både sorg och längtan. Skrivandet kan vara ett sätt att söka berättelsen om sig själv. Från rötterna i Småland har Korparna och Tomas Bannerhed färdats ut i världen, till de största litteraturfestivalerna, till de litterära salongerna. Från myren till Manhattan.

After growing up in Uråsa, Bannerhed left early. He took the Trans-Siberian railway to Peking, then on to South-East Asia and Africa. He went to Amsterdam to see Van Gogh. An escape from the conformist life, the toil, to freedom. Guilt accompanied him. Guilt at having abandoned his heritage. “But if we’d never moved on we’d still be walking around on the savanna and never getting anywhere. And the melancholy you feel is so ambivalent, it encompasses both sorrow and longing. Writing can be a way of seeking yourself.” From his roots in Småland, Tomas Bannerhed and The Ravens have ventured out into the world, to the biggest literary festivals, to the literary salons. From the ­country bogs to the streets of Manhattan.


konst / jord Art / Earth

Solrosfältet # väx j ö # The su n f lowe r f i eld

Ett första möte med en stad kan bli något helt oväntat. Helt plötsligt står man i ett vajande fält av solrosor. Gula solar så långt blicken når. Känslan säger att vi befinner oss i Van Goghs soldränkta Provence, när vi i själva verket är mycket längre norrut. I Sverige.

A first encounter with a city can sometimes be quite unexpected. You suddenly find yourself standing in a waving sea of sunflowers. Yellow suns as far as the eye can see. It feels as though we’re in Van Gogh’s sun-drenched Provence, when in fact we’re much further north. In Sweden.

Sluttningen ner mot centrum är jordbrukets sista suck innan asfalten tar vid, ett distinkt möte mellan stad och land. Här såddes idéen om en annorlunda attraktion, från början en kulturhändelse som sedan snabbt blev till en omtyckt och fascinerande plats. Höga solrosor fyller ett stort fält och ser nerifrån staden ut som ett böljande gult hav. Uppe på sluttningen finns en utsiktspunkt, en utkik över samma ocean.

The field sloping down to the city centre is agriculture’s last outpost, before the asphalt begins – a distinct meeting of town and country. It was here that the idea took root of a city attraction with a difference. Originally a cultural event, it rapidly became a popular and fascinating place for people to visit. Tall sunflowers fill a big field and from the city below the scene resembles a billowing yellow ocean. Towards the top of the slope stands a specially-built vantage point from where you can gaze across that same sea.

Slingrande gångar löper i den högresta djungeln, där barn och vuxna kan gå på hemliga upptäcktsfärder tillsammans. Mitt i den ogenomträngliga upplevelsen hittar man små rumsligheter där människor samlas och förundras över det annorlunda landskapets perspektiv och skönhet. Det är vackert, vilt och förgängligt. Det inbjuder till lek och nyfikenhet. Vad kan finnas runt nästa krök? Omvärlden försvinner och tiden slutar existera. Att befinna sig i solroshavet är ett sinnligt sätt att möta staden och sig själv.

Narrow paths wind through the head-high jungle, along which children and adults embark on secret journeys of discovery together. Occasionally, this labyrinthine plantation yields small open spaces where people gather and wonder at the beauty and spectacle of this unusual landscape. It is exquisite, wild and transient. It invites you to play and feeds your curiosity. What’s round the next corner? The outside world vanishes and time ceases to exist. Spending time in the ­sunflower sea is a sensuous way of meeting the city and yourself.


Nordens högsta träboende. The tallest wooden homes in the Nordic region.

Limnologen #Trähus #hans andrén #arkitektbolaget #Stora Samhällsbyggarepriset #Nominerat till Träpriset #växjö #Wooden buildings #Winner of the National Community Development Award #Nominated for the Swedish Timber Prize

Utsikten är svindlande. På översta balkongen försvinner kontakten med marken och man står som på en kommandobrygga och ser ut över vattenytan. Luften är hög och det doftar intensivt av trä. En skön känsla av enkelt välbefinnande som kommer ur avancerat träbyggande. Allt nedanför balkongen vi står på är faktiskt av trä; till och med stommar, hisschakt och ytterväggar.

The view is dazzling. On the top balcony, you lose touch with the ground and gaze out across the water as though from a ship captain’s bridge. The air soars and there is a strong smell of wood. A warm sense of simple wellbeing brought on by highly-developed woodbuilding. In fact, everything we see below us is made of wood – even the shells, the lift shaft and the outer walls.

De fyra bostadshusen intill varandra restes under stora tält. Nerifrån och upp, en våning i taget. Steg för steg höjdes tältduken för att ge plats åt Skandinaviens högsta bostadshus i trä. Åtta våningar där varje lägenhet har två balkonger med sjöutsikt, en med morgonsol och en med kvällssol.

The four residential blocks ranged alongside one another were erected beneath giant tents. From the bottom up, one storey at a time. The canvas was raised step by step to make room for Scandinavia’s tallest wooden housing. Eight floors each and with two balconies to each flat, both overlooking the lake; one for the morning sun and one for the evening sun.

Tusentals internationella besökare och journalister har redan hittat hit och blivit guidade av träbyggandets förste man i Småland. Hans Andrén har ett djupt engagemang i hållbart byggande och delar gärna med sig av sina kunskaper. – Erfarenheten går inte att mäta, säger han, den är värd hur mycket som helst. Det är oerhört imponerande hur vi tillsammans på en så kort tid har format staden. Tidigare fördomar om träbyggandets begränsningar har så sakta börjat suddas ut. Visst går det. Bättre ambassadörer för en träbyggande region än Andrén och Limnologen kan man knappast tänka sig. Nu var det förstås inte någon chansning. Gömt i det första huset som byggdes finns en massa teknisk utrustning som levererat mätningar under vägen. Ett experiment och en språngbräda för framtida byggande. Men allt det där är förstås inget vi behöver grunna på i den klara luften på balkongen.

Thousands of international visitors and journalists have already found their way here and been shown round by Småland’s foremost woodbuilding advocate, Hans Andrén. He is deeply committed to sustainable building and is happy to share what he has learned. “This experience has been invaluable,” he says. “I think it’s extremely impressive how, working together, we’ve been able to shape the city in such a short space of time.” Old prejudices concerning the limitations of woodbuilding have gradually begun to disappear. Of course it can be done. It’s hard to imagine better ambassadors for a woodbuilding region than Andrén and Limnologen. Naturally, this was no long shot. Hidden in the first building is a lot of technical equipment that supplied measurements throughout the process. An experiment and a springboard to future construction. But in the clear air of the balcony, none of this needs to concern us.


Less is more är ett bannlyst begrepp. Less is more is a taboo concept.

Kosta Boda Art Hotel # ark i te kt b o lag e t # Sve r i g es Bäs ta Te ma-spa # S to ra tu ri s tp r i se t # kos ta #Swe d e n ’ s Bes t T hem e S pa # Nati o n a l Tou ri st Awar d

Glasriket regeras av många drottningar och kungar, och Kosta Boda Art Hotel har blivit deras gemensamma sagoslott. Inte ett gnistrande vitt med tinnar och torn utan ett slott där innehållet får lysa. Arkitekturen är en diskret ram kring skattkammarens praktfulla överdåd, behagligt avskalad och funktionell. Det är på insidan det händer. I entrén blir man stående och bara häpnar över alla intryck. Kungar och drottningar har fått gå loss på interiören och överallt gnistrar och glimmar det av glas – smålandsskogens eget guld. Det är färgstarkt, kittlande och överraskande. Vem kunde till exempel vänta sig upplysta glaskistor på hotellpoolens botten? Det mystiska innehållet i dem skiftar från dag till dag, så vill du veta hur skatten ser ut är det bara att kasta dig i. Kjell Engman har designat poolmiljön och hotellrummens genomskinliga handfat. I spaavdelningens lounge möter man Åsa Jungnelius gigantiska nagellacksflaskor, inte några stycken utan en hel lång rad som förstärker rummets svängda form. I taket hänger en enorm takkrona signerad Bertil Vallien, där ljuset silas genom hundratals munblåsta glasdroppar. Utrymmena är generösa, men en sak finns det ingen plats för: Underdrifter. Less is more är ett bannlyst begrepp i hotellets fantasifulla sagovärld. Som med all livfull konst gäller det förstås att rama in på ett snyggt sätt. Och just så fungerar sagoslottets arkitektur. Här finns istället det rena och avskalade som har förmågan att framhäva innehållet. En neutral och stilren fond som låter konsten regera.

The Kingdom of Crystal is ruled by many different queens and kings, and Kosta Boda Art Hotel has become the fairy castle they share. Not a glowing white one with towers and pinnacles but a castle illuminated by its contents. The architecture, pleasantly modest and functional, provides a discreet framework for the treasury’s glittering abundance. Inside is where everything happens. You stop short at the entrance, stunned by the wealth of impressions. Kings and queens have been given the freedom of the interior and everywhere you look there is shimmering, sparkling glass – the Småland forest’s own special gold. It is colourful, exciting and surprising. Who for instance could expect illuminated glass chests at the bottom of the hotel pool? Their mysterious contents change from day to day, so if you want to know what these treasures look like, you just jump in. Kjell Engman has designed both the pool setting and the hotel rooms’ transparent washbasins. In the spa centre you come across Åsa Jungnelius’s giant bottles of nail varnish – not just a few but a long line of them that emphasise the curve of the room. From the ceiling hangs an enormous chandelier designed by Bertil Vallien, its light filtered through hundreds of mouth-blown glass drops. There is plenty of space, but there is one thing that has no place here: understatement. Less is more is a taboo concept in the hotel’s imaginative fairytale world. As with all bright and colourful works of art, the right framing is of the essence. And that is what the architecture of this fairy castle provides. Spare and simple, it serves to emphasise the place’s contents. A neutral backdrop that lets the art itself rule.


skog / glas Forest / Glass.

Åsa Jungnelius # KON S TNÄR # MÅN SAMÅL A # BODA # KO STA BODA #A RTI S T

Den småländska skogen är obarmhärtig. Åtminstone om man ska tro Åsa Jungnelius, en storstadsbo med attityd. När hon först kom till bygden blev det kortslutning. – Jag och Ludvig flyttade hit för glasbrukens skull. Bruksorten och det småländska landskapet med sin tillverkningstradition i materialen trä, glas och sten var en ny typ av plats för mig. Jag har alltid varit intresserad av hur produktionen är sammankopplad med vår materiella kultur och hur den beskriver de ekonomiska, sociala, politiska och ekologiska förutsättningarna för den tid vi lever i. Skogen häromkring fungerar både som ett ekonomiskt kapital och som en plats för återhämtning, Det tog ett tag för Åsa att processa miljöombytet. Men hon gjorde det målmedvetet, med platsspecifika skulpturer i skogen och, bokstavligt talat, via sprängningen av ett hål. Åsa fick kontakt. Skulpturerna flyttades senare från skogen till Kalmar Konstmuseum för ett konstnärligt arbete med titeln Moder jord. Efter det blev det bättre. – Man vill så gärna att skogen ska vara den där magiska kraftkällan, men det är mycket skönare att helt krasst se den för vad den är: En handelsvara. – Jag har alltid intresserat mig för estetik och hur det fungerar som kommunikation. I Vad fin du är i håret, ett konstnärligt arbete från 2004, undersökte jag olika typer av stereotypa attribut, hur man med hjälp av konsumtion skapar den man väljer att vara. Vad betyder långt svallande hår, stilettklackskor, smink och fallossymboler? På Kosta Boda kom det att bli kollektionen Makeup. Att våga prata om att estetik är politiskt är centralt i mitt arbete och jag är självklart feminist.

The Småland forest is merciless. At least if we’re to believe Åsa Jungnelius, a big-city artist with attitude. When she first arrived in these rural parts, she couldn’t function properly. “Ludvig and I moved here because of the glassworks. The Småland landscape with its small industrial communities and its tradition of manufacturing from wood, glass and stone was a new type of place for me. I’ve always been interested in the way production is linked to our material culture and how it describes the economic, social, political and ecological conditions of our time. The forests around here serve both as financial capital and a place in which to revive.” It took a while for Åsa to settle into her new environment. But she set about it purposefully, installing site-specific sculptures in the forest and, literally, blowing a hole in the ground. Åsa made contact. The sculpture was later moved from the forest to the Kalmar Art Museum for a work entitled Mother Earth. After that, things got better. “People are so keen to see the forest as a kind of magical source of energy, but it’s much more rewarding to see it quite simply for what it is: a commodity. “I’ve always been interested in the aesthetic and how it works as communication. In one of my works from 2004, How Nice Your Hair Is, I looked at stereotyped attitudes of various kinds, how people use consumption to create the person they want to be. What does long, flowing hair, stiletto heels, make-up and phallic symbols mean? At Kosta Boda, it became the MakeUp collection. Daring to call aesthetics political is crucial to my work, and I am of course a feminist.”


Kreativitet är ett tillstånd. Det är så olika vad man vill i det tillståndet. Creativity is a state of mind. You want so many different things in that state.

Åsa Jungnelius / Ludvig Löfgren #gl as ko nst n ä r #ko sta b o da # m å l e rås #M ån sam å l a #gl ass art i st

Ludvig Löfgren sitter i soffan bredvid Åsa i deras ombonade konstnärshem. Funderar på likheter och olikheter. Han har sina egna sätt att trigga igång kreativiteten. – Jag brukar försöka överraska mig själv. Kolla konstiga filmer och tidningar, eller köpa någonting som jag inte alls hade tänkt mig. Skaparprocessen kommer igång bara jag sätts i ett sammanhang. Det låter ganska lätt och självklart när han säger det men verkligheten har förstås fler nyanser. – Vissa dagar är helt hopplösa. Antagligen är det för att man behöver en vilodag. En klassiker är att sova på saken. Dagen efter har hela hjärnan processat och man kan agera reflexmässigt. Ludvig har precis som Åsa tänjt på gränserna för glaskonsten, testat vad som kan vara vackert eller intressant. Eller ens möjligt. I allt från dramatiska dödskallar till gulliga djur. Det största projektet var när han gav sig på en riktig bil, en tuff hotrod där vitala delar byttes ut mot nya i kristallglas. – Jag tycker det är ett kul sätt att jobba, att låta projekt sättas in i olika miljöer. När min bil i glas ställdes ut betraktades den helt annorlunda på Växjö konsthall jämfört med en motormässa. På mässan snackade man om bilens funktioner och på konsthallen beundrade man detaljerna i glaset. Det blir helt olika tolkningar på olika ställen. Som betraktare lockas vi av olika föremål och material. Ludvig är bekväm med flera men det är ingen tvekan om vilket han helst jobbar i. Det är tydligt att det besitter en särskild magi. – Glaset är en så snabb process. Det är ingen annan som styr, man måste agera och lita på sig själv. Minimal planering, gilla läget och sen agera. Jag tycker man får extremt bra resultat då.

Ludvig Löfgren sits on the couch beside Åsa in their warm, snug home. Pondering similarities and dissimilarities. Ludvig has his own ways of triggering his creativity. “I usually try to surprise myself. I check out strange films or periodicals, or buy something that I’d never dreamed of buying. The creative process starts when I’m set in a context.” It sounds fairly simple and straightforward when he describes it, but the reality is of course more complicated. “Some days are completely hopeless. Probably because you need a day’s rest. To sleep on it, as the saying goes. Next day, your mind has processed whatever it is and you act instinctively.” Like Åsa, Ludvig has pushed the boundaries of glass artistry, testing what might be beautiful or interesting. Or even feasible. Whether dramatic death’s-heads or cute little animals. His most ambitious project to date involved stripping a real car, a classic hot rod, and replacing vital parts with exact copies in crystal glass. “I think that’s a fun way of working, putting projects in different settings. When my glass car went on display, it was viewed completely differently at the Växjö art hall than it was at a car fair. At the fair, people talked about the car’s functions while at the art hall they admired the details in the glass. You get totally different interpretations at different places.” As onlookers, we are attracted by different objects and materials. Ludvig is comfortable working with several different materials, but glass is clearly the one he likes best. It’s obvious that for him, it possesses a special magic. “Making glass is so quick. You control it all on your own, you have to take action and you have to trust yourself. Minimal planning, a quick decision and then off you go. I think you get excellent results like that.”


Ludvig Löfgren #gl as ko nst n ä r #ko sta b o da # m å l e rås #M ån sam å l a #gl ass art i st


Sleep on it is classic advice. Next day, your mind has finished processing and you can act instinctively.


Källemo / Sven Lundh # e nt r ep r e nö r # m ö b le r # vär n a mo # e nt r ep r e neur #f u rn i tu r e

– Det är den småländska envisheten som påverkat mig mest. Det tog 25 år från min första vision av Vandalorum till invigningen. Den största utmaningen under tiden var att hålla fast vid den tanke jag hade vid starten. Tanken på Vandalorum är också sprungen ur mitt engagemang för folkbildning. Konsten ger oss en chans att fundera, och det är en bra gymnastik. – Jag har aldrig mött något motstånd för mitt eget intresse av konst. Det var fritt i mitt hem när jag växte upp. Jag köpte ett gäng målartuber, men insåg ganska snart att min styrka låg i betraktandet snarare än i utformandet. En dag i min ungdom stod en yngling och målade en grusbacke med tallar. Grusbacken finns fortfarande kvar, men träden har vuxit. Jag stannade och växlade ett par ord med konstnären som hette Sven Ljungberg. Jag stod där och betraktade hans bild. Den var bättre än verkligheten. – Kanske, kanske hade jag kunnat vara kläddesigner om jag inte satsat på konsten och möblerna. I början arbetade jag i en herrekipering i Värnamo. Samtidigt var jag en av grundarna av Smålands Konstarkiv, en egen arena för konstnärerna i Småland. En institution som i år fyller 50 år, och där också tankarna på en större arena föddes, det som i dag är Vandalorum

– Rätt som det var dök det upp ett företag med namnet Källemo. De hade hamnat i svårigheter och jag blev erbjuden att köpa företaget, vilket jag också gjorde. Min kontakt med konstvärlden gjorde väl att jag såg saker och ting lite annorlunda. Jag tyckte den svenska möbelindustrin under 1950-talet var rent förfärlig, så jag arbetade med danska formgivare i stället. Fortfarande är den inte något vidare, men så plötsligt kan det dyka upp någon. När jag 1981 såg Jonas Bohlins betongstol på Konstfacks examensutställning så var det mitt i prick. Men när Jonas sedan gjorde skåpet Slottsbacken, tog det hus i helvete. Ordföranden i svenska möbelhandlarförbundet sa till mig att du din jävel, dig ska vi stoppa från möbelbranschen. Tänk att det var så oerhört dramatiskt för dem. – Mina konstnärliga värderingar vet jag inte alls var de kommer ifrån, men längs ryggraden känner jag om det är någonting att ha. Att den här personen vet någonting. Att föremålet kommer hålla för ögats slitage. Konsten har en inneboende kraft i sig, och får man kontakt med den så når man styrkan. Möjligen blir man också lite klokare. Jag har aldrig sysslat med konst i syfte att tjäna pengar, däremot har det varit bra att tjäna så mycket så att man klarat sig dagen efter. Lite klyftig får man ju lov att vara. – Jag är nöjd med livet. Jag ser det som en form av kreativitet. Det handlar om att inte vara så förbannat säker på någonting. År ut och år in har jag försökt formulera mina tankar och jag funderar fortfarande mycket på vem Sven Lundh egentligen är.


“It’s that Småland stubbornness that has affected me most. It took 25 years from my first vision of Vandalorum to the opening. The greatest challenge during that period was sticking to my original idea. The idea of Vandalorum also stemmed from my involvement with adult education. Art gives us a chance to think, and that’s good for the brain. “My interest in art never encountered any resistance. I was given free rein as a child. I bought a bunch of paints but realised pretty soon that I was a better onlooker than a performer. One day in my youth, a young fellow was standing painting a gravel slope with pine trees on it. The slope is still there but the trees are taller. I stopped and swapped a few words with the artist, whose name was Sven Ljungberg. I stood looking at his picture. It was better than the real thing. “Maybe, just maybe, I could have designed clothes if I hadn’t gone into art and furniture. I started by working in a menswear store in Värnamo. At the same time, I helped found the Småland Art Archives, which is the artists’ own platform here in Småland. It’s 50 years old this year and it inspired the idea of a larger arena, which is now Vandalorum.

“Out of nowhere a company appeared called Källemo. They were in trouble and asked me if I wanted to buy it, which I did. I suppose my contacts with the art world meant that I saw things a bit differently. I thought the Swedish furniture industry in the 1950s was absolutely ghastly, so I worked with Danish designers instead. It’s still not up to much, but you never know when someone will suddenly pop up. When I saw Jonas Bohlin’s concrete chair at a diploma exhibition in Stockholm in 1981, I thought it was perfect. But later, when he produced his cupboard, Slottsbacken, all hell broke loose. The head of the furniture retailers’ union told me: ‘You bastard, we’re going to throw you out!’. It’s hard to believe they found it all so dramatic. “I’ve no idea where my artistic values come from but I can usually sense if something is worth having. If this person knows something. If people will still like it as time passes. Art has an innate power, and if you make contact with it you find its strength. You may also become a little wiser. I’ve never dealt with art in order to make money, but I’ve found it useful to earn enough for the day after. Nothing wrong with being a bit smart. “I’m happy with my life. I see it as a kind of creativity. It’s about not being bloody sure of anything at all. Year in and year out I’ve tried to express my thoughts and I’m still wondering exactly who Sven Lundh really is.”

It’s about not being bloody sure of anything at all.


Källemo / Sven Lundh #ent r ep re n ö r # m ö b l e r # vä r n a m o #ent r ep re n e u r # f u r n i t u r e


hyss Mischief.

Astrid Lindgrens äpplen # Fö r fat ta rE # P M & Vä n ner # Näs #As t r i d Li n d g re n ’s app les # Au th o r

”Hyss hittar man inte på. Di bare blir. Och att det är ett hyss, det vet man inte förrän efteråt.” (Emil i Lönneberga)

“You don’t get up to mischief. It just happens. And you don’t know it’s mischief until afterwards.” (Emil of Lönneberga)

Vid Astrid Lindgrens födelsehem Näs utanför Vimmerby växer några få äppelträd. Äppelträd hon själv lekte vid som barn och som hon hämtat inspiration från när hon skrivit sina älskade sagor. Och vem vill inte smaka samma äpplen som Emil i Lönneberga, Pippi Långstrump, Tommy och Annika äter i sagorna?

A few apple trees still grow beside Astrid Lindgren’s childhood home at Näs outside Vimmerby. Apple trees that she herself played under as a child and that inspired her when she wrote her beloved children’s stories. And who wouldn’t want to taste the same apples as Emil of Lönneberga, Pippi Longstocking and her neighbours Tommy and Annika eat in those stories?

Idén var född. Äpplen från Näs plockas för hand och allt tas varsamt till vara. Kärnorna rostas och används till förrätt eller dessert, skalet blir äppelchips och skrutten pressas till nektar som blir smaksättning till såser. – Till en maträtt använde vi Astrids äpplen på sex olika sätt. Det var inte meningen, men liksom Emil, gjorde vi lite hyss.

The idea bore fruit. The Näs apples are picked by hand and every part is carefully utilised. The pips are roasted and used in starters or desserts, the peel is made into apple crisps and the core is crushed into nectar and used as a flavouring in sauces. “For one dish, we used Astrid’s apples in six different ways. It wasn’t meant to happen, but like Emil we got up to a bit of mischief.”


Det är jorden, klimatet och den mänskliga handen som utgör en drycks terroir, dess karaktär. It’s the soil, the climate and the human hand that give a drink its unique flavour, its character.

Urshults must #PM & Vä n n e r # cox o ran g e #u r s h u lt #cox ’ s o ran g e

Förr gjordes must i varje liten by i Småland. Som komplement till den svenska ölen och spriten var äppelmusten ett självklart alternativ. Urshult kallades för ”Sveriges trädgård” för sina många äppelodlingar. Skörden kunde bli över en miljon kilo, vilket utgjorde cirka fem procent av hela rikets äppelskörd. När sockerdrickan lanserades för en femtio–sextio år sedan var äppelmusten plötsligt inte lika efterfrågad längre och många äppelodlingar lades i träda. – När vi letade efter något småländskt i dryckesmenyn föll valet på den syrliga, fylliga musten och Urshult väcktes ur sin slummer, säger Per Bengtsson, kreativ chef på PM & Vänner.

In the old days, each little village in Småland produced apple juice. As a complement to Swedish beer and spirits, it was a natural choice. Urshult was known as ‘Sweden’s garden’ because of its many apple orchards. Crops could total over a million kilos, making up about five per cent of the nation’s total production. With the arrival of fizzy lemonade 50–60 years ago, demand for apple juice fell and many apple orchards were left fallow. “When we were looking for something with a Småland touch in our drinks menu, we plumped for apple juice with its sourish, mellow flavour, and Urshult was awakened from its slumber,” says Per Bengtsson, Creative Manager at PM & Vänner.

– Jorden, klimatet och den mänskliga handen utgör en drycks terroir, dess karaktär. I Småland finns sju olika klimatzoner och runt Åsnen där äpplena till Urshults must växer, finns just det unika klimat som gör att frukten mognar långsamt och får den syrliga smak vi vill ha. När musten pastöriseras för att förhindra jäsning försvinner den där härliga syrlighet som vi eftersträvar till maten. Om den inte pastöriseras får vi däremot en spetsigare och tydligare smak. Därför fryser vi snabbt ner musten efter pressningen för att på så sätt behålla både smak och hållbarhet. Detta är en process som är all möda värd.

“It’s the soil, the climate and the human hand that give a drink its unique flavour, its character. There are seven different climate zones in Småland, and the area around lake Åsnen, where the Urshult apples grow, has precisely the kind of unique climate that enables the fruit to mature slowly and gives it the sourish taste we’re looking for.

Efter en bister sommar blir musten syrligare. Skördas äpplena efter en solig sommar blir de mer söta till smaken. Man kan inte styra allt och det är ju det som är det fina i kråksången.

“When the apple juice is pasteurised to prevent fermentation, that wonderful sour flavour we want to go with the food disappears. If it’s not pasteurised, on the other hand, we get a more distinct, tangy taste. That’s why we freeze the apple juice rapidly after pressing so that it retains both its taste and its durability. It’s a process that is worth all the trouble.” If the summer is grim, the apple juice is sourer. Apples that are harvested after a sunny summer taste sweeter. You can’t control everything, and that’s the beauty of it.


Profile for Black

SMÅLAND / SMALL LAND  

SMÅLAND / SMALL LAND